Hej 2018!

I övermorgon börjar det nya året. Jag har inga jättestora planer för det som ska komma utan hoppas mest att jag får umgås med Christoffer och Miriam och att jag tar mycket tid till att läsa och skriva. Vill bli bättre på att gå på teater och sämre på att kolla Facebook, samt minska mitt förakt och öka min generositet.

En del hävdar att nyårslöften är verkningslösa eftersom vuxna människor inte har förmågan att förändras mer än marginellt. Det är ju en deppig tanke. Jag hyser ingen övertro till vår förändringspotential, men däremot tror jag att våra vanor formar oss och därför kan nyårslöften fylla en funktion. Det gäller bara att lista ut saker och tings formativa kraft och sedan väljer de vanor som formar en till mer av den människa man vill vara. Inför nästa år tänkte jag satsa på de här vanorna:

  • Ha sabbat – inga skärmar och shopping från fredag kväll till lördag kväll för mer närvaro i livet.
  • Gå i kyrkan där jag lär mig att umgås med människor som inte är som jag och som hjälper mig att lyfta blicken. Behövs fler argument, tipsar jag om Joel Halldorfs intressanta text i Expressen. 
  • Ta del av konst, musik och kreativitet eftersom själen mår bra av det.
  • Äta mestadels vegetariskt för planetens skull.
  • Inte gå planlöst på stan och kolla i affärer, eftersom det skapar en köplust jag inte vill känna.
  • Och viktigast av allt – försöka se ljuset i varje människa.

Gott nytt år!

En julhälsning

Julhelgen är över. Vi har firat i Stockholm och i Småland. På själva julafton var vi i Betlehemskyrkan där en brokig skara samlats för att äta julbord och sjunga julsånger. Och är inte de allra finaste gemenskaperna de som består av människor som i vanliga fall inte hade hittat varandra? Jag älskar sånna sammanhang.

Under julen har jag också påmint mig om varför vi firar jul. Att Gud blev människa är ju något oerhört. Läser Joel Halldorfs träffsäkra text om kristendomens revolutionära budskap.

På den yttersta dagen blir den första fråga som vi får svara på inte vad vi har trott på, eller hur mycket vi har tjänat. I stället frågar Jesus: Vad har ni gjort för dessa mina minsta?

God fortsättning!

Vilan

När jag för några år sedan hade ett jobb där jag reste mycket och föreläste mycket, blev jag väldigt trött. Jag var inte utmattad, men kunde känna att jag kört på för hårt för länge. En dag gick jag in i en bokhandel och min blick fastnade på boken ”Det händer när du vilar” av Tomas Sjödin. I boken beskriver Sjödin den judiska sabbaten – vilodagen – och återupplivar därmed något viktigt som glömts bort i den kristna traditionen.

För några veckor sedan pratade Tomas Sjödin om samma sak i Dagens Industri (passande publikation för att prata om vila) och berättade om hur han och hans fru ända sedan han skrev boken har gjort sabbaten till en del av sin livsrytm. De har funderat på vad som skänker dem verklig vila och utifrån den bestämt sig för att avstå från skärmar och shopping ett dygn i veckan. Från lördag kväll till söndag kväll gör de bara saker som får dem att må bra. Som långpromenader, omsorgsfull matlagning och umgänge med vänner.

Redan när jag läste ”Det händer när du vilar” ville jag införa sabbat i mitt eget liv, men ni vet hur det kan vara. Intentionerna är goda, men sedan har man inte karaktär nog att stå fast vid sitt beslut. Men nu har jag gjort ett nytt försök. I helgen lät jag mobil och dator vila från fredag kväll till lördag kväll och det var både uppfriskande och vilsamt. Plötsligt fanns tid för massa annat.

 

 

Love love love

Hur många dejtingprogram klarar Sverige av? Ganska många verkar det som. Vi älskar att se bönder, präster och ensamma mammor söka kärleken, kittlas av att vara med när människor gifter sig med främlingar och tycker att det är spännande att se en ungkarl dejta 20 kvinnor samtidigt. I veckan har jag ägnat mina kvällar åt att kolla på ”Married at first sight Australia.” Kanske inte det bästa som gjorts i tv-historien och kanske inte mina mest välinvesterade timmar, men ändå kollar jag.

Vad är det som gör att vi är så förtjusta i att se förälskelse på teve? Förutom att kärlek är ett grundläggande mänskligt behov, kanske det finns ytterligare förklaringar. Jag läste en intervju med psykoterapeuten Ester Perel som har en teori om att den romantiska kärleken ersatt religionen.

”I dag pratar vi om en själsfrände, och letar i en partner efter den uppfyllelse man tidigare fick från det gudomliga. Romantisk kärlek har i viss mån ersatt religionen som platsen där vi söker mening, extas och helhet. Allt det som vi sökte i religionen, söker vi nu i kärleken.”

Makes sense. Eller vad tror ni?

Vecka 41 – hemlängtan och en sakramental livssyn

En Stockholmsbild får pryda denna veckas inlägg, även om jag lämnade staden för landet några dagar. Vi var i Småland och åkte på smala vägar omringade av träd i höstskrud. Kan det inte alltid vara höst?? Fast minus mörkret på kvällarna då. Har blivit så mörkrädd senaste tiden och vågar knappt gå ut och kasta soporna efter åtta. Borde ta tag i det där. Jaja, här kommer veckans lista, i reducerad form. Har nämligen bara läst de senaste dagarna.

Läst: Christoffer har börjat blogga och skriver en del smarta saker. Gillade speciellt hans senaste inlägg som handlar om myten om att man duger som man är. Här kan ni läsa.

Och sen har jag blivit golvad av en annan skribent. John Sjögren är kulturjournalist och skriver återkommande i Svd, UNT och Signum. Han har nyligen släppt en bok som heter ”Återställelsens glädje”. Kanske inte världens mest tillgängliga titel, men innehållet är både tillgängligt och djupsinnigt. Sjögren tar hjälp av olika konstnärer och skriver utifrån deras verk om hemlängtan, om vemodet över det förlorade och hoppet om det en gång återfunna. Jag ville stryka under typ varannan mening för att de var så spot on. Bland annat fastnade jag för beskrivningen av vårt förhållande till tiden:

Som barn lever vi i evigheten, som vuxna blir vi bundna och till sist också besegrade av tiden.

Att bli besegrad av tiden låter ju inte så kul, men strax därefter gör Sjögren en tolkning av vad vår relation till tiden säger om det mänskliga livet och beskriver hur evigheten strömmar genom tiden redan här och nu. Så skriver han väldigt fint om barndomen också. Titta här:

Allt är ju ännu möjligt, världen befinner sig fortfarande i vardande. Barnet är hela tiden skapande, ständigt i färd med att göra världen hel, rita färdigt kartan. Hålen fylls i av fantasin. Kort sagt, för barnet är världen fortfarande sakral. 

John Sjögren sa i en intervju från Bokmässan som jag tittade på att han försöker behålla barnets blick på världen, att ha en sakramental livssyn. Så fint! Det vill jag också ha. Sjögren skriver: en blick som ser världen som den verkligen är: förtrollad, full av gudomlig närvaro, en värld öppen för vårt kreativa deltagande.

3 saker jag lärde mig på L’Abri

Vi är hemma från en sommar i schweiziska L’Abri, åter i Gubbängen där tunnelbanan slamrar utanför fönstret. Jag tittar på L’Abri-bilder och konstaterar att kontrasten är brutal. Där, i alpbyn Huémoz, började varje dag med att jag klev ut genom dörren och möttes av bergen, skogarna, kobjällrorna och fågelkvittret. Sedan åt jag frukost med de andra studenterna och kanske hade något nytt ansikte dykt upp. Därefter följde dagen i lugnt tempo och utan en enda tråkig stund. Studier, arbete, samtal. Ständiga samtal. Jag trivdes så bra. Christoffer säger att han aldrig sett mig så upplivad.  Tre saker sticker ut när jag tänker på vad jag har lärt mig under mina sex veckor på L’Abri.

1. Att det, trots allt, är ganska härligt med rutiner

Jag har alltid varit motståndare till rutiner och avfärdat dem med argumentet att de begränsar och tråkifierar livet. Men så kom jag till L’Abri där varje dag och varje vecka följer ett tydligt mönster, och plötsligt älskade jag förutsägbarheten. Att inte behöva göra några egna val, utan haka på den pulserande livsrytm som är L’Abris, var en befrielse

2. Hur skönt det är att vara offline

Studenter på L’Abri avråds från att använda sociala medier, och jag antog utmaningen. Som den slentrianscrollare jag är, trodde jag att det skulle bli svårt, men nej, det var bara skönt. Allt får liksom sina rätta proportioner när man inte blir helt uppsnärjd i någon bloggares liv, håller koll på facebook-bekantas statusuppdateringar eller jämför sig själv med ideal-liv på instagram.

3. Att en fråga ofta leder till fler

Många som kommer till L’Abri, kommer dit för att studera en specifik, ofta existentiell, fråga. Jag ville fördjupa mig i Bibelns trovärdighet, men blev tyvärr inte så mycket klokare. Tvärtom faktiskt. Och vid lunchsamtalen där vem som helst kunde lyfta vilken fråga som helst, och vi pratade om allt från favoritsagor till ondskans problem kom vi – surprise – aldrig fram till så många svar. Men samtalen i sig är viktiga. Och djupt meningsfulla. När jag lämnade L’Abri var jag lätt förvirrad, men också tacksam över alla nya frågor som väckts. Att fortsätta fundera och reflektera blir min mission för hösten.

Vi ses i augusti!

Jag har alltid tänkt att det vore roligt att kombinera föräldraledighet med att bo utomlands en tid, men när jag föreslog det för Christoffer var han motvillig. Han gillar inte att resa och skulle (på riktigt) vara nöjd med att stanna i Sverige resten av livet. Men sen hittade jag den ultimata kompromissen: L’abri. Så i morgon åker vi till en alpby i Schweiz för att studera teologi och filosofi, delta i kommunitetsliv och prata om existentiella frågor med människor från hela världen. Jag hoppas att det blir lika drömmigt som det låter.

På L’abri finns knappt något internet, så det blir svårt att blogga eller kolla sociala medier. Under sex veckor kommer vi därför vara avskurna från omvärlden. Kan tänka mig att det kommer kännas märkligt till en början, men efter ett tag kanske till och med skönt. Hur som helst, i augusti är jag tillbaka på den här bloggen. Vi hörs då!

Böjda under bördor, bärs vi

Precis när den värsta chocken över attentatet i Stockholm lagt sig, nås jag av nyheten att två koptiska kyrkor i Egypten sprängts inifrån, mitt under Palmsöndagsfirandet. 40 människor har mist livet. Jag scrollar Facebookflödet och läser kondoleanser, både för attentatet i Stockholm och det i Egypten, men efter en stund är jag helt matt, orkar inte ta in mer. Denna världens ondska som plötsligt kommer så nära. Hur ska man leva mitt i den? Hur gör man för att vara medlidande utan att gå under?

Under minnesceremonin vid Stockholm stadshus läste Stefan Lövfen ett citat från prästen och författaren Anders Frostenson. Det gick rakt in i hjärtat och gav ett möjligt svar på frågorna som mal.

Våra egna sår blir läkta, när vi helar andras sår.
Böjda under bördor, bärs vi.
Ur den tröst jag gav en annan, tröst mitt eget hjärta fick.
Hem jag kom, när bort till någon som behövde mig jag gick.

 

Rädslan

I dag är det lördag och utanför mitt fönster går två barn och äter varsin glass. Pappan bär matkassar från Coop. Tvärs över gatan är ett ungt par ute på barnvagnspromenad. Livet fortsätter, som alltid, men jag kommer inte till ro. Klockan 15 i går fick jag ett samtal från min mamma som undrade om jag var okej. Jag befann mig i ett rum fyllt av barnskrik så jag kunde bara höra enstaka ord; terror, Stockholm, död. Stresspåslaget var omedelbart. Terrorn bara några kvarter bort.

Många säger att det viktigaste nu är att leva vidare som vanligt, att inte låta terroristerna vinna genom att bli rädd och begränsa sitt liv. Men jag är jätterädd. Hur botar man rädsla?

Jag försöker tänka på den motreaktion av medmänsklighet som uppstod, på hur vackert det är när människor hjälper varandra mitt i sorgen. Men det är ändå svårt att mota bort tankarna från offren och deras anhöriga, från vad som driver en gärningsman till ett sådant vansinnesdåd, från högerpopulister som förmodligen kommer att använda attentatet för att spä på människors misstänksamhet och samla politiska poäng.

Det enda jag kan göra är att hålla fast vid hoppet. Hoppet om att det finns en Gud som en dag ska torka alla tårar, men som redan nu finns mitt i vårt lidande. En Gud som själv har lidit, som är märkt av döden, men som inte besegrades av den. Jag påminner mig om att solen kommer att fortsätta att skina över Stockholm och att det finns många som vill det goda. Min rädsla försvinner inte, men den blir lite, lite lättare att hantera.