Varje vecka när jag ska skriva det här inlägget måste jag gå in på vecka.nu och kolla vilken vecka det. Sån praktiskt tjänst, sånt dåligt minne. Den här veckan har jag börjat på mitt nya jobb. Hur underbart är det inte att jag får skriva på heltid och dessutom få betalt?? Skulle kunna göra det ideellt. Den här veckan har jag bland annat skrivit om Sarah och Caroline som flyttat till Tensta för att tjäna sina medmänniskor där. De trivs bra, men möter skepsis från omgivningen som dels tror att Tensta är farligt och dels tycker att de borde satsa på sina karriärer istället. För mig är Sarah och Caroline förebilder i självutgivande kärlek.

I veckan fick jag också förmånen att intervjua författaren John Sjögren, som jag höjde till skyarna här på bloggen för ett tag sedan. Vi pratade om lättsamma saker som existentiell svindel och sakramental livssyn. Säger till när intervjun är publicerad.

Läst: Eftersom jag jobbar på Dagens kulturredaktion ingår det i jobbet att läsa massa böcker. Innan jag hade fått jobbet fick jag en idé att starta en bok-instagram för att kunna få recensionsex av böcker från olika förlag, men nu behövs det inte längre. Nu får jag böckerna direkt till jobbet! Sån lyx! Hittills har jag läst en bok om bön och en om en dansk journalist som blev kristen efter en spektakulär andlig upplevelse. Inga mästerverk, men helt ok.

Sett: Såg ”Så mycket bättre” och blev berörd av Sabina Ddumbas tolkning. I övrigt tyckte jag att programmet var halvbra. Intressant att Uno lyfte sin frikyrkouppväxt men tråkigt att höra att frikyrkan känts trång. Vet att många delar hans erfarenhet och undrar vad vi gör för fel? Nu är jag visserligen aktiv i EFS i Svenska kyrkan, men samma problem finns där. Jag tror inte att lösningen är att hyvla ner alla trösklar och prata om tron på ett sätt så att man knappt fattar att det är kristen tro man pratar om, men däremot behövs mer luft i systemet, ett rum där människor får samtala, reflektera och brottas med de stora frågorna. John Sjögren (sorry att jag tjatar)  beskrev i vår intervju sitt eget möte med tron som att kliva in i en stor katedral där det var högt i tak och hela han fick plats. Önskar att det var så för alla.