Lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner?

I veckan presenterades vilka som kommer tävla i nästa års Melodifestival. I samband med presskonferensen ställer media alltid samma fråga: Vad handlar din låt om? De senaste åren har standardsvaret låtit ungefär såhär:

”Min låt handlar om att följa sitt hjärta, våga gå sin egen väg, stå för den man är, inte bry sig om vad andra tycker, följa sina egna drömmar”

Mello säger en del om tidsandan. Liberalismen har länge varit vårt samhälles stora gemensamma berättelse och i personliga frågor är det en ideologi som uppmuntrar människor att lyssna till sitt inre, vara sanna mot sig själva och följa sitt hjärta – så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Ett budskap som enkelt kan omvandlas till en tre minuter lång mello-låt.

Men är det sant att man bör lyssna på sitt hjärta? Ska man strunta i vad andra människor tycker?

Jag är inte så säker. Hjärtats röst kan vara förrädisk, inte alltid så ren och klar som vi vill att den ska vara. Och människor runtomkring oss kan också ha ett och annat gott råd att ge. Dessutom känns det naivt att tro att ens egna frihetsanspråk aldrig skulle krocka med någon annans. Är det inte oundvikligt att man utnyttjar en annan människa för att följa sina egna drömmar och gå i enlighet med sitt hjärtas röst?

Tidigare sågs liberalismen som historiens vinnare. När den vid kalla krigets slut hade konkurrerat ut fascismen och kommunismen deklarerade statsvetaren Francis Fukuyama historiens slut. Nu skulle alla länder gå i en och samma riktning. Men tillvaron är mer komplex och de senaste åren har liberalismen tappat mark.

Kanske kommer det snart märkas i kulturen, i låttexter och tv-program. Kanske också i Mello. Synd bara att låtar om att lyssna till förnuftet, försöka göra rationella val eller ta hänsyn till andra människor inte är lika catchy.

Lyckligare kan ingen vara

Jag läser en intressant bok just nu. ”21 tankar om det 21:a århundradet”av Yuval Noah Harari (Han som gjort succé med boken ”Sapiens” om människosläktets historia). Det är spännande och skrämmande läsning om framtiden, handlar om vad som händer när biotech förenas med infotech. Och så skriver han om meningsskapande vilket är särskilt intressant.

Harari berättar att det mest framgångsrika exemplet på hur man lever ett förnöjsamt liv i en post-arbetsvärld har genomförts i Israel. Omkring hälften av de ultraortodoxa judarna där arbetar inte. I stället får de gratis samhällstjänster och generösa bidrag för att kunna ägna all sin tid åt att studera heliga texter och utföra religiösa ritualer. Och de är supernöjda med det. I undersökning efter undersökning hamnar de i topp när de får uppskatta hur nöjda med livet de är.

Kan vi lära något av dem?

Till skogs

Det sägs att skogsarbetare är de lyckligaste människorna. Jag tycker att det låter rimligt. De lever nära naturen, nära tystnaden och gör samtidigt något djupt meningsfullt.

Jag har däremot aldrig varit så mycket av en skogsmänniska. Inte så mycket av en naturmänniska överhuvudtaget. Kan sitta inomhus en hel dag medan solen skiner från klarblå himmel och får inte det minsta dåligt samvete/ ute-sug.

Men med det sagt kan jag ändå uppskatta att vara i skogen. Mer och mer för varje år. Förra veckan gick jag från att vara omringad av tvåhundra människor på ett vackert slott till att stå ensam mitt bland granarna i en enslig, men ack så vacker skog. Och egentligen är den ju inte alls enslig. På slottet fick jag lära mig att det i ett bara i ett träd lever miljoner organismer.

Det tänkte jag sedan på när jag stod där med mossa under fötterna och tittade upp mot trädkronorna. Träden som stått där långt innan jag föddes och kommer stå kvar långt efter att jag har dött.

När det blev mörkt gick jag ut igen. Det var tyst sånär som på vindens sus och hela himlavalvet lystes upp av stjärnor. Stjärnor vart jag än såg. Och åter igen insåg jag min litenhet i kosmos. Drabbades av existentiell svindel, men på ett bra sätt. Och ja, jag kände mig lycklig.

Dummaste på länge

På radion pratar de om att det går dålig för den fysiska butiken. Alla handlar på nätet i stället. Så vad göra? Ta efter näthandeln, säger marknadsexperten. Använd tekniken som finns: ansiktsigenkänning till exempel. Identifiera kundernas ansikten, följ vartenda steg de tar, notera vilka produkter de intresserar sig för, räkna hur länge de står vid en viss hylla, analysera beteendet och ge sedan erbjudanden som passar just dem. Reportern frågar vad som då händer med kundernas integritet. Äsch säger marknadsexperten och svarar: ”Kränk mig hur mycket du vill så länge jag får en bra köpupplevelse”

Kan vara årets dummaste kommentar.

Hellre intresserad än intressant

Ibland försöker jag göra mig mer intressant än vad jag är. Ett exempel: Jag vill berätta om en person jag träffat och trots att det är helt irrelevant för storyn, råkar jag bara nämna att det var när jag bodde i New Yooork som jag träffade personen (såja, nu fick jag skriva det i ett blogginlägg också)

I samma stund som de där orden hoppar ur munnen inser jag hur patetisk jag är. Varför gör jag mig till? Vem försöker jag lura?

Nej, det får vara nog med sånt. Vill mycket hellre vara en sån människa som Tomas Sjödin beskriver i sin nya bok. Han lånar Martin Lönnebos definition av ödmjukhet (”förmågan att vara vem som helst” – alltså ingen speciell, helt vanlig, anspråkslös) och skriver att det uppstår något vackert och upplyftande kring människor som har fokus på att upptäcka, ge plats åt och lyfta sin omgivning. Och så skriver han ”Ödmjukheten blir bofast hos någon som vet sitt höga värde som människa, men som böjer sitt huvud av respekt eller vördnad för den andre”.

Kort sagt: Det är viktigare att vara intresserad än intressant.

SVT och nyandligheten

Jag har alltid tyckt att det är spännande med olika andliga praktiker. Att människan har ett andlig behov, en törst, en djup hemlängtan tvivlar jag inte på. Tror att det är nedlagt i oss. Men var ska vi ta vägen med allt detta?

Igår tittade jag på ett avsnitt av ”Kalles och Britas hälsoresa” – en programserie där makarna Zackari Wahlström ska prova på alternativa livsstilar som kan göra dem glada och mer hälsosamma. I avsnittet jag såg åkte de på nyandligt läger i Molkom – fick kramas med främlingar, prova olika typer av meditation och ligga nakna i gräset.

När lägret var slut strålade de in i kameran och mot varandra och berättade om hur övningarna fått dem att öppna upp, häva känslomässiga blockeringar och uppleva en ny sorts avslappning och samhörighet. Det låter ju underbart…Så borde ju alla få känna. Men! Däremot inte sagt att SVT så pass okritiskt bör visa upp den här typen av andlighet.

Tidigare när SVT gjort program på samma tema har programledaren Anna Lindman besökt olika religiösa grupper. Med respekt och nyfikenhet har hon tagit sig an olika övningar, utan att för den sakens skull tårögd berätta om hur detta förändrat hennes liv. Hon har i stället anlagt ett mer journalistiskt, hederligt perspektiv och ställt invändande frågor, vilket jag tycker rimmar bättre med SVT:s oberoende. Vad tänker ni?

Klädhösten

Jag har aldrig gillat shopping. Blir stressad av butiker, har varken smak eller stil. På grund av ointresse/miljöhänsyn har jag länge velat begränsa antalet plagg i min garderob och nu har jag hittat ett koncept som funkar. I slutet av sommaren rensade jag ut så mycket vardagskläder att jag nu har följande att välja på: fyra par byxor, fyra t-shirts och fyra stickade tröjor. Känner mig fri.

Mitt liv är inget projekt

När en bekant drabbades av utmattningssyndrom delade han sin förtvivlan med orden: ”Det var inte såhär jag hade planerat att mitt liv skulle bli”.

Han hade haft siktet inställt på nästa karriärssteg, men i stället kunde han inte lyfta sig från sängen. Sjukskriven, ordinerad återhämtning. Att känna hur livsplaner tillintetgjordes var något av det jobbigaste, berättade han.

Jag kan inte sätta mig in den känslan, men däremot kan jag känna igen viljan att styra sitt eget liv. Om man är en projektledartyp är frestelsen extra stor: först gör jag X, vilket leder till Y, som sedan gör att jag kan göra Z. Klart!

Men den stora skillnaden mellan ett jobbuppdrag och livet själv är att livet inte är ett projekt. Det funkar inte med detaljplaner, de fallerar nästan jämt. Och vi kan omöjligt kontrollera eller behärska allting som händer, så det är lika bra att ge upp den ambitionen redan från början.

I stället kanske vi ska se livet som en berättelse? Jag tror den bilden ligger närmare själva livets beskaffenhet. Vår lilla berättelse invävd i en mycket större. En berättelse som vi kan påverka, men bara till viss grad. För många saker är oss givna och andra kommer som glada, eller mindre glada överraskningar längs vägen. Vare sig vi vill det eller inte.

Göra så gott man kan

Jag läser en intervju med Lova Alvilde Sönnerbo i Dagens nyheter. Hon är 21 år gammal, vann lilla Melodifestivalen som liten och satsar nu stort på egen solokarriär. Rubriken lyder: ”Jag har velat bli historisk ända sedan jag var liten”.

Samtiden destillerad i en mening.

Jag tänker att Lova är representativ för sin generation. Barn födde i slutet av 90-talet har vuxit upp med mantrat att de kan bli vad de vill. Och varför nöja sig med att vara helt okej, omtyckt av de flesta när man kan bli HISTORISK?

Problemet är bara att all den här fixeringen vid det egna jaget blir tröttsam i längden. Det är utmattande att hela tiden framhäva sig själv. Och det blir tomt på insidan när den yttre bekräftelsen uteblir. För att tala klarspråk: väldigt få människor blir historiska.

Kanske en sundare inställning är att göra det man gör och göra det så gott man kan?