Kategori: Tro Sida 1 av 8

”Kvinnoprästmotståndet sporrade mig”

En fråga som jag ofta tänker på är: Varför blir en del människor religiösa? När jag mötte Tuulikki Koivunen Bylund – Sveriges första kvinnliga domprost – berättade hon att hon redan som liten var ett religiöst barn. Till sina föräldrars förfäran dukade hon upp ett nattvardsbord för sina dockor i flickrummet i finska Raumo. Och sedan bara fortsatte det! Hon blev förälskad i Jesus och det var helt sjävklart att hon skulle bli präst, trots att kvinnor inte ens fick vigas till präst i Finland på den tiden. I dag är Tuulikki pensionerad biskop, men gudsövertygelsen är lika stark nu som då, trots alla stormar som livet burit med sig.

Här finns reportaget.

Inte glömma det viktigaste

Det är stilla veckan. I måndags duggregn och micrat kaffe. I tisdags möte med en underbar familj, vars son överraskade dem med en extra kromosom. I dag intervju med John Sjögren som skrivit en bok om sanning, glädje och extas. Plus alldeles för många Shtisel-avsnitt.

Nu ikväll: tidrapport, deklaration och mejl jag glömt att svara på. Rätt som det var ropade Miriam med hög röst: Men mamma du har ju glömt det viktigaste!!

Juust det! Jag gick in till hennes rum, satte mig vid sängkanten och berättade hur mycket jag älskar henne. Därefter somnade hon lugnt.

Det är lätt att glömma det viktigaste och jag måste påminna mig själv. Även under stilla veckan. Jag vill inte glömma vad påsken handlar om. Inte glömma Han som älskade först.

Ord för dagen

Tron är minnet av gryningen som får en människa att stiga upp medan det ännu är mörkt.
– Peter Halldorf

Att inte bli bitter

Någon har sagt att skillnaden mellan att vara ledsen och att vara bitter är att den som är ledsen vill ha tröst medan den som är bitter inte vill det.

Magnus Malm skriver så här i sin bok Samtidigt: ”Sorgen söker och kan ta emot tröst. Självömkan vill inte ha någon tröst för då mister den sin näring: att få tycka synd om sig själv. Sorgen öppnar upp för nåden, självömkan för bitterhet.”

Det här slår mig ofta när jag intervjuar människor som har varit med om groteskt svåra saker. Som Kim Phuc – hon som fick brännande napalm över hela kroppen som nioåring, fångades på bild och blev symbolen för Vietnamkriget. Eller Asia Bibi – pakistanskan som dömdes till döden på grund av ett påstått hädelsebrott och fick uthärda nio år i fängelse.

Både Kim Phuc och Asia Bibi har skäl att vara bittra. Livet har varit obarmhärtigt och blev inte alls vad de hade hoppats på. Men de har valt förlåtelsens väg. När jag häromveckan intervjuade Asia Bibi slogs jag av hennes förmåga att mitt i alla svårigheter förtrösta på Gud och se det sköna i tillvaron.

Kanske är just förtröstan ett motgift mot bitterhet?

Här finns mitt reportage om Asia Bibi.

Semlor och aska

Fettisdag idag och jag saknar Konditorn & Bagarn i Hökarängen som har de allra godaste semlorna. Bullarna är fluffiga, grädden len och mandelmassan nötig och har fin textur (ett ord jag lärt mig på Sveriges mästerkock och som jag nu blir osäker på om jag använder rätt)

Och efter semlor kommer fastan. Först askonsdag då jag ska få ett ask-kors tecknat i pannan och påminnas om att jag är stoft. Det låter kanska inte så uppiggande, men jag ser det som en befrielse – en möjlighet att få rätt perspektiv på sig själv och tillvaron.

Poeten och kulturskribenten Maria Küchen är inne på samma spår. Jag intervjuade henne om fastan och vi skrattade mycket trots att vi mest pratade om syndabekännelsen. Hur kan det vara så roligt? Jag vet inte, men det blev det när Maria Küchen pratade. Och så sa hon kloka saker. Som det här:

”När jag stämmer in i trosbekännelsen eller syndabekännelsen knyter det ihop mig med andra kristna i tid och rum. Det handlar inte om att jag – en individ i Välfärdseuropa 2021 – ska bli bekräftad just nu just här – utan det knyter samman mig med alla kristna. Det är stort!”

Här finns hela intervjun.

Och så fastan då… Har fortfarande inte bestämt mig om och hur jag ska fasta. Kanske från sötsaker? Sociala medier? Ord? Jag skulle vilja ha någon bra fastebok som följeslagare. Tipsa gärna om ni har nån.

Tänk på vilodagen så att du helgar den

Har läst en bok som gjorde mig sugen på att konvertera till judendomen. Eller nej, inte riktigt. Men blev åtminstone inspirerad av den judiska synen på sabbat.

I ”Sabbath” beskriver rabbinen Abraham Josua Heschel storheten, skönheten och djupet i sabbaten – högtiden som inleds vid solnedgången varje fredag och avslutas ett dygn senare. Det är en tid som helgas åt det eviga – en tid då ambition, prestation och självförverkligande får vila. Inget arbete eller konsumtion är tillåten, inga sociala medier eller annan distraktion ska splittra uppmärksamheten. Det är inte heller okej att sura på sabbaten. Nej då ska man tänka på det som, trots allt, är fint och gott och vackert. Och så ska man umgås med varandra och påminna sig om att var och en är skapad till Guds avbild.

Visst låter det något som vi alla skulle behöva?

Jag har gjort några försök att få till en sabbatsliknande rutin i mitt liv, men har misslyckats varje gång. Jag skulle nog behöva ett sammanhang att ingå i, en grupp som firar sabbat tillsammans. Kanske någon som är sugen?

Hon trotsade släkten och fördomarna för att bli präst

Ruya Setto kan bli den första kvinnliga prästen från Irak. Men vägen mot predikstolen har varit tuff. Som åttaåring flydde hon krigets Irak och kom till ett kallt Sverige där kyrkan blev hennes oas och tanken på att bli präst började gro. Jag träffade henne för ett samtal om barndomstrauman, kvinnoprästmotstånd och Barbidockor. Här finns intervjun.

Julkänslan

Det är svårt att frammana något slags julkänsla ett år som detta. Plusgrader, ingen snö, planer som kastas om, social distans. Världens lidande blir uppenbart och även om vi kanske just därför skulle behöva fira Ljuset, Hoppet och Kärleken extra mycket, känns det konstigt.

I dag har vi försökt oss på diverse juliga saker här hemma. Vi kokade kola (som vi fick slänga) och hade ambitionen att baka bröd. När vi städade sa vi att vi julstädade och när jag gick för att ta en dusch ropade jag: ”Jag tar mitt julbad nu”. Till middag beställde vi (jul)pizza.

Sedan, när barnen lagt sig, tittade vi på ”Late Night Concert” med Carola. Ingen kan sjunga julsånger som hon! Och när jag fick höra ”En stjärna lyser så klar” var det som att julens budskap äntligen landade i mig. Det blir jul, trots allt.

Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som Gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar

Nunnorna och jag

När jag växte upp hade jag ingen uppfattning om katolska kyrkan. Jag visste att det fanns nunnor – en klasskompis hade gått på dagis hos nunnorna i stan – men jag ägnade nog aldrig en tanke åt vilken typ av kyrka de tillhörde eller vad de trodde på. Däremot tyckte jag att de hade något tilldragande över sig, ett slags exotiskt skimmer.

I sjuan när jag skulle skriva en artikel för skoltidningen valde jag därför att intervjua en av systrarna i det lilla stadsklostret i närheten av min skola. Jag häpnade inför deras liv: Va? Äger du ingenting? Måste du lyda allt abedissan säger? Vill du inte ha en man? Och så det mest häpnadsväckande av allt: Du gillar alltså att bowla??

När jag bodde i Spanien som 20-åring skedde mitt nästa möte med katolska nunnor. Jag såg en annons på en lyktstolpe om en bokcirkel och ringde genast upp: Jag vill vara med! (Vem gör sånt?) Det visade sig att bokcirkeln bestod av en hängiven katolsk tjej, en mindre hängiven katolsk tjej och så jag. Vi diskuterade Viktor Frankl ”Livet måste ha mening” och efter en av träffarna bjöd de in mig till filmkväll. Kan ju bli kul, tänkte jag, och följde med till en källarlokal där möblerna var mörkbruna och rustika och väggarna fulla av Mariabilder. Ett gäng nunnor hade samlats för att se på film – en svartvit skildring av när katolska missionärer kom till Japan på 1600-talet. Det var inte popcorn och soffläge precis, utan vi satt uppradade på hårda, tunga stolar vars ryggar hade snirkliga mönster i trä. Filmen saknade repliker och jag och nunnorna satt också alldeles tysta. Har sällan känt mig så apart.

På senare år har jag omvärderat hur jag ser på katolska kyrkan, kanske särskilt den här hösten då jag läst kyrkohistoria och upptäckt vilken rikedom det finns i hela kyrkans tro, inte bara den protestantiska. Och jag är fortfarande fascinerad av nunnor. Hur de överlåter sig så fullständigt till en enda sak, lever tålmodigt och självutgivande. För nästan exakt ett år sedan mötte jag Syster Siluana på Mariavall kloster på Österlen för ett samtal om kallelse och bön och dessförinnan intervjuade jag Syster Sofie om sex. Jag hoppas på fler sådana möten. Stumfilmskvällarna om 1600-tals missionärer klarar mig dock utan.

Luciamorgon

Sova med flätor, vakna tidigt, kompakt mörker utanför. Och sedan på med lucianattlinnet och glittret, göra sig extra fin.

Jag vet inte hur många luciatåg jag har gått. Kanske 100? Varje år under åren i musikklass lussade vi hela dagen, ja hela helgen. I kyrkor, på banker, konserthus, sporthall och fabrik. Jag älskade det! Sångtexterna skrivna på ljusmanschetten, tassa runt i strumplästen, en förälder vid sidan om – redo med en vattenhink att hälla om det skulle ske en olycka. Och alltid någon tjej som (med flit) höll ljuslågan så nära munnen att hon nästan svimmade.

Som vuxen har jag också lussat. Ett av mina mer minnesvärda luciatåg var i en liten nyöppnad butik på 5th avenue i New York. Konferencier var hockeyproffset Henrik Lundqvist. Jag visste inte vem han var innan, men det kan man inte tro när man ser bilden:

Trots mina många luciatåg har jag ändå inte funderat så mycket på berättelsen bakom. Men Lucia från Syrakusa, vilken enastående kvinna! Redan som ung bestämde hon sig för att inte gifta sig, utan leva helt för Gud. Dessutom skänkte hon allt hon ägde till de fattiga. Lucia var orubblig i sin övertygelse och inte ens när hon blev förföljd på grund av sin tro – såldes till en bordell och utsattes för tortyr – övergav hon Gud. Tänk att det är henne vi sjunger om varje år den 13 december!

Sida 1 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén