När det här är över …

Foto: Hanna Abrahamsson

… ska jag ta nattåget till Elin, hälsa på Hanna och Astor i Stockholm och fika på Konditorn & Bagarn i Hökis. Boka om resan till L’Abri och kanske åka till Gotland?

… fira mässa i en fullsatt kyrka igen …

…. gå på bio, teater, konsert …

… sluta vara misstänksam om någon hostar…

…. komma ihåg att vi är ett.

Vad ska ni göra?

Sinnesro

Jag sitter i min soffa och dricker uppvärmt kaffe. Min fjärde kopp. Försöker bota tröttheten men den försvinner inte. Hedda sover i rummet bredvid. Miriam och Christoffer lägger alfabetspusslet på hennes rum. Vår planerade semester har blivit hemester. Ikväll ska jag ha en konfalektion om psykisk hälsa. Tänkte utgå från sinnesrobönen. Finns så många nycklar till välmående i den. Kanske särskilt nu, mitt i krisen.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – på samma sätt som Du –
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
​i det tillkommande.”

Utelivet

Jag är ingen friluftsmänniska. Långt ifrån. Om jag får välja mellan ute och inne väljer jag alltid inne (usch vad trist det låter nu när jag skriver det).

Men eftersom det numera är säkrast att umgås i friska luften anpassar jag mig efter det och ja, börjar gilla det. Till exempel har jag köpt en cykel och känt frihetskänslan i att snabbt kunna ta mig fram, strängat om mitt gamla tennisracket för att kunna spela på utomhusplanen vid vårt hus och gjort picknickutflykt med nya kompisar till Uppsala högar.

Och i dag när jag gick en promenad förbi ett litet skogsområde såg jag hur en dam rullat ut sin rollator mitt i en öppning i skogen och slagit sig ned. Omringad av fågelkvitter och nykläckta bladknoppar sträckte hon ansiktet mot solen, blundade och njöt. Jag var nära att göra henne sällskap.

Höra ihop

Oändligt med tid. Tom kalender. Så märkligt det är! Jag brukar vara duktig på att boka in grejer, men nu tar jag dagen precis som den kommer. Och det är som att jag har blivit ännu mer social, bara för att man egentligen inte ska.

Aldrig tidigare har jag pratat med kvinnan som bor vägg i vägg. Hon som har ett litet barn och alltid verkar vara ensam. Men så är de ute i lekparken och jag passar på. Utbyter några ord. Sedan börjar jag prata med sexåringen som åker kick-bike runt området och han lär mig några fraser på amarinja. Lite senare vinkar jag från balkongen och pratar om vädret med en promenerande 70 plussare. Så skönt med solen! Ja du! Man får passa på! Absolut!

Tänker på det här när jag läser Åsne Seierstads fina text i DN. Hon skriver om hur småsaker laddas med mening – ett leende, en vinkning, en blick. ”Vi sätter större värde på varandra nu när ingenting längre kan tas för givet”.

Jag märker det när jag går på promenad. Hur fler hälsar, nickar, ler. Som att vi säger ”we’re in this together”. Vi hör ihop!

Gästblogg: En förvuxen emo, förklädd till mamma

Min syster Hanna har aldrig skrivit professionellt, men hon har språket i sig. Det flyter så lätt, tonen är hennes egen. Under den senaste månaden har hon skrivit ett slags litterär Coronadagbok som en del av en kurs hon läser. Den uttrycker på ett bra sätt de motstridiga känslor man kan känna i den här krisen, så jag tänkte att ni skulle få läsa några utdrag. Bilderna är också tagna av Hanna. Hon bor i Stockholm med sin son Astor och studerar konst vid Akademi Valand.

. . .

Tisdag 31 mars 2020

Världen är flera stora utropstecken av KRIS just nu. Allt kraschar och faller samman. Konstigt nog känner jag att världen är mer levande än någonsin. Men det är väl när man är som närmast döden, livet känns som mest. 

Eller är det bara jag som går vinnande ur det här? Jag slipper Göteborg. Jag slipper övernattningar och dyra tågbiljetter. Jag behöver inte kompromissa mellan konsten och barnet. Jag kan få båda. För en stund. 

Onsdag 1 april 2020

Jag tog mig ut från lägenheten idag. Det var varmt och vår. Barnen lekte i lekparken. Allt var som vanligt. Jag hade nästan hoppats på något annat. Trodde att jag skulle ha hela Stockholm för mig själv, vandra runt i en stilla undergång med kyrkklockor som slog långsamma slag, men så var det inte. Allt var ungefär som vanligt. 

Och det var väl tur, att allt var som vanligt. Men återgå till det normala som jag hoppades på i början. Är det verkligen det jag vill? Det normala var egentligen aldrig normalt. 

Det högljudda, snabba och kalla. Har alltid velat ändra samhället, men förstått att det inte går. Kanske går det nu. 

Torsdag 4 april 2020

Har aldrig känt mig så inkluderad i samhället som nu. Den här kollektiva isoleringen gör att jag känner mig normal. Jag kan sätta mig själv i ett sammanhang, där jag kan relatera till andra människor.  Jag kan för första gången kallprata, för jag vet exakt vad jag ska prata om. Ännu bättre: jag har människor på två meters avstånd. Det bästa: jag slipper kramas. 

Det är lite betryggande att veta att jag delar samma vardag med alla de andra ute i samhället. Att allas tid slösas bort samtidigt och att livet inte pågår någon annanstans än här.

Fredag 5 april 2020 

Tycker synd om de äldre människorna i samhället. Det gör jag alltid. Men nu! Känner mig skyldig varje gång jag hajar till över att se en pensionär röra sig ute i samhället. Det där ser livsfarligt ut tänker jag. Och så alla som klarade sig, de som fyller 70 nästa år. Som nästan hoppar fram av stolthet för att visa sin spänstighet. Ålderismen eller dödsångesten har väl aldrig varit så tydlig som nu. 

Lördag 6 april 2020 

Jag skiftar mellan att vara irriterad och orolig. Läser att hela 2020 ska hållas inom folkhälsomyndigheternas riktlinjer.  Jag är mest irriterad av egoistiska skäl. Som att jag inte kan visa min film på filmfestivalen eller att de inplanerade utställningarna måste ställas in. Jag måste försöka ha perspektiv. Människor dör! 

Och så tänker jag på årets första dag – förklädd i apokalyps. Ett rött och rosa sken över hela lekplatsen och över min lilla son, på gungan. Såklart blir jag orolig. Orolig över spridningen, tanken på undergången och döden.

Söndag 7 april 2020 

När jag var sjuk tittade jag på nyheterna varje dag, hela tiden. Det tog upp lite för mycket tid. Tillslut blev jag till och med avslappnad av att se ett helt värdelöst dejtingprogram, bara för att få någon form av flykt från verkligheten.

Nu tittar jag inte längre. Nu tittar jag bara på tecknade rosa kaniner, som dansar till rysk technomusik. Min son har en märklig smak på barnprogram. Det går inte att stänga av, då blir det skrik. Och jag orkar inte ta den striden. Om det är något jag kommer bli knäpp av den här tiden, så är det av de rosa kaninerna. 

Tisdag den 9 april 2020

Fixar till mig mer för de digitala mötena än vad jag gör i vanliga fall. Jag blir så självmedveten framför skärmen.  Står inte ut med att behöva stirra på mig själv i tre timmar och förstå hur ful jag är. Sådant slipper man ju se i vanliga fall.  

Annars funkar det digitala livet för mig. Däremot vill jag inte ha kulturen eller människorna inpå mig hela tiden. Jag gillar kultur, men vill gärna välja vad jag ska se. Och det är inte nån skådis som läser en dikt hemma i köket, eller ett dansade par i vardagsrummet.  Människor försöker. Det är väl bra, att se det ljusa i mörkret osv. Men kan inte låta bli, att bli trött. Låt det bara vara mörkt ett tag. Tills vi kan komma ut på andra sidan. Befriade. Förhoppningsvis. 

Onsdag den 10 april 2020 

Tog tunnelbanan till Gullmarsplan. Det var lite glesare mellan sätena. Men det borde det väl rimligt vis alltid vara? Varför sätta sig bredvid någon om det finns möjlighet att slippa? De var en kvinna som satt sig mittemot mig, men tittade lite misstänksamt och flyttade senare vidare till ett säte längre bort. Människor tittar väldigt mycket mer nu, synar en på ett annat sätt, med paranoida ögon såklart. Men det är också något bekräftande i det. 

Och det absurda i att människor faktiskt går runt med munskydd och plasthandskar nu, i rädsla för att förgöras av varandra, och det ännu mer absurda i tanken på att jag redan börjat förhålla mig till det. 

Fredag den 12 april 2020 

Från mitt fönster är allt som vanligt. Jag bor på gatan för de ensamma. Gamla änklingar, änkor, åldringar, ungkarlar, frånskilda. Och så jag, ensamstående mamman. Förstår inte hur alla blivit samlade här. 

Jag spelade musik från balkongen. Den ensamma grannen som alltid sitter på sin balkong, diggade också med. Det är som en pust av lättnad över hela gatan. Våren är här, och bara till för oss, de introverta och ensamma. 

Den tidiga våren som en barndomsklyscha. Jag gillar tegel och tall tillsammans. Och stenfasad och påskliljor. Den tidiga våren, när alla barnen leker utan jacka. Friheten, förväntningar, vemodet och en stilla oro. Den tidiga våren är som alla andra tidigare vårar.

Lördag 13 april 2020 

Sommarplanerna börjar fallera. Slipper ha dåligt samvete över att jag inte orkar omfamna sommaren. Jag är en förvuxen emo, förklädd till mamma. Då är det svårt att desperat försöka skapa glada sommarminnen för min son.

I år blir det istället Farsta centrum i solnedgång. Sommarens hetta och tropiska nätterna på balkongen med musiken och rösterna som hörs på avstånd. Sommaren är ändå bara hysterisk, avklädd och svettig. 

Söndag 14 april 2020

Skönt att jag inte är samhällsviktig ändå. Jag har inte bidragit till samhället på flera år, så äntligen kan jag få något för det. Jag kan bara ta det lugnt. Det stilla livet, precis som vanligt, utan större förändringar.

Eller det kanske är samhällsviktigt nog att vara mamma till en 2,5 åring, som drar och sliter i en. Jag vet inte hur det ser ut för de andra. Människor förlorar väl jobben nu och relationer kan inte lappas ihop med desperata utlandssemestrar eller restaurangbesök. Psykologer måste helt klart vara de som går vinnande ur efterskalvet av det här. Eller präster. Människor kanske
kommer ut som frälsta ur det här? I det handfallna är det oftast bara de högre makterna som kan hjälpa.

Måndag 15 april 2020

Himalayas snötäckta bergstoppar syns nu. Himlen är ren. Det är ingen som flyger längre. Det finns ingen flygskam.  Nu finns det restaurangskam istället. Med all rätt. Måste människor tränga in sig på uteserveringar, bara för att solen lyser lite. Sitt hemma och tänk över livet. Få lite existensiell ångest. Det kan vara bra ibland. Att tänka. 

Blaskigt kaffe

På ett café i stan sitter två damer. De fikar tillsammans, men vid varsitt bord. Som man ju gör nuförtiden.

Den ena, förväntansfull:

– Å jag är så sugen på kaffe!

Hon tar en klunk – och blir besviken.

– Näee!! Det var blaskigt!

Den andra:

– Nää, guuu va hemskt!

– Aa… inte kul …

– Nä, guu vad hemskt!

I en tid då många saker är hemska, finns det ändå något litet skönt över att även blaskigt kaffe kan kvala in …

Påskens finaste

Att väckas av en liten tjej som full av entusiasm frågar: Är det mollon nu??

Att se altaret i kyrkan prydas av påskliljor som påminner om mysteriet – att han som var död, lever igen och att ljuset har segrat över mörkret.

Att vara med på söndagsskola utomhus med barn som springer sig svettiga för att de vill hitta de gömda äggen.

Att önska grannar glad påsk.

Att få hembakat bröd från en vän.

Att bjudas på middag och prata om påven och otippat mycket om Chris O’Neil.

Att kvällsfika med tända ljus, be aftonbön och förtrösta på att allt blir bra till slut.

Glad påsk!

Man gör vad man kan

Mellan de gula sjuttiotalshusen där vi bor, finns en gård. Den ser kalare ut sedan de sågade ner det stora kastanjeträdet och bara lämnade en grön, liten kulle med en flaggstång kvar. Där sitter nu två barn – jag skulle gissa 12-års åldern – på en blå, stor fleecefilt. De äter popcorn direkt ur micropåsen och jag föreställer mig att de velat ”hitta på nåt”. Så kom de på att även om de inte kan gå så långt kan de ju i alla fall gå ut på gården. Kanske ta med en filt? Ha en liten picknick?

Det finns något rörande över bilden jag ser genom mitt fönster. Det är inte ens varmt ute, himlen är genomgrå och det blåser. Platsen är inte mysig, popcornen förmodligen kalla. Men där sitter de två vännerna och pratar. Kanske delar de hemligheter med varandra. De befinner sig mellan barn och tonåring och har tagit sig ut. Bara till gården. Men i alla fall.

Ett år i Uppsala

Jag var nitton år första gången jag flyttade till Uppsala. Hade aldrig varit här tidigare, kände inte en människa och visste knappt vad jag valt för utbildning. Ändå minns jag beslutet som självklart. Jag bara bestämde mig – huxflux – det blir Uppsala! Och tur var väl det! Framför allt eftersom den här staden gav mig både min man och vänner för livet.

Sedan flyttade vi ändå härifrån, bodde i huvudstaden och funderade fram och tillbaka var vi skulle landa som familj (Borde vi inte stanna i Stockholm? Kanske bo på småländska landsbygden? Eller varför inte Linköping?) Men sedan stod det klart: Vi återvänder! Och tur var väl det!

Nu har vi bott här i ett år. Livet har blivit enklare. Vi kan vara mer spontana, umgås med fler typer av människor. Allt är nära.

Så tack Uppsala! Vi kommer inte lämna dig igen.

Små och stora sorger sida vid sida

Jag har så svårt för att inte jämföra lidande. Standardtanke i mitt huvud: Vem är jag att klaga? Jag har ju X, Y och Z. Jag borde enbart vara tacksam.

Men så läser jag kloka ord av Elin och påminns om att ja! så här är det ju:

”Om du vill gråta över att du inte får träffa dina kompisar, att påskresan blev inställd eller att du inte kan åka till affären och köpa glass när du är krasslig, gråt över det. Håll inte inne för att det finns andra som har det värre. Det finns alltid någon som har det värre”.