Om att be om hjälp

Vid lunchen på jobbet idag höll jag en spontan appell om hur viktigt det är att våga fråga om hjälp. Inte fastna i självtillräcklighet (som btw gränsar till högmod, vilket inte är någon bra egenskap) utan i stället våga visa sig sårbar, vara beroende av andra och BE OM HJÄLP.

Efter lunchen kom min värk i käken tillbaka med oförutsägbar kraft och strålade upp i hela huvudet, som fortfarande är tjockt av snor. Dessutom gjorde foglossningen ont och jag bestämde att det var bäst att gå hem och vila.

Väl hemma insåg jag att Christoffer skulle på styrelsemöte ikväll och att min ork för att ta hand om Miriam var lika med noll. Han säger: Men vi kan ju fråga någon kompis om hjälp att passa Miriam.  Jag svarar genast: NEJ. Jag vill inte vara till besvär.

Jo, det var det här med att leva som man lär.

Varför tar det emot att be om hjälp? Fastän jag vet att det säkert finns människor som skulle vilja hänga några timmar med Miriam sitter det så långt inne att göra anspråk på en annan människas tid.

Men när värken blev för jobbig gav jag med mig (och mindes också min egen uppmaning från lunchsamtalet) så en kompis kom och var med Miriam och jag fick välbehövlig sömn.

Det var det bästa beslutet på länge.

Vecka 8 – rullstolsevangelism och poesi

Har haft en jobbvecka på resande fot som innehållit såväl rullstolsevangelisation i Sundsvall som besök på helandedagar i en Stockholmsförsamling och samtal med en som hoppat av ekorrhjulet. Journalistjobbet när det är som roligast. Har också läst och sett tankeväckande och inspirerande saker. Till exempel:

Läst: ”I love Dick” av Chris Kraus

Feministisk autofiktiv klassiker om filmmakaren Chris och hennes man Sylvere. Och om Dick, som Chris blir besatt av efter en flört under en middag. Tillsammans med Sylvere skriver hon mängder av intima kärleksbrev till honom.

I en recension av boken skriver DN:s Rebecka Kärde att hon och hennes vänner upplevde ett tydligt före och efter de läst. Flera av vännerna gjorde till och med avgörande livsval till följd av boken. Själv har jag svårt att se exakt vad som kunde vara så drabbande…

Visserligen är ”I love Dick” nyskapande till sin form – blandar brev med dagboksanteckningar och konstkritiska essäer – och dessutom väcker den intressanta frågor om projektion och begär, men kanske var den allt för annorlunda för min smak? Eller är jag inte tillräckligt intelligent för att förstå dess storhet?

Sett: ”Helt lyriskt” på SVT play

I gruppen ”Snacka om böcker” på Facebook lägger DN:s editionschef Harald Bergius varje dag upp ”Dagens diktrader”. Blir så välsignad av det (för att använda ett kristet ord). Så gott som varje dag får poesin mig att bli upplivad, stärkt eller manad till tankar. The power of poetry!

Detta har också gjort at jag velat läsa mer poesi. Och vad passar väl då bättre än att titta  på ”Helt lyriskt” – programmet där kända artister får göra musikaliska tolkningar av kända dikter. Fredrik Lindström är programledare och bjuder på högklassig infotainment.

Att vara jämn i humöret

Jag hör mig själv säga: ”Det är så skönt med honom för man vet alltid exakt hur han ska vara”.

Det är väl det där med förutsägbarheten. Det finns något tryggt med människor som är ungefär likadana när man än möter dem.

I motsats till dem står de dramatiska. De som ena dagen kommer till jobbet och kvittrar men nästa bara fräser. Hela omgivningen blir osäker.

På senare tid har jag ändå börjat omvärdera min ståndpunkt. Även om det är tryggt att kunna veta hur en person ska agera, är det inte så spännande. Och det ger inte så mycket frihet att få vara på olika sätt.

Förmodligen är jag så primitiv att denna förändring i tankesätt enbart beror på att jag inte längre känner mig stabil i mitt eget humör.

När jag var yngre var jag nästan alltid glad. På riktigt. Nu är jag också ofta glad, men inte alltid. Tidigare pratade jag ofta mycket, men nu föredrar jag ibland att vara tyst. Ändå gäckas jag av det där idealet om att i alla lägen vara likadan. För annars kan ju folk undra: Vad är det med henne? Har något hänt?

Men då kanske jag ska låta dem undra.

Vecka 7 – gravidhormoner och ”I love Dick”

Life oh life, oh liiife, oh life. Så känner jag när det blir lite mycket i livet. Som nu. Känns dock som att jag har tjatat om långdragna bostadsförsäljningar, livsval, renoveringar, flytt och sjukdom så jag ska inte besvära er med det. Tror också att mina gravidhormoner spelar in och gör mig extra känslosam.

Men all denna praktiska hysteri har gjort att jag inte hunnit läsa särskilt mycket den här veckan. Har påbörjat ”I love Dick” och ”Biskop Lewi Pethrus”. Diametralt olika, men gillar hittills båda.

När det gäller saker jag sett och hört är det noll på båda. Kanske borde ta bort de kategorierna från den här listan? Jag inser att jag ju nästan bara läser.

Kan i alla fall tipsa om tre författare jag träffat och skrivit om på sista tiden. Augustprisnominerade Karin Smirnoff och jag pratade om att tro inte längre är töntstämplad, jag och Annika Spalde om att ha en munk inom sig och jag och Anna Ardin om hur kyrkan kan bli en politisk och profetisk röst. 

Bevara mig från renoveringshetsen

Skrev ett blogginlägg för Fixa kärleken. Handlar om renoveringshets. Klipper in det här:

Jag och min man har köpt en ny lägenhet. Bara det sållar oss till skaran av världens rikaste. Så jag borde vara väldigt tacksam.

Det är jag också.

Men ibland tänker jag att jag borde ha ett ÄNNU bättre boende. Kommentarerna jag fått från vänner och bekanta de senaste veckorna puttar tankarna i den riktningen. ”Ni som snart bli fyra i familjen borde väl bo i radhus åtminstone?” ”Varför har ni valt ett så fult område?” och ”Om ni ska bo där måste ni göra en totalrenovering”.

Och så läser jag om andra som har gjort bostadsklipp och bor i topprenoverade hus och lägenheter. Människor som satsar miljoner på att bo bra.

I Sverige är det viktigt hur man bor. Kanske för att vi stora delar av året tillbringar tiden inomhus. Eller för att vi vuxit upp med IKEA. Eller för att vi har blivit så välbeställda att vi måste ha någonting att lägga våra pengar på.

Oavsett orsak verkar människor här ovanligt intresserade av boenden. Vi har inredning som hobby och skäms inte för att kalla oss ”hemnetknarkare”.

Det är inte konstigt att man blir påverkad. Konventionerna är starka, jämförelsen lika så.

Mitt i bostadsköp och renoveringsplaner (jo, lägenheten vi köpt renoverades senast på 70-talet) försöker jag ändå sansa mig. Vad behöver vi egentligen? Vill jag främst renovera för att människor som kommer hem till oss ska se hur fint vi har det? Är jag rädd för människors tyckanden om vi väljer att ha en lägre standard?

Och så ser jag en dokumentär. Om amerikanen och läkaren Tom Catena som valt att bo i Sydsudan och som jobbar dag och natt på områdets enda sjukhus. Han visar runt i sitt spartanska rum och konstaterar: ”Jag behöver ju inte bo så här. Varför kan jag inte likaväl bo i en hydda som övriga befolkning gör. Varför skulle jag ha det bättre än dem?”

Lite senare berättar han om att Jesus är hans förebild och om hur han utmanas av uppmaningen Jesus ger till den rike mannen om att sälja allt han äger.

Dokumentären ger mig flera tankeställare. Främst funderar jag på vem jag egentligen lyssnar till. Till dem som indirekt säger att boendet definierar dig och att det därför är bäst att inte nöja mig med något halvdant? Eller till dem som säger att det finns andra värden i världen?

Jag väljer att blunda och be. Käre Gud, bevara mig från renoveringshetsen.

Vecka 6 – husmoder och knark

Läst: ”Sörja för de sina” av Kristina Sandberg

Andra delen av trilogin om hemmafrun Maj. Utspelar sig i Örnsköldsvik efter Andra världskrigets slut. Maj har två barn och kämpar fortfarande med hemmets plikter och omgivningens förväntningar.

Jag tyckte mycket om denna. Sandberg tecknar ett bortglömt stycke kvinnohistoria – det som främst utspelar sig i köket – och det i sig blir ett slags upprättelse för alla (många gånger ofrivilliga) husmödrar. Dessutom är Sandbergs språk levande och lätt och berättelsen blir aldrig långtråkigt trots att den nästan helt saknar dramatik.

Sett: Filmen ”Beautiful Boy”

Gå genast och se denna. Drabbande drama, baserat på en verklig historia, om pappan David som kämpar för att hjälpa sin son Nic ut ur drogmissbruk. Om maktlöshet, lojalitet och utsatthet. Så starkt. Timothée Chalamet gör en MAKALÖS rollprestation.

Hört: Lauren Daigle

Har tipsat om henne tidigare och helt hakat upp mig, så jag lyssnar fortfarande bara på hennes senaste album.

Vecka 5 – gala och känslomässig intensitet

Hejdå januari. Du var så känslomässigt intensiv att jag känner mig helt matt. Önskar mig en lugnare februari.

Men med det sagt var januari inte bara dålig. Till exempel läste jag många bra böcker (13 böcker totalt den månaden – måste var personligt rekord) och gick på Guldbaggegalan.

Jag har alltid gillat galor och när jag var yngre anordnade jag egna så fort jag fick chansen. Efter att jag förra året övertygat min redaktör att det absolut var relevant för tidningen Dagen att bevaka Guldbaggegalan, fick jag pressackreditering och stod sedan på röda mattan, helt utan journalistisk erfarenhet och lite för starstruck för att åtminstone låtsas vara professionell.

Men tänk vad som kan hända på ett år. I år kände jag mig inte alls bortkommen. Tänkte: Klart tidningen Dagen ska vara här. Och sedan blev det fullträff. Jublade högt i pressrummet när Joakim Sällquist fick pris för bästa manliga huvudroll (ok, all proffessionalitet kanske jag inte har jobbat upp än, det är inte legio som journalist att så tydligt visa sina egna preferenser). Han har nämligen tidigare berättat för oss om sin omvändelse – från kriminell till kristen. Min nyhetsvinkel var med andra ord redan klar. Och när han dessutom tackade Gud från scenen. Här kan ni läsa artikeln. 

Läst: Johan Hiltons krönika om mindfulness

Skrattade högt när jag läste denna. Så rapp och rolig och mitt i prick. Hela självhjälpstrenden är egentligen kontraproduktiv tror jag. Genom att hela tiden tolka allting i jag-upplevelse tenderar vi att spä på vår självupptagenhet. Och den tror jag ingen mår bra av.

Sett: Filmen Goliat

Jag visste på förhand att jag skulle gilla denna. Ett socialrealistiskt svenskt familjedrama, gjord av geniet Peter Grönlund, som tidigare gjort fantastiska Tjuvheder.  Han rollbesätter alltid sina filmer med amatörer, vilket är ett särskilt lyckat koncept när filmerna handlar om kriminalitet och en undre värld. I Goliat gestaltar Joakim Sällquist och Sebastian Ljungbladh en far-son relation som är öm och komplicerad på samma gång. Grönlund är en fantastisk berättare och låter människor och samhället vara precis så komplexa som de är.

Vem lyssnar jag till?

I veckan var jag tvungen att ringa min vän för att få råd. Jag behövde någon som kunde påminna mig om mina värderingar, om vad jag verkligen vill. För visst är det, som bandet Silvet sjunger, ”lätt att dras med i strömmen och glömma sånt som är sant”.

Det är inte förrän man står inför konkreta livsval som ens värderingar testas. Är idealen bara vackra ord om rättvisa och mångfald och enkelhet och solidaritet eller finns det någon substans att hämta?

I mitt fall handlar det konkreta livsvalet om hur vi ska bo när vi flyttar till Uppsala. Vi lutar åt att bosätta oss i ett område som ”bostadskarriärsmässigt” är ett ostrategiskt val. Det är varken radhus eller villa, och mer miljonprogram än vacker våning.

Reaktionerna från bekanta har nästan enbart varit negativa. ”Ska ni bo det fula området”, ”Det är så långt ut, jag kommer inte komma att hälsa på” och ”Borde inte ni som snart har två barn bo i något större”.

Och då börjar jag också tveka. Konventionerna är starka, jämförelsen likaså. Och pengatänket. I ett samhälle där vi beundrar människor som gör smarta bostadsklipp och nästan ser ner på dem som misslyckas med detsamma är det inte lätt att välja annorlunda.

I det här har jag märkt hur viktigt det är att jag hämtar min input från rätt håll. Jag vill lyssna till människor som jag vet delar mina djupaste värderingar och som kan putta tillbaka tankarna från alla sidospår. För jag vet ju vad jag vill, egentligen.

Vecka 4 – Klassiker och amatörer

Det är kul med livsförändringar, men de tar också mycket energi. Som flytt och bostadsköp och sånna saker. Jag försöker att inte förlora mig helt i det och påminna mig om vad som är det viktigaste. Som relationer, reflektion och rekreation till exempel.

Läst: ”Kallocain” av Karin Boye

Har utmanat mig själv att läsa fler klassiker och Karin Boye blev först ut. Boken är en skrämmande och psykologiskt intressant dystopi om Världsstaten där medborgarnas steg noggrannt övervakas och Leo Kall uppfinner en drog som gör att de ocensurerat berättar om sina innersta tankar och känslor. Boye skriver levande och klart och boken har många lager som manar till eftertanke. Rekommenderas!

Sett: Amatörer

Gabriela Pichler som gjorde succén ”Äta sova dö” lanserade i januari förra året ”Amatörer” som hon skrivit manus till tillsammans med Jonas Hassen Khemiri. Av den anledningen förväntade jag mig också att filmen skulle vara något utöver det vanliga, men blev faktiskt besviken. Visserligen ett fint porträtt av en landsbygdsord och viljan att bli sedd, men jag tyckte inte filmen nådda ända fram.

En behållning med filmen var ändå skådespelaren Fredrik Dahl (en amatör på riktigt, till vardags näringslivsstrateg i Svenljunga kommun) som gjorde en fantastisk insats som nu är nominerad till Guldbagge för bästa manliga huvudroll (en gala jag för övrigt ska gå på, på måndag)

Hört: ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg

Jag fick en prova-på-period på Bookbeat och har därför börjat lyssna på ljudböcker. Den här veckan har jag lyssnat på ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg.

Sedan innan visste jag att jag gillar Stridsbergs suggestiva språk och här fastnade jag också för den annorlunda berättelsen. Boken handlar om en kvinna som beställer sitt eget mord och sedan berättar om sitt liv från andra sidan döden. Ett grepp som fungerar förvånande bra och ger hela berättelsen intensitet.

Trots att samma händelse (dödsögonblicket) berättas om och om igen, blir det aldrig tråkigt, vilket blir ett bevis för Stridsbergs språkliga och berättartekniska färdighet. Dessutom gillar jag hur hon, till skillnad från många samtida författare, går bortom sig själv och skriver om något som i alla fall utifrån verkar ligga långt från henne. Det handlar om utsatthet, drogmissbruk och fosterhemsplacerade barn. Mycket förvånande att denna inte fick någon Augustprisnominering.

Retreaten

Att åka på retreat marknadsförs ofta som något slags andligt spa dit man främst åker för att vila. Efter förra veckans fem dagar i tystnad på en stiftsgård utanför Alingsås undrar jag: Hur är det möjligt?

För spa är kanske det sista ordet jag skulle använda för att beskriva retreaten. Intensivt inre arbete passar bättre. När mobilen stängs av, aktiviteterna är begränsade och det är förbjudet att prata, händer något annat. Man hör plötsligt sina egna tankar! Minnen dyker upp, glada såväl som ledsna. Och i undervisningen, bönen och meditationen upptäcker man nya djup i sig själv – och i Gud.

Jag tror att jag kommer göra retreaten till en årlig tradition. Emellanåt var det jobbigt att vara där, men mestadels var det förlösande. Avskildheten gav mig möjlighet att komma i kontakt med min djupvilja och fundera över vad som ger mig liv på riktigt. Det kan ta tid att komma fram till.