Ishmael var barnsoldat

Under tre år levde Ishmael Beah som barnsoldat i Sierra Leone. Ständigt drogad och med en AK47:a i händerna tappade han snart räkningen på hur många han dödat. Femton år senare är Ishmael en bästsäljande författare och en av de viktigaste rösterna i kampen mot barnsoldater. IKON1931 åkte till New York för att höra hans berättelse.

Ishamel Beah var 12 år när han tvångsrekryterades av armén. Det var tidigt 1990-tal och inbördeskriget i Sierra Leone hade precis blossat upp, splittrat landet och förvandlat gemenskap till misstänksamhet. Vem som helst var plötsligt en potentiell fiende, det gick inte längre att lita på någon.

– Kriget förändrade Sierre Leone radikalt. Den starka bykänslan och tillhörigheten jag upplevde som barn var borta. Nu såg jag förtvivlade mammor hålla sina döda bebisar i famnen, jag såg män gråta för första gången i mitt liv och jag hörde barn desperat ropa ut namnen på sina försvunna föräldrar, berättar Ishmael.

Han är märkbart berörd när han tänker tillbaka. I kriget förlorade Ishmael hela sin familj och blev själv tvungen att fly. Han sprang från by till by och sökte mat och skydd för natten. Efter ett helt år på flykt hamnade han till slut på en militärbas. Äntligen hade Ishmael funnit säkerheten. Trodde han. Bara några dagar senare var han fullproppad med LSD och kokain, hade en AK47:a i händerna och beordrades att gå ut i strid. Nu fanns bara två val. Att döda eller att bli dödad.

Vi möts i New York. På ett café i stadsdelen Brooklyn. På betryggande avstånd från krigets iskalla verklighet. Men att höra Ishmaels berättelse griper tag. Jag minns plötsligt första gången jag såg filmen Blood Diamond om krigets Sierra Leone. Minns hur obehagligt det var att se små barn med vapen i händerna och hur skakad jag var efteråt. För Ishmael är Blood Diamond inte en film om ett land långt borta. För honom är berättelsen en avspegling av den verklighet som han själv levde i under många år. En verklighet som fortfarande gör sig påmind i mardrömmar om nätterna

Som soldat blev Ishmael bestulen på sin barndom och berövad sin mänsklighet. Livet i armén blev synonymt med livet självt och i sin bästsäljande självbiografi A Long Way Gone beskriver Ishmael hur hans hjärta sakta frös till is. Han tappade räkningen på hur många han hade dödat, krig blev vardag och de andra soldaterna blev Ishmaels nya familj; en trygghet och en gemenskap mitt i kaoset. Att fly var aldrig ett alternativ.

– Att acceptera situationen var det enda sättet för mig att orka, att börja ifrågasätta skulle bara göra saken värre. Dessutom fanns det ingenstans att fly. Alla soldater var brännmärkta och att ge sig iväg var lika med döden.

Ishmael stred i kriget i nästan tre år innan han räddades av Unicef. Där och då såg han det dock som allt annat än en räddning.

– Plötsligt kom en massa okända människor från en organisation jag aldrig hade hört talas om och sa att jag skulle åka till ett rehabiliteringscenter. Jag kände mig upprörd och förrådd. Att bli bortförd från de andra soldaterna var som att än en gång bli bortförd från min egen familj.

Ishmaels rehabilitering pågick i åtta månader. Den första tiden var fruktansvärd.

– Att dras ur armén var mycket svårare än att dras in i den. När drogerna var ur kroppen och vapnet tagits ur mina händer fanns ingenting som distraherade mig längre. För första gången var jag utlämnad att konfrontera mina mörkaste minnen.

Men Ishmael tog sig sakta igenom behandlingen och började se starten på ett nytt liv, bortom vapen och krig. Det som framför allt hjälpte honom att klara av resan var kärleken och medkänslan som han mötte hos personalen på centret.

– Sjuksköterskan Esther såg på mig som ett vanligt barn och det var precis det jag behövde. Tack vare henne kunde jag komma tillbaka till mitt verkliga jag.

Innan kriget, när Ishmael fortfarande levde med sin familj, samlades man ofta runt elden för att berätta historier. I Sierra Leone finns en stark berättartradition och för tre år sedan valde Ishmael att berätta sin egen historia. Hans berättelse blev den bästsäljande självbiografin A Long Way Gone.

Idén att skriva en bok föddes ur frustrationen. Ishmael hade fått ett bra liv i New York. Han hade adopterats av en amerikansk kvinna och pluggade stadsvetenskap på universitetet. Men frustrationen växte inom honom över att så många han mötte trodde att barnsoldater var hopplösa fall, att de aldrig kunde leva ett normalt liv utan att våldet hela tiden bubblade under ytan, redo att utlösas vilken sekund som helst.

– En del föräldrar ville inte att deras barn skulle umgås med mig för att det trodde att jag kunde bli våldsam. Det gjorde att jag ville visa att det går att leva normalt efter en sådan här upplevelse, det finns inga hopplösa fall.

Dessutom ville Ishmael visa att omständigheter kan få vem som helst att göra vad som helst.

– Jag kunde aldrig föreställa mig mitt liv såhär, jag var en vanlig kille, spelade fotboll och läste Shakespeare. Sedan blev jag soldat.

– Jag ville ge kriget ett mänskligt ansikte, skapa förståelse och få folk att inse att barnen i Sierra Leone är som vilka barn som helst. De har samma känslor, samma tankar och samma önskningar som barn på andra sidan jordklotet.

För Ishmael kommer minnena från kriget och tiden som barnsoldat alltid finnas inristade i hans inre. Även om han har pratat om sina erfarenheter inför säkerhetsrådet i FN, rest världen runt som ambassadör för UNICEF och talat inför skolklasser, militärer och barnsoldater otaliga gånger rivs sår upp varje gång. Jag frågar honom hur han orkar prata om sina minnen gång på gång trots att det gör så ont.

– Jag kommer aldrig kunna glömma det här, vare sig jag pratar om det eller inte. Eftersom jag har överlevt känner jag ett ansvar att göra det jag kan för att förhindra att barn rekryteras till krig och tvingas gå igenom samma sak som jag fick göra.

Samtidigt som minnena från kriget aldrig kommer att blekna, har Ishmael lärt sig att leva med det förflutna. Han har försonats med sin bakgrund och förlåtit förövarna.

– Jag har förstått att de som indoktrinerade mig också hade förlorat någonting, annars skulle de inte bete sig som de gjorde. Att inte förlåta skapar bara en cirkel av hämd och hindrar dig från att förstå din medmänniska och tro att hon kan förändras. Jag har kunnat förlåta, men jag kommer aldrig att kunna glömma.

När man träffar Ishmael är det svårt att föreställa sig att han har medverkat aktivt i ett krig. Han utstrålar lugn och energi och har alltid nära till skratt. Erfarenheterna från kriget har fått honom att uppskatta varje ny morgon. I dag lever Ishmael ett liv han aldrig kunnat drömma om och han vill inte missa en enda sekund av det. Han har sett det värsta i människan, men också det bästa och nu vill han sprida hopp och visa att förändring är möjlig.

– Min pappa sa alltid: ”Så länge du lever finns det alltid en möjlighet att någonting gott kommer att hända” Det har jag burit med mig hela mitt liv.”

 

Text av Malina Abrahamsson