Kategori: Kultur Sida 1 av 8

Göteborg tur och retur

I fredags gick jag upp före alla andra, vet knappt om jag sov alls eftersom jag var så inriktad på att inte försova mig. Ute var det oväntat ljust. Jag hade visst glömt bort att det redan var maj och därmed inte becksvart trots att klockan var fem på morgonen. Väntade på bussen och tog en selfie men raderade genast eftersom jag såg så ofantligt trött ut. Tog bussen, tog tåget. På Stockholm central gick vakter runt och väckte människor som sovit på bänkarna – hej hur var det här då? Sedan åkte jag första klass för mina SJ prio-poäng och kom fram till Göteborg där min familj väntade. Min syster visar sin examensutställning på Röda Sten konsthall och jag blev så stolt över att se henne i den miljön. Stolt över att se hennes lilla son springa omkring. Jag och min syster är ganska olika. En av oss är en präktig elevrådsordförandetyp och en är inte det. Vi tog en fika på stan och mängderna av folk som rörde sig där kändes nästan hotfulla. På tågstationen väntade jag på min avgång i loungen och där hade någon satt upp en skylt ”Glöm inte bort att det är pandemi”. Hur ska man kunna glömma? Hela vägen hem läste jag ”Om våren” av Knausgård. Det började regna och jag tänkte: Det här var ett underbart avslut på en underbar dag.

Här kan ni se Hannas verk.

Shtisel

För några veckor sedan när jag pluggade till min judendomstenta och blev lite trött på att läsa kom jag att tänka på serien på Netflix som handlar om en ultraortodox familj i Jerusalem. Min genomskinliga ursäkt för att avbryta studierna: ”Jag kan ju faktiskt lära mig en del om judendomen genom att kolla på serien”.

Och nu har jag plöjt avsnitt efter avsnitt och känner mig närmast besatt. Jag älskar den här serien: persongalleriet, relationssvårigheterna, det religiösa livet, språket, miljöerna, STÄMNINGEN.

Serien har blivit en oväntad succé och när Hynek Pallas i Judisk krönika funderar kring förklaringar nämner han något som jag också tänkt på: ”Möjligen finns här också en annan faktor: när modern dejting innebär att svajpa fram kvällens sexpartner på telefonen och tv-serier tävlar om att vara mest nakna – då antar äktenskapsmäkleri och påklädd attraktion utan kroppskontakt en ny sorts lockelse”.

Ett av seriens huvudspår är sonen Akivas misslyckade kärleksrelationer. Han är 27 och fortfarande inte gift, vilket närmast ses som en skandal i familjen. Men han längtar efter kärlek och förälskar sig flera gånger. Dejtandet är oskyldigt – och vackert. En öm blick eller ett huvud mot en axel blir mer laddat än den mest intima sexscen.

Någon annan som sett Shtisel?

Gift Blessing: Från flyktinglägret till Talangfinalen

För några veckor sedan besökte jag och fotograf Zandra Erikshed familjen Blessing i Linköping. Sonen Gift är rappare och tävlar ikväll i Talangfinalen. Det var ett fantastiskt möte!

Framför allt berördes jag av mamman Divines berättelse om hur hon flydde kriget i Kongo till fots med fem små barn i släptåg och Gift i magen. Hon berättar öppet om det sexuella våld hon utsattes för och säger att Sverige gav henne människovärdet tillbaka.

Gift är präglad av familjens historia och vill föra deras berättelse vidare genom sin musik. Han medgav att det ibland kan vara en börda: ”Ja, bara mitt namn är en börda. Kom igen! Jag kan liksom inte jobba på Subway och heta Gift Blessing, jag har mycket att leva upp till. Det är mycket press, men jag finner också stor mening i det, så jag klagar inte.”

Här kan ni läsa reportaget.

Ge mig nåt glatt!

I veckan intervjuade jag en man, vars son tagit sitt liv. Jag kunde inte hålla tårarna borta och var totalt oprofessionell i vårt videomöte.

Därefter läste jag boken ”Dödsdömd” om Asia Bibi. Under nio år satt hon fängslad under omänskliga förhållande, ständigt rädd för att dödsdomen mot henne skulle verkställas.

Sedan skrev jag ut min intervju med Roland Paulsen som handlar om oro, ångest och tvångsbeteende.

Nu känner jag ett närmast akut behov av någonting glatt. Blev därför SÅ glad när jag kom på att mello börjar imorgon! Ååå! Vill bara ha glitter och banala texter och fula scenkläder och dåliga skämt. Verklighetsflykt precis i rätt tid.

Björn Wiman: Kristnas ilska mot Judas banade väg för judehatet

Björn Wiman Foto: Peter Knutson

För tre år sedan mötte jag DN:s kulturchef Björn Wiman för en intervju i Storkyrkan i Stockholm. Vi pratade utifrån hans bok om klimatet och tittade på apokalyptisk kyrkokonst. Efteråt skrev jag det här reportaget.

Nu är Wiman aktuell med ny bok, den här gången om antisemitism. Boken heter ”Hatet mot judarna” och skildrar judehatets olika skepnader genom historien. Viktig och lärorik läsning!

Fördelen med att vara journalist är att man kan ta direktkontakt med författaren och fråga om saker som väcks under läsningens gång. Så det gjorde jag. Vårt samtal kretsade kring de kristnas skuld, sekulärt självbedrägeri och vikten av att vara hygglig.

Det där sista kanske låter banalt? Det är det inte. Hyggligheten har en djupare innebörd. Så här säger Wiman: ”I dag har vi ett samhällsklimat där auktoritära extrema krafter vunnit insteg, vilket gjort att minoriteter känner sig mer utsatta än tidigare. Tänk bara på judar i Malmö som är rädda för att gå på gatan. Om vi i ett sådant klimat börjar mötas varandras blick, hålla upp dörren, säga hej – ja följa gammaldags mänsklig sed – då skulle många fler känna sig trygga och samhället skulle bli en betydligt mindre farlig plats.”

Här finns artikeln.

Robert Eriksson: Vi måste släppa taget om våra drömmar

Livet är fullt av saker som inte blev, drömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Inom varje människa finns massor av olevda liv och det är nästan ofrånkomligt att inte gräma sig och undra: tänk om jag inte hade valt X, vad har hänt då?

Samma vecka som jag intervjuade pastorn Robert Eriksson om hans bok Leva eller överleva, läste jag romanen Midnattsbiblioteket. Den handlar om en kvinna som i ett tillstånd mellan liv och död kommer till ett magiskt bibliotek och får chans att leva alla sina ”tänk om-liv”. Tänk om hon inte gett upp simningen, tänk om hon hade gift sig med mannen hon var förlovad med… Språket i romanen är mediokert, men temat ändå intressant.

Robert Eriksson har märkt att många jämngamla vänner börjar rannsaka sina liv på liknande sätt och fundera på om de valt rätt. Roberts respons är: Släpp taget om dina drömmar. Här finns intervjun.

Filmsmaken

Jag ser ganska sällan på film, så när jag väl gör det vill jag välja med omsorg. Klarar liksom inte av att slänga bort två timmar på något som är halvdant.

Med åren har jag lärt mig att identifiera min egen smak och ibland räcker det med att jag ser affischen för att jag ska förstå om filmen är något för mig. Om filmen ges ut av produktionsbolaget Triart, utspelar sig i Sverige eller Polen, är socialrealistisk, kretsar kring ett religiöst tema, innehåller mycket tystnad och har en begåvad amatör i huvudrollen – ja då gillar jag den alldeles säkert.

En film som jag såg i julas och som prickar in några av kriterierna ovan är filmen Corpus Christi. Den handlar om en kriminell kille som utger sig för att vara katolskt präst och leder den lilla församlingen i byn genom ett kollektivt trauma med hjälp av okonventionella metoder. Filmen utspelar sig i Polen och tar upp intressanta frågor om skuld och nåd. Klart sevärd!

Jesuitpater Fredrik Heiding: Religion ska vara roligt

De flesta intervjuer jag gör, måste göras via video. Därför var det extra roligt att få träffa jesuitpater Fredrik Heiding live (men på avstånd obviously) Vi pratade om lek och lekfullhet – om varför religion har rykte om sig att vara allvarstyngd och om huruvida man kan skämta om jungfru Maria. Här finns reportaget.

Skynda skynda

Till och med den 31 januari finns Kapernaum att se helt gratis på SVT play. Den är OTROLIG. Men så oerhört sorglig att jag var tvungen att dela upp den på fyra kvällar och se 30 minuter i taget.

Filmen utspelar sig i Libanon och handlar om 12-åriga Zain som stämmer sina föräldrar för att de födde honom. Migration, barnäktenskap och fattigdom skildras på ett sätt som tar sig under huden. Och skådespelarna!! Huvudkaraktären är bland det bästa jag sett. Ja ni hör ju, skynda att se!

Julen 2020

Det blev sol och frost, och sedan till och med snö. Vi hade sjukstuga och höll hos hemma. Tomtebesöket ställdes in och Miriam var förtvivlad: DUMMA CORONA DUMMA CORONA. Dagen efter kom mina föräldrar hit för att lämna klappar. Julfirande i trapphus är också ett slags firande.

Så kollade vi på julkrubban som jag och Kristin drog ihop för EFS. Det var kul att få spela lite teater igen. Men mitt ansikte! Det lever sitt eget liv. Jag borde börja med pantomim!

Nu blir det fler hemmadagar och Svetlana Aleksijevitjs ”Tiden Second Hand”. Jag är bara några sidor in, men vet redan att jag kommer gilla den.

God fortsättning till er! Snart är det nytt år!

Sida 1 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén