Hejdå bloggen!

I natt fick jag ett infall: Jag lägger ned min blogg. Att följa spontana idéer är inte alltid det klokaste att göra, men i det här fallet känns det rätt. Jag startade den här bloggen när jag var föräldraledig för att hålla igång skrivandet, men nu skriver jag i jobbet hela tiden och känner att den här bloggen spelat ut sin roll.

På dagen.se kan ni läsa även fortsättningsvis läsa min texter om tro, samhälle och kultur. Och om ni är nyfikna på böckerna jag läser är ni välkomna att följa mitt konto @bokfest på Instagram.

Tack till alla er som läst <3

Skönheten

Helt vanliga människor gör fillers och botox för att vara forever young. Själv har jag passerat 30, vilket innebär att mitt utseende och kropp börjar degenerera. Min snyggaste tid är förbi.

Jag vet egentligen inte om jag är en så utseendefixerad person. Kan inte så mycket om smink, inget om hudvård. Men jag blir ändå märkbart besvärad när jag studerar hur ansiktets skarpa linjer blivit fler bara de senaste åren.

Vad händer när fler och fler i min omgivning tar till estetiska injektioner för att hålla sig fräscha? Och varför är det så svårt att prata om utan att någon känner sig ifrågasatt eller skuldbelagd?

Jag bestämde mig för att utforska det här lite närmare och skriva en text om det. Här kan du läsa artikeln. Den fina illustrationen har Elin gjort.

Bethel vill dra ned himlen till jorden

Jag hörde om Bethel Church i Kalifornien första gången för över tio år sedan. Några i min församling hade börjat läsa Bill Johnsons böcker och var uppfyllda av budskapet om att himmelriket kan realiserar redan här och nu.

Sedan dess har jag följt Bethel på avstånd. När jag träffat någon av de många svenskar som gått deras bibelskolan har jag ställt nyfikna frågor. Jag har frågat om synen på ledarskap, karismatiken och teologin.

Under våren har jag fått tillfälle att fördjupa mig ytterligare i denna växande rörelse av människor som inte ser några hinder för vad Gud kan göra. Jag har läst böcker, intervjuat, lyssnat på undervisning och följt ledarena i sociala medier. Avsikten var att skapa en bild av varför så många svenskar dras till Bethel Church – och vad de tar med sig hem.

Resultatet blev det här långa reportaget och de här intervjuerna. Vet inte om jag någon gång tidigare fått så mycket respons på något jag skrivit och jag är glad för varenda en som hör av sig. Förhoppningvis kan reportaget leda till bra samtal om tro och liv.

Den nåd som räcker året om

Helgen innehöll loppisutflykt, rapsfält och fina fynd. Våfflor, odling och svensk film. Nya bekantskaper och intensiva samtal. Men allra bäst var ändå söndagen då vi fick gå i gudstjänst igen. Femtio personer fick vara på plats och det var UNDERBART. Jag märker hur mycket jag uppskattar psalmer och liturgi och hur mycket jag saknat att fira gudstjänst med andra. Blev alldeles blödig av att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och av att tänka på nåden. Den som räcker året om.

Kärlek mot alla odds

Hon kommer från ordnade förhållanden i Mölnlycke utanför Göteborg. Han blev föräldralös som 14-åring, började leva på stranden i Point Noire, Kongo och sålde knark för att överleva. I en tågolycka förlorade han båda benen och livet blev än svårare. En dag när han som vanligt satt på stranden kom en svensk tjej gåendes. Hon blev nyfiken på honom… och resten är en osannolik kärlekshistoria, som jag berättar här i en intervju med Frida och Nicolas.

Tre tips

Loney Dears senaste skiva ”A Lantern and a Bell” är OTROLIG.

Knausgårds bok ”Om våren” är också OTROLIG

Och dokumentären ”De utvalda barnen” på SVT Play. Pratar om den med alla jag stöter på. Skulle kunna skriva ett inlägg om den egentligen. Men det är redan många som har gjort det så jag avstår.

Klart slut!

Att fira livet

Vi har firat en väns födelsedag och det var så mycket mer än ett födelsedagsfirande. Snarare en proklamation för livet efter månader av sjukdom, smärta och sorg.

Kanske är det just det som gör mig extra känslig den här veckan. Jag har ovanligt nära till den sortens gråt som uppstår i mötet med livets skönhet. Läser en text om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” och måste pausa för att orden träffar mitt i prick. Förundras över Hammarskjölds intellekt och undrar vad som krävs för att kunna uttrycka sig så. En naturlig fallenhet i kombination med disciplinerat arbete och ostörd tid för reflektion? Varvar med att läsa biografin om Gunnel Vallquist. Också den berör och jag inser hur djup tron kan vara, vilken härlig, rymlig katedral den är att gå in i.

Gråten ligger nära glädjen och skrattet och jag ser anledningar att fira överallt. Blommorna på bordet, känslan av hemmahörande, nya och gamla vänskaper. Tillförsikten inför framtiden.

Att slå rot

Jag läser Alva Dahls biografi över Gunnel Vallquist inför en intervju. Gunnel alltså, vilken kvinna! Redan på första sidan finner jag ord att både vila och fördjupas i:

”Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera. En människa har en rot när hon äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv som värnar om vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden.”

Att kontrollera bilden av sig själv

När jag var yngre hände det att jag blev intervjuad av lokaltidningen. Jag frågade aldrig om att få se mina citat eller läsa artikeln i förväg. När artikeln sedan publicerades var den ofta helt okej, några saker hade jag gärna formulerat annorlunda, men det var vad det var. Jag hade överlåtit mig i journalistens händer och han eller hon hade tolkat mina svar. Inget mer med det.

I dag är jag inte lika pigg på att bli intervjuad. Och om jag skulle bli det skulle jag absolut vilja läsa mina citat (helst hela artikeln) innan publicering. Delvis grundar det sig i en sanningssträvan – att det som står ska vara sant, men jag funderar på om det inte lika mycket har att göra med en vilja att kontrollera bilden av mig själv. Vi har ju blivit så vana vid att kunna göra det.

Under de två år som jag har jobbat som journalist har det bara hänt en enda gång att den jag intervjuat sagt ”Jag behöver inte läsa, jag litar på dig”. Resten har velat läsa artikeln innan och responsen har varierat. En del har svarat snabbt med ett positivt omdöme och utan ändringsförslag, medan andra velat skriva om i princip hela texten.

Kanske har jag för litet underlag för att kunna generalisera, men min erfarenhet är att äldre människor (högt uppsatta kyrkliga ledare såväl som offentliga personer) är mycket mindre brydda om att peta i ordval och formuleringar. Bland yngre är det däremot mer regel än undantag att vilja göra justeringar eller lägga till egenskrivna stycken, särskilt bland dem som själva har stora sociala medier-konton.

Jag önskar att jag själv vore mer som den första, äldre gruppen. Verkar så skönt att inte bry sig lika mycket. Om jag får någon intervjuförfrågan framöver kanske jag borde göra det till en karaktärsövning och säga: Jag behöver inte läsa, jag litar på dig.

En vecka i livet

Hetsigt kvällsplugg för att klara muntan i hinduism och buddhism.

Ett möte med en kommunikationschef och hans kanin inför en artikelserie i sommar.

Slutgiltiga justeringar inför publicering av ett reportage som jag arbetat med under en längre tid.

En intervju om en osannolik kärlekshistoria. Hon – sjuksköterska från ordnade förhållanden i Mölnlycke. Han – föräldralös nomad från Kongo som sålde knark, men funderade på att bli ortodox munk efter att han förlorat båda benen i en tågolycka.

Ett samtal om psalmer för vår tid.

Teaterövning inför söndag då jag blir Detektiv Doris i kyrkans drama.

Överväldigande känslor mitt på ICA som gjorde att jag ville skrika rakt ut (av glädje).

Nu blir det chips och dipp!

Sida 1 av 44

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén