Vecka 8 – Pastor Viveka, Agnes Lidbeck och pastorskärlek

Jag och Christoffer har återupptagit vår kvällstradition; macka och ett parti ticket to ride. Vi har spelat varje kväll den här veckan och jag har förlorat varje gång. Ändå är det lika kul. Tydligt att jag inte är någon tävlingsinriktad människa.

Läst: Jonas Helgessons senaste bok ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda”. Den var lättsam och trevlig och hade en och annan poäng, men inte min stil egentligen. Sedan läser jag ”Pastor Viveka och glada änkan” inför en intervju jag ska göra med författaren. Hennes serie om detektiv-pastorn ges ut på Albert Bonnier förlag har hittills sålt i 100 000 exemplar. Författaren är själv pastor i grunden och tron är genomgående i boken. Kul att det verkar gå hem i sekulära Sverige.

Sett: Solen! Ljuset!

Hört: Söndagsintervjun med författaren Agnes Lidbeck. Jag måste måste läsa ”Finna mig”. Har velat så länge, men inte kommit till skott. Men jag läser alltid det Lidbeck skriver i DN och gillar hennes stil. Hon verkar också vara en intressant person. I P1-intervjun pratade hon om hennes behov/rädsla för att skriva och mycket mer.

Träffat: Jag har inlett serien ”Så möttes vi” där jag träffar pastorspar som får dela sin love story. Man gillar ju sånt ändå. Kommer snart i en dagstidning nära dig.

Var är alla kyrkvänner i dag?

Jag åkte tillbaka till kyrkan där jag blev kristen för att vara med på en ungdomssamling. Det var mer än 10 år jag var där sist och nyfikenheten över hur det är att vara ung och kristen i dag förde mig tillbaka. Eller egentligen var jag nog lika nyfiken på vilka tankar och känslor som skulle väckas inom mig över att vara tillbaka på en plats så full av starka minnen. I den här texten skrev jag om vad som hände och vad jag kände.

Eftersom jag av naturen är en nostalgisk person blev tidsresan nästan överväldigande. Jag tänkte mycket på gamla minnen och framför allt: på alla människor som jag delade dem med. I dag har vi ingen kontakt och jag vet inte om de har någon tro eller om de går till någon kyrka, men jag vet att flera lämnade kyrkan redan efter gymnasiet och jag vet att den frikyrkan jag var med i, inte var unik i det avseendet. Så ser det ut på många platser, vilket har fått mig att fundera på varför så många som är aktiva kristna i tonåren väljer att lämna kyrkan och kanske även tron när de blir äldre.

Jag kan bara spekulera, men kanske går ett delsvar att hitta i att kyrkans ideal blev ouppnåeliga samtidigt som man inte erbjöds några verktyg för att hantera livet, eller att uppdelningen mellan andligt och världsligt gjorde det svårt att se att hela jorden är full av Guds härlighet, eller att betoningen av känslor gjordes på bekostnad av intellektuella resonemang, eller att man helt enkelt tröttnade. Vad tror ni?

Vecka 7 – ljusbehov, Zadie Smith och Knutby

Det är inte längre kolsvart när jag går till jobbet på morgonen, vilket är positivt. Vanligtvis brukar jag inte påverkas så mycket av ljuset, eller snarare bristen på ljus, men den här vintern har något hänt. Jag  märker hur jag lever upp när solen visar sig, och blir mentalt sänkt när det är mörkt.

Läst: Fortsätter att läsa samma bok som jag skrev förra veckan. Och förutom det har jag bara läst magasin, norska Strek, svenska NOD och Vi Läser. I Vi Läser fanns en intressant intervju med författaren Zadie Smith. Hon sa bland annat att hennes författarkollegor inte hinner läsa böcker längre för de är på Twitter. Sorgligt ju.

Sett: Tittade i veckan på Uppdrag Granskning om Knutby. Massa nya hemska saker som avslöjas om församlingens liv och lära. Hur kunde det gå så snett? Och hur lyckas en del människor manipulera andra till helt absurda saker?

Träffat: Ny kategori! Numera träffar jag så spännande människor i mitt jobb och jag vill dela med mig av deras historier. Blev så imponerad av Daniel Wendle som berättade om hur han lever med kronisk smärta efter en bilolycka. Som om det inte vore nog blev han felaktigt opererad vilket ledde till ihållande yrsel i fyra år. Dessutom blev han påkörd ytterligare två gånger. Mitt i allt tackar han Gud. Hur är det ens möjligt? Här kan du läsa reportaget jag skrev om honom. 

Bästa bönen

Jag ber ofta. Säger tack och hjälp och förlåt. Min favoritbön är skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr och används mycket inom beroendeterapin. Men jag tycker den fungerar i alla livets skeden och för alla typer av människor. Att acceptera sakernas tillstånd och att ta denna värld så som den är, inte som jag vill att den ska vara är en ständig utmaning. Likaså att leva en dag i taget och glädjas åt ett ögonblick i sänder. Och att leva någorlunda lycklig. Jag tror faktiskt inte att vi kan hoppas på mer.

 

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,

att glädjas åt ett ögonblick i sänder

och att acceptera motgångar

som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus –

ta denna syndiga värld precis som den är,

inte så som jag önskar att den skulle vara,

och att lita på att Du gör allt väl

om jag överlåter mig åt din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet

– och i fullkomlig salighet

tillsammans med dig i det tillkommande.

Vecka 6 – anställningsintervjuer och sociala medier

En dag den här veckan var det strålande sol och gnistrande snö och jag var i Uppsala för att intervjua två elever på en särskola. Det gav mig så mycket energi. Annars tycker jag att 2018 hittills har varit väldigt grått och jag flyr in i böckernas värld.

Läst: Vi hör av oss av Jacob Sundberg. Debutanten Sundberg har skrivit en novellsamling där varje novell utspelar sig på en arbetsintervju. Med humor och pricksäker iakttagelseförmåga beskriver han samtidsfenomen som karriärshets, självförverkligande och rädslan för att misslyckas. Rekommenderas!

Har också börjat läsa Vända hem av Yaa Gyasi som handlar om hur slavhandeln präglat människorna i Ghana i generationer. Berörande och välskrivet, en imponerande debut. Har bara läst två kapitel men längtar tills imorgon när jag ska åka tunnelbana i 40 minuter och får 40 minuters lästid.

Hört: Fler och fler uttrycker sin skepsis kring sociala medier och dess påverkan. I veckan lyssnade jag på Kropp och själ i P1 som handlade om hur vi hela tiden betalar med vår uppmärksamhet. Vi scrollar och scrollar och företag tjänar pengar när vi stannar upp och kollar på just deras annonser eller använder deras tjänster.

Programmet var fullt med intressanta grejer: som att några Silicon Valley-höjdare (bland annat han som introducerade like-knappen) hoppat av tech-företagen eftersom de insett vilket monster de skapat. Också intressant att höra en hjärnforskare prata om hur uppkopplingen påverkar oss. I en amerikansk studie där man undersökt ungdomars mående över tid ser man en försämring runt 2011. Det sammanföll med när Iphone slog igenom på riktigt. Vet inte om de har isolerat för alla tänkbara faktorer (förmodligen svårt) men att det finns ett samband mellan stress/psykisk ohälsa/oro och uppkoppling tror jag vi kommer kunna konstatera ganska snart.

Uppmärksamheten

 

Attention is the rarest and purest form of generosity.

Filosofen Simone Weil säger det så bra (och då upplevde hon aldrig sociala medier.) Känns som att uppmärksamheten är ännu mer sällsynt i vår digitala tidsålder.

För någon månad sedan var jag och Christoffer på finrestaurang för att fira hans 30-års dag och vi hamnade bredvid ett par som också firade födelsedag. Av konversationen att döma hade mannen överraskat sin flickvän med detta. Till en början var kvinnan förtjust, men efter bara några sekunder åkte mobilen fram och mannen fick inte längre ögonkontakt. När maten kom fotade kvinnan av den och fortsatte sedan att sms:a. Mannen blev uppenbart besvärad. Han hade nog hoppats på en romantisk kväll, men fick en mobilmiddag i stället.

Vecka 5 – självhjälp och minimalism

Läst: Blev klar med ”Den vilda jakten på ett (bättre) jag” där två forskare ger sig i kast med att utforska självhjälpsvärlden och optimera sina liv, med ett särskilt fokusområde varje månad. Det är underhållande läsning där de provar den ena knäppa metoden efter den andra. Eller vad sägs om att dansa naken ute i skogen, äta ett kilo kött om dagen och hålla exakt koll på sitt eget bajs?

”Den vilda jakten på ett (bättre) jag” fick mig att fundera kring varför vi verka vara besatta vid att förbättra livets alla områden och vad vi är benägna att ta till för att uppnå det. Personligen tror jag mer på acceptans än optimering.

Har i veckan också läst ”Hejdå saker” av den japanska minimalisten Fumio Sasaki. Han var maximalist (hade massa grejer) och var olycklig. Sedan slängde han massa saker och blev lycklig. Boken var ganska dåligt skriven men en och annan poäng kan man plocka. Jag tror att de flesta välbärgade människor skulle må bra av att leva enklare och jag blev själv sugen på att göra både garderobs- och lådrensningar.

Sett: Har inte sett ännu, men i morgon blir det bio och ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Handlar om en mamma som tar lagen i egna händer i jakten på sin dotters mördare.  Det är en sån film som jag vet på förhand att jag kommer att gilla. Hoppas jag inte blir besviken.

Sedan börjar ju Mello i helgen. Skrev ett reportage i veckan om härliga Frida som går ”all in” under Melloveckorna. 

Mountain and dust

Vad är det att vara människa? Bandet Gungor ger den bästa beskrivningen jag hittills hittat:

 

I am mountain, I am dust
Constellations made of us
There’s glory in the dirt
A universe within the sand
Eternity within a man

We are ocean, we are mist
Brilliant fools who wound and kiss
There’s beauty in the dirt
Wandering in skin and soul
Searching, longing for a home

 

Vi är högt älskade, värdefulla och det finns ett syfte med våra liv. Samtidigt, betydelselösa. En i miljardmängden. Det är i den spänningen vi lever.

Vecka 4 – flykt, film och poddar

Veckans höjdpunkt – Guldbaggegalan – har jag ju redan skrivit om. I övrigt har jag inte gjort så mycket. Men lite har jag ju läst, sett och hört förstås.

Läst: Läser en fantastisk bok: Bilal – på slavrutten till Europa av Fabrizio Gatti. Det är en reportagebok där Gatti tar sig från Senegal till Europa, genom Sahara, samma rutt som många migranter tvingas ta, i hopp om ett liv bortom fattigdom och misär. Omskakande och välskrivet.

Sett: Trailers inför vårens filmer. Är mest nyfiken på ”Amatörer” av Gabriela Pichler (som hon skrivit med min favorit Jonas Hassen Khemiri), Lisa Langseths ”Euphoria” och ”Jimmie” av Jesper Ganslandt (Han som gjorde Farväl Falkenberg) där han själv spelar tillsammans med sin son och skildrar hur en flykt skulle se ut om det var fyraåriga Jimmie som tvingades göra den.

Hört: Gjorde ett jobb till tidningen där jag tipsade om massa poddar, så jag har aldrig lyssnat på så många poddar som nu. Min favorit är Nomad Podcast där massa bra tänkare och teologer intervjuas. Enda minuset är att det nästan bara är män som medverkar. Finns det betydligt färre kvinnliga teologer eller varför denna snedfördelning?

Guldbaggegalan 2018

Kommer ni ihåg scenen i Notting Hill där William ofrivilligt hamnar på presskonferensen för Anna Scotts nya film? Han tvingas agera journalist och efter att sneglat på närmaste tidskrift drar till med att han kommer från ”Horse and Hound.” Classic filmscen när han frågar:

– So, are there any horses in your movie?

Och får svaret:

– It’s set in space.

På väg till Guldbaggegalan i går funderade jag på om jag skulle falla i William-gropen och i någon slags iver över att ställa Dagen-läsarnas frågor försöka trycka in Gud och kyrka i samtalen på röda mattan. Men jag hejdade mig. Istället njöt jag av att vara i kulturhändelsernas centrum, prata med människor jag beundrar och fråga en och annan fråga om de existentiella perspektiven i årets filmer.

Kvällens höjdpunkter:

  • Att träffa Claes Bang – ni vet han som spelar huvudrollen i ”The Square”. Han är magisk!!! Nu när ”The Square” nominerats till en Oscar tror jag att Hollywood kommer stå med öppen famn för honom.
  • Att se manifestationen #tystnadtagning på nära håll på röda mattan. Jag var inte beredd på att jag skulle bli så känslomässigt berörd, men kunde inte hålla tillbaka tårarna.
  • Att hänga i pressrummet. Alltså för journalister som varit med ett tag är det nog ingen biggie att sitta i ett pressrum och jobba, men för en rookie som mig – så kul! Njöt av hela atmosfären.

Hoppas hoppas att Guldbaggegalan blir en ny tradition i mitt liv.