Kategori: Tro Sida 1 av 8

Hon trotsade släkten och fördomarna för att bli präst

Ruya Setto kan bli den första kvinnliga prästen från Irak. Men vägen mot predikstolen har varit tuff. Som åttaåring flydde hon krigets Irak och kom till ett kallt Sverige där kyrkan blev hennes oas och tanken på att bli präst började gro. Jag träffade henne för ett samtal om barndomstrauman, kvinnoprästmotstånd och Barbidockor. Här finns intervjun.

Julkänslan

Det är svårt att frammana något slags julkänsla ett år som detta. Plusgrader, ingen snö, planer som kastas om, social distans. Världens lidande blir uppenbart och även om vi kanske just därför skulle behöva fira Ljuset, Hoppet och Kärleken extra mycket, känns det konstigt.

I dag har vi försökt oss på diverse juliga saker här hemma. Vi kokade kola (som vi fick slänga) och hade ambitionen att baka bröd. När vi städade sa vi att vi julstädade och när jag gick för att ta en dusch ropade jag: ”Jag tar mitt julbad nu”. Till middag beställde vi (jul)pizza.

Sedan, när barnen lagt sig, tittade vi på ”Late Night Concert” med Carola. Ingen kan sjunga julsånger som hon! Och när jag fick höra ”En stjärna lyser så klar” var det som att julens budskap äntligen landade i mig. Det blir jul, trots allt.

Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som Gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar

Nunnorna och jag

När jag växte upp hade jag ingen uppfattning om katolska kyrkan. Jag visste att det fanns nunnor – en klasskompis hade gått på dagis hos nunnorna i stan – men jag ägnade nog aldrig en tanke åt vilken typ av kyrka de tillhörde eller vad de trodde på. Däremot tyckte jag att de hade något tilldragande över sig, ett slags exotiskt skimmer.

I sjuan när jag skulle skriva en artikel för skoltidningen valde jag därför att intervjua en av systrarna i det lilla stadsklostret i närheten av min skola. Jag häpnade inför deras liv: Va? Äger du ingenting? Måste du lyda allt abedissan säger? Vill du inte ha en man? Och så det mest häpnadsväckande av allt: Du gillar alltså att bowla??

När jag bodde i Spanien som 20-åring skedde mitt nästa möte med katolska nunnor. Jag såg en annons på en lyktstolpe om en bokcirkel och ringde genast upp: Jag vill vara med! (Vem gör sånt?) Det visade sig att bokcirkeln bestod av en hängiven katolsk tjej, en mindre hängiven katolsk tjej och så jag. Vi diskuterade Viktor Frankl ”Livet måste ha mening” och efter en av träffarna bjöd de in mig till filmkväll. Kan ju bli kul, tänkte jag, och följde med till en källarlokal där möblerna var mörkbruna och rustika och väggarna fulla av Mariabilder. Ett gäng nunnor hade samlats för att se på film – en svartvit skildring av när katolska missionärer kom till Japan på 1600-talet. Det var inte popcorn och soffläge precis, utan vi satt uppradade på hårda, tunga stolar vars ryggar hade snirkliga mönster i trä. Filmen saknade repliker och jag och nunnorna satt också alldeles tysta. Har sällan känt mig så apart.

På senare år har jag omvärderat hur jag ser på katolska kyrkan, kanske särskilt den här hösten då jag läst kyrkohistoria och upptäckt vilken rikedom det finns i hela kyrkans tro, inte bara den protestantiska. Och jag är fortfarande fascinerad av nunnor. Hur de överlåter sig så fullständigt till en enda sak, lever tålmodigt och självutgivande. För nästan exakt ett år sedan mötte jag Syster Siluana på Mariavall kloster på Österlen för ett samtal om kallelse och bön och dessförinnan intervjuade jag Syster Sofie om sex. Jag hoppas på fler sådana möten. Stumfilmskvällarna om 1600-tals missionärer klarar mig dock utan.

Luciamorgon

Sova med flätor, vakna tidigt, kompakt mörker utanför. Och sedan på med lucianattlinnet och glittret, göra sig extra fin.

Jag vet inte hur många luciatåg jag har gått. Kanske 100? Varje år under åren i musikklass lussade vi hela dagen, ja hela helgen. I kyrkor, på banker, konserthus, sporthall och fabrik. Jag älskade det! Sångtexterna skrivna på ljusmanschetten, tassa runt i strumplästen, en förälder vid sidan om – redo med en vattenhink att hälla om det skulle ske en olycka. Och alltid någon tjej som (med flit) höll ljuslågan så nära munnen att hon nästan svimmade.

Som vuxen har jag också lussat. Ett av mina mer minnesvärda luciatåg var i en liten nyöppnad butik på 5th avenue i New York. Konferencier var hockeyproffset Henrik Lundqvist. Jag visste inte vem han var innan, men det kan man inte tro när man ser bilden:

Trots mina många luciatåg har jag ändå inte funderat så mycket på berättelsen bakom. Men Lucia från Syrakusa, vilken enastående kvinna! Redan som ung bestämde hon sig för att inte gifta sig, utan leva helt för Gud. Dessutom skänkte hon allt hon ägde till de fattiga. Lucia var orubblig i sin övertygelse och inte ens när hon blev förföljd på grund av sin tro – såldes till en bordell och utsattes för tortyr – övergav hon Gud. Tänk att det är henne vi sjunger om varje år den 13 december!

”Gud finns, men syns inte. Det är det som är grejen med Gud”

Något av det roligaste jag vet är att prata med människor om tro. Vad får människor att ansluta sig till en religion? Hur finner de Gud? I Lötenkyrkans månadblad intervjuar jag människor i församlingen om just det. Jimmy Eriksson brukar hänga i Löten och under min mammaledighet har vi ofta fikat eller pratat. Så en dag berättade han om sin väg till tro. Klistrar in det här under:

”När jag var liten trodde både jag och mina föräldrar att jag var född helt frisk. Det var inte förrän jag började skolan som jag märkte att jag hade svårt med olika grejer. Jag kunde inte koncentrera mig under längre tid och hade svårt att räkna och skriva. Det gjordes en utredning men läkarna kom aldrig fram till något, så än i dag vet jag inte vilken sorts funktionsnedsättning jag har, bara att jag har en. Det läkarna har sagt är att jag förmodligen fick syrebrist vid förlossningen, men de vet inte säkert. Jag har inte fått diagnos, har inget papper på det. 

Vanligtvis tänker jag inte så mycket på att jag har ett funktionsnedsättning, men ibland tänker jag på det och då känns det jobbigt… Men något jag är glad för är Lötenkyrkan! Mina föräldrar har aldrig varit med i kyrkan, men jag var med i miniorerna här när jag var liten. Sedan när jag blev vuxen var jag här och hängde, jag brukade bara komma förbi och träffa folk. Jag var med på torsdagsgudstjänsterna också och lärde känna några som pluggade på Johannelund. Så då började jag umgås med dem och de lärde mig att vara ljudtekniker på gudstjänsterna. Det var jättekul!

När jag började komma till kyrkan var jag inte troende, men tack vare gudstjänsterna upptäckte jag att Gud finns. Alltså Gud finns, men han syns inte – det är det som är grejen med Gud! Jag brukar be till Gud och oftast hjälper det.

Kyrkan betyder allt för mig. Kyrkan är ett stöd för att gå vidare i livet. Jag känner mig inte tvungen att gå i kyrkan, men det är en trygghet att komma hit och känna gemenskap. På jobbet har jag dock blivit kritiserad för att jag är kristen. Förut, när jag kom dit på morgonen, kunde de säga saker som: ”Titta nu kommer han som är kristen” eller ”Akta så att du inte blir hjärntvättad” men då brukade jag svara: ”Jag får väl gå i kyrkan om jag vill, jag tycker att det är kul”. Förresten borde de inte snacka om saker de inte vet någonting om – jag gillar inte den stilen. I kyrkan är alla lika mycket värda och alla är välkomna. Mina jobbarkompisar borde komma hit och se själva.”

Bli som barnen

I dag piskade snöblandat regn mig rakt i ansiktet hela vägen till dagmamman. Hedda var missnöjd i vagnen och jag var för dåligt klädd som vanligt. Men Miriam var glad. När hon kom ut i ”snön”, utbrast hon: Jag har bett jättemånga gånger till Gud att det ska bli snö. ÄNTLIGEN har han förstått!

Vardaglig vänlighet

När baristan räcker över den nygjorda cappuccinon säger hon: ”Nu önskar jag dig en riktigt bra fredag och en skön helg” och uppriktigheten i hennes tonfall gör mig rörd.

Senare möter jag en vän som spontant köpt en blombukett i present. ”Just because” säger hon och kan inte ana hur rätt i tiden de kommer.

En annan vän skickar ett sms och påminner om att vår Gud är tröstens Gud. Jag känner mig stärkt, inte främst av att Gud är tröstens Gud, utan för att han är VÅR Gud. Inte bara min. Han håller hela världen i sin hand.

All denna vardagliga vänlighet. Värd är vårda – och ge vidare.

Att följa spåren bakåt

När livets brutalitet gör sig påmind, tröstas jag inte så mycket av att tänka att allt nog kommer att bli bra. Snarare vänder jag mig bakåt i tiden och hittar en säker hamn i det som redan varit. Minnena som poppar upp saknar logisk följd, de dyker upp hur som helst, hoppar mellan tider och platser. De erbjuder en flykt och visar att livet också kan vara vackert, fullt med positiva överraskningar. Plötsligt är jag 12 år och står bakom kulisserna på Stadsteatern, redo att göra entré. Eller så är jag 22 år, landar på Tarapoto aeropuerto mitt i natten och känner den oväntat varma luften slå mot ansiktet. Eller 33 och går med barnvagn genom en allé av höstlöv.

Det finns en andlig övning som går ut på att spåra Guds kärlek i det förflutna – att se på sitt liv och fundera på hur och när man sett en glimt av Guds godhet. En del har svårt med det. Hur mycket de än tänker, kan de inte se ett endaste spår. Då är uppmaningen att göra om övningen, igen och igen. Till slut kanske det finns ett litet korn att upptäcka. Och om man har insett att Gud faktiskt har gått vid ens sida, är det lättare att ha förtröstan inför det som ska komma. Om Gud visat kärlek förr, gör han det också nu. Även om det inte känns så.

För ingen annan är som du

I torsdags tog vi farväl av Laila. Laila som jag lärde känna direkt när jag kom till Lötenkyrkan. Hon som genast ville vyssja Hedda i vagnen, som pratade om hur mycket hon älskade barn. Hon som alltid mötte mig när jag kom till kyrkan, alltid delade ut nattvarden i gudstjänsten. Bakpå sin permobil hade hon satt upp en skylt: ”Jag är cp-skadad, inte dum i huvudet”.

Hela sitt liv fick hon fajtas mot fördomar och när vi på begravningen sjöng psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” blev det som en kraftfull manifestation för allas lika värde. ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du”. Har aldrig blivit berörd av den psalmen tidigare, bara sjungit den på slentrian. Men nu! Lailas liv gav den en ny innebörd.

Tacksägelsedagen

I dag säger kyrkokalendern tacksägelsedag, men egentligen är varje dag en dag för tacksägelse. För hur livet än ser ut, finns det nästan alltid någon ljusglimt att ta vara på, något att vara tacksam för.

Tacksamhet är ett motgift mot bitterhet och jämförelse, men kan också fungera som ett (inte så charmigt) alibi. Alltså att man, bara man är tacksam, kan göra lite vad som helst. Hitta ursäkter för en livsstil som inte är hållbar till exempel: ”Åh jag är så tacksam för att jag fick flyga dit och dit och dit” eller ”Jag är så tacksam för att jag hade möjlighet att köpa så många nya grejer”.

Jag märker hur jag själv kan hamna i en sådan retorik. Då får jag påminna mig om att det bästa i livet är gratis. I dag är jag tacksam över att vakna utsövd, att se mina danstjejer uppträda och att kunna glädjas helhjärtat med vän.

Vad är du tacksam för?

Sida 1 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén