Jag är inget varumärke

Har ni märkt hur vårt språk har förändrats de senaste åren? Elle ja, språket förändras ju ständigt. Men har ni tänkt på att vi börjat tala väldigt mycket om varumärken? Och då inte som något förbehållet prylar eller företag. Nej, nu sätter vi likhetstecken mellan varumärke och människa.

Jag vägrar att se på mig själv på det sättet. Vägrar gå med på grundpremissen som säger att jag bör måna om mitt marknadsvärde och putsa på min image. För mitt värde sitter inte i hur många som vill följa mig i sociala medier, som läser artiklarna jag skriver eller som tycker att jag är en ”intressant” person.

Magnus Malm skriver:

”Varumärke är ett annat ord som kanske kan sammanfatta den försåtliga frestelse att bygga vår egen identitet utifrån de byggstenar som tillhandahålls av våra kvalifikationer, tjänster och det gensvar vi får från omgivningen”

Spot on.

Genom att se sig själv som ett varumärke tillåter man andra människor att definiera vem man är och hur mycket man är värd. Det är vanskligt. För vad blir kvar av min inre människa, mina värderingar och min integritet när andra människor dikterar villkoren för hur jag bör vara eller framställa mig själv?

Som kristen vilar jag i förvissningen att mitt jag i stället definieras utifrån Guds kärlek. Han ville mitt liv och älskar mig för den jag är. Jag är en avbild, inte ett varumärke. Precis som du.

Relationsbloggare

Jag har börjat blogga om relationer på sajten Fixa kärleken. Vem kunde tro det? Jag är inte särskilt bra på relationer, så förmodligen kommer mina inlägg handla mer om min brist än min kunskap. I första inlägget skriver jag om hur svårt jag tycker att det är med vuxen vänskap. Klistrar in inlägget här:

Vuxen vänskap – hur gör jag?

Jag har 1477 Facebookkompisar, men få nära vänner. Det är knepigt med vuxen vänskap.

När jag var liten var vänskap inga problem. Jag gjorde som så många andra. Gick rakt på sak och frågade: Vill du bli min bästis? Om svaret var ja, visste man vad som gällde. Nu var det vi två som skulle leka.

Men som vuxen är vänskapsrelationer mer komplicerade. Hur vet man att vänskapen är ömsesidig och vad kan man egentligen förvänta sig av en vän?

Att vara gift är motsatsen till den odefinierade, fria och ofta flyktiga vänskapen.  Där finns tydliga förväntningar. Jag vet att min man kommer ta hand om mig när jag är sjuk. Jag vet att jag kan prata med honom om allt utan att han dömer eller berättar vidare. Och jag vet att jag kan lita på honom till 100 procent.

Kanske skulle det underlätta att skapa ett slags vänskapsförbund? Elin Liljero Eriksson, som skrivit en handbok om vuxen vänskap, är inne på det spåret. Utifrån egen erfarenhet har hon märkt hur befriande det kan vara att sätta ord på vad ens vänner betyder och sedan komma överens om att alltid finnas där för varandra.

Jag skulle nog behöva något liknande. För även om jag har lätt för att ta kontakt, är en trevlig bekant och en pratglad kollega blir jag osäker när det kommer till den djupa vänskapen. Hur mycket tid kan jag ta i anspråk? Har jag rätt att bli ledsen när någon inte ringer eller bjuder med på fest? Är jag barnslig som blir besviken när vänner inte har tid?

Ibland längtar jag till att bo i en slags Bullerby där utbudet av människor är begränsat och ens grannar automatiskt blir ens vänner. En tillvaro där umgänget är otvunget och naturligt och en fikaträff inte kräver tre veckors framförhållning.

Eller så kanske jag skulle lära mig att leva i verkligheten. Och försöka bli en bättre vän. Jag har hört att det är bättre att se bjälken i sitt eget öga än flisan hos någon annan.

”Jag skulle ju bli influencer”

Igår på bussen: Ett kompispar sitter mitt emot mig. Tjejen, som ser ut att vara i gymnasieåldern, storgråter. Men inte av hjärtesorg eller familjeproblem eller stress eller något annat. Nej, nej. Skärmen på hennes Iphone har spruckit. Därav tårarna som blandas med könsord. Så säger hon: ”Jag kommer säkert att dö på vägen hem också” följ av klagan över hur lång tid det kommer ta att laga skärmen och ett suckande ”Jag som skulle hoppa av skolan och bli influencer.”

Ja, vad säger man? Stackars liten?

Att inte kunna klä sig

Jag avundas dem som har en klädstil.  Själv är jag hopplös. Kan inte matcha, vet inte vad som passar min kropp. En gång i tiden var det så illa att folk kunde säga, men du har ju långa armar (ett exempel, vet inte om det stämmer) och jag svarade: Har jag?

När jag var femton år hade jag en period när jag ville ha lite roligare stil. Så då klädde jag mig i neon och stora plastörhängen. Ja, ni hör hur icke-snyggt det var. Ändå minns jag det som att jag kände mig cool.

När jag bodde i Spanien blev jag förvirrad och klädde mig i något slags spanskt mode, och sedan när jag bodde i USA klädde jag ut mig i opassande kostymer/dräkter för att jobbet krävde lite mer fancyness.

Och nu då? Har efter 30 år inte lyckats hitta kläder som passar mig. Förra sommaren kom jag på den briljanta idén att jag skulle se ut sju outfits som verkligen var snygga och så skulle jag bara alternera mellan dem, en outfit för varje dag i veckan. Men sedan kom kruxet. Jag skulle ju behöva hitta de där outfiten också. Och då blev det genast svårare.

Snipp snapp slut sommaren 2018

Det är höst i luften och jag älskar det. Nu börjar årets bästa och finaste period. Sensommar övergår i tidig höst..mmm!

Häromdagen pratade jag och några kollegor om våra sommarhöjdpunkter. Flera hade varit på härliga resor, MEN, det de nämnde som det bästa var ändå små, vardagliga, och framför allt spontana saker. Som ett oplanerat kvällsdopp eller perfekta väderförutsättningar för wakeboard.

När jag tänker på mina egna höjdpunkter är de också av det spontana slaget. Framför allt handlar de om roliga och lite knasiga människor som jag har fått träffa. Älskar de oförutsägbara, människor som går utanför ramarna.

Mina sommarhöjdpunker blir därför: Mötet med min idol (kanske borde sluta använda ordet idol, är det överhuvudtaget någon vuxen som säger idol?) Shane Claiborne, när jag fick bo i källaren hos en säregen 88-årig dam under Nyhemsveckan, och två otippat roliga bordskavaljerer vid ett bröllop.

Slutsatsen av det här är att det bästa kanske är det oväntade? När man planerar och visionerar skapar man också förväntningar på hur något ska bli. Men när man i stället är helt öppen och oförberedd kommer lyckan och överraskar. Så är det i alla fall för mig.

Instagramsommar

I sommar var jag en långhelg på Österlen. Det var underbart på alla sätt. När jag kom hem la jag upp en bild på mig själv när jag poserar utanför ett Skåneslott i Toscana-stil. Skrev ”Österlen!” och la till några emojis, två körsbär, ett blad, en sol och en våg.

Och efter det vet jag inte HUR många live-kommentarer jag fått på att jag verkar ha haft en underbar semester.

I det här fallet var det som sagt fantastiskt, men det kunde ju ha varit precis tvärtom. Jag kunde ha bråkat med Christoffer, varit arg på Miriam, känt mig sjuk och ändå lagt upp den där bilden bara för att jag gillade platsen och estetiken.

Och det är ju just det som är det luriga med Instagram. Vi vet att bilderna där inte ger hela sanningen, men ändå fortsätter vi att dra slutsatser om alla andras fantastiska somrar, ofta bara utifrån en enda bild.

Kritiken

Jag har varit nyhetsreporter i sommar. Så mycket svårare än jag föreställt mig. När jag gör personporträtt eller skriver olika livsstilsreportage eller kulturartiklar är det sällan någon som blir arg. Men nu, när jag skrivit om nyheter. Oj oj, då får jag mejl från NMR-anhängare och miljöaktivister och folk som tycker jag tar fula bilder.

Det är ingen som är direkt otrevlig, men att få en okänd människas kritiska åsikter levererade i min inbox är en ny erfarenhet. En bra lärdom. Samtidigt blir jag tacksam över att jag inte är ledarskribent. Att hela tiden bedömas utifrån mina åsikter vore inget för mig.

Give up on fame!

På en föreläsning om kreativitet som jag var på förra sommaren ställde en kille frågan om hur man ska tänka kring skapandet och viljan att nå ut med sin konst. Hur mycket ska man anpassa sig till marknaden och kompromissa med sin autencitet?

Svaret han fick av föreläsaren var inget å ena sidan och å andra sidan utan pang på: Give up on fame!

Och jag tyckte att det var bland det mest befriande jag hört.

För jag är själv fast i viljan att nå ut med det jag eller andra skapar. En vän som är duktig på att rita uppmuntrar jag till att lägga ut sina alster på Instagram, en som kan sy uppmanar jag att starta en webbshop. Och själv har jag den här bloggen och länkar artiklar jag skriver i jobbet.

Som om det man skapar skulle vara mer värt för att man på något sätt kan kapitalisera på det, eller åtminstone får några likes.

Förmågan att tala sanning beror på varifrån man söker sin bekräftelse, har en klok man sagt. Alltså, söker man bekräftelse från, låt oss säga, en inflytelserik person som kan hjälpa en i karriären, kommer man nästan oundvikligen att anpassa det man säger och gör för att få just den bekräftelsen. Och då kompromissar man med sin autenticitet.

Så, give up on fame. Skapandet är värt för skapandets skull.

Så mår du bättre

Har öppnat bloggen igen efter semesteruppehållet. Nu tänkte jag kasta mig in i rollen som livscoach (men bara för detta inlägg) och ge er tre tips: Så mår du bättre.

1.Begrunda din betydelsefullhet

Hjälporganisationer använder ofta klyschan att ”en enda människa kan göra skillnad”. Jag upprepade den till exempel till leda när jag jobbade på Friends. Men det är just för att det är en klyscha som är sann. Genom historien har individer på olika sätt fört utvecklingen framåt; kommit på uppfinningar, gjort nya upptäckter och mäklat fred. Men den största skillnaden kan man göra hos dem man möter varje dag. Ett vänligt ord, ett leende. Ni vet, allt det där som kan verka banalt, men som kan få stor betydelse. Så tänk på din betydelsefullhet, hur mycket du kan påverka och göra skillnad.

2. Begrunda din betydelselöshet

Miljarder människor har levt före dig och miljarder människor kommer att leva efter dig. Det du gör spelar inte superstor roll. Att tänka på det kan göra att man släpper lite av stressen och pressen som omgärdar det mänskliga livet. Jag tycker tanken på att vara medioker är trösterik. Felsteg och misstag ska såklart tas på allvar, men ibland kan man också unna sig att tänka: Vad gör det om hundra år. Det är nyttigt med perspektivförskjutning, att då och då inse sin egen litenhet och sedan göra sig vän med den tanken.

3. Sluta jämföra dig

En svår, men viktig konst. Fick själv känna på det för ett tag sedan när jag hade varit offline några dagar under semestern. Jag hade haft superfina dagar och jag njöt av varje stund (ingen överdrift) men vad hände likväl när jag loggade in på instagram? Jag såg bilder på iögonfallande landskap, bländande vackra människor och äventyrliga resor i fjärran land. Och genast jämförde jag med mig själv och insåg att varken min semester eller utseende kunde leva upp till det som visades på bilderna. Och så blev jag besviken för en stund. Men sedan kom jag på: Jämförelse är en förbannelse. Något är inte mindre bra för att någon har det bättre. Konsten är ju att kunna njuta av det man har.

Klart slut från livscoachen.

Semesterstängt

Det är roligt att blogga, men inte så pass roligt att jag vill göra det även på semestern. Från och med i dag har jag två veckor ledigt. Sedan är jag tillbaka på jobbet igen. Hela sommaren ska jag vara nyhetsreporter. Det blir kul att prova på något nytt, även om jag tror att jag kommer längta tillbaka lite till kultursidorna. Hörs om drygt två veckor!