Kategori: Samhälle Sida 1 av 9

Skönheten

Helt vanliga människor gör fillers och botox för att vara forever young. Själv har jag passerat 30, vilket innebär att mitt utseende och kropp börjar degenerera. Min snyggaste tid är förbi.

Jag vet egentligen inte om jag är en så utseendefixerad person. Kan inte så mycket om smink, inget om hudvård. Men jag blir ändå märkbart besvärad när jag studerar hur ansiktets skarpa linjer blivit fler bara de senaste åren.

Vad händer när fler och fler i min omgivning tar till estetiska injektioner för att hålla sig fräscha? Och varför är det så svårt att prata om utan att någon känner sig ifrågasatt eller skuldbelagd?

Jag bestämde mig för att utforska det här lite närmare och skriva en text om det. Här kan du läsa artikeln. Den fina illustrationen har Elin gjort.

Den personliga berättelsen

Har ni sett dokumentären om Vaccinkrigarna?

I den infiltrerar journalisterna Anna Nordbeck och Malin Olofsson anti-vaccinrörelsen både i Sverige och i USA för att ta reda på varför vaccinmotståndet verkar öka, särskilt bland unga föräldrar.

En gemensam nämnare för frontfigurerna i antivaccinrörelsen är att de är övertygade om att deras egna barn skadats efter vaccinering. De använder den personliga berättelsen – den egna sorgen – för att påverka andra.

I sig är det inget häpnadsväckande, men problemet uppstår när det blir ett argument för att tysta kritik. Polly Tommey är en av hjärnorna bakom den kontroversiella filmen ”Vaxxed” och under frågestunden som följde premiärvisningen frågade en man i publiken lite försynt om det verkligen går att dra några långtgående slutsatser utifrån ett litet urval av personliga berättelser. Polly Tommey reagerade med omedelbar ilska och vägrade svara på fler frågor.

Antivaccinrörelsen är inte den enda rörelsen där den personliga berättelser triumfar vetenskap och logiska resonemang. Filosofen Charles Taylor beskriver hur vi sedan 60-talet lever i en autenticitetskultur där var och en formar sitt liv och uttrycker sin individualitet genom sina val. Detta har enligt Taylor lett till en föreställning av att varje människa vägleds av sin inre sanning och att ingen därför har rätt att kritisera värderingar och val.

Jag förordar inte konfliktsökande, men önskar att vi skulle kunna diskutera saker på sakligt vis. Att vi inte genast tolkar en kritisk kommentar som hat eller slår ifrån oss så fort någon har åsikter om våra liv. Joel Halldorf brukar prata om att vara civiliserat oense, vilket är ett bra uttryck. Den personliga erfarenheten är viktig, men det blir farligt om den tillåts vara det enda som betyder något.

Billie Eilish nya stil

Artisten Billie Eilish verkar ha övergett sitt svart-gröna hår och lager-på-lager-stil till förmån för en mer klassisk (avklädd) kvinnlig look som för tankarna till Marilyn Monroe. I alla fall om man ska tro omslaget på Vogue där Eilish poserar.

DN-journalisten Greta Thurfjell skrev en krönika om detta och frågade sig varför Billie Eilish nu vill se ut precis som alla andra. Hon som gjort sig känd för att gå sin egen väg – och för att ge tjejer en alternativ kvinna att se upp till och spegla sig i.

Själv säger Eilish att hon gör precis som hon vill och att om hon vill posera halvnaken ska ingen lägga sig i det. Dessutom känner hon sig mycket mer åtrådd nu. Fler manliga blickar vill vila på hennes kropp.

Thurfjell har fått mycket kritik för sin krönika. I DN:s kommentarsfält ifrågasätter person efter person varför hon överhuvudtaget har åsikter om en annan kvinnas utseende och val. Billie får väl göra som hon vill! heter det.

Men om alla får göra som de vill, varför verkar alla ändå vilja göra exakt samma sak?

Johannes Widlund: Inte hela världen om jag äter en laxbit

Johannes Widlund är en härlig kille som de senaste åren läst, tänkt och föreläst om hållbarhetsfrågor utifrån kristen grund. Nu har han skrivit en bok på samma tema.

När jag var i 20-års åldern hade jag något som kan liknas vid ett grönt uppvaknade. Jag förstod lite mer av hur världen hänger ihop, hur ekosystemen fungerar, hur det jag gör kan få betydelse för människor på andra sidan jorden. Platsen där jag både fick lära och få utlopp för mitt nya intresse var rättvisenätverket SPEAK. Är för evigt tacksam för den tiden.

Det har gått nästan femton år sedan dess. Klimatkrisen är nu ännu mer akut, men ändå bemöter jag den inte med samma hoppfulla aktivism och handlingskraft. Allt oftare kan jag i stället hamna i något som liknar missmod. Just därför var det välgörande att prata med Johannes. Han beskriver hur livet blir större och vackrare när omsorgen om djur och natur får en central plats och visar hur vi tillsammans kan vara del av att upprätta skapelsen.

Här finns artikeln.

Individualism som spårat ur

En sak som den här pandemin har gjort uppenbar är att vi är gemenskapsvarelser; vi går under om vi inte får ses, om vi inte får vara nära. Och ÄNDÅ tror vi att vägen till lycka är att tänka på oss själva. Vi har liksom missat hela poängen med att relationer bygger på givande och tagande, att man ibland måste offra något för någon annans skull.

Jag tycker man hör det överallt: Tänk på dina egna behov. För den som fått lära sig att trycka bort sin vilja och gång på gång fått sina gränser trampade är det ett viktigt budskap. Men många av oss är redan ganska duktiga på att känna in våra behov och när vi uppmuntras att göra det ÄNNU mer kan det bli tokigt.

Som kvinnan som minsann skulle lyssna till sig själv och inte kompromissa. Hon som åkt till en kompis över helgen, men dissade alla aktivitetsförlag med förklaringen att hon ville vara sann mot sig själv och därför bara göra saker som hon kände lust till. Hon gav samma frihet till sin kompis, men hur mycket gemenskap blir det då?

När jag intervjuade teologen Roland Spjuth sa han en väldigt klok sak: Frihet är inte valfrihet. Frihet är att lära sig att älska.

Feminismen och jag

När jag var femton år ägnade jag all min vakna tid åt tre saker: skolan, kyrkan och elevrådet (ja, jag var/är en präktig person, var tom ”skolpolis”… don’t judge). I min roll som elevrådsordförande anordnade jag en demokrativecka på skolan och hade bland annat bjudit in en kvinna som skulle föreläsa om feminism. Men samma morgon som hon skulle komma till skolan ringde hon och sa att hon blivit magsjuk.

I det läget hade jag två val: ställa in eller hitta en ersättare. Eftersom jag precis hade läst boken Fittstim och kände mig ”upplyst” bestämde jag mig för att föreläsa själv. Jag befann mig i det nådefullt naiva tillståndet då jag ännu inte insett hur mycket jag inte kunde och gick därför in i mitt uppdrag både med självförtroende och stor entusiasm. Jag improviserade mest och minns att jag pratade mycket om att vi behandlar pojkar och flickor olika redan när de är spädbarn. Alla exempel jag drog var memorerade från boken jag nyss läst.

Det här var början på mitt feministiska uppvaknande. Jag var on fire! Men när jag tittar på mig själv idag kan jag konstatera att elden har falnat. Jag börjar fundera på om jag ens ska kalla mig feminist. Begreppet är så urvattnat, kan rymma vad som helst och används i vår del av världen allt för ofta som ett effektivt reklamknep för att kränga grejer till kvinnor.

Men så tänker jag om: tänker på hur priviligerad och tacksam jag är över att få leva i ett land där vi lever (relativt) jämställt. Det föder en lust att vilja kämpa för alla kvinnors rättigheter. Om jag sätter epitetet feminist på mig själv eller inte, känns mindre viktigt.

Häromveckan pratade jag med Dominikansystern Sofie och prästen Charlotte Frycklund om jämställdhet och feminism utifrån ett kristet perspektiv. En av dem kallar sig feminist, den andra gör det inte. Men de är överens om att kristendomen revolutionerade synen på kvinnan och om att Gud upprättar kvinnan totalt. Inför honom definieras vi inte utifrån vår karriär, eventuella barnafödande, utseende eller familj. Vi är värdefulla i egen rätt, skapade till Guds avbild och oändligt älskade. Det är det bästa feministiska budskap jag hört.

Roland Paulsen: Tro kan både hjälpa och förvärra vår oro

När jag häromdagen skulle hämta min cykel ur bostadsrättsföreningens källarförråd bad jag min fyraåring att vänta ensam på gården. Jag var bara borta en halv minut, men på den tiden hann jag tänka: Tänk om min dotter blir kidnappad nu! Tänk om hon inte är där när jag kommer upp!

I det läget lugnade varken bibelord om att inte bekymra sig eller den norske filosofen Lars Svendsens ord om att sannolikheten för att ett barn ska mördas av en främling är så liten att den helt borde ignoreras. I stället målade min hjärna upp katastrofscenarier och jag såg ansiktet på den kidnappade brittiska flickan Madeleine (den enda kidnappade jag hört om) flimra förbi. Jag hastade upp ur cykelförrådet med stirrig blick, bara för att få se min dotter lugnt stå och vänta, precis där jag lämnat henne.

Så ja, jag är en orolig typ. Kanske är det därför jag hade så stor behållning av att läsa Tänk om – en studie i oro och tyckte det var så intressant att få prata med författaren – sociologen Roland Paulsen. Här kan du läsa alla smarta saker han säger om varför det inte är en bra idé att försöka kontrollera livet, men varför det däremot är en fördel att vara kristen mystiker.

Risker nu och då

Fjorton år gammal åkte jag på kyrkans skidläger till Kittelfjäll. 70 mil i buss och sedan en vecka tillsammans med massa andra tonåringar och några ledare som bara var några år äldre än vi. Flera deltagare hade aldrig stått på ett par skidor, men kastade sig ut i backarna. Jag kunde åka, men mina lånade skidor var för långa och tydligen tyckte jag att det var töntigt med hjälm.

Detta var i början av 2000-talet och varken föräldrar eller ledare verkade reflektera över att det där med skidläger kunde varit ett riskfyllt projekt. Och tur var väl det! Annars hade jag varit utan en av mina bästa veckor i livet.

Men det verkar vara annorlunda nu. Häromveckan skrev sociologen Roland Paulsen i DN om att föräldrar är mer ängsliga än tidigare. Studier har visat att den radie från hemmet som barn fritt får röra sig inom har krympt markant sedan 80-talet. Då handlade det om kilometersträckor – idag får barnen knappt lämna tomten. Andelen barns om tillåts åka kollektivtrafik på egen hand blir också allt mindre. Detta trots att riskerna inte har ökat. Det är inte farligare att vara barn i dag än på 80-talet.

Och det är inte farligare att åka på skidläger i dag än 2001. Men jag märker att jag är en mamma av vår oroliga tid och har lätt för att se risker. Den dagen Miriam och Hedda ber om att få åka 70 mil i buss på skidläger med ett tonårsgäng och några nästan-vuxna ledare hoppas jag att jag är lika tillåtande som mina föräldrar var. Men jag är inte helt säker …

Björn Wiman: Kristnas ilska mot Judas banade väg för judehatet

Björn Wiman Foto: Peter Knutson

För tre år sedan mötte jag DN:s kulturchef Björn Wiman för en intervju i Storkyrkan i Stockholm. Vi pratade utifrån hans bok om klimatet och tittade på apokalyptisk kyrkokonst. Efteråt skrev jag det här reportaget.

Nu är Wiman aktuell med ny bok, den här gången om antisemitism. Boken heter ”Hatet mot judarna” och skildrar judehatets olika skepnader genom historien. Viktig och lärorik läsning!

Fördelen med att vara journalist är att man kan ta direktkontakt med författaren och fråga om saker som väcks under läsningens gång. Så det gjorde jag. Vårt samtal kretsade kring de kristnas skuld, sekulärt självbedrägeri och vikten av att vara hygglig.

Det där sista kanske låter banalt? Det är det inte. Hyggligheten har en djupare innebörd. Så här säger Wiman: ”I dag har vi ett samhällsklimat där auktoritära extrema krafter vunnit insteg, vilket gjort att minoriteter känner sig mer utsatta än tidigare. Tänk bara på judar i Malmö som är rädda för att gå på gatan. Om vi i ett sådant klimat börjar mötas varandras blick, hålla upp dörren, säga hej – ja följa gammaldags mänsklig sed – då skulle många fler känna sig trygga och samhället skulle bli en betydligt mindre farlig plats.”

Här finns artikeln.

Mitt bästa lyckoknep

Vill ni veta vad ni ska göra för att bli lyckliga?

Engagera er ideellt!!! (ja, efter pandemin då)

När man gör något av lust, bara för att det är meningsfullt, och när utbytet är bortom det monetära och mätbara, då händer nåt! Alla lyckohormoner släpps ut!

Jag har alltid dragits till föreningsliv och organiserade grupper och måste hejda mig för att inte låta en vanlig trevlig filmkväll med kompisar sluta med att jag startat en filmklubb. Under tonåren var jag tvungen att öva mig i att umgås med folk bara för att, inte för att vi skulle planera en välgörenhetskonsert eller förbereda en politisk påverkanskampanj. Men det var svårt! Det är ju så roligt att samlas kring ett gemensamt projekt, uppgå i ett vi, en vision, göra nåt praktiskt.

Här kommer en oldie but goldie från tiden då vi tyckte att det var helt naturligt med anti-köphets-aktioner mitt på stan.

Sida 1 av 9

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén