Löneförhöjning? Nej, tack.

Min kompis hade sitt årliga medarbetarsamtal på jobbet för ett tag sedan. Efter att chefen visat utvecklingskurvor och berättat om möjliga karriärssteg frågade han: Vad hade du tänkt dig i löneförhöjning?

Svaret blev inte det väntade.

– Jag vill inte ha någon löneförhöjning.

– Nehe…

– Nej jag är nöjd.

– Okej, men vad tänker du i form av utökat ansvar?

– Jag känner inte att jag behöver något utökat ansvar.

Min kompis är väl medveten om att ökad lön och ökat ansvar innebär att arbetsgivaren också kan ställa högre krav. I vissa fall till och med använda lönen som ett maktmedel. Och det är min kompis inte intresserad av. I stället vill han ha mer tid för sina barn.

Hur inspirerande är inte detta?!

När hela samtiden och alla marknadskrafter säger att mer automatiskt är bättre, uttrycker min kompis de förbjudna orden ”Jag är nöjd.”

Jag tror att fler skulle må bra av att följa i hans spår.

Julrensningen

Förra året svischade juletiden förbi och jag hann knappt sätta upp en adventsstjärna. I år tänker jag försöka ta vara på den här månaden och fylla den med julmys.

Det är lätt att luras att det ska innebära att köpa massa grejer. Det behöver det ju inte. Jag börjar adventstiden med att rensa ut alla grejer jag inte behöver och sedan skänka till second hand. Det ger en särskilt typ av tillfredsställelse att göra det. Ett slags katarsis.

Sedan är jag redo att göra saker som är juliga, men som inte behöver innebära överdriven konsumtion. Till exempel lyssna på julmusik, göra egna julkort, baka julgodis, bjuda hem vänner på glögg.

Jag ska försöka undvika affärer och köpcentrum så mycket som möjligt framöver. För om det är något som förstör juletiden är det att gå i en skränig butik.

Jag är inget varumärke

Har ni märkt hur vårt språk har förändrats de senaste åren? Elle ja, språket förändras ju ständigt. Men har ni tänkt på att vi börjat tala väldigt mycket om varumärken? Och då inte som något förbehållet prylar eller företag. Nej, nu sätter vi likhetstecken mellan varumärke och människa.

Jag vägrar att se på mig själv på det sättet. Vägrar gå med på grundpremissen som säger att jag bör måna om mitt marknadsvärde och putsa på min image. För mitt värde sitter inte i hur många som vill följa mig i sociala medier, som läser artiklarna jag skriver eller som tycker att jag är en ”intressant” person.

Magnus Malm skriver:

”Varumärke är ett annat ord som kanske kan sammanfatta den försåtliga frestelse att bygga vår egen identitet utifrån de byggstenar som tillhandahålls av våra kvalifikationer, tjänster och det gensvar vi får från omgivningen”

Spot on.

Genom att se sig själv som ett varumärke tillåter man andra människor att definiera vem man är och hur mycket man är värd. Det är vanskligt. För vad blir kvar av min inre människa, mina värderingar och min integritet när andra människor dikterar villkoren för hur jag bör vara eller framställa mig själv?

Som kristen vilar jag i förvissningen att mitt jag i stället definieras utifrån Guds kärlek. Han ville mitt liv och älskar mig för den jag är. Jag är en avbild, inte ett varumärke. Precis som du.

Det vackra i att avstå

Ett effektivt knep för att få någon att bejaka de egna livsvalen är att säga: Det har alltid varit min dröm. Då vågar ingen liksom ifrågasätta. Istället blir responsen ofta: Klart du ska följa din dröm!

Så om jag skulle säga att min dröm vore att resa jorden runt är det nog få som skulle våga påtala att flygresorna som då skulle krävas skulle smutsa ner miljön. Realism är drömmarnas motståndare och ingen vill klassas som glädjedödare.

Hela våra liv har vi nämligen fått höra att vi kan göra och få vad vi vill. Va? Är inte självförverkligande en mänsklig rättighet?

På Facebook är jag med i en grupp där bilder från den rekordvarma sommaren nu har bytts ut mot bilder från en ovanligt mild höst/vinter. Kring Polcirkeln är det fyra grader och snöslask. Så borde det inte vara i november.

Någonting måste ju göras. Jag föreslår: avstå.

  • Avstå att boka en flygresa utomlands fastän du är sååå trött på den svenska vintern.
  • Avstå att handla på Black Friday fastän att det är billigt.
  • Avstå att ta bilen fastän det regnar ute.
  • Avstå från att renovera köket fastän du har råd
  • Avstå från att äta en hamburgare fastän du tycker att det är gott.

Och: Inse att alla dina drömmar inte kommer att uppfyllas. Men det kan bli bra ändå. Det finns något vackert i att avstå för klimatets och medmänniskans skull.

Klimatpepp och 1000 besökare

Eftersom jag skriver så mycket i jobbet har jag funderat på om jag ska pausa den här bloggen, men så gick jag in och kollade statistiken och ser att ni är 1000 personer som går in här varje vecka. Det är ju helt otroligt. Hade väntat med kanske 20. Kul att ni läser!

I dag har jag fått erfara att ett enda möte kan pigga upp. Hela morgonen och förmiddagen gick jag som i dimma. Men så tog jag mig till Storkyrkan för att möta Björn Wiman för en intervju. Och efter att i en timma ha fått prata om klimatkrisen och andliga uppvaknanden och kyrkans roll och religiöst språk var jag som pånyttfödd (he he). Än en gång påminns jag om hur härligt det är att få tillgång till en intellektuell människas hjärna, om än bara för en stund.

Eftermiddagens möte stärkte också mitt miljöengagemang. Eller bör jag säga skapelseengagemang? Miljö är ett så abstrakt ord, utan känslomässig laddning. Björn Wiman pratade om hur vi behöver  ord som tar tag och når våra djupare skikt. Göran Greider är inne på samma spår när han, kors i taket, skriver en bön för klimatet. Han menar att vi inför undergångsscenariot som klimatförändringarna ställer oss inför behöver ta till de starkaste orden. Och dem hittar vi hos religionerna. Gud, satan, paradis och helvete.

Förutom ett språk behöver vi handlingar. Jag tänker mycket på vad jag kan göra och har bestämt mig för några konkreta grejer. Inget flygande under 2019 (och kanske längre än så). Äta vegetariskt. Minska plastanvändningen. Dra ner min konsumtion till ett minimum. Det känns hoppfullt att många tänker likadant. Kanske är det inte kört för planeten ändå?

Att alltid komma överens

Jag lyssnade på en podcast härom veckan där programledaren och gästen hade olika åsikter, men hela tiden kämpade för att hitta en gemensam nämnare. På slutet sammanfattade de med att lättat konstatera; ”Ja, men då tycker vi lika.”

Och visst är det mycket trevligare att tycka lika. Om jag säger ”Åh vad härligt med sol” vill jag inte ha ”Jag tycker det börjar bli kyligt” till svar. Då bryts liksom kontraktet av att vi ska småprata och etablera en gemensam bild av omgivningen. När någon pratar om det vackra vädret är det bara att hålla med.

På ett samhälleligt plan är det också viktigt att skapa samförstånd, att se likheter i stället för att stirra på olikheter. Men, ännu viktigare kanske är att kunna konstatera olikheter, och ändå visa respekt. Demokratin bygger på just mångfald.

Jag har som personlig utmaning att bli bättre på att inte alltid instämma för trevlighetens skull. Inte heller säga emot för sakens skull, men att stå för det jag tycker och vara okej med att det blir obekväm stämning. För efter ett tag försvinner obehagskänslan, man lär sig att det går att skilja på sak och person och man inser att det är helt okej att tycka olika.

Jag tänker rätt, därför gör jag rätt

I veckan insåg jag att jag länge kastat sten i glashus. Jag har återkommande irriterat mig på människor som tror att åsikter betyder allt. Bara de säger att de är feminister är allt okej.

Och så märker jag nu att jag är ju precis likadan. Jag vandrar runt med massa ädla ideal och fina värderingar och tror därmed att det per automatik gör att jag handlar rätt. Som jag bedrar mig. Jag märkte det när jag läste antologin ”Handbok för demokrater” där olika författare ger råd för hur man som individ kan bidra till att värna demokratin.

Det slog mig att jag värdesätter föreningsdemokrati, hur människor fostras in i demokratiska processer där man får jämka och kompromissa för att komma fram till gruppens bästa. I nästa sekund slog det mig hur tråkigt jag tycker att det är med årsmöten att jag aldrig ens öppnar kallelser, än mindre går dit.

Det slog mig också hur jag vill arbeta mot rasism, men hur sällan jag praktiserar min goda vilja.

Och så slog det mig hur viktigt jag tycker det är att samtala med människor som inte tycker som jag, men snabbt scrollade i min telefonbok visar en annan sanning: hur homogen min vänskapskrets är. Medelklass, akademiker, humanister, många kristna.

”Rätt” tänkande är ingen garanti för rätt handlande. Jag är ett levande bevis.

Det är komplext

På Bjärkas höstmöte fick sociologen Roland Paulsen frågan om man bör försöka förändra orättvisor utanför eller innanför systemet. Kopplat till arbete, bör man vara kvar på en arbetsplats med missförhållande för att försöka påverka inifrån? Paulsen gav ett spot on-svar:

”Risken är att man påverkas längs vägen. Rätt som det är sitter man i toppen av företaget och säger ”det är komplext” kring problem man tidigare såg.”

Vad jag lär mitt barn

Jag har märkt av en förändring hos mig själv. När jag åker tunnelbana och människor ber om min medkänsla, om några kronor för att köpa mat, handlar jag annorlunda än vad jag gjorde för bara några månader sedan. Då tittade jag personen i ögonen, sa hej, pratade kanske en stund, gav några kronor om jag hade något löst. Min dotter var oftast den som tog kontakt först, vinkade och sträckte ut en hand. Det gjorde att personen som bad om pengar ofta slog sig ner bredvid. Sa pojke eller flicka? ah, micke fin. princesa. Och sedan: Snälla köpa mat. Micke hungrig.

Kanske är det en växande hopplöshetskänsla över att problemet är så stort, orättvisan så djup, som gjort att jag sedan dess blivit handlingsförlamad. Eller så har nyhetsrapporteringen gjort att min cynism tagit över. Oavsett vilket insåg jag först hur allvarligt det var när en ung kille med stora, sorgsna ögon kom fram till mig på tunnelbanan igår och bad om några kronor till mat. Jag hann inte reagera förrän Miriam skakade på huvudet, höll fram sina tomma handflator och sa ”nej nej”.  Så som hon uppenbarligen sett mig göra.

Pojkens blick blev ännu sorgsnare. Vad är det jag lär mitt barn?

Sånt man pratar om

Från årskurs fyra gick jag i musikklass inne i stan (ingen som hört mig sjunga tror mig, men så var det) vilket betydde att jag och min kompis Annika åkte buss typ en halvtimme varje dag. Ibland pratade vi, men ofta satt vi tysta och ägnade oss åt att tjuvlyssna på dem som satt bakom. Det är fortfarande en favoritsysselsättning och ibland märker jag hur min blick fastnar på medpassagerare på ett sätt som inte är socialt accepterat (jag stirrar).

Men visst är det fascinerande vad folk pratar om? Mest tycker jag folk pratar om sina jobb eller sina semesterplaner. Säger att det är lite mycket nu och att det är skönt att ha en resa att se fram emot. Ibland är människor förvånansvärt öppna och pratar om relationer som om de satt på tu man hand i ett vardagsrum. Ibland skriker en tonåring på sin mamma.

För ett tag sedan lyssnade jag på ett gulligt samtal. Två, kanske tioåringar, stod bredvid varandra. Out of the blue frågade den ena: Gillar du blåbär eller jordgubbar bäst? Den andra funderade och gav sedan ett genomtänkt svar: Jordgubbar!

Allt det här tjuvlyssnandet har fått mig att tänka på vad vi pratar om. Så stor del av vår tid går till prat, men vad säger vi egentligen? Ofta känns det som att vi bara upprätthåller ett socialt spel där ingen har så stort utbyte av samtalet. När jag sist var hos frisören blev det övertydligt. Tre timmars kallprat medan mitt hår blev lite blondare. Och för all del, hos frisören kanske det går an. Men inte bland vänner.

Det är inte så att jag tänker att varje samtal måste vara substantiellt och spirituellt. Men kanske kan vi vara lite mer fantasifulla än att prata om hur dyrt det är att bo i Stockholm. Att fråga vilket som är bäst av blåbär och jordgubbe är till exempel mycket roligare.