Att vara medioker

Då och då (ganska ofta) dyker gulliga bebisbilder upp i mitt Instagramflöde. Vanligtvis får de mängder av kommentarer och när någon är helt ny på jorden väller lyckönskningar, med rätta, in. För ett tag sedan läste jag igenom ett gäng sånna kommentarer. Någon skrev ”du är en pionjär”. En annan ”du kommer skriva historia” och en tredje ”din framtid är så ljus att jag blir bländad.”

Och jag fattar att syftet är att peppa, men kommentarerna speglar också en människosyn som säger att det lilla barnet redan innan den första levnadsveckan är till ända, omgärdas av en förväntan av att ”bli någon” – en pionjär, historieskrivare eller något annat bombastiskt. Och där tror jag att vi gör oss själva en björntjänst. Även om jag är en optimistiskt lagd person som för det mesta ser möjligheter, tror jag inte på att försöka pumpa upp våra självförtroenden, varken på oss själva eller våra barn.

Istället har jag landat i den ljuvliga insikten att jag är ganska medioker. Och nu protesterar säkert alla världens livscoacher med uppmaningen att tänka större om mig själv och göra allt jag kan för att frigöra den potential som finns inombords. Jag protesterar tillbaka och vill säga att dels är det inte sant att jag har mängder med outnyttjad potential och dels att ett sånt tankesätt ofta leder till press och ouppnådda förväntningar.

Att se sig själv som en medelmåtta betyder inte att jag uppgivet rycker på axlarna och tror att jag inte kan något. Det betyder inte heller att jag inte värderar mig själv. Det är snarare en krass insikt i att jag inte är särskilt anmärkningsvärd. Kanske låter inte det här som ett superinspirerande förhållningssätt till livet, men jag lovar att det hjälper lugnet och friden på traven. Och kanske är det också mer realistiskt. Jag vet att min framtid inte är så ljus att den kommer blända, jag är inte någon pionjär och kommer förmodligen inte skriva historia. Däremot kanske jag kan betyda något för någon. För mig är det nog.

 

En lista om läsning

Den här veckan blir det en speciallista om läsning, hittad hos Flora. 

Hur många böcker läser du på ett år?
Kanske 25? Läser många böcker parallellt och ibland avslutar jag dem halvvägs. Men i snitt blir det nog 2 böcker i månaden.

Läser du snabbt eller långsamt?
Snabbt. Övar mig på att läsa långsamt för att ta in texten mer, men är så otålig.

Var får du tag i dina böcker?
Jag älskar att gå i bokaffärer och om jag vill ge mig själv en present köper jag alltid en bok. Annars så lånar jag en del på bibblan. Bibliotek är ju världens bästa grej. Förutom att det är bra att kunna låna gratis känner jag att jag vill värna bibliotekens existens genom att låna där.

Hur håller du koll på de böcker du har läst?
Sedan jag började blogga har det blivit mycket enklare att ha koll. Tidigare skrev jag upp dem i olika anteckningblock, men jag var inte så systematisk så det blev bara anteckningar här och där. Men nu har jag precis upptäckt Goodreads, sån bra grej! Har också en analog variant, en sån här fin där jag samlar alla mina läsupplevelser. Perfekt för dig som gillar listor + böcker.

Inbunden eller pocket?
Jag är ytlig när det kommer till böcker, dömer efter det yttre och kan nästan se direkt på omslaget om jag kommer gilla en bok eller inte. Inbundet eller pocket spelar inte så stor roll, men läser mest pocket för det är praktiskt.

Vilken genre läser du oftast?
Skönlitterära romaner, nästan enbart. Att språket är bra är det viktigaste. Borde utmana mig själv att läsa andra genres, men förmår mig inte. Vill inte ödsla tid på dåliga böcker när det finns så många bra.

Läser du flera böcker åt gången?
Ja, oftast har jag en tunnelbanebok och en kvällsbok.

Att läsa högt, vad tycker du om att göra det?
Underskattat! I somras läste jag och Christoffer högt för varandra ur Johannes Anyurus De ska drunkna i sina mödrars tårar och det var väldigt fint, speciellt eftersom jag satt på en gunga, han låg i en hängmatta bredvid och vi kunde se ut över ett vidunderligt alplandskap.

Vilken bok läser du just nu?
Elena Ferrantes Dagar av ensamhet

Har du någon särskild strategi för att läsa mer?
Att läsa på tunnelbanan från och till jobbet istället för att scrolla på mobilen, blogga om böcker jag läser och att ha en bokklubb som tvingar mig att läsa sånt jag annars inte hade valt.

Vilka böcker är de bästa du har läst på länge?
Ett litet liv av Hanya Yahaginara, och De oroliga av Linn Ullman

Vilka är dina favoritförfattare?
Lena Andersson, Bodil Malmsten, Karolina Ramqvist – bara svenska kvinnor upptäcker jag nu. Borde bredda mig…

10 år av vänskap

Vid den här tiden för 10 år sedan var jag helt ny i Uppsala. Jag hade flyttat in i ett studentrum på 18 kvadrat, börjat plugga pol.kand på universitetet och kände noll personer i min nya stad. Men så hade jag hört att det skulle finnas en Elin i min klass som jag nog skulle gilla. På uppropet lyssnade jag extra noga och i pausen var jag pang på: ”Hej, är det du som är Elin?”. Det kan löna sig att vara påflugen. Elin och jag fann varandra direkt – först i vår nykterism (vi kastade oss spontant i varandras armar i glädje över att hitta en nykter kompis i nollningshysterin) och sedan i samhällsengagemanget, tron, samtalen och skratten.

Vänskapen med Elin ledde sedan till fler vänskaper och plötsligt var vi ett litet gäng. Vi var så peppade på varandra att vi vid första mötet genast pratade om att flytta ihop. Starta kollektiv! Dela tro och gemenskap! Leva miljövänligt! Det blev aldrig något jättekollektiv, men genom åren har vi bott tillsammans i olika mindre konstellationer. Och vänskapen består.

Jag är så tacksam för dessa människor. Så snälla, smarta, genuina, roliga och reflekterande. Tillsammans har vi byggt snögubbar som protesterar mot miljöförstöring, ordnat Thanksgivingmiddagar, stått på loppis, fixat event, rest till Etiopien, varit på bröllop, firat födelsedagar, hängt i skärgården, bett, sjungit, dansat och ätit mängder av linssoppa, fruktsallad och scones. Och så har vi samtalat. Grundtryggheten i gemenskapen gör att orden kan flyta lätt och fritt och att alla får ta plats. Även om vi inte ses lika ofta som förut, kommer de här människorna alltid finnas nära mitt hjärta. Länge leve vänskapen!<3

Vecka 38 – Djursholm, Laleh och en man som heter Owe

Min bästa årstid är nu. Inget går upp mot den här luften, ljuset och löven. Om mornarna badar parken utanför mitt jobbfönster i ljus och gulliga hundar leker fritt. Så jag har mest njutit av naturen den här veckan. Och så har jag läst, sett och hört några grejer, såklart.

Läst: Har hattat lite hit och dit när det gäller läsningen den här veckan. Började med Navid Modiris, Hej syster, men hans avhuggna språk kändes för effektsökande, så jag gick jag vidare till boken vi läser i min bokklubb istället. Efter att ha läst skönlitteratur, självbiografi och rättegångsthriller ville vi prova något populärvetenskapligt och fastnade för Djursholm, ett ledarsamhälle. Det vi däremot inte hade koll på var att det är en tegelsten på 700 sidor. Måste snabba på om jag ska hinna läsa ut till nästa träff.

Det bästa jag har läst den här veckan hittade jag inte i någon bok, utan i en krönika av Lina Mattebo. Hela krönikan var superbra, men jag fastnade speciellt för ett citat av Johannes Anyuru: ”Jag tror att vi föds skrikande, oroliga över att existera och sedan söker efter berättelsen som förmår härbärgera det skriket.” Så fint uttryckt, så mitt i prick. Tack språket som hjälper oss att leva.

Sett: Hitlåtens historia om Lalehs ”Some die young.” Så otroligt fint program om hur Lalehs låt om en egen sorg blev betydelsefull för ett helt folk efter terrorattentatet på Utöya. Grät så mycket när jag tittade.

Hört: Podcasten Dagens människa med Owe Wikström, religionspsykolog, filosof, präst med mera med mera. Han pratar om tron på ett intellektuellt sätt utan att nedvärdera den personliga upplevelsen och ger många tankekarameller att suga på.

Hemmalivet

För något år sedan pratade jag framtidsplaner med en kompis som berättade att hennes dröm varken var att avsluta sina universitetsstudier eller satsa på karriären. Hon ville bli hemmafru. Jag fick anstränga mig för att inte låta dömande eller föraktfull när jag frågade vad som lockade henne med det. Hon svarade att familjen är det viktigaste och att hon gillar att vara hemma. Det var inte mer med det.

Jag har nyligen kommit tillbaka till jobbet efter ett år hemma och även om jag inte har några hemmafruplaner kan jag verkligen förstå tjusningen med att ägna dagarna åt att umgås med ett barn. Förutom att det var underbart att vara med Miriam och se henne göra nya upptäcker, hjälpte hemmalivet mig att vara i nuet. Efter ett tag vande jag mig vid att göra en sak i taget och insåg att unitasking är grejen.

Så nästa gång någon säger att han eller hon vill stanna hemma med barnen istället för att jobba, kommer jag inte vara föraktfull. Jag kommer säga ”heja dig!”

Vecka 37 – mosterlycka och frikyrka

Den här veckan var ingen vanlig vecka, utan veckan då jag blev moster. Underbara lilla Astor har kommit till världen och mitt hjärta svämmar över. Vilket mirakel det är varje gång en ny människa får liv. Mycket av mina tankar har upptagits av det lilla barnet, först innan förlossningen, hur allt skulle gå och nu efteråt måste jag titta på bilder typ en gång i minuten för att beundra hans lilla ansikte.

Förutom bebisvecka har de senaste dagarna haft frikyrkotema – denna förlöjligade, men underbara subkultur.

Läst: Kristungen av Malin Aronsson. Med lika delar humor och allvar skildrar journalisten Malin Aronsson sin uppväxt i Pingstkyrkan. Jag skrattar högt åt dråpliga historier om hur Malin rappade sexramsor med kyrkans barnkör på stadens torg, och blir berörd av utsattheten hon upplevde som tonåring. Kristungen kommer skapa igenkänning hos dig som vuxit upp i frikyrkan och nyfikenhet hos dig som inte har det. Underhållande och viktig läsning.

Sett: En kort sekvens av nya säsongen av Tro, hopp och kärlek. Efter förra omgången då jag gick all in, ordnade THK-kvällar, diskuterade med vänner och till och med såg säsongsavslutningen på storbild i en fullsatt kyrka, var jag lite mätt. Men så tipsade en kompis om att nya säsongen ändå har sina pärlor och jag började titta. Återstår att se om jag tittar klart.

Hört: För att inte bryta frikyrkotemat har jag den här veckan lyssnat på en podd om frikyrkopop. Det är Kalle Lind som i sin podd Snedtänkt samtalar med Dagenjournalisten Urban Thoms om en musikgenre som i Sverige flugit under radarn, men som skolat många etablerade artister.

 

Axel mot axel

I ett samhälle där vi är snabba att misstänkliggöra varandra behövs motkrafter. Ett tips är att ägna sig åt tillitsskapande övningar som att samåka med människor man inte känner. Det är roligt, bra för miljön och främjar medmänsklighet. Så mycket win! I våras intervjuade jag underbara Mattias från Skjutsgruppen om just detta och nu finns artikeln publicerad i tidskriften Kurage. Läs gärna!

Om Skjutsgruppen: ”Vi tror på axel mot axel och att säga hej!”

Vecka 36 – träningshets, Idol-look och kristaller

September är min favoritmånad. Och nu är det ju september, så bäst att njuta. Den här veckan har jag mest jobbat, men även läst, sett och hört följande:

Läst:

Jag hittade ett nummer av Kupé och läste intervjun med Brita Zackari där hon berättar om sin nya bok Jag hatar att träna. Hon vill appellera till alla dem, som precis som hon, inte har träning som favoritsyssla. Toppen, tänkte jag, eftersom jag mycket väl kan relatera till träningsovilja. Så avslutar Zackari med några peppande ord om att man inte behöver tänka att man ska träna fyra – fem gånger i veckan på en gång, ”det räcker med två pass i veckan.”

Två pass i veckan?? Det är ju jättemycket. Genast inser jag hur off jag är i denna träningsfokuserade tid. Medan en del (numera var och varannan) springer långdistanslopp är jag glad om jag tar trapporna istället för hissen. Egentligen vet jag såklart att det är nyttigt att träna, men jag tror att hetsandet över alla fördelar med fysisk aktivitet har gjort mig motvalls. Känner igen mig i Jessica Gedin:

Sett:

Tänkte att jag skulle se något på teve och hamnade framför slutaudition i Idol. Det var inget vidare, men en sak gjorde mig glad. Musikbranschen verkar ha fått upp ögonen för att man inte behöver vara pinnsmal och ha en traditionell och tillrättalagd popartistlook för att vara någon att räkna med. Personlighet och musikalitet går före, vilket var roligt att se.

Hört:

Laleh har varit mitt soundtrack den här veckan. Älskar allt hon gör. Just nu lyssnar jag på låten Kristaller på repeat. Som alltid tar Laleh det sorgliga och gör till något fint.

 

Stressen

På bron från Centralstationen till Kungsholmen går en kostymklädd man förbi mig. Eller går och går, han tar jättekliv i snabbt tempo. Samtidigt pratar han i telefon och jag hör honom säga: ”Jag stressar till jobbet, jag stressar på jobbet och jag stressar när jag kommer hem från jobbet. Jag stressar ju JÄMT!”

Rösten brister nästan och det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den här mannen har ett tajt livsschema. Och han är långt ifrån ensam om att tycka att livet är stressigt. Hela samhället är ju liksom uppbyggt kring produktion och prestation och effektivisering och resultat. Den som stressar premieras, medan den som vilar inte kan räkna med beröm. Men kanske borde det vara tvärtom? En utvilad, icke-stressad person har lättare att visa omtanke, ha tålamod och lyssna klart. Och är det inte just sånna personer som vårt samhälle behöver?

Vecka 35 – ångest och två systrar

Nu har jag jobbat en månad, vilket betyder uppstart av roliga projekt, men också timtal på tunnelbana och långa dagar utan Miriam. För att göra resan till- och från jobbet lite mer spännande (och kanske lite för att inte tänka på att jag har en dotter som står vid dörren och ropar mamma) läser jag böcker. Den här veckan har jag läst två som jag vill rekommendera.

Ibland är man lessen, ibland är man glad av Martina Montelius

Jag har alltid gillat författaren och dramatikern Martina Montelius – hon verkar så härligt frispråkig och originell och både hennes sommarprat och Värvet-intervju fick mig att skratta högt. Ibland är man lessen, ibland är man glad är hennes fjärde roman, handlar om ångest och är full av svart humor. Montelius har en helt egen stil, som jag bitvis älskar och bitvis stör mig på. Absurditeter och språkliga fyrverkerier avlöser varandra, men det mest framträdande är ändå sorgen som huvudpersonen bär. Den går in under skinnet och lämnar ingen oberörd.

Två systrar av Åsne Seierstad

Reportageboken Två systrar handlar om två unga norskor som radikaliseras och bestämmer sig för att strida för IS i Syrien. Varför, frågar de, ska man vara andra klassens norrman när man kan vara första klassens muslim?  Boken är delvis skriven utifrån pappans perspektiv när han i förtvivlan och desperation åker till Syrien för att få hem sina döttrar. Seierstad är en mästerlig berättare som med sitt reportage ställer viktiga frågor om människan och religionen. Rekommenderas varmt.