Vecka 15 – geniförfattare och filmfestival

I veckan blev jag inbjuden att bevaka ”Swedish Beauty Awards”. Känns som ett skämt. Jag äger knappt en mascara. Och har absolut ingen aftonklänning att ha på mig. 

Desto mer passande kändes det att få bevaka Existentiell filmfestival i Falun. Jag var där förra året och ville inte missa årets upplaga. Det är ett väldigt fint arrangemang som blandar högkvalitativ film med intressanta samtal om existentiella frågor. Längre ner skriver jag om en av filmerna som jag såg. 

Läst: ”Ett system så magnifikt att det bländar” av Amanda Svensson

Jag har bara hört om Amanda Svensson innan, men aldrig läst henne. Och oj, vad jag har missat. För jag älskar hennes språk, skrattar åt hennes humor och fascineras av hennes hjärna. 

Den här boken består av tre parallella, egentligen ganska invecklade berättelser om trillingarna Sebastian, Matilda och Clara. Dessutom tillåter sig Amanda Svensson sig att blanda olika skrivstilar. Ändå blir det aldrig rörigt utan bara dynamiskt. Geni-författare tycker jag. 

Sett: ”First reformed”

En av filmerna jag såg på Existentiell filmfestival i Falun. Om den krisande prästen Ernst Toller som arbetar i en tynande församling i Upper State New York. I ett själavårdssamtal möter han den missmodiga miljöaktivisten Michael Mensana, vilket öppnar prästen ögon för klimathotet och får honom att agera på minst sagt okonventionella sätt.

Filmen är återhållet och långsamt berättad och saknar nästan helt filmmusik. Ändå dras jag med. Både av huvudrollsinnehavaren Ethan Hawkes fantastiska skådespeleri och av berättelsen som rymmer så många lager. Referenserna till kristen tro är av naturliga skäl många och filmen tar upp stora teman som ansvar och skuld utan att ge några färdiga svar. Rekommenderar!

Sett: ”Vad ska folk säga”

Om den norsk-pakistanska 16-åringen Nischa som dras mellan viljan att leva norskt tonårsliv och de starka förväntningarna i sin pakistanska familj. En stark, välspelad och berörande film om hedersförtryck och vad det kan få för konsekvenser. Fick mig både att gråta och tänka till.

Vecka 14 – Napalmflickan och skräp-tv

Nu är det en vecka kvar tills vi flyttar till Uppsala. All vårens planering och fix och stök kommer falla på plats. Jag längtar!

Och snart kommer vårt andra barn. Förbereder mig genom att gå profylaxkurs (varför gjorde jag inte det första gången?) läser om att föda utan rädsla och försöker visualisera målet – när Miriam får hålla sin lillasyster.

Den här veckan sinade dock motivationen för det mesta eftersom jag legat magsjuk. Men nu är jag frisk och firade med att gå till mitt favoritfik med en bok (Amanda Svenssons senaste – så bra!). På vägen dit sken solen och jag kom på mig själv med att högt sjunga ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Har ni tänkt på texten till den? Så poetisk och fin.

Läst: ”Napalmflickan” av Kim Phuc Phan Thi

Drabbande livsberättelse om flickan som fångades på bild som åttaåring när Napalmbomberna föll över Sydvietnam. Efter det blev Kim Phuc en symbol för krigets fasa och hon har levt med traumat från händelsen hela sitt liv. Men hon har också hittat en glädje och en frid, som övergår allt förstånd. Om det skriver hon i sin bok.

I veckan fick jag möjlighet att göra en intervju med Kim Phuc. Numera bor hon i Kanada och sällan har jag pratat med någon som verkar så levnadsglad. När man känner till hennes bakgrund är det närmast ett mirakel.

Sett: Skräp-tv

Det enda jag kollar på när jag är sjuk. Den här veckan bla. Första dejten.

Hört: MAI:s Gibraltar

Min vän Helena har producerat artisten MAI:s senaste låt ”Gibraltar”. Den är så bra! Stark text!

Vecka 13 – Junibacken och självhjälp

Veckan gick och jag glömde helt bort att tisdag är min bloggdag. Så nu blir det bara fredagsinlägg den här veckan.

Några bra/fina saker den här veckan.

  1. Vi har börjat baka bröd. Eller ja, Christoffer har. Jag gav honom boken ”Enkla bröd” i present och sedan dess har han levererat det enkla (men goda) brödet efter det andra. Billigare och godare än att köpa färdigt.
  2. Imorgon ska vi till Junibacken. När jag sa att Pippis hus finns där blev Miriam så exalterad att hon senare under aftonbönen för första gången tog ett eget initiativ och bad: ”Tack Gud åka till Pippis hus imorgon”.
  3. Det är vår! Tur för mig som inte längre kan knäppa min vinterjacka över magen.

Och så veckans läst, sett, hört.

Läst: ”Ett bättre jag – hur självhjälp (inte) förändrade mitt liv” av Marianne Power.

Journalisten Marianne Power är missnöjd med sitt liv. Varken kärleken, karriären eller ekonomin går som hon vill. Så hon bestämmer sig för att under ett år läsa en självhjälpsbok varje månad och praktisera det hon lär sig. Allt från avvisningsterapi till att tala med änglar. Resultatet blir inte så lyckosamt som hon hoppats.

Det här är en lättläst, rolig och underhållande bok men som också innehåller ett allvar och som i grunden ställer en existentiell fråga: Hur blir man lycklig?

Sett: Dokumentären ”Älska mig för den jag är”

Som så många andra. Grät nästan konstant. Extra berörd blev jag när Josefin Nilsson, plågad av sjukdom, i det som blev hennes sista föreställning sjöng ”Min Gud” med sån oerhörd nerv.

Dokumentären visar också på det smärtsamma i att en enda människa kan förstöra så brutalt och stjäla all livsglädje. Så viktigt att våld i nära relationer kommer upp till ytan. Det har krävts en offentlig person för att få fart på samtalet. Jag hoppas att det ger mod och kraft till alla kvinnor som lider i det tysta.

Hört: Människor och tro om avhållsamhet

Som vanligt intressant när Människor och tro tar sig an ett ämne. Den här gången handlade programmet om varför unga har mindre sex än tidigare. En analytiker hävdade att dagens unga är mer trygghetsorienterade än tidigare, mindre riskbenägna och väljer därför bort lösa förbindelser i större utsträckning. En psykolog pratade om att lust förutsätter längtan, vilket är en bristvara i vårt samhälle där vi kan mätta alla våra behov på nolltid. Och en ung kvinna berättade själv om befrielsen i att välja bort sex.

Jag tycker att det är en intressant utveckling. Känns som en reaktion på den sexuella frigörelsen och alla brutna tabun. Att vi tänker till, tar makten över våra kroppar och är mer sparsamma med vem vi har sex med, ser jag bara som positivt.

 

Vecka 12 – solterapi och neverland

Så äntligen gjorde det tröstlösa regnet uppehåll. En dag på lunchen när huvudet var fullt av vardagsbekymmer satte jag mig på en bänk med ansiktet vänt mot solen. Då stannar en gullig tant med en gullig hund framför mig och utbrister:

– Vad underbart att du ska få barn. Barn är det bästa som finns. Jag har själv två stycken och flera barnbarn. Stort lycka till med graviditeten! Kommer bli fantastiskt!

Och orden gjorde mig oväntad glad. Det var som att några orosmoln lättade och jag kunde njuta fullt ut av solens och människors värme.

Läst: ”För Lydia” av Gun-Britt Sundström

Kärlekshistorien om Arvid Stjärnblom och Lydia Stille från Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” berättad ur Lydias perspektiv. Om ungdomskärlek som aldrig dör, otrohet, och frigörelse på bekostad av ett barn.

Trots att jag inte läst ”Den allvarsamma leken” (kanske borde ha gjort det innan?) har jag stor behållning av denna. Älskar Gun-Britt Sundströms språk, det flyter så lätt över sidorna. Berättelsen är medryckande och det känns precis som att jag befinner mig i Stockholm på 60-talet. Dessutom gav boken mig moraliska betänkligheter. Vad tycker ni andra som läst? Och är det värt att också läsa Söderbergs förlaga?

Sett: ”Leaving Neverland”

Fyra smärtsamma timmar om två män som berättar om hur Michael Jackson förgrep sig på dem under flera år. Pojkarnas mammor lät världsstjärnan försörja hela familjerna och reagerade inte när han ville låta de då sjuåriga pojkarna sova i samma säng som honom. Men hur kunde de inte misstänka något?

Det har skrivits mycket om den här dokumentären i olika medier. De mest inbitna Michael Jacksson-fansen försvarar honom fortfarande och kritiserar dokumentären för att vara ensidig. Därtill har en diskussion om huruvida man kan gilla någons konst men förakta konstnären blossat upp. Är det ok att lyssna på musik skapad och framförd av en pedofil?

Vecka 11 – pärlor och hämndlystna mammor

Är det vår nu? frågade min dotter en morgon när hon tittade ut genom fönstret. Hon är väldigt ivrig att få sluta med overallen och i stället bara ha jacka och byxor.

Frågan har sedan återkommit flera gånger, men varje gång gör jag henne besviken. ”Nej, inte än”.

Lika besviken är jag. Så trött på slask vid det här laget. Tur att man kan fly till kulturen. Här kommer två böcker jag läst och en film jag sett sedan sist.

Läst: ”Att finna en pärla” av Maria Soukka

Om Malik som vänt hem efter flera år i militären och finner en pärla som öppnar upp hans innersta. Som en parallellberättelse följer vi två föräldralösa barn som flyr från kriget i ett icke-namngivet afrikanskt land.

Fin debut där två berättelser vävs samman till en utan att det blir allt för förutsägbart. Dessutom skildras djupare existentiella frågor på ett naturligt sätt. Tyckte mycket om boken.

Läst: ”Nora eller Brinn Oslo Brinn” av Johanna Frid

Autofiktivt om besatthet vid pojkvännens ex-flickvän och om smärtan från endometrios.

Förväntningarna var höga när jag slog upp denna. Och tyvärr infriades de inte. Visserligen är det poetiska språket och den sömlösa blandningen med danskan njutbar, men innehållsmässigt tog boken inte tag i mig. Tvärtom framstår beskrivningen av svartsjukan som ett inåtvänt tragglande av de egna känslorna. Det blir ointressant i längden. Gillade delarna som handlade om sjukdomen bättre. Ni som har läst, håller ni med?

Sett: Filmen ”Three Billboards outside Ebbing, Missouri”

Har velat se den här så länge och är så glad att jag nu gjort det.

”Three Billboards outside Ebbing, Missouri” (smidig titel … ) är en svart komedi-dramafilm om Mildred som sörjer sin dotter som blev brutalt våldtagen och mördad. När polisen inte lyckas lösa fallet tar mamman saken i egna händer genom att sätta upp jättelika affischer som förolämpar polisen. Det i sin tur leder till en rad oförutsägbara händelser.

Frances McDormand som spelar den kompromisslösa Mildred är fullständigt lysande i sin rollgestaltning (belönades också med en Oscar för den) så bara skådespeleriet gör filmen värd att se. Dessutom är dialogen vass och karaktärerna komplexa och tillåts förändras under filmens gång.

Vecka 9 – mormoner och Maggan

Ursäkta att jag tjatar på om min sjuka, men jag är fortfarande inte frisk. En kollega sa att om man blir förkyld som gravid släpper det inte förrän graviditeten är över. Men det kan väl ändå inte stämma?!

Jag har jobbat på den här veckan. Inget särskilt har hänt. Jag längtar till våren och blev glad av att se att gruset från en del vägar redan sopats bort.

Läst: ”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover

Internationell bästsäljare, hyllad av såväl Obama som Bill Gates. Handlar om Tara Westovers egen uppväxt i det fattiga och strikt mormonska hemmet i bergslandskapet i Idaho. Föräldrarna tror att regeringen är satan själv och låter därför varken barnen gå i skolan eller ta emot medicinsk vård. I stället ger mamman dem hemmasnickrade örtrecept, till och med när barnen är nära döden efter en bilolycka.

Till sist får Tara nog. Hon börjar på college och från att aldrig satt sin fot i en skola och aldrig hört talas om varken Förintelsen eller Martin Luther King blir hon doktorand på Harvard. Osannolikt och inspirerande.

Ändå är boken så mycket mer än en ”American dream – du kan bli vad du vill trots dina omständigheter”- skildring. Framför allt handlar den om identitet och lojalitet. Hur familjen, hur illa den än gör dig, har ett inflytande som övergår allt förstånd. Och hur kämpigt det kan vara att välja ett annorlunda liv.

Jag gillade verkligen den här boken. Historien är medryckande, språket funktionellt (om det hade varit ännu starkare hade boken fått fem av fem) och ger en häpnadsväckande insyn i en helt annan typ av liv. Rekommenderas!

Hört: Söndagsintervjun i P1 med Magdalena Graaf

I förra veckan intervjuade jag Arken-pastorn Linda Bergling som flera gånger refererade till sin dotter ”Maggan”. Därför blev jag nyfiken på Magdalena Graaf och lyssnade på Söndagsintervjun i P1 med henne. Söndagsintervjun är alltid kvalitativ lyssning och programledaren Martin Wicklin får ut det mest intressanta av alla gäster. Magdalena Graaf berättar bland annat om uppväxten i kyrkan och hur den präglat henne.

Vecka 8 – rullstolsevangelism och poesi

Har haft en jobbvecka på resande fot som innehållit såväl rullstolsevangelisation i Sundsvall som besök på helandedagar i en Stockholmsförsamling och samtal med en som hoppat av ekorrhjulet. Journalistjobbet när det är som roligast. Har också läst och sett tankeväckande och inspirerande saker. Till exempel:

Läst: ”I love Dick” av Chris Kraus

Feministisk autofiktiv klassiker om filmmakaren Chris och hennes man Sylvere. Och om Dick, som Chris blir besatt av efter en flört under en middag. Tillsammans med Sylvere skriver hon mängder av intima kärleksbrev till honom.

I en recension av boken skriver DN:s Rebecka Kärde att hon och hennes vänner upplevde ett tydligt före och efter de läst. Flera av vännerna gjorde till och med avgörande livsval till följd av boken. Själv har jag svårt att se exakt vad som kunde vara så drabbande…

Visserligen är ”I love Dick” nyskapande till sin form – blandar brev med dagboksanteckningar och konstkritiska essäer – och dessutom väcker den intressanta frågor om projektion och begär, men kanske var den allt för annorlunda för min smak? Eller är jag inte tillräckligt intelligent för att förstå dess storhet?

Sett: ”Helt lyriskt” på SVT play

I gruppen ”Snacka om böcker” på Facebook lägger DN:s editionschef Harald Bergius varje dag upp ”Dagens diktrader”. Blir så välsignad av det (för att använda ett kristet ord). Så gott som varje dag får poesin mig att bli upplivad, stärkt eller manad till tankar. The power of poetry!

Detta har också gjort at jag velat läsa mer poesi. Och vad passar väl då bättre än att titta  på ”Helt lyriskt” – programmet där kända artister får göra musikaliska tolkningar av kända dikter. Fredrik Lindström är programledare och bjuder på högklassig infotainment.

Vecka 7 – gravidhormoner och ”I love Dick”

Life oh life, oh liiife, oh life. Så känner jag när det blir lite mycket i livet. Som nu. Känns dock som att jag har tjatat om långdragna bostadsförsäljningar, livsval, renoveringar, flytt och sjukdom så jag ska inte besvära er med det. Tror också att mina gravidhormoner spelar in och gör mig extra känslosam.

Men all denna praktiska hysteri har gjort att jag inte hunnit läsa särskilt mycket den här veckan. Har påbörjat ”I love Dick” och ”Biskop Lewi Pethrus”. Diametralt olika, men gillar hittills båda.

När det gäller saker jag sett och hört är det noll på båda. Kanske borde ta bort de kategorierna från den här listan? Jag inser att jag ju nästan bara läser.

Kan i alla fall tipsa om tre författare jag träffat och skrivit om på sista tiden. Augustprisnominerade Karin Smirnoff och jag pratade om att tro inte längre är töntstämplad, jag och Annika Spalde om att ha en munk inom sig och jag och Anna Ardin om hur kyrkan kan bli en politisk och profetisk röst. 

Vecka 6 – husmoder och knark

Läst: ”Sörja för de sina” av Kristina Sandberg

Andra delen av trilogin om hemmafrun Maj. Utspelar sig i Örnsköldsvik efter Andra världskrigets slut. Maj har två barn och kämpar fortfarande med hemmets plikter och omgivningens förväntningar.

Jag tyckte mycket om denna. Sandberg tecknar ett bortglömt stycke kvinnohistoria – det som främst utspelar sig i köket – och det i sig blir ett slags upprättelse för alla (många gånger ofrivilliga) husmödrar. Dessutom är Sandbergs språk levande och lätt och berättelsen blir aldrig långtråkigt trots att den nästan helt saknar dramatik.

Sett: Filmen ”Beautiful Boy”

Gå genast och se denna. Drabbande drama, baserat på en verklig historia, om pappan David som kämpar för att hjälpa sin son Nic ut ur drogmissbruk. Om maktlöshet, lojalitet och utsatthet. Så starkt. Timothée Chalamet gör en MAKALÖS rollprestation.

Hört: Lauren Daigle

Har tipsat om henne tidigare och helt hakat upp mig, så jag lyssnar fortfarande bara på hennes senaste album.

Vecka 5 – gala och känslomässig intensitet

Hejdå januari. Du var så känslomässigt intensiv att jag känner mig helt matt. Önskar mig en lugnare februari.

Men med det sagt var januari inte bara dålig. Till exempel läste jag många bra böcker (13 böcker totalt den månaden – måste var personligt rekord) och gick på Guldbaggegalan.

Jag har alltid gillat galor och när jag var yngre anordnade jag egna så fort jag fick chansen. Efter att jag förra året övertygat min redaktör att det absolut var relevant för tidningen Dagen att bevaka Guldbaggegalan, fick jag pressackreditering och stod sedan på röda mattan, helt utan journalistisk erfarenhet och lite för starstruck för att åtminstone låtsas vara professionell.

Men tänk vad som kan hända på ett år. I år kände jag mig inte alls bortkommen. Tänkte: Klart tidningen Dagen ska vara här. Och sedan blev det fullträff. Jublade högt i pressrummet när Joakim Sällquist fick pris för bästa manliga huvudroll (ok, all proffessionalitet kanske jag inte har jobbat upp än, det är inte legio som journalist att så tydligt visa sina egna preferenser). Han har nämligen tidigare berättat för oss om sin omvändelse – från kriminell till kristen. Min nyhetsvinkel var med andra ord redan klar. Och när han dessutom tackade Gud från scenen. Här kan ni läsa artikeln. 

Läst: Johan Hiltons krönika om mindfulness

Skrattade högt när jag läste denna. Så rapp och rolig och mitt i prick. Hela självhjälpstrenden är egentligen kontraproduktiv tror jag. Genom att hela tiden tolka allting i jag-upplevelse tenderar vi att spä på vår självupptagenhet. Och den tror jag ingen mår bra av.

Sett: Filmen Goliat

Jag visste på förhand att jag skulle gilla denna. Ett socialrealistiskt svenskt familjedrama, gjord av geniet Peter Grönlund, som tidigare gjort fantastiska Tjuvheder.  Han rollbesätter alltid sina filmer med amatörer, vilket är ett särskilt lyckat koncept när filmerna handlar om kriminalitet och en undre värld. I Goliat gestaltar Joakim Sällquist och Sebastian Ljungbladh en far-son relation som är öm och komplicerad på samma gång. Grönlund är en fantastisk berättare och låter människor och samhället vara precis så komplexa som de är.