Etikett: Darling River

Vecka 18 – valborg, darling river och sektfilm

Det var Valborg i veckan, men vi firade inte. Jag har ingen fomo när det kommer till högtider. Nyår i år firade vi hemma i ensamhet och på Valborgsmässoafton spelade vi Ticket to Ride. Jag är väldigt lite en festperson, har jag märkt.

Inte heller första maj firade jag. En gång i tiden skrev jag en teaterpjäs som den lilla politiska gruppen jag var en del av skulle framföra. I år jobbade jag på första maj. Men jag fick en försmak av demonstrationerna när Vänsterpartiets grånade blåsorkester hade en liten manifestation/konsert på torget i Bagarmossen. De församlade hade gjort egna skyltar. Någon hade skrivit ”Heteronormen” och ritat ett kryss över. Förmodligen förändrar inte den här demonstrationen någonting, men jag hyser ändå stor respekt för människor som tar på sig sina röda jackor, tar trumpeten på ryggen och sedan står på torget för att berätta om vad de tror på.

Läst: Alla turer kring Svenska Akademien och nu senast Sara Stridsbergs avgång gjorde att jag upptäckte boken ”Darling River” i bokhyllan. Jag köpte den på bokrean för många år sedan, men har aldrig kommit mig för att läsa. Så glad att jag läst nu. Stridsberg har ett hypnotiserande språk och tecknar en motbjudande historia om ett barn utan barndom.

Sedan har jag läst debutanten Elin Willows ”Inlandet” också. Den har fått fin kritik, men jag fastnade inte. Vanligtvis gillar jag tämligen händelselösa romaner där det inre livet står i fokus, men vardagslunken uppe i det lilla norrländska samhället, dit huvudpersonen flyttat, lyckas inte intressera mig tillräckligt. Språket lyfter inte.

Sett: Filmen ”Martha Marcy May Marlene”. Välspelat och obehagligt om en ung tjej som rymmer från en sekt och sedan jagas av minnena därifrån. Rekommenderas.

Hört: Stina Ekblad läsa dikter av Karin Boye och Edith Södergran på bokfrukost för Bonniers nya klassikerserie. Det var SÅ fint. Är ingen lyrikfantast och har tänkt att poesin är svårtillgänglig och svårförståelig, men när man hör den uppläst blir det en helt annan grej. Jag njöt!

Träffat: Filip Backström, glädjespridare och profil framför allt i kyrkorna i Uppsala. 

Döden, döden

När en människa dör uppstår en reva i tillvaron och vi stirrar ut i tomrummet. Vi påminns om vägen vi alla ska vandra. Ungefär så beskrev Equmeniakyrkans ledare Sofia Camnerin känslan efter Aviciis död. Jag delar den känslan. 

De existentiella tankarna kommer ikapp. Allt som vi är upptagna av annars; vårkläderna vi ska köpa, semesterplanerna vi ska skapa, tv-serierna vi ska se och poddarna vi ska lyssna på, liksom stannar av. Världen sedd ut dödens vinkel ter sig patetisk. 

I Sara Stridsberg ”Darling River” definierar författaren döden: Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. 

Så mitt i prick. Vi måste förtränga döden för att kunna leva. Annars blir det för jobbigt. Vi måste underhålla oss, jobba hårt, träna bor stressen, få tiden att gå. Inte stanna upp, för då kan vi drabbas av tankarna om livets innersta mysterium.

Men kanske är det också sunt att stanna upp inför den där revan i livsväven, även om det är obehagligt.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén