Etikett: L’Abri

Flyg flyg flyg

Jag har aldrig upplevt en sån fysisk längtan till en plats som jag gör nu. Det gör ont i kroppen. Jag måste tillbaka till L’Abri – kommuniteten där jag tillbringade några sommarveckor i fjol. Det är väl bara att åka, kan man tänka. Två saker försvårar. 1. Min man gillar inte att resa. 2. Jag har blivit flygskeptiker.

Tidigare har jag tyckt att det är helt okej att flyga. Visserligen har jag varit medveten om hur miljöovänligt det är, men när jag bokat resor har jag varit uppfylld av tanken på allt jag kommer få uppleva och under flygturen har jag mest bett till Gud att planet inte ska störta. Däremellan har jag motat bort klimatångesten genom att jämföra mig med alla dem som minsann flyger mycket mer än jag, som åker på långresor så fort de får ledigt eller de som tar inrikesflyg mellan Stockholm och Göteborg.

Men nu är det som att klimatångesten har kommit ikapp mig (och ja, den har fått bränsle av den flygdebatt som pågår just nu). Härom veckan intervjuade jag Johannes som har slutat flyga eftersom han inte vill bidra till människors lidande. Jag blir inspirerad! Men så kollar jag hur lång tid det tar att åka tåg till Schweiz. 20 timmar.

Striden är inte avgjord…

Reportage i Dagen

I  veckan publicerade tidningen Dagen mitt reportage om L’Abri. Det handlar om tro och tvivel, livets stora frågor och en gemenskap som får människor att känna sig älskade. Här finns det att läsa.

3 saker jag lärde mig på L’Abri

Vi är hemma från en sommar i schweiziska L’Abri, åter i Gubbängen där tunnelbanan slamrar utanför fönstret. Jag tittar på L’Abri-bilder och konstaterar att kontrasten är brutal. Där, i alpbyn Huémoz, började varje dag med att jag klev ut genom dörren och möttes av bergen, skogarna, kobjällrorna och fågelkvittret. Sedan åt jag frukost med de andra studenterna och kanske hade något nytt ansikte dykt upp. Därefter följde dagen i lugnt tempo och utan en enda tråkig stund. Studier, arbete, samtal. Ständiga samtal. Jag trivdes så bra. Christoffer säger att han aldrig sett mig så upplivad.  Tre saker sticker ut när jag tänker på vad jag har lärt mig under mina sex veckor på L’Abri.

1. Att det, trots allt, är ganska härligt med rutiner

Jag har alltid varit motståndare till rutiner och avfärdat dem med argumentet att de begränsar och tråkifierar livet. Men så kom jag till L’Abri där varje dag och varje vecka följer ett tydligt mönster, och plötsligt älskade jag förutsägbarheten. Att inte behöva göra några egna val, utan haka på den pulserande livsrytm som är L’Abris, var en befrielse

2. Hur skönt det är att vara offline

Studenter på L’Abri avråds från att använda sociala medier, och jag antog utmaningen. Som den slentrianscrollare jag är, trodde jag att det skulle bli svårt, men nej, det var bara skönt. Allt får liksom sina rätta proportioner när man inte blir helt uppsnärjd i någon bloggares liv, håller koll på facebook-bekantas statusuppdateringar eller jämför sig själv med ideal-liv på instagram.

3. Att en fråga ofta leder till fler

Många som kommer till L’Abri, kommer dit för att studera en specifik, ofta existentiell, fråga. Jag ville fördjupa mig i Bibelns trovärdighet, men blev tyvärr inte så mycket klokare. Tvärtom faktiskt. Och vid lunchsamtalen där vem som helst kunde lyfta vilken fråga som helst, och vi pratade om allt från favoritsagor till ondskans problem kom vi – surprise – aldrig fram till så många svar. Men samtalen i sig är viktiga. Och djupt meningsfulla. När jag lämnade L’Abri var jag lätt förvirrad, men också tacksam över alla nya frågor som väckts. Att fortsätta fundera och reflektera blir min mission för hösten.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén