Att klara sig själv

En programledare intervjuas i DN med anledning av sin 35-års dag. Hon berättar att det hon är mest stolt över i livet är att hon ”aldrig behövt springa till mamma och pappa och fråga om hjälp.” Hon konstaterar nöjt: ”det är ganska coolt.”

Samma konstaterande gjorde en kursare som jag läste retorik med för många år sedan. Vårt första tal skulle handla om oss själva och jag minns att kursaren bland annat lyfte fram att hon redan som fyraåring tagit bussen själv till förskolan. Självständighet hade följt henne hela livet och hon gav flera exempel på när hon klarat sig på egen hand. De andra kursarna imponerades.

Tidigare satte jag också en ära i att klara mig själv. Präglad av den svenska statsindividualismen och inspirerad av feminismen har jag värderat självständighet högt. Men jag börjar tänka om. Det lockar mig inte längre att vara oberoende, min egen lyckas smed, en ö i havet, för jag märker att strävan efter oberoende gör det lätt att missa den gemenskap vi är ämnade för. Vi blir ju till i mötet med andra, ett jag kräver ett du. Att ha nära, ömsesidigt beroende relationer och att då och då ödmjukt be om hjälp. Det tycker jag ”är ganska coolt.”

Vecka 16

Den här veckan har jag nästan bara gjort typiskt föräldralediga saker som att gå barnvagnspromenad med en granne, vara på svenska med baby på bibblan och sångstund i kyrkan och hänga med andra mammor på mammaträff. Är själv förvånad över hur jag omfamnat min föräldralediga tillvaro och hur mycket jag uppskattar att sitta i ring på golvet och sjunga ”en kulen natt natt natt.” Förutom att gulla med mitt barn har jag även läst, sett och hört följande:

Läst 

Under påsken var det flera skribenter som hakade på helgens religiösa tema. Joel Halldorf beskrev i Expressen hur den kristna tron går stick i stäv med liberalismens vurmande för oberoende, SvD:s skribent John Sjögren ägnade sitt utrymme åt att vackert beskriva hur kärleken bär upp vår värld och DNs kulturchef Björn Wiman skrev om det post-sekulära samhället. Att de främsta kultur- och ledarsidorna väljer att lyfta fram påskens budskap ser jag som ett tecken i sig på att vi lever mitt i post-sekularismen. Även om de flesta svenskar uppger att de är icke-troende, finns religionen fortfarande närvarande, mitt i moderniteten och det materiella överflödet. Behovet av att söka rötter och finna sammanhang är stort och religionen blir en kraft att räkna med. Att skaffa sig post-sekulär kompetens kommer bli avgörande för att kunna navigera i det nya, religiösa landskapet. 

Sett

Nya avsnittet i senaste och sista säsongen av Skam. Är så glad för att Sana är huvudperson och att vi får en inblick i hur hon lever som troende muslim i ett sekulärt, norskt samhälle. Ändå är jag lite orolig för hur säsongen kommer att utvecklas. Precis som skribenten Lina Mattebo uttryckte så bra för ett tag sedan, undrar jag om de kommer lyckas beskriva Sana på ett trovärdigt sätt. Det finns så många diken de potentiellt kan trampa i, så många fördomar de kan förstärka. Men jag hoppas att de även denna gång låter Sana vara en komplex och underbar karaktär som inte reduceras till att enbart vara muslim.

Hört:

Min dotter säga ”Mamma” för första gången. Jag smälte! <3

Moderskapet

En gång satt jag i samma tågvagn som författaren Nina Björk. Jag hade precis läst hennes bok ”Lyckliga i alla sina dagar” och kunde inte hålla inne min entusiasm. Istället överöste jag Nina med beröm och sa stora ord som att jag älskar allt hon skriver och att hon förändrat mitt sätt att se på världen (ok, kanske överdrev liiite)

Nu har jag läst samma bok en andra gång och är precis lika inspirerad. Björk skriver tex. uppfriskande om moderskapet som något som går på tvärs mot köp- och säljtänkandet, på tvärs mot oberoende, ägande och utbytbarhet. Hon skriver om den gravida kvinnan som ”i köttet gestaltad dementi av vår moderna uppfattning om individen som autonom.” Så vackert!

I en samtid och i ett samhälle där det kapitalistiska syn- och tankesättet blivit det allenarådande blir moderskapet en symbol för hoppet om ett annat system.  Som Björk skriver:

Egentligen vet vi ju. Vi vet när något är värdefullt. Det är människor vi vill ha, människor vi vill vara nära. Jag tror vi vet när vi har blivit rörda i vårt innersta. Tagna. Det är bara det att läget i dag är så avskyvärt att en hel kultur arbetar på att vi ska glömma det.

Så tacksam för att Nina Björk hjälper mig att återupptäcka mina ideal och tänder drömmen om att en annan värld är möjlig. Pengar är inte allt. Det finns människor också.

Vecka 15

Varje fredag har jag tänkt dela med mig av tre saker som jag läst, sett och hört under veckan som gått. Den här veckan har oundvikligt varit präglad av attentaten i Stockholm och Egypten, men förutom att jag läst artiklar om det, har jag avslutat en bok om rasismen i Danmark, sett ett program om vad en värld är och lyssnat på trösterika sånger.

Läst:

Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk” om Danmark och rasismen. Sundström skrev den här boken 2009 och förutspådde redan då att Sveriges politiska utveckling skulle följa Danmark hack i häl. Och så rätt hon hade. Tyvärr. I Danmark är högerpopulistiska Danskt Folkeparti näst största partiet och om det går illa i det svenska valet 2018 intar Sverigedemokraterna samma position.

I Danmark liksom i Sverige har det skett en obehaglig värderingsförskjutning, både hos politiker och bland folket. Något vi tidigare fördömt är helt plötsligt rumsrent, utan att någon riktigt kan förklara hur det gick till. Lite samma mekanism som att alla först förfasades över Robinson som mobbnings-tv men, men senare omfamnade samma program som familjeunderhållning. I boken intervjuas en ung dansk:

”Under de senaste fem, tio åren har det blivit accepterat att säga rena svinerier om ”de fremmende.”

– Men hur känns det?

Han ler

– Jamen, det är fantastiskt! Det känns överhuvudtaget inte. Det går gradvis in i kroppen. Och i själen.”

 

Sett: 

Sök och du ska finna  med min favorit Eric Schült och humanekologen Per Johansson. En fin samtalsfilm om vad som egentligen är verkligt. Blev berörd och manad till eftertanke kring frågor om skaparkraft, vad som är en värld och vad som är en människa.

Hört:

Mina bästa tröstesånger kommer från Gungor och Stighult, så den här veckan har de varit mina soundtrack.

Böjda under bördor, bärs vi

Precis när den värsta chocken över attentatet i Stockholm lagt sig, nås jag av nyheten att två koptiska kyrkor i Egypten sprängts inifrån, mitt under Palmsöndagsfirandet. 40 människor har mist livet. Jag scrollar Facebookflödet och läser kondoleanser, både för attentatet i Stockholm och det i Egypten, men efter en stund är jag helt matt, orkar inte ta in mer. Denna världens ondska som plötsligt kommer så nära. Hur ska man leva mitt i den? Hur gör man för att vara medlidande utan att gå under?

Under minnesceremonin vid Stockholm stadshus läste Stefan Lövfen ett citat från prästen och författaren Anders Frostenson. Det gick rakt in i hjärtat och gav ett möjligt svar på frågorna som mal.

Våra egna sår blir läkta, när vi helar andras sår.
Böjda under bördor, bärs vi.
Ur den tröst jag gav en annan, tröst mitt eget hjärta fick.
Hem jag kom, när bort till någon som behövde mig jag gick.

 

Rädslan

I dag är det lördag och utanför mitt fönster går två barn och äter varsin glass. Pappan bär matkassar från Coop. Tvärs över gatan är ett ungt par ute på barnvagnspromenad. Livet fortsätter, som alltid, men jag kommer inte till ro. Klockan 15 i går fick jag ett samtal från min mamma som undrade om jag var okej. Jag befann mig i ett rum fyllt av barnskrik så jag kunde bara höra enstaka ord; terror, Stockholm, död. Stresspåslaget var omedelbart. Terrorn bara några kvarter bort.

Många säger att det viktigaste nu är att leva vidare som vanligt, att inte låta terroristerna vinna genom att bli rädd och begränsa sitt liv. Men jag är jätterädd. Hur botar man rädsla?

Jag försöker tänka på den motreaktion av medmänsklighet som uppstod, på hur vackert det är när människor hjälper varandra mitt i sorgen. Men det är ändå svårt att mota bort tankarna från offren och deras anhöriga, från vad som driver en gärningsman till ett sådant vansinnesdåd, från högerpopulister som förmodligen kommer att använda attentatet för att spä på människors misstänksamhet och samla politiska poäng.

Det enda jag kan göra är att hålla fast vid hoppet. Hoppet om att det finns en Gud som en dag ska torka alla tårar, men som redan nu finns mitt i vårt lidande. En Gud som själv har lidit, som är märkt av döden, men som inte besegrades av den. Jag påminner mig om att solen kommer att fortsätta att skina över Stockholm och att det finns många som vill det goda. Min rädsla försvinner inte, men den blir lite, lite lättare att hantera.

Begynnelsen

Jag hade inte planerat att börja blogga. Vem startar ens en blogg 2017? Senast jag bloggade var 2010 när jag bodde utomlands. Dessförinnan bloggade jag under gymnasiet. För ett tag sedan hittade jag texterna från den tiden och fick genast ta fram skämskudden. Ett smakprov:

Nu är det lov! Fatta va skönt, helt fantastiskt underbart ljuvligt! Å om mindre än 24 timmar sitter jag i bussen till kittelfjäll! wohoow!

Jag hoppas att det klämkäcka har mattats av med tiden och att jag kan ge den här lilla bloggen en annan karaktär. Kan inte utlova litterära storverk, absolut inga snygga outfitbilder och inga recept (ogillar matlagning) men kanske en och annan tanke om tro, kultur och samhälle. Det är mest det jag är intresserad av.

Egentligen finns det två faktorer till varför jag börjar blogga igen. Den första är att jag vill utveckla mitt skrivande och jag inbillar mig att det är lättare att komma mig för om jag vet att det åtminstone finns en annan person än jag själv som läser det jag skriver.

Den andra faktorn är en föreläsare jag lyssnade till för någon vecka sedan. Han sitter i Googles ledningsgrupp och gav mig och nio andra tips om hur vi kan hitta vår potential och göra världen bättre, snabbare. Instinktivt värjer jag mig mot managementsnacket om effektivitet, game plans och tydliga målbilder, men det var något med den här killens trevliga dalmål och förmåga att vara ödmjuk och självsäker samtidigt, som gjorde att jag tog fasta på ett och annat som han sa. Bland annat pratade han om livslångt lärande och gav rådet att starta en blogg som ett sätt att öva sig i att formulera tankar kring saker man lär sig. Det tyckte jag lät vettigt.

Så nu finns den här platsen. Välkommen!