Vecka 49 – första dejten och 4000 läsare

Vet inte vad som har hänt, men från att ha haft typ 600 läsare i veckan på den här bloggen hade jag den här veckan 4000. Qué pasa? Det känns ju helt sjukt och jag misstänker systemfel. Särskilt eftersom det plötsligt var väldigt många indier som hittade hit…

Jaja, nog om det. Nu till veckans, decimerade lista.

Läst: Har avslutat ”När reglerna slutat gälla” av Ariel Levy. Kanske hade jag för höga förväntningar eftersom den blivit så hajpad, för även om den var både rolig, sorglig och snyggt skriven fastnade jag inte som jag trodde att jag skulle göra. Har ingen bra analys till varför. Någon annan som läst?

Sett: Blev tipsad om ”Första dejten” och har nu sett två avsnitt. I programmet får man följa olika par på blind date på en restaurang och i första programmet dyker Louise som jag var i Peru med för många år sedan. Hon gjorde sig strålande bra i tv och var väldigt rolig att titta på. Överlag har programmet hittat bra personer med karaktär.

Ord som gör skillnad

När jag var 16 år gick jag en kamratstödjar-utbildning på skolan och som en första övning fick vi sitta i ring, presentera oss och berätta om en dröm som vi hade. Jag berättade att jag var trött på att alla tjejtidningar var fulla med kroppshets och skeva ideal, så min plan var att starta en ny slags tjejtidning som skulle handla om viktiga saker som samhället, kulturen och världen. Och visst var jag både pretentiös och gymnasial, men utbildaren Ulrika gillade mitt tilltag, gav mig en spontanapplåd och sa ”yes, klart du ska göra det.” Trots att Ulrika egentligen var en främling, kommer jag ihåg att hennes ord gjorde mig stolt.  Några år senare blev hon och jag kollegor på Friends. Hon kände såklart inte igen mig, men jag kände igen henne och tackade för att hon utan att tänka på det hade höjt mitt självförtroende.

En annat sånt möte hade jag förra hösten. Under min föräldraledighet läste jag en journalistkurs där en uppgift var att intervjua en journalist och jag hörde av mig till Matilda Gustavsson. Hon jobbar på DN, är bäst i Sverige på att göra personporträtt och har en stil och analysförmåga som jag beundrar. Vårt möte resulterade i den här artikeln och när jag skickade den till Matilda skrev hon nåt i stil med ”den här skulle kunna publiceras i DN anytime.”  Att hon skrev så fick mig att för första gången börja fundera seriöst på om jag skulle ta tag i skrivdrömmen och söka mig till tidningsvärlden. Tänkt och gjort. I går började jag jobba heltid som skribent på tidningen Dagen.

Så ja, sensmoralen av det här bli att våra ord påverkar. Ibland gör de större skillnad än man tror.

Vecka 48 – Ingmar Bergman och hejdå BM

I dag gör jag min sista dag på Berättarministeriet. Känns overkligt. Samtidigt ser jag tillbaka på en otroligt lärorik tid. Berättarministeriet gör skillnad på riktigt och jag känner mig ärad över att ha fått vara en del av en kreativ och proffsig verksamhet.

Läst: Caroline Krooks bok om de existentiella frågorna i Ingmar Bergmans filmer. Ska intervjua henne nästa vecka och funderade på om jag borde kolla igenom Bergmans katalog innan. Skämmigt nog har jag inte sett en enda Bergmanfilm. Minns när jag träffade min vän Javid som kommer från Afghanistan för första gången och han frågade mig om jag gillade ”Sjunde inseglet.” Fick inse att han hade bättre koll på Bergman än jag.

Har också läst flera intressanta artiklar den här veckan. Den mest intressanta handlade om faktaresistens, relativism och religionens roll. Läs! 

Sett: Blev bjuden på Dannys show av min kompis Julia. Det var såå bra. Han är sån entertainer. Proffsiga nummer, superbra dans. Sedan pratade han lite om sitt liv, om matematik och om att ta tid till meditation och stillhet, men jag gillar honom bäst när han sjunger och dansar. Säger också något om mig att jag blev som gladast när han körde sin latino-låt ”Todo el mundo.” Är nog latina i själen.

Hört: Lyssnar bara på Sabina Ddumbas ”Så mycket bättre”-tolkningar. Vilken närvaro och röst!

Vilan

När jag för några år sedan hade ett jobb där jag reste mycket och föreläste mycket, blev jag väldigt trött. Jag var inte utmattad, men kunde känna att jag kört på för hårt för länge. En dag gick jag in i en bokhandel och min blick fastnade på boken ”Det händer när du vilar” av Tomas Sjödin. I boken beskriver Sjödin den judiska sabbaten – vilodagen – och återupplivar därmed något viktigt som glömts bort i den kristna traditionen.

För några veckor sedan pratade Tomas Sjödin om samma sak i Dagens Industri (passande publikation för att prata om vila) och berättade om hur han och hans fru ända sedan han skrev boken har gjort sabbaten till en del av sin livsrytm. De har funderat på vad som skänker dem verklig vila och utifrån den bestämt sig för att avstå från skärmar och shopping ett dygn i veckan. Från lördag kväll till söndag kväll gör de bara saker som får dem att må bra. Som långpromenader, omsorgsfull matlagning och umgänge med vänner.

Redan när jag läste ”Det händer när du vilar” ville jag införa sabbat i mitt eget liv, men ni vet hur det kan vara. Intentionerna är goda, men sedan har man inte karaktär nog att stå fast vid sitt beslut. Men nu har jag gjort ett nytt försök. I helgen lät jag mobil och dator vila från fredag kväll till lördag kväll och det var både uppfriskande och vilsamt. Plötsligt fanns tid för massa annat.

 

 

Vecka 47 – pyssel och tårar

Jag har skrivit hela veckan, både för Berättarministeriet och Dagen. Så glad för mina två roliga jobb.

I dag publiceras min intervju med den Augustprisnominerade författaren Johanna Nilsson. Jag var väldigt nervös inför intervjun, eftersom hon är någon jag ser upp till, men det visade sig att nervositeten var helt i onödan. Johanna var en väldigt behaglig person, hade välvillig blick och absolut närvaro. Dessutom sa hon massa intressanta (och sorgliga) saker. Vid ett tillfälle blev det så sorgligt att jag började gråta. Tårarna överrumplade mig, men Johanna blev inte besvärad. Ännu ett kvitto på att hon verkar vara en bra person.

Förutom att skriva har jag pysslat inför helgens julbasar. Alla ni som är i Stockholm, kom och fynda fina och fula grejer i Betlehemskyrkan på lördag.

Och så har jag ju läst lite såklart. Denna vecka har jag framför allt läst Ariel Levys ”När reglerna slutat gälla” som handlar om hur hon blev lämnad av sin partner och förlorade sitt barn under väldigt kort tid, men också om hur hon finner kärleken på ett oväntat sätt och hittar en väg tillbaka.

 

Vecka 46 – vänskap och fundamentalistiska mormoner

Har haft en dålig vecka hittills. Magsjuka, ork som tryter, oro över världen. Till helgen ska jag åka till Sigtuna och träffa mina Uppsalavänner, så det finns goda chanser att den här veckan ändå slutar i dur. Och på söndag ska jag vara söndagsskollärare och träffa tonåringarna som jag verkligen gillar att umgås med.

Men nog om det, här kommer två grejer som jag har läst och sett den här veckan.

Läst: Owe Wikströms ”Från ett cafébord i Paris.” Lite väl klyschig titel för min smak, men innehållet är desto bättre. Wikström är  professor i religionspsykologi och skriver i sin senaste bok om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Så lite blandade tankar kan man säga. Men det finns många guldkorn. Framför allt fastnade jag för resonemangen om vänskap.

Vänskapen får ofta stå tillbaka för den mer spännande förälskelsen eller kärleken, både i konsten och i livet, men känns det inte som att fler och fler vill ge sig på att beskriva vänskapens väsen? Wikström gör det genom att skriva om friheten som kännetecknar vänskapliga relationer – det finns inga förpliktelser, utan man ses helt enkelt för att man trivs i varandras sällskap. Jag må dra åt det pliktetiska hållet, men jag tror ändå att sann vänskap (om man kan prata om en sådan) inte bara kan innehålla frihet, utan även ansvar. För visst borde vänner ha några slags skyldigheter mot varandra?

Sett: Såg en skrämmande dokumentär om FDLS – en utrbytarsekt från mormonkyrkan där Warren Jeffs var ledare och profet. I dokumentären berättar två av hans barn om hur han utnyttjade dem sexuellt under hela barndomen. Jeffs gifte sig med 80 kvinnor, många minderåriga och sitter nu fängslad, dömd för pedofili. Barnen som är med i dokumentären berättar trots allt om sin far med värme och säger till och med att de fortfarande älskar honom. Det är ett mysterium för mig.

Tid att tänka

 Miriam har svårt att somna. Spjälsängen har vi gett upp för länge sen, så nu sover hon i gästsängen, där vi har tagit bort benen så att hon inte ska ramla ner. Ibland när hon ska somna måste jag eller Christoffer ligga bredvid i över en timme och klia på ryggen. När jag ligger där i mörkret och allt annat tystnar får jag tillgång till mina tankar och ofta kläcks mina bästa idéer just då. Det tråkiga är att det ska krävas en svårsövd dotter för att jag ska ta mig den tiden.

Vecka 45 – invigning och intervju

Novemberdis och djupa ringar under ögonen. Men det finns flera saker som piggar upp. Bland annat blev jag väldigt glad över den fina respons som jag fick på mitt porträtt av John Sjögren som publicerades i Dagen i veckan.

Sen är jag väldigt peppad över nästa veckas författarmöte. Jag ska träffa Johanna Nilsson, som är mästare på att skriva ungdomsromaner om svåra och viktiga ämnen. Några av er kanske har läst hennes debut ”Hon går ut genom tavlan, ut genom bilden.” Nu är hon Augustnominerad för sin senaste roman ”För att väcka hon som drömmer.” I den svälter huvudpersonen sig, i hopp om att hennes uppoffring ska blidka Gud så att Josefins mamma botas från sin cancer. En oerhört sorglig och stark roman.

Att träffa människor man beundrar är tudelat. Jag blir lätt flamsig och fumlig och har svårt att ge ett seriöst intryck. Dessutom strösslar jag beröm. Hoppas jag inte blir odräglig när jag träffar Johanna.

En tredje rolig sak är att jag i dag åker till Göteborg för att vara med på invigningen av Berättarministeriets skrivarverkstad. När jag började på Berättarministeriet var invigningen av den tredje verkstaden ett av mina första projekt. Nu blir invigningen i Göteborg ett av mina sista.

Den här veckan bjuder jag inte på något jag läst, sett eller hört. Det får vänta till nästa.

Stå emot

Författaren Lena Andersson skrev en krönika för ett tag sedan om hur reklam inte biter på den rationella människan (typ). Jag gillar Andersson, men delar inte hennes orubbliga tilltro till det mänskliga förnuftet. Jag tror tvärtom att vi är väldigt påverkbara. Det gäller i allra högsta grad det vi ser på sociala medier, vilket jag blev påmind om för ett tag sedan när jag skulle köpa en ansiktskräm och valde en som jag sett på en blogg. Kopplingen till bloggen insåg jag inte förrän jag kom hem.

Ofta överskattar vi vår förmåga att stå emot alla budskap som forsar mot oss. I alla fall gör jag det. Ett tag trodde jag att jag skulle bli ”inspirerad” av att följa härliga människor som reste jorden runt och gjorde spännande projekt, men effekten blev mer depp än pepp. Jag blev varse om min egen brist och lovade därför mig själv att sluta med mitt planlösa scrollade, att sluta hoppa från den ena lyckade och lyckliga människan till den andra. Hittills har det gått ganska bra och resultatet är slående. Mindre stress och press, mer nöjd. Känns värt.

 

 

Vecka 44 – arbetsideologi och Arvo Pärt

I helgen var jag på Pilgrims höstmöte. Existentiella samtal i slottsmiljö och sprakande höst utanför fönstret. Vad mer kan man önska? Höjdpunkten var att lyssna till sociologen Roland Paulsen som ifrågasätter vår tids arbetsideologi och tycker att vi oftare borde ställa oss frågan varför vi arbetar. Förutom att Roland Paulsen sa många smarta saker var han en väldigt gullig person (han hade till och med sånna där strumpor med plats för varje tå)

En annan höjdpunkt var att lyssna på Eric Schülds liveversion av radioprogrammet ”Text och musik.” Tänk er ett slotsskapell, högt i tak, levande ljus, sent på kvällen. Och så en man som pratar om klassisk musik med sån innerlighet att han får vem som helst att genast vilja lyssna. Han presenterade några av sina favoritstycken och Arvo Pärt fick mig att börja gråta. En magisk stund.

Annars har jag läst, sett och hört följande.

Läst: Jag är väldigt inne på det här med kapitalismkritik. Har i för sig varit det ett tag, men tycker inte ni också att det blir tydligare och tydligare hur allt fler områden i våra liv ekonomiseras? Sånt som inte borde ekonomiseras. Som relationer, eller det egna jaget. Varför pratar alla frivilligt om sig själva som varumärken till exempel?

Lite kopplat till detta, men med fokus miljö, skriver Naomi Klein i sin senaste bok ”This Changes Everything” som jag läser just nu. Hon redogör för hur kapitalismen är skyldig till miljöförstöringen och manar till förändring.

Sett: Kollar bara på skräp-tv för tillfället. Inget jag vill tipsa om.

Hört: Ja, det där Arvo Pärt stycket som fick mig att börja gråta kanske ni undrar över. Det heter ”Sarah was 90 years old”. De första tio minuterna består av en trumma som låter exakt likadant. Men efter det, då händer det nåt! Tips!