Syndabekännelsen

Kyrkan är en väldigt bra skola för personlig utveckling. Inte så att alla som går i kyrkan blir perfekta, utvecklade människor. Långt ifrån. Men det finns en inbyggd framåtrörelse i kyrkans sakrament; syndabekännelse, förlåtelse och bättring.

En del tycker att det är hemskt gammalmodigt och rentav destruktivt att varje söndag tänka igenom allt som man sagt, gjort och tänkt som blivit fel. Kyrkan har skapat tillräckligt med skuld hos människor, säger man. Jag tycker tvärtom. För mig är det befriande att varje söndag få bekänna mina brister och tillkortakommanden, mina kamper och begränsningar.

Framför allt är det nyttigt för mig att sätta ord på mina begränsningar. Vår samtid säger att allt är möjligt att jag och du kan göra vad som helst. Bara vi kämpar/jobbar/drömmer/satsar tillräckligt. Jag blir inte alls uppmuntrad av ett sådant synsätt. Istället finner jag frid i att inse att det finns en gud och att det inte är jag.

Mening istället för lycka

Vi verkar göra nästan vad som helst för att få känna oss lyckliga. Kanske för att vi ofta får höra att lyckan skulle vara själva målet med vårt jordeliv. Men lyckan är flyktig och svår att fånga. Och vi blir ständigt besvikna.

I söndagsintervjun i P1 berättar den unga kompositören Jacob Mühlrad att meningsfullhet för honom är mycket viktigare än lycka. Så är det även för mig. Jag tänker sällan i lyckotermer, utan frågar mig snarare huruvida något känns meningsfullt.

En lärare jag hade en gång avslutade sin kurs med att önska oss studenter många stunder där vi blir så uppslukade av ett engagemang att vi glömmer tid och rum. För mig är det synonymt med att känna mig levande, att känna att jag har ett syfte, att känna mening.

Uppmuntran från oväntat håll

Trött efter jobbet åkte jag tunnelbanan hem. Omkring mig stirrade alla i sina skärmar. Utom en kvinna. Hon stod längst bort i vagnen med hörlurar och sjöng mycket starkare än vad som nog var meningen. Dessutom träffade hon inte många toner. I för sig hade hon valt en svår låt: You raise me up med Josh Groban. Ni vet, you raise me uuuuuup, so I can stand on mountaaains. Och sen den höga tonen som är svår att nå. Hon var i sin egen värld. Och avslutade låten med ”Thank you Jesus.”

Sången gjorde susen för mitt humör. När jag klev av tunnelbanan kände jag mig mycket piggare än när jag klev på. Liksom upplyft. Och påmind om att det finns någon som bär.

Var är alla kyrkvänner i dag?

Jag åkte tillbaka till kyrkan där jag blev kristen för att vara med på en ungdomssamling. Det var mer än 10 år jag var där sist och nyfikenheten över hur det är att vara ung och kristen i dag förde mig tillbaka. Eller egentligen var jag nog lika nyfiken på vilka tankar och känslor som skulle väckas inom mig över att vara tillbaka på en plats så full av starka minnen. I den här texten skrev jag om vad som hände och vad jag kände.

Eftersom jag av naturen är en nostalgisk person blev tidsresan nästan överväldigande. Jag tänkte mycket på gamla minnen och framför allt: på alla människor som jag delade dem med. I dag har vi ingen kontakt och jag vet inte om de har någon tro eller om de går till någon kyrka, men jag vet att flera lämnade kyrkan redan efter gymnasiet och jag vet att den frikyrkan jag var med i, inte var unik i det avseendet. Så ser det ut på många platser, vilket har fått mig att fundera på varför så många som är aktiva kristna i tonåren väljer att lämna kyrkan och kanske även tron när de blir äldre.

Jag kan bara spekulera, men kanske går ett delsvar att hitta i att kyrkans ideal blev ouppnåeliga samtidigt som man inte erbjöds några verktyg för att hantera livet, eller att uppdelningen mellan andligt och världsligt gjorde det svårt att se att hela jorden är full av Guds härlighet, eller att betoningen av känslor gjordes på bekostnad av intellektuella resonemang, eller att man helt enkelt tröttnade. Vad tror ni?

Bästa bönen

Jag ber ofta. Säger tack och hjälp och förlåt. Min favoritbön är skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr och används mycket inom beroendeterapin. Men jag tycker den fungerar i alla livets skeden och för alla typer av människor. Att acceptera sakernas tillstånd och att ta denna värld så som den är, inte som jag vill att den ska vara är en ständig utmaning. Likaså att leva en dag i taget och glädjas åt ett ögonblick i sänder. Och att leva någorlunda lycklig. Jag tror faktiskt inte att vi kan hoppas på mer.

 

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,

att glädjas åt ett ögonblick i sänder

och att acceptera motgångar

som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus –

ta denna syndiga värld precis som den är,

inte så som jag önskar att den skulle vara,

och att lita på att Du gör allt väl

om jag överlåter mig åt din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet

– och i fullkomlig salighet

tillsammans med dig i det tillkommande.

Hej 2018!

I övermorgon börjar det nya året. Jag har inga jättestora planer för det som ska komma utan hoppas mest att jag får umgås med Christoffer och Miriam och att jag tar mycket tid till att läsa och skriva. Vill bli bättre på att gå på teater och sämre på att kolla Facebook, samt minska mitt förakt och öka min generositet.

En del hävdar att nyårslöften är verkningslösa eftersom vuxna människor inte har förmågan att förändras mer än marginellt. Det är ju en deppig tanke. Jag hyser ingen övertro till vår förändringspotential, men däremot tror jag att våra vanor formar oss och därför kan nyårslöften fylla en funktion. Det gäller bara att lista ut saker och tings formativa kraft och sedan väljer de vanor som formar en till mer av den människa man vill vara. Inför nästa år tänkte jag satsa på de här vanorna:

  • Ha sabbat – inga skärmar och shopping från fredag kväll till lördag kväll för mer närvaro i livet.
  • Gå i kyrkan där jag lär mig att umgås med människor som inte är som jag och som hjälper mig att lyfta blicken. Behövs fler argument, tipsar jag om Joel Halldorfs intressanta text i Expressen. 
  • Ta del av konst, musik och kreativitet eftersom själen mår bra av det.
  • Äta mestadels vegetariskt för planetens skull.
  • Inte gå planlöst på stan och kolla i affärer, eftersom det skapar en köplust jag inte vill känna.
  • Och viktigast av allt – försöka se ljuset i varje människa.

Gott nytt år!

En julhälsning

Julhelgen är över. Vi har firat i Stockholm och i Småland. På själva julafton var vi i Betlehemskyrkan där en brokig skara samlats för att äta julbord och sjunga julsånger. Och är inte de allra finaste gemenskaperna de som består av människor som i vanliga fall inte hade hittat varandra? Jag älskar sånna sammanhang.

Under julen har jag också påmint mig om varför vi firar jul. Att Gud blev människa är ju något oerhört. Läser Joel Halldorfs träffsäkra text om kristendomens revolutionära budskap.

På den yttersta dagen blir den första fråga som vi får svara på inte vad vi har trott på, eller hur mycket vi har tjänat. I stället frågar Jesus: Vad har ni gjort för dessa mina minsta?

God fortsättning!

Vilan

När jag för några år sedan hade ett jobb där jag reste mycket och föreläste mycket, blev jag väldigt trött. Jag var inte utmattad, men kunde känna att jag kört på för hårt för länge. En dag gick jag in i en bokhandel och min blick fastnade på boken ”Det händer när du vilar” av Tomas Sjödin. I boken beskriver Sjödin den judiska sabbaten – vilodagen – och återupplivar därmed något viktigt som glömts bort i den kristna traditionen.

För några veckor sedan pratade Tomas Sjödin om samma sak i Dagens Industri (passande publikation för att prata om vila) och berättade om hur han och hans fru ända sedan han skrev boken har gjort sabbaten till en del av sin livsrytm. De har funderat på vad som skänker dem verklig vila och utifrån den bestämt sig för att avstå från skärmar och shopping ett dygn i veckan. Från lördag kväll till söndag kväll gör de bara saker som får dem att må bra. Som långpromenader, omsorgsfull matlagning och umgänge med vänner.

Redan när jag läste ”Det händer när du vilar” ville jag införa sabbat i mitt eget liv, men ni vet hur det kan vara. Intentionerna är goda, men sedan har man inte karaktär nog att stå fast vid sitt beslut. Men nu har jag gjort ett nytt försök. I helgen lät jag mobil och dator vila från fredag kväll till lördag kväll och det var både uppfriskande och vilsamt. Plötsligt fanns tid för massa annat.

 

 

Love love love

Hur många dejtingprogram klarar Sverige av? Ganska många verkar det som. Vi älskar att se bönder, präster och ensamma mammor söka kärleken, kittlas av att vara med när människor gifter sig med främlingar och tycker att det är spännande att se en ungkarl dejta 20 kvinnor samtidigt. I veckan har jag ägnat mina kvällar åt att kolla på ”Married at first sight Australia.” Kanske inte det bästa som gjorts i tv-historien och kanske inte mina mest välinvesterade timmar, men ändå kollar jag.

Vad är det som gör att vi är så förtjusta i att se förälskelse på teve? Förutom att kärlek är ett grundläggande mänskligt behov, kanske det finns ytterligare förklaringar. Jag läste en intervju med psykoterapeuten Ester Perel som har en teori om att den romantiska kärleken ersatt religionen.

”I dag pratar vi om en själsfrände, och letar i en partner efter den uppfyllelse man tidigare fick från det gudomliga. Romantisk kärlek har i viss mån ersatt religionen som platsen där vi söker mening, extas och helhet. Allt det som vi sökte i religionen, söker vi nu i kärleken.”

Makes sense. Eller vad tror ni?