Vecka 4 – Klassiker och amatörer

Det är kul med livsförändringar, men de tar också mycket energi. Som flytt och bostadsköp och sånna saker. Jag försöker att inte förlora mig helt i det och påminna mig om vad som är det viktigaste. Som relationer, reflektion och rekreation till exempel.

Läst: ”Kallocain” av Karin Boye

Har utmanat mig själv att läsa fler klassiker och Karin Boye blev först ut. Boken är en skrämmande och psykologiskt intressant dystopi om Världsstaten där medborgarnas steg noggrannt övervakas och Leo Kall uppfinner en drog som gör att de ocensurerat berättar om sina innersta tankar och känslor. Boye skriver levande och klart och boken har många lager som manar till eftertanke. Rekommenderas!

Sett: Amatörer

Gabriela Pichler som gjorde succén ”Äta sova dö” lanserade i januari förra året ”Amatörer” som hon skrivit manus till tillsammans med Jonas Hassen Khemiri. Av den anledningen förväntade jag mig också att filmen skulle vara något utöver det vanliga, men blev faktiskt besviken. Visserligen ett fint porträtt av en landsbygdsord och viljan att bli sedd, men jag tyckte inte filmen nådda ända fram.

En behållning med filmen var ändå skådespelaren Fredrik Dahl (en amatör på riktigt, till vardags näringslivsstrateg i Svenljunga kommun) som gjorde en fantastisk insats som nu är nominerad till Guldbagge för bästa manliga huvudroll (en gala jag för övrigt ska gå på, på måndag)

Hört: ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg

Jag fick en prova-på-period på Bookbeat och har därför börjat lyssna på ljudböcker. Den här veckan har jag lyssnat på ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg.

Sedan innan visste jag att jag gillar Stridsbergs suggestiva språk och här fastnade jag också för den annorlunda berättelsen. Boken handlar om en kvinna som beställer sitt eget mord och sedan berättar om sitt liv från andra sidan döden. Ett grepp som fungerar förvånande bra och ger hela berättelsen intensitet.

Trots att samma händelse (dödsögonblicket) berättas om och om igen, blir det aldrig tråkigt, vilket blir ett bevis för Stridsbergs språkliga och berättartekniska färdighet. Dessutom gillar jag hur hon, till skillnad från många samtida författare, går bortom sig själv och skriver om något som i alla fall utifrån verkar ligga långt från henne. Det handlar om utsatthet, drogmissbruk och fosterhemsplacerade barn. Mycket förvånande att denna inte fick någon Augustprisnominering.

Vecka 18 – valborg, darling river och sektfilm

Det var Valborg i veckan, men vi firade inte. Jag har ingen fomo när det kommer till högtider. Nyår i år firade vi hemma i ensamhet och på Valborgsmässoafton spelade vi Ticket to Ride. Jag är väldigt lite en festperson, har jag märkt.

Inte heller första maj firade jag. En gång i tiden skrev jag en teaterpjäs som den lilla politiska gruppen jag var en del av skulle framföra. I år jobbade jag på första maj. Men jag fick en försmak av demonstrationerna när Vänsterpartiets grånade blåsorkester hade en liten manifestation/konsert på torget i Bagarmossen. De församlade hade gjort egna skyltar. Någon hade skrivit ”Heteronormen” och ritat ett kryss över. Förmodligen förändrar inte den här demonstrationen någonting, men jag hyser ändå stor respekt för människor som tar på sig sina röda jackor, tar trumpeten på ryggen och sedan står på torget för att berätta om vad de tror på.

Läst: Alla turer kring Svenska Akademien och nu senast Sara Stridsbergs avgång gjorde att jag upptäckte boken ”Darling River” i bokhyllan. Jag köpte den på bokrean för många år sedan, men har aldrig kommit mig för att läsa. Så glad att jag läst nu. Stridsberg har ett hypnotiserande språk och tecknar en motbjudande historia om ett barn utan barndom.

Sedan har jag läst debutanten Elin Willows ”Inlandet” också. Den har fått fin kritik, men jag fastnade inte. Vanligtvis gillar jag tämligen händelselösa romaner där det inre livet står i fokus, men vardagslunken uppe i det lilla norrländska samhället, dit huvudpersonen flyttat, lyckas inte intressera mig tillräckligt. Språket lyfter inte.

Sett: Filmen ”Martha Marcy May Marlene”. Välspelat och obehagligt om en ung tjej som rymmer från en sekt och sedan jagas av minnena därifrån. Rekommenderas.

Hört: Stina Ekblad läsa dikter av Karin Boye och Edith Södergran på bokfrukost för Bonniers nya klassikerserie. Det var SÅ fint. Är ingen lyrikfantast och har tänkt att poesin är svårtillgänglig och svårförståelig, men när man hör den uppläst blir det en helt annan grej. Jag njöt!

Träffat: Filip Backström, glädjespridare och profil framför allt i kyrkorna i Uppsala. 

Döden, döden

När en människa dör uppstår en reva i tillvaron och vi stirrar ut i tomrummet. Vi påminns om vägen vi alla ska vandra. Ungefär så beskrev Equmeniakyrkans ledare Sofia Camnerin känslan efter Aviciis död. Jag delar den känslan. 

De existentiella tankarna kommer ikapp. Allt som vi är upptagna av annars; vårkläderna vi ska köpa, semesterplanerna vi ska skapa, tv-serierna vi ska se och poddarna vi ska lyssna på, liksom stannar av. Världen sedd ut dödens vinkel ter sig patetisk. 

I Sara Stridsberg ”Darling River” definierar författaren döden: Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. 

Så mitt i prick. Vi måste förtränga döden för att kunna leva. Annars blir det för jobbigt. Vi måste underhålla oss, jobba hårt, träna bor stressen, få tiden att gå. Inte stanna upp, för då kan vi drabbas av tankarna om livets innersta mysterium.

Men kanske är det också sunt att stanna upp inför den där revan i livsväven, även om det är obehagligt.