Vecka 40 – tyngdlöshet, kroppshets och undergång

Med 12 veckor kvar av det här året känner jag att sommarens avsaknad av semester börjar ta ut sin rätt. Är så väldigt trött. Har därför ordinerat mig själv några dagar på landet nästa vecka. Höstlöv och lugn, tror det kommer göra susen.

Läst: Den enda bok som fick följa med hem från Bokmässan var ”De tyngdlösa” av Valeria Luiselli. Men vilken bok sen! Kärlek från första sidan. Handlar om så mycket jag gillar: Mexico, New York, förlagsvärldens, konstnärer och skrivandet. Och så småbarnsliv uppe på det. Valeria Luiselli skriver ledigt och levande och jag älskar att vara i världen hon målar upp. Romanen berättar växelvis om nuet i Mexico där huvudkaraktären skriver en roman om åren i New York, och växelvis får man vara med i New York där allt hände. ”De tyngdlösa” är Luisellis debutroman. Ser fram emot många fler verk av denna stjärna.

Sett: I SVT-programmet ”Kroppshet” undersöker komikern och skådespelaren Mia Skäringer kroppen och hur vi ser på den. Hon har själv länge brottats med snäva kroppsideal och ätstörningar och har fått nog. Det är inte rimligt att kroppen ska få ta så mycket tid och energi, säger hon. Och jag håller med. För att komma till bukt med detta kan ett första steg vara att titta på Skäringers angelägna, öppenhjärtiga och välgjorda program.

Träffat: Hängde med gospelartisten Samuel Ljungblahd när han repade nya låtar, pratade undergång med Mats Strandberg och frågade nio författare om deras relation till Bibeln. 

”Jag skulle ju bli influencer”

Igår på bussen: Ett kompispar sitter mitt emot mig. Tjejen, som ser ut att vara i gymnasieåldern, storgråter. Men inte av hjärtesorg eller familjeproblem eller stress eller något annat. Nej, nej. Skärmen på hennes Iphone har spruckit. Därav tårarna som blandas med könsord. Så säger hon: ”Jag kommer säkert att dö på vägen hem också” följ av klagan över hur lång tid det kommer ta att laga skärmen och ett suckande ”Jag som skulle hoppa av skolan och bli influencer.”

Ja, vad säger man? Stackars liten?

Vecka 39 – Bokmässan

Veckans inlägg är försenat pga bokmässan. Min allra första. Det var underbart att vara där. Kaosartad delvis med alla människor och en ljudvolym som ger en huvudvärk, men ändå så fylldes jag av sånt hopp när jag vandrade runt bland montrarna och scenerna. Det fria ordet! Litteraturen! Samhällsengagemanget! (plus att det var väldigt roligt med all författar-spotting)

Jag var på Bokmässan med jobbet och intervjuade bland annat härliga Salem Yohannes om antirasistiskt arbete och massa olika författare om deras relation till Bibeln. Vad de svarade får ni se i Dagen på fredag.

Bokmässan tog all min energi, så nu blir det soffläge och ingen veckans lista. Hörs på tisdag istället!

Små saker som sätter spår

En sak som är spännande med att leva är att man aldrig vet vad som kommer påverka en. På ytan väldigt små saker kan sätta djupa spår.

Som när jag var 13 år och åkte på konfirmationsresa till Göteborg. Vi var på Liseberg och det var ju kul, men det som var min höjdpunkt var mässan i Göteborgs domkyrka. Visst hade jag gått en del i kyrkan innan för som konfirmand fick man ett slags klippkort och var tvungen att gå ett visst antal gudstjänster för att få bli konfirmerad. Men sällan hade jag upplevt att de som sjöng eller predikade i kyrkan faktiskt menade vad de sa.

Men så där i domkyrkan i Göteborg så var det som om prästens ord hade en annan tyngd. Församlingen sjöng med liv och lust med i psalmerna och verkade gilla att vara där.

Det som berörde mig allra mest var paret som satt i bänken framför mig. Innan nattvarden hälsar man alltid varandra med Herrens frid men i min konfirmandkyrka brukade det momentet bara innebära att alla fortsatte stirra rakt fram. Men inte i domkyrkan. Där vände sig folk till varandra, kramade och skakade han. Och paret framför mig gav varandra en innerlig puss på munnen innan de vände sig mot mig, tog min hand och önskade Herrens frid.

I efterhand har jag förstått att det där paret och deras strålande ansikten faktiskt fick större betydelse än jag kunde ana.

Vecka 38 -musikbransch och Lewi Pethrus

Har precis kommit hem från sångstund  i Svenska kyrkan. Fullt med barn och föräldrar, gratis fika, fina sånger. Och idel trevlig personal som är mån om att alla ska känna sig välkomna och hälsar en välkommen tillbaka. Tycker att Svenska kyrkan har oförskämt dåligt rykte. De gör ju samhällsinsatser på så många plan.

Förutom att hänga i kyrkan har jag i veckan gjort ett gästspel i musikbranschen. Och snabbt märker man att varje sammanhang har sin egen jargong. Helt uppenbart är jag oförmögen att hänga med i musik-tugget och den ”sköna” stämningen. Blir stel som en pinne och pratar inte med nån.

Läst: Gillade ”Ett annat liv” av PO Enquist så mycket att jag nu börjat läsa ”Lewis resa” som är hans skildring av pingströrelsens grundare Lewi Pethrus. Tänker att det nästan är obligatorisk läsning för mig som jobbar på en tidning som grundades av Lewi Pethrus en gång i tiden. Har inte hunnit så långt i boken, men hittills har jag lärt mig att Pethrus som grundade Kristdemokraterna till en början var socialist. I för sig var väl också Kristdemokraterna mer vänster när de startade. Högersvängen gjorde de senare.

Hört: Teologen Joel Halldorf pratar om Guds återkomst i Morgonpasset i P3. Han säger lite skämtsamt att ”vi teologer kan svara på nästan allt” men i Joels fall verkar det vara sant. Han är avslappnad, smart och ödmjuk. Kul med teologer som tar plats i offentligheten.

Att inte kunna klä sig

Jag avundas dem som har en klädstil.  Själv är jag hopplös. Kan inte matcha, vet inte vad som passar min kropp. En gång i tiden var det så illa att folk kunde säga, men du har ju långa armar (ett exempel, vet inte om det stämmer) och jag svarade: Har jag?

När jag var femton år hade jag en period när jag ville ha lite roligare stil. Så då klädde jag mig i neon och stora plastörhängen. Ja, ni hör hur icke-snyggt det var. Ändå minns jag det som att jag kände mig cool.

När jag bodde i Spanien blev jag förvirrad och klädde mig i något slags spanskt mode, och sedan när jag bodde i USA klädde jag ut mig i opassande kostymer/dräkter för att jobbet krävde lite mer fancyness.

Och nu då? Har efter 30 år inte lyckats hitta kläder som passar mig. Förra sommaren kom jag på den briljanta idén att jag skulle se ut sju outfits som verkligen var snygga och så skulle jag bara alternera mellan dem, en outfit för varje dag i veckan. Men sedan kom kruxet. Jag skulle ju behöva hitta de där outfiten också. Och då blev det genast svårare.

Vecka 37 – himlen, alternativhöger och kollektiv

Oj oj oj, vad jag har pratat med människor den här veckan. Har intervjuat om himlen, självmord, lovsång, tystnad, retreat. Med mera. Lär mig något vid varje möte, men det tar också mycket energi.

Den här veckan har vi också haft kick-off med jobbet och fick bland annat lyssna till Johan Eriksson som är med i Googles ledningsgrupp. Jag har lyssnat till honom en gång förut och som en konsekvens av det startade jag den här bloggen. Även nu pratade han om livslångt lärande och uppmuntrade till att inte lämna det egna lärandet till slumpen, utan bestämma sig för att utvecklas inom ett visst område.

Mitt mål är fortfarande att bli bättre på att skriva, så nästa grej jag tänker fortbilda mig inom är personporträtt. Finns massa journalister som jag beundrar för deras sätt att gestalta en person i ett reportage. Matilda Gustavsson på DN är min absoluta favorit, men gillar också Björn af Kleen, Åsa Beckman, Stina Jofs med flera. Önskar så att jag kunde skriva som dom. Och kanske är ett första steg att börja studera mer hur de gör.

Läst: Fick en fin nyutgåva av Selma Lagerlöfs ”Kristuslegender”, så den har jag börjat läsa. Skäms för att erkänna det, men det är min första bok jag läser av Selma.

Sett: Jag började kolla på dokumentären om alternativhögern i Sverige, men blev så mörkrädd att jag fick stänga av. Kan inte fatta att det här händer på riktigt, att livs levande människor står och pratar öppet om den ariska rasens överlägsenhet. Blä!

Var därför tvungen att kolla på något mer upplyftande, så slog i stället på ”Kalle och Britas sex liv” där paret Zackari Wahlström provar på alternativa levnadsformen. När jag tittade besökte de ett kollektiv i Falun. Jag gillar kollektiv i tanken, framför allt  värderingar av enkelhet, gemenskap och solidaritet, men skulle nog inte själv klara att bo så. Mitt behov av att vara ensam är allt för stort. Och dessutom är jag ingen bra kollektiv-kompis. Sämst på att städa, diska och laga mat.

You are what you love

Så heter en bok som snart kommer på svenska. Handlar om vanans makt, eller med ett kyrkligt ord, om liturgier. Både i samhället och i kyrkan.

Författaren James K.A. Smith menar att vi framför allt inte formas av det vi tycker och tänker, utan av det vi älskar. Och vad vi älskar yttrar sig ofta i vad vi gör, vad vi lägger vår tid på.

Det är inte för inte man brukar prata om goda vanor. En god vana som jag tycker är underskattad är att gå till kyrkan. Nu har jag varit kristen i över halva mitt liv och suttit på otaliga gudstjänster. Ibland har det var dötråkigt och ibland jublande roligt och upplyftande och härligt. Men oavsett går jag dit varje söndag. För det gör något bra med mig.

I gudstjänsten händer många omvälvande saker; vi möts över gränserna, vi ödmjukar oss och erkänner vår skuld, vi får förlåtelse, vi delar nattvarden med människor vi kanske egentligen har svårt för, vi önskar varandra Herrens frid. Och så fylls vi både med hopp och kraft. Hopp om att det goda en dag ska segra och kraft att orka kämpa för medmänsklighet tills dess.

Vecka 36 – skrattfest och bokfest

Den här veckans höjdpunkt var en spelkväll hemma hos en vän. Det är så befriande att under en hel kväll få gapskratta. Inga samtal om det allvarliga politiska läget, klimathoten eller något som tynger. En slags skrattventil, en liten verklighetsflykt. Spelet vi spelade var ”Med andra ord” och det stod klart att jag inte är så språkbegåvad som jag kanske trott…

Läst: Mycket av min lästid går till förberedelser inför intervjuer med författare. Just nu läser jag ”Himlen måste sakna en ängel” av Linn Maria Wågberg. Den är en sann berättelse om hennes son Leo som mirakulöst överlever efter en kanotolycka där han legat nedkyld med hjärtstillestånd i flera timmar. Väldigt gripande!

En annan bok jag läser inför en författarintervju är ”Slutet” av Mats Strandberg (Cirkeln-trilogin). Det är också gripande, fast på ett annat sätt. I den får vi följa två tonåringar fyra veckor innan en komet kommer krascha in i jorden och förinta allt liv. Alla vet om detta och frågan är: Hur agerar man med den vetskapen?

Om ni förresten vill veta mer om vad jag läser och vad jag tycker om olika böcker och så, kan ni börja följa mitt bokkonto på Instagram, heter @bokfest där.

Sett: Filmen ”Gräns” på bio. Sveriges Oscarsbidrag som fått pris i Cannes och idel hyllningar. Jag är dock tveksam. Filmen, som är en blandning mellan skräck, sfi fi och socialrealism handlar om en tulltjänstekvinnan Tina som tror att hon är människa men som när hon möter ett annat troll och bli kär, inser sanningen om sig själv. Filmen är helt klart sevärd och Eva Melander gör en enastående skådespelarinsats, men ändå var nog filmen lite för underlig och motbjudande för min smak. Allt för många scener skapade en krypande äckel-känsla.

Att alltid komma överens

Jag lyssnade på en podcast härom veckan där programledaren och gästen hade olika åsikter, men hela tiden kämpade för att hitta en gemensam nämnare. På slutet sammanfattade de med att lättat konstatera; ”Ja, men då tycker vi lika.”

Och visst är det mycket trevligare att tycka lika. Om jag säger ”Åh vad härligt med sol” vill jag inte ha ”Jag tycker det börjar bli kyligt” till svar. Då bryts liksom kontraktet av att vi ska småprata och etablera en gemensam bild av omgivningen. När någon pratar om det vackra vädret är det bara att hålla med.

På ett samhälleligt plan är det också viktigt att skapa samförstånd, att se likheter i stället för att stirra på olikheter. Men, ännu viktigare kanske är att kunna konstatera olikheter, och ändå visa respekt. Demokratin bygger på just mångfald.

Jag har som personlig utmaning att bli bättre på att inte alltid instämma för trevlighetens skull. Inte heller säga emot för sakens skull, men att stå för det jag tycker och vara okej med att det blir obekväm stämning. För efter ett tag försvinner obehagskänslan, man lär sig att det går att skilja på sak och person och man inser att det är helt okej att tycka olika.