Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.

Bevara mig från renoveringshetsen

Skrev ett blogginlägg för Fixa kärleken. Handlar om renoveringshets. Klipper in det här:

Jag och min man har köpt en ny lägenhet. Bara det sållar oss till skaran av världens rikaste. Så jag borde vara väldigt tacksam.

Det är jag också.

Men ibland tänker jag att jag borde ha ett ÄNNU bättre boende. Kommentarerna jag fått från vänner och bekanta de senaste veckorna puttar tankarna i den riktningen. ”Ni som snart bli fyra i familjen borde väl bo i radhus åtminstone?” ”Varför har ni valt ett så fult område?” och ”Om ni ska bo där måste ni göra en totalrenovering”.

Och så läser jag om andra som har gjort bostadsklipp och bor i topprenoverade hus och lägenheter. Människor som satsar miljoner på att bo bra.

I Sverige är det viktigt hur man bor. Kanske för att vi stora delar av året tillbringar tiden inomhus. Eller för att vi vuxit upp med IKEA. Eller för att vi har blivit så välbeställda att vi måste ha någonting att lägga våra pengar på.

Oavsett orsak verkar människor här ovanligt intresserade av boenden. Vi har inredning som hobby och skäms inte för att kalla oss ”hemnetknarkare”.

Det är inte konstigt att man blir påverkad. Konventionerna är starka, jämförelsen lika så.

Mitt i bostadsköp och renoveringsplaner (jo, lägenheten vi köpt renoverades senast på 70-talet) försöker jag ändå sansa mig. Vad behöver vi egentligen? Vill jag främst renovera för att människor som kommer hem till oss ska se hur fint vi har det? Är jag rädd för människors tyckanden om vi väljer att ha en lägre standard?

Och så ser jag en dokumentär. Om amerikanen och läkaren Tom Catena som valt att bo i Sydsudan och som jobbar dag och natt på områdets enda sjukhus. Han visar runt i sitt spartanska rum och konstaterar: ”Jag behöver ju inte bo så här. Varför kan jag inte likaväl bo i en hydda som övriga befolkning gör. Varför skulle jag ha det bättre än dem?”

Lite senare berättar han om att Jesus är hans förebild och om hur han utmanas av uppmaningen Jesus ger till den rike mannen om att sälja allt han äger.

Dokumentären ger mig flera tankeställare. Främst funderar jag på vem jag egentligen lyssnar till. Till dem som indirekt säger att boendet definierar dig och att det därför är bäst att inte nöja mig med något halvdant? Eller till dem som säger att det finns andra värden i världen?

Jag väljer att blunda och be. Käre Gud, bevara mig från renoveringshetsen.

Vem lyssnar jag till?

I veckan var jag tvungen att ringa min vän för att få råd. Jag behövde någon som kunde påminna mig om mina värderingar, om vad jag verkligen vill. För visst är det, som bandet Silvet sjunger, ”lätt att dras med i strömmen och glömma sånt som är sant”.

Det är inte förrän man står inför konkreta livsval som ens värderingar testas. Är idealen bara vackra ord om rättvisa och mångfald och enkelhet och solidaritet eller finns det någon substans att hämta?

I mitt fall handlar det konkreta livsvalet om hur vi ska bo när vi flyttar till Uppsala. Vi lutar åt att bosätta oss i ett område som ”bostadskarriärsmässigt” är ett ostrategiskt val. Det är varken radhus eller villa, och mer miljonprogram än vacker våning.

Reaktionerna från bekanta har nästan enbart varit negativa. ”Ska ni bo det fula området”, ”Det är så långt ut, jag kommer inte komma att hälsa på” och ”Borde inte ni som snart har två barn bo i något större”.

Och då börjar jag också tveka. Konventionerna är starka, jämförelsen likaså. Och pengatänket. I ett samhälle där vi beundrar människor som gör smarta bostadsklipp och nästan ser ner på dem som misslyckas med detsamma är det inte lätt att välja annorlunda.

I det här har jag märkt hur viktigt det är att jag hämtar min input från rätt håll. Jag vill lyssna till människor som jag vet delar mina djupaste värderingar och som kan putta tillbaka tankarna från alla sidospår. För jag vet ju vad jag vill, egentligen.

Löneförhöjning? Nej, tack.

Min kompis hade sitt årliga medarbetarsamtal på jobbet för ett tag sedan. Efter att chefen visat utvecklingskurvor och berättat om möjliga karriärssteg frågade han: Vad hade du tänkt dig i löneförhöjning?

Svaret blev inte det väntade.

– Jag vill inte ha någon löneförhöjning.

– Nehe…

– Nej jag är nöjd.

– Okej, men vad tänker du i form av utökat ansvar?

– Jag känner inte att jag behöver något utökat ansvar.

Min kompis är väl medveten om att ökad lön och ökat ansvar innebär att arbetsgivaren också kan ställa högre krav. I vissa fall till och med använda lönen som ett maktmedel. Och det är min kompis inte intresserad av. I stället vill han ha mer tid för sina barn.

Hur inspirerande är inte detta?!

När hela samtiden och alla marknadskrafter säger att mer automatiskt är bättre, uttrycker min kompis de förbjudna orden ”Jag är nöjd.”

Jag tror att fler skulle må bra av att följa i hans spår.

Julrensningen

Förra året svischade juletiden förbi och jag hann knappt sätta upp en adventsstjärna. I år tänker jag försöka ta vara på den här månaden och fylla den med julmys.

Det är lätt att luras att det ska innebära att köpa massa grejer. Det behöver det ju inte. Jag börjar adventstiden med att rensa ut alla grejer jag inte behöver och sedan skänka till second hand. Det ger en särskilt typ av tillfredsställelse att göra det. Ett slags katarsis.

Sedan är jag redo att göra saker som är juliga, men som inte behöver innebära överdriven konsumtion. Till exempel lyssna på julmusik, göra egna julkort, baka julgodis, bjuda hem vänner på glögg.

Jag ska försöka undvika affärer och köpcentrum så mycket som möjligt framöver. För om det är något som förstör juletiden är det att gå i en skränig butik.

Jag är inget varumärke

Har ni märkt hur vårt språk har förändrats de senaste åren? Elle ja, språket förändras ju ständigt. Men har ni tänkt på att vi börjat tala väldigt mycket om varumärken? Och då inte som något förbehållet prylar eller företag. Nej, nu sätter vi likhetstecken mellan varumärke och människa.

Jag vägrar att se på mig själv på det sättet. Vägrar gå med på grundpremissen som säger att jag bör måna om mitt marknadsvärde och putsa på min image. För mitt värde sitter inte i hur många som vill följa mig i sociala medier, som läser artiklarna jag skriver eller som tycker att jag är en ”intressant” person.

Magnus Malm skriver:

”Varumärke är ett annat ord som kanske kan sammanfatta den försåtliga frestelse att bygga vår egen identitet utifrån de byggstenar som tillhandahålls av våra kvalifikationer, tjänster och det gensvar vi får från omgivningen”

Spot on.

Genom att se sig själv som ett varumärke tillåter man andra människor att definiera vem man är och hur mycket man är värd. Det är vanskligt. För vad blir kvar av min inre människa, mina värderingar och min integritet när andra människor dikterar villkoren för hur jag bör vara eller framställa mig själv?

Som kristen vilar jag i förvissningen att mitt jag i stället definieras utifrån Guds kärlek. Han ville mitt liv och älskar mig för den jag är. Jag är en avbild, inte ett varumärke. Precis som du.

Det vackra i att avstå

Ett effektivt knep för att få någon att bejaka de egna livsvalen är att säga: Det har alltid varit min dröm. Då vågar ingen liksom ifrågasätta. Istället blir responsen ofta: Klart du ska följa din dröm!

Så om jag skulle säga att min dröm vore att resa jorden runt är det nog få som skulle våga påtala att flygresorna som då skulle krävas skulle smutsa ner miljön. Realism är drömmarnas motståndare och ingen vill klassas som glädjedödare.

Hela våra liv har vi nämligen fått höra att vi kan göra och få vad vi vill. Va? Är inte självförverkligande en mänsklig rättighet?

På Facebook är jag med i en grupp där bilder från den rekordvarma sommaren nu har bytts ut mot bilder från en ovanligt mild höst/vinter. Kring Polcirkeln är det fyra grader och snöslask. Så borde det inte vara i november.

Någonting måste ju göras. Jag föreslår: avstå.

  • Avstå att boka en flygresa utomlands fastän du är sååå trött på den svenska vintern.
  • Avstå att handla på Black Friday fastän att det är billigt.
  • Avstå att ta bilen fastän det regnar ute.
  • Avstå från att renovera köket fastän du har råd
  • Avstå från att äta en hamburgare fastän du tycker att det är gott.

Och: Inse att alla dina drömmar inte kommer att uppfyllas. Men det kan bli bra ändå. Det finns något vackert i att avstå för klimatets och medmänniskans skull.

Klimatpepp och 1000 besökare

Eftersom jag skriver så mycket i jobbet har jag funderat på om jag ska pausa den här bloggen, men så gick jag in och kollade statistiken och ser att ni är 1000 personer som går in här varje vecka. Det är ju helt otroligt. Hade väntat med kanske 20. Kul att ni läser!

I dag har jag fått erfara att ett enda möte kan pigga upp. Hela morgonen och förmiddagen gick jag som i dimma. Men så tog jag mig till Storkyrkan för att möta Björn Wiman för en intervju. Och efter att i en timma ha fått prata om klimatkrisen och andliga uppvaknanden och kyrkans roll och religiöst språk var jag som pånyttfödd (he he). Än en gång påminns jag om hur härligt det är att få tillgång till en intellektuell människas hjärna, om än bara för en stund.

Eftermiddagens möte stärkte också mitt miljöengagemang. Eller bör jag säga skapelseengagemang? Miljö är ett så abstrakt ord, utan känslomässig laddning. Björn Wiman pratade om hur vi behöver  ord som tar tag och når våra djupare skikt. Göran Greider är inne på samma spår när han, kors i taket, skriver en bön för klimatet. Han menar att vi inför undergångsscenariot som klimatförändringarna ställer oss inför behöver ta till de starkaste orden. Och dem hittar vi hos religionerna. Gud, satan, paradis och helvete.

Förutom ett språk behöver vi handlingar. Jag tänker mycket på vad jag kan göra och har bestämt mig för några konkreta grejer. Inget flygande under 2019 (och kanske längre än så). Äta vegetariskt. Minska plastanvändningen. Dra ner min konsumtion till ett minimum. Det känns hoppfullt att många tänker likadant. Kanske är det inte kört för planeten ändå?

Att alltid komma överens

Jag lyssnade på en podcast härom veckan där programledaren och gästen hade olika åsikter, men hela tiden kämpade för att hitta en gemensam nämnare. På slutet sammanfattade de med att lättat konstatera; ”Ja, men då tycker vi lika.”

Och visst är det mycket trevligare att tycka lika. Om jag säger ”Åh vad härligt med sol” vill jag inte ha ”Jag tycker det börjar bli kyligt” till svar. Då bryts liksom kontraktet av att vi ska småprata och etablera en gemensam bild av omgivningen. När någon pratar om det vackra vädret är det bara att hålla med.

På ett samhälleligt plan är det också viktigt att skapa samförstånd, att se likheter i stället för att stirra på olikheter. Men, ännu viktigare kanske är att kunna konstatera olikheter, och ändå visa respekt. Demokratin bygger på just mångfald.

Jag har som personlig utmaning att bli bättre på att inte alltid instämma för trevlighetens skull. Inte heller säga emot för sakens skull, men att stå för det jag tycker och vara okej med att det blir obekväm stämning. För efter ett tag försvinner obehagskänslan, man lär sig att det går att skilja på sak och person och man inser att det är helt okej att tycka olika.

Jag tänker rätt, därför gör jag rätt

I veckan insåg jag att jag länge kastat sten i glashus. Jag har återkommande irriterat mig på människor som tror att åsikter betyder allt. Bara de säger att de är feminister är allt okej.

Och så märker jag nu att jag är ju precis likadan. Jag vandrar runt med massa ädla ideal och fina värderingar och tror därmed att det per automatik gör att jag handlar rätt. Som jag bedrar mig. Jag märkte det när jag läste antologin ”Handbok för demokrater” där olika författare ger råd för hur man som individ kan bidra till att värna demokratin.

Det slog mig att jag värdesätter föreningsdemokrati, hur människor fostras in i demokratiska processer där man får jämka och kompromissa för att komma fram till gruppens bästa. I nästa sekund slog det mig hur tråkigt jag tycker att det är med årsmöten att jag aldrig ens öppnar kallelser, än mindre går dit.

Det slog mig också hur jag vill arbeta mot rasism, men hur sällan jag praktiserar min goda vilja.

Och så slog det mig hur viktigt jag tycker det är att samtala med människor som inte tycker som jag, men snabbt scrollade i min telefonbok visar en annan sanning: hur homogen min vänskapskrets är. Medelklass, akademiker, humanister, många kristna.

”Rätt” tänkande är ingen garanti för rätt handlande. Jag är ett levande bevis.