Vecka 3 – celibat, gala och kyrklig exil

Den här veckan har jag skrivit, skrivit, skrivit. Och det har varit så kul. I dag publiceras två av mina alster – dels porträttet av biskop Martin Lönnebo, vars vishet och milda sätt golvade mig och dels intervjun med Gunilla Ek, barnmorskan som kämpat mot könsstympning i 20 år och som är en otrolig inspirerande dynamit-kvinna.

En rolig grej jag fick veta i veckan är att jag på måndag ska gå på Guldbaggegalan och bevaka den för Dagens räkning, både röda mattan och själva galan. Jag har en viss fäbless för den typen av tillställningar och är väldigt peppad. Ska bli kul att frottera mig med filmeliten (aka förmodligen stå fastklistrad vid gratismat-bordet eftersom jag inte känner en enda människa och inte kommer veta hur jag ska bete mig).

Läst: Jacob Langviks ”96 lampor” som handlar om hur människor som växte upp i kyrkan, men som av olika anledningar lämnade den som vuxna. En gemensam nämnare verkar vara att de känt sig trängda av det som de uppfattade som kristna ideal och att de blev besvikna över hur kristna i församlingen agerade. Jag har stor respekt för enskilda människors berättelser, men undrar samtidigt – har vi för stora förväntningar på kristna? Kristna människor är ju inte bättre än några andra och eftersom kyrkan är en samling människor är det naturligt att den felar. Behöver vi vara mer nådefulla?

Sett: På spåret och använt SVT-appen så man kan tävla med under tiden. Så kul!

Hört: Förra veckan skrev jag att jag skulle börja lyssna på podcasts. Det har jag gjort. Framför allt några avsnitt av ”The Liturgists” som handlar om två som vuxit upp i kyrkan, men som sedan brottats med tvivel, lämnat Gud – och kommit tillbaka till en reviderad form av tro. I avsnittet ”Lost and found” delar de sina berättelser och det är spännande lyssning, även om de då och då gränsar till det raljanta.

Sedan har jag lyssnat på OBS i P1 där Tone Schunnesson berättar om hur hon använt celibatet som en feministisk strategi. När hon under en tid avstod från män frigjordes massor av energi till annat – hon blev produktiv, kunde blicka inåt och drabbades av insikten ”att sex är något intimt som jag vill dela med någon jag känner tillit för.” Schunnessons text är intressant ur flera aspekter, men på något sätt känns det som om den feminismen har gått hela vägen runt. Att INTE leva sexuellt frigjort kan nu tolkas som en feministisk handling och nunnornas celibat lyfts fram som exempel.

Vecka 2 – föräldraförväntan, Solsidan och Jesus

Jag älskar att åka tåg. Extra mycket älskar jag det när jag är på uppdrag. För några år sedan åkte jag tåg genom hela Sverige på väg till skolor och föreläsningar om likabehandlingsarbete. Nu åker jag på journalistiska uppdrag, men förväntan och peppen är densamma. Eller egentligen är den ännu större nu. Som i helgen när jag besökte småländska Lessebo där nysvenskarna har gett församlingen nytt liv. Älskar känslan av att komma till en okänd plats och få träffa människor som jag aldrig annars skulle ha träffat. Höra deras berättelser och sedan gestalta dem i text. Sån glädje!

Läst: Är inne på föräldratemat och har dels läst en artikel i Filter om att människor blir olyckliga när de får barn och dels en bok som heter ”Dålig mamma eller superkvinna?” där framgångsrika kvinnor berättar om hur de blivit kritiserade för att de vill kombinera karriär och moderskap.

När det gäller det offentliga samtalet om föräldraskap känns det som att det har svängt på bara några år. Tidigare var det ”allt med barn är så underbart”-narrativet som gällde, vilket gjorde att många kände sig dåliga för att de inte kunde leva upp till den känslomässiga förväntan som var förknippad med att ha en bebis. Men nu känns det som att vi hamnat i andra diket. Allt kring barnen ska problematiseras och fler och fler kvinnor berättar i media om hur de inte orkar umgås med sina barn. Vore det inte bra med en balans?

Sett: Såg Solsidan på bio. Har bara sett några enstaka avsnitt av serien och filmen var som serien fast längre. Underhållande och bra skådespel. En bonus med att gå på bio är ju alla trailers inför kommande filmer och jag blev väldigt pepp på Greta Gerwigs ”Lady Bird”. Filmens huvudperson går sista året på ett katolskt high school i Sacramento och historien kretsar kring hennes framtidsplaner (och ångest) samt relationen till mamman. När 30 sekunder av trailern visats sa Christoffer ”Den där vill du se va?” He knows me so well.

Såg även premiären av SVT:s ”Kulturveckan” som de beskriver som ett slags utvecklingssamtal om aktuella kulturnyheter. Bland annat intervjuades hovpredikanten Michael Bjerkhagen och prästen och satirtecknaren Kent Wisti. Programledarna ville veta vad Svenska kyrkan skulle satsa på; den folkliga eller gudomliga Jesus, mannen eller mysteriet. Bjerkhagen och Wisti svarade bra kring att det inte är kyrkans val, Jesus är den han är. Han är både Gud och människa, det är liksom det som är hela poängen.

Programledarna från Kulturveckan var förresten på samma pressträff på Liljevalchs Vårsalong som jag. Tror att de researchade inför kommande sändningar. Rekommenderar alla att besöka Vårsalongen, jag blev väldigt uppiggad av all konst och kreativitet där. Också stort plus för att min idol Lena Andersson var på plats. Jag vågade dock inte gå fram och bedyra min kärlek eftersom jag vet hur det brukar sluta: att jag pratar för mycket och säger alldeles för stora ord, vilket får mig att framstå som patetisk.

Hört: Har nästan aldrig något att skriva på den här kategorin, men nu har jag fått massor av podcast-tips på min Facebook så jag kanske borde börja beta av några av dem. Är mest sugen på The Liturgists där Michael från mitt favoritband Gungor pratar om sin tro, men kanske mest om sina tvivel.

Vecka 1 – nostalgi och förälskelse

Jag är inne i en nostalgisk period. Kan inte hejda alla minnen som spelas upp för mitt inre. Och då är det inte bara från förra året, utan från hela livet. Jag gillar att försjunka i det förgångna, men ibland blir jag vemodig och undrar vad det blivit av alla människor som man stött på under åren. Som femtonåringen jag träffade på det kristna sommarlägret som var så sorgsen och skör, men som jag fick så fin kontakt med. Eller Marta från Nicaragua som gick i förberedelseklass på mitt gymnasium och som flyttade till USA och gifte sig med en främling. Eller de cancersjuka barnen jag träffade på Ronald Mc Donald House i New York.

Förutom att jag varit nostalgisk den här veckan har jag också firat nuet, att min man Christoffer fyller 30 år. Blir så tacksam när jag tänker på honom. Tänk att vi två av alla människor skulle träffa varandra, bli kära och gifta oss.

Läst: Handbok för städerskor av Lucia Berlin – novellförfattaren som hittat en storpublik först efter sin död, ungefär på samma sätt som John Williams gjorde med ”Stoner.” Vanligtvis är jag inte så förtjust i noveller eftersom jag tycker om att umgås med samma karaktärer länge. Hur välskriven en novell är kan den inte mätas med romanen, tycker jag. Men Berlin är en fantastisk berättare med sinne för detaljer och många av novellerna gör avtryck.

Sett: ”Call me by your name” som går på bio nu. Det är 80-tal och någonstans i norra Italien bor en akademikerfamilj som lever ett bohem-intellektuellt liv i ett stort hus. De pratar fyra språk var, har livliga samtal vid middagsbordet och läser för varandra på kvällarna. Sonen i familjen förälskar sig i den amerikanska studenten som är där under sommaren, och filmen utforskar deras relation. Det är engagerande och filmiskt vackert, men ändå stör jag mig på karaktärerna. Eller egentligen bara på den Ken-liknande studenten Oliver. De andra karaktärerna får jag inte riktigt grepp om. Men ändå (eller kanske just därför) har jag tänkt på dem efteråt. Och att en film stannar kvar hos en, måste ju vara ett gott betyg.

Vecka 52 – årssummering och ensamhet

Årets sista vecka. Ofrånkomligt att inte tänka på det som varit och det som hände under 2017. Jag började året som mammaledig, gick på museum och babyträffar. Sedan från maj till juli var vi i Schweiz och det var underbart. Har ju skrivit massor om det redan, så ska inte tjata mer. Men vill rekommendera alla att tillbringa en tid i L’Abri.

När jag kom hem var det sommar, jag fyllde 30 men slapp ålderskrisen. Sedan återgick jag till jobbet på Berättarministeriet, men blev inte långvarig för hux flux dök ett drömjobb upp och mot alla odds (inte journalistutbildad, aldrig jobbat på redaktion, kan inte fota eller filma) fick jag det. Däremellan blev jag också moster till världens underbaraste Astor. Så hösten får 10 poäng!

Nu är det nytt år och ett annat inlägg tänkte jag ägna åt mina planer för det nya året. Men först, här kommer veckans läst, sett och hört.

Läst: Har inte fått någon ro att läsa böcker under julen, så har inget bra att tipsa om. Eller jag kan vara fräck och tipsa om en text jag själv skrivit. Inte för att själva texten är briljant, men för att Tommie Sewón som jag intervjuade säger så många bra och viktiga saker om ensamhet. Här kan ni läsa. 

Sett: Såg filmen Svenskjävel om 25-åriga Dino som jobbar som barnflicka i Oslo och blir indragen i ett familjedrama. Bianca Kronlöf spelar extremt bra och jag imponeras över hur lite som berättas om karaktärerna, men hur nära man ändå kommer dem.

Hört: Förra veckan tipsade jag ju om A Treehouse Waits jullåt. Den här veckan har den fått stå tillbaka för en julklassiker: Oh Helga Natt. En av få låtar som till och med kan få ateister att bli smått religiösa.

Vecka 51 – grundglädje och köttets lustar

Känner mig uppfylld efter den här veckan. Speciellt efter onsdagen då jag var i Linköping och gjorde intervjuer, först med Zandra som sysslar med relationsfrämjande foto, sedan med Lena som berättade om livet med Asperger och till sist med biskop emeritus Martin Lönnebo som skrivit en bok om glädje. Alltså vilken lyx det är att få göra sånt här i jobbet. Lärde mig massor.

Läst: Inför intervju med Martin Lönnebo läste jag hans bok ”Grundglädje” och gillade den väldigt mycket. Så mycket samlad livsvisdom. Hör på det här till exempel:

Vad är skönast på jorden? Godheten och sanningen, modet och ödmjukheten. Vad är livets jordemening? Att – i någon liten mån – öka Skönheten. Du har inte levt förgäves om du likt en tändsticka lyst upp ett enda ansikte. Och en del kan få nåden att tända stora bål.

Sett: Köttets lustar med Henrik Schyffert på SVTplay. Underhållande och upplysande om vårt köttätande. Har gett mig motivation att äta mer vegetariskt, trots att jag älskar korv.

Hört: Först nu har jag börjat lyssna på julmusik. Favoritlåten kommer från A Treehouse Wait och heter Make the Gates All Wide. 

Vecka 50 – bussresor och superkvinnor

Bussen till jobbet är nästan alltid helt tyst. Människor är försjunkna i sina skärmar och i sig själva. Jag brukar roa mig med att titta på folk. De senaste dagarna har jag slagits av alla människors olikheter. Ingen superinsikt, jag vet. Men jag har tänkt mycket på hur olika våra förutsättningar, utseenden och personligheter är och hur vi alla har gemensamt att vi måste acceptera oss själva och våra enda liv. Just acceptans måste väl ändå vara vägen till frid?

Läst: Läser ju hela tiden i jobbet och den här veckan fastnade jag för en artikel av Susanna Birgersson. Hon skriver apropå boken ”Dålig mamma eller superkvinna?” som släpptes nyligen. I den intervjuas kvinnor i karriären om hur de kombinerar arbete och barn. De vänder sig mot att kvinnor ska få dåligt samvete för att de prioriterar bort barnen till förmån för arbete, men Susanna Birgersson efterlyser barnperspektivet framför mammaperspektivet. Mycket intressant.

Sett: Ska se ”Book of Mormon” ikväll. Inför musikalens sverigepremiär intervjuade jag två mormon-missionärer. De var supertrevliga, men trodde på en del märkliga grejer. Här finns intervjun. 

Hört: Kaggeholms musiklinje hade ett ljuvligt luciatåg på redaktionen. Är inte lucia en av de finaste högtiderna?

Vecka 49 – första dejten och 4000 läsare

Vet inte vad som har hänt, men från att ha haft typ 600 läsare i veckan på den här bloggen hade jag den här veckan 4000. Qué pasa? Det känns ju helt sjukt och jag misstänker systemfel. Särskilt eftersom det plötsligt var väldigt många indier som hittade hit…

Jaja, nog om det. Nu till veckans, decimerade lista.

Läst: Har avslutat ”När reglerna slutat gälla” av Ariel Levy. Kanske hade jag för höga förväntningar eftersom den blivit så hajpad, för även om den var både rolig, sorglig och snyggt skriven fastnade jag inte som jag trodde att jag skulle göra. Har ingen bra analys till varför. Någon annan som läst?

Sett: Blev tipsad om ”Första dejten” och har nu sett två avsnitt. I programmet får man följa olika par på blind date på en restaurang och i första programmet dyker Louise som jag var i Peru med för många år sedan. Hon gjorde sig strålande bra i tv och var väldigt rolig att titta på. Överlag har programmet hittat bra personer med karaktär.

Vecka 48 – Ingmar Bergman och hejdå BM

I dag gör jag min sista dag på Berättarministeriet. Känns overkligt. Samtidigt ser jag tillbaka på en otroligt lärorik tid. Berättarministeriet gör skillnad på riktigt och jag känner mig ärad över att ha fått vara en del av en kreativ och proffsig verksamhet.

Läst: Caroline Krooks bok om de existentiella frågorna i Ingmar Bergmans filmer. Ska intervjua henne nästa vecka och funderade på om jag borde kolla igenom Bergmans katalog innan. Skämmigt nog har jag inte sett en enda Bergmanfilm. Minns när jag träffade min vän Javid som kommer från Afghanistan för första gången och han frågade mig om jag gillade ”Sjunde inseglet.” Fick inse att han hade bättre koll på Bergman än jag.

Har också läst flera intressanta artiklar den här veckan. Den mest intressanta handlade om faktaresistens, relativism och religionens roll. Läs! 

Sett: Blev bjuden på Dannys show av min kompis Julia. Det var såå bra. Han är sån entertainer. Proffsiga nummer, superbra dans. Sedan pratade han lite om sitt liv, om matematik och om att ta tid till meditation och stillhet, men jag gillar honom bäst när han sjunger och dansar. Säger också något om mig att jag blev som gladast när han körde sin latino-låt ”Todo el mundo.” Är nog latina i själen.

Hört: Lyssnar bara på Sabina Ddumbas ”Så mycket bättre”-tolkningar. Vilken närvaro och röst!

Vecka 47 – pyssel och tårar

Jag har skrivit hela veckan, både för Berättarministeriet och Dagen. Så glad för mina två roliga jobb.

I dag publiceras min intervju med den Augustprisnominerade författaren Johanna Nilsson. Jag var väldigt nervös inför intervjun, eftersom hon är någon jag ser upp till, men det visade sig att nervositeten var helt i onödan. Johanna var en väldigt behaglig person, hade välvillig blick och absolut närvaro. Dessutom sa hon massa intressanta (och sorgliga) saker. Vid ett tillfälle blev det så sorgligt att jag började gråta. Tårarna överrumplade mig, men Johanna blev inte besvärad. Ännu ett kvitto på att hon verkar vara en bra person.

Förutom att skriva har jag pysslat inför helgens julbasar. Alla ni som är i Stockholm, kom och fynda fina och fula grejer i Betlehemskyrkan på lördag.

Och så har jag ju läst lite såklart. Denna vecka har jag framför allt läst Ariel Levys ”När reglerna slutat gälla” som handlar om hur hon blev lämnad av sin partner och förlorade sitt barn under väldigt kort tid, men också om hur hon finner kärleken på ett oväntat sätt och hittar en väg tillbaka.

 

Vecka 46 – vänskap och fundamentalistiska mormoner

Har haft en dålig vecka hittills. Magsjuka, ork som tryter, oro över världen. Till helgen ska jag åka till Sigtuna och träffa mina Uppsalavänner, så det finns goda chanser att den här veckan ändå slutar i dur. Och på söndag ska jag vara söndagsskollärare och träffa tonåringarna som jag verkligen gillar att umgås med.

Men nog om det, här kommer två grejer som jag har läst och sett den här veckan.

Läst: Owe Wikströms ”Från ett cafébord i Paris.” Lite väl klyschig titel för min smak, men innehållet är desto bättre. Wikström är  professor i religionspsykologi och skriver i sin senaste bok om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Så lite blandade tankar kan man säga. Men det finns många guldkorn. Framför allt fastnade jag för resonemangen om vänskap.

Vänskapen får ofta stå tillbaka för den mer spännande förälskelsen eller kärleken, både i konsten och i livet, men känns det inte som att fler och fler vill ge sig på att beskriva vänskapens väsen? Wikström gör det genom att skriva om friheten som kännetecknar vänskapliga relationer – det finns inga förpliktelser, utan man ses helt enkelt för att man trivs i varandras sällskap. Jag må dra åt det pliktetiska hållet, men jag tror ändå att sann vänskap (om man kan prata om en sådan) inte bara kan innehålla frihet, utan även ansvar. För visst borde vänner ha några slags skyldigheter mot varandra?

Sett: Såg en skrämmande dokumentär om FDLS – en utrbytarsekt från mormonkyrkan där Warren Jeffs var ledare och profet. I dokumentären berättar två av hans barn om hur han utnyttjade dem sexuellt under hela barndomen. Jeffs gifte sig med 80 kvinnor, många minderåriga och sitter nu fängslad, dömd för pedofili. Barnen som är med i dokumentären berättar trots allt om sin far med värme och säger till och med att de fortfarande älskar honom. Det är ett mysterium för mig.