Bästa bönen

Jag ber ofta. Säger tack och hjälp och förlåt. Min favoritbön är skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr och används mycket inom beroendeterapin. Men jag tycker den fungerar i alla livets skeden och för alla typer av människor. Att acceptera sakernas tillstånd och att ta denna värld så som den är, inte som jag vill att den ska vara är en ständig utmaning. Likaså att leva en dag i taget och glädjas åt ett ögonblick i sänder. Och att leva någorlunda lycklig. Jag tror faktiskt inte att vi kan hoppas på mer.

 

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,

att glädjas åt ett ögonblick i sänder

och att acceptera motgångar

som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus –

ta denna syndiga värld precis som den är,

inte så som jag önskar att den skulle vara,

och att lita på att Du gör allt väl

om jag överlåter mig åt din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet

– och i fullkomlig salighet

tillsammans med dig i det tillkommande.

Vecka 6 – anställningsintervjuer och sociala medier

En dag den här veckan var det strålande sol och gnistrande snö och jag var i Uppsala för att intervjua två elever på en särskola. Det gav mig så mycket energi. Annars tycker jag att 2018 hittills har varit väldigt grått och jag flyr in i böckernas värld.

Läst: Vi hör av oss av Jacob Sundberg. Debutanten Sundberg har skrivit en novellsamling där varje novell utspelar sig på en arbetsintervju. Med humor och pricksäker iakttagelseförmåga beskriver han samtidsfenomen som karriärshets, självförverkligande och rädslan för att misslyckas. Rekommenderas!

Har också börjat läsa Vända hem av Yaa Gyasi som handlar om hur slavhandeln präglat människorna i Ghana i generationer. Berörande och välskrivet, en imponerande debut. Har bara läst två kapitel men längtar tills imorgon när jag ska åka tunnelbana i 40 minuter och får 40 minuters lästid.

Hört: Fler och fler uttrycker sin skepsis kring sociala medier och dess påverkan. I veckan lyssnade jag på Kropp och själ i P1 som handlade om hur vi hela tiden betalar med vår uppmärksamhet. Vi scrollar och scrollar och företag tjänar pengar när vi stannar upp och kollar på just deras annonser eller använder deras tjänster.

Programmet var fullt med intressanta grejer: som att några Silicon Valley-höjdare (bland annat han som introducerade like-knappen) hoppat av tech-företagen eftersom de insett vilket monster de skapat. Också intressant att höra en hjärnforskare prata om hur uppkopplingen påverkar oss. I en amerikansk studie där man undersökt ungdomars mående över tid ser man en försämring runt 2011. Det sammanföll med när Iphone slog igenom på riktigt. Vet inte om de har isolerat för alla tänkbara faktorer (förmodligen svårt) men att det finns ett samband mellan stress/psykisk ohälsa/oro och uppkoppling tror jag vi kommer kunna konstatera ganska snart.

Uppmärksamheten

 

Attention is the rarest and purest form of generosity.

Filosofen Simone Weil säger det så bra (och då upplevde hon aldrig sociala medier.) Känns som att uppmärksamheten är ännu mer sällsynt i vår digitala tidsålder.

För någon månad sedan var jag och Christoffer på finrestaurang för att fira hans 30-års dag och vi hamnade bredvid ett par som också firade födelsedag. Av konversationen att döma hade mannen överraskat sin flickvän med detta. Till en början var kvinnan förtjust, men efter bara några sekunder åkte mobilen fram och mannen fick inte längre ögonkontakt. När maten kom fotade kvinnan av den och fortsatte sedan att sms:a. Mannen blev uppenbart besvärad. Han hade nog hoppats på en romantisk kväll, men fick en mobilmiddag i stället.

Vecka 5 – självhjälp och minimalism

Läst: Blev klar med ”Den vilda jakten på ett (bättre) jag” där två forskare ger sig i kast med att utforska självhjälpsvärlden och optimera sina liv, med ett särskilt fokusområde varje månad. Det är underhållande läsning där de provar den ena knäppa metoden efter den andra. Eller vad sägs om att dansa naken ute i skogen, äta ett kilo kött om dagen och hålla exakt koll på sitt eget bajs?

”Den vilda jakten på ett (bättre) jag” fick mig att fundera kring varför vi verka vara besatta vid att förbättra livets alla områden och vad vi är benägna att ta till för att uppnå det. Personligen tror jag mer på acceptans än optimering.

Har i veckan också läst ”Hejdå saker” av den japanska minimalisten Fumio Sasaki. Han var maximalist (hade massa grejer) och var olycklig. Sedan slängde han massa saker och blev lycklig. Boken var ganska dåligt skriven men en och annan poäng kan man plocka. Jag tror att de flesta välbärgade människor skulle må bra av att leva enklare och jag blev själv sugen på att göra både garderobs- och lådrensningar.

Sett: Har inte sett ännu, men i morgon blir det bio och ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Handlar om en mamma som tar lagen i egna händer i jakten på sin dotters mördare.  Det är en sån film som jag vet på förhand att jag kommer att gilla. Hoppas jag inte blir besviken.

Sedan börjar ju Mello i helgen. Skrev ett reportage i veckan om härliga Frida som går ”all in” under Melloveckorna. 

Mountain and dust

Vad är det att vara människa? Bandet Gungor ger den bästa beskrivningen jag hittills hittat:

 

I am mountain, I am dust
Constellations made of us
There’s glory in the dirt
A universe within the sand
Eternity within a man

We are ocean, we are mist
Brilliant fools who wound and kiss
There’s beauty in the dirt
Wandering in skin and soul
Searching, longing for a home

 

Vi är högt älskade, värdefulla och det finns ett syfte med våra liv. Samtidigt, betydelselösa. En i miljardmängden. Det är i den spänningen vi lever.

Vecka 4 – flykt, film och poddar

Veckans höjdpunkt – Guldbaggegalan – har jag ju redan skrivit om. I övrigt har jag inte gjort så mycket. Men lite har jag ju läst, sett och hört förstås.

Läst: Läser en fantastisk bok: Bilal – på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti. Det är en reportagebok där Gatti tar sig från Senegal till Europa, genom Sahara, samma rutt som många migranter tvingas ta, i hopp om ett liv bortom fattigdom och misär. Omskakande och välskrivet.

Sett: Trailers inför vårens filmer. Är mest nyfiken på ”Amatörer” av Gabriela Pichler (som hon skrivit med min favorit Jonas Hassen Khemiri), Lisa Langseths ”Euphoria” och ”Jimmie” av Jesper Ganslandt (Han som gjorde Farväl Falkenberg) där han själv spelar tillsammans med sin son och skildrar hur en flykt skulle se ut om det var fyraåriga Jimmie som tvingades göra den.

Hört: Gjorde ett jobb till tidningen där jag tipsade om massa poddar, så jag har aldrig lyssnat på så många poddar som nu. Min favorit är Nomad Podcast där massa bra tänkare och teologer intervjuas. Enda minuset är att det nästan bara är män som medverkar. Finns det betydligt färre kvinnliga teologer eller varför denna snedfördelning?

Guldbaggegalan 2018

Kommer ni ihåg scenen i Notting Hill där William ofrivilligt hamnar på presskonferensen för Anna Scotts nya film? Han tvingas agera journalist och efter att sneglat på närmaste tidskrift drar till med att han kommer från ”Horse and Hound.” Classic filmscen när han frågar:

– So, are there any horses in your movie?

Och får svaret:

– It’s set in space.

På väg till Guldbaggegalan i går funderade jag på om jag skulle falla i William-gropen och i någon slags iver över att ställa Dagen-läsarnas frågor försöka trycka in Gud och kyrka i samtalen på röda mattan. Men jag hejdade mig. Istället njöt jag av att vara i kulturhändelsernas centrum, prata med människor jag beundrar och fråga en och annan fråga om de existentiella perspektiven i årets filmer.

Kvällens höjdpunkter:

  • Att träffa Claes Bang – ni vet han som spelar huvudrollen i ”The Square”. Han är magisk!!! Nu när ”The Square” nominerats till en Oscar tror jag att Hollywood kommer stå med öppen famn för honom.
  • Att se manifestationen #tystnadtagning på nära håll på röda mattan. Jag var inte beredd på att jag skulle bli så känslomässigt berörd, men kunde inte hålla tillbaka tårarna.
  • Att hänga i pressrummet. Alltså för journalister som varit med ett tag är det nog ingen biggie att sitta i ett pressrum och jobba, men för en rookie som mig – så kul! Njöt av hela atmosfären.

Hoppas hoppas att Guldbaggegalan blir en ny tradition i mitt liv.

Vecka 3 – celibat, gala och kyrklig exil

Den här veckan har jag skrivit, skrivit, skrivit. Och det har varit så kul. I dag publiceras två av mina alster – dels porträttet av biskop Martin Lönnebo, vars vishet och milda sätt golvade mig och dels intervjun med Gunilla Ek, barnmorskan som kämpat mot könsstympning i 20 år och som är en otrolig inspirerande dynamit-kvinna.

En rolig grej jag fick veta i veckan är att jag på måndag ska gå på Guldbaggegalan och bevaka den för Dagens räkning, både röda mattan och själva galan. Jag har en viss fäbless för den typen av tillställningar och är väldigt peppad. Ska bli kul att frottera mig med filmeliten (aka förmodligen stå fastklistrad vid gratismat-bordet eftersom jag inte känner en enda människa och inte kommer veta hur jag ska bete mig).

Läst: Jacob Langviks ”96 lampor” som handlar om hur människor som växte upp i kyrkan, men som av olika anledningar lämnade den som vuxna. En gemensam nämnare verkar vara att de känt sig trängda av det som de uppfattade som kristna ideal och att de blev besvikna över hur kristna i församlingen agerade. Jag har stor respekt för enskilda människors berättelser, men undrar samtidigt – har vi för stora förväntningar på kristna? Kristna människor är ju inte bättre än några andra och eftersom kyrkan är en samling människor är det naturligt att den felar. Behöver vi vara mer nådefulla?

Sett: På spåret och använt SVT-appen så man kan tävla med under tiden. Så kul!

Hört: Förra veckan skrev jag att jag skulle börja lyssna på podcasts. Det har jag gjort. Framför allt några avsnitt av ”The Liturgists” som handlar om två som vuxit upp i kyrkan, men som sedan brottats med tvivel, lämnat Gud – och kommit tillbaka till en reviderad form av tro. I avsnittet ”Lost and found” delar de sina berättelser och det är spännande lyssning, även om de då och då gränsar till det raljanta.

Sedan har jag lyssnat på OBS i P1 där Tone Schunnesson berättar om hur hon använt celibatet som en feministisk strategi. När hon under en tid avstod från män frigjordes massor av energi till annat – hon blev produktiv, kunde blicka inåt och drabbades av insikten ”att sex är något intimt som jag vill dela med någon jag känner tillit för.” Schunnessons text är intressant ur flera aspekter, men på något sätt känns det som om den feminismen har gått hela vägen runt. Att INTE leva sexuellt frigjort kan nu tolkas som en feministisk handling och nunnornas celibat lyfts fram som exempel.

Acceptans

”För att komma till mig själv måste jag sluta vara den jag alltid trodde att jag ville vara”

Författaren och trappistmunken Thomas Merton säger det så bra. Vi lever med så många föreställningar om hur vi vill vara – i alla fall gör jag det. Och vilken befrielse det är när man inser att nä, sån är ju inte jag och sån behöver jag inte heller vara. Jag har sedan länge gett upp att vara en fest-person och insett att jag trivs bäst hemma (alternativt något flashigt event då och då, men mest hemma). Jag har också gett upp tanken på att vara rolig. Jag kan inte skämta. Men skrattar mycket åt andras skämt så jag hoppas att det kompenserar. Sedan har jag också insett att jag förmodligen aldrig kommer ha en fin klädstil och det är också okej. Det finns något skönt i att inse sina begränsningar.

Vecka 2 – föräldraförväntan, Solsidan och Jesus

Jag älskar att åka tåg. Extra mycket älskar jag det när jag är på uppdrag. För några år sedan åkte jag tåg genom hela Sverige på väg till skolor och föreläsningar om likabehandlingsarbete. Nu åker jag på journalistiska uppdrag, men förväntan och peppen är densamma. Eller egentligen är den ännu större nu. Som i helgen när jag besökte småländska Lessebo där nysvenskarna har gett församlingen nytt liv. Älskar känslan av att komma till en okänd plats och få träffa människor som jag aldrig annars skulle ha träffat. Höra deras berättelser och sedan gestalta dem i text. Sån glädje!

Läst: Är inne på föräldratemat och har dels läst en artikel i Filter om att människor blir olyckliga när de får barn och dels en bok som heter ”Dålig mamma eller superkvinna?” där framgångsrika kvinnor berättar om hur de blivit kritiserade för att de vill kombinera karriär och moderskap.

När det gäller det offentliga samtalet om föräldraskap känns det som att det har svängt på bara några år. Tidigare var det ”allt med barn är så underbart”-narrativet som gällde, vilket gjorde att många kände sig dåliga för att de inte kunde leva upp till den känslomässiga förväntan som var förknippad med att ha en bebis. Men nu känns det som att vi hamnat i andra diket. Allt kring barnen ska problematiseras och fler och fler kvinnor berättar i media om hur de inte orkar umgås med sina barn. Vore det inte bra med en balans?

Sett: Såg Solsidan på bio. Har bara sett några enstaka avsnitt av serien och filmen var som serien fast längre. Underhållande och bra skådespel. En bonus med att gå på bio är ju alla trailers inför kommande filmer och jag blev väldigt pepp på Greta Gerwigs ”Lady Bird”. Filmens huvudperson går sista året på ett katolskt high school i Sacramento och historien kretsar kring hennes framtidsplaner (och ångest) samt relationen till mamman. När 30 sekunder av trailern visats sa Christoffer ”Den där vill du se va?” He knows me so well.

Såg även premiären av SVT:s ”Kulturveckan” som de beskriver som ett slags utvecklingssamtal om aktuella kulturnyheter. Bland annat intervjuades hovpredikanten Michael Bjerkhagen och prästen och satirtecknaren Kent Wisti. Programledarna ville veta vad Svenska kyrkan skulle satsa på; den folkliga eller gudomliga Jesus, mannen eller mysteriet. Bjerkhagen och Wisti svarade bra kring att det inte är kyrkans val, Jesus är den han är. Han är både Gud och människa, det är liksom det som är hela poängen.

Programledarna från Kulturveckan var förresten på samma pressträff på Liljevalchs Vårsalong som jag. Tror att de researchade inför kommande sändningar. Rekommenderar alla att besöka Vårsalongen, jag blev väldigt uppiggad av all konst och kreativitet där. Också stort plus för att min idol Lena Andersson var på plats. Jag vågade dock inte gå fram och bedyra min kärlek eftersom jag vet hur det brukar sluta: att jag pratar för mycket och säger alldeles för stora ord, vilket får mig att framstå som patetisk.

Hört: Har nästan aldrig något att skriva på den här kategorin, men nu har jag fått massor av podcast-tips på min Facebook så jag kanske borde börja beta av några av dem. Är mest sugen på The Liturgists där Michael från mitt favoritband Gungor pratar om sin tro, men kanske mest om sina tvivel.