Etikett: John Sjögren

Vecka 42 – Tensta, Så mycket bättre och trånga kyrkor

Varje vecka när jag ska skriva det här inlägget måste jag gå in på vecka.nu och kolla vilken vecka det. Sån praktiskt tjänst, sånt dåligt minne. Den här veckan har jag börjat på mitt nya jobb. Hur underbart är det inte att jag får skriva på heltid och dessutom få betalt?? Skulle kunna göra det ideellt. Den här veckan har jag bland annat skrivit om Sarah och Caroline som flyttat till Tensta för att tjäna sina medmänniskor där. De trivs bra, men möter skepsis från omgivningen som dels tror att Tensta är farligt och dels tycker att de borde satsa på sina karriärer istället. För mig är Sarah och Caroline förebilder i självutgivande kärlek.

I veckan fick jag också förmånen att intervjua författaren John Sjögren, som jag höjde till skyarna här på bloggen för ett tag sedan. Vi pratade om lättsamma saker som existentiell svindel och sakramental livssyn. Säger till när intervjun är publicerad.

Läst: Eftersom jag jobbar på Dagens kulturredaktion ingår det i jobbet att läsa massa böcker. Innan jag hade fått jobbet fick jag en idé att starta en bok-instagram för att kunna få recensionsex av böcker från olika förlag, men nu behövs det inte längre. Nu får jag böckerna direkt till jobbet! Sån lyx! Hittills har jag läst en bok om bön och en om en dansk journalist som blev kristen efter en spektakulär andlig upplevelse. Inga mästerverk, men helt ok.

Sett: Såg ”Så mycket bättre” och blev berörd av Sabina Ddumbas tolkning. I övrigt tyckte jag att programmet var halvbra. Intressant att Uno lyfte sin frikyrkouppväxt men tråkigt att höra att frikyrkan känts trång. Vet att många delar hans erfarenhet och undrar vad vi gör för fel? Nu är jag visserligen aktiv i EFS i Svenska kyrkan, men samma problem finns där. Jag tror inte att lösningen är att hyvla ner alla trösklar och prata om tron på ett sätt så att man knappt fattar att det är kristen tro man pratar om, men däremot behövs mer luft i systemet, ett rum där människor får samtala, reflektera och brottas med de stora frågorna. John Sjögren (sorry att jag tjatar)  beskrev i vår intervju sitt eget möte med tron som att kliva in i en stor katedral där det var högt i tak och hela han fick plats. Önskar att det var så för alla.

Vecka 41 – hemlängtan och en sakramental livssyn

En Stockholmsbild får pryda denna veckas inlägg, även om jag lämnade staden för landet några dagar. Vi var i Småland och åkte på smala vägar omringade av träd i höstskrud. Kan det inte alltid vara höst?? Fast minus mörkret på kvällarna då. Har blivit så mörkrädd senaste tiden och vågar knappt gå ut och kasta soporna efter åtta. Borde ta tag i det där. Jaja, här kommer veckans lista, i reducerad form. Har nämligen bara läst de senaste dagarna.

Läst: Christoffer har börjat blogga och skriver en del smarta saker. Gillade speciellt hans senaste inlägg som handlar om myten om att man duger som man är. Här kan ni läsa.

Och sen har jag blivit golvad av en annan skribent. John Sjögren är kulturjournalist och skriver återkommande i Svd, UNT och Signum. Han har nyligen släppt en bok som heter ”Återställelsens glädje”. Kanske inte världens mest tillgängliga titel, men innehållet är både tillgängligt och djupsinnigt. Sjögren tar hjälp av olika konstnärer och skriver utifrån deras verk om hemlängtan, om vemodet över det förlorade och hoppet om det en gång återfunna. Jag ville stryka under typ varannan mening för att de var så spot on. Bland annat fastnade jag för beskrivningen av vårt förhållande till tiden:

Som barn lever vi i evigheten, som vuxna blir vi bundna och till sist också besegrade av tiden.

Att bli besegrad av tiden låter ju inte så kul, men strax därefter gör Sjögren en tolkning av vad vår relation till tiden säger om det mänskliga livet och beskriver hur evigheten strömmar genom tiden redan här och nu. Så skriver han väldigt fint om barndomen också. Titta här:

Allt är ju ännu möjligt, världen befinner sig fortfarande i vardande. Barnet är hela tiden skapande, ständigt i färd med att göra världen hel, rita färdigt kartan. Hålen fylls i av fantasin. Kort sagt, för barnet är världen fortfarande sakral. 

John Sjögren sa i en intervju från Bokmässan som jag tittade på att han försöker behålla barnets blick på världen, att ha en sakramental livssyn. Så fint! Det vill jag också ha. Sjögren skriver: en blick som ser världen som den verkligen är: förtrollad, full av gudomlig närvaro, en värld öppen för vårt kreativa deltagande.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén