Kategori: Vänskap

Vardaglig vänlighet

När baristan räcker över den nygjorda cappuccinon säger hon: ”Nu önskar jag dig en riktigt bra fredag och en skön helg” och uppriktigheten i hennes tonfall gör mig rörd.

Senare möter jag en vän som spontant köpt en blombukett i present. ”Just because” säger hon och kan inte ana hur rätt i tiden de kommer.

En annan vän skickar ett sms och påminner om att vår Gud är tröstens Gud. Jag känner mig stärkt, inte främst av att Gud är tröstens Gud, utan för att han är VÅR Gud. Inte bara min. Han håller hela världen i sin hand.

All denna vardagliga vänlighet. Värd är vårda – och ge vidare.

För ingen annan är som du

I torsdags tog vi farväl av Laila. Laila som jag lärde känna direkt när jag kom till Lötenkyrkan. Hon som genast ville vyssja Hedda i vagnen, som pratade om hur mycket hon älskade barn. Hon som alltid mötte mig när jag kom till kyrkan, alltid delade ut nattvarden i gudstjänsten. Bakpå sin permobil hade hon satt upp en skylt: ”Jag är cp-skadad, inte dum i huvudet”.

Hela sitt liv fick hon fajtas mot fördomar och när vi på begravningen sjöng psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” blev det som en kraftfull manifestation för allas lika värde. ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du”. Har aldrig blivit berörd av den psalmen tidigare, bara sjungit den på slentrian. Men nu! Lailas liv gav den en ny innebörd.

Coola kompisar

När jag gick i mellanstadiet suktade jag efter att få vara med de coola tjejerna. Några av dem gick i min parallellklass och hade bildat gänget ”Backstreet Girls” eftersom de gillade Backstreet Boys så mycket. Jag försökte också gilla Backstreet Boys och gjorde till och med ett collage där jag klistrade in ett foto på mig själv bredvid ett foto på Brian (den jag hade bestämt var min favorit) och skrivit ”Äntligen ett par!” Det bekom mig inte att jag var 11 år och han 23…

Jag lavjade Backstreet Boys-fan så bra att Jennie och Joanna i parallellklassen en dag kom fram till mig med den magiska frågan: Vi undrar om du vill vara med i Backstreet Girls?? MY GOD! Kunde inte tänka mig något jag hellre ville.

Så en dag efter skolan skulle jag invigas i gänget och åkte hem till Joanna. Problemet var bara att … vi hade så tråkigt. Jag insåg att jag knappt gillade Backstreet Boys och att jag framför allt tyckte att det var uttråkande att prata om killar (I smyg såg jag ner på dom som angav ”killar” som intresse i mina vänner-böckerna).

Efter några veckor, eller var det dagar? i Backstreet Girls meddelande jag att jag ändå inte ville vara med längre. Och det kändes skönt. Jag slapp låtsas! Jag behövde inte göra några fler collage med Brian. Istället kunde jag åka på kursen i korgflätning. Det var ju ändå där jag trivdes allra bäst.

Min märkligaste vänskapshistoria

Det är kul att få nya vänner. Ibland kommer de från oväntat håll.

För många år sedan, kanske 2008, läste jag en tidningsartikel om Ishmael Beah, tidigare barnsoldat i Sierra Leone, men vid tiden för artikeln: prisad författare och ambassadör för UNICEF. Jag blev tagen av hans historia och tänkte: Honom vill jag bli kompis med! Men hur skulle det gå till?

Två år sedan befann jag mig på en konferens om children i armed conflict på FN-högkvarteret i New York. Jag tyckte att en av panelisterna kändes bekant, men visste inte varför. Så insåg jag: Det är ju han! Ishmael!

Jag såg min chans, så efteråt trängde jag mig fram till podiet och stammade fram min vita lögn: Hi, I’m a journalist from a Swedish magazine and I wonder if I could do an interview with you?

Ishmael var artig, tackade (till min förvåning) genast ja till intervju och frågade om mitt business card. Business card?? Inte hade jag några business cards. Jag rotade i väskans och hivade upp en papperslapp (där jag olyckligtvis hade klottrat hjärtan, blommor och skrivit mitt namn i olika stil) och bad honom skriva sin mejladress. 100 procent oproffsigt intryck mao.

Men det blev en intervju! Och sedan blev vi kompisar. När Ishmael var bjuden på fancy gala för att han fått ett fint pris fick jag följa med som hans + one. Vid bordet råkade också Miranda från Sex and the City sitta och hela situationen kändes surrealistisk, men underbar.

Såå.. man vet aldrig vad ett steg litet steg utanför bekvämlighetszonen kan leda till. Det kan leda till att man får en ny vän, att man får gå på gala och att man får publicera sitt allra första reportage.

Att fylla år

Det finns människor som älskar födelsedagar. De kan ta en hel vecka i anspråk till åminnelse för sin födelse och inte ha någon hejd på firandet. Sedan finns de andra som låter födelsedagen passera som om det vore vilken dag som helst. Kanske ligger jag, som de flesta, någonstans mittemellan.

Igår när jag fyllde år tänkte jag på att födelsedagar accentuerar hela livets grundvillkor: att vi är otroligt värdefulla och varenda människas födelse är värd att firas. Och samtidigt: att vi är vem som helst, ingen speciell – alla människor fyller ju år någon gång.

Jag minns en födelsedag året jag skulle fylla 17. Strax innan min födelsedag hade jag haft ett dramatiskt gräl med mina bästa vänner och på födelsedagen hörde de inte av sig, trots att de mycket väl visste att jag fyllde år. Där och då blev det en smärtsam påminnelse inte bara att vi var osams, utan att de inte tyckte om mig längre. Och eftersom det här var innan Facebooks tid var det ingen annan heller, förutom min familj, som kom ihåg att det var min födelsedag och kunde väga upp. Jag petade i födelsedagsmiddagen och kände mig ömklig.

Vid årets födelsedag kände jag mig precis tvärtom: stärkt av all kärlek, glad för alla människor från olika tider i mitt liv som sa grattis. Plus att födelsedagen och dagen innan innehöll ungefär allt jag tycker om: första höstkänslan i luften, läsa ny bok på brygga i sensommarsol, räkcroissant på Guntherska, kräftskiva, tennis, fika med dansgrupp, överraskningar, paket, trerätters och bäst-i-test. Känner mig knappt värdig all denna kärlek. Nåd på nåd på nåd! Och så måste jag påminna mig: alla människor är värda att firas. Så fint att det även gäller mig.

Vänskapen

En fin sak som den här pandemin fört med sig in i mitt liv är fördjupad vänskap. Det slog mig i dag när jag tänkte tillbaka på den senaste veckans möten: en ny vän där samtalen redan går på djupet, en gammal vänskap som blivit än mer innerlig, vänner på distans som ändå känns nära.

Jag tror att det har med sårbarheten att göra. Osäkerheten i tillvaron gör att vi sänker garden, blir mer autentiska, if you will. Jag har länge vetat att sårbarhet är en nyckel till fördjupade relationer, men ändå har jag varit stängd – satt en stolthet i att ha hög integritet (när det i själva verket kanske handlat om skam eller ovilja att visa mig svag). Ett nytt läge öppnar upp för nya sätt att vara och ur det kan vackra saker uppstå. Uppriktig, själfull vänskap, till exempel.

Ett år i Uppsala

Jag var nitton år första gången jag flyttade till Uppsala. Hade aldrig varit här tidigare, kände inte en människa och visste knappt vad jag valt för utbildning. Ändå minns jag beslutet som självklart. Jag bara bestämde mig – huxflux – det blir Uppsala! Och tur var väl det! Framför allt eftersom den här staden gav mig både min man och vänner för livet.

Sedan flyttade vi ändå härifrån, bodde i huvudstaden och funderade fram och tillbaka var vi skulle landa som familj (Borde vi inte stanna i Stockholm? Kanske bo på småländska landsbygden? Eller varför inte Linköping?) Men sedan stod det klart: Vi återvänder! Och tur var väl det!

Nu har vi bott här i ett år. Livet har blivit enklare. Vi kan vara mer spontana, umgås med fler typer av människor. Allt är nära.

Så tack Uppsala! Vi kommer inte lämna dig igen.

Var är alla kyrkvänner i dag?

Jag åkte tillbaka till kyrkan där jag blev kristen för att vara med på en ungdomssamling. Det var mer än 10 år jag var där sist och nyfikenheten över hur det är att vara ung och kristen i dag förde mig tillbaka. Eller egentligen var jag nog lika nyfiken på vilka tankar och känslor som skulle väckas inom mig över att vara tillbaka på en plats så full av starka minnen. I den här texten skrev jag om vad som hände och vad jag kände.

Eftersom jag av naturen är en nostalgisk person blev tidsresan nästan överväldigande. Jag tänkte mycket på gamla minnen och framför allt: på alla människor som jag delade dem med. I dag har vi ingen kontakt och jag vet inte om de har någon tro eller om de går till någon kyrka, men jag vet att flera lämnade kyrkan redan efter gymnasiet och jag vet att den frikyrkan jag var med i, inte var unik i det avseendet. Så ser det ut på många platser, vilket har fått mig att fundera på varför så många som är aktiva kristna i tonåren väljer att lämna kyrkan och kanske även tron när de blir äldre.

Jag kan bara spekulera, men kanske går ett delsvar att hitta i att kyrkans ideal blev ouppnåeliga samtidigt som man inte erbjöds några verktyg för att hantera livet, eller att uppdelningen mellan andligt och världsligt gjorde det svårt att se att hela jorden är full av Guds härlighet, eller att betoningen av känslor gjordes på bekostnad av intellektuella resonemang, eller att man helt enkelt tröttnade. Vad tror ni?

10 år av vänskap

Vid den här tiden för 10 år sedan var jag helt ny i Uppsala. Jag hade flyttat in i ett studentrum på 18 kvadrat, börjat plugga pol.kand på universitetet och kände noll personer i min nya stad. Men så hade jag hört att det skulle finnas en Elin i min klass som jag nog skulle gilla. På uppropet lyssnade jag extra noga och i pausen var jag pang på: ”Hej, är det du som är Elin?”

Det kan löna sig att vara påflugen. Elin och jag fann varandra direkt – först i vår nykterism (vi kastade oss spontant i varandras armar i glädje över att hitta en nykter kompis i nollningshysterin) och sedan i samhällsengagemanget, tron, samtalen och skratten.

Vänskapen med Elin ledde sedan till fler vänskaper och plötsligt var vi ett litet gäng. Vi var så peppade på varandra att vi vid första mötet genast pratade om att flytta ihop. Starta kollektiv! Dela tro och gemenskap! Leva miljövänligt! Det blev aldrig något jättekollektiv, men genom åren har vi bott tillsammans i olika mindre konstellationer. Och vänskapen består.

Jag är så tacksam för dessa människor. Så snälla, smarta, genuina, roliga och reflekterande. Tillsammans har vi byggt snögubbar som protesterar mot miljöförstöring, ordnat Thanksgivingmiddagar, stått på loppis, fixat event, rest till Etiopien, varit på bröllop, firat födelsedagar, hängt i skärgården, bett, sjungit, dansat och ätit mängder av linssoppa, fruktsallad och scones. Och så har vi samtalat. Grundtryggheten i gemenskapen gör att orden kan flyta lätt och fritt och att alla får ta plats. Även om vi inte ses lika ofta som förut, kommer de här människorna alltid finnas nära mitt hjärta. Länge leve vänskapen!<3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén