Bästa böckerna 2018

2018 var ett bra bokår för mig. Jag blev litteraturredaktör på tidningen Dagen, startade instagramkontot @bokfest och läste 55 böcker. Här kommer fem läsupplevelser från året som gick:

”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer

Varför har jag aldrig tidigare hört talas om Ester Blenda Nordström?

Jag tror inte att jag är den enda som känner så efter att ha läst Fatima Bremmers biografi om hennes liv. Den banbrytande, wallraffande journalistpionjären och äventyraren Nordström verkar ha varit en ovanligt färgstark person, som bidrog till att omforma såväl journalistiken som kvinnorollen. Ändå har jag aldrig tidigare hört hennes namn.

”Ett jävla solsken” är fängslande läsning. Fatima Bremmer har gjort imponerande research och har ett språk som både är effektivt och målande. Jag kunde inte lägga ifrån mig denna bok. Läs den!

”The Hate U Give” av Angie Thomas

Debutanten Angie Thomas har tagit litteraturvärlden (och mig) med storm med ”The Hate U Give”. Handlar om 16-åriga Starr som slits mellan livet i den fattiga förorten där hon bor och den fina privatskolan. Våldet i bostadsområdet eskalerar och Starr blir vittne till hur hennes vän skjuts till döds av en polis. Till stor del handlar boken om det som händer i efterspelet.

Angie Thomas vet vad hon skriver om och porträtterar Starr och hennes liv med stor trovärdighet, i allt från slangen i språket till karaktärernas särdrag. Berättelsen är politisk, men blir ingen pamflett. I stället är det en ömsint gestaltning av Starr, hennes familj och hennes vänner som ger en djupare förståelse för världen de lever i.

”Sorgens gåva är en vidgad blick” av Patrik Hagman

Med bara något års mellanrum förlorade Patrik Hagman både sin son och sin fru. Hur orkar man ens leva vidare efter det? I ”Sorgen är en vidgad blick” berättar Hagman personligt, och ganska krasst, om vad som hjälpt honom. Trots, eller kanske tack vare, den sakliga beskrivningen blir boken oerhört sorglig. Men också hoppingivande. Patrik Hagman sätter saker i perspektiv och hjälper mig att tänka djupare kring frågor om sorg och saknad.

”Brun flicka drömmer” av Jacqueline Woodson

Årets ALMA-pristagare skriver i ”Brun flicka drömmer” prosalyrik om sin egen barndom, om att vara svart och lesbisk, uppvuxen i Jehovas Vittnen och i en brokig familj. Språket flyger och Woodson skriver angeläget om tillhörighet och identitet. Egentligen är detta (liksom The hate U give) en ungdomsbok, men passar lika väl för vuxna.

”Lewis resa” av P.O Enquist

Har läst både ”Lewis resa” och ”Ett annat liv” av P.O Enquist i år och gillade både väldigt mycket. Enquist är en stilistisk mästare. Hans språk är enkelt och djupsinnigt på samma gång, suggestivt och humoristiskt. I ”Lewis resa” porträtterar han pingströrelse – en rörelse som format Sverige och som bidrog till att lyfta landet ur fattigdomen, men som ofta benämns i media och litteratur som löjeväckande.

I centrum för Enquist berättelse om pingströrelsen står dess färgstarka frontfigurer, grundaren Lewi Pethrus och Sven Lidman – sexpoeten som blev väckelsepredikant. Det är allmänbildande och hela tiden intressant. Och inte bara för att jag råkar jobba på tidningen som Pethrus grundade.

Vecka 51 – Strålande jul

Nu har jag semester, för första gången på ett år. Okej, jag hade två veckor i somras, men då var jag ostrategisk och ordnade ett läger mitt under den tiden. Nu ser jag fram emot att få vila. Och läsa. Var på bibblan och lånade Comedy Queen av Jenny Jägerfeld, Vegetarianen av Han Kang, Rosa Luxemburg av Nina Björk och Nordisk fauna av Andrea Lundgren.

Semester innebär också att jag loggar ut från sociala medier. Är tillbaka den 7 januari.

Jag avslutade min jobbhöst med att häva ur mig flera tyckartexter, bland annat en om självupptagenheten i The Bachelor och en om att jag inte ger några julklappar till min dotter. 

Om ni vill läsa något mer nyanserat vill jag tipsa om intervjun med Ylva Eggehorn. En sån klok och varm kvinna! Hon säger idel bra saker.

God jul!

Hyckleriet

Den här hösten har jag läst många inspirerande böcker, bland annat Roland Paulsens ”Vi bara lyder” och Magnus Malms ”Fri att tjäna”. Båda två utmanar vårt moderna sätt att se på produktivitet och den ständiga tillväxten som något positivt.

När jag läser nickar jag och instämmer, säger ”amen” och blir uppfylld. Och så för jag gärna vidare deras visdom. Talar vitt och brett om hur vi lurar oss själva genom att helt köpa marknadstänket om att större eller mer automatiskt är bättre.

Så i teorin har jag alla rätt. Värre är det med praktiken.

För i arbetslivet finns det få saker som irriterar mig så mycket som ineffektivitet. När någon är långsam kommer några av mina fula sidor fram. Jag muttrar och blir sur.

Själv jobbar jag bra i högt tempo. Funkar som bäst när jag får prestera och leverera, är en tillförlitlig kugge i produktionsmaskineriet.

Vet fortfarande inte hur jag ska lösa den här diskrepansen mellan teori och verklighet. Nöjer mig för stunden med att konstatera att hyckleri finns överallt. Inte minst hos mig själv.

Vecka 50 – depp och pepp

2018 är snart slut. Tänka sig. Jag kan inte tänka på annat än miljöförstöring och klimatförändringar och undra om vi ens kommer ha någon framtid. Så optimistisk är jag.

Meeen. Ska försöka att inte deppa ihop. Om man zoomar in på det som är mitt lilla liv så hade varit en bra vecka. Var på studiebesök på DN och blev SÅ inspirerad av hur de arbetar med kvalitetsjournalistik.  Och sedan har jag tänkt mycket på det Magnus Malm sa när jag träffade honom härom veckan. Min intervju med honom finns publicerad här och sammanfattar en del av hans tankar. Bland annat att kyrkor inte bör efterlikna företag (SÅ BRA) och att vi upptäcker Guds omsorg när vi söker i vår egen historia och frågar oss på vilket sätt hans kärlek har visat sig.

Blev också inspirerad av Magnus Malms totala ointresse av att vara till lags. Jag som oftast är en allt för inställsam person behöver möta någon som inte säger ”Åh välkommen, trevligt att du är här, och vad fint att du har åkt tåg i fem timmar för att komma hit” utan bara: ”Hej, du kan sätta dig i mitt arbetsrum”. Ska dock säga att han blev lite vänligare ju längre tiden gick. Men ändå. Det är befriande med någon som inte är det minsta fjäskig.

Och sedan är han helt bortkopplad från alla sociala medier. Har varken dator, mobil eller internet. Sina böcker skriver han på skrivmaskin. Uppfriskande i en tid då människor inte går en meter utan sin telefon.

Så om jag ska ha något slags nyårslöfte inför 2019 kanske det skulle vara att bli lite mer som Magnus Malm.

Vecka 49 – gräsänka och sjukling

Christoffer är på tyst retreat den här veckan och därmed onåbar. Förutom att jag förstås saknar honom märker jag hur många hushållssysslor som inte blir gjorda när inte han är här. När jag står för markservicen blir det fiskpinnar hela veckan och en mycket smutsigare hemmiljö. Ibland argumenterar jag inför Christoffer om att han borde sänka ambitionsnivån när det gäller städning. Men nu börjar jag ändra uppfattning. Det är inte trevligt att bo bland tvätt och disk…

Förutom att jag har bott i en röra den här veckan har jag också varit sjuk. Vilket kul inlägg det här börjar bli, eller hur?

Nej, jag ska skärpa mig. Här kommer i stället mina tips från veckan som har gått.

Läst: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Vid 54-års ålder debuterar Karin Smirnoff som författare. Hennes debut ”Jag for ner till bror” hann knappt komma ut förrän det stod klart att den var nominerad till Augustpriset. Nu har jag läst. Om Jana som återvänder till byn Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade bror. Hon blir kvar lite längre än väntat, inleder ett trassligt förhållande och upptäcker familjehemligheter. Stundtals är romanen brutal och innehåller såväl missbruk som mord och incest. Men ändå är historien berättad så pass vardagligt att jag snarare tolkar händelserna som ordinära. Vilket ju är märkligt. Därför blir jag inte riktigt klok på vad det är för sorts roman. Men jag gillar den! Både karaktärerna och handlingen stannar kvar hos en långt efter sista sidan är läst. Det om något är ju ett gott betyg.

Skrivit: Om Gun-Britt Sundström

För tio år sedan läste jag kultromanen ”Maken” och älskade den. Därför såg jag mycket fram emot att träffa författaren Gun-Britt Sundström. Och hon var så härlig. Lite mjuk och kärv på samma gång. Här kan ni läsa vad vi pratade om. 

Och sedan tycker jag att ni ska läsa mitt reportage om Linda Rea. Inte för att jag har skrivit så himla bra, men för att Lindas berättelse är så stark. Hon är sån kämpe. Hennes två senaste år har varit helvetiska. Hon har förlorat ett barn, behandlats för cancer och tvingats vara ifrån sin man.

Löneförhöjning? Nej, tack.

Min kompis hade sitt årliga medarbetarsamtal på jobbet för ett tag sedan. Efter att chefen visat utvecklingskurvor och berättat om möjliga karriärssteg frågade han: Vad hade du tänkt dig i löneförhöjning?

Svaret blev inte det väntade.

– Jag vill inte ha någon löneförhöjning.

– Nehe…

– Nej jag är nöjd.

– Okej, men vad tänker du i form av utökat ansvar?

– Jag känner inte att jag behöver något utökat ansvar.

Min kompis är väl medveten om att ökad lön och ökat ansvar innebär att arbetsgivaren också kan ställa högre krav. I vissa fall till och med använda lönen som ett maktmedel. Och det är min kompis inte intresserad av. I stället vill han ha mer tid för sina barn.

Hur inspirerande är inte detta?!

När hela samtiden och alla marknadskrafter säger att mer automatiskt är bättre, uttrycker min kompis de förbjudna orden ”Jag är nöjd.”

Jag tror att fler skulle må bra av att följa i hans spår.

Vecka 48 – sekter och sexualitet

Hej från sjukstugan! Här har det varit magsjuka och dunderförkylning och ögoninflammation hela veckan lång. Därmed har jag inte så mycket spännande att dela med mig av. Men här får ni en lista på vad jag läst, sett och hört sedan sist.

Läst: ”Fri att tjäna – ledarskap i Jesu efterföljd” av Magnus Malm

Magnus Malm är en av Sveriges skarpaste teologer om ni frågar mig. Ofta riktar han kritik mot kyrkan, men visar också alltid på en konstruktiv väg framåt. I nya boken ”Fri att tjäna” ger han värdefull och handfast vägledning för alla som har ett ledaruppdrag i en församling. Framför allt hjälper han läsaren att söka sig till Jesus, att reflektera och att tänka kristet. Och det tror jag är precis vad kyrkan behöver.

Sett: Dokumentären ”Jonestown: Självmordssekten” på SVT

Sektliknande miljöer har alltid både skrämt och fascinerat mig. Den här dokumentären handlar om Jim Jones som 1978 fick 900 medlemmar i sekten ”Folkets tempel” att begå kollektivt självmord i Guyana. Att se hur Jones förvred kristen tro och utnyttjade sin ledarposition för att skapa blind lydnad hos sina anhängare är fruktansvärt sorgligt. Kanske kan dokumentären också lära oss något om vilka varningssignaler vi ska vara uppmärksamma på, oavsett vilken religiös miljö det gäller.

Hört: En varg söker sin pod

Serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli har gjort succé med sin podcast ”En varg söker sin pod”. Jag fastnade för avsnittet som heter ”Det frigörande parförhållandet” och förvånades över hur de två feministikonerna närmast lät frikyrkliga när de pratade om att den fria sexualiteten och ifrågasättandet av tvåsamheten inte enbart varit av godo. I själva verket längtar många kvinnor efter att få känna sig älskade och sedda, efter att vara någons, menade de. Amen på det!

Julrensningen

Förra året svischade juletiden förbi och jag hann knappt sätta upp en adventsstjärna. I år tänker jag försöka ta vara på den här månaden och fylla den med julmys.

Det är lätt att luras att det ska innebära att köpa massa grejer. Det behöver det ju inte. Jag börjar adventstiden med att rensa ut alla grejer jag inte behöver och sedan skänka till second hand. Det ger en särskilt typ av tillfredsställelse att göra det. Ett slags katarsis.

Sedan är jag redo att göra saker som är juliga, men som inte behöver innebära överdriven konsumtion. Till exempel lyssna på julmusik, göra egna julkort, baka julgodis, bjuda hem vänner på glögg.

Jag ska försöka undvika affärer och köpcentrum så mycket som möjligt framöver. För om det är något som förstör juletiden är det att gå i en skränig butik.

Vecka 47 – Förebilder och ljudbokspremiär

Hur mycket jag än älskar mitt arbete är ett av mina bästa beslut att jobba 80 procent i stället för 100. Att varje vecka ha en ledig fredag är underbart. Tycker ingen borde jobba mer än 80 procent egentligen. Livet blir bättre med större tidsmarginaler.

Det här har varit en rolig jobbvecka. Jag har träffat två förebilder. Först fikade jag med författaren Gun-Britt Sundström (hon som skrev ”Maken” och som numera sitter i kommittén och ska välja nästa Nobelpristagare). Vi pratade om skrivande, religiös uppväxt och bibelöversättning och hade det trevligt. Kände att vi hade mycket gemensamt.

Dagen därpå tog jag tåget till Vårgårda för att hälsa på författaren och teologen Magnus Malm. Älskar att komma hem till människor och få en inblick i deras liv. Magnus Malm är också en förebild för mig. Jag skulle nästan kalla honom svensk kristenhets viktigaste röst. Alltid skarp, aldrig rädd för att gå mot strömmen.

Läst: Lina Mattebo om hur det fortfarande verkar vara okej att skratta åt troende. 

Och Magnus Malms nya bok ”Fri att tjäna” om ledarskap. Rekommenderas till alla som har någon slags ledarposition i kyrkan.

Hört: Har fått två månader gratis på BookBeat och tänker att jag ska trotsa min skepsis och ge ljudböcker en chans. Har börjat med ALMA-pristagaren Jaqueline Woodson ”Another Brooklyn” som vi läser i min bokklubb.

Träffat: DN:s kulturchef Björn Wiman som säger idel smarta saker om klimatkrisen. Och så pratar han om sitt stora skidintresse och berättar att han gärna skulle vilja tro på Gud.

Jag är inget varumärke

Har ni märkt hur vårt språk har förändrats de senaste åren? Elle ja, språket förändras ju ständigt. Men har ni tänkt på att vi börjat tala väldigt mycket om varumärken? Och då inte som något förbehållet prylar eller företag. Nej, nu sätter vi likhetstecken mellan varumärke och människa.

Jag vägrar att se på mig själv på det sättet. Vägrar gå med på grundpremissen som säger att jag bör måna om mitt marknadsvärde och putsa på min image. För mitt värde sitter inte i hur många som vill följa mig i sociala medier, som läser artiklarna jag skriver eller som tycker att jag är en ”intressant” person.

Magnus Malm skriver:

”Varumärke är ett annat ord som kanske kan sammanfatta den försåtliga frestelse att bygga vår egen identitet utifrån de byggstenar som tillhandahålls av våra kvalifikationer, tjänster och det gensvar vi får från omgivningen”

Spot on.

Genom att se sig själv som ett varumärke tillåter man andra människor att definiera vem man är och hur mycket man är värd. Det är vanskligt. För vad blir kvar av min inre människa, mina värderingar och min integritet när andra människor dikterar villkoren för hur jag bör vara eller framställa mig själv?

Som kristen vilar jag i förvissningen att mitt jag i stället definieras utifrån Guds kärlek. Han ville mitt liv och älskar mig för den jag är. Jag är en avbild, inte ett varumärke. Precis som du.