Lättskrämd

Igår gick jag ensam ut för att köpa en kruka till vår julgran. Klockan var 18.00 men det kändes som att jag var ute och vandrade mitt i natten. Flera gånger ryckte jag till i hela kroppen för att jag blev så rädd och i mitt huvud växte otäcka tankar om att någon var ute efter mig, om att jag vilken sekund som helst skulle bli överfallen. Jag skyndade på steget. Ryckte till igen.

Vad jag hade blivit så rädd för?

Min egen skugga …

Önska ett inlägg!

Ni är förvånansvärt många som läser den här bloggen, vilket är roligt och lite overkligt. Jag skriver framför allt för att öva mig på att skriva och hålla igång skrivandet nu när jag är föräldraledig från mitt journalistjobb, men också såklart för er som läser. Så vad skulle ni vilja läsa om? Skriv gärna ett rubrikförslag i kommentarerna. Det blir en rolig utmaning för mig att skriva något utifrån det ni önskar.

Det bästa från hösten

Det har varit en särdeles fin höst. Några höjdpunkter:

  • Att träffa en vän jag inte pratat med på länge och se hoppet och livslusten lysa i ögonen
  • Att vara hemma hos en annan vän, läsa en bok medan hon vilar på soffan och tänka att sällskapet är gott nog
  • Att titta in i min dotters ögon och känna kärleken anfalla med full kraft
  • Att sitta framför en sprakande brasa i ett hus i skogen
  • Att åka till en storstad och bli glad av allt vackert
  • Att se stoltheten och glädjen hos barnen i dansgruppen
  • Att utmanas i tanken av människor som tänkt mycket längre och större än jag själv

Med mera. Tack hösten, du är fortfarande min favoritårstid.

Intellektuell stimulans

En del föräldralediga jag möter tycker att hemmalivet med barn bjuder för lite intellektuell stimulans. Annat är det på jobbet, säger de längtansfullt. Men jag står frågande. Man kan ju läsa en bok? Lyssna på intressanta poddar? Träffa andra föräldrar och se till att inte bara prata om blöjor och bajs? Eller?

Samma lampa – ny blick

När vi flyttade till Uppsala i våras tittade jag på en av våra bordslampor och tänkte genast – den ska bort. För ful och för tråkig för vårt nya boende. Christoffer lyckades sedan övertala mig om att ändå behålla den tills vi hittat en lämplig ersättare, vilket lät rimligt. Så lampan fick vara kvar på nåder.

Nu har vi bott ett halvår i vår nya lägenhet och lampan har ännu inte åkt till second hand. I stället står den på mitt nattduksbord. Och i dag när jag tittade på den tänkte jag en ny tanke som förvånade mig: Men den är ju ganska fin. Varför tyckte jag att den var så ful och tråkig?

Jag vet inte varför jag plötsligt ser lampan i ett nytt sken (hehe) men något har hänt med mig. För lampan är ju densamma. Kanske kommer den mer till sin rätt där den nu står. Kanske har jag blivit mindre kräsen.

Oavsett tycker jag att det är härligt när sånt här händer. När man ser gamla saker på nytt sätt. Så kan det ju även vara med det egna utseendet. Den stora näsan man alltid stört sig på kan en vacker dag ses som något som skänker ansiktet karaktär. Och den där sneda tanden man ville skulle vara rak, är inte den egentligen charmig?

Det är en övningssak. Det där med blicken.

Skrivandet

Första gången jag intervjuade någon gick jag i sjuan och hade fått som skoluppgift att skriva en journalistisk text. Jag tänkte att det skulle vara spännande att prata med en väldigt gammal människa och tog mig därför till ett ålderdomshem.

Längst in i vävrummet satt Daga Larsson i sin rullstol och hängde med huvudet. Vi hade aldrig träffats förut och när jag hälsade tittade hon knappt upp. I stället väste hon: ”Jag vill dö”. Först trodde jag att jag hört fel och bad henne upprepa. ”Jag vill bara dö” sa hon igen, med starkare röst, tydligt artikulerande. Hur börjar man en sån intervju?

Jag minns inte allt vi talade om, men rimligtvis livsledan, åldrandet och döden. Och så minns jag att jag blev nöjd med texten efteråt. Kanske var det då jag upptäckte det storslagna i att 1. få möta en intressant människa och fråga precis vad jag vill. 2. omvandla mötet i text och försöka få andra att tycka att det är minst lika intressant, trots att de inte var där.

Men det är ingen lätt sak att göra. Jag kämpar ständigt. För det finns så många fällor att gå i när man intervjuar/skriver. Man får passa sig för att vara insmickrande, men samtidigt inte vara allt för kritisk, för då slappnar den man intervjuar inte av. Och så får man inte skriva slarvigt, utan måste välja orden noga. Men mödan bakom orden ska ändå inte märkas. Det ska vara ledigt och lätt. Inte tillkrånglat, inte självbelåtet, inte poserande. Aldrig tråkigt.

När jag läser gamla texter jag skrivit hittar jag allt det där. Och jag börjar känna mer och mer att jag behöver ett skarpt öga som kan syna mina texter och peka ut alla fel. Så jag slänger ut det här på bloggen – vill någon bli min mentor? En skrivande människa som kan ge mig råd. Hör av dig!

Mitt nya liv som koreograf

Inte visste jag att danstjejerna som jag spontaninbjöd till dansgrupp var så begåvade. De lär sig så snabbt att jag redan tömt mitt lager av koreografier från när jag dansade själv. Vad blir nästa dans? frågar de ivrigt.

Så det är bara för mig att sätta igång. Första gången i livet som jag koreograferar och jag märker att min fallenhet är lika med noll. Tre kvällar i rad när barnen lagt sig och det har blivit så mörkt att jag kan använda fönsterglasen i vardagsrummet som speglar har jag försökt hitta på steg. Provat, övat, känt mig klumpig, provat igen.

En kväll var jag så inne i dansen att jag inte märkte att grannarna i huset mitt emot stod och tittade – och sedan (demonstrativt?) fällde ner persiennerna. Men vadå? Har det aldrig sett en 30+ kvinna stå och dansa i vardagsrummet? Lite får de tåla.