Det lilla barnet

Ibland är det som att tiden stannar, ett ögonblick fryser och vi får kontakt med något … heligt.

Det är svårt att klä upplevelser av helighet i ord. De förminskas så lätt. Nyss försökte jag skriva om när jag tittade in i min dotters öppna blick samtidigt som jag lyssnade på låten ”Come Tear Down the Walls” med Common Hymnal och kände strömmar av kärlek rusa genom hela kroppen, men det blev bara platt. Så jag lånar några ord av kulturantropologen Mikael Kurkiala i stället:

”Barn är heliga därför att de är hela. Kanske är det därför spädbarnets ansiktsuttryck och kroppsspråk har en sån naturlig dragningskraft på oss. Ett ansikte och en kropp som med en omedelbarhet speglar själens förundan inför världen och dess oförmedlade närvaro i den.”

Mysteriet människan

På årets första dag åkte jag till Mariavalls kloster på Österlen för att intervjua Syster Siluana för tidskriften Pilgrim. Hon visade sig var en härlig person, lågmält livfull – en ljus gestalt.

Jag ville fråga henne om gemenskap och tänkte att hon som levt nära inpå andra människor i nästan tjugo år, borde ha ett och annat gott råd att ge. Därför blev jag lite … ja kanske besviken, när hon besvarade mina frågor med att konstatera: Människan är ett mysterium.

Jo, tack det vet man väl, tänkte jag. Men såhär i efterhand inser jag att hennes svar både var insiktsfullt och till stor hjälp. Åtskilliga gånger den senaste tiden, när jag stört mig på någons beteende, har jag kunnat landa i att människan är ett mysterium. Motsägelsefull, irrationell och komplex. Får impulser som ibland går åt rakt motsatta håll. Säger en sak, gör en annan. Och så vidare.

Och om man ser det från den ljusa sidan: Att människan är ett mysterium betyder att det alltid finns något att upptäcka! Livet blir aldrig trist.

Sjung syster, sjung

Ikväll sjöng Sara Parkman så kraftfullt och storslaget på Uppsala konsert och kongress att jag helt tappade andan. Jag var inte beredd, kunde inte värja mig. Men så plötsligt hade jag gåshud över hela kroppen och tårarna rann och konsertlokalen förvandlades till katedral. ”Kyrie” är kyrkans ångestvrål sa Sara Parkman.

Sedan sjöng hon ”Vreden”. OH MY GOD. Hela dagen har jag varit arg och uppgiven över situationen vid grekiska gränsen. ”Vi människor kan vara riktiga rövhål” sa Parkman och ja! så är det. Men vi får inte bli tysta, vi måste agera. Och ikväll blev musiken ett bränsle. En man i publiken hade näven i luften i en kampgest under hela sången, jag ville också, men vågade inte.

Efter konserten tänker jag: Vad är jag för fegis som inte ens vågar lyfta handen på en konsert utifrån genans och andras blickar? Hur ska jag då kunna agera mot orättvisor eller förtryck?

Men det är därför nåden finns. För alla fegisar … och för alla rövhål.

Kristen och vänster

Som fjortonåring var jag med i både Pingstkyrkan och SSU. För mig fanns ingen motsättning mellan min nyvunna tro på Jesus och ett engagemang för stark välfärd och feminism, men omgivningen var inte lika positiv. Mina SSU-kompisar tittade misstänksamt på korset runt halsen och hävde ur sig föraktfulla kommentarer om frikyrkan. I Pingstkyrkan var korshalsbandet standard, men inte knappen på jackan. På den stod det ”Sverige behöver färre Egon” och var del av en SSU-kampanj. ”Ta bort den där” kunde jag få höra från de frikyrkliga som inte hade mycket till övers för den politiska vänstern. 

Och det är klart. Kristen tro, särskilt inte frikyrklig sådan, och vänsterpolitik har på ytan inte haft så många gemensamma nämnare. Något förenklat och generaliserande: Medan kristna står för traditionella värden, tror på sanning och värnar kärnfamiljen har vänstern velat riva upp strukturer, utmana normer och lobbat för fri sexualitet. Det har varit svårt att hitta människor som är uttalat kristna och uttalat vänster. 

Men börjar sakernas tillstånd förändras? Jag slogs av tanken första gången när jag läste Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Hon – feministförebild och vänsterintellektuell – skrev om moderskap på ett sätt som lät förvillande likt en kristen relationsbok; hur vi är skapade för beroende, sammanflätade i en väv med andra, hur familjen och barnen står för eviga värden…

Redan 2005 hade hon förresten skapat ramaskri när hon ifrågasatte att barn under två år lämnas på förskola. Hon formulerade sig skarpare än många kristna debattörer och hemmaförälderivrare vågat göra: ”Storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas” (DN 30/10 2005)

Nina Björk hämtar sin analys ur en kapitalismkritik. Det gör även serietecknaren Liv Strömquist. I sitt senaste album ”Den rödaste rosen slår ut” tar hon sig an kärlek och förälskelse och skriver om hur en nyttomaximerad marknadslogik smugit sig in i mänskliga relationer vilket gör att vi ser på varandra som varor och relationer som en transaktion; om vi inte får ut lika mycket som vi investerar känner vi oss rånade. Strömquist protesterar mot det här synsättet och säger att kärlek är någonting annat: ”Att ge kärlek, att älska en annan människa eller sina barn, är inte ett arbete” slår hon fast (DN 8/30 2019).

Att människan är något annat än en utbytbar vara och att marknaden inte är gud har kristna predikat sedan dag ett, men nu, i den senkapitalistiska tid vi lever i, blir det tydligt att vi delar den analysen med vänstern. Ohejdad kapitalism och förhärskande individualism är varken kompatibel med kristen tro eller vänsterpolitik, men medan kristna bygger sin analys på insikten att vi är skapade till Guds avbild och därmed har ett okränkbart värde, drar vänster slutsatsen utifrån ett klassperspektiv där ingen människa ska utnyttjas utifrån sin status på samhällsstegen.

I höstas blev det tydligt att troende och vänstersympatisörer även kan förenas i politiska sakfrågor. Efter att Moderaterna gått ut med att de ville utreda altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige, reagerade journalisten, författaren och marxisten Kajsa Ekis Ekman. Hon vände sig mot idén att människan skulle vara en produkt, en vara på en marknad och skrev att det inte går att skilja kroppen från jaget på det sätt som surrogatmödraskapsförespråkarna låter påskina.

Där fick hon medhåll från katoliken John Sjögren som i Svenska Dagbladet (9/8 2019) skrev: ”i tänkandet som möjliggjort surrogatmödraskap döljer sig också en destruktiv dualism, för att inte säga ett förfärande kroppsförakt.” Ekman och Sjögren var överens om att vårt rättighetstänkande löpt amok, vilket resulterat i att vi är beredda att utnyttja andra människor för att få det vi vill ha. Sjögren skriver ”Ingen människa kan reduceras till ett medel för att ge mig något jag önskar. Alla människor är mål i sig själv”.

Det är nya tider! Själv är jag varken pingstvän eller SSU:are längre, men om jag varit det hade det nog gått utmärkt att förena.

Faran med förväntan

I mitt tonårskyrkgäng fanns en tydlig glad-kultur. Jag minns till exempel ett skidläger där ungdomsledaren inledde morgonsamlingarna med att tjoa ”Vad ska vi vara i dag?” och vi svarade i kör: ”Vi ska vara glada!” Tilltaget gjordes nog med glimten i ögat, men det var också sant att den sociala normen var att vara glad och pepp för jämnan.

Därför blev kontrasten så stor när jag en dag utbrast ”Wow, vad kul det kommer bli på nyårslägret” och en i gänget svarade ”Det får vi se”. Hon var sakligt lagd, gjorde sig aldrig några illusioner, ville inte ha några förväntningar eftersom hon då kunde bli besviken. Jag minns att jag tyckte att hon lät som världens tråkmåns. Inte undra på att hon aldrig såg glad ut…

Men! De senaste åren har jag omvärderat ett och annat. Till exempel den här grejen att gå in med förväntan i saker och ting. Det finns en fara med förväntan. Nämligen att den är orimlig.

Jag har märkt att jag ofta har orimliga förväntningar på min omgivning; på hur tillmötesgående, peppade eller tacksamma människor ska vara, på hur ofta kompisar ska höra av sig, på hur mycket egentid jag ska få. När förväntningarna krockar med verkligheten skapas frustration och besvikelse.

Därför har jag ett mål för i år: att sänka förväntan! Istället för att göra upp orealistiska inre bilder vill jag leva öppet och förväntansfritt. Wish me luck!

En ny tid

Det fanns en tid i svensk offentlighet där det var karriärmässigt självmord att komma ut som religiös. Nu sjunger Sara Parkman om Guds välsignelse och föräras DN:s kulturpris. Kulturchef Björn Wiman kommenterar: ”Det Sara Parkman gör är sensationellt – jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Med sin röst ger hon uttryck både för vår tids längtan efter helighet och för den religiösa erfarenhet som det sekulära samhället tror sig ha avskaffat.”

Vår tids längtan efter helighet. Är det inte ovanligt många som pratar om den just nu? Om hur vi – teknologiska, materiella och vetenskapliga framsteg till trots – inte längre kan ignorera vår andliga törst. Den som vittnar om att livet inte enbart är det våra ögon kan se, utan att det finns en djupare dimension; en förtrollad tillvaro, ett mysterium!

Jo, det verkar vara en ny tid nu. En tid då antropologen Mikael Kurkiala drar fulla hus när han talar om själen, en tid då Svenska dagbladet under en och samma vecka publicerar tre artiklar som lyfter fram det positiva med kyrkan, en tid då litteraturkritiker skäms över sin religiösa analfabetism och lovar bättring.

Vilken spännande tid!

Evangelisten

I boken ”Det gudlösa folket” skriver religionsforskaren David Thurfjell att många kristna skäms över sin egen tro. Särskilt genans-benägna är tydligen medlemmar av Svenska kyrkan och EFS (som jag tillhör).

Analysen är att vi svenskkyrkliga/efs:are till stor del identifierar oss med majoritetssamhället och bara avviker marginellt från det normala. Att erkänna avvikelsepunkterna skapar skamkänslor och därför håller vi tyst om att vi går till kyrkan eller tror på Gud.

Men tacka vet jag barnen. Där finns ingen blygsel. I alla fall inte hos vår treåring.

På McDonalds:

– Men mamma vid har ju glömt att be. GODE GUD VÄLSIGNA MATEN AMEN!

Och det klart. Varför ska vi inte be bordsbön på restaurang om vi gör det hemma?

Och på tåget, till stolsgrannen:

– Hej, jag heter Miriam. Vad heter du?

– Barbro

– Barbro! Det heter en i min kyrka – Lötenkyrkan.

Till grannen i trapphuset:

– Vi ska till kyrkan. Vill du följa med?

Friden

”Det finns ingen frid utan offer”säger Benediktus. Jag påminner mig om det såhär i juletid, då släkt och vänner ska samlas och samsas och någon tycker si och någon annan tycker så. Jag kan inte få min vilja igenom, alla kan inte göra på mitt sätt, samvaro är kompromiss och offer leder till frid. Och tillsammans får vi fira fridsfurstens födelse – han som offrade allt för kärlekens skull.