Kategori: Samhälle Sida 1 av 8

”Jag är mitt eget allt”

I säsongspremiären av ”Så mycket bättre” berättar rapparen Silvana Imam om sin starka kärlek till flickvännen Beatrice Eli. I ett förinspelat klipp får Beatrice berätta från sitt perspektiv och när berättelsen liksom ska kulminera säger hon: ”Jag vill inte säga att hon är mitt allt, för jag är ju mitt eget allt, men hon är nära”.

De församlade artisterna verkar tycka att det är fint sagt?

Det enda jag kan tänka på är Liv Strömquist seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” och tesen om att vi även i kärleksrelationer sätter oss själva först. Vi vill inte förlora oss i en annan människa, inte framstå som needy. Och vi lägger hellre upp en sexig selfie på oss själva än vår partner…

Silvana Imam blir rörd av Beatrice Elis ord och när Benjamin Ingrosso frågar: ”Du dör för henne?” svarar hon: ”Jag lever för henne”. Sedan hejdar hon sig och lägger till: ”Eller ja, jag lever ju också för mig själv”.

Göra allting själv

Ingenstans blir samtidsandan så tydlig, så artikulerad, ja förkroppsligad, som i intervjuer med unga artister. I veckan intervjuades Esther och Klara Keller om sin musik i DN och Esther sa: ”Jag är rädd att binda mig och bli beroende av en annan person”. Klara la till: ”Vi tillhör en generation som vill ha kontroll på vårt skapande”.

Jag fattar att man vill värna sin konstnärliga integritet och jag förstår att man, kanske särskilt som ung tjej, vill protestera mot snubbväldet i branschen och därför är noga med att göra musik på sitt eget vis. Där har artister som Robyn gått före. Hon tröttnade på skivbolagens premisser, och startade därför eget. Jag minns att jag tyckte att hon var så cool. Likaså imponerade jag över när Laleh i sitt sommarprogram berättade att hon vill bemästra alla delar i musikproduktion för att kunna göra precis allting själv. Hon vill inte bli beroende av andra, vill ha 100 procentig kontroll.

Men jag inser också att jag inte enbart är imponerad. Det är något som skaver och jag anar vad det är: Den här typen av statements förstärker bilden av att ensam är stark, att det eftersträvansvärda är att klara sig själv när det i själva verket är relationer som är den stora utmaningen (och glädjen). Att lyckas samarbeta med människor som kanske ibland säger tvärt emot, som ifrågasätter och är krångliga, förtjänar egentligen mer beröm än att göra allting själv.

Att vi upphöjer den ensamma stjärnan skulle kunna ses som ett symptom på vår tids individualism – ideologin som glömmer bort att vi främst inte är individer, utan personer – människor som skapas i relation till andra. I jakt på vår individuella frihet tror vi att lösningen stavas oberoende, men det är en återvändsgränd. Teologen Rowan Williams skriver klokt: ”Personer är mer än ’individer’ – de är både andliga och fysiska, och det som gör dem unika uppfylls i gemenskap, inte i isolering och fullständigt oberoende”

Vi blir till i gemenskap. Vi kan lära av varandra, hjälpa varandra. Vi behöver inte göra allting själva.

Internet

Följer ni Tone Schunnesson på insta? Hon är så rolig och rapp i sina stories, tycker jag. Härom veckan släppte hon sin nya roman och i samband med det intervjuades hon i DN. På frågan om sin sociala medier-närvaro svarade hon så här:

”Internet blir bara tristare och tristare: uppköpt, kommersialiserat, kontrollerat. Jag kan nog känna att jag håller på att förlora det rummet.”

Visst sätter hon fingret på nåt! Utvecklingen på Instagram till exempel. Från att ha varit ett forum där folk visat upp sina, i för sig tillrättalagda, vardagsbilder, är det nu som att var och varannan människa ser sig som en offentlig person och medvetet anpassar sin ton och sitt innehåll därefter.

Häromdagen skrev en person som jag följer att Instagrams algoritmer premierar ens konto om man lägger upp 7-8 stories om dagen. Och så la hon upp en omröstning: Orkar ni se mig så mycket varje dag? (Jag ville rösta nej, men ville samtidigt inte verka taskig)

Kontentan blir alltså att vanliga människor låter sig styras av algoritmerna för att få fler följare och få känna sig lite som en influencer.

Och de riktiga influencerna då?

De ägnar sig åt reklam! Försöker inte ens göra det snyggt längre, säger bara rakt ut: Jag är en reklampelare. Det är därför Margeux Dietz helt ogenerat kan lägga upp en bild på sig själv bredvid 20 cheeseburgare och skriva: Ät på McDonalds!

Vad var det Schunnesson sa? Uppköpt, kommersialiserat och kontrollerat. Japp, stämmer bra!

Lek i Coronatid

Häromdagen skapade Miriam ett café i vardagsrummet och bjöd in mig för att handla. Men när jag sträcktre mig efter den virkade kakan, hejdade hon mig och sa:

– Nej mamma, handsprit först! och gav mig den imaginära pumpen.

Och så i dag när jag frågade om vi skulle leka i hennes rum:

– Nä, leken är inställd på grund av Corona.

Vilken märklig, (men för henne naturlig), tid vi lever i!

Hjältar faller hårt

Jag tänker på hur tunn linjen är mellan hyllad och förlöjligad. Alltså jättetunn!

En person som kämpar för att bli berömd kan mycket väl bli det. Men chansen är lika stor att berömmelsen blir kortvarig. Tydligaste exemplet är artisten som får en one hit wonder. Från ingenstans, känd över en natt, alla vill ha dig. Och bara kort därefter: en sorglig figur som talar nostalgiskt om svunna glansdagar när alla nynnade refrängen som du hittat på.

Författaren Patrik Lundberg fick nyligen frågan hur han tänker kring att hans senaste bok blivit sådan framgång. Hans svar: Jag är aldrig bättre än min senaste text.

Jag tror många känner likadant. Hur framgångsrik någon än blivit, finns fallet alltid nära. Och med det – ett hel hop skadeglada människor som skockar/säger med spelat medlidande: titta på hen nu!

Men så är det när tempot är högt, allt ska gå snabbt och människor blir slit och släng. När jag träffade Ylva Eggehorn berättade hon att bokförlagen tidigare kunde satsa på en författare under decennier, se den som sin egen, stötta även genom tider då författarens publikationer inte var några försäljningssuccéer. Idag fungerar det inte så längre. Idag måste varje bok bära sig själv ekonomiskt. Debuten kan ha varit en framgång, men om bok två är ett fiasko är det inte säkert att författaren får ytterligare en chans.

Likadant i musiken. Ena stunden upphöjd, andra stunden passé – utan att egentligen veta vad som har hänt. Trenden vände. Eller nåt. Kanske är det därför artister som precis blivit mammor ändå ger sig ut på turné, gör tv-jobb och föreställningar. ”Men ta det lite lugnt” ville jag säga när jag såg att Linnea Henriksson gjorde tusen saker efter att sonen fötts, men sedan insåg jag: ett år borta från rampljuset kan vara förödande i den branschen. Det gäller att hålla sig framme, tacka ja, inte bli bortglömd. INTE bli pinsam.

Framgång är förrädisk, men ändå lockas så många till den. Jag blev påmind om det när jag hörde låten ”Hjältar faller hårt” med det kristna, numera nedlagda, punkbandet Tekla Knös. Texten är spot on:

Vi konsumerar ständigt gudar som tillbeds i tabloidformat /Och vi höjer dom till skyar / Där vi själva helst vill va’ / De suger åt sig av äran / Söker vinna oförglömlighet / Men deras gudamasker vittrar / Till mänsklig skröplighet/ Så gör mig inte till en hjälte / För hjältar faller hårt

Det är så lätt att själv dras med / i Jakten på berömmelse och makt / Kanske får man femton minuter i ljuset / Men sen är det tack å gonatt / Jesus, lär mig söka värden/ Som finns kvar i evighet /Det enda ljus jag vill stå i Är glansen från din helighet

Halvvägs

Bara halva veckan har gått, men den har varit så fullproppad att den känns som en hel. Minst!

Först tar vi de tråkiga sakerna: Snorig bebis, tretimmarsnattning + skrik flera timmar på natten.

Och sedan det roliga: Språkcafé och dansgrupp och tweeniesgrupp och kom-möte. Plus studiecirkel om slow fashion med härliga personer.

När jag bodde i Uppsala som student var jag med i rättvisenätverket SPEAK. Där hittade jag mina bästa kompisar och där inspirerades jag till att leva ett enklare och mer hållbart liv. I måndags när jag satt med slow fashion-gruppen och drack te i vårt vardagsrum slungades jag tillbaka i tiden och fick SPEAK-vibbar. Precis som då var det lättsamt och högt i tak även om frågorna kan vara både personliga och komplicerade. Älskar kunskapsutbyten och förkovran 🙂

Om någon är nyfiken på slow fashion, finns studiecirkeln här.

Dance like no one’s watching?

När Hedda Stiernstedt fick pris för bäst klädda kvinna på Elle-galan sa hon att stilen blev hennes egen först när hon slutade klä sig för den manliga blicken.

Det finns en frigörelse i att slippa behaga.

Ändå gör vi det hela tiden. Vi pejlar in vad andra tycker och anpassar oss därefter, mer eller mindre medvetet. För den som har ett kreativt yrke eller intresse är det en ständig kamp. Vad kommer folk tycka om jag skriver såhär? Målar så? Sjunger sådär?

Jag märker det också på Instagram. Då och då vill folk ha input på sina konton och undrar vad deras följare föredrar: långa eller korta inlägg? bara foton? mer om jobbet eller kanske bilder på mat? Frågorna verkar bottna i en vilja till anpassning, som i sin tur ska ge fler följare.

Och det klart, det finns också något fint i att tänka på mottagaren. Men det kan också hämma. Ni minns kanske att jag skrev att mitt skrivande går trögt? Fick ett råd från en vän att ta ut svängarna i anteckningsblocket – och då slog det mig: jag skriver aldrig i ett anteckningsblock bara för mig själv, utan alltid för någon annan, för tidningsläsare och bloggläsare. Och när man gör det under lång tid kan det bli svårt att hitta sin egen stil, sin egen röst och sina egna konturer.

Skapandet blir nog bäst om man bortser från utifrånblicken. Tillåter sig själv att inte behaga.

.

Vad är ett hem?

Illustration: Elin Sharew

I sommar har jag funderat mycket på platsens betydelse i vår tid. Så jag skrev en text om det för Dagen och bad Elin illustrera. Texten handlar om att vila i begränsningen. Bland annat. Klistrar in den här:     

När jag skriver den här texten befinner jag mig på en släktgård i den småländska skogen. Fram till 2011 bodde lantbrukaren Kurt Johnsson i det röda trähuset där jag nu sitter. Han föddes här, och han dog här. Och däremellan levde han alla sina 85 år här. För Kurt var Brunnsryd hemma – hans plats på jorden.

Jag tänker på Kurt och andra människor i hans generation när jag mitt i Instagramscrollandet fastnar vid ett inlägg där en ung tjej, som de senaste åren bott utomlands, skriver att hon aldrig kommer bo i Sverige permanent – och inte i något annat land heller. Hon vill vara ”platsoberoende och fri”.

Kanske representerar hon och Kurt två ytterligheter: obegränsad frihet versus trygghet och stabilitet. Eller med den brittiske journalisten David Goodharts ord: anywheres versus somewheres. Medan anywheres är kosmopoliter och betonar det globala framför det lokala, identifierar some-wheres sig med hembygden och värnar grupptillhörigheten som den medför.

I min och yngre generationer, verkar de flesta vara anywheres. Eller, det är i alla fall det levnadssätt som premieras socialt. För att känna att du tagit tillvara på livet, verkligen levt, ska du helst söka upplevelser utöver det vanliga. Att bo i ett exotiskt land adderar något till identitetsbygget; du blir en mer spännande person. Dessutom skapas bra innehåll till dina sociala medier.

Det är inget fel med att vilja upptäcka nya platser – jag älskar också att resa, och räds tanken att bli kvar på samma ställe hela livet – men samtidigt funderar jag: Gör vår ständiga rörelse oss mentalt hemlösa? Till människor utan sammanhang?

Några mil söder om London finns en plats som heter L’Abri – en kristen studiekommunitet dit människor från hela världen kommer för att brottas med existentiella frågor. Varje dag arrangeras ett lunchsamtal där vem som helst runt bordet får ta upp vilken fråga som helst för en timmes diskussion. Under förra sommaren, när mina vänner var där, återkom samma fråga gång på gång. Studenterna runt bordet byttes ut – de kom från olika länder, hade olika sysselsättningar och var i olika åldrar – men frågan de funderade på var densamma. Och den handlade varken om Guds existens eller lidandets problem. I stället löd den: Vad är ett hem?

Det är inte konstigt att den frågan tycks vara en av vår tids mest angelägna. När såväl livsstilsmedier som aktörer på arbetsmarknaden lyfter fram fördelarna med att vara en anywhere – rörlig, alltid öppen för nya utmaningar – och när vi med teknologins hjälp kan jobba, plugga och kommunicera med nära och kära var som helst i hela världen, mister den specifika platsen lätt sin betydelse. Vi hinner aldrig rota oss förrän det är dags för nästa projekt. Gör det att vi känner oss hemma på många ställen – eller ingenstans alls? Teologen Walter Brueggemann skriver: ”Det är rotlöshet, inte meningslöshet som är utmärkande för vår tids kris”.

Den här vårens pandemi har onekligen aktualiserat tankar om vad ett hem är. Många män- niskor har ofrivilligt fått tillbringa mycket tid i sina hus och lägenheter och inte kunnat resa som de brukar. För somliga har det blivit nästintill outhärdligt och rastlösheten har rivit i deras inre, medan andra upptäckt en vila i begränsningen.

Det stillsamma livet hemma har för mig inneburit att jag på ett tydligare sätt tvingats konfronteras med mig själv. Det finns ingenstans att fly från svaghet, oro och stress. Detsamma gäller med de nära relationerna; mycket tid tillsammans gör att man klarare kan se både tacksägelseämnen och brister.

Ofta säger vi att den som ger sig iväg på äventyr är modig, men jag börjar fundera på om inte det omvända också är sant. Ibland är det modigaste vi kan göra att stanna på en och samma plats, engagera oss på djupet och lära oss att leva både med oss själva och dem runt omkring oss.

Klostergrundaren Benedikt av Nursia hade ett liknande synsätt när han på 500-talet skrev sin klosterregel och lät stabilitet – att vara trogen och uthållig i förhållande till den specifika platsen och gemenskapen – bli ett av tre klosterlöften som benediktiner förbinder sig att leva efter. Benedikt av Nursia såg hur andlig mognad föds ut djupa relationer och långsiktighet och ville med sin regel skapa förutsättningar för det. Detsamma tror jag gäller även för alla oss som inte lever i kloster. Kanske handlar lydnad mot Gud oftare än vi tror om att stanna kvar, snarare än att ge sig iväg.

Jag tänker på Kurt igen. En somewhere som valde Brunnsryd som sitt hemma. Det berättas om honom att han var förnöjd, inte jämförde sig, inte ständigt längtade bort. Det verkar finnas en gåva i att upptäcka och hitta sin plats, inte bara i överförd mening, utan också geografiskt.

Och så tänker jag på Marilynne Robinsons mästerliga roman ”Gilead” där den åldrade prästen John Ames säger: ”Vi har inget hem i denna värld”. Det är ju också sant. Vår kristna tro lär att människans grundvillkor att vi är utkastade från Eden men bär minnet från paradiset i våra hjärtan. Hela vårt liv söker vi efter en plats där vårt hjärta kan finna ro, men oavsett hur hemtam en jordisk plats än blir, kommer den djupaste hemkänslan inte helt och fullt kunna uppnås. Bara anas.

Illustration: Elin Sharew

Apropå

”Brun flicka drömmer” av Jacqueline Woodson och ”The hate U give” av Angie Thomas – två fantastiska ungdomsböcker (funkar lika bra för vuxna) om att växa upp som svart i dagens USA.

Att gå varsamt fram

På ett praktiskt plan påverkas jag lindrigt av den pågående pandemin; mitt vardagliga liv är ändå inte helt olikt mitt liv för två månader sedan. Men den stora skillnaden är att jag känner mig så skör, att jag pendlar i humöret på ett sätt jag inte brukar.

Jag och en vän pratade om det här under en promenad och vi konstaterade att sådant är läget nu. Ovisshet och osäkerhet som ett slags bottenackord i tillvaron gör att saker känns jobbigare än de annars gör. Därför gäller det att vara snäll – mot sig själv och mot andra. Nu är inte tid att starta onödiga konflikter, gå i clinch, eller ta upp allt man stör sig på hos en vän. Nu är inte en tid för stora meningsskiljaktigheter eller bråk.

Nu är en tid att gå varsamt fram.

Sida 1 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén