Etikett: Avicii

Döden, döden

När en människa dör uppstår en reva i tillvaron och vi stirrar ut i tomrummet. Vi påminns om vägen vi alla ska vandra. Ungefär så beskrev Equmeniakyrkans ledare Sofia Camnerin känslan efter Aviciis död. Jag delar den känslan. 

De existentiella tankarna kommer ikapp. Allt som vi är upptagna av annars; vårkläderna vi ska köpa, semesterplanerna vi ska skapa, tv-serierna vi ska se och poddarna vi ska lyssna på, liksom stannar av. Världen sedd ut dödens vinkel ter sig patetisk. 

I Sara Stridsberg ”Darling River” definierar författaren döden: Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. 

Så mitt i prick. Vi måste förtränga döden för att kunna leva. Annars blir det för jobbigt. Vi måste underhålla oss, jobba hårt, träna bor stressen, få tiden att gå. Inte stanna upp, för då kan vi drabbas av tankarna om livets innersta mysterium.

Men kanske är det också sunt att stanna upp inför den där revan i livsväven, även om det är obehagligt.

Vecka 17 – journalistpionjär, Avicii och nunnan som skriver om sex

Jag gick ut hårt den här veckan. Christoffer är bortrest och jag tog föräldraledigt. Förra fredagen hade jag massor av energi så jag skurade alla skåp, gjorde rent fogarna mellan kaklet i badrummet (vem är jag?), lagade massor av mat, framkallade bilder, möblerade om. Och var med Miriam såklart. Lekte och stod i. Men så i dag, poff, all ork borta. Miriam vill gå till lekparken och jag trugar, nej men sitta i soffan och läsa böcker. Nej, uuut. Gråt vid dörren. Måste nog lära mig det här med att portionera ut energin lite bättre.

Läst: Augustprisbelönade ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer. Handlar om journalistpionjären Ester Blenda Nordström, sån inspirerande kvinna! Ser fram emot att lära mig mer om henne.

Sett: Jag känner mig oväntat drabbad av Tim Berglins bortgång. Har tänkt på honom hela veckan och känt mig ledsen. Kanske spelar det in att jag såg den hjärtskärande dokumentären ”Avicii – True Stories” där bilden av en skör konstnärssjäl och introvert musiker, som pressas av omgivningen att göra saker han inte vill och inte mår bra av, framträder. Gång på gång ropar han på hjälp för sitt kroppsliga och själsliga mående, men gång på gång möts av oförstående/taffliga svar/frågor om han har möjlighet att göra ytterligare en intervju. Varenda sekund av den där dokumentären är smärtsam.

Hört: Radioprofilen Eric Schïld och humanekologen Per Johansson gjorde för något år sedan podd-serien ”Människan och maskinen”. Har äntligen lyssnat på några avsnitt. Programmet vill närma sig den eviga frågan vad som är en människa och frågar sig om det stämmer att vi egentligen är maskiner, förutbestämda av våra gener och anlag, del av ett maskinellt kosmos. Gillar de långa resonemangen de för. Och när jag parallellt såg Avicii-dokumentären blev det tydligt – vi är människor, inte maskiner. Varför behandlar vi då varandra som om vi vore det?

Träffat: Syster Sofie, nunnan som skriver om sex.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén