Kategori: Vardag Sida 1 av 13

Bäst i november

Att gå ut en mild novemberkväll, släppa taget om Miriams cykel och se henne cykla ett helt varv runt gården.

Att göra nya koreografier till dansgruppen och längta tills vi kan ses igen.

Att dela modlöshet med vänner och märka hur den minskar.

Att lära mig laga mat via Youtube.

Att gå ljudbokspromenader.

Att avsluta kvällarna med vinyl och levande ljus.

Att vara ovanligt peppad på julpynt, julbak, julmat, julmusik. Snart är det advent!

Ljuset

Hemmalivet går sin gilla gång och följer samma förutsägbara struktur. Ibland känns det tröstlöst men ofta helt okej. Sörjer framför allt att inte kunna gå i kyrkan under advent och jul. Att lyssna på ”Bereden väg för Herran” på Spotify är liksom inte samma sak.

I dag är himlen mjölkvit, men igår satt jag på en bänk där solen sken som en strålkastare rakt i ansiktet. När jag tittade upp såg jag bara blått. Sedan försvann solen bakom träden och det blev kallt så jag var tvungen att gå. Men i minnet dröjde sig ljuset kvar.

Bli som barnen

I dag piskade snöblandat regn mig rakt i ansiktet hela vägen till dagmamman. Hedda var missnöjd i vagnen och jag var för dåligt klädd som vanligt. Men Miriam var glad. När hon kom ut i ”snön”, utbrast hon: Jag har bett jättemånga gånger till Gud att det ska bli snö. ÄNTLIGEN har han förstått!

Dagarna dagarna dagarna

Dagarna går både långsamt och snabbt. Plötsligt är det kväll och nattning av barn. Igen. Försöker säga till mig själv att inte se det här karantänliknande livet som ett undantagstillstånd. Det här är också ett typ av liv. Men annorlunda.

På dagens promenad träffade jag en kvinna som beskrev tillståndet som en enda stor tomhet – inga fasta punkter, plågsam ensamhet och en himmel som är mörk redan klockan tre. I början, i våras, tyckte hon att det var skönt att vara hemma, slippa sociala krav och slippa handla. Men nu – usch – hon skakade på huvudet.

Författaren Tomas Sjödin beskriver samma sak som ”själslig punktering”. Träffande, eller hur?

Själv pendlar jag hit och dit. Modlös och hoppfull om vartannat. Det är en prövningens tid – prövning i omdöme, uthållighet och tålamod. Ofta har jag svårt med alla tre. Under hela oktober och början av november misslyckades jag även med att se det fina i nuet, att kunna glädjas åt det lilla. Men jag har blivit bättre: ett vykort från en vän, rosor på köksbordet och timmar som flyger när jag slutar låtsasleka och i stället ger mig hän i barnens fantasivärld, har gjort den senaste veckan lite ljusare.

Skönhetslängtan

Det är så tydligt att vi människor är skönhetslängtande varelser. Jag minns en utställning på Fotografiska där Jimmy Nelson porträtterat en nomadisk inuitfamilj. De levde i Sibirien, under tuffa väderförhållanden, och var klädda därefter. Men trots det var de noga med att dekorera sina huvor med pärlor. I min enfald tänkte jag: Men det är väl onödigt, väldigt få människor ser dem och de går inte på några stora fester eller tillställningar. Jag bortsåg alltså helt från det uppenbara: skönhetslängtan har inte med uppvisning att göra. Det sköna är skönt för sin egen skull.

I hemmatider som dessa blir det tydligt att jag saknar skönhetsupplevelser. Framför allt den typen av upplevelser som sköljer över en när man besöker en ny plats och alla sinnen aktiveras. Det kan räcka med en välgjord, vacker cappuccino på ett mysigt café eller ett berg som avtecknar sig mot himlen. Själen fylls av förundran.

Min vän Elin är duktig på att se skönhet i det som är, se det som glimmar mitt i gråaste november.

Kan man inte bara få klaga lite

För många år sedan jobbade jag som processledare i ett socialt företag där min uppgift var att hjälpa tio ungdomar att hitta så bra lösningar som möjligt på ett problem som deras kommun hade. Eller just det, vi fick inte säga problem. Vi sa utmaning. Det gällde även min arbetsinsats. Det fanns inga problem, bara utmaningar. Och det var min uppgift att lösa dem.

Halvvägs in i programmet hade jag avstämning med min chef. Hon frågade hur det gick och jag berättade att det stundtals var svårt att motivera ungdomarna, uppbåda deras entusiasm, få dem att jobba hårt. Jag passade också på att berätta om andra saker som inte funkade och som nödvändigtvis inte hade med ungdomarna eller mig att göra, men då avbröt hon mig och sa: Och hur ska DU lösa det Malina? När jag protesterade och sa att det nog inte gick att lösa, kontrade om: Men om det SKULLE gå, hur skulle du göra DÅ?

Den här typen av extrem can do it-spirit kan ha sin plats, men ibland kanske man bara inte orkar hitta en lösning. Man kanske bara vill avreagera sig, klaga lite, skylla på saker runtomkring.

I veckan pratade jag i telefon med en kompis som är motsatsen till vad min chef var. Jag hävde ur mig klag på klag på klag. Hon lyssnade tålmodigt och sedan sa hon: Usch vad jobbigt det låter!! Och det var precis vad jag behövde höra.

November

Hittills: halvfabrikat och ork som tryter, stor oro, liten oro. förkylning, infektion och isolering. dogmatik och nätbaserat lärande. längtan efter jobbet, längtan efter vår.

Jag tar till verklighetsflykten, aka skojiga tv-program. Den här kortfilmen om när vuxna pippi träffar vuxna tommy och annika var jätterolig till exempel. Och när jag ser Bäst i test skrattar jag nästan oavbrutet. Man ska inte underskatta trams.

Vardaglig vänlighet

När baristan räcker över den nygjorda cappuccinon säger hon: ”Nu önskar jag dig en riktigt bra fredag och en skön helg” och uppriktigheten i hennes tonfall gör mig rörd.

Senare möter jag en vän som spontant köpt en blombukett i present. ”Just because” säger hon och kan inte ana hur rätt i tiden de kommer.

En annan vän skickar ett sms och påminner om att vår Gud är tröstens Gud. Jag känner mig stärkt, inte främst av att Gud är tröstens Gud, utan för att han är VÅR Gud. Inte bara min. Han håller hela världen i sin hand.

All denna vardagliga vänlighet. Värd är vårda – och ge vidare.

Tacksägelsedagen

I dag säger kyrkokalendern tacksägelsedag, men egentligen är varje dag en dag för tacksägelse. För hur livet än ser ut, finns det nästan alltid någon ljusglimt att ta vara på, något att vara tacksam för.

Tacksamhet är ett motgift mot bitterhet och jämförelse, men kan också fungera som ett (inte så charmigt) alibi. Alltså att man, bara man är tacksam, kan göra lite vad som helst. Hitta ursäkter för en livsstil som inte är hållbar till exempel: ”Åh jag är så tacksam för att jag fick flyga dit och dit och dit” eller ”Jag är så tacksam för att jag hade möjlighet att köpa så många nya grejer”.

Jag märker hur jag själv kan hamna i en sådan retorik. Då får jag påminna mig om att det bästa i livet är gratis. I dag är jag tacksam över att vakna utsövd, att se mina danstjejer uppträda och att kunna glädjas helhjärtat med vän.

Vad är du tacksam för?

Septemberglimtar

Min favoritmånad kom – och gick – och hade med sig:

Ett kök fullt av mellanstadiebarn

En ny loppis och massa fynd

Ett födelsedagskalas för min systerson

Indisk mat på kvarterskrogen

Ett skvaller som gjorde att jag vek mig över kafébordet i häpnad

Egentid på herrgård

Stomping

En fantastisk bok

Slowfashion och massa dans

Och en helt ny människa: Christoffers brosdotter

Sida 1 av 13

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén