Vecka 11 – Själasörjare och Sveriges tråkigaste stad

I veckan var jag i Köping, den lilla västmanländska industriorten som på 80-talet utsågs till Sveriges tråkigaste stad, men som nu gör succé i  Filip och Fredrik-filmen ”Tårtgeneralen.” Jag var där för att prata miljömedvetenhet med två killar som driver ett hantverksbageri och för att intervjua en man som blev förlamad efter en stroke och som nu medverkar i SVT:s program ”Om ett år.” Att vara ute på jobb är det allra roligaste med att vara journalist. Det får mig att känna mig levande.

Läst: Själasörjaren av Christine Falkenland. Jag trodde att jag skulle få intervjua henne, men så blev det tyvärr inte. Men när jag ändå fastnat i hennes senaste bok, tänkte jag att jag lika gärna kan läsa klart om den korrekta prästen Erlands och hans relation med ungdomskärleken Claudia.

Träffat: Oscar Osorio, colombiansk hjälte som fick fångarna på ett av världens farligaste att sluta mörda. Hur han gjorde? Läs här.

Inser nu att jag inte sett eller hört något den här veckan som är värt att dela med sig av. Har när jag tänker efter inte sett ett enda litet klipp och inte lyssnat på en enda podcast eller knappt en låt. Men tystnad är också bra. Och välbehövligt. Så veckans tips: tystnad!

Uppmuntran från oväntat håll

Trött efter jobbet åkte jag tunnelbanan hem. Omkring mig stirrade alla i sina skärmar. Utom en kvinna. Hon stod längst bort i vagnen med hörlurar och sjöng mycket starkare än vad som nog var meningen. Dessutom träffade hon inte många toner. I för sig hade hon valt en svår låt: You raise me up med Josh Groban. Ni vet, you raise me uuuuuup, so I can stand on mountaaains. Och sen den höga tonen som är svår att nå. Hon var i sin egen värld. Och avslutade låten med ”Thank you Jesus.”

Sången gjorde susen för mitt humör. När jag klev av tunnelbanan kände jag mig mycket piggare än när jag klev på. Liksom upplyft. Och påmind om att det finns någon som bär.

Vecka 10 – nobelpristagare, sufjan och mysdeckare

Det har snöat varje dag den här veckan. Ursäkta att jag tjatar så om vintern, men kan den inte ta slut snart?

Läst: Min bokklubb slog till med nobelpristagaren Kazuo Ishiguros ”Återstoden av dagen” och blev lite…besvikna. Porträttet av butlern Mr Stevens som sätter plikten före allt (till och med när hans pappa dör) är inte tillräckligt intressant för att följa under en hel bok. Visserligen gillade jag hur krigstidens utrikespolitik blandades med butlerns upplevelser och visserligen är boken snyggt och smart skriven. Men det var ändå som någonting fattades. Kanske fick jag varken tillräckligt med sympati eller antipati för huvudkaraktären för att jag skulle bli engagerad.

Men mitt i det här vill jag ändå jubla för bokklubben. Att få samtala om litteratur med kloka kvinnor var veckans höjdpunkt.

Hört: Har nästan bara lyssnat på Sufjan Stevens den här veckan. Hans låtar ger mig lugn.

Träffat: Annette Haaland som blivit hela Sveriges mysdeckare när hon bjuder in sekulära svenskar till Pastor Vivekas värld i frikyrkan. En eftertänksam och fin person som delade med sig av sina kallelsegrubblerier.

Flyg flyg flyg

Jag har aldrig upplevt en sån fysisk längtan till en plats som jag gör nu. Det gör ont i kroppen. Jag måste tillbaka till L’Abri – kommuniteten där jag tillbringade några sommarveckor i fjol. Det är väl bara att åka, kan man tänka. Två saker försvårar. 1. Min man gillar inte att resa. 2. Jag har blivit flygskeptiker.

Tidigare har jag tyckt att det är helt okej att flyga. Visserligen har jag varit medveten om hur miljöovänligt det är, men när jag bokat resor har jag varit uppfylld av tanken på allt jag kommer få uppleva och under flygturen har jag mest bett till Gud att planet inte ska störta. Däremellan har jag motat bort klimatångesten genom att jämföra mig med alla dem som minsann flyger mycket mer än jag, som åker på långresor så fort de får ledigt eller de som tar inrikesflyg mellan Stockholm och Göteborg.

Men nu är det som att klimatångesten har kommit ikapp mig (och ja, den har fått bränsle av den flygdebatt som pågår just nu). Härom veckan intervjuade jag Johannes som har slutat flyga eftersom han inte vill bidra till människors lidande. Jag blir inspirerad! Men så kollar jag hur lång tid det tar att åka tåg till Schweiz. 20 timmar.

Striden är inte avgjord…

Vecka 9 – äktenskap, rädsla och en man som gillar katter

Läst: Fyndade Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap” på bokrean. Har velat läsa den så länge och hittills gillar jag den väldigt mycket. Egentligen är handlingen klassisk; ett äktenskap som raseras av otrohet. Det nya är att mannen som blivit bedragen, berättarjaget, berättar ur kvinnans perspektiv och ser sig själv genom hennes blick. Ett kreativt grepp skickligt utfört.

Sett: Ikväll ska jag se ”Det finns ingenting att vara rädd för” på Uppsala stadsteater. Den är baserad på Johan Heltnes roman med samma namn och handlar om uppväxten i Livet ord under tidigt 90-tal där huvudpersonen brottas med skamkänslor över sin sexualitet och hopplösheten över uteblivna bönesvar. Jag intervjuade Johan Heltne och regissören Sara Giese härom veckan och ser fram emot kvällens premiär.

Träffat: När jag skickade min artikel till författaren Ulf Nilsson skickade han en tumme upp och en katt-emoji till svar. Jag har knappt träffat någon som talat så varmt om katter som han (fick även mejl med bilder på hans egna katter, Sniff och Ludde). Så det var inte så konstigt att vårt samtal kretsade mycket kring just katter. Men också mycket om kyrkan och hur Ulf i vuxen ålder har blivit mer intresserad av andlighet och tro. Här finns artikeln.

Du som alltid är så glad

För ett tag sedan skulle jag hålla ett litet anförande och från scenen blev jag presenterad som ”den mest positiva och glada människan jag någonsin träffat.” Jag försökte nyansera och säga att jag inte alltid är glad, men presentatören insisterade: ”Jo, alla gånger jag har träffat dig har du varit jätteglad.”

Dagen därpå var jag i kyrkan och när en äldre farbror kom fram och frågade hur det var med mig, väntade han inte på svaret utan svarade på sin egen fråga: ”Du mår ju alltid bra, du är så pigg och glad.”

Det ironiska var att jag under båda dessa tillfällen inte alls kände mig glad. Tvärtom faktiskt. Jag kände mig ledsen och orolig och arg. Och det måste ju få vara lika okej.

Vecka 8 – Pastor Viveka, Agnes Lidbeck och pastorskärlek

Jag och Christoffer har återupptagit vår kvällstradition; macka och ett parti ticket to ride. Vi har spelat varje kväll den här veckan och jag har förlorat varje gång. Ändå är det lika kul. Tydligt att jag inte är någon tävlingsinriktad människa.

Läst: Jonas Helgessons senaste bok ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda”. Den var lättsam och trevlig och hade en och annan poäng, men inte min stil egentligen. Sedan läser jag ”Pastor Viveka och glada änkan” inför en intervju jag ska göra med författaren. Hennes serie om detektiv-pastorn ges ut på Albert Bonnier förlag har hittills sålt i 100 000 exemplar. Författaren är själv pastor i grunden och tron är genomgående i boken. Kul att det verkar gå hem i sekulära Sverige.

Sett: Solen! Ljuset!

Hört: Söndagsintervjun med författaren Agnes Lidbeck. Jag måste måste läsa ”Finna mig”. Har velat så länge, men inte kommit till skott. Men jag läser alltid det Lidbeck skriver i DN och gillar hennes stil. Hon verkar också vara en intressant person. I P1-intervjun pratade hon om hennes behov/rädsla för att skriva och mycket mer.

Träffat: Jag har inlett serien ”Så möttes vi” där jag träffar pastorspar som får dela sin love story. Man gillar ju sånt ändå. Kommer snart i en dagstidning nära dig.

Var är alla kyrkvänner i dag?

Jag åkte tillbaka till kyrkan där jag blev kristen för att vara med på en ungdomssamling. Det var mer än 10 år jag var där sist och nyfikenheten över hur det är att vara ung och kristen i dag förde mig tillbaka. Eller egentligen var jag nog lika nyfiken på vilka tankar och känslor som skulle väckas inom mig över att vara tillbaka på en plats så full av starka minnen. I den här texten skrev jag om vad som hände och vad jag kände.

Eftersom jag av naturen är en nostalgisk person blev tidsresan nästan överväldigande. Jag tänkte mycket på gamla minnen och framför allt: på alla människor som jag delade dem med. I dag har vi ingen kontakt och jag vet inte om de har någon tro eller om de går till någon kyrka, men jag vet att flera lämnade kyrkan redan efter gymnasiet och jag vet att den frikyrkan jag var med i, inte var unik i det avseendet. Så ser det ut på många platser, vilket har fått mig att fundera på varför så många som är aktiva kristna i tonåren väljer att lämna kyrkan och kanske även tron när de blir äldre.

Jag kan bara spekulera, men kanske går ett delsvar att hitta i att kyrkans ideal blev ouppnåeliga samtidigt som man inte erbjöds några verktyg för att hantera livet, eller att uppdelningen mellan andligt och världsligt gjorde det svårt att se att hela jorden är full av Guds härlighet, eller att betoningen av känslor gjordes på bekostnad av intellektuella resonemang, eller att man helt enkelt tröttnade. Vad tror ni?

Vecka 7 – ljusbehov, Zadie Smith och Knutby

Det är inte längre kolsvart när jag går till jobbet på morgonen, vilket är positivt. Vanligtvis brukar jag inte påverkas så mycket av ljuset, eller snarare bristen på ljus, men den här vintern har något hänt. Jag  märker hur jag lever upp när solen visar sig, och blir mentalt sänkt när det är mörkt.

Läst: Fortsätter att läsa samma bok som jag skrev förra veckan. Och förutom det har jag bara läst magasin, norska Strek, svenska NOD och Vi Läser. I Vi Läser fanns en intressant intervju med författaren Zadie Smith. Hon sa bland annat att hennes författarkollegor inte hinner läsa böcker längre för de är på Twitter. Sorgligt ju.

Sett: Tittade i veckan på Uppdrag Granskning om Knutby. Massa nya hemska saker som avslöjas om församlingens liv och lära. Hur kunde det gå så snett? Och hur lyckas en del människor manipulera andra till helt absurda saker?

Träffat: Ny kategori! Numera träffar jag så spännande människor i mitt jobb och jag vill dela med mig av deras historier. Blev så imponerad av Daniel Wendle som berättade om hur han lever med kronisk smärta efter en bilolycka. Som om det inte vore nog blev han felaktigt opererad vilket ledde till ihållande yrsel i fyra år. Dessutom blev han påkörd ytterligare två gånger. Mitt i allt tackar han Gud. Hur är det ens möjligt? Här kan du läsa reportaget jag skrev om honom. 

Bästa bönen

Jag ber ofta. Säger tack och hjälp och förlåt. Min favoritbön är skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr och används mycket inom beroendeterapin. Men jag tycker den fungerar i alla livets skeden och för alla typer av människor. Att acceptera sakernas tillstånd och att ta denna värld så som den är, inte som jag vill att den ska vara är en ständig utmaning. Likaså att leva en dag i taget och glädjas åt ett ögonblick i sänder. Och att leva någorlunda lycklig. Jag tror faktiskt inte att vi kan hoppas på mer.

 

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,

att glädjas åt ett ögonblick i sänder

och att acceptera motgångar

som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus –

ta denna syndiga värld precis som den är,

inte så som jag önskar att den skulle vara,

och att lita på att Du gör allt väl

om jag överlåter mig åt din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet

– och i fullkomlig salighet

tillsammans med dig i det tillkommande.