Kategori: Tro Sida 1 av 8

Att fira livet

Vi har firat en väns födelsedag och det var så mycket mer än ett födelsedagsfirande. Snarare en proklamation för livet efter månader av sjukdom, smärta och sorg.

Kanske är det just det som gör mig extra känslig den här veckan. Jag har ovanligt nära till den sortens gråt som uppstår i mötet med livets skönhet. Läser en text om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” och måste pausa för att orden träffar mitt i prick. Förundras över Hammarskjölds intellekt och undrar vad som krävs för att kunna uttrycka sig så. En naturlig fallenhet i kombination med disciplinerat arbete och ostörd tid för reflektion? Varvar med att läsa biografin om Gunnel Vallquist. Också den berör och jag inser hur djup tron kan vara, vilken härlig, rymlig katedral den är att gå in i.

Gråten ligger nära glädjen och skrattet och jag ser anledningar att fira överallt. Blommorna på bordet, känslan av hemmahörande, nya och gamla vänskaper. Tillförsikten inför framtiden.

Anders Arborelius: Jag kan möta Gud när jag tittar på tv

Nu finns min intervju med kardinal Anders Arborelius publicerad. Den fina bilden har Natanael Gindemo tagit. Här finns intervjun att läsa.

Teologistudenten

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa teologi. Av oklar anledning tänkte jag att det inte var min grej, vilket är konstigt med tanke på att religion och existentiella frågor alltid intresserat mig och fortfarande är mina topp 3 roligaste samtalsämnen.

Det krävdes att jag skulle bli granne med en teologisk högskola för att jag skulle tänka tanken att jag kunde läsa en kurs. Och vad glad jag är för det nu. En kurs har blivit en till och en till och en till. Just nu pluggar jag till en tenta i hinduism och buddhism och för varje grej jag lär mig inser jag hur lite jag kan.

Studierna har också haft en annan effekt: Numera är det extra roligt att intervjua teologer i jobbet. Till exempel var det fascinerande att höra Roland Spjuth berätta om hur erfarenheten av Guds lysande ansikte format hans teologi eller smittas av Lena-Sofie Tiemeyers entusiasm över Gamla testamentet.

Min teologiska resa har bara börjat 🙂

”Kvinnoprästmotståndet sporrade mig”

En fråga som jag ofta tänker på är: Varför blir en del människor religiösa? När jag mötte Tuulikki Koivunen Bylund – Sveriges första kvinnliga domprost – berättade hon att hon redan som liten var ett religiöst barn. Till sina föräldrars förfäran dukade hon upp ett nattvardsbord för sina dockor i flickrummet i finska Raumo. Och sedan bara fortsatte det! Hon blev förälskad i Jesus och det var helt sjävklart att hon skulle bli präst, trots att kvinnor inte ens fick vigas till präst i Finland på den tiden. I dag är Tuulikki pensionerad biskop, men gudsövertygelsen är lika stark nu som då, trots alla stormar som livet burit med sig.

Här finns reportaget.

Inte glömma det viktigaste

Det är stilla veckan. I måndags duggregn och micrat kaffe. I tisdags möte med en underbar familj, vars son överraskade dem med en extra kromosom. I dag intervju med John Sjögren som skrivit en bok om sanning, glädje och extas. Plus alldeles för många Shtisel-avsnitt.

Nu ikväll: tidrapport, deklaration och mejl jag glömt att svara på. Rätt som det var ropade Miriam med hög röst: Men mamma du har ju glömt det viktigaste!!

Juust det! Jag gick in till hennes rum, satte mig vid sängkanten och berättade hur mycket jag älskar henne. Därefter somnade hon lugnt.

Det är lätt att glömma det viktigaste och jag måste påminna mig själv. Även under stilla veckan. Jag vill inte glömma vad påsken handlar om. Inte glömma Han som älskade först.

Ord för dagen

Tron är minnet av gryningen som får en människa att stiga upp medan det ännu är mörkt.
– Peter Halldorf

Att inte bli bitter

Någon har sagt att skillnaden mellan att vara ledsen och att vara bitter är att den som är ledsen vill ha tröst medan den som är bitter inte vill det.

Magnus Malm skriver så här i sin bok Samtidigt: ”Sorgen söker och kan ta emot tröst. Självömkan vill inte ha någon tröst för då mister den sin näring: att få tycka synd om sig själv. Sorgen öppnar upp för nåden, självömkan för bitterhet.”

Det här slår mig ofta när jag intervjuar människor som har varit med om groteskt svåra saker. Som Kim Phuc – hon som fick brännande napalm över hela kroppen som nioåring, fångades på bild och blev symbolen för Vietnamkriget. Eller Asia Bibi – pakistanskan som dömdes till döden på grund av ett påstått hädelsebrott och fick uthärda nio år i fängelse.

Både Kim Phuc och Asia Bibi har skäl att vara bittra. Livet har varit obarmhärtigt och blev inte alls vad de hade hoppats på. Men de har valt förlåtelsens väg. När jag häromveckan intervjuade Asia Bibi slogs jag av hennes förmåga att mitt i alla svårigheter förtrösta på Gud och se det sköna i tillvaron.

Kanske är just förtröstan ett motgift mot bitterhet?

Här finns mitt reportage om Asia Bibi.

Semlor och aska

Fettisdag idag och jag saknar Konditorn & Bagarn i Hökarängen som har de allra godaste semlorna. Bullarna är fluffiga, grädden len och mandelmassan nötig och har fin textur (ett ord jag lärt mig på Sveriges mästerkock och som jag nu blir osäker på om jag använder rätt)

Och efter semlor kommer fastan. Först askonsdag då jag ska få ett ask-kors tecknat i pannan och påminnas om att jag är stoft. Det låter kanska inte så uppiggande, men jag ser det som en befrielse – en möjlighet att få rätt perspektiv på sig själv och tillvaron.

Poeten och kulturskribenten Maria Küchen är inne på samma spår. Jag intervjuade henne om fastan och vi skrattade mycket trots att vi mest pratade om syndabekännelsen. Hur kan det vara så roligt? Jag vet inte, men det blev det när Maria Küchen pratade. Och så sa hon kloka saker. Som det här:

”När jag stämmer in i trosbekännelsen eller syndabekännelsen knyter det ihop mig med andra kristna i tid och rum. Det handlar inte om att jag – en individ i Välfärdseuropa 2021 – ska bli bekräftad just nu just här – utan det knyter samman mig med alla kristna. Det är stort!”

Här finns hela intervjun.

Och så fastan då… Har fortfarande inte bestämt mig om och hur jag ska fasta. Kanske från sötsaker? Sociala medier? Ord? Jag skulle vilja ha någon bra fastebok som följeslagare. Tipsa gärna om ni har nån.

Tänk på vilodagen så att du helgar den

Har läst en bok som gjorde mig sugen på att konvertera till judendomen. Eller nej, inte riktigt. Men blev åtminstone inspirerad av den judiska synen på sabbat.

I ”Sabbath” beskriver rabbinen Abraham Josua Heschel storheten, skönheten och djupet i sabbaten – högtiden som inleds vid solnedgången varje fredag och avslutas ett dygn senare. Det är en tid som helgas åt det eviga – en tid då ambition, prestation och självförverkligande får vila. Inget arbete eller konsumtion är tillåten, inga sociala medier eller annan distraktion ska splittra uppmärksamheten. Det är inte heller okej att sura på sabbaten. Nej då ska man tänka på det som, trots allt, är fint och gott och vackert. Och så ska man umgås med varandra och påminna sig om att var och en är skapad till Guds avbild.

Visst låter det något som vi alla skulle behöva?

Jag har gjort några försök att få till en sabbatsliknande rutin i mitt liv, men har misslyckats varje gång. Jag skulle nog behöva ett sammanhang att ingå i, en grupp som firar sabbat tillsammans. Kanske någon som är sugen?

Hon trotsade släkten och fördomarna för att bli präst

Ruya Setto kan bli den första kvinnliga prästen från Irak. Men vägen mot predikstolen har varit tuff. Som åttaåring flydde hon krigets Irak och kom till ett kallt Sverige där kyrkan blev hennes oas och tanken på att bli präst började gro. Jag träffade henne för ett samtal om barndomstrauman, kvinnoprästmotstånd och Barbidockor. Här finns intervjun.

Sida 1 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén