Att vara jämn i humöret

Jag hör mig själv säga: ”Det är så skönt med honom för man vet alltid exakt hur han ska vara”.

Det är väl det där med förutsägbarheten. Det finns något tryggt med människor som är ungefär likadana när man än möter dem.

I motsats till dem står de dramatiska. De som ena dagen kommer till jobbet och kvittrar men nästa bara fräser. Hela omgivningen blir osäker.

På senare tid har jag ändå börjat omvärdera min ståndpunkt. Även om det är tryggt att kunna veta hur en person ska agera, är det inte så spännande. Och det ger inte så mycket frihet att få vara på olika sätt.

Förmodligen är jag så primitiv att denna förändring i tankesätt enbart beror på att jag inte längre känner mig stabil i mitt eget humör.

När jag var yngre var jag nästan alltid glad. På riktigt. Nu är jag också ofta glad, men inte alltid. Tidigare pratade jag ofta mycket, men nu föredrar jag ibland att vara tyst. Ändå gäckas jag av det där idealet om att i alla lägen vara likadan. För annars kan ju folk undra: Vad är det med henne? Har något hänt?

Men då kanske jag ska låta dem undra.

Bevara mig från renoveringshetsen

Skrev ett blogginlägg för Fixa kärleken. Handlar om renoveringshets. Klipper in det här:

Jag och min man har köpt en ny lägenhet. Bara det sållar oss till skaran av världens rikaste. Så jag borde vara väldigt tacksam.

Det är jag också.

Men ibland tänker jag att jag borde ha ett ÄNNU bättre boende. Kommentarerna jag fått från vänner och bekanta de senaste veckorna puttar tankarna i den riktningen. ”Ni som snart bli fyra i familjen borde väl bo i radhus åtminstone?” ”Varför har ni valt ett så fult område?” och ”Om ni ska bo där måste ni göra en totalrenovering”.

Och så läser jag om andra som har gjort bostadsklipp och bor i topprenoverade hus och lägenheter. Människor som satsar miljoner på att bo bra.

I Sverige är det viktigt hur man bor. Kanske för att vi stora delar av året tillbringar tiden inomhus. Eller för att vi vuxit upp med IKEA. Eller för att vi har blivit så välbeställda att vi måste ha någonting att lägga våra pengar på.

Oavsett orsak verkar människor här ovanligt intresserade av boenden. Vi har inredning som hobby och skäms inte för att kalla oss ”hemnetknarkare”.

Det är inte konstigt att man blir påverkad. Konventionerna är starka, jämförelsen lika så.

Mitt i bostadsköp och renoveringsplaner (jo, lägenheten vi köpt renoverades senast på 70-talet) försöker jag ändå sansa mig. Vad behöver vi egentligen? Vill jag främst renovera för att människor som kommer hem till oss ska se hur fint vi har det? Är jag rädd för människors tyckanden om vi väljer att ha en lägre standard?

Och så ser jag en dokumentär. Om amerikanen och läkaren Tom Catena som valt att bo i Sydsudan och som jobbar dag och natt på områdets enda sjukhus. Han visar runt i sitt spartanska rum och konstaterar: ”Jag behöver ju inte bo så här. Varför kan jag inte likaväl bo i en hydda som övriga befolkning gör. Varför skulle jag ha det bättre än dem?”

Lite senare berättar han om att Jesus är hans förebild och om hur han utmanas av uppmaningen Jesus ger till den rike mannen om att sälja allt han äger.

Dokumentären ger mig flera tankeställare. Främst funderar jag på vem jag egentligen lyssnar till. Till dem som indirekt säger att boendet definierar dig och att det därför är bäst att inte nöja mig med något halvdant? Eller till dem som säger att det finns andra värden i världen?

Jag väljer att blunda och be. Käre Gud, bevara mig från renoveringshetsen.

Sexbloggaren

Jag bloggar var tredje vecka på Dagens relationssajt Fixa kärleken. När jag scrollar igenom vad jag skrivit hittills upptäcker jag ett mönster: tre inlägg handlar om sex. Vad hände där? Jag som alltid varit så pryd.

Mitt senaste inlägg handlar i för sig om sexuell avhållsamhet. Hur skämmig men också befriande den kan vara. Klipper in inlägget här:

Sexuell avhållsamhet har blivit trendig

På gymnasiet skröt en klasskompis om hur många hon legat med. Jag tror att hon var uppe i ett femtiotal redan som 16-åring. En annan kontrade med att berätta explicita detaljer om helgens senaste nattliga manliga besök.

Själv satt jag helt tyst och hoppades att ingen skulle fråga mig. För jag hade absolut ingenting att berätta. Och trots att det var precis så jag ville ha det, tyckte jag att det var lite skämmigt. Kanske var jag orolig för att stämplas som gammaldags, naiv eller ännu värre: som ett offer för patriarkatet.

För samtidigt som jag värnade min kyskhet (använder någon det ordet längre?) var jag uttalad feminist och ville bekämpa männens maktövertag. Och de där två sakerna gick inte riktigt ihop. Tänk så många kvinnor som fått kämpa för den fria sexualiteten! För kvinnans rätt att njuta på samma sätt som mannen! Och så böjde jag mig ändå för gamla normer.

Fast kanske gjorde jag precis tvärtom.

Nyligen lyssnade jag på ”En varg söker sin pod” och avsnittet ”Det frigörande parförhållandet” där serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli, båda feministikoner, menar att hetsen att ha sex med flera, flyktiga partners kan bli destruktiv, framför allt för kvinnor.

Tydligen finns det studier som visar att män njuter mer av one night stands än kvinnor gör. För medan män kan ha sexuella relationer utan att bli särskilt känslomässigt berörda, tenderar kvinnor att känna sig kränkta och avvisade, även om de själva egentligen inte är kära i mannen de har sex med. På så sätt har männen fortfarande den sexuella makten.

Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli är också inne på att den tidigare definitionen av fritt sex, som härstammar från 1970-talets kvinnorörelse, kanske inte är den bästa trots allt. I stället nämner de orden ”befriande” och ”parförhållande” i samma mening och pratar om den tidigare så hårt kritiserade tvåsamheten i positiva ordalag. De menar att i synnerhet kvinnor vill känna sig älskade och sedda, att de längtar efter att få tillhöra någon.

När jag lyssnar på podden kan jag inte låta bli att tänka: Är Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli frikyrkliga i smyg? Eller är det feminismen som gått hela vägen runt och nu upphöjer ideal som man tidigare förkastat?

Inom frikyrkan har sexuell avhållsamhet alltid varit norm. För att få unga att ansluta sig till idén om att sex tillhör äktenskapet har man undervisat på mer eller mindre konstruktiva sätt.

Vi är många som minns liknelsen med äppelskruttet. Att alla människor från början är som skinande äpplen men att varje sexakt innebär att någon tar en tugga. Lagom till bröllopsnatten finns bara äppelskruttet kvar. Det är en hemsk bild (ingen människa är ett äppelskrutt!).

När mina vänner som vuxit upp i frikyrkan protesterar mot fokuset på avhållsamhet, förstår jag deras kritik, samtidigt som jag kan konstatera att kyrkans sexualundervisning för mig blev ett skydd. När jag fick upp ögonen för att jag inte behövde göra som mina klasskompisar upplevde jag en sorts befrielse. I stället för att försöka framstå som en attraktiv sexpartner kunde min energi helhjärtat gå till de projekt som jag ville förverkliga.

Men trots det vågade jag i tonåren inte berätta om min inställning. Om det hade varit idag hade jag gjort det. Visat att man kan avstå sex men vara lika mycket feminist ändå.

Hyckleriet

Den här hösten har jag läst många inspirerande böcker, bland annat Roland Paulsens ”Vi bara lyder” och Magnus Malms ”Fri att tjäna”. Båda två utmanar vårt moderna sätt att se på produktivitet och den ständiga tillväxten som något positivt.

När jag läser nickar jag och instämmer, säger ”amen” och blir uppfylld. Och så för jag gärna vidare deras visdom. Talar vitt och brett om hur vi lurar oss själva genom att helt köpa marknadstänket om att större eller mer automatiskt är bättre.

Så i teorin har jag alla rätt. Värre är det med praktiken.

För i arbetslivet finns det få saker som irriterar mig så mycket som ineffektivitet. När någon är långsam kommer några av mina fula sidor fram. Jag muttrar och blir sur.

Själv jobbar jag bra i högt tempo. Funkar som bäst när jag får prestera och leverera, är en tillförlitlig kugge i produktionsmaskineriet.

Vet fortfarande inte hur jag ska lösa den här diskrepansen mellan teori och verklighet. Nöjer mig för stunden med att konstatera att hyckleri finns överallt. Inte minst hos mig själv.

Vecka 50 – depp och pepp

2018 är snart slut. Tänka sig. Jag kan inte tänka på annat än miljöförstöring och klimatförändringar och undra om vi ens kommer ha någon framtid. Så optimistisk är jag.

Meeen. Ska försöka att inte deppa ihop. Om man zoomar in på det som är mitt lilla liv så hade varit en bra vecka. Var på studiebesök på DN och blev SÅ inspirerad av hur de arbetar med kvalitetsjournalistik.  Och sedan har jag tänkt mycket på det Magnus Malm sa när jag träffade honom härom veckan. Min intervju med honom finns publicerad här och sammanfattar en del av hans tankar. Bland annat att kyrkor inte bör efterlikna företag (SÅ BRA) och att vi upptäcker Guds omsorg när vi söker i vår egen historia och frågar oss på vilket sätt hans kärlek har visat sig.

Blev också inspirerad av Magnus Malms totala ointresse av att vara till lags. Jag som oftast är en allt för inställsam person behöver möta någon som inte säger ”Åh välkommen, trevligt att du är här, och vad fint att du har åkt tåg i fem timmar för att komma hit” utan bara: ”Hej, du kan sätta dig i mitt arbetsrum”. Ska dock säga att han blev lite vänligare ju längre tiden gick. Men ändå. Det är befriande med någon som inte är det minsta fjäskig.

Och sedan är han helt bortkopplad från alla sociala medier. Har varken dator, mobil eller internet. Sina böcker skriver han på skrivmaskin. Uppfriskande i en tid då människor inte går en meter utan sin telefon.

Så om jag ska ha något slags nyårslöfte inför 2019 kanske det skulle vara att bli lite mer som Magnus Malm.

Jag är inget varumärke

Har ni märkt hur vårt språk har förändrats de senaste åren? Elle ja, språket förändras ju ständigt. Men har ni tänkt på att vi börjat tala väldigt mycket om varumärken? Och då inte som något förbehållet prylar eller företag. Nej, nu sätter vi likhetstecken mellan varumärke och människa.

Jag vägrar att se på mig själv på det sättet. Vägrar gå med på grundpremissen som säger att jag bör måna om mitt marknadsvärde och putsa på min image. För mitt värde sitter inte i hur många som vill följa mig i sociala medier, som läser artiklarna jag skriver eller som tycker att jag är en ”intressant” person.

Magnus Malm skriver:

”Varumärke är ett annat ord som kanske kan sammanfatta den försåtliga frestelse att bygga vår egen identitet utifrån de byggstenar som tillhandahålls av våra kvalifikationer, tjänster och det gensvar vi får från omgivningen”

Spot on.

Genom att se sig själv som ett varumärke tillåter man andra människor att definiera vem man är och hur mycket man är värd. Det är vanskligt. För vad blir kvar av min inre människa, mina värderingar och min integritet när andra människor dikterar villkoren för hur jag bör vara eller framställa mig själv?

Som kristen vilar jag i förvissningen att mitt jag i stället definieras utifrån Guds kärlek. Han ville mitt liv och älskar mig för den jag är. Jag är en avbild, inte ett varumärke. Precis som du.

Relationsbloggare

Jag har börjat blogga om relationer på sajten Fixa kärleken. Vem kunde tro det? Jag är inte särskilt bra på relationer, så förmodligen kommer mina inlägg handla mer om min brist än min kunskap. I första inlägget skriver jag om hur svårt jag tycker att det är med vuxen vänskap. Klistrar in inlägget här:

Vuxen vänskap – hur gör jag?

Jag har 1477 Facebookkompisar, men få nära vänner. Det är knepigt med vuxen vänskap.

När jag var liten var vänskap inga problem. Jag gjorde som så många andra. Gick rakt på sak och frågade: Vill du bli min bästis? Om svaret var ja, visste man vad som gällde. Nu var det vi två som skulle leka.

Men som vuxen är vänskapsrelationer mer komplicerade. Hur vet man att vänskapen är ömsesidig och vad kan man egentligen förvänta sig av en vän?

Att vara gift är motsatsen till den odefinierade, fria och ofta flyktiga vänskapen.  Där finns tydliga förväntningar. Jag vet att min man kommer ta hand om mig när jag är sjuk. Jag vet att jag kan prata med honom om allt utan att han dömer eller berättar vidare. Och jag vet att jag kan lita på honom till 100 procent.

Kanske skulle det underlätta att skapa ett slags vänskapsförbund? Elin Liljero Eriksson, som skrivit en handbok om vuxen vänskap, är inne på det spåret. Utifrån egen erfarenhet har hon märkt hur befriande det kan vara att sätta ord på vad ens vänner betyder och sedan komma överens om att alltid finnas där för varandra.

Jag skulle nog behöva något liknande. För även om jag har lätt för att ta kontakt, är en trevlig bekant och en pratglad kollega blir jag osäker när det kommer till den djupa vänskapen. Hur mycket tid kan jag ta i anspråk? Har jag rätt att bli ledsen när någon inte ringer eller bjuder med på fest? Är jag barnslig som blir besviken när vänner inte har tid?

Ibland längtar jag till att bo i en slags Bullerby där utbudet av människor är begränsat och ens grannar automatiskt blir ens vänner. En tillvaro där umgänget är otvunget och naturligt och en fikaträff inte kräver tre veckors framförhållning.

Eller så kanske jag skulle lära mig att leva i verkligheten. Och försöka bli en bättre vän. Jag har hört att det är bättre att se bjälken i sitt eget öga än flisan hos någon annan.

”Jag skulle ju bli influencer”

Igår på bussen: Ett kompispar sitter mitt emot mig. Tjejen, som ser ut att vara i gymnasieåldern, storgråter. Men inte av hjärtesorg eller familjeproblem eller stress eller något annat. Nej, nej. Skärmen på hennes Iphone har spruckit. Därav tårarna som blandas med könsord. Så säger hon: ”Jag kommer säkert att dö på vägen hem också” följ av klagan över hur lång tid det kommer ta att laga skärmen och ett suckande ”Jag som skulle hoppa av skolan och bli influencer.”

Ja, vad säger man? Stackars liten?

Att inte kunna klä sig

Jag avundas dem som har en klädstil.  Själv är jag hopplös. Kan inte matcha, vet inte vad som passar min kropp. En gång i tiden var det så illa att folk kunde säga, men du har ju långa armar (ett exempel, vet inte om det stämmer) och jag svarade: Har jag?

När jag var femton år hade jag en period när jag ville ha lite roligare stil. Så då klädde jag mig i neon och stora plastörhängen. Ja, ni hör hur icke-snyggt det var. Ändå minns jag det som att jag kände mig cool.

När jag bodde i Spanien blev jag förvirrad och klädde mig i något slags spanskt mode, och sedan när jag bodde i USA klädde jag ut mig i opassande kostymer/dräkter för att jobbet krävde lite mer fancyness.

Och nu då? Har efter 30 år inte lyckats hitta kläder som passar mig. Förra sommaren kom jag på den briljanta idén att jag skulle se ut sju outfits som verkligen var snygga och så skulle jag bara alternera mellan dem, en outfit för varje dag i veckan. Men sedan kom kruxet. Jag skulle ju behöva hitta de där outfiten också. Och då blev det genast svårare.

Snipp snapp slut sommaren 2018

Det är höst i luften och jag älskar det. Nu börjar årets bästa och finaste period. Sensommar övergår i tidig höst..mmm!

Häromdagen pratade jag och några kollegor om våra sommarhöjdpunkter. Flera hade varit på härliga resor, MEN, det de nämnde som det bästa var ändå små, vardagliga, och framför allt spontana saker. Som ett oplanerat kvällsdopp eller perfekta väderförutsättningar för wakeboard.

När jag tänker på mina egna höjdpunkter är de också av det spontana slaget. Framför allt handlar de om roliga och lite knasiga människor som jag har fått träffa. Älskar de oförutsägbara, människor som går utanför ramarna.

Mina sommarhöjdpunker blir därför: Mötet med min idol (kanske borde sluta använda ordet idol, är det överhuvudtaget någon vuxen som säger idol?) Shane Claiborne, när jag fick bo i källaren hos en säregen 88-årig dam under Nyhemsveckan, och två otippat roliga bordskavaljerer vid ett bröllop.

Slutsatsen av det här är att det bästa kanske är det oväntade? När man planerar och visionerar skapar man också förväntningar på hur något ska bli. Men när man i stället är helt öppen och oförberedd kommer lyckan och överraskar. Så är det i alla fall för mig.