Vecka 38 – Djursholm, Laleh och en man som heter Owe

Min bästa årstid är nu. Inget går upp mot den här luften, ljuset och löven. Om mornarna badar parken utanför mitt jobbfönster i ljus och gulliga hundar leker fritt. Så jag har mest njutit av naturen den här veckan. Och så har jag läst, sett och hört några grejer, såklart.

Läst: Har hattat lite hit och dit när det gäller läsningen den här veckan. Började med Navid Modiris, Hej syster, men hans avhuggna språk kändes för effektsökande, så jag gick jag vidare till boken vi läser i min bokklubb istället. Efter att ha läst skönlitteratur, självbiografi och rättegångsthriller ville vi prova något populärvetenskapligt och fastnade för Djursholm, ett ledarsamhälle. Det vi däremot inte hade koll på var att det är en tegelsten på 700 sidor. Måste snabba på om jag ska hinna läsa ut till nästa träff.

Det bästa jag har läst den här veckan hittade jag inte i någon bok, utan i en krönika av Lina Mattebo. Hela krönikan var superbra, men jag fastnade speciellt för ett citat av Johannes Anyuru: ”Jag tror att vi föds skrikande, oroliga över att existera och sedan söker efter berättelsen som förmår härbärgera det skriket.” Så fint uttryckt, så mitt i prick. Tack språket som hjälper oss att leva.

Sett: Hitlåtens historia om Lalehs ”Some die young.” Så otroligt fint program om hur Lalehs låt om en egen sorg blev betydelsefull för ett helt folk efter terrorattentatet på Utöya. Grät så mycket när jag tittade.

Hört: Podcasten Dagens människa med Owe Wikström, religionspsykolog, filosof, präst med mera med mera. Han pratar om tron på ett intellektuellt sätt utan att nedvärdera den personliga upplevelsen och ger många tankekarameller att suga på.

Hemmalivet

För något år sedan pratade jag framtidsplaner med en kompis som berättade att hennes dröm varken var att avsluta sina universitetsstudier eller satsa på karriären. Hon ville bli hemmafru. Jag fick anstränga mig för att inte låta dömande eller föraktfull när jag frågade vad som lockade henne med det. Hon svarade att familjen är det viktigaste och att hon gillar att vara hemma. Det var inte mer med det.

Jag har nyligen kommit tillbaka till jobbet efter ett år hemma och även om jag inte har några hemmafruplaner kan jag verkligen förstå tjusningen med att ägna dagarna åt att umgås med ett barn. Förutom att det var underbart att vara med Miriam och se henne göra nya upptäcker, hjälpte hemmalivet mig att vara i nuet. Efter ett tag vande jag mig vid att göra en sak i taget och insåg att unitasking är grejen.

Så nästa gång någon säger att han eller hon vill stanna hemma med barnen istället för att jobba, kommer jag inte vara föraktfull. Jag kommer säga ”heja dig!”

Vecka 37 – mosterlycka och frikyrka

Den här veckan var ingen vanlig vecka, utan veckan då jag blev moster. Underbara lilla Astor har kommit till världen och mitt hjärta svämmar över. Vilket mirakel det är varje gång en ny människa får liv. Mycket av mina tankar har upptagits av det lilla barnet, först innan förlossningen, hur allt skulle gå och nu efteråt måste jag titta på bilder typ en gång i minuten för att beundra hans lilla ansikte.

Förutom bebisvecka har de senaste dagarna haft frikyrkotema – denna förlöjligade, men underbara subkultur.

Läst: Kristungen av Malin Aronsson. Med lika delar humor och allvar skildrar journalisten Malin Aronsson sin uppväxt i Pingstkyrkan. Jag skrattar högt åt dråpliga historier om hur Malin rappade sexramsor med kyrkans barnkör på stadens torg, och blir berörd av utsattheten hon upplevde som tonåring. Kristungen kommer skapa igenkänning hos dig som vuxit upp i frikyrkan och nyfikenhet hos dig som inte har det. Underhållande och viktig läsning.

Sett: En kort sekvens av nya säsongen av Tro, hopp och kärlek. Efter förra omgången då jag gick all in, ordnade THK-kvällar, diskuterade med vänner och till och med såg säsongsavslutningen på storbild i en fullsatt kyrka, var jag lite mätt. Men så tipsade en kompis om att nya säsongen ändå har sina pärlor och jag började titta. Återstår att se om jag tittar klart.

Hört: För att inte bryta frikyrkotemat har jag den här veckan lyssnat på en podd om frikyrkopop. Det är Kalle Lind som i sin podd Snedtänkt samtalar med Dagenjournalisten Urban Thoms om en musikgenre som i Sverige flugit under radarn, men som skolat många etablerade artister.

 

Axel mot axel

I ett samhälle där vi är snabba att misstänkliggöra varandra behövs motkrafter. Ett tips är att ägna sig åt tillitsskapande övningar som att samåka med människor man inte känner. Det är roligt, bra för miljön och främjar medmänsklighet. Så mycket win! I våras intervjuade jag underbara Mattias från Skjutsgruppen om just detta och nu finns artikeln publicerad i tidskriften Kurage. Läs gärna!

Om Skjutsgruppen: ”Vi tror på axel mot axel och att säga hej!”

Vecka 36 – träningshets, Idol-look och kristaller

September är min favoritmånad. Och nu är det ju september, så bäst att njuta. Den här veckan har jag mest jobbat, men även läst, sett och hört följande:

Läst:

Jag hittade ett nummer av Kupé och läste intervjun med Brita Zackari där hon berättar om sin nya bok Jag hatar att träna. Hon vill appellera till alla dem, som precis som hon, inte har träning som favoritsyssla. Toppen, tänkte jag, eftersom jag mycket väl kan relatera till träningsovilja. Så avslutar Zackari med några peppande ord om att man inte behöver tänka att man ska träna fyra – fem gånger i veckan på en gång, ”det räcker med två pass i veckan.”

Två pass i veckan?? Det är ju jättemycket. Genast inser jag hur off jag är i denna träningsfokuserade tid. Medan en del (numera var och varannan) springer långdistanslopp är jag glad om jag tar trapporna istället för hissen. Egentligen vet jag såklart att det är nyttigt att träna, men jag tror att hetsandet över alla fördelar med fysisk aktivitet har gjort mig motvalls. Känner igen mig i Jessica Gedin:

Sett:

Tänkte att jag skulle se något på teve och hamnade framför slutaudition i Idol. Det var inget vidare, men en sak gjorde mig glad. Musikbranschen verkar ha fått upp ögonen för att man inte behöver vara pinnsmal och ha en traditionell och tillrättalagd popartistlook för att vara någon att räkna med. Personlighet och musikalitet går före, vilket var roligt att se.

Hört:

Laleh har varit mitt soundtrack den här veckan. Älskar allt hon gör. Just nu lyssnar jag på låten Kristaller på repeat. Som alltid tar Laleh det sorgliga och gör till något fint.

 

Stressen

På bron från Centralstationen till Kungsholmen går en kostymklädd man förbi mig. Eller går och går, han tar jättekliv i snabbt tempo. Samtidigt pratar han i telefon och jag hör honom säga: ”Jag stressar till jobbet, jag stressar på jobbet och jag stressar när jag kommer hem från jobbet. Jag stressar ju JÄMT!”

Rösten brister nästan och det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den här mannen har ett tajt livsschema. Och han är långt ifrån ensam om att tycka att livet är stressigt. Hela samhället är ju liksom uppbyggt kring produktion och prestation och effektivisering och resultat. Den som stressar premieras, medan den som vilar inte kan räkna med beröm. Men kanske borde det vara tvärtom? En utvilad, icke-stressad person har lättare att visa omtanke, ha tålamod och lyssna klart. Och är det inte just sånna personer som vårt samhälle behöver?

Vecka 35 – ångest och två systrar

Nu har jag jobbat en månad, vilket betyder uppstart av roliga projekt, men också timtal på tunnelbana och långa dagar utan Miriam. För att göra resan till- och från jobbet lite mer spännande (och kanske lite för att inte tänka på att jag har en dotter som står vid dörren och ropar mamma) läser jag böcker. Den här veckan har jag läst två som jag vill rekommendera.

Ibland är man lessen, ibland är man glad av Martina Montelius

Jag har alltid gillat författaren och dramatikern Martina Montelius – hon verkar så härligt frispråkig och originell och både hennes sommarprat och Värvet-intervju fick mig att skratta högt. Ibland är man lessen, ibland är man glad är hennes fjärde roman, handlar om ångest och är full av svart humor. Montelius har en helt egen stil, som jag bitvis älskar och bitvis stör mig på. Absurditeter och språkliga fyrverkerier avlöser varandra, men det mest framträdande är ändå sorgen som huvudpersonen bär. Den går in under skinnet och lämnar ingen oberörd.

Två systrar av Åsne Seierstad

Reportageboken Två systrar handlar om två unga norskor som radikaliseras och bestämmer sig för att strida för IS i Syrien. Varför, frågar de, ska man vara andra klassens norrman när man kan vara första klassens muslim?  Boken är delvis skriven utifrån pappans perspektiv när han i förtvivlan och desperation åker till Syrien för att få hem sina döttrar. Seierstad är en mästerlig berättare som med sitt reportage ställer viktiga frågor om människan och religionen. Rekommenderas varmt.

Att bli som män

Kommer ni ihåg Åsa Beckmans krönika om att kvinnor borde frågestrejka? För alla oss som är vana att ta socialt ansvar och ställa tusen frågor utan att få en enda tillbaka, var igenkänningen stor. Beckman avslutade med att uppmana till frågestrejk – att låta det bli tyst, så att alla män fattar att det är läge att visa intresse och ställa en fråga. Först tyckte jag att det var en strålande idé. Sedan insåg jag att lösningsförslaget påminner om just det jag ogillar i viss feministisk diskurs: att identifiera något som männen gör dåligt och sedan göra precis likadant.

Som det här med att män armbågar sig fram och att kvinnor, i rättvisans namn, bör göra samma sak.  Eller att män tillåts vara fulla på teve och att kvinnor också borde få vara det. Eller att män traditionellt har försakat barnen till förmån för karriären och att det nu ska vara fritt fram för kvinnor att göra detsamma.

I ivern efter jämställdhet glömmer vi en grundläggande fråga: vilka handlingar är eftersträvansvärda oavsett kön? Kanske ska vi inte frågestrejka utan tvärtom ställa ytterligare en fråga, riktad till männen i rummet: varför ställer ni inga frågor?

30!

1987 satte Patrik Sjöberg världsrekord i höjdhopp, såpoperan Varuhuset hade premiär och den första Bert-boken kom ut. Och så föddes jag. I fredags var det exakt 30 år sedan min födelse och oj, vad det var roligt att fylla år. Har känt mig överröst med kärlek.

Att fylla 30 öppnar också upp för reflektion. Vem har jag varit hittills och vilken typ av person vill jag bli? Det ska jag fundera på under veckan som kommer.

Vecka 33 – Anyuru, jesuitpräster och sommarprat

En hel sommar har gått sedan jag skrev en ”Veckans lista”, så här kommer en summer edition av saker jag läst, sett och hört sedan sist.

Läst: Förutom böckerna som jag listade här, har jag läst Johannes Anyurus dystopi ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Många hyllar Anyurus poetiska språk, men tyvärr föll hans stil inte mig i smaken. Däremot är bokens tema intressant och skrämmande ur ett samhällsperspektiv. Anyuru skildrar en framtid där muslimer övervakas, fängslas och tas ifrån sina rättigheter för att de inte skriver under det svenska medborgarkontraktet. Viktigt tema som manar till eftertanke.

Sett: Har sett två filmer som berörde mig. Dels Sameblod – ett stycke mästerverk som skildrar samernas smärtsamma historia. Och dels Silence om jesuitmissionärer som blir förföljda och torterade i Japan på 1600-talet. Foto- och produktionsmässigt var Silence ingen höjdare, men innehållet väckte massor av existentiella frågor. Framför allt fick den mig att fundera kring saker som medmänsklighet, martyrskap och Guds tystnad.

Hört: I år har jag varit dålig på att lyssna på sommarprat och av dem jag hört, är det få som jag gillat. Tre stycken fick ändå mycket väl godkänt i min bok; Linda Boström Knausgård för hennes indragande berättarstil, Lisa Ekdahl för att hon är sån härligt uppfriskande person och Lisa Langseth för att hon pratade om kreativitet och skapande på ett konkret och inspirerande sätt. Förutom sommarprat har jag lyssnat på mitt livs andra klassiska konsert. Världspianisten Per Tengstrand spelade Beethovens Appassionata med sådan intensitet och känsla att hela mitt inre skakades om. Måste boka in fler klassiska konserter framöver.