Närmare Gud

Under mina frikyrkliga tonår hade jag en ungdomsledare som uppmuntrade oss att ställa frågan ”Hur har du det med Gud?” som ett sätt att avdramatisera gudsrelationen, göra den naturlig. Hur går det i skolan? Och med idrotten? Och hur har du det med Gud?

Intentionen var god, men frågan gjorde mig alltid obekväm. Som att stoppa in en termometer i sitt inre och försöka avläsa sin andliga status. Det blev ängsligt. Och prestationsinriktat, som om allt var upp till mig.

Jag har slutat utvärdera hur jag har det med Gud. Inspirerad av Ignatius av Loyola är min ambition att söka och finna Gud i allt. Det handlar inte om att uppnå ett visst känsloläge, utan om att vara uppmärksam på när Gud ger sig till känna. Det kan vara i ett samtal eller musikstycke, i en svag viskning i ens inre eller i ett kraftfullt profetiskt ord.

Gud finns överallt. Det gäller bara att se det.

Lyckligare kan ingen vara

Jag läser en intressant bok just nu. ”21 tankar om det 21:a århundradet”av Yuval Noah Harari (Han som gjort succé med boken ”Sapiens” om människosläktets historia). Det är spännande och skrämmande läsning om framtiden, handlar om vad som händer när biotech förenas med infotech. Och så skriver han om meningsskapande vilket är särskilt intressant.

Harari berättar att det mest framgångsrika exemplet på hur man lever ett förnöjsamt liv i en post-arbetsvärld har genomförts i Israel. Omkring hälften av de ultraortodoxa judarna där arbetar inte. I stället får de gratis samhällstjänster och generösa bidrag för att kunna ägna all sin tid åt att studera heliga texter och utföra religiösa ritualer. Och de är supernöjda med det. I undersökning efter undersökning hamnar de i topp när de får uppskatta hur nöjda med livet de är.

Kan vi lära något av dem?

Kyrkan är bäst ingen protest

Ja, med den lite barnsliga rubriken vill jag bara säga att jag den senaste tiden fascinerats av kyrkan. Den världsvida, såväl som den lokala.

Vanligtvis när någon pratar om kyrkan görs det i negativa ordalag. De som inte är del av en församling uttrycker sig ofta kategoriskt, okunnigt och dömande. Och de som är en del av en församling klagar mest över allt som inte fungerar. Därför är det lätt att glömma hur fantastisk kyrkan är, oavsett om man delar dess tro eller inte.

Det blev jag varse när jag häromveckan träffade en familj från ett krigshärjat land i samband med en gudstjänst i min kyrka. Mamman behövde sjukvård, så jag lotsade henne till en läkare i församlingen. Pappan ville prata om asylprocessen, så jag ledde honom till vår diakon. Barnen ville lära sig svenska men får inte gå i skolan än, så jag bjöd in till vårt språkcafé. Och till kyrkans dansgrupp, och till barnläger, och kör, och söndagsskola, och scouter.

Dessutom var det inte bara jag som pratade med familjen. En efter en av dem som varit med i församlingen lite längre gick fram för att hälsa och byta några ord. Och så sa de: Vi ses nästa vecka.

Det är just det som är så bra. Att vi ses nästa vecka, varje vecka. Kyrkan står kvar. Det är ingen fråga huruvida vi ska ha gudstjänst eller inte. Gudstjänsterna kommer fortsätta på obestämd tid. Alla är alltid välkomna. Allt är gratis. Och det finns gott om människor som kan prata, stötta och hjälpa.

Efter ett tag händer också något ännu vackrare. De hjälpsökande blir hjälpare. Främling blir vän. Det är så det funkar när kyrkan är som bäst.

Motstånd

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag saknar tiden då jag blev ifrågasatt på grund av min tro, eftersom motstånd får tanken att klarna. Och voila! Önskningen har besannats. Men från oväntat håll.

Middagskonversation med min treåring.

”Mamma, varför finns Gud?”

Lite senare:

”Kommer Gud dö?”

Ännu lite senare:

”Jag vill inte bo i himlen. Varför måste man bo i himlen när man är död?”

Det finns en anledning att jag inte skriver ner mina svar här. De var inte så…eh..genomtänkta.

Barn och Gud

Det är inte helt enkelt att tala om det metafysiska med en treåring.

Miriam: Mamma, var bor Jesus?

Jag: Han bor i ditt hjärta

Miriam: Men det går ju inte, Jesus är så stor och mitt hjärta är litet. Kolla! (drar upp tröjan)

Lite senare:

Miriam: Men bor inte Jesus i himlen?

Jag: Jo det kan man säga.

Miriam: Då kanske han åker omkring där i ett eget flygplan!

Jag: Ja kanske det 🙂

Hellre intresserad än intressant

Ibland försöker jag göra mig mer intressant än vad jag är. Ett exempel: Jag vill berätta om en person jag träffat och trots att det är helt irrelevant för storyn, råkar jag bara nämna att det var när jag bodde i New Yooork som jag träffade personen (såja, nu fick jag skriva det i ett blogginlägg också)

I samma stund som de där orden hoppar ur munnen inser jag hur patetisk jag är. Varför gör jag mig till? Vem försöker jag lura?

Nej, det får vara nog med sånt. Vill mycket hellre vara en sån människa som Tomas Sjödin beskriver i sin nya bok. Han lånar Martin Lönnebos definition av ödmjukhet (”förmågan att vara vem som helst” – alltså ingen speciell, helt vanlig, anspråkslös) och skriver att det uppstår något vackert och upplyftande kring människor som har fokus på att upptäcka, ge plats åt och lyfta sin omgivning. Och så skriver han ”Ödmjukheten blir bofast hos någon som vet sitt höga värde som människa, men som böjer sitt huvud av respekt eller vördnad för den andre”.

Kort sagt: Det är viktigare att vara intresserad än intressant.

SVT och nyandligheten

Jag har alltid tyckt att det är spännande med olika andliga praktiker. Att människan har ett andlig behov, en törst, en djup hemlängtan tvivlar jag inte på. Tror att det är nedlagt i oss. Men var ska vi ta vägen med allt detta?

Igår tittade jag på ett avsnitt av ”Kalles och Britas hälsoresa” – en programserie där makarna Zackari Wahlström ska prova på alternativa livsstilar som kan göra dem glada och mer hälsosamma. I avsnittet jag såg åkte de på nyandligt läger i Molkom – fick kramas med främlingar, prova olika typer av meditation och ligga nakna i gräset.

När lägret var slut strålade de in i kameran och mot varandra och berättade om hur övningarna fått dem att öppna upp, häva känslomässiga blockeringar och uppleva en ny sorts avslappning och samhörighet. Det låter ju underbart…Så borde ju alla få känna. Men! Däremot inte sagt att SVT så pass okritiskt bör visa upp den här typen av andlighet.

Tidigare när SVT gjort program på samma tema har programledaren Anna Lindman besökt olika religiösa grupper. Med respekt och nyfikenhet har hon tagit sig an olika övningar, utan att för den sakens skull tårögd berätta om hur detta förändrat hennes liv. Hon har i stället anlagt ett mer journalistiskt, hederligt perspektiv och ställt invändande frågor, vilket jag tycker rimmar bättre med SVT:s oberoende. Vad tänker ni?

Mitt liv är inget projekt

När en bekant drabbades av utmattningssyndrom delade han sin förtvivlan med orden: ”Det var inte såhär jag hade planerat att mitt liv skulle bli”.

Han hade haft siktet inställt på nästa karriärssteg, men i stället kunde han inte lyfta sig från sängen. Sjukskriven, ordinerad återhämtning. Att känna hur livsplaner tillintetgjordes var något av det jobbigaste, berättade han.

Jag kan inte sätta mig in den känslan, men däremot kan jag känna igen viljan att styra sitt eget liv. Om man är en projektledartyp är frestelsen extra stor: först gör jag X, vilket leder till Y, som sedan gör att jag kan göra Z. Klart!

Men den stora skillnaden mellan ett jobbuppdrag och livet själv är att livet inte är ett projekt. Det funkar inte med detaljplaner, de fallerar nästan jämt. Och vi kan omöjligt kontrollera eller behärska allting som händer, så det är lika bra att ge upp den ambitionen redan från början.

I stället kanske vi ska se livet som en berättelse? Jag tror den bilden ligger närmare själva livets beskaffenhet. Vår lilla berättelse invävd i en mycket större. En berättelse som vi kan påverka, men bara till viss grad. För många saker är oss givna och andra kommer som glada, eller mindre glada överraskningar längs vägen. Vare sig vi vill det eller inte.

Livet i bokhandeln

Jag hoppas att jag kan arbeta med journalistik hela livet. Om inte, skulle jag vilja jobba i bokhandel. Helst en liten och mysig.

Efter studenten provade jag just det. Jag bodde i södra Spanien och jobbade i en bokhandel specialiserad på teologi. Den drevs av Harry, en gladlynt missionär från Tyskland som gift sig sent i livet och då fått göra sig av med de femton (!) akvarium som tidigare fyllt hans lägenhet.

I bokhandeln fanns också Jesús, spanjor och pensionär och på ytan Harrys motsats. Medan Harry avslutade varje mening med ”Gracias a Dios” (typ pris ske Gud) var Jesús för det mesta butter och sur. Alltid fanns det något att klaga på. Men han klagade ändå på det vänliga sättet, om du förstår. Man märkte att det fanns en värme därunder.

Och så var det jag. 19 år, inte särskilt bra på spanska, men å vad jag njöt av att vara där. Jag kände sån lätthet i kroppen och sinnet när jag gick dit; drog upp järnjalusierna och klev in bland böckerna. Jag städade lite i hyllorna, packade upp nya böcker, stod i kassan.

Vi hade inte särskilt många kunder så vi tog ofta rast. Då kokade Jesús myntate och ställde fram kex och vi trängde ihop oss i det lilla kontoret bakom disken. Jesús beklagade sig över något, Harry försökte nyansera och lyfta fram något positivt.

Så avslutade vi alltid med en bönestund där vi bad för bokhandelns överlevnad, för att fler kunder skulle upptäcka oss (vi låg extremt avskilt, jag förstår att få hittade dit) och att tiden skulle räcka till allt Harry behövde göra (han var ofta stressad).

För ett tag sedan fick jag veta att bokhandeln trots allt fått lägga ner. Precis som så många andra i samma bransch. Och jag förstår att en undanskymd nischad butik för andlig litteratur har svårt att stå sig kommersiellt. Men ändå känns det lite sorgligt.

Inte till salu

Jag intervjuade en kille som pratade om sig själv som ett varumärke. Så jag var tvungen att dubbelkolla:

-Du ser alltså på dig själv som ett varumärke?
– Ja, det gör väl alla?

Svaret förvånade mig. Visserligen är våra sociala medier fulla av influencers som jobbar hårt med sin säljbarhet. De putsar på sin image och lånar sedan ut sina ansikten och instagramkonton till företag som vill kränga varor. Men att även vanliga människor frivilligt reducerar sig själva till varumärken, det var nytt för mig.

Och ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. ”Människan är inget varumärke!” vill jag ropa. Hallå! Människan är ju Guds avbild, en mottagare av kärlek och nåd. Hon har ett inneboende värde, och hon är INTE till salu.

Kanske tycker du att jag överdriver. Men jag skulle kunna bre på ytterligare. För det känns som om vi blivit grundlurade av kapitalismen, gått helt in i marknadens fälla. Den som säger att bara det som syns och gillas har ett värde. Den som omvandlar mänskliga relationer till nyttomaximeringsprojekt. Vi frågar inte längre nyfiket ”vem är du?” utan tänker ”hur kan jag få nytta av dig?” eller ”hur kan X stärka mitt varumärke?”. Transaktionstanken är så ingrodd i vårt medvetande att vi ständigt analyserar i ekonomiska termer – pratar om hur vi investerar i en relation och därmed förväntar oss avkastning.

Jag är inget undantag. Är ofrivilligt marinerad i marknadstänk och tänker ofta vad jag ska få ut. Men så minns jag teologen Peter Halldorfs ord om att kärleken alltid är en rörelse ut ur sig själv. Och den tanken är så mycket större och vackrare än allt varumärkestänk i hela världen.