Lyckan

Såhär skrev en jag följer på instagram för ett tag sen:

”Sen mitt barn föddes har jag varit så lycklig. Känns både lökigt och tabu att skriva på nå vis men äh.”

Relaterar! Och undrar samtidigt: Hur kan det vara så att något som vi alla eftersträvar och i princip vänder ut och in på oss själva för att uppnå (dvs lycka) ändå har låg status?

Kanske beror det på konstnärsmyten. En sant intellektuell, kreativ människa måste ha kontakt med sitt inre för att kunna skapa och ju mörkare det är, desto mer stoff går att omvandla till konst. Glad konst är liksom inte så intressant.

Eller handlar det om att man tänker att en lycklig människa måste vara förljugen alternativt dumglad? För hur ska man annars kunna vara lycklig när världen ser ut som den gör?

Ja, jag spekulerar bara som ni märker.

En mycket smart person som jag intervjuade om just lycka sa så här:

”Vi måste komma ihåg att lycka kommer som en biprodukt av någonting annat. Den som primärt söker lyckan kommer inte att hitta den. Känslolägen är flyktiga, men den som söker en djupare mening i tillvaron, ett ansvar att axla, något som gör en engagerad – då plötsligt kan en lycka, och till och med en eufori, infinna sig”

Trist

Läser om utbrända författare i senaste Vi Läser. Ester Roxberg säger så här: ”Man ska alltid vara intressant, alltid leverera ett innehåll. Det tar över allt, hela ens liv”.

Så berättar hon att hon inte ens kunde slappna av när hon gick till psykolog. Även inför terapeuten ville hon verka intressant, säga genomtänkta saker, vara trevlig, ja, framför allt inte va tråkig.

Jag har nog själv en släng av det där. Och OBS jag tycker inte att jag är världens mest spännande person, men jag vill ogärna framstå som trist. Mycket annat går bra, men tråkig, nä.

I boken ”Tag och skriv!” berättar Klas Östergren att hans grundhållning är att inga människor förtjänar att kallas tråkiga. Om han träffar en människa som skulle kunna klassas som genuint tråkig, brukar han i stället försöka tänka på henne som oskildrad – att hon måste skildras för att framstå i sin fulla blom, eller åtminstone befinna sig i ett sammanhang för att komma till sin rätt.

Det är en sympatisk tanke, som implicerar att det är omöjligt att vara intressant eller intresserad hela tiden. Ibland är man inte i rätt sammanhang, ibland är man surmulen och trött. Och det är helt okej.

Varannan dag

Du verkar så stark Malina, är du det?

Frågan kom från en ny bekantskap som enbart ser mig i kyrkan. Där har jag ofta fullt upp. När Christoffer leder gudstjänsterna och predikar har jag Hedda i sele, Miriam i hasorna och är på väg att leda söndagsskola, öva med dansgruppen eller stämma av inför kommande event. Jag trivs så bra att jag förmodligen ser glad ut också.

Men människan är ju inte bara en sak. Jag är ambitiös och lat på samma gång. I dag sov jag till halv elva och kommer förmodligen tillbringa hela dagen i morgonrock.

Om jag är stark?

Ibland.

Självmedvetenhet

Jag var på en dejt en gång där jag var så nervös och ängslig för hur jag skulle framstå att jag blev stel som en pinne. Och självmedveten. Kunde knappt ta en tugga av maten utan att tänka på exakt hur det såg ut när jag förde maten till munnen eller hur det lät när jag tuggade. Det säger kanske sig själv att det inte blev någon kärlekshistoria av det där.

Självmedvetenheten är en obehaglig följeslagare. Utifrånblicken på en själv gör att hela tillvaron blir ansträngd. Jag övar mig ständig på motsatsen: självförglömmelsen. För visst måste det vara den bästa känslan, det bästa tillståndet? När man bara är, njuter av nuet, har flow, inte funderar på om kläderna sitter rätt.

I tisdags kväll upplevde jag en sån känsla. Vi ordnade barnkalas för en nioåring, åt tacos och tårta och lekte dansstopp. Och jag tänkte inte på mig själv en enda gång. Bara på barnens iver och glädje. Och på Samirs och Viktors ”Shuffla shuffla”.

Begränsningen

En av livets nödvändiga insikter: Jag kan bara leva ett liv. Ett val utesluter ett annat.

Det tänker jag på när jag sitter vid köksbordet och läser en artikel om språk. När ska jag ha tid att lära mig franska? funderar jag. Eller när ska jag resa till Sydamerika? När ska jag läsa Dostojevskij, Simone Weil och Thomas Merton? Bo utomlands? Plugga litteraturvetenskap? Läsa en master?

Svaret: Kanske aldrig.

Sånt jag pratar om

Min favoritprogramledare Jessica Gedin har ett roligt nyårslöfte. Hon har bestämt sig för att skriva ner konversationer hon har; vad hon pratar om och med vem, som ett sätt att komma ihåg livet. För det vi pratar om säger ju både något om oss själva och om tiden vi lever i.

Jag funderar på att göra samma sak, så vi provar! Här kommer min samtalsvecka:

Pratade med Christoffer om moderskap och faderskap, om hur stor del av identiteten det utgör.

Pratade med en åttaåring i min dansgrupp om förälskelse. Hon berättade att hon var kär i en kille i sin klass och sa fnittrande att han är kär i henne också.

Pratade med en familj som måste flytta om två veckor utan att veta var. Det kommer Migrationsverket bestämma. Vi pratade om oro och om att det är svårast för barnen.

Pratade med min nystartade bokklubb om boken ”Klubben”, framför allt om hur den nyanserar offerrollen och ger insikt i att oviljan att vara ett offer gör att man själv skriver om historien så att den blir mer hanterbar att leva med.

Pratade med min BVC-sköterska om det obehagliga i att det är så här varmt i januari, att körsbärsblommorna redan slår ut i Kungsträdgården. ”Ur led är tiden” sa hon. ”Ja” sa jag. ”Känns hopplöst” sa hon. ”Man måste försöka hålla hoppet vid liv” sa jag.

Med min dotters dagmamma pratade jag om samma sak.

Vem får klaga?

Jag är medveten om att jag lever ett privilegierat liv. Mat på bordet varje dag, stort socialt trygghetsnät, ingen rädsla för krig och konflikt. Dessutom är jag frisk och har en man och barn som jag älskar över allt annat. Får jag ändå klaga?

När jag var yngre, särskilt i tonåren, tänkte jag ofta på världens orättvisor och jämförde mitt liv med dem som lever i fattigdom i andra delar av världen. Om något kändes jobbigt försökte jag sätta det i perspektiv och tänka: det kunde ha varit mycket värre.

Den inställningen gjorde mig tacksam, men också duktig på förträngning av egna känslor och behov.

En dag pratade jag med en kompis om det här. Hon tittade fundersamt på mig och sa sedan: Men du vet ju inte hur det är att leva i krig, du kan inte föreställa dig hur det är att ha aids. Du vet bara vad som är jobbigt i ditt liv. Du borde ta dina känslor på allvar.

Och där någonstans insåg jag att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Översatt till idag: Man kan få klaga på sömnbrist och skrikande bebis och samtidigt vara oändligt glad och tacksam över att man ens har ett barn.

Tjugotjugo

Ta vilket nyår som helst under mina tonår och jag kan slå vad om att jag på nyårsafton sa något om att det nya året skulle bli det bästa någonsin. För sådan var jag då. Genuint käck.

Nu skulle jag aldrig göra några sådana utlåtanden. 2020 kan bli ett jättebra år, eller ett jättedåligt. Allt kan ju hända.

Jag kommer vara föräldraledig året ut, vilket känns som en oerhörd lyx. Förutom att ta hand om mina barn har jag tänkt att läsa och skriva, göra en kulturresa, åka till England, starta en sorts mini-kommunitet, fortsätta med dansgruppen och språkcafé och konfa.

Sedan har jag tänkt öva mig på gränssättning och i ödmjukhet. Två bra saker att ta med sig in i det nya decenniet.