Kategori: Vardag Sida 2 av 16

Semlor och aska

Fettisdag idag och jag saknar Konditorn & Bagarn i Hökarängen som har de allra godaste semlorna. Bullarna är fluffiga, grädden len och mandelmassan nötig och har fin textur (ett ord jag lärt mig på Sveriges mästerkock och som jag nu blir osäker på om jag använder rätt)

Och efter semlor kommer fastan. Först askonsdag då jag ska få ett ask-kors tecknat i pannan och påminnas om att jag är stoft. Det låter kanska inte så uppiggande, men jag ser det som en befrielse – en möjlighet att få rätt perspektiv på sig själv och tillvaron.

Poeten och kulturskribenten Maria Küchen är inne på samma spår. Jag intervjuade henne om fastan och vi skrattade mycket trots att vi mest pratade om syndabekännelsen. Hur kan det vara så roligt? Jag vet inte, men det blev det när Maria Küchen pratade. Och så sa hon kloka saker. Som det här:

”När jag stämmer in i trosbekännelsen eller syndabekännelsen knyter det ihop mig med andra kristna i tid och rum. Det handlar inte om att jag – en individ i Välfärdseuropa 2021 – ska bli bekräftad just nu just här – utan det knyter samman mig med alla kristna. Det är stort!”

Här finns hela intervjun.

Och så fastan då… Har fortfarande inte bestämt mig om och hur jag ska fasta. Kanske från sötsaker? Sociala medier? Ord? Jag skulle vilja ha någon bra fastebok som följeslagare. Tipsa gärna om ni har nån.

Linked-in life

Nog för att bloggar (inklusive min egen) kan framstå som tillrättalagda och skrytiga, men har ni varit på Linked-in??

Det är ju en CV-sajt så jag fattar att syftet är att man ska basunera ut kompetenser, framgångar och utmärkelser, men det blir nästan olidligt att scrolla runt där. Framför allt är det plågsamt att gå in på min egen profil som jag skapade under en tid då jag ville ta mig fram i kommunikationsbranschen. För det första: Varför skriver jag på engelska? För det andra: Varför kryddar jag med ord som extensive research, highly appreciated och lägger in ordet strategic för att beskriva roller där jag inte alls hade något strategiskt ansvar.

Svaret är givet: För att framstå som bättre än jag är såklart.

Medan jag redigerar min Linked-in profil, byter till svenska och rensar bort alla onödiga beskrivningar om saker jag gjort, tänker jag på ett möte med Peter Halldorf för något år sedan. Vi talade om fastan. Och om ödmjukhet. Han sa: Ödmjukheten gör att vi inte behöver framstå som bättre än vi är, att vi inte ständigt behöver försvara eller hävda oss.

Vilken befrielse det finns i de orden. Men hur ska det bli verklighet? Ja, inte genom att hänga på Linked-in i alla fall.

Den jag är / den jag vill vara

Blå himmel, några minusgrader och gnistrande snö – finns det något finare väder? Jag tittar ut genom fönstret och njuter. Men betyder det att jag sedan gör mig en liten matsäck och går ut för en vinterpromenad eller pulkaåkning med barnen? Nej nej. Redan innan frukost dominerar andra tankar: det är säkert jättekallt ute, och det blir så meckigt med utomhusfika och det är ju faktiskt väldigt skönt att sitta inne i soffan med en bok. Slutsats: Jag stannar inne.

Hela helgen har gått och jag har inte lämnat lägenheten en enda gång. Jag känner mig tillfreds samtidigt som jag också önskar att jag vore annorlunda. Det vore härligt att inte se så många hinder när det kommer till uteliv och fint att kunna njuta mer när jag väl är ute. Frågan är: Ska jag försöka bli mer frilufsig eller kapitulera och acceptera mig själv som hemmakatt?

Samma sak undrar jag när det gäller utseende. Jag vill gärna vara fin, men det tar ju SÅ mycket tid om man ska försöka vara det. Hudvårdsrutiner, smink och hårvård är inte min grej. En gång sminkade jag mig i dovt badrumsljus (tänkte inte på att det finns något fiffigt som heter lampa) och jag funderade inte ens på hur jag såg ut förrän jag kom till kyrkan och en av mina danstjejer (9 år gammal) säger: Malina, alltså HUR ser du ut? Läppstiftet är ju utsmetat kring hela munnen.

Frågan är om jag borde anstränga mig mer. Kanske läsa på om hudvård och smink? Eller kapitulera? Vara nöjd med hur jag ser ut även om jag inte ser ut som mitt bästa jag?

Det är frågorna som upptar min söndagskväll. Hoppas ni haft en fin helg, ute eller inne, piffiga eller inte.

Ge mig nåt glatt!

I veckan intervjuade jag en man, vars son tagit sitt liv. Jag kunde inte hålla tårarna borta och var totalt oprofessionell i vårt videomöte.

Därefter läste jag boken ”Dödsdömd” om Asia Bibi. Under nio år satt hon fängslad under omänskliga förhållande, ständigt rädd för att dödsdomen mot henne skulle verkställas.

Sedan skrev jag ut min intervju med Roland Paulsen som handlar om oro, ångest och tvångsbeteende.

Nu känner jag ett närmast akut behov av någonting glatt. Blev därför SÅ glad när jag kom på att mello börjar imorgon! Ååå! Vill bara ha glitter och banala texter och fula scenkläder och dåliga skämt. Verklighetsflykt precis i rätt tid.

Varför jag blev journalist

Fick en fråga om jag kunde berätta mer om min väg till journalistyrket. Såklart jag kan!

En dag i åttan knackade det på dörren till vårt klassrum. Två representanter från Svenskt Näringsliv stegade in med famnen full av glass, blommor och diplom. Det visade sig att blommorna och diplomen var till mig och min klasskompis Annika. Vi hade vunnit, respektive kommit tvåa (jag kom tvåa) i en uppsatstävling där man skulle skriva om sitt drömyrke. Både jag och Annika hade skrivit om att vi ville bli journalister.

Men efter gymnasiet, när det var dags att välja inriktning i livet, tappade jag bort min dröm. Jag lyssnade på rösterna som sa att mediebranschen kräver vassa armbågar och att det nästintill är omöjligt att få en anställning. Jag tvivlade på min förmåga, och läste statsvetenskap i stället.

Såhär i efterhand är det tydligt att jag valde fel. Varför sökte jag inte journalisthögskolan? När jag var mammaledig 2016 fick jag tid att tänka om. Jag passade på att läsa en distanskurs i journalistik och kände starkt: Det är ju DET HÄR jag gillar att göra.

En av uppgifterna i kursen var att intervjua en journalist som man ser upp till, så jag skickade ett mejl till Matilda Gustavsson på DN. Till min förvåning tackade hon ja.

Det blev ett fint möte som resulterade i den här artikeln. Jag var så nervös inför att skicka den till Matilda, men hennes respons var positiv och hon skrev: Den här skulle kunna publiceras i DN anytime.

Tänk vad ord i rätt tid kan göra. Stärkt av Matildas ord, tänkte jag: Jag kanske kan det här, jag kanske kan jobba med att skriva ändå. Ungefär samtidigt kom en jobbannons ut från tidningen Dagen. De sökte någon som kunde skriva om kultur och göra personporträtt. Jag kunde inte tänka mig något roligare och trots att en 15-poängs distanskurs i journalistik inte är mycket att skryta med, ville jag chansa.

Jag kom till intervjun och fick massa frågor som jag inte hade en aning om. Är du snabb? (Jag tror det) Hur lång tid tar det för dig att skriva 6000 tecken om du gjort intervjun? (Hade ingen aning om hur mycket 6000 tecken var, men chansade på en dag, vilket visade sig vara allt för långsamt)

Hur som helst så fick jag chans att göra ett arbetsprov, vilket blev den här artikeln. Och sedan fick jag jobbet! Utan Matildas ord hade jag aldrig sökt.

Hur det gick för Annika? Jodå, hon blev också journalist 🙂

Den jag blir med dig

När jag gör intervjuer spelar jag oftast in samtalet, men att lyssna i efterhand kan vara en plågsam upplevelse.

Det handlar inte om dem jag intervjuar. Nej, de är oftast vältaliga och genomtänkta. Det handlar snarare om mig, min röst och mina ibland trevande – men också ibland – allt för direkta frågor.

En upptäckt jag gjort när jag lyssnat är att min röst förändras beroende på vem jag pratar med. Det är uppenbart om personen jag intervjuar gör mig nervös, är någon jag vill imponera på eller någon som jag känner mig likgiltig inför. Rösten kan vara avslappnad och behaglig men också taggig och spänd. Och samtalet brukar bli därefter.

Den här lilla upptäckten påminner mig om att vi blir till i relation till varandra. Tidigare tänkte jag att det var någonting negativt om jag inte var absolut likadan oberoende av vem jag umgicks med, men nu har jag tänkt om. Vi är dynamiska varelser – levande – och det vore konstigt om vi var exakt likadana hela tiden. Olika människor plockar fram olika sidor. Och olika röster, uppenbarligen.

Spåren efter oss

Vi åker pulka, men Miriam hejdar sig ständigt: ”Mamma, är det här spår efter mig?”

Jag har tidigare skrivit om människans längtan efter att lämna spår och när jag ser min dotters iver blir jag påmind. Rätt använd kan den längtan användas till stordåd, men om den missriktas och överdrivs kan den snarare bli tvångsmässig och destruktiv. Analogin med spåren i snön gör mig medveten om att en nypa ödmjukhet är på sin plats. När temperaturen stiger, är spåren ett minne blott.

Jobbstarten

Jag går till mitt temporära kontor med svikt i steget. Sjunger på vägen dit. Ja, det är sant. Det är uppenbart att jag har längtat efter det här: att ha en hel dag av läsande och skrivande. Och sedan efter nattvilan: få göra samma sak igen. Och igen.

Jag bokar intervjutid med en jesuit som skrivit om lek, mejlar min favoritsociolog för att få prata om oro, lägger upp struktur för ett stort reportage jag ska göra under våren. Lyxen i att få välja och vraka.

Nystartsförälskelsen gör mig extra optimistisk. Till och med buggiga videomöten känns kul.

Saker att hoppas på

Livet kan bli hur som helst, det vet vi ju. Ingenting går att ta för givet. Men det finns ändå några saker som jag hoppas få göra under 2021:

  • Resa runt i Sverige och intervjua spännande människor, gärna norrut så jag samtidigt kan träffa Elin.
  • Skriva längre reportage, essäer och litteraturkritik
  • Leda författarsamtal på en scen
  • Tillbringa sommaren på engelska L’Abri
  • Ordna barnläger
  • Åka på tyst retreat

Vad hoppas du kunna göra?

Hejdå 2020

Är det värt att försöka sig på en årssummering?

Vill helst inte skriva om hur vi lärde oss att det finns en kinesisk stad som heter Wuhan och först skockade: ”Corona, det är väl en ölsort?” för att sedan gå bananas och hamstra toapapper, pasta och konserver. Vill inte heller skriva om hur andra människor blev potentiella hot eller om hur ovissheten satte sig i kroppen. Hur presskonferens klockan två blev en ny rit och tanken på huruvida ens nära och kära följde restriktionerna, en mental följetong.

Jag vill inte heller skriva om de svåra besked som drabbat mig på ett personligt plan. 2020 har varit ett sjukdomsår för flera av mina närstående. Andra sjukdomar tar ju inte paus bara för att det är pandemi.

Men jag vill skriva (och minnas) det som ändå varit ljust: en lång sommar på landet, en studiecirkel, en loppisutflykt. Att plugga teologi och läsa jättemånga bra böcker. Upptäcka poesi! Och bli bättre på att laga mat. Känna mig nära mina vänner på ett nytt sätt, fastän vi inte setts. Få nya vänner. Spela tennis. Umgås med min man och mina barn. Och med alla andra barn i dansgrupp och språkcafé och söndagsskola.

Under pandemin har Lötenkyrkans kyrktorg blivit mitt nya vardagsrum. Rymliga ytor, alltid någon på plats som tar en kopp kaffe eller hänger i soffan. Vi har kunnat småprata på avstånd, ojat över sakernas tillstånd och funnit tröst i varandra. Kyrkans öppna dörrar har gett normalitet mitt under ett onormalt år.

Till sist bjuder jag på en favoritbild från året: Miriam som Gullan i Pelle Svanslös <3

Sida 2 av 16

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén