SVT och nyandligheten

Jag har alltid tyckt att det är spännande med olika andliga praktiker. Att människan har ett andlig behov, en törst, en djup hemlängtan tvivlar jag inte på. Tror att det är nedlagt i oss. Men var ska vi ta vägen med allt detta?

Igår tittade jag på ett avsnitt av ”Kalles och Britas hälsoresa” – en programserie där makarna Zackari Wahlström ska prova på alternativa livsstilar som kan göra dem glada och mer hälsosamma. I avsnittet jag såg åkte de på nyandligt läger i Molkom – fick kramas med främlingar, prova olika typer av meditation och ligga nakna i gräset.

När lägret var slut strålade de in i kameran och mot varandra och berättade om hur övningarna fått dem att öppna upp, häva känslomässiga blockeringar och uppleva en ny sorts avslappning och samhörighet. Det låter ju underbart…Så borde ju alla få känna. Men! Däremot inte sagt att SVT så pass okritiskt bör visa upp den här typen av andlighet.

Tidigare när SVT gjort program på samma tema har programledaren Anna Lindman besökt olika religiösa grupper. Med respekt och nyfikenhet har hon tagit sig an olika övningar, utan att för den sakens skull tårögd berätta om hur detta förändrat hennes liv. Hon har i stället anlagt ett mer journalistiskt, hederligt perspektiv och ställt invändande frågor, vilket jag tycker rimmar bättre med SVT:s oberoende. Vad tänker ni?

Klädhösten

Jag har aldrig gillat shopping. Blir stressad av butiker, har varken smak eller stil. På grund av ointresse/miljöhänsyn har jag länge velat begränsa antalet plagg i min garderob och nu har jag hittat ett koncept som funkar. I slutet av sommaren rensade jag ut så mycket vardagskläder att jag nu har följande att välja på: fyra par byxor, fyra t-shirts och fyra stickade tröjor. Känner mig fri.

Mitt liv är inget projekt

När en bekant drabbades av utmattningssyndrom delade han sin förtvivlan med orden: ”Det var inte såhär jag hade planerat att mitt liv skulle bli”.

Han hade haft siktet inställt på nästa karriärssteg, men i stället kunde han inte lyfta sig från sängen. Sjukskriven, ordinerad återhämtning. Att känna hur livsplaner tillintetgjordes var något av det jobbigaste, berättade han.

Jag kan inte sätta mig in den känslan, men däremot kan jag känna igen viljan att styra sitt eget liv. Om man är en projektledartyp är frestelsen extra stor: först gör jag X, vilket leder till Y, som sedan gör att jag kan göra Z. Klart!

Men den stora skillnaden mellan ett jobbuppdrag och livet själv är att livet inte är ett projekt. Det funkar inte med detaljplaner, de fallerar nästan jämt. Och vi kan omöjligt kontrollera eller behärska allting som händer, så det är lika bra att ge upp den ambitionen redan från början.

I stället kanske vi ska se livet som en berättelse? Jag tror den bilden ligger närmare själva livets beskaffenhet. Vår lilla berättelse invävd i en mycket större. En berättelse som vi kan påverka, men bara till viss grad. För många saker är oss givna och andra kommer som glada, eller mindre glada överraskningar längs vägen. Vare sig vi vill det eller inte.

Göra så gott man kan

Jag läser en intervju med Lova Alvilde Sönnerbo i Dagens nyheter. Hon är 21 år gammal, vann lilla Melodifestivalen som liten och satsar nu stort på egen solokarriär. Rubriken lyder: ”Jag har velat bli historisk ända sedan jag var liten”.

Samtiden destillerad i en mening.

Jag tänker att Lova är representativ för sin generation. Barn födde i slutet av 90-talet har vuxit upp med mantrat att de kan bli vad de vill. Och varför nöja sig med att vara helt okej, omtyckt av de flesta när man kan bli HISTORISK?

Problemet är bara att all den här fixeringen vid det egna jaget blir tröttsam i längden. Det är utmattande att hela tiden framhäva sig själv. Och det blir tomt på insidan när den yttre bekräftelsen uteblir. För att tala klarspråk: väldigt få människor blir historiska.

Kanske en sundare inställning är att göra det man gör och göra det så gott man kan?

Inte till salu

Jag intervjuade en kille som pratade om sig själv som ett varumärke. Så jag var tvungen att dubbelkolla:

-Du ser alltså på dig själv som ett varumärke?
– Ja, det gör väl alla?

Svaret förvånade mig. Visserligen är våra sociala medier fulla av influencers som jobbar hårt med sin säljbarhet. De putsar på sin image och lånar sedan ut sina ansikten och instagramkonton till företag som vill kränga varor. Men att även vanliga människor frivilligt reducerar sig själva till varumärken, det var nytt för mig.

Och ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. ”Människan är inget varumärke!” vill jag ropa. Hallå! Människan är ju Guds avbild, en mottagare av kärlek och nåd. Hon har ett inneboende värde, och hon är INTE till salu.

Kanske tycker du att jag överdriver. Men jag skulle kunna bre på ytterligare. För det känns som om vi blivit grundlurade av kapitalismen, gått helt in i marknadens fälla. Den som säger att bara det som syns och gillas har ett värde. Den som omvandlar mänskliga relationer till nyttomaximeringsprojekt. Vi frågar inte längre nyfiket ”vem är du?” utan tänker ”hur kan jag få nytta av dig?” eller ”hur kan X stärka mitt varumärke?”. Transaktionstanken är så ingrodd i vårt medvetande att vi ständigt analyserar i ekonomiska termer – pratar om hur vi investerar i en relation och därmed förväntar oss avkastning.

Jag är inget undantag. Är ofrivilligt marinerad i marknadstänk och tänker ofta vad jag ska få ut. Men så minns jag teologen Peter Halldorfs ord om att kärleken alltid är en rörelse ut ur sig själv. Och den tanken är så mycket större och vackrare än allt varumärkestänk i hela världen.

Innan dagen börjat

Imorse gick jag runt med en vag känsla av obehag i kroppen. Drack mitt morgonkaffe och bläddrade i tidningen, men fick ingen ro. Egentligen var jag tillfreds, så varför denna rastlöshet?

Så kom jag på att jag börjat dagen annorlunda än jag brukar. Direkt när jag vaknade sträckte jag mig efter mobilen för att kolla klockan och då kunde jag ju också lika gärna kolla Facebook, Instagram, mejl. I morgonsuddigt tillstånd tog jag in all information – en avlägsen bekants semesterbilder, en debatt om konfessionella skolor, en bokrecension av Liv Strömquist senaste seriealbum. Och så massa reklam däremellan.

Och fast jag gjort samma sak förut och hamnat i samma känsla lär jag mig inte att jag inte pallar informationsflödet. Allra minst på morgonen. Det blir fullt i huvudet innan jag ens har hunnit tänka en enda egen tanke.

Numera finns det en del forskning om vad informationsöverflödet gör med oss. Och det är ingen uppmuntrande läsning. Så en liten motståndshandling kanske kan vara att inte låta sociala medier ta upp allt tankeutrymme – i alla fall inte innan dagen ens har börjat.

Mobilen i fickan

Skrev ett inlägg till Dagens relationssajt Fixa kärleken. Klistrar in det här:

Jag hade en sån härlig kväll häromveckan när några vänner var på besök. Böljande, intensiva samtal, många skratt. Alla kändes så… närvarande. 

Efteråt funderade jag på varför just den kvällen hade blivit så lyckad. Och så kom jag på det: ingen av oss hade haft våra mobiler framme.

Upptäckten förvånade. Kanske för att det blivit mer regel än undantag att människor plockar upp sina mobiler under middagar, fikastunder och fester – tillfällen som egentligen skulle kunna vara förbehållna de människor man har framför sig, men som numera får konkurrera om uppmärksamheten med diverse sociala medier-flöden.

Att plocka upp mobilen under sociala sammankomster verkar inte heller räknas som ett etikettsbrott längre. Ingen höjer på ögonbrynen när bordsgrannen börjar scrolla i stället för att konversera.

Men borde vi inte göra det? 

Teologen Patrik Hagman har satt upp regler för sitt eget mobilanvändande. En av dessa är att aldrig ha mobilen framme när han umgås med människor eftersom han inte vill signalera att mobilen är viktigare än människan han har framför sig. 

Högst rimlig regel som jag har bestämt mig för att försöka följa. För jag har insett att få saker är så värdefulla som att få någons odelade uppmärksamhet och närvaro. Telefonen passar ändå bäst i fickan. Där kan den burra och blinka bäst den vill.

Här står jag och är patetisk, eller?

Jag läser om hur Trump inlett en offensiv mot klimatforskningen och hur Bolsonaro skövlar skog i Brasilien. På hemmaplan kan Preem få klartecken för att fördubbla sina utsläpp vid oljeraffinaderiet utanför Lysekil.

Samtidigt står jag hemma i mitt badrum och sköljer av gult bebisbajs från en tygblöja. Inte för att jag tycker att det är så himla roligt, men för att jag tänker att jag kan offra lite bekvämlighet för klimatets skull och därför inte bidra till blöjberg i soptunnan.

Men, what difference does it make? (som popbandet the Poets sjöng – ni vet det som Jimmy Jansson var med i innan han gjorde solosatsning, innan han blev ihop med Sandra från Postkodlotteriet och innan han började skriva 70 procent av alla bidrag i Melodifestivalen).

I jämförelse med vad som händer på ett globalt plan framstår mina futtiga försök att leva miljövänligt närmast patetiska. Egentligen skulle jag kunna bli hedonist och leva på hela mitt liv som om det inte fanns någon morgondag (och det kanske det faktiskt inte gör om temperaturen fortsätter att stiga) utan att det skulle påverka klimatet nämnvärt. Den individuella ansträngningen är försvinnande liten i det stora hela.

Men det gäller att verka på flera nivåer.

I boken ”Sent på jorden” beskriver Björn Wiman spänningen mellan individ och kollektiv i klimatkatastrofens tidevarv. Han tar exemplet med sopsortering av äggskal och skriver att man kan känna sig rätt obetydlig där man står och noggrant sorterar sina äggskal, men om man tänker att några miljoner kineser gör exakt samma sak får man ändå en känsla för att den egna handlingen inte görs i onödan trots allt.

Och se bara på Greta Thunberg. Det var nog många som tyckte att hennes ensamma klimatstrejk utanför riksdagen framstod som rätt patetiskt. Skulle politikerna lyssna på en 16-åring? Men look at her now! Och titta på den rörelse hon har skapat.

Jag forsätter att skölja mina tygblöjor.

Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.