Etikett: frikyrka

Alkohol och frikyrkan

En av mina bästa kompisar under gymnasiet tröttnade på kyrkan. Jag fick veta det på en ungdomsfestival när jag hittade henne stupfull. Ändå var det jag som blev bortgjord, påkommen som jordens mest naiva. Var inte hon nykterist?

Jo, hon var nykterist. Men inte längre. Att supa sig full blev ett effektivt och omedelbart sätt att säga: Jag är inte som du längre. Jag skiter i kyrkan och alla högt ställda ideal.

Min vän är inte den enda som har använt alkohol för att markera ett avståndstagande från kyrkan. Att supa sig full blir som en slags snabb KBT-behandling för att visa för sig själv att man kan om man vill, att man är fri från kyrkans moraliska påbud.

Historiskt sätt har frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen varit tätt sammankopplade. Tillsammans såg de på 1800-talets mitt till att resa Sverige ur fattigdomen. Hel och ren och redig skulle man vara. I frikyrkan ville man vara annorlunda än världen och berusa sig med anden i stället med flaskan. Dessutom blev kyrkan en plats dit före detta missbrukare sökte sig och då var det naturligt att göra kyrkan till en alkoholfri zon.

Men sedan dess har mycket hänt. För två år sedan publicerades en enkät i tidningen Dagen där 45 procent av de tillfrågade pastorerna uppgav att de drack alkohol. Anmärkningsvärt för en rörelse som kännetecknats av motsatsen.

Jag började själv märka av förändringen för några år sedan. Plötsligt fick jag frågan om jag ville ha vin på middagar hos kristna vänner och blev inbjuden till ”after church” på en pub.

För några år sedan skrev Joel Halldorf om hur inställningen till livsstilsfrågor inom Pingströrelsen ändras i det tysta. Ingen tydlig teologisk reflektion föregår att fler och fler, till synes, plötsligt gör något som tidigare inte var socialt accepterat. ”Det är som sagt en sak att ett samfund ändrar ståndpunkt, men problemet är att det sker utan egentliga diskussioner. Det ger intrycket av att det är sociologi snarare än teologi som är vägledande” skriver Halldorf.

Jag undrar också vad denna tysta kursändring beror på.

Utomlands är det här inget märkligt. När jag som 19-åring var ungdomsledare i en evangelikal kyrka i Spanien chockades jag över hur vi efter gudstjänsten plockade fram stora ölflaskorna till kyrkfikat. ”Slappna av Malina” sa en av de äldre herrarna när han såg min förfärade blick. Likadant var det när jag besökte kyrkor i London. Alla nya välkomnades med ett glas vin. Inga bullar som i Sverige.

Så kanske är det det europeiska drickandet som flyttat till Sverige. Eller att alkoholnormen även blivit norm inom kyrkan. Vad tror ni?

Vecka 42 – Tensta, Så mycket bättre och trånga kyrkor

Varje vecka när jag ska skriva det här inlägget måste jag gå in på vecka.nu och kolla vilken vecka det. Sån praktiskt tjänst, sånt dåligt minne. Den här veckan har jag börjat på mitt nya jobb. Hur underbart är det inte att jag får skriva på heltid och dessutom få betalt?? Skulle kunna göra det ideellt. Den här veckan har jag bland annat skrivit om Sarah och Caroline som flyttat till Tensta för att tjäna sina medmänniskor där. De trivs bra, men möter skepsis från omgivningen som dels tror att Tensta är farligt och dels tycker att de borde satsa på sina karriärer istället. För mig är Sarah och Caroline förebilder i självutgivande kärlek.

I veckan fick jag också förmånen att intervjua författaren John Sjögren, som jag höjde till skyarna här på bloggen för ett tag sedan. Vi pratade om lättsamma saker som existentiell svindel och sakramental livssyn. Säger till när intervjun är publicerad.

Läst: Eftersom jag jobbar på Dagens kulturredaktion ingår det i jobbet att läsa massa böcker. Innan jag hade fått jobbet fick jag en idé att starta en bok-instagram för att kunna få recensionsex av böcker från olika förlag, men nu behövs det inte längre. Nu får jag böckerna direkt till jobbet! Sån lyx! Hittills har jag läst en bok om bön och en om en dansk journalist som blev kristen efter en spektakulär andlig upplevelse. Inga mästerverk, men helt ok.

Sett: Såg ”Så mycket bättre” och blev berörd av Sabina Ddumbas tolkning. I övrigt tyckte jag att programmet var halvbra. Intressant att Uno lyfte sin frikyrkouppväxt men tråkigt att höra att frikyrkan känts trång. Vet att många delar hans erfarenhet och undrar vad vi gör för fel? Nu är jag visserligen aktiv i EFS i Svenska kyrkan, men samma problem finns där. Jag tror inte att lösningen är att hyvla ner alla trösklar och prata om tron på ett sätt så att man knappt fattar att det är kristen tro man pratar om, men däremot behövs mer luft i systemet, ett rum där människor får samtala, reflektera och brottas med de stora frågorna. John Sjögren (sorry att jag tjatar)  beskrev i vår intervju sitt eget möte med tron som att kliva in i en stor katedral där det var högt i tak och hela han fick plats. Önskar att det var så för alla.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén