Vecka 5 – gala och känslomässig intensitet

Hejdå januari. Du var så känslomässigt intensiv att jag känner mig helt matt. Önskar mig en lugnare februari.

Men med det sagt var januari inte bara dålig. Till exempel läste jag många bra böcker (13 böcker totalt den månaden – måste var personligt rekord) och gick på Guldbaggegalan.

Jag har alltid gillat galor och när jag var yngre anordnade jag egna så fort jag fick chansen. Efter att jag förra året övertygat min redaktör att det absolut var relevant för tidningen Dagen att bevaka Guldbaggegalan, fick jag pressackreditering och stod sedan på röda mattan, helt utan journalistisk erfarenhet och lite för starstruck för att åtminstone låtsas vara professionell.

Men tänk vad som kan hända på ett år. I år kände jag mig inte alls bortkommen. Tänkte: Klart tidningen Dagen ska vara här. Och sedan blev det fullträff. Jublade högt i pressrummet när Joakim Sällquist fick pris för bästa manliga huvudroll (ok, all proffessionalitet kanske jag inte har jobbat upp än, det är inte legio som journalist att så tydligt visa sina egna preferenser). Han har nämligen tidigare berättat för oss om sin omvändelse – från kriminell till kristen. Min nyhetsvinkel var med andra ord redan klar. Och när han dessutom tackade Gud från scenen. Här kan ni läsa artikeln. 

Läst: Johan Hiltons krönika om mindfulness

Skrattade högt när jag läste denna. Så rapp och rolig och mitt i prick. Hela självhjälpstrenden är egentligen kontraproduktiv tror jag. Genom att hela tiden tolka allting i jag-upplevelse tenderar vi att spä på vår självupptagenhet. Och den tror jag ingen mår bra av.

Sett: Filmen Goliat

Jag visste på förhand att jag skulle gilla denna. Ett socialrealistiskt svenskt familjedrama, gjord av geniet Peter Grönlund, som tidigare gjort fantastiska Tjuvheder.  Han rollbesätter alltid sina filmer med amatörer, vilket är ett särskilt lyckat koncept när filmerna handlar om kriminalitet och en undre värld. I Goliat gestaltar Joakim Sällquist och Sebastian Ljungbladh en far-son relation som är öm och komplicerad på samma gång. Grönlund är en fantastisk berättare och låter människor och samhället vara precis så komplexa som de är.