Att vara medioker

Då och då (ganska ofta) dyker gulliga bebisbilder upp i mitt Instagramflöde. Vanligtvis får de mängder av kommentarer och när någon är helt ny på jorden väller lyckönskningar, med rätta, in. För ett tag sedan läste jag igenom ett gäng sånna kommentarer. Någon skrev ”du är en pionjär”. En annan ”du kommer skriva historia” och en tredje ”din framtid är så ljus att jag blir bländad.”

Och jag fattar att syftet är att peppa, men kommentarerna speglar också en människosyn som säger att det lilla barnet redan innan den första levnadsveckan är till ända, omgärdas av en förväntan av att ”bli någon” – en pionjär, historieskrivare eller något annat bombastiskt. Och där tror jag att vi gör oss själva en björntjänst. Även om jag är en optimistiskt lagd person som för det mesta ser möjligheter, tror jag inte på att försöka pumpa upp våra självförtroenden, varken på oss själva eller våra barn.

Istället har jag landat i den ljuvliga insikten att jag är ganska medioker. Och nu protesterar säkert alla världens livscoacher med uppmaningen att tänka större om mig själv och göra allt jag kan för att frigöra den potential som finns inombords. Jag protesterar tillbaka och vill säga att dels är det inte sant att jag har mängder med outnyttjad potential och dels att ett sånt tankesätt ofta leder till press och ouppnådda förväntningar.

Att se sig själv som en medelmåtta betyder inte att jag uppgivet rycker på axlarna och tror att jag inte kan något. Det betyder inte heller att jag inte värderar mig själv. Det är snarare en krass insikt i att jag inte är särskilt anmärkningsvärd. Kanske låter inte det här som ett superinspirerande förhållningssätt till livet, men jag lovar att det hjälper lugnet och friden på traven. Och kanske är det också mer realistiskt. Jag vet att min framtid inte är så ljus att den kommer blända, jag är inte någon pionjär och kommer förmodligen inte skriva historia. Däremot kanske jag kan betyda något för någon. För mig är det nog.

 

10 år av vänskap

Vid den här tiden för 10 år sedan var jag helt ny i Uppsala. Jag hade flyttat in i ett studentrum på 18 kvadrat, börjat plugga pol.kand på universitetet och kände noll personer i min nya stad. Men så hade jag hört att det skulle finnas en Elin i min klass som jag nog skulle gilla. På uppropet lyssnade jag extra noga och i pausen var jag pang på: ”Hej, är det du som är Elin?”. Det kan löna sig att vara påflugen. Elin och jag fann varandra direkt – först i vår nykterism (vi kastade oss spontant i varandras armar i glädje över att hitta en nykter kompis i nollningshysterin) och sedan i samhällsengagemanget, tron, samtalen och skratten.

Vänskapen med Elin ledde sedan till fler vänskaper och plötsligt var vi ett litet gäng. Vi var så peppade på varandra att vi vid första mötet genast pratade om att flytta ihop. Starta kollektiv! Dela tro och gemenskap! Leva miljövänligt! Det blev aldrig något jättekollektiv, men genom åren har vi bott tillsammans i olika mindre konstellationer. Och vänskapen består.

Jag är så tacksam för dessa människor. Så snälla, smarta, genuina, roliga och reflekterande. Tillsammans har vi byggt snögubbar som protesterar mot miljöförstöring, ordnat Thanksgivingmiddagar, stått på loppis, fixat event, rest till Etiopien, varit på bröllop, firat födelsedagar, hängt i skärgården, bett, sjungit, dansat och ätit mängder av linssoppa, fruktsallad och scones. Och så har vi samtalat. Grundtryggheten i gemenskapen gör att orden kan flyta lätt och fritt och att alla får ta plats. Även om vi inte ses lika ofta som förut, kommer de här människorna alltid finnas nära mitt hjärta. Länge leve vänskapen!<3

30!

1987 satte Patrik Sjöberg världsrekord i höjdhopp, såpoperan Varuhuset hade premiär och den första Bert-boken kom ut. Och så föddes jag. I fredags var det exakt 30 år sedan min födelse och oj, vad det var roligt att fylla år. Har känt mig överröst med kärlek.

Att fylla 30 öppnar också upp för reflektion. Vem har jag varit hittills och vilken typ av person vill jag bli? Det ska jag fundera på under veckan som kommer.

Miriam 1 år

I dag är det ett år sedan Miriam kom till världen.

Då, för ett år sedan, hade jag gått två veckor över tiden, vägde 25 kilo mer än vad jag brukar och gick, sakta, sakta på vattenfyllda fötter. Varje steg i högsommarvärmen var en ansträngning. Men så till slut, efter tårfyllda läkarmöten, igångsättning och till sist akut kejsarsnitt var Miriam född. Jag kommer aldrig glömma känslan när Christoffer höll henne intill mitt ansikte för första gången. Där var hon, vår dotter!

Och nu har det alltså gått ett år sedan den där dagen. Jag känner mig fortfarande lyckorusig när jag tänker på vilken förmån det är att få lära känna Miriam, denna glada och bestämda lilla människa som möter världen med stor och nyfiken blick, som skriker så fort hon åker vagn eller bil, men som är nöjd när hon får vinka åt medpassagerare på tunnelbanan. Hon som vägrat barnmat, men gärna äter fetaost, väljer dusch framför badbalja och som charmar oss gång på gång med sina tusen miner.

Att jag nu varit mamma i ett år känns naturligt och surrealistiskt på samma gång. Ibland ser jag mig själv utifrån och undrar: är det verkligen jag som är på sångstund och gör entusiastiska rörelser till ”imse vimse spindel”? Är det jag som vyssjar och stryker min hand över hennes lilla panna? Är jag en mamma nu? Och det är jag ju. En mamma som älskar sitt barn, men som ibland glömmer mellanmål, blöjor och extrakläder, som gick runt med felmonterad barnvagn i flera månader och som under vintern lindade in Miriam i fem filtar tills en annan mamma försiktigt upplyste om att det finns något som heter åkpåse.

Well well. Livet är större än praktiska göromål. Mitt bland blöjbyten och barnskrik är livets storhet, klyschigt nog, det jag tänkt mest på under det gångna året. Att först få känna hur livet växer inom mig och sedan få se hur ett litet spädbarn, månad för månad växer, lär sig och sedan stappligt börja utforska världen, det fyller mig med förundran. Livet alltså!

Lika lycklig som alla andra

En vän till mig som är psykolog har berättat att patienter som kommer till henne ofta uttrycker sin önskan om välmående med orden ”jag vill vara lika lycklig som alla andra.” Och visst kan det se ut som om ”alla andra” lever bekymmerslösa och härliga liv. I alla fall om man tittar på deras instagramflöden. Men instagram är ju inte verkligheten. I verkligheten är ingen immun mot olyckor, motgångar, förluster och hjärtesorg. I verkligheten känner vi oro och ångest, drabbas av utmattning och mindesvärdeskomplex. Det räcker med att glänta på dörren till vilken familj som helst för att hitta konflikter av olika slag.

Och allt det där vet vi ju, egentligen. Ändå lever myten om alla andras lycka vidare, sida vid sida med lögnen om att lycka är livets defaultläge och att allt annat än det är ett misslyckande. Våra förväntningar på vad livet ska leverera i form välmående är så högt ställda att de är omöjliga att infria. Så vi blir besvikna, och olyckliga.

I kyrkan som jag är med i, firar vi en gång i månaden kvällsmässa och som avslutning på den ber vi sinnesrobönen. Min favoritstrof i den bönen är: ”Ge mig nåden att leva någorlunda lycklig i detta liv och i fullkomlig salighet i det nästkommande.” Att leva någorlunda lycklig tycker jag är ett rimligt mål för det här jordelivet. Allt annat är bonus.

Sänkt standard

Häromdagen pratade jag och en bekant om att leva på landet versus att leva i stan. Efter mycket å ena sidan, å andra sidan konstaterade hon: ”man kan inte få allt.” En banal kommentar kan tyckas, men faktum är att vi ju lever som om man kunde få allt. Vi tror att vi kan maxa livet och trycka in träning och resor och ett fint inrett hem och rikt socialt umgänge och nära relationer till familj och ett vårdat yttre och glada barn och utvecklande arbete och tid för återhämtning och så vidare och så vidare. Inte konstigt att vi svarar att det är lite mycket just nu när någon frågar hur vi mår.

Som ett motgift till allt det där (och för att försöka undvika utmattning) tror jag mycket på att begränsa sig. På att sänka standarden. För egen del har jag till exempel bestämt att jag inte behöver bry mig om kläder, inte behöver träna om andan inte faller på, inte behöver ha koll på alla materiella prylar som man kan köpa till sitt barn och inte behöver kolla på tv mer än 1 timme i veckan. Jag inspireras av en bekant som bara köper fyra plagg om året och av en kompis som bara kollar sociala medier en gång á 10 minuter om dagen. Begränsningar kan paradoxalt nog leda till frihet. Och frihet vill vi ju alla ha. Kanske mest av allt.

Att vara cool

Jag har aldrig varit cool. Att vara cool kräver distans och det saknar jag helt. Istället vill jag ge mig hän, bli uppslukad och engagerad. En lärare jag hade önskade mig många stunder där engagemanget skulle bli så stort och viktigt att jag glömde tid och rum. Det är den finaste lyckönskningen jag fått. På senare tid har jag dock förstått att inte alla ser hängivenhet som eftersträvansvärt. Istället kan överlåtelse uppfattas naivt, som att man låter sig bli carried away och inte tänker eller reflekterar själv. Då är det bättre att betrakta på avstånd, att ha distans.

Distansen är behändig om man i mötet med andra människor vill undvika att verka underlägsen. Helst ska man vara lite äh-det-där-är-väl-inget-särskilt-händer-mig-hela-tiden. Det är liksom inte så coolt att vara den som blir uppspelt för att en kändis man gillar befinner sig i samma rum. Det är ännu mindre coolt om man då går fram till den kändisen och säger saker som ”jag älskar allt du gör”, ”du har förvandlat mitt sätt att se på tillvaron” eller i värsta fall sträcker upp händerna i luften och utbrister ”halleluja, alltså din RÖST”

Mönstret går igen när det gäller kärlek. Ingen vill vara den efterhängsna, den som inte fattar ”spelet” och hör av sig för ofta. När jag förstod att det var Christoffer jag ville vara med, hörde av mig väldigt ofta och dök upp i alla sammanhang där Christoffer råkade befinna sig. En kväll var jag på maskeradgasque, utklädd till den brittiska drottningen och ÄNDÅ fick jag för mig att gå till stället där jag visste att Christoffer skulle vara. Så där stod jag i min balklänning, Buttericks-tiara och Rule Britannia-band och hoppades att Christoffer skulle se vilken härlig person jag var. Inte cool någonstans. Tur för mig att Christoffer föredrog hängivenhet framför coolness.

Att klara sig själv

En programledare intervjuas i DN med anledning av sin 35-års dag. Hon berättar att det hon är mest stolt över i livet är att hon ”aldrig behövt springa till mamma och pappa och fråga om hjälp.” Hon konstaterar nöjt: ”det är ganska coolt.”

Samma konstaterande gjorde en kursare som jag läste retorik med för många år sedan. Vårt första tal skulle handla om oss själva och jag minns att kursaren bland annat lyfte fram att hon redan som fyraåring tagit bussen själv till förskolan. Självständighet hade följt henne hela livet och hon gav flera exempel på när hon klarat sig på egen hand. De andra kursarna imponerades.

Tidigare satte jag också en ära i att klara mig själv. Präglad av den svenska statsindividualismen och inspirerad av feminismen har jag värderat självständighet högt. Men jag börjar tänka om. Det lockar mig inte längre att vara oberoende, min egen lyckas smed, en ö i havet, för jag märker att strävan efter oberoende gör det lätt att missa den gemenskap vi är ämnade för. Vi blir ju till i mötet med andra, ett jag kräver ett du. Att ha nära, ömsesidigt beroende relationer och att då och då ödmjukt be om hjälp. Det tycker jag ”är ganska coolt.”