Vecka 11 – pärlor och hämndlystna mammor

Är det vår nu? frågade min dotter en morgon när hon tittade ut genom fönstret. Hon är väldigt ivrig att få sluta med overallen och i stället bara ha jacka och byxor.

Frågan har sedan återkommit flera gånger, men varje gång gör jag henne besviken. ”Nej, inte än”.

Lika besviken är jag. Så trött på slask vid det här laget. Tur att man kan fly till kulturen. Här kommer två böcker jag läst och en film jag sett sedan sist.

Läst: ”Att finna en pärla” av Maria Soukka

Om Malik som vänt hem efter flera år i militären och finner en pärla som öppnar upp hans innersta. Som en parallellberättelse följer vi två föräldralösa barn som flyr från kriget i ett icke-namngivet afrikanskt land.

Fin debut där två berättelser vävs samman till en utan att det blir allt för förutsägbart. Dessutom skildras djupare existentiella frågor på ett naturligt sätt. Tyckte mycket om boken.

Läst: ”Nora eller Brinn Oslo Brinn” av Johanna Frid

Autofiktivt om besatthet vid pojkvännens ex-flickvän och om smärtan från endometrios.

Förväntningarna var höga när jag slog upp denna. Och tyvärr infriades de inte. Visserligen är det poetiska språket och den sömlösa blandningen med danskan njutbar, men innehållsmässigt tog boken inte tag i mig. Tvärtom framstår beskrivningen av svartsjukan som ett inåtvänt tragglande av de egna känslorna. Det blir ointressant i längden. Gillade delarna som handlade om sjukdomen bättre. Ni som har läst, håller ni med?

Sett: Filmen ”Three Billboards outside Ebbing, Missouri”

Har velat se den här så länge och är så glad att jag nu gjort det.

”Three Billboards outside Ebbing, Missouri” (smidig titel … ) är en svart komedi-dramafilm om Mildred som sörjer sin dotter som blev brutalt våldtagen och mördad. När polisen inte lyckas lösa fallet tar mamman saken i egna händer genom att sätta upp jättelika affischer som förolämpar polisen. Det i sin tur leder till en rad oförutsägbara händelser.

Frances McDormand som spelar den kompromisslösa Mildred är fullständigt lysande i sin rollgestaltning (belönades också med en Oscar för den) så bara skådespeleriet gör filmen värd att se. Dessutom är dialogen vass och karaktärerna komplexa och tillåts förändras under filmens gång.