Klimatpepp och 1000 besökare

Eftersom jag skriver så mycket i jobbet har jag funderat på om jag ska pausa den här bloggen, men så gick jag in och kollade statistiken och ser att ni är 1000 personer som går in här varje vecka. Det är ju helt otroligt. Hade väntat med kanske 20. Kul att ni läser!

I dag har jag fått erfara att ett enda möte kan pigga upp. Hela morgonen och förmiddagen gick jag som i dimma. Men så tog jag mig till Storkyrkan för att möta Björn Wiman för en intervju. Och efter att i en timma ha fått prata om klimatkrisen och andliga uppvaknanden och kyrkans roll och religiöst språk var jag som pånyttfödd (he he). Än en gång påminns jag om hur härligt det är att få tillgång till en intellektuell människas hjärna, om än bara för en stund.

Eftermiddagens möte stärkte också mitt miljöengagemang. Eller bör jag säga skapelseengagemang? Miljö är ett så abstrakt ord, utan känslomässig laddning. Björn Wiman pratade om hur vi behöver  ord som tar tag och når våra djupare skikt. Göran Greider är inne på samma spår när han, kors i taket, skriver en bön för klimatet. Han menar att vi inför undergångsscenariot som klimatförändringarna ställer oss inför behöver ta till de starkaste orden. Och dem hittar vi hos religionerna. Gud, satan, paradis och helvete.

Förutom ett språk behöver vi handlingar. Jag tänker mycket på vad jag kan göra och har bestämt mig för några konkreta grejer. Inget flygande under 2019 (och kanske längre än så). Äta vegetariskt. Minska plastanvändningen. Dra ner min konsumtion till ett minimum. Det känns hoppfullt att många tänker likadant. Kanske är det inte kört för planeten ändå?

Stjärntecken

Jag har aldrig reflekterat så mycket kring vilket stjärntecken jag är (Eller i för sig, på högstadiet läste jag horoskop och satte på mig tre rosa tröjor en dag när det stod att min lyckofärg var rosa). Men efter det svalnade mitt intresse. Känns ju högst orimligt att vissa egenskaper eller förutsättningar skulle stämma in på jordens alla hundratals miljoner jungfruar, vattumän eller vädurar.

För några år sedan kändes det som att den allmänna hållningen var att stjärntecken var trams. Astrologi avfärdades som något bara äldre damer med rött hår och rökiga röster sysslade med. Men nu känns det som att trenden har vänt. Har ni också märkt det?

Allra tydligast blir det i dejtingprogram. På ”Första dejten” är de kärlekssökande till exempel förvånansvärt snabba med att fråga varandra vad de är för stjärntecken och utifrån svaret dra slutsatser om huruvida de passar ihop.

Och bland stora bloggare verkar astrologi vara hett. Hörde bland annat att Margaux Dietz regelbundet besöker sin personliga astrolog för vägledning. Och när Amanda och Hannah ordnade bloggparty fanns en spåkvinna på plats för att lägga tarot.

Har ingen bra analys till varför det är så här. Men kanske har det att göra med moderniteten som lämnat ett existentiellt tomrum som vi måste fylla samtidigt som astrologin göder vårt fokus vid vårt eget välbefinnande och utveckling och därför attraherar. Vad tror ni?

Säg emot

När jag gick på högstadiet och gymnasiet och berättade att jag var kristen fick jag nästan alltid mothugg. Hur kan du tro på något sånt? Vad säger du om de patriarkala strukturerna i Bibeln? Är det verkligen sannolikt att Jesus uppstod från de döda?

Massa bra frågor och invändningar som fick mig att tänka. Och framför allt skapade det intressanta samtal.

Men nu verkar ingen längre bry sig. Känns som om hela vårt samhälle har en slags let go-attityd när det gäller det mesta. Whatever makes you happy, etc.

Så om jag är kristen och det gör mig glad är det ingen som ser vitsen med att ifrågasätta. Eller så vill de undvika dålig stämning och en potentiell konflikt? Eller så är de helt enkelt ointresserade av religion?

Jag föredrar dålig stämning framför likgiltighet. För med kritiska frågor får jag tänka efter.

Alla ni som var  engagerade och upprörda över religion på högstadiet och gymnasiet. Säg emot igen!

Små saker som sätter spår

En sak som är spännande med att leva är att man aldrig vet vad som kommer påverka en. På ytan väldigt små saker kan sätta djupa spår.

Som när jag var 13 år och åkte på konfirmationsresa till Göteborg. Vi var på Liseberg och det var ju kul, men det som var min höjdpunkt var mässan i Göteborgs domkyrka. Visst hade jag gått en del i kyrkan innan för som konfirmand fick man ett slags klippkort och var tvungen att gå ett visst antal gudstjänster för att få bli konfirmerad. Men sällan hade jag upplevt att de som sjöng eller predikade i kyrkan faktiskt menade vad de sa.

Men så där i domkyrkan i Göteborg så var det som om prästens ord hade en annan tyngd. Församlingen sjöng med liv och lust med i psalmerna och verkade gilla att vara där.

Det som berörde mig allra mest var paret som satt i bänken framför mig. Innan nattvarden hälsar man alltid varandra med Herrens frid men i min konfirmandkyrka brukade det momentet bara innebära att alla fortsatte stirra rakt fram. Men inte i domkyrkan. Där vände sig folk till varandra, kramade och skakade han. Och paret framför mig gav varandra en innerlig puss på munnen innan de vände sig mot mig, tog min hand och önskade Herrens frid.

I efterhand har jag förstått att det där paret och deras strålande ansikten faktiskt fick större betydelse än jag kunde ana.

You are what you love

Så heter en bok som snart kommer på svenska. Handlar om vanans makt, eller med ett kyrkligt ord, om liturgier. Både i samhället och i kyrkan.

Författaren James K.A. Smith menar att vi framför allt inte formas av det vi tycker och tänker, utan av det vi älskar. Och vad vi älskar yttrar sig ofta i vad vi gör, vad vi lägger vår tid på.

Det är inte för inte man brukar prata om goda vanor. En god vana som jag tycker är underskattad är att gå till kyrkan. Nu har jag varit kristen i över halva mitt liv och suttit på otaliga gudstjänster. Ibland har det var dötråkigt och ibland jublande roligt och upplyftande och härligt. Men oavsett går jag dit varje söndag. För det gör något bra med mig.

I gudstjänsten händer många omvälvande saker; vi möts över gränserna, vi ödmjukar oss och erkänner vår skuld, vi får förlåtelse, vi delar nattvarden med människor vi kanske egentligen har svårt för, vi önskar varandra Herrens frid. Och så fylls vi både med hopp och kraft. Hopp om att det goda en dag ska segra och kraft att orka kämpa för medmänsklighet tills dess.

Alkohol och frikyrkan

En av mina bästa kompisar under gymnasiet tröttnade på kyrkan. Jag fick veta det på en ungdomsfestival när jag hittade henne stupfull. Ändå var det jag som blev bortgjord, påkommen som jordens mest naiva. Var inte hon nykterist?

Jo, hon var nykterist. Men inte längre. Att supa sig full blev ett effektivt och omedelbart sätt att säga: Jag är inte som du längre. Jag skiter i kyrkan och alla högt ställda ideal.

Min vän är inte den enda som har använt alkohol för att markera ett avståndstagande från kyrkan. Att supa sig full blir som en slags snabb KBT-behandling för att visa för sig själv att man kan om man vill, att man är fri från kyrkans moraliska påbud.

Historiskt sätt har frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen varit tätt sammankopplade. Tillsammans såg de på 1800-talets mitt till att resa Sverige ur fattigdomen. Hel och ren och redig skulle man vara. I frikyrkan ville man vara annorlunda än världen och berusa sig med anden i stället med flaskan. Dessutom blev kyrkan en plats dit före detta missbrukare sökte sig och då var det naturligt att göra kyrkan till en alkoholfri zon.

Men sedan dess har mycket hänt. För två år sedan publicerades en enkät i tidningen Dagen där 45 procent av de tillfrågade pastorerna uppgav att de drack alkohol. Anmärkningsvärt för en rörelse som kännetecknats av motsatsen.

Jag började själv märka av förändringen för några år sedan. Plötsligt fick jag frågan om jag ville ha vin på middagar hos kristna vänner och blev inbjuden till ”after church” på en pub.

För några år sedan skrev Joel Halldorf om hur inställningen till livsstilsfrågor inom Pingströrelsen ändras i det tysta. Ingen tydlig teologisk reflektion föregår att fler och fler, till synes, plötsligt gör något som tidigare inte var socialt accepterat. ”Det är som sagt en sak att ett samfund ändrar ståndpunkt, men problemet är att det sker utan egentliga diskussioner. Det ger intrycket av att det är sociologi snarare än teologi som är vägledande” skriver Halldorf.

Jag undrar också vad denna tysta kursändring beror på.

Utomlands är det här inget märkligt. När jag som 19-åring var ungdomsledare i en evangelikal kyrka i Spanien chockades jag över hur vi efter gudstjänsten plockade fram stora ölflaskorna till kyrkfikat. ”Slappna av Malina” sa en av de äldre herrarna när han såg min förfärade blick. Likadant var det när jag besökte kyrkor i London. Alla nya välkomnades med ett glas vin. Inga bullar som i Sverige.

Så kanske är det det europeiska drickandet som flyttat till Sverige. Eller att alkoholnormen även blivit norm inom kyrkan. Vad tror ni?

Vecka 32 – festival och tystnad

Den här veckan åker jag till festivalen Frizon. Jag var där första gången som 16-åring och trots att jag mestadels promenerade runt ensam (jag och min tältkompis  insåg att vi inte var särskilt kompatibla) så älskade jag det. Frizon var en plats med allt jag gillar; tro, kreativitet, samtal, gudstjänster, samhällsengagemang och människor som vågade gå mot strömmen.

Sedan dess har jag engagerat mig i festivalen på olika sätt; suttit i ledningen, hållit seminarium, varit volontär, jobbat för Ikon.  I år åker jag dit som Dagenreporter och ser framför allt fram emot att prata med Shane Claiborne, aktivistpredikanten i dreads som fick mig att börja tänka, nya stora tankar och världen och Gud för drygt 10 år sedan.

Läst: Joel Halldorfs nya bok ”Gud: återkomsten”. Superintressant om det postsekulära samhället, politik och tro och hur vi ska navigera i ett samhälle fullt av värderingsklaschar. Halldorf är ett typiskt bra exempel på någon som lyckas göra forskning och historia intressant genom att använda dem som förståelseram för vår moderna tid.

Hört: Podden 60 minuter är tillbaka! Det har den varit ett tag, men jag har seg reaktionsförmåga. I veckan lyssnade jag i alla fall på avsnittet när Eric Schüldt intervjuar biskop Anders Arborelius, som verkar vara en väldigt fin och ödmjuk person. Fastnade framför allt för när han pratade om sin tid som karmelitbroder i klostret i Norraby.

Som karmelit pratar man bara en halvtimme om dagen (!) så tystnaden blev en naturlig del av livet. Även nu när Anders Arborelius är biskop och till och med kardinal (den första svenska) värnar han tystnaden och pratade om den som en ”inre  helgedom”. Det tyckte jag var fint. Blev själv pepp på att värna min inre, tysta helgedom. Fast kanske inte den här veckan. Nu ska jag ju på festival.

Syndabekännelsen

Kyrkan är en väldigt bra skola för personlig utveckling. Inte så att alla som går i kyrkan blir perfekta, utvecklade människor. Långt ifrån. Men det finns en inbyggd framåtrörelse i kyrkans sakrament; syndabekännelse, förlåtelse och bättring.

En del tycker att det är hemskt gammalmodigt och rentav destruktivt att varje söndag tänka igenom allt som man sagt, gjort och tänkt som blivit fel. Kyrkan har skapat tillräckligt med skuld hos människor, säger man. Jag tycker tvärtom. För mig är det befriande att varje söndag få bekänna mina brister och tillkortakommanden, mina kamper och begränsningar.

Framför allt är det nyttigt för mig att sätta ord på mina begränsningar. Vår samtid säger att allt är möjligt att jag och du kan göra vad som helst. Bara vi kämpar/jobbar/drömmer/satsar tillräckligt. Jag blir inte alls uppmuntrad av ett sådant synsätt. Istället finner jag frid i att inse att det finns en gud och att det inte är jag.

Mening istället för lycka

Vi verkar göra nästan vad som helst för att få känna oss lyckliga. Kanske för att vi ofta får höra att lyckan skulle vara själva målet med vårt jordeliv. Men lyckan är flyktig och svår att fånga. Och vi blir ständigt besvikna.

I söndagsintervjun i P1 berättar den unga kompositören Jacob Mühlrad att meningsfullhet för honom är mycket viktigare än lycka. Så är det även för mig. Jag tänker sällan i lyckotermer, utan frågar mig snarare huruvida något känns meningsfullt.

En lärare jag hade en gång avslutade sin kurs med att önska oss studenter många stunder där vi blir så uppslukade av ett engagemang att vi glömmer tid och rum. För mig är det synonymt med att känna mig levande, att känna att jag har ett syfte, att känna mening.