Kategori: Samhälle Sida 1 av 8

Mitt bästa lyckoknep

Vill ni veta vad ni ska göra för att bli lyckliga?

Engagera er ideellt!!! (ja, efter pandemin då)

När man gör något av lust, bara för att det är meningsfullt, och när utbytet är bortom det monetära och mätbara, då händer nåt! Alla lyckohormoner släpps ut!

Jag har alltid dragits till föreningsliv och organiserade grupper och måste hejda mig för att inte låta en vanlig trevlig filmkväll med kompisar sluta med att jag startat en filmklubb. Under tonåren var jag tvungen att öva mig i att umgås med folk bara för att, inte för att vi skulle planera en välgörenhetskonsert eller förbereda en politisk påverkanskampanj. Men det var svårt! Det är ju så roligt att samlas kring ett gemensamt projekt, uppgå i ett vi, en vision, göra nåt praktiskt.

Här kommer en oldie but goldie från tiden då vi tyckte att det var helt naturligt med anti-köphets-aktioner mitt på stan.

Om skuld

”Skuldkänslorna är ett tecken på att vi har ett levande samvete, ett samvete som kan leda oss mot allt större frihet ju mer vi rannsakar oss själva. ”Vulgärsamvetet” tar över när vi ignorerar vår problematik och den skuld som medföljer, vi styrs omedvetet av olika typer av försvar och sysslar med tomma ursäkter utan att förändras eller försonas. Buber understryker dock att ingen rannsakan kan ske utan nåd. Skuldmedvetenhet blir inte fruktbar om den inte innefattar villkorslös kärlek.”

Författaren Wera von Essen skriver en essä i DN utifrån filosofen Martin Buber och sätter fingret på en av vår tids utmaningar: att vi avfärdar skulden, men att den kommer ikapp ändå, fast i andra, mer svårhanterliga former. Spot on!

Du blir vad du älskar

I tv-programmet ”Född 2010” säger ett av barnen att hon tidigare funderade på att bli läkare när hon blir stor, men att hon nu tänkt om: ”Nu vill jag bli influencer i stället, som Margaux och Thérese Lindgren.”

Nioåriga Hilda-Li sitter alltså och kollar när trettiotreåriga youtubern Thérese visar sina skönhetsprodukter, gör samarbeten med företag och berättar om sitt liv. Det problematiska är inte Thérese – hon verkar vara en öppen och gullig tjej – men problemet är all den reklam som finns snyggt förpackad i hennes kanaler.

När Thérese Lindgren aviserar att hon ska ”öppna upp om allt” triggar det följarnas nyfikenhet, men innan hon svarar på personliga frågor, visar hon en låda från ett företag hon samarbetar med. Hennes entusiasm må vara förstärkt, men känns genuin. Det hon gör reklam för är en medlemssajt där man kan köpa märkeskläder till reducerat pris. Halva videon går åt till att hon visar nya plagg. Dessutom ger hon sina följare en rabattkod så att de kan bli medlemmar på sajten helt gratis. Barnen som tittar upplever det säkert som att de får tips, ja till och med en present, från en kompis – inte reklam från en business woman som drar in hundratusentals kronor på samma video.

Vad är det här att reagera på, tänker du? Det är ju så influencers gör. Det är deras jobb.

Jo, exakt. Men utvecklingen har gått så snabbt att vi plötsligt verkar tycka att det är helt okej, inte ifrågasätter spelets regler, inte tänker på vad eller vilka vi gynnar genom vår mediekonsumtion.

I boken ”Badfluence – makt, miljoner och halvsanningar i sociala medier” (Atlas) ställer författarna Yasmine Winberg och Julia Lundin en relevant fråga: Vad får våra unga för verklighetsuppfattning när vi går från en värld där stora och etablerade medier med ansvariga utgivare har berättat om verkligheten till att Joakim Lundell gör det?

Frågan gäller inte bara barn. Vi vuxna följer också influencers utan att reflektera över hur deras värderingar och livsstil påverkar oss. Influencers som gör reklam för halvskumma lånebolag, åker på sponsresor till diktaturstyrda Dubai, marknadsför tveksamma skönhetsingrepp och tipsar om kläder som kostar mer än många av oss har råd med. I ”Badfluence” skriver författarna att influencers är reklampelare, informationscentraler och vanliga människor – allt i ett. Det gör att åsikter lätt förvillas med fakta och att ansvarstagandet vid snedsteg sitter långt inne; de är ju ”bara människor”. Journalisten Jack Werner är spot on när han kommenterar makten hos influencers med orden: ”De har omsättningar som stora företag, men självbilder som underdogs.” 

Parallellt med boken ”Badfluence” läser jag ”Du blir vad du älskar” av James KA Smith. Där är huvudtesen att vi människor inte främst är tänkande, utan älskande, varelser. Vi kan intellektuellt veta massa saker, men det är inte kunskapen som kommer forma våra beteenden och vanor – det är kärleken som gör det. Och om vi fyller oss med videos och Instagramposter från influencers som vill få oss att gilla vissa saker, kommer vi förr eller senare att gilla just det. Vardagens liturgier har en formativ kraft.

Finns så mycket att skriva om det här, men jag måste hejda mig. Till sist vill jag bara säga: Hoppas nioåriga Hilda-Li tänker om. Hoppas hon satsar på att bli läkare istället!

”Jag är mitt eget allt”

I säsongspremiären av ”Så mycket bättre” berättar rapparen Silvana Imam om sin starka kärlek till flickvännen Beatrice Eli. I ett förinspelat klipp får Beatrice berätta från sitt perspektiv och när berättelsen liksom ska kulminera säger hon: ”Jag vill inte säga att hon är mitt allt, för jag är ju mitt eget allt, men hon är nära”.

De församlade artisterna verkar tycka att det är fint sagt?

Det enda jag kan tänka på är Liv Strömquist seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” och tesen om att vi även i kärleksrelationer sätter oss själva först. Vi vill inte förlora oss i en annan människa, inte framstå som needy. Och vi lägger hellre upp en sexig selfie på oss själva än vår partner…

Silvana Imam blir rörd av Beatrice Elis ord och när Benjamin Ingrosso frågar: ”Du dör för henne?” svarar hon: ”Jag lever för henne”. Sedan hejdar hon sig och lägger till: ”Eller ja, jag lever ju också för mig själv”.

Göra allting själv

Ingenstans blir samtidsandan så tydlig, så artikulerad, ja förkroppsligad, som i intervjuer med unga artister. I veckan intervjuades Esther och Klara Keller om sin musik i DN och Esther sa: ”Jag är rädd att binda mig och bli beroende av en annan person”. Klara la till: ”Vi tillhör en generation som vill ha kontroll på vårt skapande”.

Jag fattar att man vill värna sin konstnärliga integritet och jag förstår att man, kanske särskilt som ung tjej, vill protestera mot snubbväldet i branschen och därför är noga med att göra musik på sitt eget vis. Där har artister som Robyn gått före. Hon tröttnade på skivbolagens premisser, och startade därför eget. Jag minns att jag tyckte att hon var så cool. Likaså imponerade jag över när Laleh i sitt sommarprogram berättade att hon vill bemästra alla delar i musikproduktion för att kunna göra precis allting själv. Hon vill inte bli beroende av andra, vill ha 100 procentig kontroll.

Men jag inser också att jag inte enbart är imponerad. Det är något som skaver och jag anar vad det är: Den här typen av statements förstärker bilden av att ensam är stark, att det eftersträvansvärda är att klara sig själv när det i själva verket är relationer som är den stora utmaningen (och glädjen). Att lyckas samarbeta med människor som kanske ibland säger tvärt emot, som ifrågasätter och är krångliga, förtjänar egentligen mer beröm än att göra allting själv.

Att vi upphöjer den ensamma stjärnan skulle kunna ses som ett symptom på vår tids individualism – ideologin som glömmer bort att vi främst inte är individer, utan personer – människor som skapas i relation till andra. I jakt på vår individuella frihet tror vi att lösningen stavas oberoende, men det är en återvändsgränd. Teologen Rowan Williams skriver klokt: ”Personer är mer än ’individer’ – de är både andliga och fysiska, och det som gör dem unika uppfylls i gemenskap, inte i isolering och fullständigt oberoende”

Vi blir till i gemenskap. Vi kan lära av varandra, hjälpa varandra. Vi behöver inte göra allting själva.

Internet

Följer ni Tone Schunnesson på insta? Hon är så rolig och rapp i sina stories, tycker jag. Härom veckan släppte hon sin nya roman och i samband med det intervjuades hon i DN. På frågan om sin sociala medier-närvaro svarade hon så här:

”Internet blir bara tristare och tristare: uppköpt, kommersialiserat, kontrollerat. Jag kan nog känna att jag håller på att förlora det rummet.”

Visst sätter hon fingret på nåt! Utvecklingen på Instagram till exempel. Från att ha varit ett forum där folk visat upp sina, i för sig tillrättalagda, vardagsbilder, är det nu som att var och varannan människa ser sig som en offentlig person och medvetet anpassar sin ton och sitt innehåll därefter.

Häromdagen skrev en person som jag följer att Instagrams algoritmer premierar ens konto om man lägger upp 7-8 stories om dagen. Och så la hon upp en omröstning: Orkar ni se mig så mycket varje dag? (Jag ville rösta nej, men ville samtidigt inte verka taskig)

Kontentan blir alltså att vanliga människor låter sig styras av algoritmerna för att få fler följare och få känna sig lite som en influencer.

Och de riktiga influencerna då?

De ägnar sig åt reklam! Försöker inte ens göra det snyggt längre, säger bara rakt ut: Jag är en reklampelare. Det är därför Margeux Dietz helt ogenerat kan lägga upp en bild på sig själv bredvid 20 cheeseburgare och skriva: Ät på McDonalds!

Vad var det Schunnesson sa? Uppköpt, kommersialiserat och kontrollerat. Japp, stämmer bra!

Lek i Coronatid

Häromdagen skapade Miriam ett café i vardagsrummet och bjöd in mig för att handla. Men när jag sträcktre mig efter den virkade kakan, hejdade hon mig och sa:

– Nej mamma, handsprit först! och gav mig den imaginära pumpen.

Och så i dag när jag frågade om vi skulle leka i hennes rum:

– Nä, leken är inställd på grund av Corona.

Vilken märklig, (men för henne naturlig), tid vi lever i!

Hjältar faller hårt

Jag tänker på hur tunn linjen är mellan hyllad och förlöjligad. Alltså jättetunn!

En person som kämpar för att bli berömd kan mycket väl bli det. Men chansen är lika stor att berömmelsen blir kortvarig. Tydligaste exemplet är artisten som får en one hit wonder. Från ingenstans, känd över en natt, alla vill ha dig. Och bara kort därefter: en sorglig figur som talar nostalgiskt om svunna glansdagar när alla nynnade refrängen som du hittat på.

Författaren Patrik Lundberg fick nyligen frågan hur han tänker kring att hans senaste bok blivit sådan framgång. Hans svar: Jag är aldrig bättre än min senaste text.

Jag tror många känner likadant. Hur framgångsrik någon än blivit, finns fallet alltid nära. Och med det – ett hel hop skadeglada människor som skockar/säger med spelat medlidande: titta på hen nu!

Men så är det när tempot är högt, allt ska gå snabbt och människor blir slit och släng. När jag träffade Ylva Eggehorn berättade hon att bokförlagen tidigare kunde satsa på en författare under decennier, se den som sin egen, stötta även genom tider då författarens publikationer inte var några försäljningssuccéer. Idag fungerar det inte så längre. Idag måste varje bok bära sig själv ekonomiskt. Debuten kan ha varit en framgång, men om bok två är ett fiasko är det inte säkert att författaren får ytterligare en chans.

Likadant i musiken. Ena stunden upphöjd, andra stunden passé – utan att egentligen veta vad som har hänt. Trenden vände. Eller nåt. Kanske är det därför artister som precis blivit mammor ändå ger sig ut på turné, gör tv-jobb och föreställningar. ”Men ta det lite lugnt” ville jag säga när jag såg att Linnea Henriksson gjorde tusen saker efter att sonen fötts, men sedan insåg jag: ett år borta från rampljuset kan vara förödande i den branschen. Det gäller att hålla sig framme, tacka ja, inte bli bortglömd. INTE bli pinsam.

Framgång är förrädisk, men ändå lockas så många till den. Jag blev påmind om det när jag hörde låten ”Hjältar faller hårt” med det kristna, numera nedlagda, punkbandet Tekla Knös. Texten är spot on:

Vi konsumerar ständigt gudar som tillbeds i tabloidformat /Och vi höjer dom till skyar / Där vi själva helst vill va’ / De suger åt sig av äran / Söker vinna oförglömlighet / Men deras gudamasker vittrar / Till mänsklig skröplighet/ Så gör mig inte till en hjälte / För hjältar faller hårt

Det är så lätt att själv dras med / i Jakten på berömmelse och makt / Kanske får man femton minuter i ljuset / Men sen är det tack å gonatt / Jesus, lär mig söka värden/ Som finns kvar i evighet /Det enda ljus jag vill stå i Är glansen från din helighet

Halvvägs

Bara halva veckan har gått, men den har varit så fullproppad att den känns som en hel. Minst!

Först tar vi de tråkiga sakerna: Snorig bebis, tretimmarsnattning + skrik flera timmar på natten.

Och sedan det roliga: Språkcafé och dansgrupp och tweeniesgrupp och kom-möte. Plus studiecirkel om slow fashion med härliga personer.

När jag bodde i Uppsala som student var jag med i rättvisenätverket SPEAK. Där hittade jag mina bästa kompisar och där inspirerades jag till att leva ett enklare och mer hållbart liv. I måndags när jag satt med slow fashion-gruppen och drack te i vårt vardagsrum slungades jag tillbaka i tiden och fick SPEAK-vibbar. Precis som då var det lättsamt och högt i tak även om frågorna kan vara både personliga och komplicerade. Älskar kunskapsutbyten och förkovran 🙂

Om någon är nyfiken på slow fashion, finns studiecirkeln här.

Dance like no one’s watching?

När Hedda Stiernstedt fick pris för bäst klädda kvinna på Elle-galan sa hon att stilen blev hennes egen först när hon slutade klä sig för den manliga blicken.

Det finns en frigörelse i att slippa behaga.

Ändå gör vi det hela tiden. Vi pejlar in vad andra tycker och anpassar oss därefter, mer eller mindre medvetet. För den som har ett kreativt yrke eller intresse är det en ständig kamp. Vad kommer folk tycka om jag skriver såhär? Målar så? Sjunger sådär?

Jag märker det också på Instagram. Då och då vill folk ha input på sina konton och undrar vad deras följare föredrar: långa eller korta inlägg? bara foton? mer om jobbet eller kanske bilder på mat? Frågorna verkar bottna i en vilja till anpassning, som i sin tur ska ge fler följare.

Och det klart, det finns också något fint i att tänka på mottagaren. Men det kan också hämma. Ni minns kanske att jag skrev att mitt skrivande går trögt? Fick ett råd från en vän att ta ut svängarna i anteckningsblocket – och då slog det mig: jag skriver aldrig i ett anteckningsblock bara för mig själv, utan alltid för någon annan, för tidningsläsare och bloggläsare. Och när man gör det under lång tid kan det bli svårt att hitta sin egen stil, sin egen röst och sina egna konturer.

Skapandet blir nog bäst om man bortser från utifrånblicken. Tillåter sig själv att inte behaga.

.

Sida 1 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén