Göra så gott man kan

Jag läser en intervju med Lova Alvilde Sönnerbo i Dagens nyheter. Hon är 21 år gammal, vann lilla Melodifestivalen som liten och satsar nu stort på egen solokarriär. Rubriken lyder: ”Jag har velat bli historisk ända sedan jag var liten”.

Samtiden destillerad i en mening.

Jag tänker att Lova är representativ för sin generation. Barn födde i slutet av 90-talet har vuxit upp med mantrat att de kan bli vad de vill. Och varför nöja sig med att vara helt okej, omtyckt av de flesta när man kan bli HISTORISK?

Problemet är bara att all den här fixeringen vid det egna jaget blir tröttsam i längden. Det är utmattande att hela tiden framhäva sig själv. Och det blir tomt på insidan när den yttre bekräftelsen uteblir. För att tala klarspråk: väldigt få människor blir historiska.

Kanske en sundare inställning är att göra det man gör och göra det så gott man kan?

Bästa övertalningsknepet

Ibland när jag inte orkar bygga längre tågbana eller läsa fler böcker för min treåring ursäktar jag mig med att jag måste fixa något (fixa är en bra undanflykt för det kan betyda exakt vad som helst). Då tittar hon på mig och säger ”Men mamma, jag vill vara med dig. Jag älskar dig så mycket!”

Och då gååår det ju inte att säga nej. Jag smälter inför den bedårande varelsen framför mig. Och så leker vi lite till medan jag funderar på om hon är mästare på manipulation eller om hon med ett barns oförställdhet bara säger vad hon känner.

Jag hoppas på det sistnämnda.

Livet i bokhandeln

Jag hoppas att jag kan arbeta med journalistik hela livet. Om inte, skulle jag vilja jobba i bokhandel. Helst en liten och mysig.

Efter studenten provade jag just det. Jag bodde i södra Spanien och jobbade i en bokhandel specialiserad på teologi. Den drevs av Harry, en gladlynt missionär från Tyskland som gift sig sent i livet och då fått göra sig av med de femton (!) akvarium som tidigare fyllt hans lägenhet.

I bokhandeln fanns också Jesús, spanjor och pensionär och på ytan Harrys motsats. Medan Harry avslutade varje mening med ”Gracias a Dios” (typ pris ske Gud) var Jesús för det mesta butter och sur. Alltid fanns det något att klaga på. Men han klagade ändå på det vänliga sättet, om du förstår. Man märkte att det fanns en värme därunder.

Och så var det jag. 19 år, inte särskilt bra på spanska, men å vad jag njöt av att vara där. Jag kände sån lätthet i kroppen och sinnet när jag gick dit; drog upp järnjalusierna och klev in bland böckerna. Jag städade lite i hyllorna, packade upp nya böcker, stod i kassan.

Vi hade inte särskilt många kunder så vi tog ofta rast. Då kokade Jesús myntate och ställde fram kex och vi trängde ihop oss i det lilla kontoret bakom disken. Jesús beklagade sig över något, Harry försökte nyansera och lyfta fram något positivt.

Så avslutade vi alltid med en bönestund där vi bad för bokhandelns överlevnad, för att fler kunder skulle upptäcka oss (vi låg extremt avskilt, jag förstår att få hittade dit) och att tiden skulle räcka till allt Harry behövde göra (han var ofta stressad).

För ett tag sedan fick jag veta att bokhandeln trots allt fått lägga ner. Precis som så många andra i samma bransch. Och jag förstår att en undanskymd nischad butik för andlig litteratur har svårt att stå sig kommersiellt. Men ändå känns det lite sorgligt.

Inte till salu

Jag intervjuade en kille som pratade om sig själv som ett varumärke. Så jag var tvungen att dubbelkolla:

-Du ser alltså på dig själv som ett varumärke?
– Ja, det gör väl alla?

Svaret förvånade mig. Visserligen är våra sociala medier fulla av influencers som jobbar hårt med sin säljbarhet. De putsar på sin image och lånar sedan ut sina ansikten och instagramkonton till företag som vill kränga varor. Men att även vanliga människor frivilligt reducerar sig själva till varumärken, det var nytt för mig.

Och ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. ”Människan är inget varumärke!” vill jag ropa. Hallå! Människan är ju Guds avbild, en mottagare av kärlek och nåd. Hon har ett inneboende värde, och hon är INTE till salu.

Kanske tycker du att jag överdriver. Men jag skulle kunna bre på ytterligare. För det känns som om vi blivit grundlurade av kapitalismen, gått helt in i marknadens fälla. Den som säger att bara det som syns och gillas har ett värde. Den som omvandlar mänskliga relationer till nyttomaximeringsprojekt. Vi frågar inte längre nyfiket ”vem är du?” utan tänker ”hur kan jag få nytta av dig?” eller ”hur kan X stärka mitt varumärke?”. Transaktionstanken är så ingrodd i vårt medvetande att vi ständigt analyserar i ekonomiska termer – pratar om hur vi investerar i en relation och därmed förväntar oss avkastning.

Jag är inget undantag. Är ofrivilligt marinerad i marknadstänk och tänker ofta vad jag ska få ut. Men så minns jag teologen Peter Halldorfs ord om att kärleken alltid är en rörelse ut ur sig själv. Och den tanken är så mycket större och vackrare än allt varumärkestänk i hela världen.

Främling för sig själv

Jag skriver en recension om en bok som heter ”När själen gå i exil”. Den är så full av klokskap och klockrena formuleringar att jag måste dela med mig av ett stycke:

”När samtiden intalar oss att allt kan prissättas och konkurrensutsättas, att värde är det samma som nytta och behov det samma som begär, att livet är en marknadsplats där de enda roller vi kan inta är de som konsumenter och varor, behöver vi platser – fysiska, mentala och sociala – där ett liturgiskt och existentiellt språk kan odlas och förnyas. Människan behöver, nu som alltid, redskap för att uttrycka sin innersta identitet och längtan och ett språk för att gestalta och dela sina mest grundläggande livsfrågor. Utan ett sådant språk blir vi främlingar, inte bara för varandra och för världen, utan också för oss själva”

Innan dagen börjat

Imorse gick jag runt med en vag känsla av obehag i kroppen. Drack mitt morgonkaffe och bläddrade i tidningen, men fick ingen ro. Egentligen var jag tillfreds, så varför denna rastlöshet?

Så kom jag på att jag börjat dagen annorlunda än jag brukar. Direkt när jag vaknade sträckte jag mig efter mobilen för att kolla klockan och då kunde jag ju också lika gärna kolla Facebook, Instagram, mejl. I morgonsuddigt tillstånd tog jag in all information – en avlägsen bekants semesterbilder, en debatt om konfessionella skolor, en bokrecension av Liv Strömquist senaste seriealbum. Och så massa reklam däremellan.

Och fast jag gjort samma sak förut och hamnat i samma känsla lär jag mig inte att jag inte pallar informationsflödet. Allra minst på morgonen. Det blir fullt i huvudet innan jag ens har hunnit tänka en enda egen tanke.

Numera finns det en del forskning om vad informationsöverflödet gör med oss. Och det är ingen uppmuntrande läsning. Så en liten motståndshandling kanske kan vara att inte låta sociala medier ta upp allt tankeutrymme – i alla fall inte innan dagen ens har börjat.

En mamma som kan dansa

Jag startade en dansgrupp häromveckan. Det var inte planerat, men när jag råkade slänga ur mig idén framför en sjuåring och en tioåring som älskar dans fanns ingen återvändo. Kan vi börja nu??? Nästa fråga: Vilken låt ska vi dansa till??

Ja, vilken låt? Jag rotade i minnet och satte på ”Different now” med Out of Eden som jag dansade till som femtonåring. Och tänka sig, stegen satt! 17 år senare! Sjuåringen och tioåringen häpnade och utbrast ”Du är en mamma som kan dansa”.

Och då slog det mig: Just det! För de här tjejerna är jag främst en tvåbarnsmamma. De ser mig amma, dra barnvagn eller bygga klossar i kyrkans lekhörna. För dem är det konstigt att jag skulle kunna dansa.

Själv har jag fastnat i en mental ålder strax runt tjugo, men jag märker att jag måste revidera bilden av mig själv. Jag är ju faktiskt en trettioplus tvåbarnsmamma. Skönt att man ändå kan vara en mamma som dansar.

Tre böcker

Ibland får jag frågan hur jag hinner läsa så mycket. Svaret är att jag läser så fort jag får möjlighet. Och så har jag ingen tv och inga streaming-konton. Böckerna jag läser skriver jag om på mitt bokkonto på Instagram. Här kommer tre favoriter:

”Längtans flöde” av Alva Dahl. Prosalyrik om att utforska och överväga en klosterkallelse. Språket är så vackert och precist att jag ville läsa långsamt för att inte missa en enda stavelse. Dessutom slog boken an något i mig som gjorde att jag blev alldeles tårögd.

”Köttets tid” av Lina Wolff. Om kroppen och själen i en hisnande historia med många absurda inslag. Jag älskade den!

”Transit” av Rachel Cusk. Bok nummer två i en trilogi som lika gärna kan läsas fristående. Om Faye som flyttar tillbaka till London. Hela boken handlar om det hon ser, möter och noterar. Författaren skriver med absolut gehör.