Vad är ett hem?

Illustration: Elin Sharew

I sommar har jag funderat mycket på platsens betydelse i vår tid. Så jag skrev en text om det för Dagen och bad Elin illustrera. Texten handlar om att vila i begränsningen. Bland annat. Klistrar in den här:     

När jag skriver den här texten befinner jag mig på en släktgård i den småländska skogen. Fram till 2011 bodde lantbrukaren Kurt Johnsson i det röda trähuset där jag nu sitter. Han föddes här, och han dog här. Och däremellan levde han alla sina 85 år här. För Kurt var Brunnsryd hemma – hans plats på jorden.

Jag tänker på Kurt och andra människor i hans generation när jag mitt i Instagramscrollandet fastnar vid ett inlägg där en ung tjej, som de senaste åren bott utomlands, skriver att hon aldrig kommer bo i Sverige permanent – och inte i något annat land heller. Hon vill vara ”platsoberoende och fri”.

Kanske representerar hon och Kurt två ytterligheter: obegränsad frihet versus trygghet och stabilitet. Eller med den brittiske journalisten David Goodharts ord: anywheres versus somewheres. Medan anywheres är kosmopoliter och betonar det globala framför det lokala, identifierar some-wheres sig med hembygden och värnar grupptillhörigheten som den medför.

I min och yngre generationer, verkar de flesta vara anywheres. Eller, det är i alla fall det levnadssätt som premieras socialt. För att känna att du tagit tillvara på livet, verkligen levt, ska du helst söka upplevelser utöver det vanliga. Att bo i ett exotiskt land adderar något till identitetsbygget; du blir en mer spännande person. Dessutom skapas bra innehåll till dina sociala medier.

Det är inget fel med att vilja upptäcka nya platser – jag älskar också att resa, och räds tanken att bli kvar på samma ställe hela livet – men samtidigt funderar jag: Gör vår ständiga rörelse oss mentalt hemlösa? Till människor utan sammanhang?

Några mil söder om London finns en plats som heter L’Abri – en kristen studiekommunitet dit människor från hela världen kommer för att brottas med existentiella frågor. Varje dag arrangeras ett lunchsamtal där vem som helst runt bordet får ta upp vilken fråga som helst för en timmes diskussion. Under förra sommaren, när mina vänner var där, återkom samma fråga gång på gång. Studenterna runt bordet byttes ut – de kom från olika länder, hade olika sysselsättningar och var i olika åldrar – men frågan de funderade på var densamma. Och den handlade varken om Guds existens eller lidandets problem. I stället löd den: Vad är ett hem?

Det är inte konstigt att den frågan tycks vara en av vår tids mest angelägna. När såväl livsstilsmedier som aktörer på arbetsmarknaden lyfter fram fördelarna med att vara en anywhere – rörlig, alltid öppen för nya utmaningar – och när vi med teknologins hjälp kan jobba, plugga och kommunicera med nära och kära var som helst i hela världen, mister den specifika platsen lätt sin betydelse. Vi hinner aldrig rota oss förrän det är dags för nästa projekt. Gör det att vi känner oss hemma på många ställen – eller ingenstans alls? Teologen Walter Brueggemann skriver: ”Det är rotlöshet, inte meningslöshet som är utmärkande för vår tids kris”.

Den här vårens pandemi har onekligen aktualiserat tankar om vad ett hem är. Många män- niskor har ofrivilligt fått tillbringa mycket tid i sina hus och lägenheter och inte kunnat resa som de brukar. För somliga har det blivit nästintill outhärdligt och rastlösheten har rivit i deras inre, medan andra upptäckt en vila i begränsningen.

Det stillsamma livet hemma har för mig inneburit att jag på ett tydligare sätt tvingats konfronteras med mig själv. Det finns ingenstans att fly från svaghet, oro och stress. Detsamma gäller med de nära relationerna; mycket tid tillsammans gör att man klarare kan se både tacksägelseämnen och brister.

Ofta säger vi att den som ger sig iväg på äventyr är modig, men jag börjar fundera på om inte det omvända också är sant. Ibland är det modigaste vi kan göra att stanna på en och samma plats, engagera oss på djupet och lära oss att leva både med oss själva och dem runt omkring oss.

Klostergrundaren Benedikt av Nursia hade ett liknande synsätt när han på 500-talet skrev sin klosterregel och lät stabilitet – att vara trogen och uthållig i förhållande till den specifika platsen och gemenskapen – bli ett av tre klosterlöften som benediktiner förbinder sig att leva efter. Benedikt av Nursia såg hur andlig mognad föds ut djupa relationer och långsiktighet och ville med sin regel skapa förutsättningar för det. Detsamma tror jag gäller även för alla oss som inte lever i kloster. Kanske handlar lydnad mot Gud oftare än vi tror om att stanna kvar, snarare än att ge sig iväg.

Jag tänker på Kurt igen. En somewhere som valde Brunnsryd som sitt hemma. Det berättas om honom att han var förnöjd, inte jämförde sig, inte ständigt längtade bort. Det verkar finnas en gåva i att upptäcka och hitta sin plats, inte bara i överförd mening, utan också geografiskt.

Och så tänker jag på Marilynne Robinsons mästerliga roman ”Gilead” där den åldrade prästen John Ames säger: ”Vi har inget hem i denna värld”. Det är ju också sant. Vår kristna tro lär att människans grundvillkor att vi är utkastade från Eden men bär minnet från paradiset i våra hjärtan. Hela vårt liv söker vi efter en plats där vårt hjärta kan finna ro, men oavsett hur hemtam en jordisk plats än blir, kommer den djupaste hemkänslan inte helt och fullt kunna uppnås. Bara anas.

Illustration: Elin Sharew

Alla pratar om Gud

Okej, inte alla. Men många! Har ni märkt det?

I dagens DN kultur intervjuas författaren Wera von Essen om sin väg in i katolicismen. Hon berättar om sin längtan efter sanning och vilja att ge sig hän. Greta Thurfjell ställer initierade frågor och överraskar genom att glänta på dörren till sitt eget andliga sökande.

Samtidigt i SvD ger Abba-Björn sig på teologen Joel Halldorf och kallar honom vetenskapsfientlig eftersom Halldorf skrivit att lidande är ett mysterium. I GT är Csaba Bene Perlenberg arg på riksdagsledamoten Roland Utbult, som efter att han blivit frisk från covid-19, tackat Gud. Båda de sakerna är kanske inte så oväntade, men visst hajar man till när man ser att Isabella Löwengrip läser jesuitprästen James Martin?

Om kristen tro för bara några år sedan var något man fnyste åt, befinner vi oss nu i en tid när namnkunniga litteraturkritiker erkänner – och skäms – för sin religiösa analfabetism och popstjärnor gör sig själva mer intressanta med hjälp av sin religiösa bakgrund. Andligt sökande har inte längre samma negativa konnotation av ”svag människa, trasig själ” (även om vi alla egentligen är svaga människor och trasiga själar obs) utan börjar bli något kulturellt accepterat. Man reflekterar över sin andlighet likväl som man funderar över sin politiska åskådning. Det hör liksom till om man vill kunna kalla sig intellektuell.

Men inte bara det. Jag tror också att fler och fler kommer i kontakt med sin egen andliga längtan. Mätta på individualism, relativism och flyktighet vill man ha något stabilt. Och vad är väl mer stabilt än någon som funnits sedan tidernas begynnelse?

Sinnesro

Jag sitter i min soffa och dricker uppvärmt kaffe. Min fjärde kopp. Försöker bota tröttheten men den försvinner inte. Hedda sover i rummet bredvid. Miriam och Christoffer lägger alfabetspusslet på hennes rum. Vår planerade semester har blivit hemester. Ikväll ska jag ha en konfalektion om psykisk hälsa. Tänkte utgå från sinnesrobönen. Finns så många nycklar till välmående i den. Kanske särskilt nu, mitt i krisen.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – på samma sätt som Du –
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
​i det tillkommande.”

Som främlingar

För en månad sedan träffade jag Mikael Kurkiala, kulturantropolog och författare till boken ”När själen går i exil”. Över en kopp kaffe på Katedralkafét i Uppsala pratade vi om vilka existentiella resurser som finns i ett samhälle som vårt – ett samhälle där vi inte längre läser in våra liv i en större berättelse, utan där var och en filar på mer eller mindre bräckliga självförveklingsprojekt och är obenägna att lyssna på sekel av beprövad religiös erfarenhet. Kurkiala menar att detta gör oss till främlingar, inte bara för världen och för varandra, utan också för oss själva.

Här kan du läsa intervjun.

Påskens finaste

Att väckas av en liten tjej som full av entusiasm frågar: Är det mollon nu??

Att se altaret i kyrkan prydas av påskliljor som påminner om mysteriet – att han som var död, lever igen och att ljuset har segrat över mörkret.

Att vara med på söndagsskola utomhus med barn som springer sig svettiga för att de vill hitta de gömda äggen.

Att önska grannar glad påsk.

Att få hembakat bröd från en vän.

Att bjudas på middag och prata om påven och otippat mycket om Chris O’Neil.

Att kvällsfika med tända ljus, be aftonbön och förtrösta på att allt blir bra till slut.

Glad påsk!

Påsk trots allt

Inget är som vanligt, förutom att det är påsk. Det här året känner jag starkare än tidigare att jag vill gå in i passionsberättelsen, liksom leva igenom den, men det är svårare när jag inte kan gå i kyrkan.

Så vad gör jag i stället?

Är mitt husligaste jag: bakar bröd och cupcakes, fejar i vart endaste hörn, planerar påskmat och gör pyssel av gamla böcker. Funderar på vilka blommor vi ska ha på balkongen och i vilken färg vi ska måla våra stolar.

Och är i stillhet. Tänker på stora saker som försoning, död och uppståndelse. På hur den 2000-åriga berättelsen om Jesus påverkar mitt liv.

John Sjögren skrev så bra om påsken i Svenska dagbladet för några år sedan. Om hur Jesus manifesterar sin allmakt, inte genom att utöva världslig makt, utan genom att avsäga sig den. Han vinner seger över döden, men inte genom att besvara våld med våld. I stället låter han våldet och ondskan drabba honom själv. ”Det är en akt av absolut icke-våld och kärlek som frälser världen”.

Det kan man begrunda ett helt liv.

Gud är Gud

När jag var nitton år och jobbade i en kyrka i Spanien hade jag en mentor – en färgstark kvinna från Argentina som var gift med församlingens pastor. Hon fick alltid något drömskt, förälskat i blicken när hon pratade om sin tro och en sak jag särskilt minns att hon sa var: ”Jag bryr mig inte om jag får några bönesvar – att vara med Herren är nog”.

Där och då framstod hennes inställning som märklig eftersom jag kom från ett religiöst sammanhang där vi hade uppmuntrats att skriva upp våra böneämnen på listor och sedan pricka av dem en efter en i takt med att Gud svarade på bön. Så vadå inte bry sig om bönesvar?

Många år senare förstod jag vad hon menade. Jag förstod att det handlade om gudsbild. Om jag ser Gud som en magisk maskin som ska uppfylla mina individuella önskemål är det viktigt att Gud svarar på bön; att han möter mina behov blir ett tecken på att han existerar och vill mig väl.

Men om Gud inte är en magisk maskin utan en levande Gud som framför allt är intresserad av relationen till oss människor, blir bönesvaren sekundära. Gud är mål – inte medel – och gemenskapen med honom är nog.

Det lilla barnet

Ibland är det som att tiden stannar, ett ögonblick fryser och vi får kontakt med något … heligt.

Det är svårt att klä upplevelser av helighet i ord. De förminskas så lätt. Nyss försökte jag skriva om när jag tittade in i min dotters öppna blick samtidigt som jag lyssnade på låten ”Come Tear Down the Walls” med Common Hymnal och kände strömmar av kärlek rusa genom hela kroppen, men det blev bara platt. Så jag lånar några ord av kulturantropologen Mikael Kurkiala i stället:

”Barn är heliga därför att de är hela. Kanske är det därför spädbarnets ansiktsuttryck och kroppsspråk har en sån naturlig dragningskraft på oss. Ett ansikte och en kropp som med en omedelbarhet speglar själens förundan inför världen och dess oförmedlade närvaro i den.”

Mysteriet människan

På årets första dag åkte jag till Mariavalls kloster på Österlen för att intervjua Syster Siluana för tidskriften Pilgrim. Hon visade sig var en härlig person, lågmält livfull – en ljus gestalt.

Jag ville fråga henne om gemenskap och tänkte att hon som levt nära inpå andra människor i nästan tjugo år, borde ha ett och annat gott råd att ge. Därför blev jag lite … ja kanske besviken, när hon besvarade mina frågor med att konstatera: Människan är ett mysterium.

Jo, tack det vet man väl, tänkte jag. Men såhär i efterhand inser jag att hennes svar både var insiktsfullt och till stor hjälp. Åtskilliga gånger den senaste tiden, när jag stört mig på någons beteende, har jag kunnat landa i att människan är ett mysterium. Motsägelsefull, irrationell och komplex. Får impulser som ibland går åt rakt motsatta håll. Säger en sak, gör en annan. Och så vidare.

Och om man ser det från den ljusa sidan: Att människan är ett mysterium betyder att det alltid finns något att upptäcka! Livet blir aldrig trist.