Isabella Stakset: Många sa att jag borde lämna min man

Det är inte meningen att den här bloggen ska vara något slags reklamkanal för reportagen jag skriver, men på senaste tiden har jag inte hunnit tänka på så mycket annat än jobb och plugg och diverse förberedelser av det som komma skall. Därför får ni hålla till godo med ännu en intervju, den här gången med Isabella Stakset.

Jag har länge varit nyfiken på Isabella. Hennes man Sebastian är välkänd, medan hon är en doldis. Det finns knappt en enda bild på Isabella på nätet, vilket gjorde att jag satt precis intill henne när jag väntade på intervjun, utan att veta att det var hon.

Hon är en kvinna med integritet, verkar enkel och chosefri. När man hör hennes livsberättelse om svek både från pappan och från män som hon har varit tillsammans med, om ofrivillig barnlöshet och om att leva nära någon i drogmissbruk och kriminalitet, väcks frågan: Hur har hon orkat? Och varför lämnade hon inte Sebastian trots att han betedde sig så illa?

Det och lite annat pratade vi om. Här finns intervjun.

Anders Arborelius: Jag kan möta Gud när jag tittar på tv

Nu finns min intervju med kardinal Anders Arborelius publicerad. Den fina bilden har Natanael Gindemo tagit. Här finns intervjun att läsa.

Teologistudenten

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa teologi. Av oklar anledning tänkte jag att det inte var min grej, vilket är konstigt med tanke på att religion och existentiella frågor alltid intresserat mig och fortfarande är mina topp 3 roligaste samtalsämnen.

Det krävdes att jag skulle bli granne med en teologisk högskola för att jag skulle tänka tanken att jag kunde läsa en kurs. Och vad glad jag är för det nu. En kurs har blivit en till och en till och en till. Just nu pluggar jag till en tenta i hinduism och buddhism och för varje grej jag lär mig inser jag hur lite jag kan.

Studierna har också haft en annan effekt: Numera är det extra roligt att intervjua teologer i jobbet. Till exempel var det fascinerande att höra Roland Spjuth berätta om hur erfarenheten av Guds lysande ansikte format hans teologi eller smittas av Lena-Sofie Tiemeyers entusiasm över Gamla testamentet.

Min teologiska resa har bara börjat 🙂

Den personliga berättelsen

Har ni sett dokumentären om Vaccinkrigarna?

I den infiltrerar journalisterna Anna Nordbeck och Malin Olofsson anti-vaccinrörelsen både i Sverige och i USA för att ta reda på varför vaccinmotståndet verkar öka, särskilt bland unga föräldrar.

En gemensam nämnare för frontfigurerna i antivaccinrörelsen är att de är övertygade om att deras egna barn skadats efter vaccinering. De använder den personliga berättelsen – den egna sorgen – för att påverka andra.

I sig är det inget häpnadsväckande, men problemet uppstår när det blir ett argument för att tysta kritik. Polly Tommey är en av hjärnorna bakom den kontroversiella filmen ”Vaxxed” och under frågestunden som följde premiärvisningen frågade en man i publiken lite försynt om det verkligen går att dra några långtgående slutsatser utifrån ett litet urval av personliga berättelser. Polly Tommey reagerade med omedelbar ilska och vägrade svara på fler frågor.

Antivaccinrörelsen är inte den enda rörelsen där den personliga berättelser triumfar vetenskap och logiska resonemang. Filosofen Charles Taylor beskriver hur vi sedan 60-talet lever i en autenticitetskultur där var och en formar sitt liv och uttrycker sin individualitet genom sina val. Detta har enligt Taylor lett till en föreställning av att varje människa vägleds av sin inre sanning och att ingen därför har rätt att kritisera värderingar och val.

Jag förordar inte konfliktsökande, men önskar att vi skulle kunna diskutera saker på sakligt vis. Att vi inte genast tolkar en kritisk kommentar som hat eller slår ifrån oss så fort någon har åsikter om våra liv. Joel Halldorf brukar prata om att vara civiliserat oense, vilket är ett bra uttryck. Den personliga erfarenheten är viktig, men det blir farligt om den tillåts vara det enda som betyder något.

Billie Eilish nya stil

Artisten Billie Eilish verkar ha övergett sitt svart-gröna hår och lager-på-lager-stil till förmån för en mer klassisk (avklädd) kvinnlig look som för tankarna till Marilyn Monroe. I alla fall om man ska tro omslaget på Vogue där Eilish poserar.

DN-journalisten Greta Thurfjell skrev en krönika om detta och frågade sig varför Billie Eilish nu vill se ut precis som alla andra. Hon som gjort sig känd för att gå sin egen väg – och för att ge tjejer en alternativ kvinna att se upp till och spegla sig i.

Själv säger Eilish att hon gör precis som hon vill och att om hon vill posera halvnaken ska ingen lägga sig i det. Dessutom känner hon sig mycket mer åtrådd nu. Fler manliga blickar vill vila på hennes kropp.

Thurfjell har fått mycket kritik för sin krönika. I DN:s kommentarsfält ifrågasätter person efter person varför hon överhuvudtaget har åsikter om en annan kvinnas utseende och val. Billie får väl göra som hon vill! heter det.

Men om alla får göra som de vill, varför verkar alla ändå vilja göra exakt samma sak?

Höjdpunkterna

Att äta peruansk frukost med en kär vän.

Att spela tennis igen.

Att snickra, gräva, plantera tillsammans med andra och se början till en trädgård växa fram.

Att släppa ut barnen på gården och se hur de genast får nya kompisar.

Att prata om hinduism med en hindu.

Att lära känna nya grannar.

Att plocka fram sommarkläder och tänka: å har jag en sån här?

Att fira födelsedag och glädjas över två år med Hedda <3

Göteborg tur och retur

I fredags gick jag upp före alla andra, vet knappt om jag sov alls eftersom jag var så inriktad på att inte försova mig. Ute var det oväntat ljust. Jag hade visst glömt bort att det redan var maj och därmed inte becksvart trots att klockan var fem på morgonen. Väntade på bussen och tog en selfie men raderade genast eftersom jag såg så ofantligt trött ut. Tog bussen, tog tåget. På Stockholm central gick vakter runt och väckte människor som sovit på bänkarna – hej hur var det här då? Sedan åkte jag första klass för mina SJ prio-poäng och kom fram till Göteborg där min familj väntade. Min syster visar sin examensutställning på Röda Sten konsthall och jag blev så stolt över att se henne i den miljön. Stolt över att se hennes lilla son springa omkring. Jag och min syster är ganska olika. En av oss är en präktig elevrådsordförandetyp och en är inte det. Vi tog en fika på stan och mängderna av folk som rörde sig där kändes nästan hotfulla. På tågstationen väntade jag på min avgång i loungen och där hade någon satt upp en skylt ”Glöm inte bort att det är pandemi”. Hur ska man kunna glömma? Hela vägen hem läste jag ”Om våren” av Knausgård. Det började regna och jag tänkte: Det här var ett underbart avslut på en underbar dag.

Här kan ni se Hannas verk.

Kardinalen och jag

Det är intressant hur ens preferenser skiftar med åren. För några år sedan kunde jag inte tänka mig något roligare än att träffa kända skådespelare, prata med artister eller roliga tv-personligheter. Idag blir jag upplivad av att få intervjua en kardinal.

Biskop Anders Arborelius blev utnämnd till kardinal år 2017 och därmed en av den Katolska kyrkans mest inflytelserika personer. Det är svårt att tro när man möter honom. Han är ödmjuk, vänlig, anspråkslös. Ingen typisk maktperson. Och det är befriande! Tänk att ledare kan vara på så många olika sätt.

Nu ska jag sätta mig och skriva artikeln om honom. Den kommer handla om vardagsmystiken, om Gud som ett ’du’ och om varför det kristna livet egentligen är ganska tråkigt.

Elisabeth Sandlund: “Läkaren ifrågasatte om de skulle behandla Ulles cancer”

Elisabeth Sandlund är en av mina kollegor. Jag imponeras ofta av hennes skärpa, patos och mod. Hon är vänlig och bestämd. Och skriver suveräna ledarartiklar.

Nu har hon också skrivit en bok (eller strikt talat är det en utvidgning och revidering av en bok hon skrev för ett antal år sedan). Den handlar om hennes dotter Ulrika, som har en intellektuell funktionsnedsättning och kan säga ungefär fem ord. Men hon kommunicerar på andra sätt. Genom kramar till exempel.

Genom livet har Elisabeth gång på gång fått kämpa för Ulrikas rättigheter. Bland annat när Ulle för åtta år sedan fick cancer och läkaren ifrågasatte om det var värt att ge henne någon behandling. Om det och lite annat berättar Elisabeth i intervjun jag gjorde med henne. Du kan läsa den här.

Längtan och tålamod

Mitt under middagen, till synes från ingenstans, kommer Miriams fråga:

”Mamma, vad längtar du efter?”

Jag får tänka ett tag, men sedan kommer förslagen i strid ström: att ha stora middagar med vänner, att gå på fest, se film på bio, resa till L’Abri, sitta på café och jobba, åka på second hand-turer, besöka HC Andersen muséet i Odense, åka tåg till Berlin, gå på gudstjänst, anordna bordsamtal och bjuda in till barnaktiviteter med massor av barn, starta upp dansgruppen igen.

Lite senare samma kväll hör jag Miriam och Hedda bråka. Hedda skriker för att hon inte får en leksak hon vill ha. Från rummet hörs Miriams röst: ”Men Hedda, man kan inte få allt i livet”

Sida 2 av 44

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén