Är det värt att försöka sig på en årssummering?

Vill helst inte skriva om hur vi lärde oss att det finns en kinesisk stad som heter Wuhan och först skockade: ”Corona, det är väl en ölsort?” för att sedan gå bananas och hamstra toapapper, pasta och konserver. Vill inte heller skriva om hur andra människor blev potentiella hot eller om hur ovissheten satte sig i kroppen. Hur presskonferens klockan två blev en ny rit och tanken på huruvida ens nära och kära följde restriktionerna, en mental följetong.

Jag vill inte heller skriva om de svåra besked som drabbat mig på ett personligt plan. 2020 har varit ett sjukdomsår för flera av mina närstående. Andra sjukdomar tar ju inte paus bara för att det är pandemi.

Men jag vill skriva (och minnas) det som ändå varit ljust: en lång sommar på landet, en studiecirkel, en loppisutflykt. Att plugga teologi och läsa jättemånga bra böcker. Upptäcka poesi! Och bli bättre på att laga mat. Känna mig nära mina vänner på ett nytt sätt, fastän vi inte setts. Få nya vänner. Spela tennis. Umgås med min man och mina barn. Och med alla andra barn i dansgrupp och språkcafé och söndagsskola.

Under pandemin har Lötenkyrkans kyrktorg blivit mitt nya vardagsrum. Rymliga ytor, alltid någon på plats som tar en kopp kaffe eller hänger i soffan. Vi har kunnat småprata på avstånd, ojat över sakernas tillstånd och funnit tröst i varandra. Kyrkans öppna dörrar har gett normalitet mitt under ett onormalt år.

Till sist bjuder jag på en favoritbild från året: Miriam som Gullan i Pelle Svanslös <3