Kategori: Föräldraskap Sida 1 av 5

Barnen

Det bästa med att ha barn är att få lära känna dem. Två outgrundliga människor vars värld jag får ta del av på nära håll. Vilken ynnest!

I helgen hade jag och Miriam filmkväll och såg Pelle Svanslös. Finast var att få höra vilka skämt hon skrattade högt åt och se vad hon tyckte var så sorgligt att hon började gråta.

Och Hedda som gör sig mer och mer förstådd och gläntar på dörren till sin inre värld. Som är bestämd och vet vad hon vill. Och som kan få mig att rysa av kärlek.

Att få barn har för mig inneburit en större ödmjukhet inför Människan. Det låter pretantiöst, men det jag menar är att alla är sin egen. Vi påverkas ju såklart av vår omvärld, uppfostran och sånt, men när jag tittar på mina barn blir det också tydligt att de redan nu har en personlighet – drag som varken tycks komma från mig eller Christoffer, utan som bara är deras egna.

Att leka med barn

Miriam och Hedda är inte så mycket för att leka på egen hand utan vill gärna att jag och Christoffer ska vara med. Ett tag snöade Miriam in på katter och ville helst att jag skulle gå runt på alla fyra och jama. Under en annan period insisterade hon på att leka dagmamma om och om igen. Och hon märkte direkt om jag gjorde det halvhjärtat.

Jag tycker ofta att det är kul att leka, men långt ifrån alltid. Lösningen har därför blivit att försöka hitta lekar som både barnen och vi kan tycka är helt okej kul. Eller göra sånt man måste göra till en lek. Här kommer mina bästa tips:

  1. Lek med något man kan bygga med. Duplo och lego är ju bra, men något som är ännu roligare är magnetbrickor och plusplus. Jag hade till och med svårt att slita mig från magnetbrickorna en gång när Miriam ville byta lek.
  2. Rensa i lådor. Barn tycker ofta att det är roligt att riva ut saker ur lådor, så därför brukar jag kombinera lek och städ i ett. Våra lådor har aldrig haft bättre ordning än nu.
  3. I julklapp fick Hedda en plastdammsugare. Det är den BÄSTA leksak hon vet, vilket också gör att städningen går smidigt numera. Jag eller Christoffer tar stora dammsugaren och hon kör med den lilla.
  4. Dansa! Jag brukar låta Miriam vara med och göra koreografier till danser som jag sedan använder i dansgruppen som jag leder. Nytta och nöje i ett.
  5. Spel. Finns ändå många barnspel som är roliga även för vuxna, typ fyra i rad och yatzy.
  6. Kurragömma. Under tiden som barnen räknar och sedan letar efter en hinner man plocka ihop lite i lägenheten.

Fellow föräldrar, vad har ni för tips?

Oväntad stolthet

Det finns milstolpar i ett barns liv som är extra häftiga att få vara med om som förälder: det allra första mötet, första leendet, första ’mamma’, första stegen, första gången barnet cyklar. Men det finns en grej som jag inte var beredd på att den skulle kännas så stor: första gången hos tandläkaren.

Jag var där med Miriam i går och när hon halvlåg på den höj-och sänkbara stolen och gapade allt hon kunde medan en lampa lyste in i munnen och tandläkaren rörde runt med sina verktyg drabbades jag av en oväntad ömhet. Mitt lilla barn, så duktig!!

På vägen hem strålade Miriam av stolthet över leksaken hon fått av tandläkaren – en liten (och ganska ful) platsgrej med oklart användningsområde. Och jag blev gråtmild. Och kände mig så stolt. Över henne <3

Risker nu och då

Fjorton år gammal åkte jag på kyrkans skidläger till Kittelfjäll. 70 mil i buss och sedan en vecka tillsammans med massa andra tonåringar och några ledare som bara var några år äldre än vi. Flera deltagare hade aldrig stått på ett par skidor, men kastade sig ut i backarna. Jag kunde åka, men mina lånade skidor var för långa och tydligen tyckte jag att det var töntigt med hjälm.

Detta var i början av 2000-talet och varken föräldrar eller ledare verkade reflektera över att det där med skidläger kunde varit ett riskfyllt projekt. Och tur var väl det! Annars hade jag varit utan en av mina bästa veckor i livet.

Men det verkar vara annorlunda nu. Häromveckan skrev sociologen Roland Paulsen i DN om att föräldrar är mer ängsliga än tidigare. Studier har visat att den radie från hemmet som barn fritt får röra sig inom har krympt markant sedan 80-talet. Då handlade det om kilometersträckor – idag får barnen knappt lämna tomten. Andelen barns om tillåts åka kollektivtrafik på egen hand blir också allt mindre. Detta trots att riskerna inte har ökat. Det är inte farligare att vara barn i dag än på 80-talet.

Och det är inte farligare att åka på skidläger i dag än 2001. Men jag märker att jag är en mamma av vår oroliga tid och har lätt för att se risker. Den dagen Miriam och Hedda ber om att få åka 70 mil i buss på skidläger med ett tonårsgäng och några nästan-vuxna ledare hoppas jag att jag är lika tillåtande som mina föräldrar var. Men jag är inte helt säker …

Unik snöflinga

Jag har säkert någon gång i den här bloggens historia ondgjort mig över uttrycket ”unik snöflinga” eftersom jag ofta stör mig på vårt överdrivna fokus vid individens förträfflighet. MEN, det betyder inte att unika snöflingor ibland kan fylla en pedagogisk funktion. Som i dagens söndagsskola.

Kände mig väldigt klyftig när jag kunde knyta an till något som barnen uppskattar och just nu ser i överflöd: SNÖ, för att sedan berätta om att varje snöflinga är unik, men ändå del av en helhet, precis som vi människor.

Därefter lät jag barnen klippa ut egna snöflingor i papper och illustrerade åter min poäng: Ja, här SER ni att alla stjärnor blir unika. Fina på sina sätt! Precis som vi!

Då avbryter min dotter mig och säger: Fast mamma, min snöflinga blev finast av alla!

Well well, får nog ta budskapet en gång till …


”You’re a wonderful mum”

Ett år in i moderskapet var jag fortfarande kass på många saker. Mestadels det praktiska, vilket alla som befann sig på L’Abri i Schweiz samtidigt som oss blev varse. Miriams skrik hördes genom hela dalen när vi försökte natta.

Bland de andra studenterna fanns en piffig kvinna som hette Patricia. Hon kom från amerikanska södern och var tjugo år äldre än alla andra. När hon rullade sin resväska nedför slänten på väg mot bussen som skulle ta henne hem, ropade hon en avskedshälsning: Take care honey! Don’t forget you’re a wonderful mum!

Orden träffade mig med sällsam kraft. Jag blev så glad! Samtidigt förstod jag att Patricia inte varit helt sanningsenlig, hon ville mest uppmuntra. Men människans behov av bekräftelse ska inte underskattas. Nästa gång Miriam skrek högre än kobjällrorna, upprepade jag för mig själv: I’m a wonderful mum!

Börja jobba

Förra hösten var ljuvlig. Färgerna tycktes särskilt starka, himlen alldeles särskilt klar. Jag och Hedda åkte på utflykter, kortare och längre. Hon sov gott och log sitt milda leende. Tanken på att jag om bara ett år skulle gå tillbaka till jobbet framstod som absurd. Jag mejlade min chef och skrev att jag måste vara hemma längre. Kanske ett halvår extra?

Den här hösten har jag stundtals ångrat mitt tilltag. Ett år och sju månader hemma är en lång tid, i alla fall under en pandemi. Nu längtar jag efter att få åka till redaktionen igen, möta kollegorna vid kaffeautomaten, spåna idéer om nya reportage, göra intervjuer, skriva! Bara en månad kvar. Jag räknar ner!

Jag är ingen expert

På ett BVC-besök i veckan frågade jag sköterskan om ett råd, varpå hon svarade: Å jag vill inte komma med moraliska pekpinnar… Du känner ju ditt barn bäst… Men ja, om jag skulle säga något litet…

Jag fick hejda henne och säga: Nej, men alltså jag frågar dig eftersom du är expert. Du har ju massor av mer erfarenhet av barn än vad jag har.

På vägen därifrån funderade jag på vad den här undergivenheten hos experter beror på. Är de alla självsäkra, googlande föräldrar som får dem att lämna walk over? Tidsandan som säger att den egna erfarenheten trumfar allt? Eller något annat?

Jag har haft barn i fyra år, men det finns mängder med saker som jag inte kan. Därför är jag glad att det finns utbildad personal som kan ge raka besked. Jag behöver deras råd.

Bli som barnen

I dag piskade snöblandat regn mig rakt i ansiktet hela vägen till dagmamman. Hedda var missnöjd i vagnen och jag var för dåligt klädd som vanligt. Men Miriam var glad. När hon kom ut i ”snön”, utbrast hon: Jag har bett jättemånga gånger till Gud att det ska bli snö. ÄNTLIGEN har han förstått!

Att kapitulera

Radioprofilen Eric Schüldt har blivit pappa. I podcasten ”Två män i en podd” (som för övrigt är mkt underhållande) berättar han att han hoppas att faderskapet ska frigöra honom från hans ego. Jag tror att det finns goda chanser! Själva grundförutsättningen i föräldraskapet är ju att någon annan hamnar i centrum, att de egna behoven inte längre är absolut viktigast. Det är dock inte helt enkelt att acceptera. Vi är så vana – kanske särskilt i vår kultur – att sätta oss själva först, lyssna inåt och artikulera vad just vi behöver. När det då kommer en liten bebis som vill ha vår uppmärksamhet 24-7, uppstår en krock. Och kamp om tiden. I början av mitt mammaliv försökte jag streta emot, hitta egentid och fokusera på mig själv, men jag insåg ganska snart att det var lönlöst. Lika bra att kapitulera! Jag fick inse att småbarnsåren inte är en tid av självförverkligande då jag kan resa långt bort eller sätta igång tusen projekt. Det är snarare en tid av mognad, en tid då jag får snabbkurs i att dö från mig själv. Och det är egentligen mycket mera värt.

Sida 1 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén