Att inte kunna klä sig

Jag avundas de som har en klädstil, de som ser vad som passar ihop, de som kan klä sig snyggt. Själv är jag alldeles hopplös. Kan inte matcha, vet inte vad som passar min kropp. En gång i tiden var det så illa att folk kunde säga, men du har ju långa armar (ett exempel, vet inte om det stämmer) och jag svarade: Har jag?

När jag var femton år hade jag en period när jag ville ha lite roligare stil. Så då kläde jag mig i neon och stora plastörhängen. Ja, ni hör hur icke-snyggt det var. Ändå minns jag det som om jag kände mig cool.

När jag bodde i Spanien blev jag förvirrad och klädde mig i något slags spanskt mode, och sedan när jag bodde i USA klädde jag ut mig i opassande kostymer/dräkter för att jobbet krävde lite mer fancyness.

Och nu då? Har efter 30 år inte lyckats hitta kläder som passar mig. Förra sommaren kom jag på den briljanta idén att jag skulle se ut sju outfits som verkligen var snygga och så skulle jag bara alternera mellan dem, en outfit för varje dag i veckan. Men sedan kom kruxet. Jag skulle ju behöva hitta de där outfiten också. Och då blev det genast svårare.

Vecka 11 – Själasörjare och Sveriges tråkigaste stad

I veckan var jag i Köping, den lilla västmanländska industriorten som på 80-talet utsågs till Sveriges tråkigaste stad, men som nu gör succé i  Filip och Fredrik-filmen ”Tårtgeneralen.” Jag var där för att prata miljömedvetenhet med två killar som driver ett hantverksbageri och för att intervjua en man som blev förlamad efter en stroke och som nu medverkar i SVT:s program ”Om ett år.” Att vara ute på jobb är det allra roligaste med att vara journalist. Det får mig att känna mig levande.

Läst: Själasörjaren av Christine Falkenland. Jag trodde att jag skulle få intervjua henne, men så blev det tyvärr inte. Men när jag ändå fastnat i hennes senaste bok, tänkte jag att jag lika gärna kan läsa klart om den korrekta prästen Erlands och hans relation med ungdomskärleken Claudia.

Träffat: Oscar Osorio, colombiansk hjälte som fick fångarna på ett av världens farligaste att sluta mörda. Hur han gjorde? Läs här.

Inser nu att jag inte sett eller hört något den här veckan som är värt att dela med sig av. Har när jag tänker efter inte sett ett enda litet klipp och inte lyssnat på en enda podcast eller knappt en låt. Men tystnad är också bra. Och välbehövligt. Så veckans tips: tystnad!

Vecka 8 – Pastor Viveka, Agnes Lidbeck och pastorskärlek

Jag och Christoffer har återupptagit vår kvällstradition; macka och ett parti ticket to ride. Vi har spelat varje kväll den här veckan och jag har förlorat varje gång. Ändå är det lika kul. Tydligt att jag inte är någon tävlingsinriktad människa.

Läst: Jonas Helgessons senaste bok ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda”. Den var lättsam och trevlig och hade en och annan poäng, men inte min stil egentligen. Sedan läser jag ”Pastor Viveka och glada änkan” inför en intervju jag ska göra med författaren. Hennes serie om detektiv-pastorn ges ut på Albert Bonnier förlag har hittills sålt i 100 000 exemplar. Författaren är själv pastor i grunden och tron är genomgående i boken. Kul att det verkar gå hem i sekulära Sverige.

Sett: Solen! Ljuset!

Hört: Söndagsintervjun med författaren Agnes Lidbeck. Jag måste måste läsa ”Finna mig”. Har velat så länge, men inte kommit till skott. Men jag läser alltid det Lidbeck skriver i DN och gillar hennes stil. Hon verkar också vara en intressant person. I P1-intervjun pratade hon om hennes behov/rädsla för att skriva och mycket mer.

Träffat: Jag har inlett serien ”Så möttes vi” där jag träffar pastorspar som får dela sin love story. Man gillar ju sånt ändå. Kommer snart i en dagstidning nära dig.