När jag var yngre hände det att jag blev intervjuad av lokaltidningen. Jag frågade aldrig om att få se mina citat eller läsa artikeln i förväg. När artikeln sedan publicerades var den ofta helt okej, några saker hade jag gärna formulerat annorlunda, men det var vad det var. Jag hade överlåtit mig i journalistens händer och han eller hon hade tolkat mina svar. Inget mer med det.

I dag är jag inte lika pigg på att bli intervjuad. Och om jag skulle bli det skulle jag absolut vilja läsa mina citat (helst hela artikeln) innan publicering. Delvis grundar det sig i en sanningssträvan – att det som står ska vara sant, men jag funderar på om det inte lika mycket har att göra med en vilja att kontrollera bilden av mig själv. Vi har ju blivit så vana vid att kunna göra det.

Under de två år som jag har jobbat som journalist har det bara hänt en enda gång att den jag intervjuat sagt ”Jag behöver inte läsa, jag litar på dig”. Resten har velat läsa artikeln innan och responsen har varierat. En del har svarat snabbt med ett positivt omdöme och utan ändringsförslag, medan andra velat skriva om i princip hela texten.

Kanske har jag för litet underlag för att kunna generalisera, men min erfarenhet är att äldre människor (högt uppsatta kyrkliga ledare såväl som offentliga personer) är mycket mindre brydda om att peta i ordval och formuleringar. Bland yngre är det däremot mer regel än undantag att vilja göra justeringar eller lägga till egenskrivna stycken, särskilt bland dem som själva har stora sociala medier-konton.

Jag önskar att jag själv vore mer som den första, äldre gruppen. Verkar så skönt att inte bry sig lika mycket. Om jag får någon intervjuförfrågan framöver kanske jag borde göra det till en karaktärsövning och säga: Jag behöver inte läsa, jag litar på dig.