Jag ropar ut all min skit och min svaghet

I början av mars, innan coronan stängde ner kulturlivet, såg jag Sara Parkman sjunga så gudabenådat kraftfullt att Uppsala konsert och kongress förvandlades till katedral. Innan hon sjöng ”Jag ropar” pratade hon om hur befriande det är att ropa ut all sin skit, misslyckande och svaghet, i grupp. Precis som man gör i syndabekännelsen i kyrkan, alltså.

Men att prata om synd är inte så populärt. Det är ett ord med typiskt dåligt rykte. Vi vill inte fastna i det som gått dåligt eller blivit fel, hellre blicka framåt. Inte vara en arma syndare när vi kan vara en unika multipotentials med en framtid så ljus att den bländar.

Fast jag håller med Parkman. Det finns en otrolig frihet i att inse sin svaghet. Jag tänkte på min senast idag – på hur ofta jag agerar tvärtemot hur jag egentligen vill göra, hur jag återkommande brister i kärlek och tålamod. Då är det skönt att landa i: ja, jag är ofullkomlig. Och det kommer jag vara livet ut.

Hjältar faller hårt

Jag tänker på hur tunn linjen är mellan hyllad och förlöjligad. Alltså jättetunn!

En person som kämpar för att bli berömd kan mycket väl bli det. Men chansen är lika stor att berömmelsen blir kortvarig. Tydligaste exemplet är artisten som får en one hit wonder. Från ingenstans, känd över en natt, alla vill ha dig. Och bara kort därefter: en sorglig figur som talar nostalgiskt om svunna glansdagar när alla nynnade refrängen som du hittat på.

Författaren Patrik Lundberg fick nyligen frågan hur han tänker kring att hans senaste bok blivit sådan framgång. Hans svar: Jag är aldrig bättre än min senaste text.

Jag tror många känner likadant. Hur framgångsrik någon än blivit, finns fallet alltid nära. Och med det – ett hel hop skadeglada människor som skockar/säger med spelat medlidande: titta på hen nu!

Men så är det när tempot är högt, allt ska gå snabbt och människor blir slit och släng. När jag träffade Ylva Eggehorn berättade hon att bokförlagen tidigare kunde satsa på en författare under decennier, se den som sin egen, stötta även genom tider då författarens publikationer inte var några försäljningssuccéer. Idag fungerar det inte så längre. Idag måste varje bok bära sig själv ekonomiskt. Debuten kan ha varit en framgång, men om bok två är ett fiasko är det inte säkert att författaren får ytterligare en chans.

Likadant i musiken. Ena stunden upphöjd, andra stunden passé – utan att egentligen veta vad som har hänt. Trenden vände. Eller nåt. Kanske är det därför artister som precis blivit mammor ändå ger sig ut på turné, gör tv-jobb och föreställningar. ”Men ta det lite lugnt” ville jag säga när jag såg att Linnea Henriksson gjorde tusen saker efter att sonen fötts, men sedan insåg jag: ett år borta från rampljuset kan vara förödande i den branschen. Det gäller att hålla sig framme, tacka ja, inte bli bortglömd. INTE bli pinsam.

Framgång är förrädisk, men ändå lockas så många till den. Jag blev påmind om det när jag hörde låten ”Hjältar faller hårt” med det kristna, numera nedlagda, punkbandet Tekla Knös. Texten är spot on:

Vi konsumerar ständigt gudar som tillbeds i tabloidformat /Och vi höjer dom till skyar / Där vi själva helst vill va’ / De suger åt sig av äran / Söker vinna oförglömlighet / Men deras gudamasker vittrar / Till mänsklig skröplighet/ Så gör mig inte till en hjälte / För hjältar faller hårt

Det är så lätt att själv dras med / i Jakten på berömmelse och makt / Kanske får man femton minuter i ljuset / Men sen är det tack å gonatt / Jesus, lär mig söka värden/ Som finns kvar i evighet /Det enda ljus jag vill stå i Är glansen från din helighet

Hej helgen

Har precis ätit mat som min kompis Ellen kom förbi med (få saker gör mig så glad som god mat! och snälla kompisar!) och nu ska jag läsa Joel Halldorfs bok gud: jakten. Funderar på om jag ska läsa precis heela kvällen eller om jag ska vara crazy och göra något helt annat. Igår till exempel, spelade jag sällskapsspel.

Fredag innebär ju också att den här vardagsveckan är slut. Ännu har inte hösten visat sig från sin bästa sida, dvs med klarblåa dagar och löv i knalliga färger, men det kommer nog snart. Det har varit en fin septembervecka ändå och det allra roligaste nog var språkcafét där jag är volontär. Jag känner att jag liksom lever upp i miljöer där människor med olika nationaliteter träffas. Det finns en sådan skönhet i mångfalden. Samtalen blir lediga, skratten många. Jag ska försöka få in mer av det i mitt liv. ”Do more of what makes you happy” etc.

Nu ska jag äta chips och läsa lite mer. Jag skriver också på ett inlägg om framgång och berömmelse som kanske dyker upp här i nästa vecka. Vi får se.

Önskar er en fin helg!

Coola kompisar

När jag gick i mellanstadiet suktade jag efter att få vara med de coola tjejerna. Några av dem gick i min parallellklass och hade bildat gänget ”Backstreet Girls” eftersom de gillade Backstreet Boys så mycket. Jag försökte också gilla Backstreet Boys och gjorde till och med ett collage där jag klistrade in ett foto på mig själv bredvid ett foto på Brian (den jag hade bestämt var min favorit) och skrivit ”Äntligen ett par!” Det bekom mig inte att jag var 11 år och han 23…

Jag lavjade Backstreet Boys-fan så bra att Jennie och Joanna i parallellklassen en dag kom fram till mig med den magiska frågan: Vi undrar om du vill vara med i Backstreet Girls?? MY GOD! Kunde inte tänka mig något jag hellre ville.

Så en dag efter skolan skulle jag invigas i gänget och åkte hem till Joanna. Problemet var bara att … vi hade så tråkigt. Jag insåg att jag knappt gillade Backstreet Boys och att jag framför allt tyckte att det var uttråkande att prata om killar (I smyg såg jag ner på dom som angav ”killar” som intresse i mina vänner-böckerna).

Efter några veckor, eller var det dagar? i Backstreet Girls meddelande jag att jag ändå inte ville vara med längre. Och det kändes skönt. Jag slapp låtsas! Jag behövde inte göra några fler collage med Brian. Istället kunde jag åka på kursen i korgflätning. Det var ju ändå där jag trivdes allra bäst.

Ett dygn på herrgård

Sedan Hedda föddes har hon och jag inte varit ifrån varandra i mer än några timmar. Hon är snart ett och ett halvt år och väldigt mammig. Vill vara med mig JÄMT, dag som natt. Det är mysigt, men också… lite frustrerande.

Därför blev jag själaglad när Christoffer fixat present till mig: ett dygn – helt ensam – på herrgård. Ahhh! Min trötta kropp vilade genom att äta fin trerättersmiddag helt allena (de andra sällskapen tittade lite konstigt mot mitt håll) och sedan ligga i sängen och kolla på tv hela kvällen – Idol, Wahlgrens värld och Alla mot alla. Sedan frukost, promenad i äppellunden, läsa på bryggan och massage. Känner mig som en ny människa!

Halvvägs

Bara halva veckan har gått, men den har varit så fullproppad att den känns som en hel. Minst!

Först tar vi de tråkiga sakerna: Snorig bebis, tretimmarsnattning + skrik flera timmar på natten.

Och sedan det roliga: Språkcafé och dansgrupp och tweeniesgrupp och kom-möte. Plus studiecirkel om slow fashion med härliga personer.

När jag bodde i Uppsala som student var jag med i rättvisenätverket SPEAK. Där hittade jag mina bästa kompisar och där inspirerades jag till att leva ett enklare och mer hållbart liv. I måndags när jag satt med slow fashion-gruppen och drack te i vårt vardagsrum slungades jag tillbaka i tiden och fick SPEAK-vibbar. Precis som då var det lättsamt och högt i tak även om frågorna kan vara både personliga och komplicerade. Älskar kunskapsutbyten och förkovran 🙂

Om någon är nyfiken på slow fashion, finns studiecirkeln här.

Min märkligaste vänskapshistoria

Det är kul att få nya vänner. Ibland kommer de från oväntat håll.

För många år sedan, kanske 2008, läste jag en tidningsartikel om Ishmael Beah, tidigare barnsoldat i Sierra Leone, men vid tiden för artikeln: prisad författare och ambassadör för UNICEF. Jag blev tagen av hans historia och tänkte: Honom vill jag bli kompis med! Men hur skulle det gå till?

Två år sedan befann jag mig på en konferens om children i armed conflict på FN-högkvarteret i New York. Jag tyckte att en av panelisterna kändes bekant, men visste inte varför. Så insåg jag: Det är ju han! Ishmael!

Jag såg min chans, så efteråt trängde jag mig fram till podiet och stammade fram min vita lögn: Hi, I’m a journalist from a Swedish magazine and I wonder if I could do an interview with you?

Ishmael var artig, tackade (till min förvåning) genast ja till intervju och frågade om mitt business card. Business card?? Inte hade jag några business cards. Jag rotade i väskans och hivade upp en papperslapp (där jag olyckligtvis hade klottrat hjärtan, blommor och skrivit mitt namn i olika stil) och bad honom skriva sin mejladress. 100 procent oproffsigt intryck mao.

Men det blev en intervju! Och sedan blev vi kompisar. När Ishmael var bjuden på fancy gala för att han fått ett fint pris fick jag följa med som hans + one. Vid bordet råkade också Miranda från Sex and the City sitta och hela situationen kändes surrealistisk, men underbar.

Såå.. man vet aldrig vad ett steg litet steg utanför bekvämlighetszonen kan leda till. Det kan leda till att man får en ny vän, att man får gå på gala och att man får publicera sitt allra första reportage.

Osorterade onsdagstankar

Jag funderar på varför så många vill visa upp i sociala medier att de flyger med munskydd?

Och så undrar jag om alla vuxna kvinnor som nu lägger upp dansvideos med sina barn mest gör det för att de tycker att de själva är snygga när de gör sina moves?

Tänker också på alla lillgamla människor som inte riktigt passar in i samhället, på hur mycket vi behöver dem! Människor som kan tänka långa tankar och intressera sig för saker som inte är trendiga eller ger status.

Kanske tänker jag på det för att jag läser om fornkyrkan just nu. Där finns det gott om knasbollar (roligt ord) som tar avstånd från det som omgivningen premierar för att söka sig till en grotta och brottas med Gud. Där vinner de också klarsyn och insikt som vi kan ta del av 2000 år senare.

Nej nu måste jag sluta. Miriam kom in och frågade om vi kan leka. Med ens blev jag varse att jag har ett religiöst präglat barn. Hennes förslag: ”Mamma, jag tänkte att vi kan leka att du åker på retreat. Vill du det?”

En helg i skärgården

I fredags tog vi buss och tåg och buss och bil och till slut var vi framme på vackra Djurö i Stockholms skärgård. Där har vår kompis mamma ett hus, mitt i skogen, men ändå nära vattnet. Regnet öste ner medan vi pratade om allt som vi inte pratat om sedan vi sågs sist (före corona). Skratt och gråt, trams och allvar. Och ovanligt mycket prat om western-ridning. Det var underbara dagar, food for my soul!

Här kommer några bilder:

”Miriam, vad var bäst i helgen tyckte du? ”Leka med Joel såklart!”
Vi lekte bäst-i-test
Och gick promenad i regn
Joel och Miriam tyckte det var roligast att fånga regndroppar med tungan

Olika tidsfördriv

En ovana jag har är att stirra på folk i kollektivtrafiken. Jag gör det inte med flit, men jag blir bara så väldigt intresserad av vad andra sysslar med eller pratar om.

Många är ju sysselsatta med sina telefoner och då blir jag alltid nyfiken på vad de gör på sina skärmar. Ibland försöker jag snegla lite försiktigt, även om jag vet att det är fult att göra så.

Under en pendeltågsresa (pre corona) blev jag särskilt intresserad när jag såg hur ett äldre par, gissningsvis 70 plus, satt klistrade vid en skärm och kollade på videos. De var anmärkningsvärt engagerade och när en video var klar klickade de fram nästa. Och nästa. Och nästa. De ägnade hela timmen på tåget åt samma sorts videos.

Hur jag vet vad de kollade på?

Jo, jag kunde inte hålla mig från att smyga bakom glasskärmen bakom deras säten och ställa mig lite på tå för att också kunna se deras skärm…

Och då såg jag att de tittade på:

Videos där någon klämmer stora splashande pormaskar! (är för övrigt inte ordet pormask ett av de äckligaste?)

Min första tanke: Alltså vad använder folk sin tid till?!? Gör något bättre av den! Finns ju massor av BRA saker på nätet.

Sedan insåg jag de uppenbara: De ägnade sin tågtid till att kolla på pormaskar i närbild. Och jag? Jag ägnade min tid åt att stå som ett fån och tjuvstirra på okända människors mobil…

Svårt att säga vad som är värst.

Sida 2 av 35

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén