Alla pratar om Gud

Okej, inte alla. Men många! Har ni märkt det?

I dagens DN kultur intervjuas författaren Wera von Essen om sin väg in i katolicismen. Hon berättar om sin längtan efter sanning och vilja att ge sig hän. Greta Thurfjell ställer initierade frågor och överraskar genom att glänta på dörren till sitt eget andliga sökande.

Samtidigt i SvD ger Abba-Björn sig på teologen Joel Halldorf och kallar honom vetenskapsfientlig eftersom Halldorf skrivit att lidande är ett mysterium. I GT är Csaba Bene Perlenberg arg på riksdagsledamoten Roland Utbult, som efter att han blivit frisk från covid-19, tackat Gud. Båda de sakerna är kanske inte så oväntade, men visst hajar man till när man ser att Isabella Löwengrip läser jesuitprästen James Martin?

Om kristen tro för bara några år sedan var något man fnyste åt, befinner vi oss nu i en tid när namnkunniga litteraturkritiker erkänner – och skäms – för sin religiösa analfabetism och popstjärnor gör sig själva mer intressanta med hjälp av sin religiösa bakgrund. Andligt sökande har inte längre samma negativa konnotation av ”svag människa, trasig själ” (även om vi alla egentligen är svaga människor och trasiga själar obs) utan börjar bli något kulturellt accepterat. Man reflekterar över sin andlighet likväl som man funderar över sin politiska åskådning. Det hör liksom till om man vill kunna kalla sig intellektuell.

Men inte bara det. Jag tror också att fler och fler kommer i kontakt med sin egen andliga längtan. Mätta på individualism, relativism och flyktighet vill man ha något stabilt. Och vad är väl mer stabilt än någon som funnits sedan tidernas begynnelse?

Sinnesro

Jag sitter i min soffa och dricker uppvärmt kaffe. Min fjärde kopp. Försöker bota tröttheten men den försvinner inte. Hedda sover i rummet bredvid. Miriam och Christoffer lägger alfabetspusslet på hennes rum. Vår planerade semester har blivit hemester. Ikväll ska jag ha en konfalektion om psykisk hälsa. Tänkte utgå från sinnesrobönen. Finns så många nycklar till välmående i den. Kanske särskilt nu, mitt i krisen.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – på samma sätt som Du –
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
​i det tillkommande.”

Som främlingar

För en månad sedan träffade jag Mikael Kurkiala, kulturantropolog och författare till boken ”När själen går i exil”. Över en kopp kaffe på Katedralkafét i Uppsala pratade vi om vilka existentiella resurser som finns i ett samhälle som vårt – ett samhälle där vi inte längre läser in våra liv i en större berättelse, utan där var och en filar på mer eller mindre bräckliga självförveklingsprojekt och är obenägna att lyssna på sekel av beprövad religiös erfarenhet. Kurkiala menar att detta gör oss till främlingar, inte bara för världen och för varandra, utan också för oss själva.

Här kan du läsa intervjun.

Påskens finaste

Att väckas av en liten tjej som full av entusiasm frågar: Är det mollon nu??

Att se altaret i kyrkan prydas av påskliljor som påminner om mysteriet – att han som var död, lever igen och att ljuset har segrat över mörkret.

Att vara med på söndagsskola utomhus med barn som springer sig svettiga för att de vill hitta de gömda äggen.

Att önska grannar glad påsk.

Att få hembakat bröd från en vän.

Att bjudas på middag och prata om påven och otippat mycket om Chris O’Neil.

Att kvällsfika med tända ljus, be aftonbön och förtrösta på att allt blir bra till slut.

Glad påsk!

Påsk trots allt

Inget är som vanligt, förutom att det är påsk. Det här året känner jag starkare än tidigare att jag vill gå in i passionsberättelsen, liksom leva igenom den, men det är svårare när jag inte kan gå i kyrkan.

Så vad gör jag i stället?

Är mitt husligaste jag: bakar bröd och cupcakes, fejar i vart endaste hörn, planerar påskmat och gör pyssel av gamla böcker. Funderar på vilka blommor vi ska ha på balkongen och i vilken färg vi ska måla våra stolar.

Och är i stillhet. Tänker på stora saker som försoning, död och uppståndelse. På hur den 2000-åriga berättelsen om Jesus påverkar mitt liv.

John Sjögren skrev så bra om påsken i Svenska dagbladet för några år sedan. Om hur Jesus manifesterar sin allmakt, inte genom att utöva världslig makt, utan genom att avsäga sig den. Han vinner seger över döden, men inte genom att besvara våld med våld. I stället låter han våldet och ondskan drabba honom själv. ”Det är en akt av absolut icke-våld och kärlek som frälser världen”.

Det kan man begrunda ett helt liv.

Gud är Gud

När jag var nitton år och jobbade i en kyrka i Spanien hade jag en mentor – en färgstark kvinna från Argentina som var gift med församlingens pastor. Hon fick alltid något drömskt, förälskat i blicken när hon pratade om sin tro och en sak jag särskilt minns att hon sa var: ”Jag bryr mig inte om jag får några bönesvar – att vara med Herren är nog”.

Där och då framstod hennes inställning som märklig eftersom jag kom från ett religiöst sammanhang där vi hade uppmuntrats att skriva upp våra böneämnen på listor och sedan pricka av dem en efter en i takt med att Gud svarade på bön. Så vadå inte bry sig om bönesvar?

Många år senare förstod jag vad hon menade. Jag förstod att det handlade om gudsbild. Om jag ser Gud som en magisk maskin som ska uppfylla mina individuella önskemål är det viktigt att Gud svarar på bön; att han möter mina behov blir ett tecken på att han existerar och vill mig väl.

Men om Gud inte är en magisk maskin utan en levande Gud som framför allt är intresserad av relationen till oss människor, blir bönesvaren sekundära. Gud är mål – inte medel – och gemenskapen med honom är nog.

Det lilla barnet

Ibland är det som att tiden stannar, ett ögonblick fryser och vi får kontakt med något … heligt.

Det är svårt att klä upplevelser av helighet i ord. De förminskas så lätt. Nyss försökte jag skriva om när jag tittade in i min dotters öppna blick samtidigt som jag lyssnade på låten ”Come Tear Down the Walls” med Common Hymnal och kände strömmar av kärlek rusa genom hela kroppen, men det blev bara platt. Så jag lånar några ord av kulturantropologen Mikael Kurkiala i stället:

”Barn är heliga därför att de är hela. Kanske är det därför spädbarnets ansiktsuttryck och kroppsspråk har en sån naturlig dragningskraft på oss. Ett ansikte och en kropp som med en omedelbarhet speglar själens förundan inför världen och dess oförmedlade närvaro i den.”

Mysteriet människan

På årets första dag åkte jag till Mariavalls kloster på Österlen för att intervjua Syster Siluana för tidskriften Pilgrim. Hon visade sig var en härlig person, lågmält livfull – en ljus gestalt.

Jag ville fråga henne om gemenskap och tänkte att hon som levt nära inpå andra människor i nästan tjugo år, borde ha ett och annat gott råd att ge. Därför blev jag lite … ja kanske besviken, när hon besvarade mina frågor med att konstatera: Människan är ett mysterium.

Jo, tack det vet man väl, tänkte jag. Men såhär i efterhand inser jag att hennes svar både var insiktsfullt och till stor hjälp. Åtskilliga gånger den senaste tiden, när jag stört mig på någons beteende, har jag kunnat landa i att människan är ett mysterium. Motsägelsefull, irrationell och komplex. Får impulser som ibland går åt rakt motsatta håll. Säger en sak, gör en annan. Och så vidare.

Och om man ser det från den ljusa sidan: Att människan är ett mysterium betyder att det alltid finns något att upptäcka! Livet blir aldrig trist.

Sjung syster, sjung

Ikväll sjöng Sara Parkman så kraftfullt och storslaget på Uppsala konsert och kongress att jag helt tappade andan. Jag var inte beredd, kunde inte värja mig. Men så plötsligt hade jag gåshud över hela kroppen och tårarna rann och konsertlokalen förvandlades till katedral. ”Kyrie” är kyrkans ångestvrål sa Sara Parkman.

Sedan sjöng hon ”Vreden”. OH MY GOD. Hela dagen har jag varit arg och uppgiven över situationen vid grekiska gränsen. ”Vi människor kan vara riktiga rövhål” sa Parkman och ja! så är det. Men vi får inte bli tysta, vi måste agera. Och ikväll blev musiken ett bränsle. En man i publiken hade näven i luften i en kampgest under hela sången, jag ville också, men vågade inte.

Efter konserten tänker jag: Vad är jag för fegis som inte ens vågar lyfta handen på en konsert utifrån genans och andras blickar? Hur ska jag då kunna agera mot orättvisor eller förtryck?

Men det är därför nåden finns. För alla fegisar … och för alla rövhål.