Någon har sagt att skillnaden mellan att vara ledsen och att vara bitter är att den som är ledsen vill ha tröst medan den som är bitter inte vill det.

Magnus Malm skriver så här i sin bok Samtidigt: ”Sorgen söker och kan ta emot tröst. Självömkan vill inte ha någon tröst för då mister den sin näring: att få tycka synd om sig själv. Sorgen öppnar upp för nåden, självömkan för bitterhet.”

Det här slår mig ofta när jag intervjuar människor som har varit med om groteskt svåra saker. Som Kim Phuc – hon som fick brännande napalm över hela kroppen som nioåring, fångades på bild och blev symbolen för Vietnamkriget. Eller Asia Bibi – pakistanskan som dömdes till döden på grund av ett påstått hädelsebrott och fick uthärda nio år i fängelse.

Både Kim Phuc och Asia Bibi har skäl att vara bittra. Livet har varit obarmhärtigt och blev inte alls vad de hade hoppats på. Men de har valt förlåtelsens väg. När jag häromveckan intervjuade Asia Bibi slogs jag av hennes förmåga att mitt i alla svårigheter förtrösta på Gud och se det sköna i tillvaron.

Kanske är just förtröstan ett motgift mot bitterhet?

Här finns mitt reportage om Asia Bibi.