Inte samma för alla

Jag skrev tidigare att Coronakrisen gör att vi alla sitter i samma båt. Det är bara delvis sant. Som vanligt är det de svaga och sårbara som drabbas värst. De som inte kan åka till ett trevligt sommarhus, passa på att laga långsamma middagar eller ägna dagarna åt trädgårdsarbete. De som istället bor trångt, är sjuka, går till ett riskfyllt jobb eftersom ”hemmakontor” inte är ett alternativ. Barn som lever i familjer där föräldrarna hotar, slår, dricker för mycket alkohol. Klasskillnaderna blir uppenbara.

Det är också uppenbart att rasismen tar plats i den offentliga debatten. Jämför hur många som klandrade de svenska, välbeställda sportlovsresenärerna som åkte till italienska Alperna med hur många som nu lägger skulden på svensksomalier i Järva.

Och samtidigt som allt det här sker är uteserveringarna i Vasastan proppfulla.

Ta mig tillbaka

Bianca Ingrosso kollar på barndomens Harry Potter-filmer och skriver att det är ”såå mysigt”. Tjejerna i podden ”Daddy Issues” knarkar Astrid Lindgren-filmer. Och Happy Jankell har börjat med napp (!).

I oroliga tider verkar vi söka oss mot det välbekanta. Till en barndom där vi slapp vara vuxna – där någon annan stoppade om oss om natten och viskade att allt kommer att bli bra.

Jag känner också en lockelse att förlora mig i det förgångna. Plocka upp gamla fotoalbum, tänka på semesterresor vi gjorde med familjen när jag var liten. Den solvarma, bruna stugan på Gotland, ett färgglatt paraply i en glassdrink på Kreta.

I början av den här krisen skrev Antje Jackelén att vår förmåga att leva med osäkerhet nu prövas. Inget slutdatum på oroligheterna. Hur länge ska det vara så här?

Det förgångna är det enda vi vet något om. Där var det lugnt och tryggt. En skön plats att vandra till i tanken.

Mysteriet människan

På årets första dag åkte jag till Mariavalls kloster på Österlen för att intervjua Syster Siluana för tidskriften Pilgrim. Hon visade sig var en härlig person, lågmält livfull – en ljus gestalt.

Jag ville fråga henne om gemenskap och tänkte att hon som levt nära inpå andra människor i nästan tjugo år, borde ha ett och annat gott råd att ge. Därför blev jag lite … ja kanske besviken, när hon besvarade mina frågor med att konstatera: Människan är ett mysterium.

Jo, tack det vet man väl, tänkte jag. Men såhär i efterhand inser jag att hennes svar både var insiktsfullt och till stor hjälp. Åtskilliga gånger den senaste tiden, när jag stört mig på någons beteende, har jag kunnat landa i att människan är ett mysterium. Motsägelsefull, irrationell och komplex. Får impulser som ibland går åt rakt motsatta håll. Säger en sak, gör en annan. Och så vidare.

Och om man ser det från den ljusa sidan: Att människan är ett mysterium betyder att det alltid finns något att upptäcka! Livet blir aldrig trist.

Läget

Vilken märklig situation vi lever i. Tanken svindlar när man tänker på att hela världen inbegrips i detta. Vi sitter i samma båt, aka bor på samma jordklot, och mitt facebookflöde fylls av samma uppmaning fast på olika språk: tvätta händerna, stanna hemma om du har symptom.

I dag tog jag en paus från nyhetsuppdateringar. Åkte ut till natursköna Ulva kvarn och grillade, åkte hem till kompisar, köpte pizza och åt godis. När min kompis ringde till pizzerian och beställde fick hon ett ”Jag älskar dig” som tack. På två veckor hade de minskat sina intäkter med 80 procent. Nu är de glada för varje enskild kund.

Till sist, ett lästips: Nunnan som levt socialt distanserad från andra i 29 år ger råd till alla oss som inte är lika vana.

Tisdag

I dag viner vinden utanför fönstret och får lamporna på balkongräcket att skallra. En bekant skriver på Facebook: ”Kalla mig gärna alarmist, men bara om du lovar att göra det en gång till om ett par veckor”. Sedan går jag in på Sandra Beijers blogg och där är det bara sol, champagne och vackra män, precis som vanligt.

Själv ägnar jag dagen åt att gulla med en gullig bebis, äta uppstekt palt och läsa ”Ett år av vila och avkoppling”. Handlar om en tjej som är deprimerad och därför bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ingen upplyftande handling kanske, men boken är fantastisk; levande karaktärer, bra driv i språket, ofta rolig, hela tiden intressant.

Tips i dessa tider: Läs en bok. Böckerna jag läser skriver jag om här.

Just nu

DN:s Kristofer Ahlström kallar situationen vi befinner oss i för ”ett socialpsykologiskt showroom”. Träffande! I kris och under press blir människans natur tydligare än vanligt; alla drag förstärks. Vissa (många) blir solidariska, andra tänker ännu mer på sig själva.

Sociala medier är i detta läge ett kapitel för sig: Allt ifrån alarmerande grafer till toapapper-memes.

I podcasten Alex & Sigge, beskriver Sigge Coronavirusets följdverkningar som ett tillstånd av hypokognition – alltså att vi inte har något språk för det som händer eftersom vi aldrig tidigare varit med om något liknande. Informationen som möter oss kan vi därför inte riktigt sortera eller ta in.

Känner själv att jag famlar. Men vem gör inte det?

I gungning

Hela tillvaron är i gungning känns det som. I går förstärktes undergångskänslan av polissirener och ambulanser i mitt bostadsområde. Själv låg jag, Miriam och Hedda däckade i maginfluensa, eller om det var matförgiftning. I dag är Christoffer sjuk.

I en sådan här situation är det som om sinnena skärps. Varje nysning registreras. Vi följer nyhetsrapporteringen med stor uppmärksamhet. Och vi blir påminda om livets skörhet, om hur lite vi själva kan kontrollera.

Jag pendlar mellan att känna oro och fullständigt lugn. Mellan att tänka att det är kört och inte så farligt.

Oavsett är det i sådana här lägen skönt att umgås med barn. Så fort Miriam piggnade till från kräksjukan satte hon på sig tomteluva och julklänning och tjoade ”Ho ho, finns det några snälla barn?”

Vem orkar va girl boss?

På gymnasiet startade jag en FN-förening med två kompisar och en av aktiviteterna vi gjorde var att uppmärksamma internationella kvinnodagen genom att dela ut klubbor med uppmuntrande budskap till alla tjejer på vår skola. Vi var ambitiösa och skrev alla lappar för hand, tänkte noga ut vad det skulle stå. Förmodligen saker som ”Du är starkare än du tror”, ”Du klarar allt!” eller ”Ingen är som du”.

Fin intention! Vi var sexton-sjutton år, präglade av en feminism som hyllade den starka kvinnan.

Numera pratar man inte så mycket om att vara ”stark kvinna”, eftersom uttrycket implicerar att det skulle vara något ovanligt eller konstigt att vara kvinna och stark. Däremot har andra uttryck nästlat sig in: ”queen” och ”girl boss” till exempel. Innebörden är densamma; självständig, stark, går sin egen väg, tar ingen skit.

Men vem orkar va girl boss hela dagarna?

Inte jag.

Nej, låt mig vara svag och bräcklig och beroende. Lär mig att ödmjuka mig, att inte alltid veta bäst.

Om jag hade fått en klubba i dag, på internationella kvinnodagen, hade jag inte velat läsa att jag var oövervinnerlig. Den bästa uppmuntran hade varit en lapp med orden: Du behöver inte klara allt.

Kristen och vänster

Som fjortonåring var jag med i både Pingstkyrkan och SSU. För mig fanns ingen motsättning mellan min nyvunna tro på Jesus och ett engagemang för stark välfärd och feminism, men omgivningen var inte lika positiv. Mina SSU-kompisar tittade misstänksamt på korset runt halsen och hävde ur sig föraktfulla kommentarer om frikyrkan. I Pingstkyrkan var korshalsbandet standard, men inte knappen på jackan. På den stod det ”Sverige behöver färre Egon” och var del av en SSU-kampanj. ”Ta bort den där” kunde jag få höra från de frikyrkliga som inte hade mycket till övers för den politiska vänstern. 

Och det är klart. Kristen tro, särskilt inte frikyrklig sådan, och vänsterpolitik har på ytan inte haft så många gemensamma nämnare. Något förenklat och generaliserande: Medan kristna står för traditionella värden, tror på sanning och värnar kärnfamiljen har vänstern velat riva upp strukturer, utmana normer och lobbat för fri sexualitet. Det har varit svårt att hitta människor som är uttalat kristna och uttalat vänster. 

Men börjar sakernas tillstånd förändras? Jag slogs av tanken första gången när jag läste Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Hon – feministförebild och vänsterintellektuell – skrev om moderskap på ett sätt som lät förvillande likt en kristen relationsbok; hur vi är skapade för beroende, sammanflätade i en väv med andra, hur familjen och barnen står för eviga värden…

Redan 2005 hade hon förresten skapat ramaskri när hon ifrågasatte att barn under två år lämnas på förskola. Hon formulerade sig skarpare än många kristna debattörer och hemmaförälderivrare vågat göra: ”Storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas” (DN 30/10 2005)

Nina Björk hämtar sin analys ur en kapitalismkritik. Det gör även serietecknaren Liv Strömquist. I sitt senaste album ”Den rödaste rosen slår ut” tar hon sig an kärlek och förälskelse och skriver om hur en nyttomaximerad marknadslogik smugit sig in i mänskliga relationer vilket gör att vi ser på varandra som varor och relationer som en transaktion; om vi inte får ut lika mycket som vi investerar känner vi oss rånade. Strömquist protesterar mot det här synsättet och säger att kärlek är någonting annat: ”Att ge kärlek, att älska en annan människa eller sina barn, är inte ett arbete” slår hon fast (DN 8/30 2019).

Att människan är något annat än en utbytbar vara och att marknaden inte är gud har kristna predikat sedan dag ett, men nu, i den senkapitalistiska tid vi lever i, blir det tydligt att vi delar den analysen med vänstern. Ohejdad kapitalism och förhärskande individualism är varken kompatibel med kristen tro eller vänsterpolitik, men medan kristna bygger sin analys på insikten att vi är skapade till Guds avbild och därmed har ett okränkbart värde, drar vänster slutsatsen utifrån ett klassperspektiv där ingen människa ska utnyttjas utifrån sin status på samhällsstegen.

I höstas blev det tydligt att troende och vänstersympatisörer även kan förenas i politiska sakfrågor. Efter att Moderaterna gått ut med att de ville utreda altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige, reagerade journalisten, författaren och marxisten Kajsa Ekis Ekman. Hon vände sig mot idén att människan skulle vara en produkt, en vara på en marknad och skrev att det inte går att skilja kroppen från jaget på det sätt som surrogatmödraskapsförespråkarna låter påskina.

Där fick hon medhåll från katoliken John Sjögren som i Svenska Dagbladet (9/8 2019) skrev: ”i tänkandet som möjliggjort surrogatmödraskap döljer sig också en destruktiv dualism, för att inte säga ett förfärande kroppsförakt.” Ekman och Sjögren var överens om att vårt rättighetstänkande löpt amok, vilket resulterat i att vi är beredda att utnyttja andra människor för att få det vi vill ha. Sjögren skriver ”Ingen människa kan reduceras till ett medel för att ge mig något jag önskar. Alla människor är mål i sig själv”.

Det är nya tider! Själv är jag varken pingstvän eller SSU:are längre, men om jag varit det hade det nog gått utmärkt att förena.