Att gå varsamt fram

På ett praktiskt plan påverkas jag lindrigt av den pågående pandemin; mitt vardagliga liv är ändå inte helt olikt mitt liv för två månader sedan. Men den stora skillnaden är att jag känner mig så skör, att jag pendlar i humöret på ett sätt jag inte brukar.

Jag och en vän pratade om det här under en promenad och vi konstaterade att sådant är läget nu. Ovisshet och osäkerhet som ett slags bottenackord i tillvaron gör att saker känns jobbigare än de annars gör. Därför gäller det att vara snäll – mot sig själv och mot andra. Nu är inte tid att starta onödiga konflikter, gå i clinch, eller ta upp allt man stör sig på hos en vän. Nu är inte en tid för stora meningsskiljaktigheter eller bråk.

Nu är en tid att gå varsamt fram.

Ytligheten

Lite bakgrundsinfo: Som tonåring/ungdom hade jag nästan fobi för shopping. Jag skojar inte. Mina föräldrar propsade på att jag skulle köpa nya kläder eftersom jag aldrig gjorde det, men jag var ovillig. Kläderna jag bar var nästan uteslutande arvegods från min två år yngre syster.

Samma sak när det gäller inredning. Har aldrig haft öga för det. I mitt första studentrum hade jag enbart de möbler som studenthemmet ställt dit – en säng i svart metall, ett rangligt nattduksbord och ett skrivbord i ek-imitation. Det enda jag minns att jag köpte själv för att ”piffa” var ceriserosa (!) gardiner, de billigaste som fanns på IKEA.

Mot bakgrund av det här är det närmast en chock för mig själv att jag igår:

1. fick ett enormt sug efter att känna mig snygg och därför började scanna nätet efter passande kläder. 2. lyssnade på en inredningspodd och därefter klickade hem en ljusmanschett från Svensk tenn OCH började flytta runt möbler i lägenheten på jakt efter ”rumslig harmoni”.

Vadan detta?

Häromdagen skrev Matilda Voss Gustavsson i DN att hon förstår människor som plastikopererar sig under krisen. Hon avslutade: ”jag saknar ytligheten på djupet”.

Kanske är det samma för mig. Fast jag inte vetat om det. Vi behöver ytlighet, likväl som vi behöver djupet. Och nej, jag kommer inte plastikoperera mig. Men kanske klicka hem en ny tröja?

Lever inte som jag lär

Saker jag i teorin är motståndare till:

  • Överdriven effektivisering
  • Fokus vid det mätbara
  • Det allt snabbare samhällstempot
  • Teknologins utbredande
  • Prestationskrav

När någon pratar eller skriver kritisk om detta nickar jag ivrigt ja! ja! så bra!

Men i praktiken: Stör mig jättemycket på långsamma människor och vill att allt ska gå snabbt. Om någon är seg på att ta på sig ytterkläder eller onödigt omständlig när den berättar en historia, suckar jag i mitt inre (100 procent ocharmigt, jag vet)

På jobbet återkommer jag till att vi måste höja ambitionsnivån, prestera mera. Det räcker inte med ”good enough”. Vi ska vara lika bra som DN! Och trots att jag är teknikfientlig, och dessutom kritisk till att var och varannan ska ta plats och vräka ut sina åsikter på sociala medier, har jag både blogg, instagramkonto och Facebook där jag gör just det – vräker ut mig.

Med andra ord: Jag jobbar fortfarande på att leva som jag lär.

Unorthodox

Har ni sett Netflix-serien ”Unorthodox”? Handlar om judiska Esty som flyr från den chassidiska communityn i Brooklyn, lämnar sin make och tar sig till Berlin i hopp om ett nytt liv. Klassisk bryta sig loss-story egentligen, men ovanligt välgjord och briljant gestaltad av skådespelarna.

Serien har blivit hyllad, men också gett upphov till en kulturdebatt om individualism och gemenskap. Joel Halldorf skrev i Expressen att den är ett tidstypiskt tecken på den enda bärande berättelsen i vår tid: att individens frihet går före allt annat och att gemenskap, så fort den är tajtare än en frimärksförening, anklagas för sekterism.

John Sjögren hakade på och i Svenska dagbladet skrev han personligt om hur han kände sig verkligt fri först dagen då han trädde in i katolicismen och istället för att leva helt oberoende av auktoriteter fick en lära, tradition och gränser att förhålla sig till.

Varken Halldorf eller Sjögren skulle argumentera för att den religiösa instängdhet och sociala kontroll som Esty upplever är av godo – tvärtom! – men de vänder sig mot den förenklade samtidsbilden av att oberoende är det högsta och bästa värdet.

Halldorf undersöker samma tematik när han i senaste numret av tidskriften Pilgrim skriver att frihet inte handlar om att göra vad som helst när som helst (en alkoholist med pengar på fickan utanför systembolaget är inte fri tex), utan snarare om att leva i enlighet med sin sanna natur. Och vad är vår sanna natur? Att vi är skapade för gemenskap! Livgivande, ibland utmanande, gemenskap.

Höra ihop

Oändligt med tid. Tom kalender. Så märkligt det är! Jag brukar vara duktig på att boka in grejer, men nu tar jag dagen precis som den kommer. Och det är som att jag har blivit ännu mer social, bara för att man egentligen inte ska.

Aldrig tidigare har jag pratat med kvinnan som bor vägg i vägg. Hon som har ett litet barn och alltid verkar vara ensam. Men så är de ute i lekparken och jag passar på. Utbyter några ord. Sedan börjar jag prata med sexåringen som åker kick-bike runt området och han lär mig några fraser på amarinja. Lite senare vinkar jag från balkongen och pratar om vädret med en promenerande 70 plussare. Så skönt med solen! Ja du! Man får passa på! Absolut!

Tänker på det här när jag läser Åsne Seierstads fina text i DN. Hon skriver om hur småsaker laddas med mening – ett leende, en vinkning, en blick. ”Vi sätter större värde på varandra nu när ingenting längre kan tas för givet”.

Jag märker det när jag går på promenad. Hur fler hälsar, nickar, ler. Som att vi säger ”we’re in this together”. Vi hör ihop!

Gästblogg: En förvuxen emo, förklädd till mamma

Min syster Hanna har aldrig skrivit professionellt, men hon har språket i sig. Det flyter så lätt, tonen är hennes egen. Under den senaste månaden har hon skrivit ett slags litterär Coronadagbok som en del av en kurs hon läser. Den uttrycker på ett bra sätt de motstridiga känslor man kan känna i den här krisen, så jag tänkte att ni skulle få läsa några utdrag. Bilderna är också tagna av Hanna. Hon bor i Stockholm med sin son Astor och studerar konst vid Akademi Valand.

. . .

Tisdag 31 mars 2020

Världen är flera stora utropstecken av KRIS just nu. Allt kraschar och faller samman. Konstigt nog känner jag att världen är mer levande än någonsin. Men det är väl när man är som närmast döden, livet känns som mest. 

Eller är det bara jag som går vinnande ur det här? Jag slipper Göteborg. Jag slipper övernattningar och dyra tågbiljetter. Jag behöver inte kompromissa mellan konsten och barnet. Jag kan få båda. För en stund. 

Onsdag 1 april 2020

Jag tog mig ut från lägenheten idag. Det var varmt och vår. Barnen lekte i lekparken. Allt var som vanligt. Jag hade nästan hoppats på något annat. Trodde att jag skulle ha hela Stockholm för mig själv, vandra runt i en stilla undergång med kyrkklockor som slog långsamma slag, men så var det inte. Allt var ungefär som vanligt. 

Och det var väl tur, att allt var som vanligt. Men återgå till det normala som jag hoppades på i början. Är det verkligen det jag vill? Det normala var egentligen aldrig normalt. 

Det högljudda, snabba och kalla. Har alltid velat ändra samhället, men förstått att det inte går. Kanske går det nu. 

Torsdag 4 april 2020

Har aldrig känt mig så inkluderad i samhället som nu. Den här kollektiva isoleringen gör att jag känner mig normal. Jag kan sätta mig själv i ett sammanhang, där jag kan relatera till andra människor.  Jag kan för första gången kallprata, för jag vet exakt vad jag ska prata om. Ännu bättre: jag har människor på två meters avstånd. Det bästa: jag slipper kramas. 

Det är lite betryggande att veta att jag delar samma vardag med alla de andra ute i samhället. Att allas tid slösas bort samtidigt och att livet inte pågår någon annanstans än här.

Fredag 5 april 2020 

Tycker synd om de äldre människorna i samhället. Det gör jag alltid. Men nu! Känner mig skyldig varje gång jag hajar till över att se en pensionär röra sig ute i samhället. Det där ser livsfarligt ut tänker jag. Och så alla som klarade sig, de som fyller 70 nästa år. Som nästan hoppar fram av stolthet för att visa sin spänstighet. Ålderismen eller dödsångesten har väl aldrig varit så tydlig som nu. 

Lördag 6 april 2020 

Jag skiftar mellan att vara irriterad och orolig. Läser att hela 2020 ska hållas inom folkhälsomyndigheternas riktlinjer.  Jag är mest irriterad av egoistiska skäl. Som att jag inte kan visa min film på filmfestivalen eller att de inplanerade utställningarna måste ställas in. Jag måste försöka ha perspektiv. Människor dör! 

Och så tänker jag på årets första dag – förklädd i apokalyps. Ett rött och rosa sken över hela lekplatsen och över min lilla son, på gungan. Såklart blir jag orolig. Orolig över spridningen, tanken på undergången och döden.

Söndag 7 april 2020 

När jag var sjuk tittade jag på nyheterna varje dag, hela tiden. Det tog upp lite för mycket tid. Tillslut blev jag till och med avslappnad av att se ett helt värdelöst dejtingprogram, bara för att få någon form av flykt från verkligheten.

Nu tittar jag inte längre. Nu tittar jag bara på tecknade rosa kaniner, som dansar till rysk technomusik. Min son har en märklig smak på barnprogram. Det går inte att stänga av, då blir det skrik. Och jag orkar inte ta den striden. Om det är något jag kommer bli knäpp av den här tiden, så är det av de rosa kaninerna. 

Tisdag den 9 april 2020

Fixar till mig mer för de digitala mötena än vad jag gör i vanliga fall. Jag blir så självmedveten framför skärmen.  Står inte ut med att behöva stirra på mig själv i tre timmar och förstå hur ful jag är. Sådant slipper man ju se i vanliga fall.  

Annars funkar det digitala livet för mig. Däremot vill jag inte ha kulturen eller människorna inpå mig hela tiden. Jag gillar kultur, men vill gärna välja vad jag ska se. Och det är inte nån skådis som läser en dikt hemma i köket, eller ett dansade par i vardagsrummet.  Människor försöker. Det är väl bra, att se det ljusa i mörkret osv. Men kan inte låta bli, att bli trött. Låt det bara vara mörkt ett tag. Tills vi kan komma ut på andra sidan. Befriade. Förhoppningsvis. 

Onsdag den 10 april 2020 

Tog tunnelbanan till Gullmarsplan. Det var lite glesare mellan sätena. Men det borde det väl rimligt vis alltid vara? Varför sätta sig bredvid någon om det finns möjlighet att slippa? De var en kvinna som satt sig mittemot mig, men tittade lite misstänksamt och flyttade senare vidare till ett säte längre bort. Människor tittar väldigt mycket mer nu, synar en på ett annat sätt, med paranoida ögon såklart. Men det är också något bekräftande i det. 

Och det absurda i att människor faktiskt går runt med munskydd och plasthandskar nu, i rädsla för att förgöras av varandra, och det ännu mer absurda i tanken på att jag redan börjat förhålla mig till det. 

Fredag den 12 april 2020 

Från mitt fönster är allt som vanligt. Jag bor på gatan för de ensamma. Gamla änklingar, änkor, åldringar, ungkarlar, frånskilda. Och så jag, ensamstående mamman. Förstår inte hur alla blivit samlade här. 

Jag spelade musik från balkongen. Den ensamma grannen som alltid sitter på sin balkong, diggade också med. Det är som en pust av lättnad över hela gatan. Våren är här, och bara till för oss, de introverta och ensamma. 

Den tidiga våren som en barndomsklyscha. Jag gillar tegel och tall tillsammans. Och stenfasad och påskliljor. Den tidiga våren, när alla barnen leker utan jacka. Friheten, förväntningar, vemodet och en stilla oro. Den tidiga våren är som alla andra tidigare vårar.

Lördag 13 april 2020 

Sommarplanerna börjar fallera. Slipper ha dåligt samvete över att jag inte orkar omfamna sommaren. Jag är en förvuxen emo, förklädd till mamma. Då är det svårt att desperat försöka skapa glada sommarminnen för min son.

I år blir det istället Farsta centrum i solnedgång. Sommarens hetta och tropiska nätterna på balkongen med musiken och rösterna som hörs på avstånd. Sommaren är ändå bara hysterisk, avklädd och svettig. 

Söndag 14 april 2020

Skönt att jag inte är samhällsviktig ändå. Jag har inte bidragit till samhället på flera år, så äntligen kan jag få något för det. Jag kan bara ta det lugnt. Det stilla livet, precis som vanligt, utan större förändringar.

Eller det kanske är samhällsviktigt nog att vara mamma till en 2,5 åring, som drar och sliter i en. Jag vet inte hur det ser ut för de andra. Människor förlorar väl jobben nu och relationer kan inte lappas ihop med desperata utlandssemestrar eller restaurangbesök. Psykologer måste helt klart vara de som går vinnande ur efterskalvet av det här. Eller präster. Människor kanske
kommer ut som frälsta ur det här? I det handfallna är det oftast bara de högre makterna som kan hjälpa.

Måndag 15 april 2020

Himalayas snötäckta bergstoppar syns nu. Himlen är ren. Det är ingen som flyger längre. Det finns ingen flygskam.  Nu finns det restaurangskam istället. Med all rätt. Måste människor tränga in sig på uteserveringar, bara för att solen lyser lite. Sitt hemma och tänk över livet. Få lite existensiell ångest. Det kan vara bra ibland. Att tänka. 

Acceptera det som är

Det är osäkerheten som är värst, brukar man ju säga. Oron som gnager innan man fått besked. Nu lever vi i osäkerhet dygnet runt och vet inte när beskeden kommer. Precis när jag i min enfald tänkte att det kanske börjar bli bättre (har inga belägg, bara önsketänkande) så dör Adam Alsing, och sjukdomen får ett känt ansikte. Oron väller över mig, jag flyr till litteraturen som alltid.

Jag funderar på hopp. Peter Halldorf skriver nånstans att ”hopp inte kan konstrueras, bara födas”. Sanna ord. Hopp är inget man kan trycka fram. Men man kan titta bakåt i tiden, se att det mesta löser sig, att vi har varit i kriser förr. Det kan ge i alla fall en strimma hopp.

Samtidigt finns det något vilsamt i att inte febrilt behöva leta efter hoppet, snarare landa i acceptans. Min syster skrev bra om det tycker jag:

”Människor försöker. Det är väl bra, att se det ljusa i mörkret osv. Men kan inte låta bli, att bli trött. Låt det bara vara mörkt ett tag. Tills vi kan komma ut på andra sidan. Befriade. Förhoppningsvis.”

Kanske är det en väg framåt? Att våga vara i sorgen och ovissheten. Och sedan att tänka att tids nog blir det bra. Ja, där kom hoppet, trots allt.

Som främlingar

För en månad sedan träffade jag Mikael Kurkiala, kulturantropolog och författare till boken ”När själen går i exil”. Över en kopp kaffe på Katedralkafét i Uppsala pratade vi om vilka existentiella resurser som finns i ett samhälle som vårt – ett samhälle där vi inte längre läser in våra liv i en större berättelse, utan där var och en filar på mer eller mindre bräckliga självförveklingsprojekt och är obenägna att lyssna på sekel av beprövad religiös erfarenhet. Kurkiala menar att detta gör oss till främlingar, inte bara för världen och för varandra, utan också för oss själva.

Här kan du läsa intervjun.

Av ömtåligt material

Det är påskafton och i den kristna berättelsen lever vi mitt emellan långfredagens sorg och påskdagens glädje – i gränslandet där allt är ovisst: Vad ska hända nu?

Samma sak känner vi nog såhär en dryg månad in i pandemin. Mycket är forfarande oklart, det är svårt att navigera. Jag läser analyser av krisen och fastnar för en som nobelpristagaren Olga Tokarczuk skrivit. Hon påminner om hur sköra vi är, sårbara.

Jag har erfarit den där sårbarheten i mig själv på ett nytt sätt under den här tiden. Min andes fattigdom, om man vill använda ett kristet uttryck. Hur lite jag kan kontrollera, hur svag jag är. Det är så mycket i Tokarczuk text som talade till mig. Jag klipper in ett avsnitt här under. Vet att det är långt, men lovar att det är värt att läsa:

”Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?

Viruset har ju påmint oss om vad vi så passionerat förnekade – att vi är sköra varelser, byggda av ömtåligt material. Att vi avlider, att vi är dödliga.

Att vi inte är avskilda från världen genom vår ”mänsklighet” och sällsynthet, utan att världen är ett slags stort nät där vi är fast, bundna till andra enheter med osynliga trådar av beroende och inflytande. Att vi är beroende av varandra och oavsett hur avlägsna länder vi kommer ifrån, vilket språk vi talar och vilken hudfärg vi har, blir vi sjuka på samma sätt, blir lika rädda, och dör på samma sätt.

Viruset fick oss att bli medvetna om att oavsett hur svaga eller försvarslösa vi känner oss, finns det människor runt omkring oss som är ännu svagare och behöver hjälp. Det påminde oss om hur ömtåliga våra gamla föräldrar och morföräldrar är och hur mycket de förtjänar vår omsorg.

Det visade oss att vår hektiska rörlighet hotar världen. Och det ställde samma fråga som vi sällan har haft modet att ställa oss: Vad är det egentligen vi letar efter?”

Inte samma för alla

Jag skrev tidigare att Coronakrisen gör att vi alla sitter i samma båt. Det är bara delvis sant. Som vanligt är det de svaga och sårbara som drabbas värst. De som inte kan åka till ett trevligt sommarhus, passa på att laga långsamma middagar eller ägna dagarna åt trädgårdsarbete. De som istället bor trångt, är sjuka, går till ett riskfyllt jobb eftersom ”hemmakontor” inte är ett alternativ. Barn som lever i familjer där föräldrarna hotar, slår, dricker för mycket alkohol. Klasskillnaderna blir uppenbara.

Det är också uppenbart att rasismen tar plats i den offentliga debatten. Jämför hur många som klandrade de svenska, välbeställda sportlovsresenärerna som åkte till italienska Alperna med hur många som nu lägger skulden på svensksomalier i Järva.

Och samtidigt som allt det här sker är uteserveringarna i Vasastan proppfulla.