Värt att fira

Vi åt sushi igår och Miriam lärde sig plocka upp bitarna med pinnar. Hennes spontana reaktion:

– När ska vi fira att jag lärt mig äta med pinnar?

Hon är duktig på att påminna om att fira små segrar (eller så är hon smart och vet att firande innebär sötsaker).

När Hedda fick ytterligare en tand, sa Miriam:

– När ska vi fira Heddas tand?

I en tid då bröllop, dop, födelsedagsfester och semestrar ställs in, kanske vi behöver hitta andra saker att fira. Så ja, varför inte en nykläckt tand?

Att gå varsamt fram

På ett praktiskt plan påverkas jag lindrigt av den pågående pandemin; mitt vardagliga liv är ändå inte helt olikt mitt liv för två månader sedan. Men den stora skillnaden är att jag känner mig så skör, att jag pendlar i humöret på ett sätt jag inte brukar.

Jag och en vän pratade om det här under en promenad och vi konstaterade att sådant är läget nu. Ovisshet och osäkerhet som ett slags bottenackord i tillvaron gör att saker känns jobbigare än de annars gör. Därför gäller det att vara snäll – mot sig själv och mot andra. Nu är inte tid att starta onödiga konflikter, gå i clinch, eller ta upp allt man stör sig på hos en vän. Nu är inte en tid för stora meningsskiljaktigheter eller bråk.

Nu är en tid att gå varsamt fram.

Ytligheten

Lite bakgrundsinfo: Som tonåring/ungdom hade jag nästan fobi för shopping. Jag skojar inte. Mina föräldrar propsade på att jag skulle köpa nya kläder eftersom jag aldrig gjorde det, men jag var ovillig. Kläderna jag bar var nästan uteslutande arvegods från min två år yngre syster.

Samma sak när det gäller inredning. Har aldrig haft öga för det. I mitt första studentrum hade jag enbart de möbler som studenthemmet ställt dit – en säng i svart metall, ett rangligt nattduksbord och ett skrivbord i ek-imitation. Det enda jag minns att jag köpte själv för att ”piffa” var ceriserosa (!) gardiner, de billigaste som fanns på IKEA.

Mot bakgrund av det här är det närmast en chock för mig själv att jag igår:

1. fick ett enormt sug efter att känna mig snygg och därför började scanna nätet efter passande kläder. 2. lyssnade på en inredningspodd och därefter klickade hem en ljusmanschett från Svensk tenn OCH började flytta runt möbler i lägenheten på jakt efter ”rumslig harmoni”.

Vadan detta?

Häromdagen skrev Matilda Voss Gustavsson i DN att hon förstår människor som plastikopererar sig under krisen. Hon avslutade: ”jag saknar ytligheten på djupet”.

Kanske är det samma för mig. Fast jag inte vetat om det. Vi behöver ytlighet, likväl som vi behöver djupet. Och nej, jag kommer inte plastikoperera mig. Men kanske klicka hem en ny tröja?

När det här är över …

Foto: Hanna Abrahamsson

… ska jag ta nattåget till Elin, hälsa på Hanna och Astor i Stockholm och fika på Konditorn & Bagarn i Hökis. Boka om resan till L’Abri och kanske åka till Gotland?

… fira mässa i en fullsatt kyrka igen …

…. gå på bio, teater, konsert …

… sluta vara misstänksam om någon hostar…

…. komma ihåg att vi är ett.

Vad ska ni göra?

Sinnesro

Jag sitter i min soffa och dricker uppvärmt kaffe. Min fjärde kopp. Försöker bota tröttheten men den försvinner inte. Hedda sover i rummet bredvid. Miriam och Christoffer lägger alfabetspusslet på hennes rum. Vår planerade semester har blivit hemester. Ikväll ska jag ha en konfalektion om psykisk hälsa. Tänkte utgå från sinnesrobönen. Finns så många nycklar till välmående i den. Kanske särskilt nu, mitt i krisen.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – på samma sätt som Du –
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
​i det tillkommande.”

Lever inte som jag lär

Saker jag i teorin är motståndare till:

  • Överdriven effektivisering
  • Fokus vid det mätbara
  • Det allt snabbare samhällstempot
  • Teknologins utbredande
  • Prestationskrav

När någon pratar eller skriver kritisk om detta nickar jag ivrigt ja! ja! så bra!

Men i praktiken: Stör mig jättemycket på långsamma människor och vill att allt ska gå snabbt. Om någon är seg på att ta på sig ytterkläder eller onödigt omständlig när den berättar en historia, suckar jag i mitt inre (100 procent ocharmigt, jag vet)

På jobbet återkommer jag till att vi måste höja ambitionsnivån, prestera mera. Det räcker inte med ”good enough”. Vi ska vara lika bra som DN! Och trots att jag är teknikfientlig, och dessutom kritisk till att var och varannan ska ta plats och vräka ut sina åsikter på sociala medier, har jag både blogg, instagramkonto och Facebook där jag gör just det – vräker ut mig.

Med andra ord: Jag jobbar fortfarande på att leva som jag lär.

Unorthodox

Har ni sett Netflix-serien ”Unorthodox”? Handlar om judiska Esty som flyr från den chassidiska communityn i Brooklyn, lämnar sin make och tar sig till Berlin i hopp om ett nytt liv. Klassisk bryta sig loss-story egentligen, men ovanligt välgjord och briljant gestaltad av skådespelarna.

Serien har blivit hyllad, men också gett upphov till en kulturdebatt om individualism och gemenskap. Joel Halldorf skrev i Expressen att den är ett tidstypiskt tecken på den enda bärande berättelsen i vår tid: att individens frihet går före allt annat och att gemenskap, så fort den är tajtare än en frimärksförening, anklagas för sekterism.

John Sjögren hakade på och i Svenska dagbladet skrev han personligt om hur han kände sig verkligt fri först dagen då han trädde in i katolicismen och istället för att leva helt oberoende av auktoriteter fick en lära, tradition och gränser att förhålla sig till.

Varken Halldorf eller Sjögren skulle argumentera för att den religiösa instängdhet och sociala kontroll som Esty upplever är av godo – tvärtom! – men de vänder sig mot den förenklade samtidsbilden av att oberoende är det högsta och bästa värdet.

Halldorf undersöker samma tematik när han i senaste numret av tidskriften Pilgrim skriver att frihet inte handlar om att göra vad som helst när som helst (en alkoholist med pengar på fickan utanför systembolaget är inte fri tex), utan snarare om att leva i enlighet med sin sanna natur. Och vad är vår sanna natur? Att vi är skapade för gemenskap! Livgivande, ibland utmanande, gemenskap.

Utelivet

Jag är ingen friluftsmänniska. Långt ifrån. Om jag får välja mellan ute och inne väljer jag alltid inne (usch vad trist det låter nu när jag skriver det).

Men eftersom det numera är säkrast att umgås i friska luften anpassar jag mig efter det och ja, börjar gilla det. Till exempel har jag köpt en cykel och känt frihetskänslan i att snabbt kunna ta mig fram, strängat om mitt gamla tennisracket för att kunna spela på utomhusplanen vid vårt hus och gjort picknickutflykt med nya kompisar till Uppsala högar.

Och i dag när jag gick en promenad förbi ett litet skogsområde såg jag hur en dam rullat ut sin rollator mitt i en öppning i skogen och slagit sig ned. Omringad av fågelkvitter och nykläckta bladknoppar sträckte hon ansiktet mot solen, blundade och njöt. Jag var nära att göra henne sällskap.

Höra ihop

Oändligt med tid. Tom kalender. Så märkligt det är! Jag brukar vara duktig på att boka in grejer, men nu tar jag dagen precis som den kommer. Och det är som att jag har blivit ännu mer social, bara för att man egentligen inte ska.

Aldrig tidigare har jag pratat med kvinnan som bor vägg i vägg. Hon som har ett litet barn och alltid verkar vara ensam. Men så är de ute i lekparken och jag passar på. Utbyter några ord. Sedan börjar jag prata med sexåringen som åker kick-bike runt området och han lär mig några fraser på amarinja. Lite senare vinkar jag från balkongen och pratar om vädret med en promenerande 70 plussare. Så skönt med solen! Ja du! Man får passa på! Absolut!

Tänker på det här när jag läser Åsne Seierstads fina text i DN. Hon skriver om hur småsaker laddas med mening – ett leende, en vinkning, en blick. ”Vi sätter större värde på varandra nu när ingenting längre kan tas för givet”.

Jag märker det när jag går på promenad. Hur fler hälsar, nickar, ler. Som att vi säger ”we’re in this together”. Vi hör ihop!