Vecka 15

Varje fredag har jag tänkt dela med mig av tre saker som jag läst, sett och hört under veckan som gått. Den här veckan har oundvikligt varit präglad av attentaten i Stockholm och Egypten, men förutom att jag läst artiklar om det, har jag avslutat en bok om rasismen i Danmark, sett ett program om vad en värld är och lyssnat på trösterika sånger.

Läst:

Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk” om Danmark och rasismen. Sundström skrev den här boken 2009 och förutspådde redan då att Sveriges politiska utveckling skulle följa Danmark hack i häl. Och så rätt hon hade. Tyvärr. I Danmark är högerpopulistiska Danskt Folkeparti näst största partiet och om det går illa i det svenska valet 2018 intar Sverigedemokraterna samma position.

I Danmark liksom i Sverige har det skett en obehaglig värderingsförskjutning, både hos politiker och bland folket. Något vi tidigare fördömt är helt plötsligt rumsrent, utan att någon riktigt kan förklara hur det gick till. Lite samma mekanism som att alla först förfasades över Robinson som mobbnings-tv men, men senare omfamnade samma program som familjeunderhållning. I boken intervjuas en ung dansk:

”Under de senaste fem, tio åren har det blivit accepterat att säga rena svinerier om ”de fremmende.”

– Men hur känns det?

Han ler

– Jamen, det är fantastiskt! Det känns överhuvudtaget inte. Det går gradvis in i kroppen. Och i själen.”

 

Sett: 

Sök och du ska finna  med min favorit Eric Schült och humanekologen Per Johansson. En fin samtalsfilm om vad som egentligen är verkligt. Blev berörd och manad till eftertanke kring frågor om skaparkraft, vad som är en värld och vad som är en människa.

Hört:

Mina bästa tröstesånger kommer från Gungor och Stighult, så den här veckan har de varit mina soundtrack.

Böjda under bördor, bärs vi

Precis när den värsta chocken över attentatet i Stockholm lagt sig, nås jag av nyheten att två koptiska kyrkor i Egypten sprängts inifrån, mitt under Palmsöndagsfirandet. 40 människor har mist livet. Jag scrollar Facebookflödet och läser kondoleanser, både för attentatet i Stockholm och det i Egypten, men efter en stund är jag helt matt, orkar inte ta in mer. Denna världens ondska som plötsligt kommer så nära. Hur ska man leva mitt i den? Hur gör man för att vara medlidande utan att gå under?

Under minnesceremonin vid Stockholm stadshus läste Stefan Lövfen ett citat från prästen och författaren Anders Frostenson. Det gick rakt in i hjärtat och gav ett möjligt svar på frågorna som mal.

Våra egna sår blir läkta, när vi helar andras sår.
Böjda under bördor, bärs vi.
Ur den tröst jag gav en annan, tröst mitt eget hjärta fick.
Hem jag kom, när bort till någon som behövde mig jag gick.

 

Rädslan

I dag är det lördag och utanför mitt fönster går två barn och äter varsin glass. Pappan bär matkassar från Coop. Tvärs över gatan är ett ungt par ute på barnvagnspromenad. Livet fortsätter, som alltid, men jag kommer inte till ro. Klockan 15 i går fick jag ett samtal från min mamma som undrade om jag var okej. Jag befann mig i ett rum fyllt av barnskrik så jag kunde bara höra enstaka ord; terror, Stockholm, död. Stresspåslaget var omedelbart. Terrorn bara några kvarter bort.

Många säger att det viktigaste nu är att leva vidare som vanligt, att inte låta terroristerna vinna genom att bli rädd och begränsa sitt liv. Men jag är jätterädd. Hur botar man rädsla?

Jag försöker tänka på den motreaktion av medmänsklighet som uppstod, på hur vackert det är när människor hjälper varandra mitt i sorgen. Men det är ändå svårt att mota bort tankarna från offren och deras anhöriga, från vad som driver en gärningsman till ett sådant vansinnesdåd, från högerpopulister som förmodligen kommer att använda attentatet för att spä på människors misstänksamhet och samla politiska poäng.

Det enda jag kan göra är att hålla fast vid hoppet. Hoppet om att det finns en Gud som en dag ska torka alla tårar, men som redan nu finns mitt i vårt lidande. En Gud som själv har lidit, som är märkt av döden, men som inte besegrades av den. Jag påminner mig om att solen kommer att fortsätta att skina över Stockholm och att det finns många som vill det goda. Min rädsla försvinner inte, men den blir lite, lite lättare att hantera.

Begynnelsen

Jag hade inte planerat att börja blogga. Vem startar ens en blogg 2017? Senast jag bloggade var 2010 när jag bodde utomlands. Dessförinnan bloggade jag under gymnasiet. För ett tag sedan hittade jag texterna från den tiden och fick genast ta fram skämskudden. Ett smakprov:

Nu är det lov! Fatta va skönt, helt fantastiskt underbart ljuvligt! Å om mindre än 24 timmar sitter jag i bussen till kittelfjäll! wohoow!

Jag hoppas att det klämkäcka har mattats av med tiden och att jag kan ge den här lilla bloggen en annan karaktär. Kan inte utlova litterära storverk, absolut inga snygga outfitbilder och inga recept (ogillar matlagning) men kanske en och annan tanke om tro, kultur och samhälle. Det är mest det jag är intresserad av.

Egentligen finns det två faktorer till varför jag börjar blogga igen. Den första är att jag vill utveckla mitt skrivande och jag inbillar mig att det är lättare att komma mig för om jag vet att det åtminstone finns en annan person än jag själv som läser det jag skriver.

Den andra faktorn är en föreläsare jag lyssnade till för någon vecka sedan. Han sitter i Googles ledningsgrupp och gav mig och nio andra tips om hur vi kan hitta vår potential och göra världen bättre, snabbare. Instinktivt värjer jag mig mot managementsnacket om effektivitet, game plans och tydliga målbilder, men det var något med den här killens trevliga dalmål och förmåga att vara ödmjuk och självsäker samtidigt, som gjorde att jag tog fasta på ett och annat som han sa. Bland annat pratade han om livslångt lärande och gav rådet att starta en blogg som ett sätt att öva sig i att formulera tankar kring saker man lär sig. Det tyckte jag lät vettigt.

Så nu finns den här platsen. Välkommen!