Göteborg tur och retur

I fredags gick jag upp före alla andra, vet knappt om jag sov alls eftersom jag var så inriktad på att inte försova mig. Ute var det oväntat ljust. Jag hade visst glömt bort att det redan var maj och därmed inte becksvart trots att klockan var fem på morgonen. Väntade på bussen och tog en selfie men raderade genast eftersom jag såg så ofantligt trött ut. Tog bussen, tog tåget. På Stockholm central gick vakter runt och väckte människor som sovit på bänkarna – hej hur var det här då? Sedan åkte jag första klass för mina SJ prio-poäng och kom fram till Göteborg där min familj väntade. Min syster visar sin examensutställning på Röda Sten konsthall och jag blev så stolt över att se henne i den miljön. Stolt över att se hennes lilla son springa omkring. Jag och min syster är ganska olika. En av oss är en präktig elevrådsordförandetyp och en är inte det. Vi tog en fika på stan och mängderna av folk som rörde sig där kändes nästan hotfulla. På tågstationen väntade jag på min avgång i loungen och där hade någon satt upp en skylt ”Glöm inte bort att det är pandemi”. Hur ska man kunna glömma? Hela vägen hem läste jag ”Om våren” av Knausgård. Det började regna och jag tänkte: Det här var ett underbart avslut på en underbar dag.

Här kan ni se Hannas verk.

Kardinalen och jag

Det är intressant hur ens preferenser skiftar med åren. För några år sedan kunde jag inte tänka mig något roligare än att träffa kända skådespelare, prata med artister eller roliga tv-personligheter. Idag blir jag upplivad av att få intervjua en kardinal.

Biskop Anders Arborelius blev utnämnd till kardinal år 2017 och därmed en av den Katolska kyrkans mest inflytelserika personer. Det är svårt att tro när man möter honom. Han är ödmjuk, vänlig, anspråkslös. Ingen typisk maktperson. Och det är befriande! Tänk att ledare kan vara på så många olika sätt.

Nu ska jag sätta mig och skriva artikeln om honom. Den kommer handla om vardagsmystiken, om Gud som ett ’du’ och om varför det kristna livet egentligen är ganska tråkigt.

Elisabeth Sandlund: “Läkaren ifrågasatte om de skulle behandla Ulles cancer”

Elisabeth Sandlund är en av mina kollegor. Jag imponeras ofta av hennes skärpa, patos och mod. Hon är vänlig och bestämd. Och skriver suveräna ledarartiklar.

Nu har hon också skrivit en bok (eller strikt talat är det en utvidgning och revidering av en bok hon skrev för ett antal år sedan). Den handlar om hennes dotter Ulrika, som har en intellektuell funktionsnedsättning och kan säga ungefär fem ord. Men hon kommunicerar på andra sätt. Genom kramar till exempel.

Genom livet har Elisabeth gång på gång fått kämpa för Ulrikas rättigheter. Bland annat när Ulle för åtta år sedan fick cancer och läkaren ifrågasatte om det var värt att ge henne någon behandling. Om det och lite annat berättar Elisabeth i intervjun jag gjorde med henne. Du kan läsa den här.

Längtan och tålamod

Mitt under middagen, till synes från ingenstans, kommer Miriams fråga:

”Mamma, vad längtar du efter?”

Jag får tänka ett tag, men sedan kommer förslagen i strid ström: att ha stora middagar med vänner, att gå på fest, se film på bio, resa till L’Abri, sitta på café och jobba, åka på second hand-turer, besöka HC Andersen muséet i Odense, åka tåg till Berlin, gå på gudstjänst, anordna bordsamtal och bjuda in till barnaktiviteter med massor av barn, starta upp dansgruppen igen.

Lite senare samma kväll hör jag Miriam och Hedda bråka. Hedda skriker för att hon inte får en leksak hon vill ha. Från rummet hörs Miriams röst: ”Men Hedda, man kan inte få allt i livet”

Barnen

Det bästa med att ha barn är att få lära känna dem. Två outgrundliga människor vars värld jag får ta del av på nära håll. Vilken ynnest!

I helgen hade jag och Miriam filmkväll och såg Pelle Svanslös. Finast var att få höra vilka skämt hon skrattade högt åt och se vad hon tyckte var så sorgligt att hon började gråta.

Och Hedda som gör sig mer och mer förstådd och gläntar på dörren till sin inre värld. Som är bestämd och vet vad hon vill. Och som kan få mig att rysa av kärlek.

Att få barn har för mig inneburit en större ödmjukhet inför Människan. Det låter pretantiöst, men det jag menar är att alla är sin egen. Vi påverkas ju såklart av vår omvärld, uppfostran och sånt, men när jag tittar på mina barn blir det också tydligt att de redan nu har en personlighet – drag som varken tycks komma från mig eller Christoffer, utan som bara är deras egna.

Slitna fraser

Ibland slår det mig hur mycket av våra samtal som består av upprepningar, givna repliker och förutsägbart prat. Fraser vi säger har vi hört många gånger förr, men varje gång låtsas vi att de är nya. För den sociala samvarons skull. Det är inget fel med det, bara lite komiskt. Några exempel:

När någon presenterar sig (på tiden man fortfarande skakade hand)

”Å jag har redan glömt ditt namn, jag är så koncentrerad på att säga mitt eget”

När man pratar om att lära sig språk:

”Det bästa är ju att lära sig språket på plats i landet”

När man råkar ha en gemensam bekant:

”Gud vad världen är liten!”

(Detta händer mig ofta i kyrkliga kretsar. Men kyrksverige ÄR litet. Det finns liksom inget häpnadsväckande över att ha en gemensam bekant)

Familjen som flyttat från lägenhet till hus:

”Det är ju så skönt att bara kunna släppa ut barnen på tomten”

När någon flyttat från Stockholm till en mindre stad:

”Man får ju så mycket mer för pengarna här”

När man pratar om barnuppfostran:

”Alltså barnen gör ju inte som vi säger, de gör som vi gör

När man pratar sommarplaner:

”Sverige är ju fantastiskt på sommaren”

Kommer ni på fler?

Att springa i sin egen bana

Min kollega Malin är ofta klok och en sak hon brukar säga är att man ska springa i sin egen bana. Om man börjar flacka med blicken åt höger och vänster och kollar på dem som springer bredvid, börjar man jämföra sig och tappar fokus (och glädje).

Jag försöker applicera det tankesättet i livet, men misslyckas ofta. Häromdagen tänkte jag sätta mig och rita, men hann inte börja förrän jag såg framför mig hur fula mina teckningar skulle bli i jämförelse med dem som mina konstnärligt begåvade vänner och bekanta skapar. Och då tänkte jag: Men nu får du väl skärpa dig! Rita för att det är kul! Spring i din egen bana!

Johannes Widlund: Inte hela världen om jag äter en laxbit

Johannes Widlund är en härlig kille som de senaste åren läst, tänkt och föreläst om hållbarhetsfrågor utifrån kristen grund. Nu har han skrivit en bok på samma tema.

När jag var i 20-års åldern hade jag något som kan liknas vid ett grönt uppvaknade. Jag förstod lite mer av hur världen hänger ihop, hur ekosystemen fungerar, hur det jag gör kan få betydelse för människor på andra sidan jorden. Platsen där jag både fick lära och få utlopp för mitt nya intresse var rättvisenätverket SPEAK. Är för evigt tacksam för den tiden.

Det har gått nästan femton år sedan dess. Klimatkrisen är nu ännu mer akut, men ändå bemöter jag den inte med samma hoppfulla aktivism och handlingskraft. Allt oftare kan jag i stället hamna i något som liknar missmod. Just därför var det välgörande att prata med Johannes. Han beskriver hur livet blir större och vackrare när omsorgen om djur och natur får en central plats och visar hur vi tillsammans kan vara del av att upprätta skapelsen.

Här finns artikeln.

Sökes: Nya intryck

Under dagar som helt går i grått har jag ett knep för att pigga upp mig själv. Spansk lovsång! Jag behöver bara höra den vibrerande stämman som sjunger Saaaalvanos för att mitt sinne ska bli lite ljusare. Christoffer har lärt sig detta så härommorgonen när jag absolut inte ville gå upp ur sängen och låg som en barnunge och sa ”näääe, jag vill sooova” använde han sig av knepet. Från vardagsrummet hörde jag ljuva toner och snart var jag på benen. Ja, jag till och med dansade. Ibland är det inte så mycket som krävs.

Att låten är på spanska gör hela skillnaden. Detta mitt själs språk öppnar liksom upp världen. Och SOM jag behöver det just nu. Gör vi inte alla?

En kompis till mig har identifierat en avgörande faktor för sitt välmående: nya intryck. Under pandemin har hon tvingats söka upp dem aktivt – provat nya sporter, sprungit intervaller med främlingar, börjat prata med folk på gatan.

Jag känner också hur jag börjar crava nya intryck. Häromdagen åt jag quinoasallad med chips som tillbehör och fantiserade om att jag befann mig på språkresa i England. En annan dag kändes solen så varm mot mitt ansikte att jag föreställde mig att jag gick på gatan i spanska Murcia. Och efter att ha kollat på Shtisel kände jag: Jag vill lära mig hebreiska!! Full av entusiasm laddade jag ner duolingo-appen och var redo att köra igång när det slog mig: Jag fattar ju ingenting av vad som står, måste ju lära mig det hebreiska alfabetet först.

Världen har blivit både mindre (hemmatiden) och större (alla är med om samma sak) i och med pandemin, men jag längtar efter att få komma UT. Resa, se, uppleva, känna, smaka och höra nya berättelser. I väntan på att det ska ske lyssnar jag på spansk lovsång. Det är ändå ett helt okej substitut.

Spanien 2009.

Individualism som spårat ur

En sak som den här pandemin har gjort uppenbar är att vi är gemenskapsvarelser; vi går under om vi inte får ses, om vi inte får vara nära. Och ÄNDÅ tror vi att vägen till lycka är att tänka på oss själva. Vi har liksom missat hela poängen med att relationer bygger på givande och tagande, att man ibland måste offra något för någon annans skull.

Jag tycker man hör det överallt: Tänk på dina egna behov. För den som fått lära sig att trycka bort sin vilja och gång på gång fått sina gränser trampade är det ett viktigt budskap. Men många av oss är redan ganska duktiga på att känna in våra behov och när vi uppmuntras att göra det ÄNNU mer kan det bli tokigt.

Som kvinnan som minsann skulle lyssna till sig själv och inte kompromissa. Hon som åkt till en kompis över helgen, men dissade alla aktivitetsförlag med förklaringen att hon ville vara sann mot sig själv och därför bara göra saker som hon kände lust till. Hon gav samma frihet till sin kompis, men hur mycket gemenskap blir det då?

När jag intervjuade teologen Roland Spjuth sa han en väldigt klok sak: Frihet är inte valfrihet. Frihet är att lära sig att älska.

Sida 1 av 43

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén