Vecka 43 – skrivliv och ungkarlar

Läst: Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är kanske mest känd för sin relationsroman ”Maken” (som jag älskade) men hon har skrivit fler böcker än så. Och nu har hon gett ut sina dagböcker om livet och skrivandet mellan första boken och första barnet. Det är en fröjd att läsa.

Sundström är nostalgiker precis som jag och därför får hon mig att minnas massa betydelsefulla, men på ytan obetydliga, händelser från mina gymnasieår och studenttid. Som när jag sprang upp och ner för trapporna på S:t Eskil med kristna skolgruppen-affischer, upprymd av mitt eget engagemang. Eller när jag bodde på Waldenströmska i Uppsala och köpte de billigaste Ikea-gardiner jag kunde hitta. De var blankrosa och gjorde i satin. Extremt fula. Sedan satt jag i det rummet och läste politisk teori och kände mig smart.

När jag läser ”Skrivliv” blir jag också avundsjuk. Sundström uttrycker sig så lätt och levande. Kommer jag någonsin att kunna skriva så? Jag börjar tvivla på att mitt intellekt är tillräckligt för att utvecklas. Först kommer ju tanken, sedan språket. Och det dunkelt skrivna och det dunkelt tänkta. Men hur utvecklas man i sitt tänkande?

Jag läser böcker så gott jag kan, men kanske saknar jag den djupare reflektionen. När jag läser om Sundströms uppriktiga, och inte alls pretentiösa, bildningsiver blir jag sugen på att börja plugga på universitetet igen. Alternativ starta en studiecirkel. Men vem har tid för sånt? Under studentåren fortbildade vi oss själva i allt möjligt. Miljö och utvecklingsstudier, bistånd och kristen tro. Men varför har utvecklingen stannat?

Jaja, med den här långa utläggningen vill jag tipsa om att läsa ”Skrivliv”. Den är väldigt inspirerande, utan att ha ambitionen att vara det.

Sett: The Bachelor

När jag var hemma och trött en dag kollade jag på the Bachelor, ni vet programmet när en snygg kille ska dejta 23 tjejer som bor i samma hus och som skapar massa drama. Han hånglar med varenda en, men de känner sig ändå speciella. Egentligen tycker jag att programmet är förödmjukande, men det är lite som ett gift. Förra säsongen kollade jag hela och kunde inte ens slita mig från de uppföljande samtalen i ”tjejerna avslöjar allt”.

Med tanke på vad jag skrev ovan om att ha tid för studiecirklar och sånt kanske inte det bästa jag kan göra av min tid att kolla på the Bachelor?

Hört: Seinabo Seys nya

Så bra! Speciellt ”I see the good in you, do you see it toooo?”

Säg emot

När jag gick på högstadiet och gymnasiet och berättade att jag var kristen fick jag nästan alltid mothugg. Hur kan du tro på något sånt? Vad säger du om de patriarkala strukturerna i Bibeln? Är det verkligen sannolikt att Jesus uppstod från de döda?

Massa bra frågor och invändningar som fick mig att tänka. Och framför allt skapade det intressanta samtal.

Men nu verkar ingen längre bry sig. Känns som om hela vårt samhälle har en slags let go-attityd när det gäller det mesta. Whatever makes you happy, etc.

Så om jag är kristen och det gör mig glad är det ingen som ser vitsen med att ifrågasätta. Eller så vill de undvika dålig stämning och en potentiell konflikt? Eller så är de helt enkelt ointresserade av religion?

Jag föredrar dålig stämning framför likgiltighet. För med kritiska frågor får jag tänka efter.

Alla ni som var  engagerade och upprörda över religion på högstadiet och gymnasiet. Säg emot igen!

Vecka 42 – lydnad och dejting

 

Hej!

Nu går vi pang på veckans lista.

Läst: Roland Paulsens ”Vi bara lyder”

Utifrån sin sociologiska studie om Sveriges minst omtyckta myndighet – Arbetsförmedlingen har Roland Paulsen skrivit ”Vi bara lyder”. Det kanske kan låta torrt, men med Paulsens humor, skärpa och levande språk blir det allt annat än det. Paulsen intervjuar handläggare, lyssnar på samtal i mötesrum och går på jobbcoachträffar och blottlägger meningslösheten som präglar vår tids arbetsmarknadsåtgärder. Han går till och med längre än så och ifrågasätter hela arbetslinjen och lönarbetets nödvändighet.

Förra året träffade jag Roland Paulsen på Bjärka Säbys höstmöte och blev så inspirerad. På sitt sävliga dalmål kritiserade han kapitalismen utan att låta så där aggressiv som många andra som delar hans åsikter har en tendens att göra. Och så visionerade han om ett annat typ av samhälle. Ett samhälle där vi insett att produktiviteten har fördubblats de senaste decennierna och att vi därför inte behöver arbeta lika hårt som vi gör. Ett samhälle som värderar annat än lönearbete. Vore inte det fantastiskt?!

Sett: Första dejten

Mitt favoritprogram är tillbaka. Av alla dejtingprogram är detta det bästa. Kanske för att karaktärerna är lagom knasiga och att mötena blir genuina. Det blir inte krystat som i typ Bonde söker fru när deltagarna blir regisserade att efter att ha mötts i fem minuter ställer frågan ”Jaha, är du villig att flytta in på gården” eller ”Hur många barn vill du ha?”. På första dejten blir samtalen lite mer naturliga. Förutom att det är roligt att se om det blir någon kärlek är programmet också en studie i samtalskonst.

Träffat: Salem Yohannes

Statsvetaren och föreläsaren Salem Yohannes som sa många kloka saker om kampen mot rasism.

Vecka 41 – Indien och lyckojakt

Life of life. Så känner jag ibland. Det är så mycket med det jordiska. Det praktiska, som ska fixas och trixas. Jag försöker göra vardagen enklare för mig genom sätta upp saker som jag INTE behöver göra. Till exempel:

  • Inte sminka mig
  • Inte köpa nya kläder
  • Inte kolla på tv-serier
  • Inte hänga med i trender

Där slipper jag i alla fall fyra saker som kan bli kravfyllda.

Nu till veckans lista. Och direkt kommer ni märka att jag är en hycklare. För jag har inte alls slutat kolla på tv-serier. Den här veckan har jag kollat på två stycken.

Sett: SVT-programmet ”Världens sämsta indier”

David Batra vill bevisa för sin indiske pappa att han visst klarar av att bo i Indien under fem veckor. Till sin hjälp har han SVT-korren Malin Mendels som ger honom olika indien-relaterade uppdrag. Jag var lite skeptisk till upplägget först, tänkte att det kan bli stereotypt och fördomsfullt, men som vanligt när Karin af Klintberg producerar något är det tonsäkert och infotainment av bästa sort. ”Världen sämsta indier” är oavbrutet underhållande. Och så lär man sig massor om Indien.

Sett nr 2: SVT-programmet ”Kan Little Jinder välja glädje?”

Little Jinder kämpar som så många andra med psykisk ohälsa och meningslöshetskänslor. I det här programmet vill hon prova på saker som kan få henne att bli lycklig. Den korta programtiden ger bara utrymme för henne att testa skrattyoga, tälta i skogen samt få förbön av gangsterrappare som blev frälst, Sebastian Stakset, så, så värst många slutsatser kan hon inte dra. Men det var ändå intressant att se henne prata tro med Stakset. Han har blivit väckelsepredikant big time.

Relationsbloggare

Jag har börjat blogga om relationer på sajten Fixa kärleken. Vem kunde tro det? Jag är inte särskilt bra på relationer, så förmodligen kommer mina inlägg handla mer om min brist än min kunskap. I första inlägget skriver jag om hur svårt jag tycker att det är med vuxen vänskap. Klistrar in inlägget här:

Vuxen vänskap – hur gör jag?

Jag har 1477 Facebookkompisar, men få nära vänner. Det är knepigt med vuxen vänskap.

När jag var liten var vänskap inga problem. Jag gjorde som så många andra. Gick rakt på sak och frågade: Vill du bli min bästis? Om svaret var ja, visste man vad som gällde. Nu var det vi två som skulle leka.

Men som vuxen är vänskapsrelationer mer komplicerade. Hur vet man att vänskapen är ömsesidig och vad kan man egentligen förvänta sig av en vän?

Att vara gift är motsatsen till den odefinierade, fria och ofta flyktiga vänskapen.  Där finns tydliga förväntningar. Jag vet att min man kommer ta hand om mig när jag är sjuk. Jag vet att jag kan prata med honom om allt utan att han dömer eller berättar vidare. Och jag vet att jag kan lita på honom till 100 procent.

Kanske skulle det underlätta att skapa ett slags vänskapsförbund? Elin Liljero Eriksson, som skrivit en handbok om vuxen vänskap, är inne på det spåret. Utifrån egen erfarenhet har hon märkt hur befriande det kan vara att sätta ord på vad ens vänner betyder och sedan komma överens om att alltid finnas där för varandra.

Jag skulle nog behöva något liknande. För även om jag har lätt för att ta kontakt, är en trevlig bekant och en pratglad kollega blir jag osäker när det kommer till den djupa vänskapen. Hur mycket tid kan jag ta i anspråk? Har jag rätt att bli ledsen när någon inte ringer eller bjuder med på fest? Är jag barnslig som blir besviken när vänner inte har tid?

Ibland längtar jag till att bo i en slags Bullerby där utbudet av människor är begränsat och ens grannar automatiskt blir ens vänner. En tillvaro där umgänget är otvunget och naturligt och en fikaträff inte kräver tre veckors framförhållning.

Eller så kanske jag skulle lära mig att leva i verkligheten. Och försöka bli en bättre vän. Jag har hört att det är bättre att se bjälken i sitt eget öga än flisan hos någon annan.

Vecka 40 – tyngdlöshet, kroppshets och undergång

Med 12 veckor kvar av det här året känner jag att sommarens avsaknad av semester börjar ta ut sin rätt. Är så väldigt trött. Har därför ordinerat mig själv några dagar på landet nästa vecka. Höstlöv och lugn, tror det kommer göra susen.

Läst: Den enda bok som fick följa med hem från Bokmässan var ”De tyngdlösa” av Valeria Luiselli. Men vilken bok sen! Kärlek från första sidan. Handlar om så mycket jag gillar: Mexico, New York, förlagsvärldens, konstnärer och skrivandet. Och så småbarnsliv uppe på det. Valeria Luiselli skriver ledigt och levande och jag älskar att vara i världen hon målar upp. Romanen berättar växelvis om nuet i Mexico där huvudkaraktären skriver en roman om åren i New York, och växelvis får man vara med i New York där allt hände. ”De tyngdlösa” är Luisellis debutroman. Ser fram emot många fler verk av denna stjärna.

Sett: I SVT-programmet ”Kroppshet” undersöker komikern och skådespelaren Mia Skäringer kroppen och hur vi ser på den. Hon har själv länge brottats med snäva kroppsideal och ätstörningar och har fått nog. Det är inte rimligt att kroppen ska få ta så mycket tid och energi, säger hon. Och jag håller med. För att komma till bukt med detta kan ett första steg vara att titta på Skäringers angelägna, öppenhjärtiga och välgjorda program.

Träffat: Hängde med gospelartisten Samuel Ljungblahd när han repade nya låtar, pratade undergång med Mats Strandberg och frågade nio författare om deras relation till Bibeln. 

”Jag skulle ju bli influencer”

Igår på bussen: Ett kompispar sitter mitt emot mig. Tjejen, som ser ut att vara i gymnasieåldern, storgråter. Men inte av hjärtesorg eller familjeproblem eller stress eller något annat. Nej, nej. Skärmen på hennes Iphone har spruckit. Därav tårarna som blandas med könsord. Så säger hon: ”Jag kommer säkert att dö på vägen hem också” följ av klagan över hur lång tid det kommer ta att laga skärmen och ett suckande ”Jag som skulle hoppa av skolan och bli influencer.”

Ja, vad säger man? Stackars liten?

Vecka 39 – Bokmässan

Veckans inlägg är försenat pga bokmässan. Min allra första. Det var underbart att vara där. Kaosartad delvis med alla människor och en ljudvolym som ger en huvudvärk, men ändå så fylldes jag av sånt hopp när jag vandrade runt bland montrarna och scenerna. Det fria ordet! Litteraturen! Samhällsengagemanget! (plus att det var väldigt roligt med all författar-spotting)

Jag var på Bokmässan med jobbet och intervjuade bland annat härliga Salem Yohannes om antirasistiskt arbete och massa olika författare om deras relation till Bibeln. Vad de svarade får ni se i Dagen på fredag.

Bokmässan tog all min energi, så nu blir det soffläge och ingen veckans lista. Hörs på tisdag istället!

Små saker som sätter spår

En sak som är spännande med att leva är att man aldrig vet vad som kommer påverka en. På ytan väldigt små saker kan sätta djupa spår.

Som när jag var 13 år och åkte på konfirmationsresa till Göteborg. Vi var på Liseberg och det var ju kul, men det som var min höjdpunkt var mässan i Göteborgs domkyrka. Visst hade jag gått en del i kyrkan innan för som konfirmand fick man ett slags klippkort och var tvungen att gå ett visst antal gudstjänster för att få bli konfirmerad. Men sällan hade jag upplevt att de som sjöng eller predikade i kyrkan faktiskt menade vad de sa.

Men så där i domkyrkan i Göteborg så var det som om prästens ord hade en annan tyngd. Församlingen sjöng med liv och lust med i psalmerna och verkade gilla att vara där.

Det som berörde mig allra mest var paret som satt i bänken framför mig. Innan nattvarden hälsar man alltid varandra med Herrens frid men i min konfirmandkyrka brukade det momentet bara innebära att alla fortsatte stirra rakt fram. Men inte i domkyrkan. Där vände sig folk till varandra, kramade och skakade han. Och paret framför mig gav varandra en innerlig puss på munnen innan de vände sig mot mig, tog min hand och önskade Herrens frid.

I efterhand har jag förstått att det där paret och deras strålande ansikten faktiskt fick större betydelse än jag kunde ana.

Vecka 38 -musikbransch och Lewi Pethrus

Har precis kommit hem från sångstund  i Svenska kyrkan. Fullt med barn och föräldrar, gratis fika, fina sånger. Och idel trevlig personal som är mån om att alla ska känna sig välkomna och hälsar en välkommen tillbaka. Tycker att Svenska kyrkan har oförskämt dåligt rykte. De gör ju samhällsinsatser på så många plan.

Förutom att hänga i kyrkan har jag i veckan gjort ett gästspel i musikbranschen. Och snabbt märker man att varje sammanhang har sin egen jargong. Helt uppenbart är jag oförmögen att hänga med i musik-tugget och den ”sköna” stämningen. Blir stel som en pinne och pratar inte med nån.

Läst: Gillade ”Ett annat liv” av PO Enquist så mycket att jag nu börjat läsa ”Lewis resa” som är hans skildring av pingströrelsens grundare Lewi Pethrus. Tänker att det nästan är obligatorisk läsning för mig som jobbar på en tidning som grundades av Lewi Pethrus en gång i tiden. Har inte hunnit så långt i boken, men hittills har jag lärt mig att Pethrus som grundade Kristdemokraterna till en början var socialist. I för sig var väl också Kristdemokraterna mer vänster när de startade. Högersvängen gjorde de senare.

Hört: Teologen Joel Halldorf pratar om Guds återkomst i Morgonpasset i P3. Han säger lite skämtsamt att ”vi teologer kan svara på nästan allt” men i Joels fall verkar det vara sant. Han är avslappnad, smart och ödmjuk. Kul med teologer som tar plats i offentligheten.