Läsåret 2017

 

Jag har slagit personligt bokrekord i år. Mammaledighet + vistelse i kommunitet + bokklubb + läsning som ingår i jobbet har gjort att jag läst nästan 50 böcker under 2017. Här kommer höjdpunkterna:

Flickvännen av Karolina Ramqvist

Daniel Sjölin sa i en podcast att Karolina Ramqvist sätt att skriva är väldigt materialistiskt, alltså att materian liksom känns. Det var sådan träffande beskrivning. Ramqvist språk kryper under skinnet och den här romanen skapar en nästan klaustrofobisk känsla. Ändå kunde jag inte sluta läsa.

Under året läste jag även ”Den vita staden” och ”Det är natten” av Karolina Ramqvist. Båda två rekommenderas varmt.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Storslagen roman med en karaktärsskildring som känns så levande att det är svårt att tro att det är fiktion.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Absurditeter i stilistiskt mästerverk. Väldigt underhållande läsning. Förra årets Augustprisvinnare.

De oroliga av Linn Ullman

Ömsint och uppriktigt om att växa upp med två konstnärer. Älskar Ullmans språk.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Om flickan som väljer att inte prata och världen runtom henne. Poetiskt och precist. Läser inte många böcker två gånger, men den här kommer jag läsa om för att den var så bra.

Aftonland av Therese Bohman

Snaskiga kärleksrelationer mellan elev och lärare på universitet samtidigt som det är en slags idéroman om konst. Väldigt intressant.

Två systrar av Åsne Seierstad

Angeläget om hur två norska tjejer radikaliseras och åker till Syrien för att strida för IS. Imponerande researcharbete av Seierstad.

Ferrantesviten av Elena Ferrante

Som alla andra har jag läst Elena Ferrante och fastnat för det fantastiska persongalleriet med Elena och Lila i spetsen. Jag vill stanna i deras värld.

Nu när jag sammanfattar mina bästa böcker ser jag att alla är skrivna av kvinnor och med ett undantag är alla svenskor eller norskor. Kanske borde bredda mig till nästa år. Vilka är de bästa böckerna ni läste under 2017?

Vecka 35 – ångest och två systrar

Nu har jag jobbat en månad, vilket betyder uppstart av roliga projekt, men också timtal på tunnelbana och långa dagar utan Miriam. För att göra resan till- och från jobbet lite mer spännande (och kanske lite för att inte tänka på att jag har en dotter som står vid dörren och ropar mamma) läser jag böcker. Den här veckan har jag läst två som jag vill rekommendera.

Ibland är man lessen, ibland är man glad av Martina Montelius

Jag har alltid gillat författaren och dramatikern Martina Montelius – hon verkar så härligt frispråkig och originell och både hennes sommarprat och Värvet-intervju fick mig att skratta högt. Ibland är man lessen, ibland är man glad är hennes fjärde roman, handlar om ångest och är full av svart humor. Montelius har en helt egen stil, som jag bitvis älskar och bitvis stör mig på. Absurditeter och språkliga fyrverkerier avlöser varandra, men det mest framträdande är ändå sorgen som huvudpersonen bär. Den går in under skinnet och lämnar ingen oberörd.

Två systrar av Åsne Seierstad

Reportageboken Två systrar handlar om två unga norskor som radikaliseras och bestämmer sig för att strida för IS i Syrien. Varför, frågar de, ska man vara andra klassens norrman när man kan vara första klassens muslim?  Boken är delvis skriven utifrån pappans perspektiv när han i förtvivlan och desperation åker till Syrien för att få hem sina döttrar. Seierstad är en mästerlig berättare som med sitt reportage ställer viktiga frågor om människan och religionen. Rekommenderas varmt.