Vad är ett hem?

Illustration: Elin Sharew

I sommar har jag funderat mycket på platsens betydelse i vår tid. Så jag skrev en text om det för Dagen och bad Elin illustrera. Texten handlar om att vila i begränsningen. Bland annat. Klistrar in den här:     

När jag skriver den här texten befinner jag mig på en släktgård i den småländska skogen. Fram till 2011 bodde lantbrukaren Kurt Johnsson i det röda trähuset där jag nu sitter. Han föddes här, och han dog här. Och däremellan levde han alla sina 85 år här. För Kurt var Brunnsryd hemma – hans plats på jorden.

Jag tänker på Kurt och andra människor i hans generation när jag mitt i Instagramscrollandet fastnar vid ett inlägg där en ung tjej, som de senaste åren bott utomlands, skriver att hon aldrig kommer bo i Sverige permanent – och inte i något annat land heller. Hon vill vara ”platsoberoende och fri”.

Kanske representerar hon och Kurt två ytterligheter: obegränsad frihet versus trygghet och stabilitet. Eller med den brittiske journalisten David Goodharts ord: anywheres versus somewheres. Medan anywheres är kosmopoliter och betonar det globala framför det lokala, identifierar some-wheres sig med hembygden och värnar grupptillhörigheten som den medför.

I min och yngre generationer, verkar de flesta vara anywheres. Eller, det är i alla fall det levnadssätt som premieras socialt. För att känna att du tagit tillvara på livet, verkligen levt, ska du helst söka upplevelser utöver det vanliga. Att bo i ett exotiskt land adderar något till identitetsbygget; du blir en mer spännande person. Dessutom skapas bra innehåll till dina sociala medier.

Det är inget fel med att vilja upptäcka nya platser – jag älskar också att resa, och räds tanken att bli kvar på samma ställe hela livet – men samtidigt funderar jag: Gör vår ständiga rörelse oss mentalt hemlösa? Till människor utan sammanhang?

Några mil söder om London finns en plats som heter L’Abri – en kristen studiekommunitet dit människor från hela världen kommer för att brottas med existentiella frågor. Varje dag arrangeras ett lunchsamtal där vem som helst runt bordet får ta upp vilken fråga som helst för en timmes diskussion. Under förra sommaren, när mina vänner var där, återkom samma fråga gång på gång. Studenterna runt bordet byttes ut – de kom från olika länder, hade olika sysselsättningar och var i olika åldrar – men frågan de funderade på var densamma. Och den handlade varken om Guds existens eller lidandets problem. I stället löd den: Vad är ett hem?

Det är inte konstigt att den frågan tycks vara en av vår tids mest angelägna. När såväl livsstilsmedier som aktörer på arbetsmarknaden lyfter fram fördelarna med att vara en anywhere – rörlig, alltid öppen för nya utmaningar – och när vi med teknologins hjälp kan jobba, plugga och kommunicera med nära och kära var som helst i hela världen, mister den specifika platsen lätt sin betydelse. Vi hinner aldrig rota oss förrän det är dags för nästa projekt. Gör det att vi känner oss hemma på många ställen – eller ingenstans alls? Teologen Walter Brueggemann skriver: ”Det är rotlöshet, inte meningslöshet som är utmärkande för vår tids kris”.

Den här vårens pandemi har onekligen aktualiserat tankar om vad ett hem är. Många män- niskor har ofrivilligt fått tillbringa mycket tid i sina hus och lägenheter och inte kunnat resa som de brukar. För somliga har det blivit nästintill outhärdligt och rastlösheten har rivit i deras inre, medan andra upptäckt en vila i begränsningen.

Det stillsamma livet hemma har för mig inneburit att jag på ett tydligare sätt tvingats konfronteras med mig själv. Det finns ingenstans att fly från svaghet, oro och stress. Detsamma gäller med de nära relationerna; mycket tid tillsammans gör att man klarare kan se både tacksägelseämnen och brister.

Ofta säger vi att den som ger sig iväg på äventyr är modig, men jag börjar fundera på om inte det omvända också är sant. Ibland är det modigaste vi kan göra att stanna på en och samma plats, engagera oss på djupet och lära oss att leva både med oss själva och dem runt omkring oss.

Klostergrundaren Benedikt av Nursia hade ett liknande synsätt när han på 500-talet skrev sin klosterregel och lät stabilitet – att vara trogen och uthållig i förhållande till den specifika platsen och gemenskapen – bli ett av tre klosterlöften som benediktiner förbinder sig att leva efter. Benedikt av Nursia såg hur andlig mognad föds ut djupa relationer och långsiktighet och ville med sin regel skapa förutsättningar för det. Detsamma tror jag gäller även för alla oss som inte lever i kloster. Kanske handlar lydnad mot Gud oftare än vi tror om att stanna kvar, snarare än att ge sig iväg.

Jag tänker på Kurt igen. En somewhere som valde Brunnsryd som sitt hemma. Det berättas om honom att han var förnöjd, inte jämförde sig, inte ständigt längtade bort. Det verkar finnas en gåva i att upptäcka och hitta sin plats, inte bara i överförd mening, utan också geografiskt.

Och så tänker jag på Marilynne Robinsons mästerliga roman ”Gilead” där den åldrade prästen John Ames säger: ”Vi har inget hem i denna värld”. Det är ju också sant. Vår kristna tro lär att människans grundvillkor att vi är utkastade från Eden men bär minnet från paradiset i våra hjärtan. Hela vårt liv söker vi efter en plats där vårt hjärta kan finna ro, men oavsett hur hemtam en jordisk plats än blir, kommer den djupaste hemkänslan inte helt och fullt kunna uppnås. Bara anas.

Illustration: Elin Sharew

Att gå varsamt fram

På ett praktiskt plan påverkas jag lindrigt av den pågående pandemin; mitt vardagliga liv är ändå inte helt olikt mitt liv för två månader sedan. Men den stora skillnaden är att jag känner mig så skör, att jag pendlar i humöret på ett sätt jag inte brukar.

Jag och en vän pratade om det här under en promenad och vi konstaterade att sådant är läget nu. Ovisshet och osäkerhet som ett slags bottenackord i tillvaron gör att saker känns jobbigare än de annars gör. Därför gäller det att vara snäll – mot sig själv och mot andra. Nu är inte tid att starta onödiga konflikter, gå i clinch, eller ta upp allt man stör sig på hos en vän. Nu är inte en tid för stora meningsskiljaktigheter eller bråk.

Nu är en tid att gå varsamt fram.

Ytligheten

Lite bakgrundsinfo: Som tonåring/ungdom hade jag nästan fobi för shopping. Jag skojar inte. Mina föräldrar propsade på att jag skulle köpa nya kläder eftersom jag aldrig gjorde det, men jag var ovillig. Kläderna jag bar var nästan uteslutande arvegods från min två år yngre syster.

Samma sak när det gäller inredning. Har aldrig haft öga för det. I mitt första studentrum hade jag enbart de möbler som studenthemmet ställt dit – en säng i svart metall, ett rangligt nattduksbord och ett skrivbord i ek-imitation. Det enda jag minns att jag köpte själv för att ”piffa” var ceriserosa (!) gardiner, de billigaste som fanns på IKEA.

Mot bakgrund av det här är det närmast en chock för mig själv att jag igår:

1. fick ett enormt sug efter att känna mig snygg och därför började scanna nätet efter passande kläder. 2. lyssnade på en inredningspodd och därefter klickade hem en ljusmanschett från Svensk tenn OCH började flytta runt möbler i lägenheten på jakt efter ”rumslig harmoni”.

Vadan detta?

Häromdagen skrev Matilda Voss Gustavsson i DN att hon förstår människor som plastikopererar sig under krisen. Hon avslutade: ”jag saknar ytligheten på djupet”.

Kanske är det samma för mig. Fast jag inte vetat om det. Vi behöver ytlighet, likväl som vi behöver djupet. Och nej, jag kommer inte plastikoperera mig. Men kanske klicka hem en ny tröja?

Lever inte som jag lär

Saker jag i teorin är motståndare till:

  • Överdriven effektivisering
  • Fokus vid det mätbara
  • Det allt snabbare samhällstempot
  • Teknologins utbredande
  • Prestationskrav

När någon pratar eller skriver kritisk om detta nickar jag ivrigt ja! ja! så bra!

Men i praktiken: Stör mig jättemycket på långsamma människor och vill att allt ska gå snabbt. Om någon är seg på att ta på sig ytterkläder eller onödigt omständlig när den berättar en historia, suckar jag i mitt inre (100 procent ocharmigt, jag vet)

På jobbet återkommer jag till att vi måste höja ambitionsnivån, prestera mera. Det räcker inte med ”good enough”. Vi ska vara lika bra som DN! Och trots att jag är teknikfientlig, och dessutom kritisk till att var och varannan ska ta plats och vräka ut sina åsikter på sociala medier, har jag både blogg, instagramkonto och Facebook där jag gör just det – vräker ut mig.

Med andra ord: Jag jobbar fortfarande på att leva som jag lär.

Unorthodox

Har ni sett Netflix-serien ”Unorthodox”? Handlar om judiska Esty som flyr från den chassidiska communityn i Brooklyn, lämnar sin make och tar sig till Berlin i hopp om ett nytt liv. Klassisk bryta sig loss-story egentligen, men ovanligt välgjord och briljant gestaltad av skådespelarna.

Serien har blivit hyllad, men också gett upphov till en kulturdebatt om individualism och gemenskap. Joel Halldorf skrev i Expressen att den är ett tidstypiskt tecken på den enda bärande berättelsen i vår tid: att individens frihet går före allt annat och att gemenskap, så fort den är tajtare än en frimärksförening, anklagas för sekterism.

John Sjögren hakade på och i Svenska dagbladet skrev han personligt om hur han kände sig verkligt fri först dagen då han trädde in i katolicismen och istället för att leva helt oberoende av auktoriteter fick en lära, tradition och gränser att förhålla sig till.

Varken Halldorf eller Sjögren skulle argumentera för att den religiösa instängdhet och sociala kontroll som Esty upplever är av godo – tvärtom! – men de vänder sig mot den förenklade samtidsbilden av att oberoende är det högsta och bästa värdet.

Halldorf undersöker samma tematik när han i senaste numret av tidskriften Pilgrim skriver att frihet inte handlar om att göra vad som helst när som helst (en alkoholist med pengar på fickan utanför systembolaget är inte fri tex), utan snarare om att leva i enlighet med sin sanna natur. Och vad är vår sanna natur? Att vi är skapade för gemenskap! Livgivande, ibland utmanande, gemenskap.

Höra ihop

Oändligt med tid. Tom kalender. Så märkligt det är! Jag brukar vara duktig på att boka in grejer, men nu tar jag dagen precis som den kommer. Och det är som att jag har blivit ännu mer social, bara för att man egentligen inte ska.

Aldrig tidigare har jag pratat med kvinnan som bor vägg i vägg. Hon som har ett litet barn och alltid verkar vara ensam. Men så är de ute i lekparken och jag passar på. Utbyter några ord. Sedan börjar jag prata med sexåringen som åker kick-bike runt området och han lär mig några fraser på amarinja. Lite senare vinkar jag från balkongen och pratar om vädret med en promenerande 70 plussare. Så skönt med solen! Ja du! Man får passa på! Absolut!

Tänker på det här när jag läser Åsne Seierstads fina text i DN. Hon skriver om hur småsaker laddas med mening – ett leende, en vinkning, en blick. ”Vi sätter större värde på varandra nu när ingenting längre kan tas för givet”.

Jag märker det när jag går på promenad. Hur fler hälsar, nickar, ler. Som att vi säger ”we’re in this together”. Vi hör ihop!

Gästblogg: En förvuxen emo, förklädd till mamma

Min syster Hanna har aldrig skrivit professionellt, men hon har språket i sig. Det flyter så lätt, tonen är hennes egen. Under den senaste månaden har hon skrivit ett slags litterär Coronadagbok som en del av en kurs hon läser. Den uttrycker på ett bra sätt de motstridiga känslor man kan känna i den här krisen, så jag tänkte att ni skulle få läsa några utdrag. Bilderna är också tagna av Hanna. Hon bor i Stockholm med sin son Astor och studerar konst vid Akademi Valand.

. . .

Tisdag 31 mars 2020

Världen är flera stora utropstecken av KRIS just nu. Allt kraschar och faller samman. Konstigt nog känner jag att världen är mer levande än någonsin. Men det är väl när man är som närmast döden, livet känns som mest. 

Eller är det bara jag som går vinnande ur det här? Jag slipper Göteborg. Jag slipper övernattningar och dyra tågbiljetter. Jag behöver inte kompromissa mellan konsten och barnet. Jag kan få båda. För en stund. 

Onsdag 1 april 2020

Jag tog mig ut från lägenheten idag. Det var varmt och vår. Barnen lekte i lekparken. Allt var som vanligt. Jag hade nästan hoppats på något annat. Trodde att jag skulle ha hela Stockholm för mig själv, vandra runt i en stilla undergång med kyrkklockor som slog långsamma slag, men så var det inte. Allt var ungefär som vanligt. 

Och det var väl tur, att allt var som vanligt. Men återgå till det normala som jag hoppades på i början. Är det verkligen det jag vill? Det normala var egentligen aldrig normalt. 

Det högljudda, snabba och kalla. Har alltid velat ändra samhället, men förstått att det inte går. Kanske går det nu. 

Torsdag 4 april 2020

Har aldrig känt mig så inkluderad i samhället som nu. Den här kollektiva isoleringen gör att jag känner mig normal. Jag kan sätta mig själv i ett sammanhang, där jag kan relatera till andra människor.  Jag kan för första gången kallprata, för jag vet exakt vad jag ska prata om. Ännu bättre: jag har människor på två meters avstånd. Det bästa: jag slipper kramas. 

Det är lite betryggande att veta att jag delar samma vardag med alla de andra ute i samhället. Att allas tid slösas bort samtidigt och att livet inte pågår någon annanstans än här.

Fredag 5 april 2020 

Tycker synd om de äldre människorna i samhället. Det gör jag alltid. Men nu! Känner mig skyldig varje gång jag hajar till över att se en pensionär röra sig ute i samhället. Det där ser livsfarligt ut tänker jag. Och så alla som klarade sig, de som fyller 70 nästa år. Som nästan hoppar fram av stolthet för att visa sin spänstighet. Ålderismen eller dödsångesten har väl aldrig varit så tydlig som nu. 

Lördag 6 april 2020 

Jag skiftar mellan att vara irriterad och orolig. Läser att hela 2020 ska hållas inom folkhälsomyndigheternas riktlinjer.  Jag är mest irriterad av egoistiska skäl. Som att jag inte kan visa min film på filmfestivalen eller att de inplanerade utställningarna måste ställas in. Jag måste försöka ha perspektiv. Människor dör! 

Och så tänker jag på årets första dag – förklädd i apokalyps. Ett rött och rosa sken över hela lekplatsen och över min lilla son, på gungan. Såklart blir jag orolig. Orolig över spridningen, tanken på undergången och döden.

Söndag 7 april 2020 

När jag var sjuk tittade jag på nyheterna varje dag, hela tiden. Det tog upp lite för mycket tid. Tillslut blev jag till och med avslappnad av att se ett helt värdelöst dejtingprogram, bara för att få någon form av flykt från verkligheten.

Nu tittar jag inte längre. Nu tittar jag bara på tecknade rosa kaniner, som dansar till rysk technomusik. Min son har en märklig smak på barnprogram. Det går inte att stänga av, då blir det skrik. Och jag orkar inte ta den striden. Om det är något jag kommer bli knäpp av den här tiden, så är det av de rosa kaninerna. 

Tisdag den 9 april 2020

Fixar till mig mer för de digitala mötena än vad jag gör i vanliga fall. Jag blir så självmedveten framför skärmen.  Står inte ut med att behöva stirra på mig själv i tre timmar och förstå hur ful jag är. Sådant slipper man ju se i vanliga fall.  

Annars funkar det digitala livet för mig. Däremot vill jag inte ha kulturen eller människorna inpå mig hela tiden. Jag gillar kultur, men vill gärna välja vad jag ska se. Och det är inte nån skådis som läser en dikt hemma i köket, eller ett dansade par i vardagsrummet.  Människor försöker. Det är väl bra, att se det ljusa i mörkret osv. Men kan inte låta bli, att bli trött. Låt det bara vara mörkt ett tag. Tills vi kan komma ut på andra sidan. Befriade. Förhoppningsvis. 

Onsdag den 10 april 2020 

Tog tunnelbanan till Gullmarsplan. Det var lite glesare mellan sätena. Men det borde det väl rimligt vis alltid vara? Varför sätta sig bredvid någon om det finns möjlighet att slippa? De var en kvinna som satt sig mittemot mig, men tittade lite misstänksamt och flyttade senare vidare till ett säte längre bort. Människor tittar väldigt mycket mer nu, synar en på ett annat sätt, med paranoida ögon såklart. Men det är också något bekräftande i det. 

Och det absurda i att människor faktiskt går runt med munskydd och plasthandskar nu, i rädsla för att förgöras av varandra, och det ännu mer absurda i tanken på att jag redan börjat förhålla mig till det. 

Fredag den 12 april 2020 

Från mitt fönster är allt som vanligt. Jag bor på gatan för de ensamma. Gamla änklingar, änkor, åldringar, ungkarlar, frånskilda. Och så jag, ensamstående mamman. Förstår inte hur alla blivit samlade här. 

Jag spelade musik från balkongen. Den ensamma grannen som alltid sitter på sin balkong, diggade också med. Det är som en pust av lättnad över hela gatan. Våren är här, och bara till för oss, de introverta och ensamma. 

Den tidiga våren som en barndomsklyscha. Jag gillar tegel och tall tillsammans. Och stenfasad och påskliljor. Den tidiga våren, när alla barnen leker utan jacka. Friheten, förväntningar, vemodet och en stilla oro. Den tidiga våren är som alla andra tidigare vårar.

Lördag 13 april 2020 

Sommarplanerna börjar fallera. Slipper ha dåligt samvete över att jag inte orkar omfamna sommaren. Jag är en förvuxen emo, förklädd till mamma. Då är det svårt att desperat försöka skapa glada sommarminnen för min son.

I år blir det istället Farsta centrum i solnedgång. Sommarens hetta och tropiska nätterna på balkongen med musiken och rösterna som hörs på avstånd. Sommaren är ändå bara hysterisk, avklädd och svettig. 

Söndag 14 april 2020

Skönt att jag inte är samhällsviktig ändå. Jag har inte bidragit till samhället på flera år, så äntligen kan jag få något för det. Jag kan bara ta det lugnt. Det stilla livet, precis som vanligt, utan större förändringar.

Eller det kanske är samhällsviktigt nog att vara mamma till en 2,5 åring, som drar och sliter i en. Jag vet inte hur det ser ut för de andra. Människor förlorar väl jobben nu och relationer kan inte lappas ihop med desperata utlandssemestrar eller restaurangbesök. Psykologer måste helt klart vara de som går vinnande ur efterskalvet av det här. Eller präster. Människor kanske
kommer ut som frälsta ur det här? I det handfallna är det oftast bara de högre makterna som kan hjälpa.

Måndag 15 april 2020

Himalayas snötäckta bergstoppar syns nu. Himlen är ren. Det är ingen som flyger längre. Det finns ingen flygskam.  Nu finns det restaurangskam istället. Med all rätt. Måste människor tränga in sig på uteserveringar, bara för att solen lyser lite. Sitt hemma och tänk över livet. Få lite existensiell ångest. Det kan vara bra ibland. Att tänka. 

Acceptera det som är

Det är osäkerheten som är värst, brukar man ju säga. Oron som gnager innan man fått besked. Nu lever vi i osäkerhet dygnet runt och vet inte när beskeden kommer. Precis när jag i min enfald tänkte att det kanske börjar bli bättre (har inga belägg, bara önsketänkande) så dör Adam Alsing, och sjukdomen får ett känt ansikte. Oron väller över mig, jag flyr till litteraturen som alltid.

Jag funderar på hopp. Peter Halldorf skriver nånstans att ”hopp inte kan konstrueras, bara födas”. Sanna ord. Hopp är inget man kan trycka fram. Men man kan titta bakåt i tiden, se att det mesta löser sig, att vi har varit i kriser förr. Det kan ge i alla fall en strimma hopp.

Samtidigt finns det något vilsamt i att inte febrilt behöva leta efter hoppet, snarare landa i acceptans. Min syster skrev bra om det tycker jag:

”Människor försöker. Det är väl bra, att se det ljusa i mörkret osv. Men kan inte låta bli, att bli trött. Låt det bara vara mörkt ett tag. Tills vi kan komma ut på andra sidan. Befriade. Förhoppningsvis.”

Kanske är det en väg framåt? Att våga vara i sorgen och ovissheten. Och sedan att tänka att tids nog blir det bra. Ja, där kom hoppet, trots allt.

Som främlingar

För en månad sedan träffade jag Mikael Kurkiala, kulturantropolog och författare till boken ”När själen går i exil”. Över en kopp kaffe på Katedralkafét i Uppsala pratade vi om vilka existentiella resurser som finns i ett samhälle som vårt – ett samhälle där vi inte längre läser in våra liv i en större berättelse, utan där var och en filar på mer eller mindre bräckliga självförveklingsprojekt och är obenägna att lyssna på sekel av beprövad religiös erfarenhet. Kurkiala menar att detta gör oss till främlingar, inte bara för världen och för varandra, utan också för oss själva.

Här kan du läsa intervjun.