Just nu

DN:s Kristofer Ahlström kallar situationen vi befinner oss i för ”ett socialpsykologiskt showroom”. Träffande! I kris och under press blir människans natur tydligare än vanligt; alla drag förstärks. Vissa (många) blir solidariska, andra tänker ännu mer på sig själva.

Sociala medier är i detta läge ett kapitel för sig: Allt ifrån alarmerande grafer till toapapper-memes.

I podcasten Alex & Sigge, beskriver Sigge Coronavirusets följdverkningar som ett tillstånd av hypokognition – alltså att vi inte har något språk för det som händer eftersom vi aldrig tidigare varit med om något liknande. Informationen som möter oss kan vi därför inte riktigt sortera eller ta in.

Känner själv att jag famlar. Men vem gör inte det?

I gungning

Hela tillvaron är i gungning känns det som. I går förstärktes undergångskänslan av polissirener och ambulanser i mitt bostadsområde. Själv låg jag, Miriam och Hedda däckade i maginfluensa, eller om det var matförgiftning. I dag är Christoffer sjuk.

I en sådan här situation är det som om sinnena skärps. Varje nysning registreras. Vi följer nyhetsrapporteringen med stor uppmärksamhet. Och vi blir påminda om livets skörhet, om hur lite vi själva kan kontrollera.

Jag pendlar mellan att känna oro och fullständigt lugn. Mellan att tänka att det är kört och inte så farligt.

Oavsett är det i sådana här lägen skönt att umgås med barn. Så fort Miriam piggnade till från kräksjukan satte hon på sig tomteluva och julklänning och tjoade ”Ho ho, finns det några snälla barn?”

Vem orkar va girl boss?

På gymnasiet startade jag en FN-förening med två kompisar och en av aktiviteterna vi gjorde var att uppmärksamma internationella kvinnodagen genom att dela ut klubbor med uppmuntrande budskap till alla tjejer på vår skola. Vi var ambitiösa och skrev alla lappar för hand, tänkte noga ut vad det skulle stå. Förmodligen saker som ”Du är starkare än du tror”, ”Du klarar allt!” eller ”Ingen är som du”.

Fin intention! Vi var sexton-sjutton år, präglade av en feminism som hyllade den starka kvinnan.

Numera pratar man inte så mycket om att vara ”stark kvinna”, eftersom uttrycket implicerar att det skulle vara något ovanligt eller konstigt att vara kvinna och stark. Däremot har andra uttryck nästlat sig in: ”queen” och ”girl boss” till exempel. Innebörden är densamma; självständig, stark, går sin egen väg, tar ingen skit.

Men vem orkar va girl boss hela dagarna?

Inte jag.

Nej, låt mig vara svag och bräcklig och beroende. Lär mig att ödmjuka mig, att inte alltid veta bäst.

Om jag hade fått en klubba i dag, på internationella kvinnodagen, hade jag inte velat läsa att jag var oövervinnerlig. Den bästa uppmuntran hade varit en lapp med orden: Du behöver inte klara allt.

Sjung syster, sjung

Ikväll sjöng Sara Parkman så kraftfullt och storslaget på Uppsala konsert och kongress att jag helt tappade andan. Jag var inte beredd, kunde inte värja mig. Men så plötsligt hade jag gåshud över hela kroppen och tårarna rann och konsertlokalen förvandlades till katedral. ”Kyrie” är kyrkans ångestvrål sa Sara Parkman.

Sedan sjöng hon ”Vreden”. OH MY GOD. Hela dagen har jag varit arg och uppgiven över situationen vid grekiska gränsen. ”Vi människor kan vara riktiga rövhål” sa Parkman och ja! så är det. Men vi får inte bli tysta, vi måste agera. Och ikväll blev musiken ett bränsle. En man i publiken hade näven i luften i en kampgest under hela sången, jag ville också, men vågade inte.

Efter konserten tänker jag: Vad är jag för fegis som inte ens vågar lyfta handen på en konsert utifrån genans och andras blickar? Hur ska jag då kunna agera mot orättvisor eller förtryck?

Men det är därför nåden finns. För alla fegisar … och för alla rövhål.

Det vackra

Barn är förebilder i förundran.

Vi bakar pizza. Miriam drar undan handduken från den jäsande degen och utbrister: ”Titta mamma, vilken VACKER deg!”

Och när det snöade häromdagen tryckte hon näsan mot rutan och sa ”Mamma, snöflingorna är så VACKRA”

I boken ”Natt och dag” skriver Ylva Eggehorn att hon minns första gången hennes barn använde ordet vacker. Hon minns det för att hon inte kan glömma uttrycken i deras ansikten.

Hon skriver: ”Båda såg något för första gången, något oväntat, något de inte hade kunnat föreställa sig. De letade efter ett ord som kunde motsvara deras förundran, och hittade det: världen kunde plötsligt öppna sig mot skönhetens förbluffande ljus. Så vackert. Vem hade lärt dem ordet? Vi hade knappast präntat in det i dem. Det kändes snarare som om det redan fanns inom dem. Före oss eller oberoende av oss. Som om de hade sparat det, väntat på det rätta tillfället”.

Hur bevarar man förundran? Hur ser man det vackra istället för att störa sig på allt som är trasigt – i världen, i andra människor, i sig själv?

Vill lära mig det.

Två typer

Foto: Natanael Gindemo

Det här! Att få komma hem till en spännande person och fråga allt jag vill. Kan inte tänka mig ett roligare jobb.

Även om jag är mammaledig fram till januari 2021 gör jag skrivjobb då och då. Bland annat har jag gjort fyra personporträtt, och det verkar som att jag dras till två kategorier av människor:

  1. Unga, intelligenta författarinnor som skriver om livet och tron – och som på något sätt känner sig annorlunda: Josefin Holmström och Alva Dahl.
  2. Katolska konvertiter som lämnat en världslig succékarriär för att bli präst/gå i kloster: Thomas Idergard och Hans Gunnar Adén.

Kanske borde vidga mina vyer?

Hej å hå

Jag har så lite skrivinspiration just nu. What to do? Bäst att skriva ändå. Mitt mål för det här året (och för livet) är att bli bättre på att skriva, så då gäller det att hålla igång.

Ja, vad har hänt sen sist?

Jag har fyndat på bokrean, varit vittne på en jättefin vigsel, handlat blommor med min gulliga granne, varit på danspass med en klämkäck instruktör.

Nä, det här blev ju inget litterärt mästerverk direkt. Delar en bra grej från en bok jag läser istället:

”För det narcissistiska jaget uppenbarar sig världen bara i avskuggning av det egna självet. Andra personer blir inte andra utan fungerar som speglar som bekräftar den ene i hens ego. Jaget är alltså inte i stånd att känna igen den andres annanhet och att erkänna denna annanhet”

Citat från Byung-Chul Han, hämtat från ”Den rödaste rosen slår ut” av Liv Strömquist. Så träffsäkert! Strömquist illustrerar med exemplet att vi hellre tar en sexig selfie än en sexig bild på någon annan och skriver om hur försvinnandet av ”den andre” gör det svårt för oss att bli kära. Makes sense!

Strömquist senaste album var ett av mina bokfynd. Övriga fynd var antingen lyrik eller barnböcker.

Nu slutar jag skriva för idag. Ska återgå till seriealbumet istället.

Mammalivet

När jag fick mitt första barn hade jag dålig koll på det mesta som rör omvårdnad av en liten bebis. Jag som annars gillar att läsa och lära kände mig plötsligt ointresserad av just det och läste därför ytterst lite om barnafödande och barnuppfostran.

Så kom Miriam och till min förvåning gick det mesta bra. Eller ja – vi körde länge runt med felmonterad barnvagn som dessutom saknade både filt och kudde, köpte ingen hakklapp förrän hon var över ett år, glömde blöjor och extrakläder och mellanmål för det mesta (tack familjen pellby som alltid fick rycka in) men ändå kände jag mig ganska nöjd med mig själv som mamma. Ignorance is a bliss brukar man säga och så kändes det.

Nu med barn nummer två vet jag mer vad som förväntas. Jag vet vilka prylar man borde ha och känner till saker man borde göra. Däremot betyder det inte att jag behärskar mammalivet, snarare att jag inte längre kan skratta åt mina tillkortakommanden med samma lätthet.

En återkommande grej är att jag är så kass på att köra barnvagn. Tre års övning och ändå krockar jag ständigt. Häromdagen körde jag rakt in i en annan människa i mataffären. Hon blev irriterad, jag sa förlåt och Miriam klargjorde: ”Mamma är inte så bla på att köla vagn”.

Att köra på folk ska jag försöka hålla mig borta ifrån, men annars kan vi väl enas om att det är okej att inte vara så praktisk? Man kan ju vara bra på annat.

9 år

Idag för nio år sedan blev vi ett par. Christoffer, en underbar person. Egensinnig, principfast, kärleksfull.

Jag är på intet sätt någon relationsexpert, men här kommer tre saker som har varit avgörande för oss:

  • Att dela engagemang. Vi har startat integrationsprojekt, ordnat event och lett bönegrupp, vilket svetsat oss samman.
  • Att visa tacksamhet i stort och smått. Även om man kan förvänta sig att ens partner till exempel tömmer diskmaskinen kan man tacka för det ändå.
  • Att inte skylla ifrån sig. När man bråkar är det enkelt att hitta felet hos sin partner. Men ganska ofta finns felet hos en själv.

Vilka är era bästa relationstips?

Klirr i glashuset

För bara några dagar sedan skrev jag ett inlägg om faran med förväntan och proklamerade att mitt mål var att sänka min förväntan både på andra människor och på livet i stort. Inte ta ut något i förskott osv. Så här bra har det gått:

Jag till en kompis:

”Jag längtar så mycket tills vi ska åka till L’Abri i sommar. Alltså jag har aldrig varit där men jag känner att jag kommer älska det. Jag tror faktiskt att jag kommer vilja flytta dit permanent”.