Vad jag lär mitt barn

Jag har märkt av en förändring hos mig själv. När jag åker tunnelbana och människor ber om min medkänsla, om några kronor för att köpa mat, handlar jag annorlunda än vad jag gjorde för bara några månader sedan. Då tittade jag personen i ögonen, sa hej, pratade kanske en stund, gav några kronor om jag hade något löst. Min dotter var oftast den som tog kontakt först, vinkade och sträckte ut en hand. Det gjorde att personen som bad om pengar ofta slog sig ner bredvid. Sa pojke eller flicka? ah, micke fin. princesa. Och sedan: Snälla köpa mat. Micke hungrig.

Kanske är det en växande hopplöshetskänsla över att problemet är så stort, orättvisan så djup, som gjort att jag sedan dess blivit handlingsförlamad. Eller så har nyhetsrapporteringen gjort att min cynism tagit över. Oavsett vilket insåg jag först hur allvarligt det var när en ung kille med stora, sorgsna ögon kom fram till mig på tunnelbanan igår och bad om några kronor till mat. Jag hann inte reagera förrän Miriam skakade på huvudet, höll fram sina tomma handflator och sa ”nej nej”.  Så som hon uppenbarligen sett mig göra.

Pojkens blick blev ännu sorgsnare. Vad är det jag lär mitt barn?

Sånt man pratar om

Från årskurs fyra gick jag i musikklass inne i stan (ingen som hört mig sjunga tror mig, men så var det) vilket betydde att jag och min kompis Annika åkte buss typ en halvtimme varje dag. Ibland pratade vi, men ofta satt vi tysta och ägnade oss åt att tjuvlyssna på dem som satt bakom. Det är fortfarande en favoritsysselsättning och ibland märker jag hur min blick fastnar på medpassagerare på ett sätt som inte är socialt accepterat (jag stirrar).

Men visst är det fascinerande vad folk pratar om? Mest tycker jag folk pratar om sina jobb eller sina semesterplaner. Säger att det är lite mycket nu och att det är skönt att ha en resa att se fram emot. Ibland är människor förvånansvärt öppna och pratar om relationer som om de satt på tu man hand i ett vardagsrum. Ibland skriker en tonåring på sin mamma.

För ett tag sedan lyssnade jag på ett gulligt samtal. Två, kanske tioåringar, stod bredvid varandra. Out of the blue frågade den ena: Gillar du blåbär eller jordgubbar bäst? Den andra funderade och gav sedan ett genomtänkt svar: Jordgubbar!

Allt det här tjuvlyssnandet har fått mig att tänka på vad vi pratar om. Så stor del av vår tid går till prat, men vad säger vi egentligen? Ofta känns det som att vi bara upprätthåller ett socialt spel där ingen har så stort utbyte av samtalet. När jag sist var hos frisören blev det övertydligt. Tre timmars kallprat medan mitt hår blev lite blondare. Och för all del, hos frisören kanske det går an. Men inte bland vänner.

Det är inte så att jag tänker att varje samtal måste vara substantiellt och spirituellt. Men kanske kan vi vara lite mer fantasifulla än att prata om hur dyrt det är att bo i Stockholm. Att fråga vilket som är bäst av blåbär och jordgubbe är till exempel mycket roligare.

Flyg flyg flyg

Jag har aldrig upplevt en sån fysisk längtan till en plats som jag gör nu. Det gör ont i kroppen. Jag måste tillbaka till L’Abri – kommuniteten där jag tillbringade några sommarveckor i fjol. Det är väl bara att åka, kan man tänka. Två saker försvårar. 1. Min man gillar inte att resa. 2. Jag har blivit flygskeptiker.

Tidigare har jag tyckt att det är helt okej att flyga. Visserligen har jag varit medveten om hur miljöovänligt det är, men när jag bokat resor har jag varit uppfylld av tanken på allt jag kommer få uppleva och under flygturen har jag mest bett till Gud att planet inte ska störta. Däremellan har jag motat bort klimatångesten genom att jämföra mig med alla dem som minsann flyger mycket mer än jag, som åker på långresor så fort de får ledigt eller de som tar inrikesflyg mellan Stockholm och Göteborg.

Men nu är det som att klimatångesten har kommit ikapp mig (och ja, den har fått bränsle av den flygdebatt som pågår just nu). Härom veckan intervjuade jag Johannes som har slutat flyga eftersom han inte vill bidra till människors lidande. Jag blir inspirerad! Men så kollar jag hur lång tid det tar att åka tåg till Schweiz. 20 timmar.

Striden är inte avgjord…

Uppmärksamheten

 

Attention is the rarest and purest form of generosity.

Filosofen Simone Weil säger det så bra (och då upplevde hon aldrig sociala medier.) Känns som att uppmärksamheten är ännu mer sällsynt i vår digitala tidsålder.

För någon månad sedan var jag och Christoffer på finrestaurang för att fira hans 30-års dag och vi hamnade bredvid ett par som också firade födelsedag. Av konversationen att döma hade mannen överraskat sin flickvän med detta. Till en början var kvinnan förtjust, men efter bara några sekunder åkte mobilen fram och mannen fick inte längre ögonkontakt. När maten kom fotade kvinnan av den och fortsatte sedan att sms:a. Mannen blev uppenbart besvärad. Han hade nog hoppats på en romantisk kväll, men fick en mobilmiddag i stället.

Hej 2018!

I övermorgon börjar det nya året. Jag har inga jättestora planer för det som ska komma utan hoppas mest att jag får umgås med Christoffer och Miriam och att jag tar mycket tid till att läsa och skriva. Vill bli bättre på att gå på teater och sämre på att kolla Facebook, samt minska mitt förakt och öka min generositet.

En del hävdar att nyårslöften är verkningslösa eftersom vuxna människor inte har förmågan att förändras mer än marginellt. Det är ju en deppig tanke. Jag hyser ingen övertro till vår förändringspotential, men däremot tror jag att våra vanor formar oss och därför kan nyårslöften fylla en funktion. Det gäller bara att lista ut saker och tings formativa kraft och sedan väljer de vanor som formar en till mer av den människa man vill vara. Inför nästa år tänkte jag satsa på de här vanorna:

  • Ha sabbat – inga skärmar och shopping från fredag kväll till lördag kväll för mer närvaro i livet.
  • Gå i kyrkan där jag lär mig att umgås med människor som inte är som jag och som hjälper mig att lyfta blicken. Behövs fler argument, tipsar jag om Joel Halldorfs intressanta text i Expressen. 
  • Ta del av konst, musik och kreativitet eftersom själen mår bra av det.
  • Äta mestadels vegetariskt för planetens skull.
  • Inte gå planlöst på stan och kolla i affärer, eftersom det skapar en köplust jag inte vill känna.
  • Och viktigast av allt – försöka se ljuset i varje människa.

Gott nytt år!

Holy gigabyte?

Har ni sett den där print-reklamen där det står ”Silent night, holy gigabyte?” Å ena sidan är det en halv-fyndig parafrasering av ”Stilla natt” som någon klyftig copy klurat ut åt ett telefonbolag såhär inför jul. Å andra sidan blir det en symbol för hur kommersialismen tar över det som traditionellt varit heligt och fyller det med nytt innehåll.

En annan annons av ett annat telefonbolag utlovar julfrid med hjälp av ett par hörlurar. Företaget har tagit fasta på att alla inte tycker att det är superkul att umgås med släkten, men att vägen till frid ska gå via ett par hörlurar är väl lite väl andefattigt?

Kanske drar jag för stora växlar på två reklamkampanjer, men jag inte låta bli att tänka på hur företag fyller prylar med värden de inte har täckning för och hur lätt vi människor luras. Det verkligt heliga kanske är lite mer svårtillgängligt, men det håller desto längre.

Vilan

När jag för några år sedan hade ett jobb där jag reste mycket och föreläste mycket, blev jag väldigt trött. Jag var inte utmattad, men kunde känna att jag kört på för hårt för länge. En dag gick jag in i en bokhandel och min blick fastnade på boken ”Det händer när du vilar” av Tomas Sjödin. I boken beskriver Sjödin den judiska sabbaten – vilodagen – och återupplivar därmed något viktigt som glömts bort i den kristna traditionen.

För några veckor sedan pratade Tomas Sjödin om samma sak i Dagens Industri (passande publikation för att prata om vila) och berättade om hur han och hans fru ända sedan han skrev boken har gjort sabbaten till en del av sin livsrytm. De har funderat på vad som skänker dem verklig vila och utifrån den bestämt sig för att avstå från skärmar och shopping ett dygn i veckan. Från lördag kväll till söndag kväll gör de bara saker som får dem att må bra. Som långpromenader, omsorgsfull matlagning och umgänge med vänner.

Redan när jag läste ”Det händer när du vilar” ville jag införa sabbat i mitt eget liv, men ni vet hur det kan vara. Intentionerna är goda, men sedan har man inte karaktär nog att stå fast vid sitt beslut. Men nu har jag gjort ett nytt försök. I helgen lät jag mobil och dator vila från fredag kväll till lördag kväll och det var både uppfriskande och vilsamt. Plötsligt fanns tid för massa annat.

 

 

Tid att tänka

 Miriam har svårt att somna. Spjälsängen har vi gett upp för länge sen, så nu sover hon i gästsängen, där vi har tagit bort benen så att hon inte ska ramla ner. Ibland när hon ska somna måste jag eller Christoffer ligga bredvid i över en timme och klia på ryggen. När jag ligger där i mörkret och allt annat tystnar får jag tillgång till mina tankar och ofta kläcks mina bästa idéer just då. Det tråkiga är att det ska krävas en svårsövd dotter för att jag ska ta mig den tiden.

Love love love

Hur många dejtingprogram klarar Sverige av? Ganska många verkar det som. Vi älskar att se bönder, präster och ensamma mammor söka kärleken, kittlas av att vara med när människor gifter sig med främlingar och tycker att det är spännande att se en ungkarl dejta 20 kvinnor samtidigt. I veckan har jag ägnat mina kvällar åt att kolla på ”Married at first sight Australia.” Kanske inte det bästa som gjorts i tv-historien och kanske inte mina mest välinvesterade timmar, men ändå kollar jag.

Vad är det som gör att vi är så förtjusta i att se förälskelse på teve? Förutom att kärlek är ett grundläggande mänskligt behov, kanske det finns ytterligare förklaringar. Jag läste en intervju med psykoterapeuten Ester Perel som har en teori om att den romantiska kärleken ersatt religionen.

”I dag pratar vi om en själsfrände, och letar i en partner efter den uppfyllelse man tidigare fick från det gudomliga. Romantisk kärlek har i viss mån ersatt religionen som platsen där vi söker mening, extas och helhet. Allt det som vi sökte i religionen, söker vi nu i kärleken.”

Makes sense. Eller vad tror ni?

Hemmalivet

För något år sedan pratade jag framtidsplaner med en kompis som berättade att hennes dröm varken var att avsluta sina universitetsstudier eller satsa på karriären. Hon ville bli hemmafru. Jag fick anstränga mig för att inte låta dömande eller föraktfull när jag frågade vad som lockade henne med det. Hon svarade att familjen är det viktigaste och att hon gillar att vara hemma. Det var inte mer med det.

Jag har nyligen kommit tillbaka till jobbet efter ett år hemma och även om jag inte har några hemmafruplaner kan jag verkligen förstå tjusningen med att ägna dagarna åt att umgås med ett barn. Förutom att det var underbart att vara med Miriam och se henne göra nya upptäcker, hjälpte hemmalivet mig att vara i nuet. Efter ett tag vande jag mig vid att göra en sak i taget och insåg att unitasking är grejen.

Så nästa gång någon säger att han eller hon vill stanna hemma med barnen istället för att jobba, kommer jag inte vara föraktfull. Jag kommer säga ”heja dig!”