Kategori: Tro Sida 2 av 8

”Gud finns, men syns inte. Det är det som är grejen med Gud”

Något av det roligaste jag vet är att prata med människor om tro. Vad får människor att ansluta sig till en religion? Hur finner de Gud? I Lötenkyrkans månadblad intervjuar jag människor i församlingen om just det. Jimmy Eriksson brukar hänga i Löten och under min mammaledighet har vi ofta fikat eller pratat. Så en dag berättade han om sin väg till tro. Klistrar in det här under:

”När jag var liten trodde både jag och mina föräldrar att jag var född helt frisk. Det var inte förrän jag började skolan som jag märkte att jag hade svårt med olika grejer. Jag kunde inte koncentrera mig under längre tid och hade svårt att räkna och skriva. Det gjordes en utredning men läkarna kom aldrig fram till något, så än i dag vet jag inte vilken sorts funktionsnedsättning jag har, bara att jag har en. Det läkarna har sagt är att jag förmodligen fick syrebrist vid förlossningen, men de vet inte säkert. Jag har inte fått diagnos, har inget papper på det. 

Vanligtvis tänker jag inte så mycket på att jag har ett funktionsnedsättning, men ibland tänker jag på det och då känns det jobbigt… Men något jag är glad för är Lötenkyrkan! Mina föräldrar har aldrig varit med i kyrkan, men jag var med i miniorerna här när jag var liten. Sedan när jag blev vuxen var jag här och hängde, jag brukade bara komma förbi och träffa folk. Jag var med på torsdagsgudstjänsterna också och lärde känna några som pluggade på Johannelund. Så då började jag umgås med dem och de lärde mig att vara ljudtekniker på gudstjänsterna. Det var jättekul!

När jag började komma till kyrkan var jag inte troende, men tack vare gudstjänsterna upptäckte jag att Gud finns. Alltså Gud finns, men han syns inte – det är det som är grejen med Gud! Jag brukar be till Gud och oftast hjälper det.

Kyrkan betyder allt för mig. Kyrkan är ett stöd för att gå vidare i livet. Jag känner mig inte tvungen att gå i kyrkan, men det är en trygghet att komma hit och känna gemenskap. På jobbet har jag dock blivit kritiserad för att jag är kristen. Förut, när jag kom dit på morgonen, kunde de säga saker som: ”Titta nu kommer han som är kristen” eller ”Akta så att du inte blir hjärntvättad” men då brukade jag svara: ”Jag får väl gå i kyrkan om jag vill, jag tycker att det är kul”. Förresten borde de inte snacka om saker de inte vet någonting om – jag gillar inte den stilen. I kyrkan är alla lika mycket värda och alla är välkomna. Mina jobbarkompisar borde komma hit och se själva.”

Bli som barnen

I dag piskade snöblandat regn mig rakt i ansiktet hela vägen till dagmamman. Hedda var missnöjd i vagnen och jag var för dåligt klädd som vanligt. Men Miriam var glad. När hon kom ut i ”snön”, utbrast hon: Jag har bett jättemånga gånger till Gud att det ska bli snö. ÄNTLIGEN har han förstått!

Vardaglig vänlighet

När baristan räcker över den nygjorda cappuccinon säger hon: ”Nu önskar jag dig en riktigt bra fredag och en skön helg” och uppriktigheten i hennes tonfall gör mig rörd.

Senare möter jag en vän som spontant köpt en blombukett i present. ”Just because” säger hon och kan inte ana hur rätt i tiden de kommer.

En annan vän skickar ett sms och påminner om att vår Gud är tröstens Gud. Jag känner mig stärkt, inte främst av att Gud är tröstens Gud, utan för att han är VÅR Gud. Inte bara min. Han håller hela världen i sin hand.

All denna vardagliga vänlighet. Värd är vårda – och ge vidare.

Att följa spåren bakåt

När livets brutalitet gör sig påmind, tröstas jag inte så mycket av att tänka att allt nog kommer att bli bra. Snarare vänder jag mig bakåt i tiden och hittar en säker hamn i det som redan varit. Minnena som poppar upp saknar logisk följd, de dyker upp hur som helst, hoppar mellan tider och platser. De erbjuder en flykt och visar att livet också kan vara vackert, fullt med positiva överraskningar. Plötsligt är jag 12 år och står bakom kulisserna på Stadsteatern, redo att göra entré. Eller så är jag 22 år, landar på Tarapoto aeropuerto mitt i natten och känner den oväntat varma luften slå mot ansiktet. Eller 33 och går med barnvagn genom en allé av höstlöv.

Det finns en andlig övning som går ut på att spåra Guds kärlek i det förflutna – att se på sitt liv och fundera på hur och när man sett en glimt av Guds godhet. En del har svårt med det. Hur mycket de än tänker, kan de inte se ett endaste spår. Då är uppmaningen att göra om övningen, igen och igen. Till slut kanske det finns ett litet korn att upptäcka. Och om man har insett att Gud faktiskt har gått vid ens sida, är det lättare att ha förtröstan inför det som ska komma. Om Gud visat kärlek förr, gör han det också nu. Även om det inte känns så.

För ingen annan är som du

I torsdags tog vi farväl av Laila. Laila som jag lärde känna direkt när jag kom till Lötenkyrkan. Hon som genast ville vyssja Hedda i vagnen, som pratade om hur mycket hon älskade barn. Hon som alltid mötte mig när jag kom till kyrkan, alltid delade ut nattvarden i gudstjänsten. Bakpå sin permobil hade hon satt upp en skylt: ”Jag är cp-skadad, inte dum i huvudet”.

Hela sitt liv fick hon fajtas mot fördomar och när vi på begravningen sjöng psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” blev det som en kraftfull manifestation för allas lika värde. ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du”. Har aldrig blivit berörd av den psalmen tidigare, bara sjungit den på slentrian. Men nu! Lailas liv gav den en ny innebörd.

Tacksägelsedagen

I dag säger kyrkokalendern tacksägelsedag, men egentligen är varje dag en dag för tacksägelse. För hur livet än ser ut, finns det nästan alltid någon ljusglimt att ta vara på, något att vara tacksam för.

Tacksamhet är ett motgift mot bitterhet och jämförelse, men kan också fungera som ett (inte så charmigt) alibi. Alltså att man, bara man är tacksam, kan göra lite vad som helst. Hitta ursäkter för en livsstil som inte är hållbar till exempel: ”Åh jag är så tacksam för att jag fick flyga dit och dit och dit” eller ”Jag är så tacksam för att jag hade möjlighet att köpa så många nya grejer”.

Jag märker hur jag själv kan hamna i en sådan retorik. Då får jag påminna mig om att det bästa i livet är gratis. I dag är jag tacksam över att vakna utsövd, att se mina danstjejer uppträda och att kunna glädjas helhjärtat med vän.

Vad är du tacksam för?

Jag ropar ut all min skit och min svaghet

I början av mars, innan coronan stängde ner kulturlivet, såg jag Sara Parkman sjunga så gudabenådat kraftfullt att Uppsala konsert och kongress förvandlades till katedral. Innan hon sjöng ”Jag ropar” pratade hon om hur befriande det är att ropa ut all sin skit, misslyckande och svaghet, i grupp. Precis som man gör i syndabekännelsen i kyrkan, alltså.

Men att prata om synd är inte så populärt. Det är ett ord med typiskt dåligt rykte. Vi vill inte fastna i det som gått dåligt eller blivit fel, hellre blicka framåt. Inte vara en arma syndare när vi kan vara en unika multipotentials med en framtid så ljus att den bländar.

Fast jag håller med Parkman. Det finns en otrolig frihet i att inse sin svaghet. Jag tänkte på min senast idag – på hur ofta jag agerar tvärtemot hur jag egentligen vill göra, hur jag återkommande brister i kärlek och tålamod. Då är det skönt att landa i: ja, jag är ofullkomlig. Och det kommer jag vara livet ut.

Vad är ett hem?

Illustration: Elin Sharew

I sommar har jag funderat mycket på platsens betydelse i vår tid. Så jag skrev en text om det för Dagen och bad Elin illustrera. Texten handlar om att vila i begränsningen. Bland annat. Klistrar in den här:     

När jag skriver den här texten befinner jag mig på en släktgård i den småländska skogen. Fram till 2011 bodde lantbrukaren Kurt Johnsson i det röda trähuset där jag nu sitter. Han föddes här, och han dog här. Och däremellan levde han alla sina 85 år här. För Kurt var Brunnsryd hemma – hans plats på jorden.

Jag tänker på Kurt och andra människor i hans generation när jag mitt i Instagramscrollandet fastnar vid ett inlägg där en ung tjej, som de senaste åren bott utomlands, skriver att hon aldrig kommer bo i Sverige permanent – och inte i något annat land heller. Hon vill vara ”platsoberoende och fri”.

Kanske representerar hon och Kurt två ytterligheter: obegränsad frihet versus trygghet och stabilitet. Eller med den brittiske journalisten David Goodharts ord: anywheres versus somewheres. Medan anywheres är kosmopoliter och betonar det globala framför det lokala, identifierar some-wheres sig med hembygden och värnar grupptillhörigheten som den medför.

I min och yngre generationer, verkar de flesta vara anywheres. Eller, det är i alla fall det levnadssätt som premieras socialt. För att känna att du tagit tillvara på livet, verkligen levt, ska du helst söka upplevelser utöver det vanliga. Att bo i ett exotiskt land adderar något till identitetsbygget; du blir en mer spännande person. Dessutom skapas bra innehåll till dina sociala medier.

Det är inget fel med att vilja upptäcka nya platser – jag älskar också att resa, och räds tanken att bli kvar på samma ställe hela livet – men samtidigt funderar jag: Gör vår ständiga rörelse oss mentalt hemlösa? Till människor utan sammanhang?

Några mil söder om London finns en plats som heter L’Abri – en kristen studiekommunitet dit människor från hela världen kommer för att brottas med existentiella frågor. Varje dag arrangeras ett lunchsamtal där vem som helst runt bordet får ta upp vilken fråga som helst för en timmes diskussion. Under förra sommaren, när mina vänner var där, återkom samma fråga gång på gång. Studenterna runt bordet byttes ut – de kom från olika länder, hade olika sysselsättningar och var i olika åldrar – men frågan de funderade på var densamma. Och den handlade varken om Guds existens eller lidandets problem. I stället löd den: Vad är ett hem?

Det är inte konstigt att den frågan tycks vara en av vår tids mest angelägna. När såväl livsstilsmedier som aktörer på arbetsmarknaden lyfter fram fördelarna med att vara en anywhere – rörlig, alltid öppen för nya utmaningar – och när vi med teknologins hjälp kan jobba, plugga och kommunicera med nära och kära var som helst i hela världen, mister den specifika platsen lätt sin betydelse. Vi hinner aldrig rota oss förrän det är dags för nästa projekt. Gör det att vi känner oss hemma på många ställen – eller ingenstans alls? Teologen Walter Brueggemann skriver: ”Det är rotlöshet, inte meningslöshet som är utmärkande för vår tids kris”.

Den här vårens pandemi har onekligen aktualiserat tankar om vad ett hem är. Många män- niskor har ofrivilligt fått tillbringa mycket tid i sina hus och lägenheter och inte kunnat resa som de brukar. För somliga har det blivit nästintill outhärdligt och rastlösheten har rivit i deras inre, medan andra upptäckt en vila i begränsningen.

Det stillsamma livet hemma har för mig inneburit att jag på ett tydligare sätt tvingats konfronteras med mig själv. Det finns ingenstans att fly från svaghet, oro och stress. Detsamma gäller med de nära relationerna; mycket tid tillsammans gör att man klarare kan se både tacksägelseämnen och brister.

Ofta säger vi att den som ger sig iväg på äventyr är modig, men jag börjar fundera på om inte det omvända också är sant. Ibland är det modigaste vi kan göra att stanna på en och samma plats, engagera oss på djupet och lära oss att leva både med oss själva och dem runt omkring oss.

Klostergrundaren Benedikt av Nursia hade ett liknande synsätt när han på 500-talet skrev sin klosterregel och lät stabilitet – att vara trogen och uthållig i förhållande till den specifika platsen och gemenskapen – bli ett av tre klosterlöften som benediktiner förbinder sig att leva efter. Benedikt av Nursia såg hur andlig mognad föds ut djupa relationer och långsiktighet och ville med sin regel skapa förutsättningar för det. Detsamma tror jag gäller även för alla oss som inte lever i kloster. Kanske handlar lydnad mot Gud oftare än vi tror om att stanna kvar, snarare än att ge sig iväg.

Jag tänker på Kurt igen. En somewhere som valde Brunnsryd som sitt hemma. Det berättas om honom att han var förnöjd, inte jämförde sig, inte ständigt längtade bort. Det verkar finnas en gåva i att upptäcka och hitta sin plats, inte bara i överförd mening, utan också geografiskt.

Och så tänker jag på Marilynne Robinsons mästerliga roman ”Gilead” där den åldrade prästen John Ames säger: ”Vi har inget hem i denna värld”. Det är ju också sant. Vår kristna tro lär att människans grundvillkor att vi är utkastade från Eden men bär minnet från paradiset i våra hjärtan. Hela vårt liv söker vi efter en plats där vårt hjärta kan finna ro, men oavsett hur hemtam en jordisk plats än blir, kommer den djupaste hemkänslan inte helt och fullt kunna uppnås. Bara anas.

Illustration: Elin Sharew

Alla pratar om Gud

Okej, inte alla. Men många! Har ni märkt det?

I dagens DN kultur intervjuas författaren Wera von Essen om sin väg in i katolicismen. Hon berättar om sin längtan efter sanning och vilja att ge sig hän. Greta Thurfjell ställer initierade frågor och överraskar genom att glänta på dörren till sitt eget andliga sökande.

Samtidigt i SvD ger Abba-Björn sig på teologen Joel Halldorf och kallar honom vetenskapsfientlig eftersom Halldorf skrivit att lidande är ett mysterium. I GT är Csaba Bene Perlenberg arg på riksdagsledamoten Roland Utbult, som efter att han blivit frisk från covid-19, tackat Gud. Båda de sakerna är kanske inte så oväntade, men visst hajar man till när man ser att Isabella Löwengrip läser jesuitprästen James Martin?

Om kristen tro för bara några år sedan var något man fnyste åt, befinner vi oss nu i en tid när namnkunniga litteraturkritiker erkänner – och skäms – för sin religiösa analfabetism och popstjärnor gör sig själva mer intressanta med hjälp av sin religiösa bakgrund. Andligt sökande har inte längre samma negativa konnotation av ”svag människa, trasig själ” (även om vi alla egentligen är svaga människor och trasiga själar obs) utan börjar bli något kulturellt accepterat. Man reflekterar över sin andlighet likväl som man funderar över sin politiska åskådning. Det hör liksom till om man vill kunna kalla sig intellektuell.

Men inte bara det. Jag tror också att fler och fler kommer i kontakt med sin egen andliga längtan. Mätta på individualism, relativism och flyktighet vill man ha något stabilt. Och vad är väl mer stabilt än någon som funnits sedan tidernas begynnelse?

Sinnesro

Jag sitter i min soffa och dricker uppvärmt kaffe. Min fjärde kopp. Försöker bota tröttheten men den försvinner inte. Hedda sover i rummet bredvid. Miriam och Christoffer lägger alfabetspusslet på hennes rum. Vår planerade semester har blivit hemester. Ikväll ska jag ha en konfalektion om psykisk hälsa. Tänkte utgå från sinnesrobönen. Finns så många nycklar till välmående i den. Kanske särskilt nu, mitt i krisen.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – på samma sätt som Du –
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
​i det tillkommande.”

Sida 2 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén