Kategori: Samhälle Sida 1 av 9

Feminismen och jag

När jag var femton år ägnade jag all min vakna tid åt tre saker: skolan, kyrkan och elevrådet (ja, jag var/är en präktig person, var tom ”skolpolis”… don’t judge). I min roll som elevrådsordförande anordnade jag en demokrativecka på skolan och hade bland annat bjudit in en kvinna som skulle föreläsa om feminism. Men samma morgon som hon skulle komma till skolan ringde hon och sa att hon blivit magsjuk.

I det läget hade jag två val: ställa in eller hitta en ersättare. Eftersom jag precis hade läst boken Fittstim och kände mig ”upplyst” bestämde jag mig för att föreläsa själv. Jag befann mig i det nådefullt naiva tillståndet då jag ännu inte insett hur mycket jag inte kunde och gick därför in i mitt uppdrag både med självförtroende och stor entusiasm. Jag improviserade mest och minns att jag pratade mycket om att vi behandlar pojkar och flickor olika redan när de är spädbarn. Alla exempel jag drog var memorerade från boken jag nyss läst.

Det här var början på mitt feministiska uppvaknande. Jag var on fire! Men när jag tittar på mig själv idag kan jag konstatera att elden har falnat. Jag börjar fundera på om jag ens ska kalla mig feminist. Begreppet är så urvattnat, kan rymma vad som helst och används i vår del av världen allt för ofta som ett effektivt reklamknep för att kränga grejer till kvinnor.

Men så tänker jag om: tänker på hur priviligerad och tacksam jag är över att få leva i ett land där vi lever (relativt) jämställt. Det föder en lust att vilja kämpa för alla kvinnors rättigheter. Om jag sätter epitetet feminist på mig själv eller inte, känns mindre viktigt.

Häromveckan pratade jag med Dominikansystern Sofie och prästen Charlotte Frycklund om jämställdhet och feminism utifrån ett kristet perspektiv. En av dem kallar sig feminist, den andra gör det inte. Men de är överens om att kristendomen revolutionerade synen på kvinnan och om att Gud upprättar kvinnan totalt. Inför honom definieras vi inte utifrån vår karriär, eventuella barnafödande, utseende eller familj. Vi är värdefulla i egen rätt, skapade till Guds avbild och oändligt älskade. Det är det bästa feministiska budskap jag hört.

Roland Paulsen: Tro kan både hjälpa och förvärra vår oro

När jag häromdagen skulle hämta min cykel ur bostadsrättsföreningens källarförråd bad jag min fyraåring att vänta ensam på gården. Jag var bara borta en halv minut, men på den tiden hann jag tänka: Tänk om min dotter blir kidnappad nu! Tänk om hon inte är där när jag kommer upp!

I det läget lugnade varken bibelord om att inte bekymra sig eller den norske filosofen Lars Svendsens ord om att sannolikheten för att ett barn ska mördas av en främling är så liten att den helt borde ignoreras. I stället målade min hjärna upp katastrofscenarier och jag såg ansiktet på den kidnappade brittiska flickan Madeleine (den enda kidnappade jag hört om) flimra förbi. Jag hastade upp ur cykelförrådet med stirrig blick, bara för att få se min dotter lugnt stå och vänta, precis där jag lämnat henne.

Så ja, jag är en orolig typ. Kanske är det därför jag hade så stor behållning av att läsa Tänk om – en studie i oro och tyckte det var så intressant att få prata med författaren – sociologen Roland Paulsen. Här kan du läsa alla smarta saker han säger om varför det inte är en bra idé att försöka kontrollera livet, men varför det däremot är en fördel att vara kristen mystiker.

Risker nu och då

Fjorton år gammal åkte jag på kyrkans skidläger till Kittelfjäll. 70 mil i buss och sedan en vecka tillsammans med massa andra tonåringar och några ledare som bara var några år äldre än vi. Flera deltagare hade aldrig stått på ett par skidor, men kastade sig ut i backarna. Jag kunde åka, men mina lånade skidor var för långa och tydligen tyckte jag att det var töntigt med hjälm.

Detta var i början av 2000-talet och varken föräldrar eller ledare verkade reflektera över att det där med skidläger kunde varit ett riskfyllt projekt. Och tur var väl det! Annars hade jag varit utan en av mina bästa veckor i livet.

Men det verkar vara annorlunda nu. Häromveckan skrev sociologen Roland Paulsen i DN om att föräldrar är mer ängsliga än tidigare. Studier har visat att den radie från hemmet som barn fritt får röra sig inom har krympt markant sedan 80-talet. Då handlade det om kilometersträckor – idag får barnen knappt lämna tomten. Andelen barns om tillåts åka kollektivtrafik på egen hand blir också allt mindre. Detta trots att riskerna inte har ökat. Det är inte farligare att vara barn i dag än på 80-talet.

Och det är inte farligare att åka på skidläger i dag än 2001. Men jag märker att jag är en mamma av vår oroliga tid och har lätt för att se risker. Den dagen Miriam och Hedda ber om att få åka 70 mil i buss på skidläger med ett tonårsgäng och några nästan-vuxna ledare hoppas jag att jag är lika tillåtande som mina föräldrar var. Men jag är inte helt säker …

Björn Wiman: Kristnas ilska mot Judas banade väg för judehatet

Björn Wiman Foto: Peter Knutson

För tre år sedan mötte jag DN:s kulturchef Björn Wiman för en intervju i Storkyrkan i Stockholm. Vi pratade utifrån hans bok om klimatet och tittade på apokalyptisk kyrkokonst. Efteråt skrev jag det här reportaget.

Nu är Wiman aktuell med ny bok, den här gången om antisemitism. Boken heter ”Hatet mot judarna” och skildrar judehatets olika skepnader genom historien. Viktig och lärorik läsning!

Fördelen med att vara journalist är att man kan ta direktkontakt med författaren och fråga om saker som väcks under läsningens gång. Så det gjorde jag. Vårt samtal kretsade kring de kristnas skuld, sekulärt självbedrägeri och vikten av att vara hygglig.

Det där sista kanske låter banalt? Det är det inte. Hyggligheten har en djupare innebörd. Så här säger Wiman: ”I dag har vi ett samhällsklimat där auktoritära extrema krafter vunnit insteg, vilket gjort att minoriteter känner sig mer utsatta än tidigare. Tänk bara på judar i Malmö som är rädda för att gå på gatan. Om vi i ett sådant klimat börjar mötas varandras blick, hålla upp dörren, säga hej – ja följa gammaldags mänsklig sed – då skulle många fler känna sig trygga och samhället skulle bli en betydligt mindre farlig plats.”

Här finns artikeln.

Mitt bästa lyckoknep

Vill ni veta vad ni ska göra för att bli lyckliga?

Engagera er ideellt!!! (ja, efter pandemin då)

När man gör något av lust, bara för att det är meningsfullt, och när utbytet är bortom det monetära och mätbara, då händer nåt! Alla lyckohormoner släpps ut!

Jag har alltid dragits till föreningsliv och organiserade grupper och måste hejda mig för att inte låta en vanlig trevlig filmkväll med kompisar sluta med att jag startat en filmklubb. Under tonåren var jag tvungen att öva mig i att umgås med folk bara för att, inte för att vi skulle planera en välgörenhetskonsert eller förbereda en politisk påverkanskampanj. Men det var svårt! Det är ju så roligt att samlas kring ett gemensamt projekt, uppgå i ett vi, en vision, göra nåt praktiskt.

Här kommer en oldie but goldie från tiden då vi tyckte att det var helt naturligt med anti-köphets-aktioner mitt på stan.

Om skuld

”Skuldkänslorna är ett tecken på att vi har ett levande samvete, ett samvete som kan leda oss mot allt större frihet ju mer vi rannsakar oss själva. ”Vulgärsamvetet” tar över när vi ignorerar vår problematik och den skuld som medföljer, vi styrs omedvetet av olika typer av försvar och sysslar med tomma ursäkter utan att förändras eller försonas. Buber understryker dock att ingen rannsakan kan ske utan nåd. Skuldmedvetenhet blir inte fruktbar om den inte innefattar villkorslös kärlek.”

Författaren Wera von Essen skriver en essä i DN utifrån filosofen Martin Buber och sätter fingret på en av vår tids utmaningar: att vi avfärdar skulden, men att den kommer ikapp ändå, fast i andra, mer svårhanterliga former. Spot on!

Du blir vad du älskar

I tv-programmet ”Född 2010” säger ett av barnen att hon tidigare funderade på att bli läkare när hon blir stor, men att hon nu tänkt om: ”Nu vill jag bli influencer i stället, som Margaux och Thérese Lindgren.”

Nioåriga Hilda-Li sitter alltså och kollar när trettiotreåriga youtubern Thérese visar sina skönhetsprodukter, gör samarbeten med företag och berättar om sitt liv. Det problematiska är inte Thérese – hon verkar vara en öppen och gullig tjej – men problemet är all den reklam som finns snyggt förpackad i hennes kanaler.

När Thérese Lindgren aviserar att hon ska ”öppna upp om allt” triggar det följarnas nyfikenhet, men innan hon svarar på personliga frågor, visar hon en låda från ett företag hon samarbetar med. Hennes entusiasm må vara förstärkt, men känns genuin. Det hon gör reklam för är en medlemssajt där man kan köpa märkeskläder till reducerat pris. Halva videon går åt till att hon visar nya plagg. Dessutom ger hon sina följare en rabattkod så att de kan bli medlemmar på sajten helt gratis. Barnen som tittar upplever det säkert som att de får tips, ja till och med en present, från en kompis – inte reklam från en business woman som drar in hundratusentals kronor på samma video.

Vad är det här att reagera på, tänker du? Det är ju så influencers gör. Det är deras jobb.

Jo, exakt. Men utvecklingen har gått så snabbt att vi plötsligt verkar tycka att det är helt okej, inte ifrågasätter spelets regler, inte tänker på vad eller vilka vi gynnar genom vår mediekonsumtion.

I boken ”Badfluence – makt, miljoner och halvsanningar i sociala medier” (Atlas) ställer författarna Yasmine Winberg och Julia Lundin en relevant fråga: Vad får våra unga för verklighetsuppfattning när vi går från en värld där stora och etablerade medier med ansvariga utgivare har berättat om verkligheten till att Joakim Lundell gör det?

Frågan gäller inte bara barn. Vi vuxna följer också influencers utan att reflektera över hur deras värderingar och livsstil påverkar oss. Influencers som gör reklam för halvskumma lånebolag, åker på sponsresor till diktaturstyrda Dubai, marknadsför tveksamma skönhetsingrepp och tipsar om kläder som kostar mer än många av oss har råd med. I ”Badfluence” skriver författarna att influencers är reklampelare, informationscentraler och vanliga människor – allt i ett. Det gör att åsikter lätt förvillas med fakta och att ansvarstagandet vid snedsteg sitter långt inne; de är ju ”bara människor”. Journalisten Jack Werner är spot on när han kommenterar makten hos influencers med orden: ”De har omsättningar som stora företag, men självbilder som underdogs.” 

Parallellt med boken ”Badfluence” läser jag ”Du blir vad du älskar” av James KA Smith. Där är huvudtesen att vi människor inte främst är tänkande, utan älskande, varelser. Vi kan intellektuellt veta massa saker, men det är inte kunskapen som kommer forma våra beteenden och vanor – det är kärleken som gör det. Och om vi fyller oss med videos och Instagramposter från influencers som vill få oss att gilla vissa saker, kommer vi förr eller senare att gilla just det. Vardagens liturgier har en formativ kraft.

Finns så mycket att skriva om det här, men jag måste hejda mig. Till sist vill jag bara säga: Hoppas nioåriga Hilda-Li tänker om. Hoppas hon satsar på att bli läkare istället!

”Jag är mitt eget allt”

I säsongspremiären av ”Så mycket bättre” berättar rapparen Silvana Imam om sin starka kärlek till flickvännen Beatrice Eli. I ett förinspelat klipp får Beatrice berätta från sitt perspektiv och när berättelsen liksom ska kulminera säger hon: ”Jag vill inte säga att hon är mitt allt, för jag är ju mitt eget allt, men hon är nära”.

De församlade artisterna verkar tycka att det är fint sagt?

Det enda jag kan tänka på är Liv Strömquist seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” och tesen om att vi även i kärleksrelationer sätter oss själva först. Vi vill inte förlora oss i en annan människa, inte framstå som needy. Och vi lägger hellre upp en sexig selfie på oss själva än vår partner…

Silvana Imam blir rörd av Beatrice Elis ord och när Benjamin Ingrosso frågar: ”Du dör för henne?” svarar hon: ”Jag lever för henne”. Sedan hejdar hon sig och lägger till: ”Eller ja, jag lever ju också för mig själv”.

Göra allting själv

Ingenstans blir samtidsandan så tydlig, så artikulerad, ja förkroppsligad, som i intervjuer med unga artister. I veckan intervjuades Esther och Klara Keller om sin musik i DN och Esther sa: ”Jag är rädd att binda mig och bli beroende av en annan person”. Klara la till: ”Vi tillhör en generation som vill ha kontroll på vårt skapande”.

Jag fattar att man vill värna sin konstnärliga integritet och jag förstår att man, kanske särskilt som ung tjej, vill protestera mot snubbväldet i branschen och därför är noga med att göra musik på sitt eget vis. Där har artister som Robyn gått före. Hon tröttnade på skivbolagens premisser, och startade därför eget. Jag minns att jag tyckte att hon var så cool. Likaså imponerade jag över när Laleh i sitt sommarprogram berättade att hon vill bemästra alla delar i musikproduktion för att kunna göra precis allting själv. Hon vill inte bli beroende av andra, vill ha 100 procentig kontroll.

Men jag inser också att jag inte enbart är imponerad. Det är något som skaver och jag anar vad det är: Den här typen av statements förstärker bilden av att ensam är stark, att det eftersträvansvärda är att klara sig själv när det i själva verket är relationer som är den stora utmaningen (och glädjen). Att lyckas samarbeta med människor som kanske ibland säger tvärt emot, som ifrågasätter och är krångliga, förtjänar egentligen mer beröm än att göra allting själv.

Att vi upphöjer den ensamma stjärnan skulle kunna ses som ett symptom på vår tids individualism – ideologin som glömmer bort att vi främst inte är individer, utan personer – människor som skapas i relation till andra. I jakt på vår individuella frihet tror vi att lösningen stavas oberoende, men det är en återvändsgränd. Teologen Rowan Williams skriver klokt: ”Personer är mer än ’individer’ – de är både andliga och fysiska, och det som gör dem unika uppfylls i gemenskap, inte i isolering och fullständigt oberoende”

Vi blir till i gemenskap. Vi kan lära av varandra, hjälpa varandra. Vi behöver inte göra allting själva.

Internet

Följer ni Tone Schunnesson på insta? Hon är så rolig och rapp i sina stories, tycker jag. Härom veckan släppte hon sin nya roman och i samband med det intervjuades hon i DN. På frågan om sin sociala medier-närvaro svarade hon så här:

”Internet blir bara tristare och tristare: uppköpt, kommersialiserat, kontrollerat. Jag kan nog känna att jag håller på att förlora det rummet.”

Visst sätter hon fingret på nåt! Utvecklingen på Instagram till exempel. Från att ha varit ett forum där folk visat upp sina, i för sig tillrättalagda, vardagsbilder, är det nu som att var och varannan människa ser sig som en offentlig person och medvetet anpassar sin ton och sitt innehåll därefter.

Häromdagen skrev en person som jag följer att Instagrams algoritmer premierar ens konto om man lägger upp 7-8 stories om dagen. Och så la hon upp en omröstning: Orkar ni se mig så mycket varje dag? (Jag ville rösta nej, men ville samtidigt inte verka taskig)

Kontentan blir alltså att vanliga människor låter sig styras av algoritmerna för att få fler följare och få känna sig lite som en influencer.

Och de riktiga influencerna då?

De ägnar sig åt reklam! Försöker inte ens göra det snyggt längre, säger bara rakt ut: Jag är en reklampelare. Det är därför Margeux Dietz helt ogenerat kan lägga upp en bild på sig själv bredvid 20 cheeseburgare och skriva: Ät på McDonalds!

Vad var det Schunnesson sa? Uppköpt, kommersialiserat och kontrollerat. Japp, stämmer bra!

Sida 1 av 9

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén