Mening istället för lycka

Vi verkar göra nästan vad som helst för att få känna oss lyckliga. Kanske för att vi ofta får höra att lyckan skulle vara själva målet med vårt jordeliv. Men lyckan är flyktig och svår att fånga. Och vi blir ständigt besvikna.

I söndagsintervjun i P1 berättar den unga kompositören Jacob Mühlrad att meningsfullhet för honom är mycket viktigare än lycka. Så är det även för mig. Jag tänker sällan i lyckotermer, utan frågar mig snarare huruvida något känns meningsfullt.

En lärare jag hade en gång avslutade sin kurs med att önska oss studenter många stunder där vi blir så uppslukade av ett engagemang att vi glömmer tid och rum. För mig är det synonymt med att känna mig levande, att känna att jag har ett syfte, att känna mening.

Vecka 16 – pannkakor och chassider

Det finns vissa markörer som gör en varse om att man kommit till ett visst stadium i livet. Att stå och steka pannkakor till Miriam i veckan blev för mig en sådan markör. Tänkte: Jag är en mamma som står och steker pannkakor till mitt barn. Jag är här nu. Ingen idé att klänga sig fast vid en svunnen ungdomstid. En härlig känsla ändå.

Läst: Ett otroligt bra reportage signerat Eric Schüldt. Vi sammanförde honom med Peter Halldorf för att prata om Halldorfs mastodontverk om profeten Jeremia. Och vilken text det blev. Älskar Schülds poetiska språk. Läs här. 

Sett: Ni som läser den här bloggen vet att jag är intresserad av livsåskådningar och religiösa grupper. När jag för något år sedan besökte Brooklyns judiska kvarter väcktes massor av frågor om chassiderna, denna ortodoxa gren av judendomen där männen har korkskruvar, skägg och höga hattar och kvinnorna rakar av håret och bär peruk. De lever i enlighet med strikta regler och har en stark inbördes gemenskap, vad det verkar.

Mitt i den communityn utspelar sig filmen ”Menashe” som jag såg i veckan, om änklingen med samma namn som kämpar med att få rätsida på livet, men som ändå inte riktigt får det att funka. Och som brottas med kraven som den judiska communityn ställer på honom. En fin film som ger inblick i en annorlunda religiös värld.

Träffat: Till exempel Anna som är UX-designer och räknar med Gud i jobbet och pastorsparet Josefine och Johan Arenius som berättar sin love story. 

 

Vad jag lär mitt barn

Jag har märkt av en förändring hos mig själv. När jag åker tunnelbana och människor ber om min medkänsla, om några kronor för att köpa mat, handlar jag annorlunda än vad jag gjorde för bara några månader sedan. Då tittade jag personen i ögonen, sa hej, pratade kanske en stund, gav några kronor om jag hade något löst. Min dotter var oftast den som tog kontakt först, vinkade och sträckte ut en hand. Det gjorde att personen som bad om pengar ofta slog sig ner bredvid. Sa pojke eller flicka? ah, micke fin. princesa. Och sedan: Snälla köpa mat. Micke hungrig.

Kanske är det en växande hopplöshetskänsla över att problemet är så stort, orättvisan så djup, som gjort att jag sedan dess blivit handlingsförlamad. Eller så har nyhetsrapporteringen gjort att min cynism tagit över. Oavsett vilket insåg jag först hur allvarligt det var när en ung kille med stora, sorgsna ögon kom fram till mig på tunnelbanan igår och bad om några kronor till mat. Jag hann inte reagera förrän Miriam skakade på huvudet, höll fram sina tomma handflator och sa ”nej nej”.  Så som hon uppenbarligen sett mig göra.

Pojkens blick blev ännu sorgsnare. Vad är det jag lär mitt barn?

Vecka 15 – filmfestival och flamenco

Jag är ensam hemma den här veckan. Försöker passa på att göra saker jag annars inte gör. Har mest jobbat. Men också ätit på norrländsk restaurang, varit på konsert, pratat om Geir Gulliksen på bokklubben och sett och pratat om film på existentiell filmfestival i Falun.

Läst: Äntligen har jag läst ”Finnas sig” av Agnes Lidbeck, denna hyllade debut. Och boken levde upp till mina förväntningar. Lidbeck har precis det språk jag gillar, avskalat, skarpt, känslokallt registrerande. Handlingen var inte extraordinär på något sätt, med Lidbeck har en otrolig observationsförmåga och är en duktig stilist som gör läsningen njutbar.

Sett: Spontanköpte biljetter till en flamencokonsert på Södra teatern. Har sett flamenco två gånger tidigare, en gång i Sevilla och en gång på Malta. Grät båda gångerna. Så även denna gång. Det är något med dramatiken, passionen och svärtan i dansen och musiken som rör vid min själ.

Sedan såg jag också två filmer när jag var på existentiell filmfestival, dels argentinska ”Paulina” som handlar om en kvinna som överger en lysande juristkarriär för att bli lärare på landsbygden. Hon får betala ett högt pris för sin idealism. Stark film som väcker tankar om skuld, förlåtelse, offer och fattigdom.

Den andra filmen jag såg var ”I Am Not Your Negro”, en dokumentär baserad på James Baldwins ofärdiga manuskript om  rasismens historia i USA. Filmen drar paralleller till nutiden och då blir det nästan ännu mer smärtsamt. Har vi inte kommit längre?

Hört: Lyssnat på denna på repeat.

Jobbiga listan

Jag hittade en rolig lista om jobb. Här kommer den.

Vad ville du bli när du var barn?

När jag var sex år sa jag att jag ville bli statsminister. Hade uppenbarligen höga ambitioner / grandios självbild / ingen koll.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Då ville jag bli skådespelerska eller programledare eller journalist. Vet inte om jag trodde att jag skulle bli något av det. Men det var min dröm. Och en har ju slagit in!

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen i skolan?

Sämsta var teknik, fysik och syslöjd. Var inte heller bra på hemkunskap (men stannade alltid kvar och torkade borden som en galning så jag fick MVG ändå. Typisk smörig tjej). Mina bästa ämnen var svenska, samhällskunskap och religion.

Vilket var ditt allra första jobb?

När jag var 14 jobbade jag på Riksfärdtjänsten och bokade resor. Trivdes väldigt bra! Jobbade där fyra somrar tror jag.

Vad har du haft för olika betalda jobb?

Många! Here we go: Korvförsäljare, tennisinstruktör, lärarvikarie, ledsagare, språkreseledare, rekryterare, tidningsförsäljare, valobservatör, frilansskribent, föreläsare, utbildare, processledare, eventansvarig, koordinator, projektledare, kommunikatör och reporter.

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?

Att hitta intressanta människor, läsa om dem, träffa dem, skriva om dem.

Vilka är dina starka respektive svaga sidor på jobbet?

Starka: produktiv och prestigelös. Svaga: otålig + inte så bra på att fota (sånt måste man göra som skribent nowadays)

Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget? 

Vill inte jobba med något annat än prick det här.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Någonting som har med fordon att göra, typ pilot eller chaufför eftersom jag är höjdrädd, farträdd och har noll lokalsinne.

Vad gör du om fem år?

Skriver.

Vecka 14 – nunnor, muslimer och mormoner

När det här publiceras är jag på ett kloster i Skåne och umgås med nunnor. Eller mer exakt, jag träffar en nunna och pratar om sexualitet. Hon har gjort det till lite av sin profilfråga. Sedan ska jag åka vidare till Ängelholm och Malmö och träffa vänner. Hoppas på vårigt väder.

Läst: Har börjat med andra delen i Kristina Sandbergs hyllade trilogi om hemmafrun Maj. Gillade första boken väldigt mycket, men ändå har det dröjt över ett år innan jag ger mig i kast med nästa. Men nu så. Genast när jag slog upp ”Sörja för de sina” var jag tillbaka i Majs värld. Sandberg har en helt egen stil när hon skriver, enkels utan att bli banal. Hon kan konsten att göra långa stycken om hushållssysslor intressanta fast jag är egentligen är noll intresserad av just hushållssysslor. Fattar inte hur hon gör.

Sett: Var på Stadsteatern och såg ”Onåd” – en slags idépjäs om islam och judendom kan man säga. Handlingen kretsar kring en advokat i New York som förnekar sitt muslimska ursprung, avsäger sig tron och byter namn. Han jobbar för en judisk firma och är gift med en konstnär som ironiskt nog älskar islamsk konst. Efter första scenen tänkte jag: Vad ska det bli av det här? Men sen sprakade skådespeleriet till och jag satt klistrad. Shebly Niavarani gjorde en FANTASTISK rolltolkning.

Sedan har jag sett om en dokumentär om mormoner som åker på singelläger för att hitta sin ”eternal companion”. Såg den för flera år sedan och gillade den. Det är alltid roligt att se dejting på tv, och extra kittlande blir det när de religiösa aspekterna räknas in. Mormonerna som är med lever efter höga ideal och mycket står på spel. Enligt deras lära kommer man endast till den högsta formen av paradiset om man är gift. Inte konstigt att människor desperat längtar efter giftemål. Dokumentären kan ni se här. 

Sånt man pratar om

Från årskurs fyra gick jag i musikklass inne i stan (ingen som hört mig sjunga tror mig, men så var det) vilket betydde att jag och min kompis Annika åkte buss typ en halvtimme varje dag. Ibland pratade vi, men ofta satt vi tysta och ägnade oss åt att tjuvlyssna på dem som satt bakom. Det är fortfarande en favoritsysselsättning och ibland märker jag hur min blick fastnar på medpassagerare på ett sätt som inte är socialt accepterat (jag stirrar).

Men visst är det fascinerande vad folk pratar om? Mest tycker jag folk pratar om sina jobb eller sina semesterplaner. Säger att det är lite mycket nu och att det är skönt att ha en resa att se fram emot. Ibland är människor förvånansvärt öppna och pratar om relationer som om de satt på tu man hand i ett vardagsrum. Ibland skriker en tonåring på sin mamma.

För ett tag sedan lyssnade jag på ett gulligt samtal. Två, kanske tioåringar, stod bredvid varandra. Out of the blue frågade den ena: Gillar du blåbär eller jordgubbar bäst? Den andra funderade och gav sedan ett genomtänkt svar: Jordgubbar!

Allt det här tjuvlyssnandet har fått mig att tänka på vad vi pratar om. Så stor del av vår tid går till prat, men vad säger vi egentligen? Ofta känns det som att vi bara upprätthåller ett socialt spel där ingen har så stort utbyte av samtalet. När jag sist var hos frisören blev det övertydligt. Tre timmars kallprat medan mitt hår blev lite blondare. Och för all del, hos frisören kanske det går an. Men inte bland vänner.

Det är inte så att jag tänker att varje samtal måste vara substantiellt och spirituellt. Men kanske kan vi vara lite mer fantasifulla än att prata om hur dyrt det är att bo i Stockholm. Att fråga vilket som är bäst av blåbär och jordgubbe är till exempel mycket roligare.

Bokbransch, stå upp!

Jag har tidigare citerat författaren Zadie Smith som sa i en intervju i ViLäser att hennes författarkollegor inte läser böcker längre. De har inte tid. De är på Twitter.

Lite tillspetsat såklart, men det finns en sanning i att den digitala världen inkräktar på boklästiden. Dessutom konkurrerar ljudboken snart ut pappersboken, vilket skapat konflikter på Bonniers till exempel. Framgångsrika förläggare säger upp sig eftersom företagsledningen blir allt för marknadsanpassad och prioriterar ljud framför papper.

Vad är felet med det kan man tänka? Jo, skälen till att värna pappersboken är inte bara nostalgiska eller konservativa. Utan det handlar om själva litteraturen. Redan nu blir författare uppmanade att skriva på ett sätt så att det passar ljudboken. Och vad passar ljudboken? Jo, mycket dialog, helst inom genren deckare eller romantik. Dostojevskij är till exempel typiskt dålig ljudboksförfattare. Alldeles för komplext persongalleri för att man ska kunna hänga med om man står och diskar och lyssnar samtidigt.

Vad händer med litteraturen? Vi behöver mångfald. Och tuggmotstånd. Kära bokbransch, stå emot. Stå upp!

Vecka 12 – Lady Bird och olevda liv

Förra helgen gjorde jag det bästa på länge: Ingenting. Det är en konst att vara inomhus en hel helg, gå runt i pyjamas och INTE få dåligt samvete, inte skämmas.

Och i veckan hade jag en drömkväll. När Miriam somnat tände jag ljus, kokade te, ställde fram en skål chips och låg i soffan och läste senaste numret av NOD. Det var underbart.

Läst: Ja, förutom NOD så fortsätter jag med Bilal och Vända hem. Vill ofta läsa flera böcker samtidigt. Har en tunnelbanebok och en innan-jag-lägger-mig bok. Sedan fick jag Patti Smiths senaste bok i veckan också. En liten skrift om hennes skrivande. Smiths ”Just kids” är en av mina favoritböcker, så nu är jag spänd på ”Hängiven”.

Sett: Filmen Lady Bird. ÄLSKADE DEN. Har i för sig en förkärlek för snyggt och smart gjorda amerikanska high school och college-filmer, men den här var något alldeles särskilt. En mor-dotter relation som berör, en trovärdig tonårsskildring och en miljö som jag vill stanna i. Och skådespeleriet!! Älskar Saoirse Ronan. Och Laurie Metcalf.

Hört: OBS i P1 när en man kåserade kring förväntningar i livet, glappet mellan verklighet och möjlighet och alla våra olevda liv. Han menade att vi begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda och att vi därför hela tiden skapar drömvärldar för att kompensera för alla missade chanser. Finns här.