You are what you love

Så heter en bok som snart kommer på svenska. Handlar om vanans makt, eller med ett kyrkligt ord, om liturgier. Både i samhället och i kyrkan.

Författaren James K.A. Smith menar att vi framför allt inte formas av det vi tycker och tänker, utan av det vi älskar. Och vad vi älskar yttrar sig ofta i vad vi gör, vad vi lägger vår tid på.

Det är inte för inte man brukar prata om goda vanor. En god vana som jag tycker är underskattad är att gå till kyrkan. Nu har jag varit kristen i över halva mitt liv och suttit på otaliga gudstjänster. Ibland har det var dötråkigt och ibland jublande roligt och upplyftande och härligt. Men oavsett går jag dit varje söndag. För det gör något bra med mig.

I gudstjänsten händer många omvälvande saker; vi möts över gränserna, vi ödmjukar oss och erkänner vår skuld, vi får förlåtelse, vi delar nattvarden med människor vi kanske egentligen har svårt för, vi önskar varandra Herrens frid. Och så fylls vi både med hopp och kraft. Hopp om att det goda en dag ska segra och kraft att orka kämpa för medmänsklighet tills dess.

Alkohol och frikyrkan

En av mina bästa kompisar under gymnasiet tröttnade på kyrkan. Jag fick veta det på en ungdomsfestival när jag hittade henne stupfull. Ändå var det jag som blev bortgjord, påkommen som jordens mest naiva. Var inte hon nykterist?

Jo, hon var nykterist. Men inte längre. Att supa sig full blev ett effektivt och omedelbart sätt att säga: Jag är inte som du längre. Jag skiter i kyrkan och alla högt ställda ideal.

Min vän är inte den enda som har använt alkohol för att markera ett avståndstagande från kyrkan. Att supa sig full blir som en slags snabb KBT-behandling för att visa för sig själv att man kan om man vill, att man är fri från kyrkans moraliska påbud.

Historiskt sätt har frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen varit tätt sammankopplade. Tillsammans såg de på 1800-talets mitt till att resa Sverige ur fattigdomen. Hel och ren och redig skulle man vara. I frikyrkan ville man vara annorlunda än världen och berusa sig med anden i stället med flaskan. Dessutom blev kyrkan en plats dit före detta missbrukare sökte sig och då var det naturligt att göra kyrkan till en alkoholfri zon.

Men sedan dess har mycket hänt. För två år sedan publicerades en enkät i tidningen Dagen där 45 procent av de tillfrågade pastorerna uppgav att de drack alkohol. Anmärkningsvärt för en rörelse som kännetecknats av motsatsen.

Jag började själv märka av förändringen för några år sedan. Plötsligt fick jag frågan om jag ville ha vin på middagar hos kristna vänner och blev inbjuden till ”after church” på en pub.

För några år sedan skrev Joel Halldorf om hur inställningen till livsstilsfrågor inom Pingströrelsen ändras i det tysta. Ingen tydlig teologisk reflektion föregår att fler och fler, till synes, plötsligt gör något som tidigare inte var socialt accepterat. ”Det är som sagt en sak att ett samfund ändrar ståndpunkt, men problemet är att det sker utan egentliga diskussioner. Det ger intrycket av att det är sociologi snarare än teologi som är vägledande” skriver Halldorf.

Jag undrar också vad denna tysta kursändring beror på.

Utomlands är det här inget märkligt. När jag som 19-åring var ungdomsledare i en evangelikal kyrka i Spanien chockades jag över hur vi efter gudstjänsten plockade fram stora ölflaskorna till kyrkfikat. ”Slappna av Malina” sa en av de äldre herrarna när han såg min förfärade blick. Likadant var det när jag besökte kyrkor i London. Alla nya välkomnades med ett glas vin. Inga bullar som i Sverige.

Så kanske är det det europeiska drickandet som flyttat till Sverige. Eller att alkoholnormen även blivit norm inom kyrkan. Vad tror ni?

Vecka 32 – festival och tystnad

Den här veckan åker jag till festivalen Frizon. Jag var där första gången som 16-åring och trots att jag mestadels promenerade runt ensam (jag och min tältkompis  insåg att vi inte var särskilt kompatibla) så älskade jag det. Frizon var en plats med allt jag gillar; tro, kreativitet, samtal, gudstjänster, samhällsengagemang och människor som vågade gå mot strömmen.

Sedan dess har jag engagerat mig i festivalen på olika sätt; suttit i ledningen, hållit seminarium, varit volontär, jobbat för Ikon.  I år åker jag dit som Dagenreporter och ser framför allt fram emot att prata med Shane Claiborne, aktivistpredikanten i dreads som fick mig att börja tänka, nya stora tankar och världen och Gud för drygt 10 år sedan.

Läst: Joel Halldorfs nya bok ”Gud: återkomsten”. Superintressant om det postsekulära samhället, politik och tro och hur vi ska navigera i ett samhälle fullt av värderingsklaschar. Halldorf är ett typiskt bra exempel på någon som lyckas göra forskning och historia intressant genom att använda dem som förståelseram för vår moderna tid.

Hört: Podden 60 minuter är tillbaka! Det har den varit ett tag, men jag har seg reaktionsförmåga. I veckan lyssnade jag i alla fall på avsnittet när Eric Schüldt intervjuar biskop Anders Arborelius, som verkar vara en väldigt fin och ödmjuk person. Fastnade framför allt för när han pratade om sin tid som karmelitbroder i klostret i Norraby.

Som karmelit pratar man bara en halvtimme om dagen (!) så tystnaden blev en naturlig del av livet. Även nu när Anders Arborelius är biskop och till och med kardinal (den första svenska) värnar han tystnaden och pratade om den som en ”inre  helgedom”. Det tyckte jag var fint. Blev själv pepp på att värna min inre, tysta helgedom. Fast kanske inte den här veckan. Nu ska jag ju på festival.

Syndabekännelsen

Kyrkan är en väldigt bra skola för personlig utveckling. Inte så att alla som går i kyrkan blir perfekta, utvecklade människor. Långt ifrån. Men det finns en inbyggd framåtrörelse i kyrkans sakrament; syndabekännelse, förlåtelse och bättring.

En del tycker att det är hemskt gammalmodigt och rentav destruktivt att varje söndag tänka igenom allt som man sagt, gjort och tänkt som blivit fel. Kyrkan har skapat tillräckligt med skuld hos människor, säger man. Jag tycker tvärtom. För mig är det befriande att varje söndag få bekänna mina brister och tillkortakommanden, mina kamper och begränsningar.

Framför allt är det nyttigt för mig att sätta ord på mina begränsningar. Vår samtid säger att allt är möjligt att jag och du kan göra vad som helst. Bara vi kämpar/jobbar/drömmer/satsar tillräckligt. Jag blir inte alls uppmuntrad av ett sådant synsätt. Istället finner jag frid i att inse att det finns en gud och att det inte är jag.

Mening istället för lycka

Vi verkar göra nästan vad som helst för att få känna oss lyckliga. Kanske för att vi ofta får höra att lyckan skulle vara själva målet med vårt jordeliv. Men lyckan är flyktig och svår att fånga. Och vi blir ständigt besvikna.

I söndagsintervjun i P1 berättar den unga kompositören Jacob Mühlrad att meningsfullhet för honom är mycket viktigare än lycka. Så är det även för mig. Jag tänker sällan i lyckotermer, utan frågar mig snarare huruvida något känns meningsfullt.

En lärare jag hade en gång avslutade sin kurs med att önska oss studenter många stunder där vi blir så uppslukade av ett engagemang att vi glömmer tid och rum. För mig är det synonymt med att känna mig levande, att känna att jag har ett syfte, att känna mening.

Uppmuntran från oväntat håll

Trött efter jobbet åkte jag tunnelbanan hem. Omkring mig stirrade alla i sina skärmar. Utom en kvinna. Hon stod längst bort i vagnen med hörlurar och sjöng mycket starkare än vad som nog var meningen. Dessutom träffade hon inte många toner. I för sig hade hon valt en svår låt: You raise me up med Josh Groban. Ni vet, you raise me uuuuuup, so I can stand on mountaaains. Och sen den höga tonen som är svår att nå. Hon var i sin egen värld. Och avslutade låten med ”Thank you Jesus.”

Sången gjorde susen för mitt humör. När jag klev av tunnelbanan kände jag mig mycket piggare än när jag klev på. Liksom upplyft. Och påmind om att det finns någon som bär.

Var är alla kyrkvänner i dag?

Jag åkte tillbaka till kyrkan där jag blev kristen för att vara med på en ungdomssamling. Det var mer än 10 år jag var där sist och nyfikenheten över hur det är att vara ung och kristen i dag förde mig tillbaka. Eller egentligen var jag nog lika nyfiken på vilka tankar och känslor som skulle väckas inom mig över att vara tillbaka på en plats så full av starka minnen. I den här texten skrev jag om vad som hände och vad jag kände.

Eftersom jag av naturen är en nostalgisk person blev tidsresan nästan överväldigande. Jag tänkte mycket på gamla minnen och framför allt: på alla människor som jag delade dem med. I dag har vi ingen kontakt och jag vet inte om de har någon tro eller om de går till någon kyrka, men jag vet att flera lämnade kyrkan redan efter gymnasiet och jag vet att den frikyrkan jag var med i, inte var unik i det avseendet. Så ser det ut på många platser, vilket har fått mig att fundera på varför så många som är aktiva kristna i tonåren väljer att lämna kyrkan och kanske även tron när de blir äldre.

Jag kan bara spekulera, men kanske går ett delsvar att hitta i att kyrkans ideal blev ouppnåeliga samtidigt som man inte erbjöds några verktyg för att hantera livet, eller att uppdelningen mellan andligt och världsligt gjorde det svårt att se att hela jorden är full av Guds härlighet, eller att betoningen av känslor gjordes på bekostnad av intellektuella resonemang, eller att man helt enkelt tröttnade. Vad tror ni?

Bästa bönen

Jag ber ofta. Säger tack och hjälp och förlåt. Min favoritbön är skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr och används mycket inom beroendeterapin. Men jag tycker den fungerar i alla livets skeden och för alla typer av människor. Att acceptera sakernas tillstånd och att ta denna värld så som den är, inte som jag vill att den ska vara är en ständig utmaning. Likaså att leva en dag i taget och glädjas åt ett ögonblick i sänder. Och att leva någorlunda lycklig. Jag tror faktiskt inte att vi kan hoppas på mer.

 

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,

att glädjas åt ett ögonblick i sänder

och att acceptera motgångar

som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus –

ta denna syndiga värld precis som den är,

inte så som jag önskar att den skulle vara,

och att lita på att Du gör allt väl

om jag överlåter mig åt din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet

– och i fullkomlig salighet

tillsammans med dig i det tillkommande.

Hej 2018!

I övermorgon börjar det nya året. Jag har inga jättestora planer för det som ska komma utan hoppas mest att jag får umgås med Christoffer och Miriam och att jag tar mycket tid till att läsa och skriva. Vill bli bättre på att gå på teater och sämre på att kolla Facebook, samt minska mitt förakt och öka min generositet.

En del hävdar att nyårslöften är verkningslösa eftersom vuxna människor inte har förmågan att förändras mer än marginellt. Det är ju en deppig tanke. Jag hyser ingen övertro till vår förändringspotential, men däremot tror jag att våra vanor formar oss och därför kan nyårslöften fylla en funktion. Det gäller bara att lista ut saker och tings formativa kraft och sedan väljer de vanor som formar en till mer av den människa man vill vara. Inför nästa år tänkte jag satsa på de här vanorna:

  • Ha sabbat – inga skärmar och shopping från fredag kväll till lördag kväll för mer närvaro i livet.
  • Gå i kyrkan där jag lär mig att umgås med människor som inte är som jag och som hjälper mig att lyfta blicken. Behövs fler argument, tipsar jag om Joel Halldorfs intressanta text i Expressen. 
  • Ta del av konst, musik och kreativitet eftersom själen mår bra av det.
  • Äta mestadels vegetariskt för planetens skull.
  • Inte gå planlöst på stan och kolla i affärer, eftersom det skapar en köplust jag inte vill känna.
  • Och viktigast av allt – försöka se ljuset i varje människa.

Gott nytt år!