Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.

Vem lyssnar jag till?

I veckan var jag tvungen att ringa min vän för att få råd. Jag behövde någon som kunde påminna mig om mina värderingar, om vad jag verkligen vill. För visst är det, som bandet Silvet sjunger, ”lätt att dras med i strömmen och glömma sånt som är sant”.

Det är inte förrän man står inför konkreta livsval som ens värderingar testas. Är idealen bara vackra ord om rättvisa och mångfald och enkelhet och solidaritet eller finns det någon substans att hämta?

I mitt fall handlar det konkreta livsvalet om hur vi ska bo när vi flyttar till Uppsala. Vi lutar åt att bosätta oss i ett område som ”bostadskarriärsmässigt” är ett ostrategiskt val. Det är varken radhus eller villa, och mer miljonprogram än vacker våning.

Reaktionerna från bekanta har nästan enbart varit negativa. ”Ska ni bo det fula området”, ”Det är så långt ut, jag kommer inte komma att hälsa på” och ”Borde inte ni som snart har två barn bo i något större”.

Och då börjar jag också tveka. Konventionerna är starka, jämförelsen likaså. Och pengatänket. I ett samhälle där vi beundrar människor som gör smarta bostadsklipp och nästan ser ner på dem som misslyckas med detsamma är det inte lätt att välja annorlunda.

I det här har jag märkt hur viktigt det är att jag hämtar min input från rätt håll. Jag vill lyssna till människor som jag vet delar mina djupaste värderingar och som kan putta tillbaka tankarna från alla sidospår. För jag vet ju vad jag vill, egentligen.

Retreaten

Att åka på retreat marknadsförs ofta som något slags andligt spa dit man främst åker för att vila. Efter förra veckans fem dagar i tystnad på en stiftsgård utanför Alingsås undrar jag: Hur är det möjligt?

För spa är kanske det sista ordet jag skulle använda för att beskriva retreaten. Intensivt inre arbete passar bättre. När mobilen stängs av, aktiviteterna är begränsade och det är förbjudet att prata, händer något annat. Man hör plötsligt sina egna tankar! Minnen dyker upp, glada såväl som ledsna. Och i undervisningen, bönen och meditationen upptäcker man nya djup i sig själv – och i Gud.

Jag tror att jag kommer göra retreaten till en årlig tradition. Emellanåt var det jobbigt att vara där, men mestadels var det förlösande. Avskildheten gav mig möjlighet att komma i kontakt med min djupvilja och fundera över vad som ger mig liv på riktigt. Det kan ta tid att komma fram till.

Klimatpepp och 1000 besökare

Eftersom jag skriver så mycket i jobbet har jag funderat på om jag ska pausa den här bloggen, men så gick jag in och kollade statistiken och ser att ni är 1000 personer som går in här varje vecka. Det är ju helt otroligt. Hade väntat med kanske 20. Kul att ni läser!

I dag har jag fått erfara att ett enda möte kan pigga upp. Hela morgonen och förmiddagen gick jag som i dimma. Men så tog jag mig till Storkyrkan för att möta Björn Wiman för en intervju. Och efter att i en timma ha fått prata om klimatkrisen och andliga uppvaknanden och kyrkans roll och religiöst språk var jag som pånyttfödd (he he). Än en gång påminns jag om hur härligt det är att få tillgång till en intellektuell människas hjärna, om än bara för en stund.

Eftermiddagens möte stärkte också mitt miljöengagemang. Eller bör jag säga skapelseengagemang? Miljö är ett så abstrakt ord, utan känslomässig laddning. Björn Wiman pratade om hur vi behöver  ord som tar tag och når våra djupare skikt. Göran Greider är inne på samma spår när han, kors i taket, skriver en bön för klimatet. Han menar att vi inför undergångsscenariot som klimatförändringarna ställer oss inför behöver ta till de starkaste orden. Och dem hittar vi hos religionerna. Gud, satan, paradis och helvete.

Förutom ett språk behöver vi handlingar. Jag tänker mycket på vad jag kan göra och har bestämt mig för några konkreta grejer. Inget flygande under 2019 (och kanske längre än så). Äta vegetariskt. Minska plastanvändningen. Dra ner min konsumtion till ett minimum. Det känns hoppfullt att många tänker likadant. Kanske är det inte kört för planeten ändå?

Stjärntecken

Jag har aldrig reflekterat så mycket kring vilket stjärntecken jag är (Eller i för sig, på högstadiet läste jag horoskop och satte på mig tre rosa tröjor en dag när det stod att min lyckofärg var rosa). Men efter det svalnade mitt intresse. Känns ju högst orimligt att vissa egenskaper eller förutsättningar skulle stämma in på jordens alla hundratals miljoner jungfruar, vattumän eller vädurar.

För några år sedan kändes det som att den allmänna hållningen var att stjärntecken var trams. Astrologi avfärdades som något bara äldre damer med rött hår och rökiga röster sysslade med. Men nu känns det som att trenden har vänt. Har ni också märkt det?

Allra tydligast blir det i dejtingprogram. På ”Första dejten” är de kärlekssökande till exempel förvånansvärt snabba med att fråga varandra vad de är för stjärntecken och utifrån svaret dra slutsatser om huruvida de passar ihop.

Och bland stora bloggare verkar astrologi vara hett. Hörde bland annat att Margaux Dietz regelbundet besöker sin personliga astrolog för vägledning. Och när Amanda och Hannah ordnade bloggparty fanns en spåkvinna på plats för att lägga tarot.

Har ingen bra analys till varför det är så här. Men kanske har det att göra med moderniteten som lämnat ett existentiellt tomrum som vi måste fylla samtidigt som astrologin göder vårt fokus vid vårt eget välbefinnande och utveckling och därför attraherar. Vad tror ni?

Säg emot

När jag gick på högstadiet och gymnasiet och berättade att jag var kristen fick jag nästan alltid mothugg. Hur kan du tro på något sånt? Vad säger du om de patriarkala strukturerna i Bibeln? Är det verkligen sannolikt att Jesus uppstod från de döda?

Massa bra frågor och invändningar som fick mig att tänka. Och framför allt skapade det intressanta samtal.

Men nu verkar ingen längre bry sig. Känns som om hela vårt samhälle har en slags let go-attityd när det gäller det mesta. Whatever makes you happy, etc.

Så om jag är kristen och det gör mig glad är det ingen som ser vitsen med att ifrågasätta. Eller så vill de undvika dålig stämning och en potentiell konflikt? Eller så är de helt enkelt ointresserade av religion?

Jag föredrar dålig stämning framför likgiltighet. För med kritiska frågor får jag tänka efter.

Alla ni som var  engagerade och upprörda över religion på högstadiet och gymnasiet. Säg emot igen!

Små saker som sätter spår

En sak som är spännande med att leva är att man aldrig vet vad som kommer påverka en. På ytan väldigt små saker kan sätta djupa spår.

Som när jag var 13 år och åkte på konfirmationsresa till Göteborg. Vi var på Liseberg och det var ju kul, men det som var min höjdpunkt var mässan i Göteborgs domkyrka. Visst hade jag gått en del i kyrkan innan för som konfirmand fick man ett slags klippkort och var tvungen att gå ett visst antal gudstjänster för att få bli konfirmerad. Men sällan hade jag upplevt att de som sjöng eller predikade i kyrkan faktiskt menade vad de sa.

Men så där i domkyrkan i Göteborg så var det som om prästens ord hade en annan tyngd. Församlingen sjöng med liv och lust med i psalmerna och verkade gilla att vara där.

Det som berörde mig allra mest var paret som satt i bänken framför mig. Innan nattvarden hälsar man alltid varandra med Herrens frid men i min konfirmandkyrka brukade det momentet bara innebära att alla fortsatte stirra rakt fram. Men inte i domkyrkan. Där vände sig folk till varandra, kramade och skakade han. Och paret framför mig gav varandra en innerlig puss på munnen innan de vände sig mot mig, tog min hand och önskade Herrens frid.

I efterhand har jag förstått att det där paret och deras strålande ansikten faktiskt fick större betydelse än jag kunde ana.

You are what you love

Så heter en bok som snart kommer på svenska. Handlar om vanans makt, eller med ett kyrkligt ord, om liturgier. Både i samhället och i kyrkan.

Författaren James K.A. Smith menar att vi framför allt inte formas av det vi tycker och tänker, utan av det vi älskar. Och vad vi älskar yttrar sig ofta i vad vi gör, vad vi lägger vår tid på.

Det är inte för inte man brukar prata om goda vanor. En god vana som jag tycker är underskattad är att gå till kyrkan. Nu har jag varit kristen i över halva mitt liv och suttit på otaliga gudstjänster. Ibland har det var dötråkigt och ibland jublande roligt och upplyftande och härligt. Men oavsett går jag dit varje söndag. För det gör något bra med mig.

I gudstjänsten händer många omvälvande saker; vi möts över gränserna, vi ödmjukar oss och erkänner vår skuld, vi får förlåtelse, vi delar nattvarden med människor vi kanske egentligen har svårt för, vi önskar varandra Herrens frid. Och så fylls vi både med hopp och kraft. Hopp om att det goda en dag ska segra och kraft att orka kämpa för medmänsklighet tills dess.

Alkohol och frikyrkan

En av mina bästa kompisar under gymnasiet tröttnade på kyrkan. Jag fick veta det på en ungdomsfestival när jag hittade henne stupfull. Ändå var det jag som blev bortgjord, påkommen som jordens mest naiva. Var inte hon nykterist?

Jo, hon var nykterist. Men inte längre. Att supa sig full blev ett effektivt och omedelbart sätt att säga: Jag är inte som du längre. Jag skiter i kyrkan och alla högt ställda ideal.

Min vän är inte den enda som har använt alkohol för att markera ett avståndstagande från kyrkan. Att supa sig full blir som en slags snabb KBT-behandling för att visa för sig själv att man kan om man vill, att man är fri från kyrkans moraliska påbud.

Historiskt sätt har frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen varit tätt sammankopplade. Tillsammans såg de på 1800-talets mitt till att resa Sverige ur fattigdomen. Hel och ren och redig skulle man vara. I frikyrkan ville man vara annorlunda än världen och berusa sig med anden i stället med flaskan. Dessutom blev kyrkan en plats dit före detta missbrukare sökte sig och då var det naturligt att göra kyrkan till en alkoholfri zon.

Men sedan dess har mycket hänt. För två år sedan publicerades en enkät i tidningen Dagen där 45 procent av de tillfrågade pastorerna uppgav att de drack alkohol. Anmärkningsvärt för en rörelse som kännetecknats av motsatsen.

Jag började själv märka av förändringen för några år sedan. Plötsligt fick jag frågan om jag ville ha vin på middagar hos kristna vänner och blev inbjuden till ”after church” på en pub.

För några år sedan skrev Joel Halldorf om hur inställningen till livsstilsfrågor inom Pingströrelsen ändras i det tysta. Ingen tydlig teologisk reflektion föregår att fler och fler, till synes, plötsligt gör något som tidigare inte var socialt accepterat. ”Det är som sagt en sak att ett samfund ändrar ståndpunkt, men problemet är att det sker utan egentliga diskussioner. Det ger intrycket av att det är sociologi snarare än teologi som är vägledande” skriver Halldorf.

Jag undrar också vad denna tysta kursändring beror på.

Utomlands är det här inget märkligt. När jag som 19-åring var ungdomsledare i en evangelikal kyrka i Spanien chockades jag över hur vi efter gudstjänsten plockade fram stora ölflaskorna till kyrkfikat. ”Slappna av Malina” sa en av de äldre herrarna när han såg min förfärade blick. Likadant var det när jag besökte kyrkor i London. Alla nya välkomnades med ett glas vin. Inga bullar som i Sverige.

Så kanske är det det europeiska drickandet som flyttat till Sverige. Eller att alkoholnormen även blivit norm inom kyrkan. Vad tror ni?

Vecka 32 – festival och tystnad

Den här veckan åker jag till festivalen Frizon. Jag var där första gången som 16-åring och trots att jag mestadels promenerade runt ensam (jag och min tältkompis  insåg att vi inte var särskilt kompatibla) så älskade jag det. Frizon var en plats med allt jag gillar; tro, kreativitet, samtal, gudstjänster, samhällsengagemang och människor som vågade gå mot strömmen.

Sedan dess har jag engagerat mig i festivalen på olika sätt; suttit i ledningen, hållit seminarium, varit volontär, jobbat för Ikon.  I år åker jag dit som Dagenreporter och ser framför allt fram emot att prata med Shane Claiborne, aktivistpredikanten i dreads som fick mig att börja tänka, nya stora tankar och världen och Gud för drygt 10 år sedan.

Läst: Joel Halldorfs nya bok ”Gud: återkomsten”. Superintressant om det postsekulära samhället, politik och tro och hur vi ska navigera i ett samhälle fullt av värderingsklaschar. Halldorf är ett typiskt bra exempel på någon som lyckas göra forskning och historia intressant genom att använda dem som förståelseram för vår moderna tid.

Hört: Podden 60 minuter är tillbaka! Det har den varit ett tag, men jag har seg reaktionsförmåga. I veckan lyssnade jag i alla fall på avsnittet när Eric Schüldt intervjuar biskop Anders Arborelius, som verkar vara en väldigt fin och ödmjuk person. Fastnade framför allt för när han pratade om sin tid som karmelitbroder i klostret i Norraby.

Som karmelit pratar man bara en halvtimme om dagen (!) så tystnaden blev en naturlig del av livet. Även nu när Anders Arborelius är biskop och till och med kardinal (den första svenska) värnar han tystnaden och pratade om den som en ”inre  helgedom”. Det tyckte jag var fint. Blev själv pepp på att värna min inre, tysta helgedom. Fast kanske inte den här veckan. Nu ska jag ju på festival.