Blicken

När Sara Stridsberg höll sitt inträdestal i Svenska Akademien talade hon om sin företrädare Gunnel Vallquist. Titta vad vackert hon skriver om hennes blick:

”På fotografierna av Gunnel Vallquist finns den klara, öppna, ljust regnblå blicken. Den höga pannan omgiven av en enkel grå frisyr, och så ljuset som strömmar ur hennes ögon. Ett skimmer som får även den hårdaste ateist att undra vem det är som har tänt det där ljuset som strömmar ur människoblicken. Hennes gestalt på fotografierna är rak och tydlig och tidlös som en blomma eller ett utropstecken. Och kanske är det för att hon har skrivit om det själv – om önskan att leva med naket, öppet ansikte – som jag tänker så, eller så är det vad ansiktet utstrålar i sig självt. En sällsam nakenhet, som om hon inombords vore alldeles vidöppen.”

Jag läser Stridsbergs rader och undrar: Hur får man en sådan blick? Och hur behåller man den? Genom livets motgångar och knot. Genom sorger och vanmakt.

Kan det handla om vad blicken ser och därmed återspeglar? Ser blicken det sköna i tillvaron; den lilla bebishanden som lindar sig kring ett större finger, blomknoppen som snart slår ut, välviljan hos medmänniskan den möter? Eller ser den allt som gått snett, det vi förlorat?

Ibland tänker jag på livet som en enda lång övning i att se saker – att vara uppmärksam och kunna se på tillvaron med ömhet, nyfikenhet och förundran. Precis som den stora, allseende blicken ser på oss. Blicken som strömmar av ljus.

Tappa tron

”Jag har lagt tron på hyllan”

Så sa en bekant för något år sedan. Uppvuxen i ett kristet hem, flitig deltagare på kyrkans alla aktiviteter och läger. Men så en dag kände hon bara: nä, jag lägger det på hyllan. Som om det vore en fritidsaktivitet vilken som helst.

Den senaste tiden har jag hört liknande exempel. Någon träffade en partner som inte var kristen och från att ha varit superengagerad i kyrkan slutade hon att gå på gudstjänst. Från att ha värderat tron som det viktigaste i livet, spelar den nu inte så stor roll.

Jag undrar hur sånt kan ske. Är inte tron själva grunden vi står på, sanningen vi tar spjärn emot? Är det inte en förståelse av världen som inte kan rubbas över en natt?

En del människor som avsäger sig sin religiösa bekännelse gör det utifrån en lång brottningskamp. De kanske sörjer uteblivna bönesvar, inte hittar tillräckligt goda intellektuella skäl för att tro eller går igenom själens dunkla natt – möts av kompakt tystnad när de försöker närma sig Gud. Den sortens erfarenhet har jag förståelse för, men hur kommer det sig att så många, till synes lättvindigt, kan ”lägga tron på hyllan”?

Jag funderar på om det har att göra med att kyrkan och den kristna gemenskapen har blivit ytlig. I någon sorts felriktad välvilja väljer många församlingar att enbart fokusera på det glada och glättiga i den kristna tron. Djupare funderingar eller samtal om världsbild ryms varken på den mysiga gemenskapskvällen eller den ösiga lovsångskonserten. Tron blir en verklighetsflykt istället för att få vara verkligheten själv.

Och då är det kanske inte så konstigt att ankaret inte lodat så djupt. Det har aldrig nått botten, så när en roligare fritidssyssla eller en partner som inte delar ens tro dyker upp, är det förvånansvärt lätt att dra upp ankaret igen. Fin gemenskap går att hitta på många fler ställen än i kyrkan.

Ödmjukheten

Jag frågade en man jag intervjuade vad som kännetecknar en kristen. Han funderade och sa:

”Kanske är det ödmjukheten, den största av de andliga frukterna. Ödmjukheten gör att vi inte behöver framstå som bättre än vi är, inte ständigt försvara eller hävda oss”.

Aouch vad jag kände igen mig – fast i motsatsen. Jag försöker ofta framstå som bättre än jag är, vill försvara mig och hävda min rätt. Är mästare på #humblebrag men ser också till att säga rakt ut vad jag har åstadkommit och gjort så att ingen ska missa.

En chef jag hade tog upp detta i ett utvecklingssamtal. ”Du behöver inte alltid påpeka huruvida någonting var din idé. Du måste jobba med ditt ego”.

Hårda ord kan tyckas, men för mig var det befriande att höra. Och förhoppningsvis var det ett första steg på en mer ödmjuk väg.

L’Abri-inspirerade dagar

Förra veckan tog vi med oss ett tjugotal vänner och bekanta till de småländska skogarna för att under några dagar leva L’Abri-liv, dvs följa en rytm av studier, praktiskt arbete, föreläsningar, samtalsluncher och kulturkvällar. Vi gjorde samma sak förra året och tyckte att det var så kul att vi ville göra det till en tradition.

Det var mycket som var roligt och givande under veckan, men en sak gillade jag särskilt: att dagarna ute på landet fick mig att börja tänka kring saker jag vanligtvis inte ägnar så mycket tankekraft. Som artificiell intelligens, Harry Potter eller vikten av ett hem.

Nu ska jag fundera på hur L’Abri-andan kan få prägla mitt vardagsliv.

Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.

Vem lyssnar jag till?

I veckan var jag tvungen att ringa min vän för att få råd. Jag behövde någon som kunde påminna mig om mina värderingar, om vad jag verkligen vill. För visst är det, som bandet Silvet sjunger, ”lätt att dras med i strömmen och glömma sånt som är sant”.

Det är inte förrän man står inför konkreta livsval som ens värderingar testas. Är idealen bara vackra ord om rättvisa och mångfald och enkelhet och solidaritet eller finns det någon substans att hämta?

I mitt fall handlar det konkreta livsvalet om hur vi ska bo när vi flyttar till Uppsala. Vi lutar åt att bosätta oss i ett område som ”bostadskarriärsmässigt” är ett ostrategiskt val. Det är varken radhus eller villa, och mer miljonprogram än vacker våning.

Reaktionerna från bekanta har nästan enbart varit negativa. ”Ska ni bo det fula området”, ”Det är så långt ut, jag kommer inte komma att hälsa på” och ”Borde inte ni som snart har två barn bo i något större”.

Och då börjar jag också tveka. Konventionerna är starka, jämförelsen likaså. Och pengatänket. I ett samhälle där vi beundrar människor som gör smarta bostadsklipp och nästan ser ner på dem som misslyckas med detsamma är det inte lätt att välja annorlunda.

I det här har jag märkt hur viktigt det är att jag hämtar min input från rätt håll. Jag vill lyssna till människor som jag vet delar mina djupaste värderingar och som kan putta tillbaka tankarna från alla sidospår. För jag vet ju vad jag vill, egentligen.

Retreaten

Att åka på retreat marknadsförs ofta som något slags andligt spa dit man främst åker för att vila. Efter förra veckans fem dagar i tystnad på en stiftsgård utanför Alingsås undrar jag: Hur är det möjligt?

För spa är kanske det sista ordet jag skulle använda för att beskriva retreaten. Intensivt inre arbete passar bättre. När mobilen stängs av, aktiviteterna är begränsade och det är förbjudet att prata, händer något annat. Man hör plötsligt sina egna tankar! Minnen dyker upp, glada såväl som ledsna. Och i undervisningen, bönen och meditationen upptäcker man nya djup i sig själv – och i Gud.

Jag tror att jag kommer göra retreaten till en årlig tradition. Emellanåt var det jobbigt att vara där, men mestadels var det förlösande. Avskildheten gav mig möjlighet att komma i kontakt med min djupvilja och fundera över vad som ger mig liv på riktigt. Det kan ta tid att komma fram till.

Klimatpepp och 1000 besökare

Eftersom jag skriver så mycket i jobbet har jag funderat på om jag ska pausa den här bloggen, men så gick jag in och kollade statistiken och ser att ni är 1000 personer som går in här varje vecka. Det är ju helt otroligt. Hade väntat med kanske 20. Kul att ni läser!

I dag har jag fått erfara att ett enda möte kan pigga upp. Hela morgonen och förmiddagen gick jag som i dimma. Men så tog jag mig till Storkyrkan för att möta Björn Wiman för en intervju. Och efter att i en timma ha fått prata om klimatkrisen och andliga uppvaknanden och kyrkans roll och religiöst språk var jag som pånyttfödd (he he). Än en gång påminns jag om hur härligt det är att få tillgång till en intellektuell människas hjärna, om än bara för en stund.

Eftermiddagens möte stärkte också mitt miljöengagemang. Eller bör jag säga skapelseengagemang? Miljö är ett så abstrakt ord, utan känslomässig laddning. Björn Wiman pratade om hur vi behöver  ord som tar tag och når våra djupare skikt. Göran Greider är inne på samma spår när han, kors i taket, skriver en bön för klimatet. Han menar att vi inför undergångsscenariot som klimatförändringarna ställer oss inför behöver ta till de starkaste orden. Och dem hittar vi hos religionerna. Gud, satan, paradis och helvete.

Förutom ett språk behöver vi handlingar. Jag tänker mycket på vad jag kan göra och har bestämt mig för några konkreta grejer. Inget flygande under 2019 (och kanske längre än så). Äta vegetariskt. Minska plastanvändningen. Dra ner min konsumtion till ett minimum. Det känns hoppfullt att många tänker likadant. Kanske är det inte kört för planeten ändå?

Stjärntecken

Jag har aldrig reflekterat så mycket kring vilket stjärntecken jag är (Eller i för sig, på högstadiet läste jag horoskop och satte på mig tre rosa tröjor en dag när det stod att min lyckofärg var rosa). Men efter det svalnade mitt intresse. Känns ju högst orimligt att vissa egenskaper eller förutsättningar skulle stämma in på jordens alla hundratals miljoner jungfruar, vattumän eller vädurar.

För några år sedan kändes det som att den allmänna hållningen var att stjärntecken var trams. Astrologi avfärdades som något bara äldre damer med rött hår och rökiga röster sysslade med. Men nu känns det som att trenden har vänt. Har ni också märkt det?

Allra tydligast blir det i dejtingprogram. På ”Första dejten” är de kärlekssökande till exempel förvånansvärt snabba med att fråga varandra vad de är för stjärntecken och utifrån svaret dra slutsatser om huruvida de passar ihop.

Och bland stora bloggare verkar astrologi vara hett. Hörde bland annat att Margaux Dietz regelbundet besöker sin personliga astrolog för vägledning. Och när Amanda och Hannah ordnade bloggparty fanns en spåkvinna på plats för att lägga tarot.

Har ingen bra analys till varför det är så här. Men kanske har det att göra med moderniteten som lämnat ett existentiellt tomrum som vi måste fylla samtidigt som astrologin göder vårt fokus vid vårt eget välbefinnande och utveckling och därför attraherar. Vad tror ni?

Säg emot

När jag gick på högstadiet och gymnasiet och berättade att jag var kristen fick jag nästan alltid mothugg. Hur kan du tro på något sånt? Vad säger du om de patriarkala strukturerna i Bibeln? Är det verkligen sannolikt att Jesus uppstod från de döda?

Massa bra frågor och invändningar som fick mig att tänka. Och framför allt skapade det intressanta samtal.

Men nu verkar ingen längre bry sig. Känns som om hela vårt samhälle har en slags let go-attityd när det gäller det mesta. Whatever makes you happy, etc.

Så om jag är kristen och det gör mig glad är det ingen som ser vitsen med att ifrågasätta. Eller så vill de undvika dålig stämning och en potentiell konflikt? Eller så är de helt enkelt ointresserade av religion?

Jag föredrar dålig stämning framför likgiltighet. För med kritiska frågor får jag tänka efter.

Alla ni som var  engagerade och upprörda över religion på högstadiet och gymnasiet. Säg emot igen!