I do me, you do you

Bianca Ingrosso har lagt fillers under ögonen för att slippa se så trött ut. Tidigare har hon gjort en läppförstoring.

När hon skriver om detta på sin Instagram garderar hon sig mot kritiken  genom att skriva ”You do you, I do me” – alltså, du gör vad du vill, jag gör vad jag vill och ingen ska säga något om det.

Det får mig att undra: Kan ni överhuvudtaget ha åsikter om någon annans val? Vad har vi för ansvar för varandra?

Raden ”I do me” var också en av låttitlarna i årets Melodifestival. Inför sitt framträdande förklarade 15-åriga Malou Prytz låtens budskap: ”Den handlar om att inte lyssna på någon annan, bara på sig själv”.

Men, är det dåligt att ta input från andra?

Den här idén om att ingen annan har med ens liv att göra känns så hyperindividualistisk att jag blir lite rädd. För jag är helt övertygad om att jag själv inte alltid vet mitt eget bästa, att jag behöver hjälp att tänka kring moraliska val och att jag vill gärna att någon påtalar om jag gjort något fel. Hur ska man annars lära sig att leva?

Obenägenheten att vilja lyssna på någon annans uppfattningar kan också komma från vår kulturs, nästan sjukliga, vurm för konsensus. Det blir ju lätt dålig stämning om någon har åsikter om någon annans livsval. Och välgrundade argument har vi inte så mycket till övers för. Därför nöjer vi oss med att säga ”I do me”.

Men är det inte mer sant att ”we do each other”?

Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.

Det är vägen som är mödan värd…

… skrev Karin Boye i sin klassiska dikt ”I rörelse”.

Har märkt att det går att applicera på diverse områden i livet. Som skapande till exempel.

Jag gillar olika typer av pyssel, men varje gång jag sätter mig för att måla, vika origami eller pärla, tänker jag: Vad ska det bli av det här? Vad ska jag använda det till?

Som att allting måste ha ett slutmål eller ett resultat.

Därför är det så befriande att pyssla med en 2,5 åring. Mitt och Miriams senaste gemensamma intresse är att pärla pärlplatta. Genast när hon kommer hem från förskolan ropar hon ”pärla” och så kan vi sitta en timme tillsammans. Under stor koncentration plockar Miriams små fingrar upp de små pärlorna och lägger i olika mönster.

Men när jag sedan frågar henne om hon vill stryka pärlorna så att hon kan spara det hon skapat säger hon alltid nej. Och så häller hon ner alla pärlor i burken igen för att börja om på nytt. Och är precis lika glad andra gången.

Hon har fattat det där med att det är resan som är mödan värd.

Om att be om hjälp

Vid lunchen på jobbet idag höll jag en spontan appell om hur viktigt det är att våga fråga om hjälp. Inte fastna i självtillräcklighet (som btw gränsar till högmod, vilket inte är någon bra egenskap) utan i stället våga visa sig sårbar, vara beroende av andra och BE OM HJÄLP.

Efter lunchen kom min värk i käken tillbaka med oförutsägbar kraft och strålade upp i hela huvudet, som fortfarande är tjockt av snor. Dessutom gjorde foglossningen ont och jag bestämde att det var bäst att gå hem och vila.

Väl hemma insåg jag att Christoffer skulle på styrelsemöte ikväll och att min ork för att ta hand om Miriam var lika med noll. Han säger: Men vi kan ju fråga någon kompis om hjälp att passa Miriam.  Jag svarar genast: NEJ. Jag vill inte vara till besvär.

Jo, det var det här med att leva som man lär.

Varför tar det emot att be om hjälp? Fastän jag vet att det säkert finns människor som skulle vilja hänga några timmar med Miriam sitter det så långt inne att göra anspråk på en annan människas tid.

Men när värken blev för jobbig gav jag med mig (och mindes också min egen uppmaning från lunchsamtalet) så en kompis kom och var med Miriam och jag fick välbehövlig sömn.

Det var det bästa beslutet på länge.

Att vara jämn i humöret

Jag hör mig själv säga: ”Det är så skönt med honom för man vet alltid exakt hur han ska vara”.

Det är väl det där med förutsägbarheten. Det finns något tryggt med människor som är ungefär likadana när man än möter dem.

I motsats till dem står de dramatiska. De som ena dagen kommer till jobbet och kvittrar men nästa bara fräser. Hela omgivningen blir osäker.

På senare tid har jag ändå börjat omvärdera min ståndpunkt. Även om det är tryggt att kunna veta hur en person ska agera, är det inte så spännande. Och det ger inte så mycket frihet att få vara på olika sätt.

Förmodligen är jag så primitiv att denna förändring i tankesätt enbart beror på att jag inte längre känner mig stabil i mitt eget humör.

När jag var yngre var jag nästan alltid glad. På riktigt. Nu är jag också ofta glad, men inte alltid. Tidigare pratade jag ofta mycket, men nu föredrar jag ibland att vara tyst. Ändå gäckas jag av det där idealet om att i alla lägen vara likadan. För annars kan ju folk undra: Vad är det med henne? Har något hänt?

Men då kanske jag ska låta dem undra.

Bevara mig från renoveringshetsen

Skrev ett blogginlägg för Fixa kärleken. Handlar om renoveringshets. Klipper in det här:

Jag och min man har köpt en ny lägenhet. Bara det sållar oss till skaran av världens rikaste. Så jag borde vara väldigt tacksam.

Det är jag också.

Men ibland tänker jag att jag borde ha ett ÄNNU bättre boende. Kommentarerna jag fått från vänner och bekanta de senaste veckorna puttar tankarna i den riktningen. ”Ni som snart bli fyra i familjen borde väl bo i radhus åtminstone?” ”Varför har ni valt ett så fult område?” och ”Om ni ska bo där måste ni göra en totalrenovering”.

Och så läser jag om andra som har gjort bostadsklipp och bor i topprenoverade hus och lägenheter. Människor som satsar miljoner på att bo bra.

I Sverige är det viktigt hur man bor. Kanske för att vi stora delar av året tillbringar tiden inomhus. Eller för att vi vuxit upp med IKEA. Eller för att vi har blivit så välbeställda att vi måste ha någonting att lägga våra pengar på.

Oavsett orsak verkar människor här ovanligt intresserade av boenden. Vi har inredning som hobby och skäms inte för att kalla oss ”hemnetknarkare”.

Det är inte konstigt att man blir påverkad. Konventionerna är starka, jämförelsen lika så.

Mitt i bostadsköp och renoveringsplaner (jo, lägenheten vi köpt renoverades senast på 70-talet) försöker jag ändå sansa mig. Vad behöver vi egentligen? Vill jag främst renovera för att människor som kommer hem till oss ska se hur fint vi har det? Är jag rädd för människors tyckanden om vi väljer att ha en lägre standard?

Och så ser jag en dokumentär. Om amerikanen och läkaren Tom Catena som valt att bo i Sydsudan och som jobbar dag och natt på områdets enda sjukhus. Han visar runt i sitt spartanska rum och konstaterar: ”Jag behöver ju inte bo så här. Varför kan jag inte likaväl bo i en hydda som övriga befolkning gör. Varför skulle jag ha det bättre än dem?”

Lite senare berättar han om att Jesus är hans förebild och om hur han utmanas av uppmaningen Jesus ger till den rike mannen om att sälja allt han äger.

Dokumentären ger mig flera tankeställare. Främst funderar jag på vem jag egentligen lyssnar till. Till dem som indirekt säger att boendet definierar dig och att det därför är bäst att inte nöja mig med något halvdant? Eller till dem som säger att det finns andra värden i världen?

Jag väljer att blunda och be. Käre Gud, bevara mig från renoveringshetsen.

Sexbloggaren

Jag bloggar var tredje vecka på Dagens relationssajt Fixa kärleken. När jag scrollar igenom vad jag skrivit hittills upptäcker jag ett mönster: tre inlägg handlar om sex. Vad hände där? Jag som alltid varit så pryd.

Mitt senaste inlägg handlar i för sig om sexuell avhållsamhet. Hur skämmig men också befriande den kan vara. Klipper in inlägget här:

Sexuell avhållsamhet har blivit trendig

På gymnasiet skröt en klasskompis om hur många hon legat med. Jag tror att hon var uppe i ett femtiotal redan som 16-åring. En annan kontrade med att berätta explicita detaljer om helgens senaste nattliga manliga besök.

Själv satt jag helt tyst och hoppades att ingen skulle fråga mig. För jag hade absolut ingenting att berätta. Och trots att det var precis så jag ville ha det, tyckte jag att det var lite skämmigt. Kanske var jag orolig för att stämplas som gammaldags, naiv eller ännu värre: som ett offer för patriarkatet.

För samtidigt som jag värnade min kyskhet (använder någon det ordet längre?) var jag uttalad feminist och ville bekämpa männens maktövertag. Och de där två sakerna gick inte riktigt ihop. Tänk så många kvinnor som fått kämpa för den fria sexualiteten! För kvinnans rätt att njuta på samma sätt som mannen! Och så böjde jag mig ändå för gamla normer.

Fast kanske gjorde jag precis tvärtom.

Nyligen lyssnade jag på ”En varg söker sin pod” och avsnittet ”Det frigörande parförhållandet” där serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli, båda feministikoner, menar att hetsen att ha sex med flera, flyktiga partners kan bli destruktiv, framför allt för kvinnor.

Tydligen finns det studier som visar att män njuter mer av one night stands än kvinnor gör. För medan män kan ha sexuella relationer utan att bli särskilt känslomässigt berörda, tenderar kvinnor att känna sig kränkta och avvisade, även om de själva egentligen inte är kära i mannen de har sex med. På så sätt har männen fortfarande den sexuella makten.

Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli är också inne på att den tidigare definitionen av fritt sex, som härstammar från 1970-talets kvinnorörelse, kanske inte är den bästa trots allt. I stället nämner de orden ”befriande” och ”parförhållande” i samma mening och pratar om den tidigare så hårt kritiserade tvåsamheten i positiva ordalag. De menar att i synnerhet kvinnor vill känna sig älskade och sedda, att de längtar efter att få tillhöra någon.

När jag lyssnar på podden kan jag inte låta bli att tänka: Är Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli frikyrkliga i smyg? Eller är det feminismen som gått hela vägen runt och nu upphöjer ideal som man tidigare förkastat?

Inom frikyrkan har sexuell avhållsamhet alltid varit norm. För att få unga att ansluta sig till idén om att sex tillhör äktenskapet har man undervisat på mer eller mindre konstruktiva sätt.

Vi är många som minns liknelsen med äppelskruttet. Att alla människor från början är som skinande äpplen men att varje sexakt innebär att någon tar en tugga. Lagom till bröllopsnatten finns bara äppelskruttet kvar. Det är en hemsk bild (ingen människa är ett äppelskrutt!).

När mina vänner som vuxit upp i frikyrkan protesterar mot fokuset på avhållsamhet, förstår jag deras kritik, samtidigt som jag kan konstatera att kyrkans sexualundervisning för mig blev ett skydd. När jag fick upp ögonen för att jag inte behövde göra som mina klasskompisar upplevde jag en sorts befrielse. I stället för att försöka framstå som en attraktiv sexpartner kunde min energi helhjärtat gå till de projekt som jag ville förverkliga.

Men trots det vågade jag i tonåren inte berätta om min inställning. Om det hade varit idag hade jag gjort det. Visat att man kan avstå sex men vara lika mycket feminist ändå.

Hyckleriet

Den här hösten har jag läst många inspirerande böcker, bland annat Roland Paulsens ”Vi bara lyder” och Magnus Malms ”Fri att tjäna”. Båda två utmanar vårt moderna sätt att se på produktivitet och den ständiga tillväxten som något positivt.

När jag läser nickar jag och instämmer, säger ”amen” och blir uppfylld. Och så för jag gärna vidare deras visdom. Talar vitt och brett om hur vi lurar oss själva genom att helt köpa marknadstänket om att större eller mer automatiskt är bättre.

Så i teorin har jag alla rätt. Värre är det med praktiken.

För i arbetslivet finns det få saker som irriterar mig så mycket som ineffektivitet. När någon är långsam kommer några av mina fula sidor fram. Jag muttrar och blir sur.

Själv jobbar jag bra i högt tempo. Funkar som bäst när jag får prestera och leverera, är en tillförlitlig kugge i produktionsmaskineriet.

Vet fortfarande inte hur jag ska lösa den här diskrepansen mellan teori och verklighet. Nöjer mig för stunden med att konstatera att hyckleri finns överallt. Inte minst hos mig själv.

Vecka 50 – depp och pepp

2018 är snart slut. Tänka sig. Jag kan inte tänka på annat än miljöförstöring och klimatförändringar och undra om vi ens kommer ha någon framtid. Så optimistisk är jag.

Meeen. Ska försöka att inte deppa ihop. Om man zoomar in på det som är mitt lilla liv så hade varit en bra vecka. Var på studiebesök på DN och blev SÅ inspirerad av hur de arbetar med kvalitetsjournalistik.  Och sedan har jag tänkt mycket på det Magnus Malm sa när jag träffade honom härom veckan. Min intervju med honom finns publicerad här och sammanfattar en del av hans tankar. Bland annat att kyrkor inte bör efterlikna företag (SÅ BRA) och att vi upptäcker Guds omsorg när vi söker i vår egen historia och frågar oss på vilket sätt hans kärlek har visat sig.

Blev också inspirerad av Magnus Malms totala ointresse av att vara till lags. Jag som oftast är en allt för inställsam person behöver möta någon som inte säger ”Åh välkommen, trevligt att du är här, och vad fint att du har åkt tåg i fem timmar för att komma hit” utan bara: ”Hej, du kan sätta dig i mitt arbetsrum”. Ska dock säga att han blev lite vänligare ju längre tiden gick. Men ändå. Det är befriande med någon som inte är det minsta fjäskig.

Och sedan är han helt bortkopplad från alla sociala medier. Har varken dator, mobil eller internet. Sina böcker skriver han på skrivmaskin. Uppfriskande i en tid då människor inte går en meter utan sin telefon.

Så om jag ska ha något slags nyårslöfte inför 2019 kanske det skulle vara att bli lite mer som Magnus Malm.

Jag är inget varumärke

Har ni märkt hur vårt språk har förändrats de senaste åren? Elle ja, språket förändras ju ständigt. Men har ni tänkt på att vi börjat tala väldigt mycket om varumärken? Och då inte som något förbehållet prylar eller företag. Nej, nu sätter vi likhetstecken mellan varumärke och människa.

Jag vägrar att se på mig själv på det sättet. Vägrar gå med på grundpremissen som säger att jag bör måna om mitt marknadsvärde och putsa på min image. För mitt värde sitter inte i hur många som vill följa mig i sociala medier, som läser artiklarna jag skriver eller som tycker att jag är en ”intressant” person.

Magnus Malm skriver:

”Varumärke är ett annat ord som kanske kan sammanfatta den försåtliga frestelse att bygga vår egen identitet utifrån de byggstenar som tillhandahålls av våra kvalifikationer, tjänster och det gensvar vi får från omgivningen”

Spot on.

Genom att se sig själv som ett varumärke tillåter man andra människor att definiera vem man är och hur mycket man är värd. Det är vanskligt. För vad blir kvar av min inre människa, mina värderingar och min integritet när andra människor dikterar villkoren för hur jag bör vara eller framställa mig själv?

Som kristen vilar jag i förvissningen att mitt jag i stället definieras utifrån Guds kärlek. Han ville mitt liv och älskar mig för den jag är. Jag är en avbild, inte ett varumärke. Precis som du.