Semesterstängt

Det är roligt att blogga, men inte så pass roligt att jag vill göra det även på semestern. Från och med i dag har jag två veckor ledigt. Sedan är jag tillbaka på jobbet igen. Hela sommaren ska jag vara nyhetsreporter. Det blir kul att prova på något nytt, även om jag tror att jag kommer längta tillbaka lite till kultursidorna. Hörs om drygt två veckor!

Döden, döden

När en människa dör uppstår en reva i tillvaron och vi stirrar ut i tomrummet. Vi påminns om vägen vi alla ska vandra. Ungefär så beskrev Equmeniakyrkans ledare Sofia Camnerin känslan efter Aviciis död. Jag delar den känslan. 

De existentiella tankarna kommer ikapp. Allt som vi är upptagna av annars; vårkläderna vi ska köpa, semesterplanerna vi ska skapa, tv-serierna vi ska se och poddarna vi ska lyssna på, liksom stannar av. Världen sedd ut dödens vinkel ter sig patetisk. 

I Sara Stridsberg ”Darling River” definierar författaren döden: Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. 

Så mitt i prick. Vi måste förtränga döden för att kunna leva. Annars blir det för jobbigt. Vi måste underhålla oss, jobba hårt, träna bor stressen, få tiden att gå. Inte stanna upp, för då kan vi drabbas av tankarna om livets innersta mysterium.

Men kanske är det också sunt att stanna upp inför den där revan i livsväven, även om det är obehagligt.

Mening istället för lycka

Vi verkar göra nästan vad som helst för att få känna oss lyckliga. Kanske för att vi ofta får höra att lyckan skulle vara själva målet med vårt jordeliv. Men lyckan är flyktig och svår att fånga. Och vi blir ständigt besvikna.

I söndagsintervjun i P1 berättar den unga kompositören Jacob Mühlrad att meningsfullhet för honom är mycket viktigare än lycka. Så är det även för mig. Jag tänker sällan i lyckotermer, utan frågar mig snarare huruvida något känns meningsfullt.

En lärare jag hade en gång avslutade sin kurs med att önska oss studenter många stunder där vi blir så uppslukade av ett engagemang att vi glömmer tid och rum. För mig är det synonymt med att känna mig levande, att känna att jag har ett syfte, att känna mening.

Vad jag lär mitt barn

Jag har märkt av en förändring hos mig själv. När jag åker tunnelbana och människor ber om min medkänsla, om några kronor för att köpa mat, handlar jag annorlunda än vad jag gjorde för bara några månader sedan. Då tittade jag personen i ögonen, sa hej, pratade kanske en stund, gav några kronor om jag hade något löst. Min dotter var oftast den som tog kontakt först, vinkade och sträckte ut en hand. Det gjorde att personen som bad om pengar ofta slog sig ner bredvid. Sa pojke eller flicka? ah, micke fin. princesa. Och sedan: Snälla köpa mat. Micke hungrig.

Kanske är det en växande hopplöshetskänsla över att problemet är så stort, orättvisan så djup, som gjort att jag sedan dess blivit handlingsförlamad. Eller så har nyhetsrapporteringen gjort att min cynism tagit över. Oavsett vilket insåg jag först hur allvarligt det var när en ung kille med stora, sorgsna ögon kom fram till mig på tunnelbanan igår och bad om några kronor till mat. Jag hann inte reagera förrän Miriam skakade på huvudet, höll fram sina tomma handflator och sa ”nej nej”.  Så som hon uppenbarligen sett mig göra.

Pojkens blick blev ännu sorgsnare. Vad är det jag lär mitt barn?

Jobbiga listan

Jag hittade en rolig lista om jobb. Här kommer den.

Vad ville du bli när du var barn?

När jag var sex år sa jag att jag ville bli statsminister. Hade uppenbarligen höga ambitioner / grandios självbild / ingen koll.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Då ville jag bli skådespelerska eller programledare eller journalist. Vet inte om jag trodde att jag skulle bli något av det. Men det var min dröm. Och en har ju slagit in!

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen i skolan?

Sämsta var teknik, fysik och syslöjd. Var inte heller bra på hemkunskap (men stannade alltid kvar och torkade borden som en galning så jag fick MVG ändå. Typisk smörig tjej). Mina bästa ämnen var svenska, samhällskunskap och religion.

Vilket var ditt allra första jobb?

När jag var 14 jobbade jag på Riksfärdtjänsten och bokade resor. Trivdes väldigt bra! Jobbade där fyra somrar tror jag.

Vad har du haft för olika betalda jobb?

Många! Here we go: Korvförsäljare, tennisinstruktör, lärarvikarie, ledsagare, språkreseledare, rekryterare, tidningsförsäljare, valobservatör, frilansskribent, föreläsare, utbildare, processledare, eventansvarig, koordinator, projektledare, kommunikatör och reporter.

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?

Att hitta intressanta människor, läsa om dem, träffa dem, skriva om dem.

Vilka är dina starka respektive svaga sidor på jobbet?

Starka: produktiv och prestigelös. Svaga: otålig + inte så bra på att fota (sånt måste man göra som skribent nowadays)

Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget? 

Vill inte jobba med något annat än prick det här.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Någonting som har med fordon att göra, typ pilot eller chaufför eftersom jag är höjdrädd, farträdd och har noll lokalsinne.

Vad gör du om fem år?

Skriver.

Sånt man pratar om

Från årskurs fyra gick jag i musikklass inne i stan (ingen som hört mig sjunga tror mig, men så var det) vilket betydde att jag och min kompis Annika åkte buss typ en halvtimme varje dag. Ibland pratade vi, men ofta satt vi tysta och ägnade oss åt att tjuvlyssna på dem som satt bakom. Det är fortfarande en favoritsysselsättning och ibland märker jag hur min blick fastnar på medpassagerare på ett sätt som inte är socialt accepterat (jag stirrar).

Men visst är det fascinerande vad folk pratar om? Mest tycker jag folk pratar om sina jobb eller sina semesterplaner. Säger att det är lite mycket nu och att det är skönt att ha en resa att se fram emot. Ibland är människor förvånansvärt öppna och pratar om relationer som om de satt på tu man hand i ett vardagsrum. Ibland skriker en tonåring på sin mamma.

För ett tag sedan lyssnade jag på ett gulligt samtal. Två, kanske tioåringar, stod bredvid varandra. Out of the blue frågade den ena: Gillar du blåbär eller jordgubbar bäst? Den andra funderade och gav sedan ett genomtänkt svar: Jordgubbar!

Allt det här tjuvlyssnandet har fått mig att tänka på vad vi pratar om. Så stor del av vår tid går till prat, men vad säger vi egentligen? Ofta känns det som att vi bara upprätthåller ett socialt spel där ingen har så stort utbyte av samtalet. När jag sist var hos frisören blev det övertydligt. Tre timmars kallprat medan mitt hår blev lite blondare. Och för all del, hos frisören kanske det går an. Men inte bland vänner.

Det är inte så att jag tänker att varje samtal måste vara substantiellt och spirituellt. Men kanske kan vi vara lite mer fantasifulla än att prata om hur dyrt det är att bo i Stockholm. Att fråga vilket som är bäst av blåbär och jordgubbe är till exempel mycket roligare.

Vem som helst kan (inte) göra vad som helst

En 14-åring i ett talangprogram på tv fick frågan om vilket budskap han vill förmedla. ”Att vem som helst kan göra vad som helst” sa han och ögonen glittrade in i kameran. Och han kände nog precis så i den stunden. Han, en vanlig kille från en vanlig svensk småstad fick nu sjunga ut inför miljonpublik. Inget är omöjligt.

Samma svar gav Melodifestivalens artister inför sina framträdanden: Du kan göra precis det du vill bara du tror/kämpar/drömmer/. Och samma svar är egentligen legio närhelst någon ska ge ett ”budskap”.

Ledsen att vara en som stänger av musiken mitt under festen, men här kommer ett faktum: Vem som helst kan inte göra vad som helst. Leonidas Aretakis skrev bra om strävan efter perfektionism i söndagens DN: ”42 människor i världen äger lika mycket som jordens fattigare hälft, men ändå får vi höra att alla har samma chanser. Då är det lätt att känna sig misslyckad.”

Exakt så. Jag tror att allt snack om att vi kan göra vad som helst lätt blir kontraproduktivt. Det är inte alls stärkande. Det adderar bara ytterligare en börda till redan nedtyngda axlar. Mitt tips är det motsatta: Inse din begränsning. Det är väldigt befriande.

 

Du som alltid är så glad

För ett tag sedan skulle jag hålla ett litet anförande och från scenen blev jag presenterad som ”den mest positiva och glada människan jag någonsin träffat.” Jag försökte nyansera och säga att jag inte alltid är glad, men presentatören insisterade: ”Jo, alla gånger jag har träffat dig har du varit jätteglad.”

Dagen därpå var jag i kyrkan och när en äldre farbror kom fram och frågade hur det var med mig, väntade han inte på svaret utan svarade på sin egen fråga: ”Du mår ju alltid bra, du är så pigg och glad.”

Det ironiska var att jag under båda dessa tillfällen inte alls kände mig glad. Tvärtom faktiskt. Jag kände mig ledsen och orolig och arg. Och det måste ju få vara lika okej.

Uppmärksamheten

 

Attention is the rarest and purest form of generosity.

Filosofen Simone Weil säger det så bra (och då upplevde hon aldrig sociala medier.) Känns som att uppmärksamheten är ännu mer sällsynt i vår digitala tidsålder.

För någon månad sedan var jag och Christoffer på finrestaurang för att fira hans 30-års dag och vi hamnade bredvid ett par som också firade födelsedag. Av konversationen att döma hade mannen överraskat sin flickvän med detta. Till en början var kvinnan förtjust, men efter bara några sekunder åkte mobilen fram och mannen fick inte längre ögonkontakt. När maten kom fotade kvinnan av den och fortsatte sedan att sms:a. Mannen blev uppenbart besvärad. Han hade nog hoppats på en romantisk kväll, men fick en mobilmiddag i stället.

Mountain and dust

Vad är det att vara människa? Bandet Gungor ger den bästa beskrivningen jag hittills hittat:

 

I am mountain, I am dust
Constellations made of us
There’s glory in the dirt
A universe within the sand
Eternity within a man

We are ocean, we are mist
Brilliant fools who wound and kiss
There’s beauty in the dirt
Wandering in skin and soul
Searching, longing for a home

 

Vi är högt älskade, värdefulla och det finns ett syfte med våra liv. Samtidigt, betydelselösa. En i miljardmängden. Det är i den spänningen vi lever.