SVT och nyandligheten

Jag har alltid tyckt att det är spännande med olika andliga praktiker. Att människan har ett andlig behov, en törst, en djup hemlängtan tvivlar jag inte på. Tror att det är nedlagt i oss. Men var ska vi ta vägen med allt detta?

Igår tittade jag på ett avsnitt av ”Kalles och Britas hälsoresa” – en programserie där makarna Zackari Wahlström ska prova på alternativa livsstilar som kan göra dem glada och mer hälsosamma. I avsnittet jag såg åkte de på nyandligt läger i Molkom – fick kramas med främlingar, prova olika typer av meditation och ligga nakna i gräset.

När lägret var slut strålade de in i kameran och mot varandra och berättade om hur övningarna fått dem att öppna upp, häva känslomässiga blockeringar och uppleva en ny sorts avslappning och samhörighet. Det låter ju underbart…Så borde ju alla få känna. Men! Däremot inte sagt att SVT så pass okritiskt bör visa upp den här typen av andlighet.

Tidigare när SVT gjort program på samma tema har programledaren Anna Lindman besökt olika religiösa grupper. Med respekt och nyfikenhet har hon tagit sig an olika övningar, utan att för den sakens skull tårögd berätta om hur detta förändrat hennes liv. Hon har i stället anlagt ett mer journalistiskt, hederligt perspektiv och ställt invändande frågor, vilket jag tycker rimmar bättre med SVT:s oberoende. Vad tänker ni?

Mitt liv är inget projekt

När en bekant drabbades av utmattningssyndrom delade han sin förtvivlan med orden: ”Det var inte såhär jag hade planerat att mitt liv skulle bli”.

Han hade haft siktet inställt på nästa karriärssteg, men i stället kunde han inte lyfta sig från sängen. Sjukskriven, ordinerad återhämtning. Att känna hur livsplaner tillintetgjordes var något av det jobbigaste, berättade han.

Jag kan inte sätta mig in den känslan, men däremot kan jag känna igen viljan att styra sitt eget liv. Om man är en projektledartyp är frestelsen extra stor: först gör jag X, vilket leder till Y, som sedan gör att jag kan göra Z. Klart!

Men den stora skillnaden mellan ett jobbuppdrag och livet själv är att livet inte är ett projekt. Det funkar inte med detaljplaner, de fallerar nästan jämt. Och vi kan omöjligt kontrollera eller behärska allting som händer, så det är lika bra att ge upp den ambitionen redan från början.

I stället kanske vi ska se livet som en berättelse? Jag tror den bilden ligger närmare själva livets beskaffenhet. Vår lilla berättelse invävd i en mycket större. En berättelse som vi kan påverka, men bara till viss grad. För många saker är oss givna och andra kommer som glada, eller mindre glada överraskningar längs vägen. Vare sig vi vill det eller inte.

Livet i bokhandeln

Jag hoppas att jag kan arbeta med journalistik hela livet. Om inte, skulle jag vilja jobba i bokhandel. Helst en liten och mysig.

Efter studenten provade jag just det. Jag bodde i södra Spanien och jobbade i en bokhandel specialiserad på teologi. Den drevs av Harry, en gladlynt missionär från Tyskland som gift sig sent i livet och då fått göra sig av med de femton (!) akvarium som tidigare fyllt hans lägenhet.

I bokhandeln fanns också Jesús, spanjor och pensionär och på ytan Harrys motsats. Medan Harry avslutade varje mening med ”Gracias a Dios” (typ pris ske Gud) var Jesús för det mesta butter och sur. Alltid fanns det något att klaga på. Men han klagade ändå på det vänliga sättet, om du förstår. Man märkte att det fanns en värme därunder.

Och så var det jag. 19 år, inte särskilt bra på spanska, men å vad jag njöt av att vara där. Jag kände sån lätthet i kroppen och sinnet när jag gick dit; drog upp järnjalusierna och klev in bland böckerna. Jag städade lite i hyllorna, packade upp nya böcker, stod i kassan.

Vi hade inte särskilt många kunder så vi tog ofta rast. Då kokade Jesús myntate och ställde fram kex och vi trängde ihop oss i det lilla kontoret bakom disken. Jesús beklagade sig över något, Harry försökte nyansera och lyfta fram något positivt.

Så avslutade vi alltid med en bönestund där vi bad för bokhandelns överlevnad, för att fler kunder skulle upptäcka oss (vi låg extremt avskilt, jag förstår att få hittade dit) och att tiden skulle räcka till allt Harry behövde göra (han var ofta stressad).

För ett tag sedan fick jag veta att bokhandeln trots allt fått lägga ner. Precis som så många andra i samma bransch. Och jag förstår att en undanskymd nischad butik för andlig litteratur har svårt att stå sig kommersiellt. Men ändå känns det lite sorgligt.

Inte till salu

Jag intervjuade en kille som pratade om sig själv som ett varumärke. Så jag var tvungen att dubbelkolla:

-Du ser alltså på dig själv som ett varumärke?
– Ja, det gör väl alla?

Svaret förvånade mig. Visserligen är våra sociala medier fulla av influencers som jobbar hårt med sin säljbarhet. De putsar på sin image och lånar sedan ut sina ansikten och instagramkonton till företag som vill kränga varor. Men att även vanliga människor frivilligt reducerar sig själva till varumärken, det var nytt för mig.

Och ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. ”Människan är inget varumärke!” vill jag ropa. Hallå! Människan är ju Guds avbild, en mottagare av kärlek och nåd. Hon har ett inneboende värde, och hon är INTE till salu.

Kanske tycker du att jag överdriver. Men jag skulle kunna bre på ytterligare. För det känns som om vi blivit grundlurade av kapitalismen, gått helt in i marknadens fälla. Den som säger att bara det som syns och gillas har ett värde. Den som omvandlar mänskliga relationer till nyttomaximeringsprojekt. Vi frågar inte längre nyfiket ”vem är du?” utan tänker ”hur kan jag få nytta av dig?” eller ”hur kan X stärka mitt varumärke?”. Transaktionstanken är så ingrodd i vårt medvetande att vi ständigt analyserar i ekonomiska termer – pratar om hur vi investerar i en relation och därmed förväntar oss avkastning.

Jag är inget undantag. Är ofrivilligt marinerad i marknadstänk och tänker ofta vad jag ska få ut. Men så minns jag teologen Peter Halldorfs ord om att kärleken alltid är en rörelse ut ur sig själv. Och den tanken är så mycket större och vackrare än allt varumärkestänk i hela världen.

Främling för sig själv

Jag skriver en recension om en bok som heter ”När själen gå i exil”. Den är så full av klokskap och klockrena formuleringar att jag måste dela med mig av ett stycke:

”När samtiden intalar oss att allt kan prissättas och konkurrensutsättas, att värde är det samma som nytta och behov det samma som begär, att livet är en marknadsplats där de enda roller vi kan inta är de som konsumenter och varor, behöver vi platser – fysiska, mentala och sociala – där ett liturgiskt och existentiellt språk kan odlas och förnyas. Människan behöver, nu som alltid, redskap för att uttrycka sin innersta identitet och längtan och ett språk för att gestalta och dela sina mest grundläggande livsfrågor. Utan ett sådant språk blir vi främlingar, inte bara för varandra och för världen, utan också för oss själva”

Blicken

När Sara Stridsberg höll sitt inträdestal i Svenska Akademien talade hon om sin företrädare Gunnel Vallquist. Titta vad vackert hon skriver om hennes blick:

”På fotografierna av Gunnel Vallquist finns den klara, öppna, ljust regnblå blicken. Den höga pannan omgiven av en enkel grå frisyr, och så ljuset som strömmar ur hennes ögon. Ett skimmer som får även den hårdaste ateist att undra vem det är som har tänt det där ljuset som strömmar ur människoblicken. Hennes gestalt på fotografierna är rak och tydlig och tidlös som en blomma eller ett utropstecken. Och kanske är det för att hon har skrivit om det själv – om önskan att leva med naket, öppet ansikte – som jag tänker så, eller så är det vad ansiktet utstrålar i sig självt. En sällsam nakenhet, som om hon inombords vore alldeles vidöppen.”

Jag läser Stridsbergs rader och undrar: Hur får man en sådan blick? Och hur behåller man den? Genom livets motgångar och knot. Genom sorger och vanmakt.

Kan det handla om vad blicken ser och därmed återspeglar? Ser blicken det sköna i tillvaron; den lilla bebishanden som lindar sig kring ett större finger, blomknoppen som snart slår ut, välviljan hos medmänniskan den möter? Eller ser den allt som gått snett, det vi förlorat?

Ibland tänker jag på livet som en enda lång övning i att se saker – att vara uppmärksam och kunna se på tillvaron med ömhet, nyfikenhet och förundran. Precis som den stora, allseende blicken ser på oss. Blicken som strömmar av ljus.

Tappa tron

”Jag har lagt tron på hyllan”

Så sa en bekant för något år sedan. Uppvuxen i ett kristet hem, flitig deltagare på kyrkans alla aktiviteter och läger. Men så en dag kände hon bara: nä, jag lägger det på hyllan. Som om det vore en fritidsaktivitet vilken som helst.

Den senaste tiden har jag hört liknande exempel. Någon träffade en partner som inte var kristen och från att ha varit superengagerad i kyrkan slutade hon att gå på gudstjänst. Från att ha värderat tron som det viktigaste i livet, spelar den nu inte så stor roll.

Jag undrar hur sånt kan ske. Är inte tron själva grunden vi står på, sanningen vi tar spjärn emot? Är det inte en förståelse av världen som inte kan rubbas över en natt?

En del människor som avsäger sig sin religiösa bekännelse gör det utifrån en lång brottningskamp. De kanske sörjer uteblivna bönesvar, inte hittar tillräckligt goda intellektuella skäl för att tro eller går igenom själens dunkla natt – möts av kompakt tystnad när de försöker närma sig Gud. Den sortens erfarenhet har jag förståelse för, men hur kommer det sig att så många, till synes lättvindigt, kan ”lägga tron på hyllan”?

Jag funderar på om det har att göra med att kyrkan och den kristna gemenskapen har blivit ytlig. I någon sorts felriktad välvilja väljer många församlingar att enbart fokusera på det glada och glättiga i den kristna tron. Djupare funderingar eller samtal om världsbild ryms varken på den mysiga gemenskapskvällen eller den ösiga lovsångskonserten. Tron blir en verklighetsflykt istället för att få vara verkligheten själv.

Och då är det kanske inte så konstigt att ankaret inte lodat så djupt. Det har aldrig nått botten, så när en roligare fritidssyssla eller en partner som inte delar ens tro dyker upp, är det förvånansvärt lätt att dra upp ankaret igen. Fin gemenskap går att hitta på många fler ställen än i kyrkan.

Ödmjukheten

Jag frågade en man jag intervjuade vad som kännetecknar en kristen. Han funderade och sa:

”Kanske är det ödmjukheten, den största av de andliga frukterna. Ödmjukheten gör att vi inte behöver framstå som bättre än vi är, inte ständigt försvara eller hävda oss”.

Aouch vad jag kände igen mig – fast i motsatsen. Jag försöker ofta framstå som bättre än jag är, vill försvara mig och hävda min rätt. Är mästare på #humblebrag men ser också till att säga rakt ut vad jag har åstadkommit och gjort så att ingen ska missa.

En chef jag hade tog upp detta i ett utvecklingssamtal. ”Du behöver inte alltid påpeka huruvida någonting var din idé. Du måste jobba med ditt ego”.

Hårda ord kan tyckas, men för mig var det befriande att höra. Och förhoppningsvis var det ett första steg på en mer ödmjuk väg.

L’Abri-inspirerade dagar

Förra veckan tog vi med oss ett tjugotal vänner och bekanta till de småländska skogarna för att under några dagar leva L’Abri-liv, dvs följa en rytm av studier, praktiskt arbete, föreläsningar, samtalsluncher och kulturkvällar. Vi gjorde samma sak förra året och tyckte att det var så kul att vi ville göra det till en tradition.

Det var mycket som var roligt och givande under veckan, men en sak gillade jag särskilt: att dagarna ute på landet fick mig att börja tänka kring saker jag vanligtvis inte ägnar så mycket tankekraft. Som artificiell intelligens, Harry Potter eller vikten av ett hem.

Nu ska jag fundera på hur L’Abri-andan kan få prägla mitt vardagsliv.

Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.