Den lilla stora glädjen

  • Himlens nyanser klockan åtta på kvällen, sedd från min favoritplats: läsfåtöljen i vardagsrummet.
  • Att ta vara på mat som är på gränsen att behöva kastas, men ändå lyckas göra en fin måltid av den.
  • Grannarnas balkong mittemot. De har piffat den så fint att jag blir glad varje gång tittar ut.
  • Att äta frukost med Miriam och få frågan: ”Mamma, kan du belätta om förskolan som du gick på när du var liten?”
  • Knastret i dammsugaren när mattan blir ren.
  • Nybakade bullar och ett glas kall mjölk.

Tjugonde maj

Jag har fått några linnedukar som tillhört min mormor, och när jag plockade upp dem kände jag direkt: de doftar som hon! Eller ja, som hennes hus. Som rummet där jag och Hanna brukade sova över. I det rummet fanns ett linneskåp i ek, fullt med kökshanddukar med broderade initialer. Och där fanns bäddsoffan med de prassliga påslakanen, och bordet som var täckt av de sladdriga klippdockorna vi klippte ut från HM-katalogen.

I dag, den tjugonde maj, skulle min mormor Maj-Britt fyllt år. Hon dog för nio år sedan och jag saknar henne mycket. Sista gången jag besökte henne kände jag på mig att det skulle vara sista gången. Hon jämrade sig i sängen och jag viskade: Jag älskar dig.

När jag läser Kristina Sandbergs trilogi om kvinnan som också hette Maj tänker jag mycket på min mormor. Hur hon precis som romankaraktären – och som de flesta andra kvinnorna i sin generation – alltid var på fötterna; lagade mat, diskade, ordnade bjudningar och bakade kakor som hon sedan trugade gästerna med. Ofta försakade hon det egna för andras skull.

Linnedukarna för mig tillbaka till köket på Asphagsvägen. Där står mormor i full färd med att göra risgrynsgröt till mig och Hanna. Jag ser hennes snabba steg, hennes runda gestalt och mjuka, leende ansikte. Och jag känner hur starkt hon lever i mig.

Bästa grannen

Min granne ringde mig igår: Hej, jag har tagit med blommor hem från kolonilotten, vill du ha?

Såklart jag ville! Och när jag kom dit räckte han också över en påse med hembakade bullar och biscotti.

Det här är alltså en 70+ granne som bor ensam och som jag rimligen borde uppmuntra i dessa tider. I stället är det han som uppmuntrar mig.

Och titta vad fint blommorna matchar med de två böckerna jag läser för tillfället:

Matintresset

Top 3 tråkigaste saker jag vet: Laga mat.

Eller ska jag säga visste?

Det har hänt att jag koketterat med hur dålig jag är på att laga mat. Jag har berättat att jag knappt kan koka pasta, pratat om hur tomt mitt kylskåp var när jag bodde själv, sagt att filmjölk visst är en fullvärdig måltid.

Men detta mina vänner var innan jag började följa Elsa Billgren och Sofia Wood på Instagram. Numera tittar jag på deras tutorals när de ugnsbakar vitlök, vecklar ut kronärtskockor och strör parmesan över tomatmarinad och känner mig inspirerad att ställa mig i köket och experimentera, lägga upp fint, bjuda kompisar på mat. Det här är på riktigt en helt ny och främmande känsla för mig. Men härlig!

Så härmed förklarar jag mitt nya liv som matlagerska invigt. Får se hur länge det håller i sig 🙂

Värt att fira

Vi åt sushi igår och Miriam lärde sig plocka upp bitarna med pinnar. Hennes spontana reaktion:

– När ska vi fira att jag lärt mig äta med pinnar?

Hon är duktig på att påminna om att fira små segrar (eller så är hon smart och vet att firande innebär sötsaker).

När Hedda fick ytterligare en tand, sa Miriam:

– När ska vi fira Heddas tand?

I en tid då bröllop, dop, födelsedagsfester och semestrar ställs in, kanske vi behöver hitta andra saker att fira. Så ja, varför inte en nykläckt tand?

Att gå varsamt fram

På ett praktiskt plan påverkas jag lindrigt av den pågående pandemin; mitt vardagliga liv är ändå inte helt olikt mitt liv för två månader sedan. Men den stora skillnaden är att jag känner mig så skör, att jag pendlar i humöret på ett sätt jag inte brukar.

Jag och en vän pratade om det här under en promenad och vi konstaterade att sådant är läget nu. Ovisshet och osäkerhet som ett slags bottenackord i tillvaron gör att saker känns jobbigare än de annars gör. Därför gäller det att vara snäll – mot sig själv och mot andra. Nu är inte tid att starta onödiga konflikter, gå i clinch, eller ta upp allt man stör sig på hos en vän. Nu är inte en tid för stora meningsskiljaktigheter eller bråk.

Nu är en tid att gå varsamt fram.

När det här är över …

Foto: Hanna Abrahamsson

… ska jag ta nattåget till Elin, hälsa på Hanna och Astor i Stockholm och fika på Konditorn & Bagarn i Hökis. Boka om resan till L’Abri och kanske åka till Gotland?

… fira mässa i en fullsatt kyrka igen …

…. gå på bio, teater, konsert …

… sluta vara misstänksam om någon hostar…

…. komma ihåg att vi är ett.

Vad ska ni göra?

Sinnesro

Jag sitter i min soffa och dricker uppvärmt kaffe. Min fjärde kopp. Försöker bota tröttheten men den försvinner inte. Hedda sover i rummet bredvid. Miriam och Christoffer lägger alfabetspusslet på hennes rum. Vår planerade semester har blivit hemester. Ikväll ska jag ha en konfalektion om psykisk hälsa. Tänkte utgå från sinnesrobönen. Finns så många nycklar till välmående i den. Kanske särskilt nu, mitt i krisen.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – på samma sätt som Du –
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
​i det tillkommande.”

Utelivet

Jag är ingen friluftsmänniska. Långt ifrån. Om jag får välja mellan ute och inne väljer jag alltid inne (usch vad trist det låter nu när jag skriver det).

Men eftersom det numera är säkrast att umgås i friska luften anpassar jag mig efter det och ja, börjar gilla det. Till exempel har jag köpt en cykel och känt frihetskänslan i att snabbt kunna ta mig fram, strängat om mitt gamla tennisracket för att kunna spela på utomhusplanen vid vårt hus och gjort picknickutflykt med nya kompisar till Uppsala högar.

Och i dag när jag gick en promenad förbi ett litet skogsområde såg jag hur en dam rullat ut sin rollator mitt i en öppning i skogen och slagit sig ned. Omringad av fågelkvitter och nykläckta bladknoppar sträckte hon ansiktet mot solen, blundade och njöt. Jag var nära att göra henne sällskap.

Höra ihop

Oändligt med tid. Tom kalender. Så märkligt det är! Jag brukar vara duktig på att boka in grejer, men nu tar jag dagen precis som den kommer. Och det är som att jag har blivit ännu mer social, bara för att man egentligen inte ska.

Aldrig tidigare har jag pratat med kvinnan som bor vägg i vägg. Hon som har ett litet barn och alltid verkar vara ensam. Men så är de ute i lekparken och jag passar på. Utbyter några ord. Sedan börjar jag prata med sexåringen som åker kick-bike runt området och han lär mig några fraser på amarinja. Lite senare vinkar jag från balkongen och pratar om vädret med en promenerande 70 plussare. Så skönt med solen! Ja du! Man får passa på! Absolut!

Tänker på det här när jag läser Åsne Seierstads fina text i DN. Hon skriver om hur småsaker laddas med mening – ett leende, en vinkning, en blick. ”Vi sätter större värde på varandra nu när ingenting längre kan tas för givet”.

Jag märker det när jag går på promenad. Hur fler hälsar, nickar, ler. Som att vi säger ”we’re in this together”. Vi hör ihop!