Kategori: Vardag Sida 2 av 13

Sommarkväll

I söndags kväll promenerade jag längs Kungsholms strand och kände mig så upplivad! Jag hade varit på fest, vilket var första gången på väldigt länge. Kan inte ens minnas gången dessförinnan (var inget party animal pre-corona heller precis, men gick ändå på kalas nån gång ibland). När jag nu strosade mot tågstationen och tittade ut över vattnet tänkte jag på hur många underbara människor det finns i världen, på färgstarka personligheter och fördjupande samtal. Jag måste ha lett stort för mig själv, för rätt som det var visk-väste en mötande kvinna till sitt promenadsällskap: ”Såg du hur hon garvade åt mig?!” Och jag hann aldrig ropa tillbaka för att säga: Det var inte du som fick mig att skratta. Det var… livet!

Plugga igen

Jag har börjat plugga igen (bara strökurser, jobbar fortfarande som journalist) vilket har fått mig att tänka på mitt allra första möte med universitet och på hur annorlunda det känns att plugga nu, över 10 år senare.

Mitt allra första seminarium på statsvetenskapliga institutionen i Uppsala ägde rum hösten 2007. Jag var nyss fyllda 20 år och satt tillsammans med mina nya kursare vid träbänkar med stålben, i ett rum utan fönster. Längst fram satt doktoranden som var vår lärare och innan vi skulle diskutera ämnet för dagen lät hon alla presentera sig. Så la hon till: ”Och så kan ni väl berätta om vem er favoritfilosof är, och varför”.

Favoritfilosof?!? Jag som visste knappt namnet på en enda! Och det här var inte läget att komma ut som obildad – omgiven av ett gäng högpresterande nästan-vuxna som förmodligen var lika osäkra som jag själv, men som lyckades dölja det väl.

Jag letade i minnet efter någon filosof att gripa tag i. Platon? Var han filosof? Ja, det var han! Men vad visste jag egentligen om honom? Och kändes det inte föga originellt att presentera honom som min favorit?

Så var det min tur och jag hasplade ur mig att John Locke var min favoritfilosof. John Locke! Ja, å vad jag tyckte om honom! Framför allt hans tankar om rättvisa.

Läraren såg nöjd ut och sa: Å vad roligt, han är min favorit också (Score!) Jag log ett lättnadens leende och hoppades slippa följdfrågor (vilket jag gjorde).

Tretton år senare börjar jag alltså plugga igen och det känns väldigt annorlunda nu. Den allra största skillnaden är att jag inte är rädd för att framstå som dum. Om jag tidigare pluggade hårt för att slippa göra bort mig på seminarierna, pluggar jag nu av lust och nyfikenhet. Känns spontant som en bättre drivkraft.

Allas trädgård

Jag och Miriam sitter vid vårt köksbord och hon tittar ut genom fönstret, ut över området mellan låghusen där lekparken, tennisplanen och kullen med flaggstången finns. Så säger hon:

– Du och pappa brukar ju säga att vi inte har någon trädgård, men det har vi ju visst. Och den är jättestor! Den är allas trädgård, så då är den ju också vår.

Med ens blir jag medveten om vilket snävt synsätt jag har på ägande. Jag som tänkt att vi inte har någon trädgård för att vi inte har någon egen trädgård, men Miriam vänder på perspektiven och har ju egentligen ett mycket bättre sätt att se på saken. Jag borde bli mer som hon.

Sommar i skogen

Tidig morgon, dagg i gräset. Hämta dagens DN och höra naturen vakna för en ny dag. Morgonkaffe, P1 i bakgrunden och sol mot huden. Och sedan timmar av oplanerad tid.

Vi har byggt koja i skogen, rensat ett gammalt uthus och gjort om till kapell, badat, plockat blåbär, bakat bröd, spelat pippi-yatzi och pippi-memory, läst, skrivit, vilat.

Det har varit en underbar sommar. Och jag tror jag har blivit personlighetsförändrad. Hur ska jag annars förklara att jag njutit av att ta löpturer, laga mat och gå upp tidigt på morgonen? Kanske är det vad lantlivet gör med mig.

Sommarlov

Tar paus från bloggen i sommar. Ses i augusti! <3

Bilden och verkligheten

Om det något den här våren borde ha lärt oss (mig) är det att saker inte blir som man tänkt sig. Det mesta har ställts in – ofta med kort varsel. Ändå lever jag uppenbarligen kvar i föreställningen att vardagslivet ska bli som planerat.

Den här veckan till exempel. Christoffers första semestervecka. Jag tänkte: härlig cykelutflykt med familjen, teologistudier i ett svalt och tyst bibliotek för att sedan ta en kaffe i solen med någon annan student, spela tennis, läsa böcker på balkongen i junikvällen. Mmm!!

Men så här blev det: Tillbringade veckans dagar och nätter i sängen med en snorig och fyrtio grader varm ettåring som vägrade vara någon annanstans än fastklistrad vid mig.

Medan jag låg där och såg tiden rinna iväg och veckans planer tillintetgöras tänkte jag på hur stark bildfaktorn är. Hur jag hela tiden skapar bilder för hur något ska vara och hur besviken jag blir när bilden inte överensstämmer med verkligheten.

Skrev för ett tag sedan ett inlägg om att sänka förväntan på saker och ting. Verkar dock inte riktigt ha lärt mig det än.

Det som är möjligt

”Vi väntar oss att den andra människan ska ge oss just det vi mest längtar efter. Istället för att kravlöst och tacksamt ta emot vad hon verkligen kan ge.”

Gunnel Vallquist, få kunde som hon sätta ord på vad det är att vara människa. Dessa rader utmanar mig ständigt i mötet med andra. Och kanske är det en livslång övning att inte skapa bilder för hur något bör vara, utan i stället se och välkomna det som faktiskt är.

Den lilla stora glädjen

  • Himlens nyanser klockan åtta på kvällen, sedd från min favoritplats: läsfåtöljen i vardagsrummet.
  • Att ta vara på mat som är på gränsen att behöva kastas, men ändå lyckas göra en fin måltid av den.
  • Grannarnas balkong mittemot. De har piffat den så fint att jag blir glad varje gång tittar ut.
  • Att äta frukost med Miriam och få frågan: ”Mamma, kan du belätta om förskolan som du gick på när du var liten?”
  • Knastret i dammsugaren när mattan blir ren.
  • Nybakade bullar och ett glas kall mjölk.

Tjugonde maj

Jag har fått några linnedukar som tillhört min mormor, och när jag plockade upp dem kände jag direkt: de doftar som hon! Eller ja, som hennes hus. Som rummet där jag och Hanna brukade sova över. I det rummet fanns ett linneskåp i ek, fullt med kökshanddukar med broderade initialer. Och där fanns bäddsoffan med de prassliga påslakanen, och bordet som var täckt av de sladdriga klippdockorna vi klippte ut från HM-katalogen.

I dag, den tjugonde maj, skulle min mormor Maj-Britt fyllt år. Hon dog för nio år sedan och jag saknar henne mycket. Sista gången jag besökte henne kände jag på mig att det skulle vara sista gången. Hon jämrade sig i sängen och jag viskade: Jag älskar dig.

När jag läser Kristina Sandbergs trilogi om kvinnan som också hette Maj tänker jag mycket på min mormor. Hur hon precis som romankaraktären – och som de flesta andra kvinnorna i sin generation – alltid var på fötterna; lagade mat, diskade, ordnade bjudningar och bakade kakor som hon sedan trugade gästerna med. Ofta försakade hon det egna för andras skull.

Linnedukarna för mig tillbaka till köket på Asphagsvägen. Där står mormor i full färd med att göra risgrynsgröt till mig och Hanna. Jag ser hennes snabba steg, hennes runda gestalt och mjuka, leende ansikte. Och jag känner hur starkt hon lever i mig.

Bästa grannen

Min granne ringde mig igår: Hej, jag har tagit med blommor hem från kolonilotten, vill du ha?

Såklart jag ville! Och när jag kom dit räckte han också över en påse med hembakade bullar och biscotti.

Det här är alltså en 70+ granne som bor ensam och som jag rimligen borde uppmuntra i dessa tider. I stället är det han som uppmuntrar mig.

Och titta vad fint blommorna matchar med de två böckerna jag läser för tillfället:

Sida 2 av 13

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén