Axel mot axel

I ett samhälle där vi är snabba att misstänkliggöra varandra behövs motkrafter. Ett tips är att ägna sig åt tillitsskapande övningar som att samåka med människor man inte känner. Det är roligt, bra för miljön och främjar medmänsklighet. Så mycket win! I våras intervjuade jag underbara Mattias från Skjutsgruppen om just detta och nu finns artikeln publicerad i tidskriften Kurage. Läs gärna!

Om Skjutsgruppen: ”Vi tror på axel mot axel och att säga hej!”

Stressen

På bron från Centralstationen till Kungsholmen går en kostymklädd man förbi mig. Eller går och går, han tar jättekliv i snabbt tempo. Samtidigt pratar han i telefon och jag hör honom säga: ”Jag stressar till jobbet, jag stressar på jobbet och jag stressar när jag kommer hem från jobbet. Jag stressar ju JÄMT!”

Rösten brister nästan och det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den här mannen har ett tajt livsschema. Och han är långt ifrån ensam om att tycka att livet är stressigt. Hela samhället är ju liksom uppbyggt kring produktion och prestation och effektivisering och resultat. Den som stressar premieras, medan den som vilar inte kan räkna med beröm. Men kanske borde det vara tvärtom? En utvilad, icke-stressad person har lättare att visa omtanke, ha tålamod och lyssna klart. Och är det inte just sånna personer som vårt samhälle behöver?

Att bli som män

Kommer ni ihåg Åsa Beckmans krönika om att kvinnor borde frågestrejka? För alla oss som är vana att ta socialt ansvar och ställa tusen frågor utan att få en enda tillbaka, var igenkänningen stor. Beckman avslutade med att uppmana till frågestrejk – att låta det bli tyst, så att alla män fattar att det är läge att visa intresse och ställa en fråga. Först tyckte jag att det var en strålande idé. Sedan insåg jag att lösningsförslaget påminner om just det jag ogillar i viss feministisk diskurs: att identifiera något som männen gör dåligt och sedan göra precis likadant.

Som det här med att män armbågar sig fram och att kvinnor, i rättvisans namn, bör göra samma sak.  Eller att män tillåts vara fulla på teve och att kvinnor också borde få vara det. Eller att män traditionellt har försakat barnen till förmån för karriären och att det nu ska vara fritt fram för kvinnor att göra detsamma.

I ivern efter jämställdhet glömmer vi en grundläggande fråga: vilka handlingar är eftersträvansvärda oavsett kön? Kanske ska vi inte frågestrejka utan tvärtom ställa ytterligare en fråga, riktad till männen i rummet: varför ställer ni inga frågor?

Staden

Efter en sommar i lantlig miljö blir det påtagligt att livet i staden är av en annan sort. Jag trängs på tunnelbanan och min hjärna hoppar fram och tillbaka. Oj, det där var en färggrann kjol. Undrar vilken bok han där borta läser? Vad står det egentligen på hennes tatuering? Sluta stirra, det ser konstigt ut. Står det fire? Varför har hon tatuerat in det? Vad stressad den där mannen ser ut, kanske är sen till ett möte. Undrar vad han jobbar med? Säkert ekonom. Varför pratar inte det där paret med varanda? Är de osams? Hm, var känner jag igen den där tjejen ifrån? Och titta vilken gullig hund!

Sedan är det dags att gå av och kanske har min hjärna fått fler intryck än den egentligen klarar av. Inte konstigt att folk skapar osynliga väggar med sina hörlurar.

Att klara sig själv

En programledare intervjuas i DN med anledning av sin 35-års dag. Hon berättar att det hon är mest stolt över i livet är att hon ”aldrig behövt springa till mamma och pappa och fråga om hjälp.” Hon konstaterar nöjt: ”det är ganska coolt.”

Samma konstaterande gjorde en kursare som jag läste retorik med för många år sedan. Vårt första tal skulle handla om oss själva och jag minns att kursaren bland annat lyfte fram att hon redan som fyraåring tagit bussen själv till förskolan. Självständighet hade följt henne hela livet och hon gav flera exempel på när hon klarat sig på egen hand. De andra kursarna imponerades.

Tidigare satte jag också en ära i att klara mig själv. Präglad av den svenska statsindividualismen och inspirerad av feminismen har jag värderat självständighet högt. Men jag börjar tänka om. Det lockar mig inte längre att vara oberoende, min egen lyckas smed, en ö i havet, för jag märker att strävan efter oberoende gör det lätt att missa den gemenskap vi är ämnade för. Vi blir ju till i mötet med andra, ett jag kräver ett du. Att ha nära, ömsesidigt beroende relationer och att då och då ödmjukt be om hjälp. Det tycker jag ”är ganska coolt.”

Moderskapet

En gång satt jag i samma tågvagn som författaren Nina Björk. Jag hade precis läst hennes bok ”Lyckliga i alla sina dagar” och kunde inte hålla inne min entusiasm. Istället överöste jag Nina med beröm och sa stora ord som att jag älskar allt hon skriver och att hon förändrat mitt sätt att se på världen (ok, kanske överdrev liiite)

Nu har jag läst samma bok en andra gång och är precis lika inspirerad. Björk skriver tex. uppfriskande om moderskapet som något som går på tvärs mot köp- och säljtänkandet, på tvärs mot oberoende, ägande och utbytbarhet. Hon skriver om den gravida kvinnan som ”i köttet gestaltad dementi av vår moderna uppfattning om individen som autonom.” Så vackert!

I en samtid och i ett samhälle där det kapitalistiska syn- och tankesättet blivit det allenarådande blir moderskapet en symbol för hoppet om ett annat system.  Som Björk skriver:

Egentligen vet vi ju. Vi vet när något är värdefullt. Det är människor vi vill ha, människor vi vill vara nära. Jag tror vi vet när vi har blivit rörda i vårt innersta. Tagna. Det är bara det att läget i dag är så avskyvärt att en hel kultur arbetar på att vi ska glömma det.

Så tacksam för att Nina Björk hjälper mig att återupptäcka mina ideal och tänder drömmen om att en annan värld är möjlig. Pengar är inte allt. Det finns människor också.

Böjda under bördor, bärs vi

Precis när den värsta chocken över attentatet i Stockholm lagt sig, nås jag av nyheten att två koptiska kyrkor i Egypten sprängts inifrån, mitt under Palmsöndagsfirandet. 40 människor har mist livet. Jag scrollar Facebookflödet och läser kondoleanser, både för attentatet i Stockholm och det i Egypten, men efter en stund är jag helt matt, orkar inte ta in mer. Denna världens ondska som plötsligt kommer så nära. Hur ska man leva mitt i den? Hur gör man för att vara medlidande utan att gå under?

Under minnesceremonin vid Stockholm stadshus läste Stefan Lövfen ett citat från prästen och författaren Anders Frostenson. Det gick rakt in i hjärtat och gav ett möjligt svar på frågorna som mal.

Våra egna sår blir läkta, när vi helar andras sår.
Böjda under bördor, bärs vi.
Ur den tröst jag gav en annan, tröst mitt eget hjärta fick.
Hem jag kom, när bort till någon som behövde mig jag gick.

 

Rädslan

I dag är det lördag och utanför mitt fönster går två barn och äter varsin glass. Pappan bär matkassar från Coop. Tvärs över gatan är ett ungt par ute på barnvagnspromenad. Livet fortsätter, som alltid, men jag kommer inte till ro. Klockan 15 i går fick jag ett samtal från min mamma som undrade om jag var okej. Jag befann mig i ett rum fyllt av barnskrik så jag kunde bara höra enstaka ord; terror, Stockholm, död. Stresspåslaget var omedelbart. Terrorn bara några kvarter bort.

Många säger att det viktigaste nu är att leva vidare som vanligt, att inte låta terroristerna vinna genom att bli rädd och begränsa sitt liv. Men jag är jätterädd. Hur botar man rädsla?

Jag försöker tänka på den motreaktion av medmänsklighet som uppstod, på hur vackert det är när människor hjälper varandra mitt i sorgen. Men det är ändå svårt att mota bort tankarna från offren och deras anhöriga, från vad som driver en gärningsman till ett sådant vansinnesdåd, från högerpopulister som förmodligen kommer att använda attentatet för att spä på människors misstänksamhet och samla politiska poäng.

Det enda jag kan göra är att hålla fast vid hoppet. Hoppet om att det finns en Gud som en dag ska torka alla tårar, men som redan nu finns mitt i vårt lidande. En Gud som själv har lidit, som är märkt av döden, men som inte besegrades av den. Jag påminner mig om att solen kommer att fortsätta att skina över Stockholm och att det finns många som vill det goda. Min rädsla försvinner inte, men den blir lite, lite lättare att hantera.

Begynnelsen

Jag hade inte planerat att börja blogga. Vem startar ens en blogg 2017? Senast jag bloggade var 2010 när jag bodde utomlands. Dessförinnan bloggade jag under gymnasiet. För ett tag sedan hittade jag texterna från den tiden och fick genast ta fram skämskudden. Ett smakprov:

Nu är det lov! Fatta va skönt, helt fantastiskt underbart ljuvligt! Å om mindre än 24 timmar sitter jag i bussen till kittelfjäll! wohoow!

Jag hoppas att det klämkäcka har mattats av med tiden och att jag kan ge den här lilla bloggen en annan karaktär. Kan inte utlova litterära storverk, absolut inga snygga outfitbilder och inga recept (ogillar matlagning) men kanske en och annan tanke om tro, kultur och samhälle. Det är mest det jag är intresserad av.

Egentligen finns det två faktorer till varför jag börjar blogga igen. Den första är att jag vill utveckla mitt skrivande och jag inbillar mig att det är lättare att komma mig för om jag vet att det åtminstone finns en annan person än jag själv som läser det jag skriver.

Den andra faktorn är en föreläsare jag lyssnade till för någon vecka sedan. Han sitter i Googles ledningsgrupp och gav mig och nio andra tips om hur vi kan hitta vår potential och göra världen bättre, snabbare. Instinktivt värjer jag mig mot managementsnacket om effektivitet, game plans och tydliga målbilder, men det var något med den här killens trevliga dalmål och förmåga att vara ödmjuk och självsäker samtidigt, som gjorde att jag tog fasta på ett och annat som han sa. Bland annat pratade han om livslångt lärande och gav rådet att starta en blogg som ett sätt att öva sig i att formulera tankar kring saker man lär sig. Det tyckte jag lät vettigt.

Så nu finns den här platsen. Välkommen!