Sommarläsningen

Den här sommaren har jag läst tre fantastiska böcker:

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Att läsa ”Ett litet liv” är att ge sig själv en stor läsupplevelse. Det är smärtsamt, omvälvande, spännande, känslomässigt och indragande. Yanagihara har gestaltat karaktärerna så skickligt att det nästan är omöjligt att tänka att de inte existerar på riktigt. För mig känns det helt naturligt att jag skulle kunna möta dem på gatan om jag åkte till New York. Det enda, alltså enda, minuset med boken är den anglicismtäta översättningen. För visst säger man till exempel inte ”jag är tacksam bortom ord” på svenska?

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

I våras var jag på en födelsedagsfest där en av gästerna hade loppisfyndat böcker som hon redan läst och gillat och därför ville ge kalasgästerna i present. Vilken briljant idé! När hon tog upp ”De polyglotta älskarna” slängde jag mig över den. Hade hört så mycket om denna Augustprisvinnare och var sugen på att läsa. Och jag blev inte besviken.

Lina Wolff har skrivit en smart och stilistiskt snygg roman där karaktärer och livsöden vävs samman på ett oförutsägbart, men samtidigt icke-konstlat sätt. Det gemensamma temat för alla karaktärer är längtan efter kärlek och förståelse. Romanen är oväntad och rolig, i några scener överdriven, men allt som oftast underhållande, utan att bli banal.

De oroliga av Linn Ullman

Redan från första sidan älskade jag Linn Ullmans berättarröst. Har, vad jag kan minnas, aldrig fattat tycke så tidigt innan. Fascinationen fortsatte genom hela boken, som kretsar kring Linns relation till sin pappa, Ingmar Bergman och till mamman Liv Ullman. Trots att det många gånger var komplext att växa upp med två ikoniska konstnärssjälar, är tonen aldrig anklagande, snarare vemodig. Genom hela berättelsen håller Linn Ullman läsaren vid handen, besöker olika platser och tider och stannar upp vid talande detaljer. Jag beundrar både henne minne och stilistik. Ville aldrig sluta läsa!

3 saker jag lärde mig på L’Abri

Vi är hemma från en sommar i schweiziska L’Abri, åter i Gubbängen där tunnelbanan slamrar utanför fönstret. Jag tittar på L’Abri-bilder och konstaterar att kontrasten är brutal. Där, i alpbyn Huémoz, började varje dag med att jag klev ut genom dörren och möttes av bergen, skogarna, kobjällrorna och fågelkvittret. Sedan åt jag frukost med de andra studenterna och kanske hade något nytt ansikte dykt upp. Därefter följde dagen i lugnt tempo och utan en enda tråkig stund. Studier, arbete, samtal. Ständiga samtal. Jag trivdes så bra. Christoffer säger att han aldrig sett mig så upplivad.  Tre saker sticker ut när jag tänker på vad jag har lärt mig under mina sex veckor på L’Abri.

1. Att det, trots allt, är ganska härligt med rutiner

Jag har alltid varit motståndare till rutiner och avfärdat dem med argumentet att de begränsar och tråkifierar livet. Men så kom jag till L’Abri där varje dag och varje vecka följer ett tydligt mönster, och plötsligt älskade jag förutsägbarheten. Att inte behöva göra några egna val, utan haka på den pulserande livsrytm som är L’Abris, var en befrielse

2. Hur skönt det är att vara offline

Studenter på L’Abri avråds från att använda sociala medier, och jag antog utmaningen. Som den slentrianscrollare jag är, trodde jag att det skulle bli svårt, men nej, det var bara skönt. Allt får liksom sina rätta proportioner när man inte blir helt uppsnärjd i någon bloggares liv, håller koll på facebook-bekantas statusuppdateringar eller jämför sig själv med ideal-liv på instagram.

3. Att en fråga ofta leder till fler

Många som kommer till L’Abri, kommer dit för att studera en specifik, ofta existentiell, fråga. Jag ville fördjupa mig i Bibelns trovärdighet, men blev tyvärr inte så mycket klokare. Tvärtom faktiskt. Och vid lunchsamtalen där vem som helst kunde lyfta vilken fråga som helst, och vi pratade om allt från favoritsagor till ondskans problem kom vi – surprise – aldrig fram till så många svar. Men samtalen i sig är viktiga. Och djupt meningsfulla. När jag lämnade L’Abri var jag lätt förvirrad, men också tacksam över alla nya frågor som väckts. Att fortsätta fundera och reflektera blir min mission för hösten.

Miriam 1 år

I dag är det ett år sedan Miriam kom till världen.

Då, för ett år sedan, hade jag gått två veckor över tiden, vägde 25 kilo mer än vad jag brukar och gick, sakta, sakta på vattenfyllda fötter. Varje steg i högsommarvärmen var en ansträngning. Men så till slut, efter tårfyllda läkarmöten, igångsättning och till sist akut kejsarsnitt var Miriam född. Jag kommer aldrig glömma känslan när Christoffer höll henne intill mitt ansikte för första gången. Där var hon, vår dotter!

Och nu har det alltså gått ett år sedan den där dagen. Jag känner mig fortfarande lyckorusig när jag tänker på vilken förmån det är att få lära känna Miriam, denna glada och bestämda lilla människa som möter världen med stor och nyfiken blick, som skriker så fort hon åker vagn eller bil, men som är nöjd när hon får vinka åt medpassagerare på tunnelbanan. Hon som vägrat barnmat, men gärna äter fetaost, väljer dusch framför badbalja och som charmar oss gång på gång med sina tusen miner.

Att jag nu varit mamma i ett år känns naturligt och surrealistiskt på samma gång. Ibland ser jag mig själv utifrån och undrar: är det verkligen jag som är på sångstund och gör entusiastiska rörelser till ”imse vimse spindel”? Är det jag som vyssjar och stryker min hand över hennes lilla panna? Är jag en mamma nu? Och det är jag ju. En mamma som älskar sitt barn, men som ibland glömmer mellanmål, blöjor och extrakläder, som gick runt med felmonterad barnvagn i flera månader och som under vintern lindade in Miriam i fem filtar tills en annan mamma försiktigt upplyste om att det finns något som heter åkpåse.

Well well. Livet är större än praktiska göromål. Mitt bland blöjbyten och barnskrik är livets storhet, klyschigt nog, det jag tänkt mest på under det gångna året. Att först få känna hur livet växer inom mig och sedan få se hur ett litet spädbarn, månad för månad växer, lär sig och sedan stappligt börja utforska världen, det fyller mig med förundran. Livet alltså!

Vi ses i augusti!

Jag har alltid tänkt att det vore roligt att kombinera föräldraledighet med att bo utomlands en tid, men när jag föreslog det för Christoffer var han motvillig. Han gillar inte att resa och skulle (på riktigt) vara nöjd med att stanna i Sverige resten av livet. Men sen hittade jag den ultimata kompromissen: L’abri. Så i morgon åker vi till en alpby i Schweiz för att studera teologi och filosofi, delta i kommunitetsliv och prata om existentiella frågor med människor från hela världen. Jag hoppas att det blir lika drömmigt som det låter.

På L’abri finns knappt något internet, så det blir svårt att blogga eller kolla sociala medier. Under sex veckor kommer vi därför vara avskurna från omvärlden. Kan tänka mig att det kommer kännas märkligt till en början, men efter ett tag kanske till och med skönt. Hur som helst, i augusti är jag tillbaka på den här bloggen. Vi hörs då!

Vecka 20

I veckan var jag inbjuden som gäst till Equmeniapodden för att prata om alkohol. Så viktig fråga! Jag tror att vi måste prata om alkohol på ett nytt sätt. Det är liksom ingen som vill höra om skrumplever eller risken för alkoholism. Istället tror jag på att lyfta hur alkoholnormen begränsar våra liv, hur kommersiella krafter påverkar våra val och hur förväntningar kan göra oss fulla.  Avsnittet kommer ut nästa vecka, lyssna gärna!

Läst

Även min läsning har haft alkohol-tema den här veckan. Dels läste jag en vetenskaplig rapport om alkohol och dels hittade jag ”Kalmars jägarinnor” i en kompis bokhylla. Den handlar om småstadsliv, vuxenblivande och i det också mycket om alkohol. Boken som är Tove Folkessons debut har fått strålande recensioner, men jag är inte så imponerad. Ska ge den några sidor till innan jag eventuellt ger upp. Har en policy att alla böcker är värda att ge en chans i 100 sidor. Därefter är det ok att inte läsa klart.

Sett

Nästan det första jag gör när jag kommer hem till någon för första gången är att kolla i bokhyllan. Inte för att snoka eller bedöma, utan för att jag är nyfiken. Därför gillar jag Akademibokhandelns webtv-serie Bokhyllan. Där får vi hälsa på hos 15 svenska författare, se deras bokhyllor och höra dem berätta om böcker. Och visst måste man älska en nörd som Björn Hellberg som har flera hyllmeter med enbart tennisböcker?!

Hört

Min man säger kloka saker om Migrationsverket prövning om kristna konvertiter i podden Second Opinion. 

Lika lycklig som alla andra

En vän till mig som är psykolog har berättat att patienter som kommer till henne ofta uttrycker sin önskan om välmående med orden ”jag vill vara lika lycklig som alla andra.” Och visst kan det se ut som om ”alla andra” lever bekymmerslösa och härliga liv. I alla fall om man tittar på deras instagramflöden. Men instagram är ju inte verkligheten. I verkligheten är ingen immun mot olyckor, motgångar, förluster och hjärtesorg. I verkligheten känner vi oro och ångest, drabbas av utmattning och mindesvärdeskomplex. Det räcker med att glänta på dörren till vilken familj som helst för att hitta konflikter av olika slag.

Och allt det där vet vi ju, egentligen. Ändå lever myten om alla andras lycka vidare, sida vid sida med lögnen om att lycka är livets defaultläge och att allt annat än det är ett misslyckande. Våra förväntningar på vad livet ska leverera i form välmående är så högt ställda att de är omöjliga att infria. Så vi blir besvikna, och olyckliga.

I kyrkan som jag är med i, firar vi en gång i månaden kvällsmässa och som avslutning på den ber vi sinnesrobönen. Min favoritstrof i den bönen är: ”Ge mig nåden att leva någorlunda lycklig i detta liv och i fullkomlig salighet i det nästkommande.” Att leva någorlunda lycklig tycker jag är ett rimligt mål för det här jordelivet. Allt annat är bonus.

Vecka 19

Känns som att det enda jag gjort den här veckan är att försöka få min dotter att sova. Men det är ju inte riktigt sant. Har även hört min kompis föreläsa om psykisk ohälsa och firat en annan kompis födelsedag. Och i morgon vankas det bröllop på västkusten. Älskar bröllop! Så här glad var jag när jag själv gifte mig.

Läst

Har börjat med den hajpade ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Den är 800 sidor så det kommer ta ett tag att läsa klart. Tänker att det får bli min sommarbok. Om bara en vecka åker jag till en alpby i Schweiz och stannar i sex veckor. Där finns inget internet, så långläsning blir perfekt.

Sett 

Eurovision Song Contest, men bara med ett halvt öga. Har liksom helt tappat intresset och är själv förvånad. Håller med Hanna Fahl om att Eurovision behöver sina knasbollar och inser att allt var så mycket bättre innan led-skärmarna och alla hyperkoreograferade nummer gjorde entré. Nästa år hoppas jag att knasbollarna är tillbaka. Då ska jag titta igen.

Hört

Spotify tipsade mig om listan ”This is Oskar Linnros” så jag lyssnade på den. Gillar hans musik! Speciellt den senaste ”Psalm för skolgårdar.” Tänker mig att många artister drömmer om att skriva soundtrack för livet och Linnros har riktat in sig på skolavslutning. Hans sekulära version av ”Den blomstertid” är väldigt fin.

Sänkt standard

Häromdagen pratade jag och en bekant om att leva på landet versus att leva i stan. Efter mycket å ena sidan, å andra sidan konstaterade hon: ”man kan inte få allt.” En banal kommentar kan tyckas, men faktum är att vi ju lever som om man kunde få allt. Vi tror att vi kan maxa livet och trycka in träning och resor och ett fint inrett hem och rikt socialt umgänge och nära relationer till familj och ett vårdat yttre och glada barn och utvecklande arbete och tid för återhämtning och så vidare och så vidare. Inte konstigt att vi svarar att det är lite mycket just nu när någon frågar hur vi mår.

Som ett motgift till allt det där (och för att försöka undvika utmattning) tror jag mycket på att begränsa sig. På att sänka standarden. För egen del har jag till exempel bestämt att jag inte behöver bry mig om kläder, inte behöver träna om andan inte faller på, inte behöver ha koll på alla materiella prylar som man kan köpa till sitt barn och inte behöver kolla på tv mer än 1 timme i veckan. Jag inspireras av en bekant som bara köper fyra plagg om året och av en kompis som bara kollar sociala medier en gång á 10 minuter om dagen. Begränsningar kan paradoxalt nog leda till frihet. Och frihet vill vi ju alla ha. Kanske mest av allt.

Vecka 18

Jag började veckan i Malmö, mellanlandade i Stockholm och avslutar i Piteå. Från Skåne till Norrbotten har solen skinit. Vår, välkommen!

Läst

Såg att Amos Oz släppt en ny bok, en om Judas. Då kom jag på att jag har ”Hur man botar en fanatiker” hemma och blev sugen på att läsa. Så det har jag gjort. Det är en liten skrift på 90 sidor som handlar om precis det titeln utlovar; hur man kan bekämpa fanatism. För er som inte orkar läsa men ändå vill veta svaret på frågan, menar Oz att botemedlet mot fanatism är humor, inlevelseförmåga och rätten att vara en halvö, dvs. delvis kopplad till andra människor men också egen och fri.

Sett

Ok, jag erkänner. Jag kollar på Gift vid första ögonkastet. Hur det programmet kvalat in i min annars begränsade tv-konsumtion är ett mysterium, men förmodligen är det snaskigheten som lockar. Och att det alltid är kul med kärlek. Dock är den svenska versionen blek i jämförelse med den amerikanska. Där är det drama, stora känslor och mycket OH MY GOD. Väldigt mycket snaskigare med andra ord.

Hört

Min vän Helena Alin har släppt sin första singel. Den heter Ett tyst rop och är så himla fin. Lyssna på den på Spotify!