I tv-programmet ”Född 2010” säger ett av barnen att hon tidigare funderade på att bli läkare när hon blir stor, men att hon nu tänkt om: ”Nu vill jag bli influencer i stället, som Margaux och Thérese Lindgren.”

Nioåriga Hilda-Li sitter alltså och kollar när trettiotreåriga youtubern Thérese visar sina skönhetsprodukter, gör samarbeten med företag och berättar om sitt liv. Det problematiska är inte Thérese – hon verkar vara en öppen och gullig tjej – men problemet är all den reklam som finns snyggt förpackad i hennes kanaler.

När Thérese Lindgren aviserar att hon ska ”öppna upp om allt” triggar det följarnas nyfikenhet, men innan hon svarar på personliga frågor, visar hon en låda från ett företag hon samarbetar med. Hennes entusiasm må vara förstärkt, men känns genuin. Det hon gör reklam för är en medlemssajt där man kan köpa märkeskläder till reducerat pris. Halva videon går åt till att hon visar nya plagg. Dessutom ger hon sina följare en rabattkod så att de kan bli medlemmar på sajten helt gratis. Barnen som tittar upplever det säkert som att de får tips, ja till och med en present, från en kompis – inte reklam från en business woman som drar in hundratusentals kronor på samma video.

Vad är det här att reagera på, tänker du? Det är ju så influencers gör. Det är deras jobb.

Jo, exakt. Men utvecklingen har gått så snabbt att vi plötsligt verkar tycka att det är helt okej, inte ifrågasätter spelets regler, inte tänker på vad eller vilka vi gynnar genom vår mediekonsumtion.

I boken ”Badfluence – makt, miljoner och halvsanningar i sociala medier” (Atlas) ställer författarna Yasmine Winberg och Julia Lundin en relevant fråga: Vad får våra unga för verklighetsuppfattning när vi går från en värld där stora och etablerade medier med ansvariga utgivare har berättat om verkligheten till att Joakim Lundell gör det?

Frågan gäller inte bara barn. Vi vuxna följer också influencers utan att reflektera över hur deras värderingar och livsstil påverkar oss. Influencers som gör reklam för halvskumma lånebolag, åker på sponsresor till diktaturstyrda Dubai, marknadsför tveksamma skönhetsingrepp och tipsar om kläder som kostar mer än många av oss har råd med. I ”Badfluence” skriver författarna att influencers är reklampelare, informationscentraler och vanliga människor – allt i ett. Det gör att åsikter lätt förvillas med fakta och att ansvarstagandet vid snedsteg sitter långt inne; de är ju ”bara människor”. Journalisten Jack Werner är spot on när han kommenterar makten hos influencers med orden: ”De har omsättningar som stora företag, men självbilder som underdogs.” 

Parallellt med boken ”Badfluence” läser jag ”Du blir vad du älskar” av James KA Smith. Där är huvudtesen att vi människor inte främst är tänkande, utan älskande, varelser. Vi kan intellektuellt veta massa saker, men det är inte kunskapen som kommer forma våra beteenden och vanor – det är kärleken som gör det. Och om vi fyller oss med videos och Instagramposter från influencers som vill få oss att gilla vissa saker, kommer vi förr eller senare att gilla just det. Vardagens liturgier har en formativ kraft.

Finns så mycket att skriva om det här, men jag måste hejda mig. Till sist vill jag bara säga: Hoppas nioåriga Hilda-Li tänker om. Hoppas hon satsar på att bli läkare istället!