En hyllning till Heidenstam

Min granne hejdar mig i trapphuset. När ska du komma och dricka kaffe? Kan du torsdag? Nej tyvärr, jag ska till en annan granne då. Fredag då? Nej, då ska jag hem till Alice som bor mitt emot och låna hennes symaskin.

Det är bråda dagar i det sociala grannskapet, i området där alla hälsar på alla och lägger upp fina bilder i vår gemensamma fb-grupp.

Inte visste jag att jag skulle trivas så här bra i mitt nya område. Ni som läst den här bloggen kommer kanske ihåg att jag hade mina tvivel innan jag flyttade hit. Mest eftersom andra varnade mig och sa att Heidenstam ju har ett ”visst” rykte. De frågade om det var klokt att låta sina barn växa upp här. Påpekade att området låg en bit från stan (6 minuter med buss). Frågade om vi inte borde köpa hus i stället.

Och jag funderade. Konstaterade att en lägenhet i ett 70-tals område inte är ett klassiskt drömboende. Men så tänkte jag igenom mina värderingar, påminde om att jag vill leva enkelt, gärna nära människor som inte har samma bakgrund som jag själv, nära kyrkan, och i ett hem jag själv inte behöver underhålla eftersom jag varken har förmågan, tiden eller viljan till praktiskt arbete.

Så då flyttade vi hit. Än så länge känns det som ett toppenbeslut. Det finns en community och en anda som jag gillar. Allt ligger nära. På torget finns billig frukt och god baklava och i trapphuset grannar som gärna bjuder på kaffe. Vad mer kan man begära?

Nojig mamma

Några dagar efter att min dotter föddes blev hon gul i hyn. Det är vanligt hos nyfödda och inget farligt. Om bilirubinvärdena inte överstiger en viss nivå gör man ingenting åt det. Min dotters värden var bra, men det gula försvann inte. Och varje gång någon kompis träffar henne får jag samma kommentar: ”Vad gul hon är i hyn. Det ser ut som hon är solbränd. Ska bebisar se ut så?”

Efter det utspelar sig följande:

Jag springer till BVC och vill ha en extrakontroll. De lugnar och säger att allt är normalt. De har sett mycket värre. Om bebisen är pigg och äter bra och bajsar så är det inga problem. Gulheten försvinner så småningom. Jag går därifrån, lugn.

Sedan träffar jag nästa kompis som säger ”oj är hon inte väldigt gul i hyn?”. Jag springer till BVC igen. Ursäktar mig för att jag stör men vill bara ha en extrakontroll, för säkerhets skull. De säger samma sak. Inget att vara orolig för. Vill du att en läkare kollar? Ja tack. Läkaren säger samma sak. Och jag lugnar mig.

Så här har det sett ut den senaste månaden. Jag har blivit stammis på BVC och varje gång ger sköterskorna samma svar. Varje gång ler de också milt och visar förståelse för min oro, men bakom leendena kan jag se hur de tänker: ”men herreguuud vilken nojig mamma”.

Idag, efter ytterligare en kompiskommentar, blev jag orolig igen. Den här gången skickade jag dit Christoffer eftersom jag ändå har något slags stolthet och inte vill bli stämplad som hysterisk.

Christoffer fick samma svar angående gulheten. Och så en fråga: Men var inte din fru här för bara några dagar sedan?

Jo, det var hon…

Livsbejakande

Ett av mina favoritord är livsbejakande. Jag beundrar människor som är så. Som ser det goda i tillvaron och förhöjer det genom sin genuina uppskattning. Men det handlar inte om att de hänsynslöst tar för sig av livet, åker jorden runt eller konsumera massor. Snarare handlar det om att de lyckas se på det lilla med förundran.

Jag har själv aldrig känt mig så livsbejakande som när jag var på L’Abri. Jag vet att jag jämt tjatar om det där stället, men jag kan inte låta bli. Schweiziska alperna, människor från hela världen, goda samtal. Mmm!!

Livet på L’Abri var enkelt i dubbel bemärkelse. Enkla rum, enkel mat. Och så fick man bara duscha en gång i veckan.

Men vissa dagar var extra festliga. En kväll när vi såg på film fick vi popcorn. Alla jublade. En annan dag grillade vi marshmallows. Ännu mer jubel. Och när en av volontärerna bjöd på hemmagjord choklad visste jublet inga gränser. Oj vad vi njöt! Saker som hemma skulle varit vardag blev till fest. Och vi uppskattade det desto mer.

Ni anar var jag vill komma. Kanske är överflödet som många av oss lever i förödande för att på riktigt kunna bejaka det goda i livet. När festliga inslag blir slentrian och vi har möjlighet att omedelbart stilla våra önskningar är det svårare att se skönheten i det lilla. Som i en skål popcorn, grillad marshmallow eller en kopp varm choklad.

Tvåbarnslivet

Vår dotter är här och det är underbart. Ännu mer underbart hade det varit om jag varit lite mer praktiskt lagd.

I dag var min mans första jobbdag efter de tio pappadagarna, så nu är prövningens tid för en oerfaren tvåbarnsmamma kommen. I dag skulle jag försöka med, den i teorin enkla, uppgiften att ta med bebisen för att hämta min treåring hos dagmamman och sedan gå till BVC.

Men vad händer? Jag tillbringar hela förmiddagen med att amma och samtidigt läsa bok. Kommer på för sent att jag borde äta. Kastar i mig makaroner och kör sedan i väg med bebisen i vagnen mot treåringens dagmamma. Min man har varnat om att det ska regna, men jag tänker varken på att ta med regnkläder eller regnskydd till vagnen. På väg till dagmamman öppnar himlen sig och det finns ingenstans jag kan skydda mig. Hänger en filt för vagnen som snabbt blir genomvåt. Blir orolig för att bebisen blir kall. Glömmer bort vilket nummer dagmamman bor på. Tiden till BVC-besöket bara krymper. Ringer min man men får inget svar. Skickar sms med texten ”hjälp” följt av ”svara!!!!!”. Irrar runt i regnet och blir mer och mer blöt. Hittar till slut fram till dagmamman och gömmer mig i ett skjul på gården för att vänta ut regnet. Ringer samtidigt min mans kollega för att få tag på min man så att han kan cykla dit och ta med treåringen så att hon hinner till BVC, men hör ingenting för att regnet faller så hårt mot taket. Då kommer dagmamman ut ”Men kära du, varför står du här? Varför kommer du inte in?” Ja, varför gjorde jag inte det?

Så lättar regnet till sist. Vi kan gå (springa) hem. Då börjar bebisen skrika. Treåringen vägrar stå på vagnens ståbräda. Hon vill plocka blommor. Fem minuter kvar till BVC. Jag får ordning på båda barnen och springer med vagnen (aj min förlossningsömma kropp). Kommer fram till BVC genomblöt av regn och svett.

Treårskontrollen går bra. Innan vi går ut från sköterskans rum ammar jag bebisen. Säger tack och hej och går ut i väntrummet. Där sitter ett gäng föräldrar. Inte förrän någon minut senare upptäcker jag att jag har glömt knäppa min skjorta. Jag har just flashat halva brösten.

Tack för mig

mother of the year


I do me, you do you

Bianca Ingrosso har lagt fillers under ögonen för att slippa se så trött ut. Tidigare har hon gjort en läppförstoring.

När hon skriver om detta på sin Instagram garderar hon sig mot kritiken  genom att skriva ”You do you, I do me” – alltså, du gör vad du vill, jag gör vad jag vill och ingen ska säga något om det.

Det får mig att undra: Kan ni överhuvudtaget ha åsikter om någon annans val? Vad har vi för ansvar för varandra?

Raden ”I do me” var också en av låttitlarna i årets Melodifestival. Inför sitt framträdande förklarade 15-åriga Malou Prytz låtens budskap: ”Den handlar om att inte lyssna på någon annan, bara på sig själv”.

Men, är det dåligt att ta input från andra?

Den här idén om att ingen annan har med ens liv att göra känns så hyperindividualistisk att jag blir lite rädd. För jag är helt övertygad om att jag själv inte alltid vet mitt eget bästa, att jag behöver hjälp att tänka kring moraliska val och att jag vill gärna att någon påtalar om jag gjort något fel. Hur ska man annars lära sig att leva?

Obenägenheten att vilja lyssna på någon annans uppfattningar kan också komma från vår kulturs, nästan sjukliga, vurm för konsensus. Det blir ju lätt dålig stämning om någon har åsikter om någon annans livsval. Och välgrundade argument har vi inte så mycket till övers för. Därför nöjer vi oss med att säga ”I do me”.

Men är det inte mer sant att ”we do each other”?

Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.

Det är vägen som är mödan värd…

… skrev Karin Boye i sin klassiska dikt ”I rörelse”.

Har märkt att det går att applicera på diverse områden i livet. Som skapande till exempel.

Jag gillar olika typer av pyssel, men varje gång jag sätter mig för att måla, vika origami eller pärla, tänker jag: Vad ska det bli av det här? Vad ska jag använda det till?

Som att allting måste ha ett slutmål eller ett resultat.

Därför är det så befriande att pyssla med en 2,5 åring. Mitt och Miriams senaste gemensamma intresse är att pärla pärlplatta. Genast när hon kommer hem från förskolan ropar hon ”pärla” och så kan vi sitta en timme tillsammans. Under stor koncentration plockar Miriams små fingrar upp de små pärlorna och lägger i olika mönster.

Men när jag sedan frågar henne om hon vill stryka pärlorna så att hon kan spara det hon skapat säger hon alltid nej. Och så häller hon ner alla pärlor i burken igen för att börja om på nytt. Och är precis lika glad andra gången.

Hon har fattat det där med att det är resan som är mödan värd.

Om att be om hjälp

Vid lunchen på jobbet idag höll jag en spontan appell om hur viktigt det är att våga fråga om hjälp. Inte fastna i självtillräcklighet (som btw gränsar till högmod, vilket inte är någon bra egenskap) utan i stället våga visa sig sårbar, vara beroende av andra och BE OM HJÄLP.

Efter lunchen kom min värk i käken tillbaka med oförutsägbar kraft och strålade upp i hela huvudet, som fortfarande är tjockt av snor. Dessutom gjorde foglossningen ont och jag bestämde att det var bäst att gå hem och vila.

Väl hemma insåg jag att Christoffer skulle på styrelsemöte ikväll och att min ork för att ta hand om Miriam var lika med noll. Han säger: Men vi kan ju fråga någon kompis om hjälp att passa Miriam.  Jag svarar genast: NEJ. Jag vill inte vara till besvär.

Jo, det var det här med att leva som man lär.

Varför tar det emot att be om hjälp? Fastän jag vet att det säkert finns människor som skulle vilja hänga några timmar med Miriam sitter det så långt inne att göra anspråk på en annan människas tid.

Men när värken blev för jobbig gav jag med mig (och mindes också min egen uppmaning från lunchsamtalet) så en kompis kom och var med Miriam och jag fick välbehövlig sömn.

Det var det bästa beslutet på länge.

Att vara jämn i humöret

Jag hör mig själv säga: ”Det är så skönt med honom för man vet alltid exakt hur han ska vara”.

Det är väl det där med förutsägbarheten. Det finns något tryggt med människor som är ungefär likadana när man än möter dem.

I motsats till dem står de dramatiska. De som ena dagen kommer till jobbet och kvittrar men nästa bara fräser. Hela omgivningen blir osäker.

På senare tid har jag ändå börjat omvärdera min ståndpunkt. Även om det är tryggt att kunna veta hur en person ska agera, är det inte så spännande. Och det ger inte så mycket frihet att få vara på olika sätt.

Förmodligen är jag så primitiv att denna förändring i tankesätt enbart beror på att jag inte längre känner mig stabil i mitt eget humör.

När jag var yngre var jag nästan alltid glad. På riktigt. Nu är jag också ofta glad, men inte alltid. Tidigare pratade jag ofta mycket, men nu föredrar jag ibland att vara tyst. Ändå gäckas jag av det där idealet om att i alla lägen vara likadan. För annars kan ju folk undra: Vad är det med henne? Har något hänt?

Men då kanske jag ska låta dem undra.

Bevara mig från renoveringshetsen

Skrev ett blogginlägg för Fixa kärleken. Handlar om renoveringshets. Klipper in det här:

Jag och min man har köpt en ny lägenhet. Bara det sållar oss till skaran av världens rikaste. Så jag borde vara väldigt tacksam.

Det är jag också.

Men ibland tänker jag att jag borde ha ett ÄNNU bättre boende. Kommentarerna jag fått från vänner och bekanta de senaste veckorna puttar tankarna i den riktningen. ”Ni som snart bli fyra i familjen borde väl bo i radhus åtminstone?” ”Varför har ni valt ett så fult område?” och ”Om ni ska bo där måste ni göra en totalrenovering”.

Och så läser jag om andra som har gjort bostadsklipp och bor i topprenoverade hus och lägenheter. Människor som satsar miljoner på att bo bra.

I Sverige är det viktigt hur man bor. Kanske för att vi stora delar av året tillbringar tiden inomhus. Eller för att vi vuxit upp med IKEA. Eller för att vi har blivit så välbeställda att vi måste ha någonting att lägga våra pengar på.

Oavsett orsak verkar människor här ovanligt intresserade av boenden. Vi har inredning som hobby och skäms inte för att kalla oss ”hemnetknarkare”.

Det är inte konstigt att man blir påverkad. Konventionerna är starka, jämförelsen lika så.

Mitt i bostadsköp och renoveringsplaner (jo, lägenheten vi köpt renoverades senast på 70-talet) försöker jag ändå sansa mig. Vad behöver vi egentligen? Vill jag främst renovera för att människor som kommer hem till oss ska se hur fint vi har det? Är jag rädd för människors tyckanden om vi väljer att ha en lägre standard?

Och så ser jag en dokumentär. Om amerikanen och läkaren Tom Catena som valt att bo i Sydsudan och som jobbar dag och natt på områdets enda sjukhus. Han visar runt i sitt spartanska rum och konstaterar: ”Jag behöver ju inte bo så här. Varför kan jag inte likaväl bo i en hydda som övriga befolkning gör. Varför skulle jag ha det bättre än dem?”

Lite senare berättar han om att Jesus är hans förebild och om hur han utmanas av uppmaningen Jesus ger till den rike mannen om att sälja allt han äger.

Dokumentären ger mig flera tankeställare. Främst funderar jag på vem jag egentligen lyssnar till. Till dem som indirekt säger att boendet definierar dig och att det därför är bäst att inte nöja mig med något halvdant? Eller till dem som säger att det finns andra värden i världen?

Jag väljer att blunda och be. Käre Gud, bevara mig från renoveringshetsen.