Flyg flyg flyg

Jag har aldrig upplevt en sån fysisk längtan till en plats som jag gör nu. Det gör ont i kroppen. Jag måste tillbaka till L’Abri – kommuniteten där jag tillbringade några sommarveckor i fjol. Det är väl bara att åka, kan man tänka. Två saker försvårar. 1. Min man gillar inte att resa. 2. Jag har blivit flygskeptiker.

Tidigare har jag tyckt att det är helt okej att flyga. Visserligen har jag varit medveten om hur miljöovänligt det är, men när jag bokat resor har jag varit uppfylld av tanken på allt jag kommer få uppleva och under flygturen har jag mest bett till Gud att planet inte ska störta. Däremellan har jag motat bort klimatångesten genom att jämföra mig med alla dem som minsann flyger mycket mer än jag, som åker på långresor så fort de får ledigt eller de som tar inrikesflyg mellan Stockholm och Göteborg.

Men nu är det som att klimatångesten har kommit ikapp mig (och ja, den har fått bränsle av den flygdebatt som pågår just nu). Härom veckan intervjuade jag Johannes som har slutat flyga eftersom han inte vill bidra till människors lidande. Jag blir inspirerad! Men så kollar jag hur lång tid det tar att åka tåg till Schweiz. 20 timmar.

Striden är inte avgjord…

Uppmärksamheten

 

Attention is the rarest and purest form of generosity.

Filosofen Simone Weil säger det så bra (och då upplevde hon aldrig sociala medier.) Känns som att uppmärksamheten är ännu mer sällsynt i vår digitala tidsålder.

För någon månad sedan var jag och Christoffer på finrestaurang för att fira hans 30-års dag och vi hamnade bredvid ett par som också firade födelsedag. Av konversationen att döma hade mannen överraskat sin flickvän med detta. Till en början var kvinnan förtjust, men efter bara några sekunder åkte mobilen fram och mannen fick inte längre ögonkontakt. När maten kom fotade kvinnan av den och fortsatte sedan att sms:a. Mannen blev uppenbart besvärad. Han hade nog hoppats på en romantisk kväll, men fick en mobilmiddag i stället.

Hej 2018!

I övermorgon börjar det nya året. Jag har inga jättestora planer för det som ska komma utan hoppas mest att jag får umgås med Christoffer och Miriam och att jag tar mycket tid till att läsa och skriva. Vill bli bättre på att gå på teater och sämre på att kolla Facebook, samt minska mitt förakt och öka min generositet.

En del hävdar att nyårslöften är verkningslösa eftersom vuxna människor inte har förmågan att förändras mer än marginellt. Det är ju en deppig tanke. Jag hyser ingen övertro till vår förändringspotential, men däremot tror jag att våra vanor formar oss och därför kan nyårslöften fylla en funktion. Det gäller bara att lista ut saker och tings formativa kraft och sedan väljer de vanor som formar en till mer av den människa man vill vara. Inför nästa år tänkte jag satsa på de här vanorna:

  • Ha sabbat – inga skärmar och shopping från fredag kväll till lördag kväll för mer närvaro i livet.
  • Gå i kyrkan där jag lär mig att umgås med människor som inte är som jag och som hjälper mig att lyfta blicken. Behövs fler argument, tipsar jag om Joel Halldorfs intressanta text i Expressen. 
  • Ta del av konst, musik och kreativitet eftersom själen mår bra av det.
  • Äta mestadels vegetariskt för planetens skull.
  • Inte gå planlöst på stan och kolla i affärer, eftersom det skapar en köplust jag inte vill känna.
  • Och viktigast av allt – försöka se ljuset i varje människa.

Gott nytt år!

Holy gigabyte?

Har ni sett den där print-reklamen där det står ”Silent night, holy gigabyte?” Å ena sidan är det en halv-fyndig parafrasering av ”Stilla natt” som någon klyftig copy klurat ut åt ett telefonbolag såhär inför jul. Å andra sidan blir det en symbol för hur kommersialismen tar över det som traditionellt varit heligt och fyller det med nytt innehåll.

En annan annons av ett annat telefonbolag utlovar julfrid med hjälp av ett par hörlurar. Företaget har tagit fasta på att alla inte tycker att det är superkul att umgås med släkten, men att vägen till frid ska gå via ett par hörlurar är väl lite väl andefattigt?

Kanske drar jag för stora växlar på två reklamkampanjer, men jag inte låta bli att tänka på hur företag fyller prylar med värden de inte har täckning för och hur lätt vi människor luras. Det verkligt heliga kanske är lite mer svårtillgängligt, men det håller desto längre.

Vilan

När jag för några år sedan hade ett jobb där jag reste mycket och föreläste mycket, blev jag väldigt trött. Jag var inte utmattad, men kunde känna att jag kört på för hårt för länge. En dag gick jag in i en bokhandel och min blick fastnade på boken ”Det händer när du vilar” av Tomas Sjödin. I boken beskriver Sjödin den judiska sabbaten – vilodagen – och återupplivar därmed något viktigt som glömts bort i den kristna traditionen.

För några veckor sedan pratade Tomas Sjödin om samma sak i Dagens Industri (passande publikation för att prata om vila) och berättade om hur han och hans fru ända sedan han skrev boken har gjort sabbaten till en del av sin livsrytm. De har funderat på vad som skänker dem verklig vila och utifrån den bestämt sig för att avstå från skärmar och shopping ett dygn i veckan. Från lördag kväll till söndag kväll gör de bara saker som får dem att må bra. Som långpromenader, omsorgsfull matlagning och umgänge med vänner.

Redan när jag läste ”Det händer när du vilar” ville jag införa sabbat i mitt eget liv, men ni vet hur det kan vara. Intentionerna är goda, men sedan har man inte karaktär nog att stå fast vid sitt beslut. Men nu har jag gjort ett nytt försök. I helgen lät jag mobil och dator vila från fredag kväll till lördag kväll och det var både uppfriskande och vilsamt. Plötsligt fanns tid för massa annat.

 

 

Tid att tänka

 Miriam har svårt att somna. Spjälsängen har vi gett upp för länge sen, så nu sover hon i gästsängen, där vi har tagit bort benen så att hon inte ska ramla ner. Ibland när hon ska somna måste jag eller Christoffer ligga bredvid i över en timme och klia på ryggen. När jag ligger där i mörkret och allt annat tystnar får jag tillgång till mina tankar och ofta kläcks mina bästa idéer just då. Det tråkiga är att det ska krävas en svårsövd dotter för att jag ska ta mig den tiden.

Love love love

Hur många dejtingprogram klarar Sverige av? Ganska många verkar det som. Vi älskar att se bönder, präster och ensamma mammor söka kärleken, kittlas av att vara med när människor gifter sig med främlingar och tycker att det är spännande att se en ungkarl dejta 20 kvinnor samtidigt. I veckan har jag ägnat mina kvällar åt att kolla på ”Married at first sight Australia.” Kanske inte det bästa som gjorts i tv-historien och kanske inte mina mest välinvesterade timmar, men ändå kollar jag.

Vad är det som gör att vi är så förtjusta i att se förälskelse på teve? Förutom att kärlek är ett grundläggande mänskligt behov, kanske det finns ytterligare förklaringar. Jag läste en intervju med psykoterapeuten Ester Perel som har en teori om att den romantiska kärleken ersatt religionen.

”I dag pratar vi om en själsfrände, och letar i en partner efter den uppfyllelse man tidigare fick från det gudomliga. Romantisk kärlek har i viss mån ersatt religionen som platsen där vi söker mening, extas och helhet. Allt det som vi sökte i religionen, söker vi nu i kärleken.”

Makes sense. Eller vad tror ni?

Hemmalivet

För något år sedan pratade jag framtidsplaner med en kompis som berättade att hennes dröm varken var att avsluta sina universitetsstudier eller satsa på karriären. Hon ville bli hemmafru. Jag fick anstränga mig för att inte låta dömande eller föraktfull när jag frågade vad som lockade henne med det. Hon svarade att familjen är det viktigaste och att hon gillar att vara hemma. Det var inte mer med det.

Jag har nyligen kommit tillbaka till jobbet efter ett år hemma och även om jag inte har några hemmafruplaner kan jag verkligen förstå tjusningen med att ägna dagarna åt att umgås med ett barn. Förutom att det var underbart att vara med Miriam och se henne göra nya upptäcker, hjälpte hemmalivet mig att vara i nuet. Efter ett tag vande jag mig vid att göra en sak i taget och insåg att unitasking är grejen.

Så nästa gång någon säger att han eller hon vill stanna hemma med barnen istället för att jobba, kommer jag inte vara föraktfull. Jag kommer säga ”heja dig!”

Axel mot axel

I ett samhälle där vi är snabba att misstänkliggöra varandra behövs motkrafter. Ett tips är att ägna sig åt tillitsskapande övningar som att samåka med människor man inte känner. Det är roligt, bra för miljön och främjar medmänsklighet. Så mycket win! I våras intervjuade jag underbara Mattias från Skjutsgruppen om just detta och nu finns artikeln publicerad i tidskriften Kurage. Läs gärna!

Om Skjutsgruppen: ”Vi tror på axel mot axel och att säga hej!”

Stressen

På bron från Centralstationen till Kungsholmen går en kostymklädd man förbi mig. Eller går och går, han tar jättekliv i snabbt tempo. Samtidigt pratar han i telefon och jag hör honom säga: ”Jag stressar till jobbet, jag stressar på jobbet och jag stressar när jag kommer hem från jobbet. Jag stressar ju JÄMT!”

Rösten brister nästan och det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den här mannen har ett tajt livsschema. Och han är långt ifrån ensam om att tycka att livet är stressigt. Hela samhället är ju liksom uppbyggt kring produktion och prestation och effektivisering och resultat. Den som stressar premieras, medan den som vilar inte kan räkna med beröm. Men kanske borde det vara tvärtom? En utvilad, icke-stressad person har lättare att visa omtanke, ha tålamod och lyssna klart. Och är det inte just sånna personer som vårt samhälle behöver?