Lämna spår

Författaren Jonas Hassen Khemiri brukar gå till bibliotek och fråga hur många som köar på hans böcker. Eller så brukar han bara stryka längs bokhyllorna och titta på sina verk. Det berättade han under ett författarsamtal på Vårby bibliotek. Han som är så hyllad, tänkte jag. Behöver han ännu mer bekräftelse?? Han svarade utan att jag ställt frågan och berättade att det var ett sätt att döva dödsångest, ett försök att hantera livets förgänglighet. Genom böckerna kommer han att leva kvar, vilket för honom var en tröstande tanke.

Och då slog det mig hur mycket vi gör för att bli ihågkomna. Anstränger oss och tävlar, ställer upp i talangjakter på tv, skriver bloggar och böcker, lägger upp bilder på Instagram. Det finns något djupt existentiellt i det. Vi vill alla lämna spår. När den första snön faller springer barnen ut, kastar sig på marken och gör snöänglar. Titta, här är spår efter MIG! Jag finns! Jag har varit här!

Flyktbeteendet

Lördagsmorgon och jag läser DN. På framsidan står det om Coronaviruset. Nu har en kvinna i Jönköping insjuknat efter att ha varit i Wuhan-regionen. Hon vårdas i ett isoleringsrum på Ryhov. Medicinreportern siar om att detta kan vara starten på en världsomfattande epidemi.

Lägger ner den delen. Plockar upp kulturdelen i stället. Mello ikväll! Få se vad Kajsa Haidl tycker om årets bidrag. Malou Prytz uppträder, jaså. Och The Mamas, gospellåt. Kul! Robin Bengtsson är med i igen, och Felix Sandman. Sonja Aldén gör comback, med ballad, ja det var ju tippat. Och så en hiphopgrupp som tydligen är dömda för narkotikabrott, ojdå.

Corona? Det är väl en ölsort?

Som zombies

Är det tröttsamt att klaga på det myckna telefonanvändandet bland nutidens folk? Kanske. Men jag kan inte låta bli.

Satt på café. Vid bordet bredvid sitter fyra personer som har gått dit för att fika tillsammans. Men ingen pratar, INGEN. Alla stirrar ner i varsin skärm.

Greta Thurfjell i DN:

”Jag har alltid försvarat internet mot reaktionära verklighetsivrare, framhävt chattens storhet som umgängesform, men till och med jag tvivlar på att en människa av kött och blod kan uppnå verklig lycka i sin telefon”

Vem får klaga?

Jag är medveten om att jag lever ett privilegierat liv. Mat på bordet varje dag, stort socialt trygghetsnät, ingen rädsla för krig och konflikt. Dessutom är jag frisk och har en man och barn som jag älskar över allt annat. Får jag ändå klaga?

När jag var yngre, särskilt i tonåren, tänkte jag ofta på världens orättvisor och jämförde mitt liv med dem som lever i fattigdom i andra delar av världen. Om något kändes jobbigt försökte jag sätta det i perspektiv och tänka: det kunde ha varit mycket värre.

Den inställningen gjorde mig tacksam, men också duktig på förträngning av egna känslor och behov.

En dag pratade jag med en kompis om det här. Hon tittade fundersamt på mig och sa sedan: Men du vet ju inte hur det är att leva i krig, du kan inte föreställa dig hur det är att ha aids. Du vet bara vad som är jobbigt i ditt liv. Du borde ta dina känslor på allvar.

Och där någonstans insåg jag att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Översatt till idag: Man kan få klaga på sömnbrist och skrikande bebis och samtidigt vara oändligt glad och tacksam över att man ens har ett barn.

Blomma för att blomma

I vår tid är vi närmast besatta vid nyttan, så till den grad att vi till och med instrumentaliserar andra människor – tänker på vad vi ska ha dem till, om de tjänar något syfte, om de kan ge oss något.

Och så är vi besatta vid synlighet. Gör saker för att andra ska se oss, bekräfta vår existens och värde.

Av en slump kom jag över en dikt av 1600-tals poeten Angelus Silesius som talar om detta, men ger ett annat perspektiv:

Rosen saknar varför

Den blommar därför att den blommar

Den aktar inte på sig själv

Frågar ej om man ser den

Lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner?

I veckan presenterades vilka som kommer tävla i nästa års Melodifestival. I samband med presskonferensen ställer media alltid samma fråga: Vad handlar din låt om? De senaste åren har standardsvaret låtit ungefär såhär:

”Min låt handlar om att följa sitt hjärta, våga gå sin egen väg, stå för den man är, inte bry sig om vad andra tycker, följa sina egna drömmar”

Mello säger en del om tidsandan. Liberalismen har länge varit vårt samhälles stora gemensamma berättelse och i personliga frågor är det en ideologi som uppmuntrar människor att lyssna till sitt inre, vara sanna mot sig själva och följa sitt hjärta – så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Ett budskap som enkelt kan omvandlas till en tre minuter lång mello-låt.

Men är det sant att man bör lyssna på sitt hjärta? Ska man strunta i vad andra människor tycker?

Jag är inte så säker. Hjärtats röst kan vara förrädisk, inte alltid så ren och klar som vi vill att den ska vara. Och människor runtomkring oss kan också ha ett och annat gott råd att ge. Dessutom känns det naivt att tro att ens egna frihetsanspråk aldrig skulle krocka med någon annans. Är det inte oundvikligt att man utnyttjar en annan människa för att följa sina egna drömmar och gå i enlighet med sitt hjärtas röst?

Tidigare sågs liberalismen som historiens vinnare. När den vid kalla krigets slut hade konkurrerat ut fascismen och kommunismen deklarerade statsvetaren Francis Fukuyama historiens slut. Nu skulle alla länder gå i en och samma riktning. Men tillvaron är mer komplex och de senaste åren har liberalismen tappat mark.

Kanske kommer det snart märkas i kulturen, i låttexter och tv-program. Kanske också i Mello. Synd bara att låtar om att lyssna till förnuftet, försöka göra rationella val eller ta hänsyn till andra människor inte är lika catchy.

Lyckligare kan ingen vara

Jag läser en intressant bok just nu. ”21 tankar om det 21:a århundradet”av Yuval Noah Harari (Han som gjort succé med boken ”Sapiens” om människosläktets historia). Det är spännande och skrämmande läsning om framtiden, handlar om vad som händer när biotech förenas med infotech. Och så skriver han om meningsskapande vilket är särskilt intressant.

Harari berättar att det mest framgångsrika exemplet på hur man lever ett förnöjsamt liv i en post-arbetsvärld har genomförts i Israel. Omkring hälften av de ultraortodoxa judarna där arbetar inte. I stället får de gratis samhällstjänster och generösa bidrag för att kunna ägna all sin tid åt att studera heliga texter och utföra religiösa ritualer. Och de är supernöjda med det. I undersökning efter undersökning hamnar de i topp när de får uppskatta hur nöjda med livet de är.

Kan vi lära något av dem?

Till skogs

Det sägs att skogsarbetare är de lyckligaste människorna. Jag tycker att det låter rimligt. De lever nära naturen, nära tystnaden och gör samtidigt något djupt meningsfullt.

Jag har däremot aldrig varit så mycket av en skogsmänniska. Inte så mycket av en naturmänniska överhuvudtaget. Kan sitta inomhus en hel dag medan solen skiner från klarblå himmel och får inte det minsta dåligt samvete/ ute-sug.

Men med det sagt kan jag ändå uppskatta att vara i skogen. Mer och mer för varje år. Förra veckan gick jag från att vara omringad av tvåhundra människor på ett vackert slott till att stå ensam mitt bland granarna i en enslig, men ack så vacker skog. Och egentligen är den ju inte alls enslig. På slottet fick jag lära mig att det i ett bara i ett träd lever miljoner organismer.

Det tänkte jag sedan på när jag stod där med mossa under fötterna och tittade upp mot trädkronorna. Träden som stått där långt innan jag föddes och kommer stå kvar långt efter att jag har dött.

När det blev mörkt gick jag ut igen. Det var tyst sånär som på vindens sus och hela himlavalvet lystes upp av stjärnor. Stjärnor vart jag än såg. Och åter igen insåg jag min litenhet i kosmos. Drabbades av existentiell svindel, men på ett bra sätt. Och ja, jag kände mig lycklig.

Dummaste på länge

På radion pratar de om att det går dålig för den fysiska butiken. Alla handlar på nätet i stället. Så vad göra? Ta efter näthandeln, säger marknadsexperten. Använd tekniken som finns: ansiktsigenkänning till exempel. Identifiera kundernas ansikten, följ vartenda steg de tar, notera vilka produkter de intresserar sig för, räkna hur länge de står vid en viss hylla, analysera beteendet och ge sedan erbjudanden som passar just dem. Reportern frågar vad som då händer med kundernas integritet. Äsch säger marknadsexperten och svarar: ”Kränk mig hur mycket du vill så länge jag får en bra köpupplevelse”

Kan vara årets dummaste kommentar.

Hellre intresserad än intressant

Ibland försöker jag göra mig mer intressant än vad jag är. Ett exempel: Jag vill berätta om en person jag träffat och trots att det är helt irrelevant för storyn, råkar jag bara nämna att det var när jag bodde i New Yooork som jag träffade personen (såja, nu fick jag skriva det i ett blogginlägg också)

I samma stund som de där orden hoppar ur munnen inser jag hur patetisk jag är. Varför gör jag mig till? Vem försöker jag lura?

Nej, det får vara nog med sånt. Vill mycket hellre vara en sån människa som Tomas Sjödin beskriver i sin nya bok. Han lånar Martin Lönnebos definition av ödmjukhet (”förmågan att vara vem som helst” – alltså ingen speciell, helt vanlig, anspråkslös) och skriver att det uppstår något vackert och upplyftande kring människor som har fokus på att upptäcka, ge plats åt och lyfta sin omgivning. Och så skriver han ”Ödmjukheten blir bofast hos någon som vet sitt höga värde som människa, men som böjer sitt huvud av respekt eller vördnad för den andre”.

Kort sagt: Det är viktigare att vara intresserad än intressant.