Vecka 34 – födelsedagsfirande och Jonas Gardell

I imorgon är det min födelsedag, den 31:a i ordningen. Känns ju surrealistiskt att jag fyller så många år. Känner mig fortfarande som en tonåring. Eller det är inte helt sant. Ofta känner jag mig vuxen. Men ofta blir jag också misstagen för att vara mycket yngre än vad jag är. Speciellt i jobbet när jag ska intervjua folk. Till exempel härom veckan, ”When I was your age, around 22…”

Och när jag la upp en bild på mig själv som 16-åring på instagram trodde en kollega på riktigt att den var nytagen, men att jag hade bytt stil.

Det blir inget stort firande till minne av min födelse, men ska försöka göra min favoritsyssla i alla fall: Gå till ett café med en bok som enda sällskap.

Annars har jag haft en rolig vecka. Intervjuade Jonas Gardell och det var en upplevelse. Kändes dock inte som en intervju, mer som att han hade en liten föreställning för bara mig. Han sjöng och dansade och läste upp stycken från sin bok och skrattade och fällde en tår och berättade roliga anekdoter. Återstår att se hur jag ska få ihop det till ett sammanhållet reportage…

Och så veckans lista, som den här veckan utgår. Har inte hunnit läsa en enda rad. Inte sett några tv-program och inte lyssnat något på radio. Jobb och inskolning för hela slanten. Bättring nästa vecka.

Kram!

Alkohol och frikyrkan

En av mina bästa kompisar under gymnasiet tröttnade på kyrkan. Jag fick veta det på en ungdomsfestival när jag hittade henne stupfull. Ändå var det jag som blev bortgjord, påkommen som jordens mest naiva. Var inte hon nykterist?

Jo, hon var nykterist. Men inte längre. Att supa sig full blev ett effektivt och omedelbart sätt att säga: Jag är inte som du längre. Jag skiter i kyrkan och alla högt ställda ideal.

Min vän är inte den enda som har använt alkohol för att markera ett avståndstagande från kyrkan. Att supa sig full blir som en slags snabb KBT-behandling för att visa för sig själv att man kan om man vill, att man är fri från kyrkans moraliska påbud.

Historiskt sätt har frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen varit tätt sammankopplade. Tillsammans såg de på 1800-talets mitt till att resa Sverige ur fattigdomen. Hel och ren och redig skulle man vara. I frikyrkan ville man vara annorlunda än världen och berusa sig med anden i stället med flaskan. Dessutom blev kyrkan en plats dit före detta missbrukare sökte sig och då var det naturligt att göra kyrkan till en alkoholfri zon.

Men sedan dess har mycket hänt. För två år sedan publicerades en enkät i tidningen Dagen där 45 procent av de tillfrågade pastorerna uppgav att de drack alkohol. Anmärkningsvärt för en rörelse som kännetecknats av motsatsen.

Jag började själv märka av förändringen för några år sedan. Plötsligt fick jag frågan om jag ville ha vin på middagar hos kristna vänner och blev inbjuden till ”after church” på en pub.

För några år sedan skrev Joel Halldorf om hur inställningen till livsstilsfrågor inom Pingströrelsen ändras i det tysta. Ingen tydlig teologisk reflektion föregår att fler och fler, till synes, plötsligt gör något som tidigare inte var socialt accepterat. ”Det är som sagt en sak att ett samfund ändrar ståndpunkt, men problemet är att det sker utan egentliga diskussioner. Det ger intrycket av att det är sociologi snarare än teologi som är vägledande” skriver Halldorf.

Jag undrar också vad denna tysta kursändring beror på.

Utomlands är det här inget märkligt. När jag som 19-åring var ungdomsledare i en evangelikal kyrka i Spanien chockades jag över hur vi efter gudstjänsten plockade fram stora ölflaskorna till kyrkfikat. ”Slappna av Malina” sa en av de äldre herrarna när han såg min förfärade blick. Likadant var det när jag besökte kyrkor i London. Alla nya välkomnades med ett glas vin. Inga bullar som i Sverige.

Så kanske är det det europeiska drickandet som flyttat till Sverige. Eller att alkoholnormen även blivit norm inom kyrkan. Vad tror ni?

Vecka 33 – idoler och förskola

I söndags kom jag hem från Frizonfestivalen och kände mig så upplivad. Framför allt för att jag mötte så många underbara människor där. Dels fick jag återse nära vänner och dels fick jag lära känna nya. Intervjuade också min stora idol Shane Claiborne (kanske råkade jag skrika ”där är han!!!”  rakt ut när jag fick syn på honom, och kanske var jag inte mitt mest objektiva journalistiska jag under intervjun).

Här kan man läsa reportaget jag skrev från Frizon. Skrev flera texter, men det här är huvudtexten.

Intervjuandet fortsatte sedan när jag kom hem. Träffade religionsjournalisten Anna Lindman för att prata om hur det offentliga samtalet om tro har förändrats de senaste 15 åren. Blev ett väldigt intressant samtal. Och Anna Lindman måste ju ha Sveriges absolut roligaste jobb. Göra tv om livsåskådningsfrågor. Kan inte tänka mig något roligare!

Sedan har jag skolat in Miriam på förskola. Hon inledde med att gå runt till alla barn och vuxna, ta alla i hand och presentera sig som ”Mimmi”. Vet inte var hon har fått den artigheten ifrån.

Och så till veckans lista:

Läst: Läser mycket inför olika intervjuer jag ska göra. Den här veckan bland annat Jonas Gardells ”Till minne av en villkorslös kärlek” och Elin Liljero Erikssons ”Underbara, krångliga vänskap”. Väldigt olika böcker, men båda bra! Ser fram emot att diskutera dem med författarna.

Sett: Massa bra konserter på Frizon. Min favorit var bandet Silver. När de sjöng ”När du ser att helvetet kommer, då lever en himmel i dig” fylldes jag av sådan kamplust.

Hört: Shane Claiborne tala om hur Guds kärlek manar till handling för samhällets mest utsatta. Visserligen kände jag igen alla hans stories (han verkar inte ha förnyat sig på 10 år… en liten besvikelse) men jag blev ändå så peppad. Kände att jag ville tillbaka till engagemanget som bultade i mitt 20-åriga jag och omsätta det i praktiken på nytt.

Instagramsommar

I sommar var jag en långhelg på Österlen. Det var underbart på alla sätt. När jag kom hem la jag upp en bild på mig själv när jag poserar utanför ett Skåneslott i Toscana-stil. Skrev ”Österlen!” och la till några emojis, två körsbär, ett blad, en sol och en våg.

Och efter det vet jag inte HUR många live-kommentarer jag fått på att jag verkar ha haft en underbar semester.

I det här fallet var det som sagt fantastiskt, men det kunde ju ha varit precis tvärtom. Jag kunde ha bråkat med Christoffer, varit arg på Miriam, känt mig sjuk och ändå lagt upp den där bilden bara för att jag gillade platsen och estetiken.

Och det är ju just det som är det luriga med Instagram. Vi vet att bilderna där inte ger hela sanningen, men ändå fortsätter vi att dra slutsatser om alla andras fantastiska somrar, ofta bara utifrån en enda bild.

Vecka 32 – festival och tystnad

Den här veckan åker jag till festivalen Frizon. Jag var där första gången som 16-åring och trots att jag mestadels promenerade runt ensam (jag och min tältkompis  insåg att vi inte var särskilt kompatibla) så älskade jag det. Frizon var en plats med allt jag gillar; tro, kreativitet, samtal, gudstjänster, samhällsengagemang och människor som vågade gå mot strömmen.

Sedan dess har jag engagerat mig i festivalen på olika sätt; suttit i ledningen, hållit seminarium, varit volontär, jobbat för Ikon.  I år åker jag dit som Dagenreporter och ser framför allt fram emot att prata med Shane Claiborne, aktivistpredikanten i dreads som fick mig att börja tänka, nya stora tankar och världen och Gud för drygt 10 år sedan.

Läst: Joel Halldorfs nya bok ”Gud: återkomsten”. Superintressant om det postsekulära samhället, politik och tro och hur vi ska navigera i ett samhälle fullt av värderingsklaschar. Halldorf är ett typiskt bra exempel på någon som lyckas göra forskning och historia intressant genom att använda dem som förståelseram för vår moderna tid.

Hört: Podden 60 minuter är tillbaka! Det har den varit ett tag, men jag har seg reaktionsförmåga. I veckan lyssnade jag i alla fall på avsnittet när Eric Schüldt intervjuar biskop Anders Arborelius, som verkar vara en väldigt fin och ödmjuk person. Fastnade framför allt för när han pratade om sin tid som karmelitbroder i klostret i Norraby.

Som karmelit pratar man bara en halvtimme om dagen (!) så tystnaden blev en naturlig del av livet. Även nu när Anders Arborelius är biskop och till och med kardinal (den första svenska) värnar han tystnaden och pratade om den som en ”inre  helgedom”. Det tyckte jag var fint. Blev själv pepp på att värna min inre, tysta helgedom. Fast kanske inte den här veckan. Nu ska jag ju på festival.

Kritiken

Jag har varit nyhetsreporter i sommar. Så mycket svårare än jag föreställt mig. När jag gör personporträtt eller skriver olika livsstilsreportage eller kulturartiklar är det sällan någon som blir arg. Men nu, när jag skrivit om nyheter. Oj oj, då får jag mejl från NMR-anhängare och miljöaktivister och folk som tycker jag tar fula bilder.

Det är ingen som är direkt otrevlig, men att få en okänd människas kritiska åsikter levererade i min inbox är en ny erfarenhet. En bra lärdom. Samtidigt blir jag tacksam över att jag inte är ledarskribent. Att hela tiden bedömas utifrån mina åsikter vore inget för mig.

Vecka 31 – luftfuktighet och idioti

Luftfuktigheten den här veckan! Så brutal!

Ja, nog om det. Jag är trött på mitt eget vädertjat.

Till något roligare. Nämligen vad jag har läst.

Läst: På en marknad på Österlen där människor flockades kring billiga böcker hittade jag en riktig pärla för en guldpeng: Per Olof Enquists ”Ett annat liv”. Det är hans självbiografi och med språklig lätthet beskriver han sin religiösa uppväxt i Västerbottens inland, avsaknaden av en pappa, studierna i Uppsala, kärlekarna, otroheten och skrivandet.

Jag har läst så fort jag fått möjlighet och inser att det är uppfriskande att läsa en äldre Enquists. Vanligtvis läser jag yngre förmågor och stör mig ofta på att stilen är effektsökande. I Enquist bok märker man däremot inte mödan bakom orden, vilket är ett gott betyg. Berättelsen flyter fram.

Har också läst senaste numret av Filter. Sådan fröjd att läsa sån kvalitetsjournalistik. Tyckte särskilt om reportaget ”Omgiven av idioti” som synar Thomas Erikssons bok ”Omgiven av idioter”. Boken har gjort supersuccé, fått var och varannan att bli hobbypsykolog och tvärsäkert kategorisera människor i gula, röda, blåa eller gröna personligheter. Eriksson hävdar att han är beteendevetare och att hans bok stöds av forskning. Båda visar sig vara falskt.

Give up on fame!

På en föreläsning om kreativitet som jag var på förra sommaren ställde en kille frågan om hur man ska tänka kring skapandet och viljan att nå ut med sin konst. Hur mycket ska man anpassa sig till marknaden och kompromissa med sin autencitet?

Svaret han fick av föreläsaren var inget å ena sidan och å andra sidan utan pang på: Give up on fame!

Och jag tyckte att det var bland det mest befriande jag hört.

För jag är själv fast i viljan att nå ut med det jag eller andra skapar. En vän som är duktig på att rita uppmuntrar jag till att lägga ut sina alster på Instagram, en som kan sy uppmanar jag att starta en webbshop. Och själv har jag den här bloggen och länkar artiklar jag skriver i jobbet.

Som om det man skapar skulle vara mer värt för att man på något sätt kan kapitalisera på det, eller åtminstone får några likes.

Förmågan att tala sanning beror på varifrån man söker sin bekräftelse, har en klok man sagt. Alltså, söker man bekräftelse från, låt oss säga, en inflytelserik person som kan hjälpa en i karriären, kommer man nästan oundvikligen att anpassa det man säger och gör för att få just den bekräftelsen. Och då kompromissar man med sin autenticitet.

Så, give up on fame. Skapandet är värt för skapandets skull.

Vecka 30 – pappfläktar och kulturpanelen

Sommaren på tunnelbana är inte att rekommendera. Banarbete, trängsel, 35 grader varmt. Folk lossar reklamskyltarna i papp och använder som fläkt. Jag försöker tänka bort omgivningen och värmen genom att försvinna in i en bok. Just nu läser jag fjärde delen i Elena Ferrantes Neapel-svit. Gillade de tre första väldigt mycket, men den fjärde är något av en besvikelse. Någon annan som har samma känsla?

På fredagarna brukar jag skriva om vad jag läst, sett och hört i veckan på den här bloggen. Nu har jag även överfört det formatet till mitt jobb, så varje månad delar jag och två kollegor med oss av tips under vinjetten ”Kulturpanelen”. Vet ju att alla ni som läser den här bloggen kanske inte läser Dagen, så här får ni mina tips från månaden som gått.

Läst: ”The hate U give” av Angie Thomas

I efterordet till den rosade debutromanen ”The hate U give” tackar den amerikanska författaren Angie Thomas Jesus Kristus för att han är upphovet till allt hon är och har. Jesus är också ständigt närvarande i huvudpersonen, sextonåriga Starr Carters, liv. Men det är också rasismen, ojämlikheten och polisvåldet. Berättelsen kretsar kring problemområdet Garden Heights där Starr bor med sin familj. När hon blir vittne till hur en vän skjuts till döds av polisen tar hennes liv en ny vändning.

Angie Thomas skildrar skickligt, trovärdigt och med passion det politiska läget i USA. Språket är rappt, karaktärerna realistiska och gång på gång manar berättelsen till eftertanke. I höst kommer filmen som baseras på boken. Jag längtar!

Sett: Dokumentären ”Donald Trump och New York Times – slaget om sanningen”

I tre otroligt välgjorda avsnitt får vi ta del av det amerikanska politiska landskapet från tidningsredaktionen New York Times perspektiv. Sedan Donald Trump valdes till president har intensiteten i tidningens arbete nått en ny nivå. Att få följa redaktionens bevakning av den twittrande och oförutsägbara presidenten som dessutom säger att New York Times ägnar sig åt fake news är både spännande och skrämmande.

Hört: ”Människor och tro” i P1

Mitt absoluta favoritradioprogram som på ett nyanserat och intressant sätt skildrar religiositet i Sverige och i världen. Det senaste avsnittet handlade om mission. Som vanligt blandas perspektiv och åsikter och gör att lyssnaren själv får tänka till.

Så mår du bättre

Har öppnat bloggen igen efter semesteruppehållet. Nu tänkte jag kasta mig in i rollen som livscoach (men bara för detta inlägg) och ge er tre tips: Så mår du bättre.

1.Begrunda din betydelsefullhet

Hjälporganisationer använder ofta klyschan att ”en enda människa kan göra skillnad”. Jag upprepade den till exempel till leda när jag jobbade på Friends. Men det är just för att det är en klyscha som är sann. Genom historien har individer på olika sätt fört utvecklingen framåt; kommit på uppfinningar, gjort nya upptäckter och mäklat fred. Men den största skillnaden kan man göra hos dem man möter varje dag. Ett vänligt ord, ett leende. Ni vet, allt det där som kan verka banalt, men som kan få stor betydelse. Så tänk på din betydelsefullhet, hur mycket du kan påverka och göra skillnad.

2. Begrunda din betydelselöshet

Miljarder människor har levt före dig och miljarder människor kommer att leva efter dig. Det du gör spelar inte superstor roll. Att tänka på det kan göra att man släpper lite av stressen och pressen som omgärdar det mänskliga livet. Jag tycker tanken på att vara medioker är trösterik. Felsteg och misstag ska såklart tas på allvar, men ibland kan man också unna sig att tänka: Vad gör det om hundra år. Det är nyttigt med perspektivförskjutning, att då och då inse sin egen litenhet och sedan göra sig vän med den tanken.

3. Sluta jämföra dig

En svår, men viktig konst. Fick själv känna på det för ett tag sedan när jag hade varit offline några dagar under semestern. Jag hade haft superfina dagar och jag njöt av varje stund (ingen överdrift) men vad hände likväl när jag loggade in på instagram? Jag såg bilder på iögonfallande landskap, bländande vackra människor och äventyrliga resor i fjärran land. Och genast jämförde jag med mig själv och insåg att varken min semester eller utseende kunde leva upp till det som visades på bilderna. Och så blev jag besviken för en stund. Men sedan kom jag på: Jämförelse är en förbannelse. Något är inte mindre bra för att någon har det bättre. Konsten är ju att kunna njuta av det man har.

Klart slut från livscoachen.