Kategori: Vardag Sida 1 av 17

Hejdå bloggen!

I natt fick jag ett infall: Jag lägger ned min blogg. Att följa spontana idéer är inte alltid det klokaste att göra, men i det här fallet känns det rätt. Jag startade den här bloggen när jag var föräldraledig för att hålla igång skrivandet, men nu skriver jag i jobbet hela tiden och känner att den här bloggen spelat ut sin roll.

På dagen.se kan ni läsa även fortsättningsvis läsa min texter om tro, samhälle och kultur. Och om ni är nyfikna på böckerna jag läser är ni välkomna att följa mitt konto @bokfest på Instagram.

Tack till alla er som läst <3

Skönheten

Helt vanliga människor gör fillers och botox för att vara forever young. Själv har jag passerat 30, vilket innebär att mitt utseende och kropp börjar degenerera. Min snyggaste tid är förbi.

Jag vet egentligen inte om jag är en så utseendefixerad person. Kan inte så mycket om smink, inget om hudvård. Men jag blir ändå märkbart besvärad när jag studerar hur ansiktets skarpa linjer blivit fler bara de senaste åren.

Vad händer när fler och fler i min omgivning tar till estetiska injektioner för att hålla sig fräscha? Och varför är det så svårt att prata om utan att någon känner sig ifrågasatt eller skuldbelagd?

Jag bestämde mig för att utforska det här lite närmare och skriva en text om det. Här kan du läsa artikeln. Den fina illustrationen har Elin gjort.

Den nåd som räcker året om

Helgen innehöll loppisutflykt, rapsfält och fina fynd. Våfflor, odling och svensk film. Nya bekantskaper och intensiva samtal. Men allra bäst var ändå söndagen då vi fick gå i gudstjänst igen. Femtio personer fick vara på plats och det var UNDERBART. Jag märker hur mycket jag uppskattar psalmer och liturgi och hur mycket jag saknat att fira gudstjänst med andra. Blev alldeles blödig av att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och av att tänka på nåden. Den som räcker året om.

En vecka i livet

Hetsigt kvällsplugg för att klara muntan i hinduism och buddhism.

Ett möte med en kommunikationschef och hans kanin inför en artikelserie i sommar.

Slutgiltiga justeringar inför publicering av ett reportage som jag arbetat med under en längre tid.

En intervju om en osannolik kärlekshistoria. Hon – sjuksköterska från ordnade förhållanden i Mölnlycke. Han – föräldralös nomad från Kongo som sålde knark, men funderade på att bli ortodox munk efter att han förlorat båda benen i en tågolycka.

Ett samtal om psalmer för vår tid.

Teaterövning inför söndag då jag blir Detektiv Doris i kyrkans drama.

Överväldigande känslor mitt på ICA som gjorde att jag ville skrika rakt ut (av glädje).

Nu blir det chips och dipp!

Höjdpunkterna

Att äta peruansk frukost med en kär vän.

Att spela tennis igen.

Att snickra, gräva, plantera tillsammans med andra och se början till en trädgård växa fram.

Att släppa ut barnen på gården och se hur de genast får nya kompisar.

Att prata om hinduism med en hindu.

Att lära känna nya grannar.

Att plocka fram sommarkläder och tänka: å har jag en sån här?

Att fira födelsedag och glädjas över två år med Hedda <3

Göteborg tur och retur

I fredags gick jag upp före alla andra, vet knappt om jag sov alls eftersom jag var så inriktad på att inte försova mig. Ute var det oväntat ljust. Jag hade visst glömt bort att det redan var maj och därmed inte becksvart trots att klockan var fem på morgonen. Väntade på bussen och tog en selfie men raderade genast eftersom jag såg så ofantligt trött ut. Tog bussen, tog tåget. På Stockholm central gick vakter runt och väckte människor som sovit på bänkarna – hej hur var det här då? Sedan åkte jag första klass för mina SJ prio-poäng och kom fram till Göteborg där min familj väntade. Min syster visar sin examensutställning på Röda Sten konsthall och jag blev så stolt över att se henne i den miljön. Stolt över att se hennes lilla son springa omkring. Jag och min syster är ganska olika. En av oss är en präktig elevrådsordförandetyp och en är inte det. Vi tog en fika på stan och mängderna av folk som rörde sig där kändes nästan hotfulla. På tågstationen väntade jag på min avgång i loungen och där hade någon satt upp en skylt ”Glöm inte bort att det är pandemi”. Hur ska man kunna glömma? Hela vägen hem läste jag ”Om våren” av Knausgård. Det började regna och jag tänkte: Det här var ett underbart avslut på en underbar dag.

Här kan ni se Hannas verk.

Längtan och tålamod

Mitt under middagen, till synes från ingenstans, kommer Miriams fråga:

”Mamma, vad längtar du efter?”

Jag får tänka ett tag, men sedan kommer förslagen i strid ström: att ha stora middagar med vänner, att gå på fest, se film på bio, resa till L’Abri, sitta på café och jobba, åka på second hand-turer, besöka HC Andersen muséet i Odense, åka tåg till Berlin, gå på gudstjänst, anordna bordsamtal och bjuda in till barnaktiviteter med massor av barn, starta upp dansgruppen igen.

Lite senare samma kväll hör jag Miriam och Hedda bråka. Hedda skriker för att hon inte får en leksak hon vill ha. Från rummet hörs Miriams röst: ”Men Hedda, man kan inte få allt i livet”

Slitna fraser

Ibland slår det mig hur mycket av våra samtal som består av upprepningar, givna repliker och förutsägbart prat. Fraser vi säger har vi hört många gånger förr, men varje gång låtsas vi att de är nya. För den sociala samvarons skull. Det är inget fel med det, bara lite komiskt. Några exempel:

När någon presenterar sig (på tiden man fortfarande skakade hand)

”Å jag har redan glömt ditt namn, jag är så koncentrerad på att säga mitt eget”

När man pratar om att lära sig språk:

”Det bästa är ju att lära sig språket på plats i landet”

När man råkar ha en gemensam bekant:

”Gud vad världen är liten!”

(Detta händer mig ofta i kyrkliga kretsar. Men kyrksverige ÄR litet. Det finns liksom inget häpnadsväckande över att ha en gemensam bekant)

Familjen som flyttat från lägenhet till hus:

”Det är ju så skönt att bara kunna släppa ut barnen på tomten”

När någon flyttat från Stockholm till en mindre stad:

”Man får ju så mycket mer för pengarna här”

När man pratar om barnuppfostran:

”Alltså barnen gör ju inte som vi säger, de gör som vi gör

När man pratar sommarplaner:

”Sverige är ju fantastiskt på sommaren”

Kommer ni på fler?

Att springa i sin egen bana

Min kollega Malin är ofta klok och en sak hon brukar säga är att man ska springa i sin egen bana. Om man börjar flacka med blicken åt höger och vänster och kollar på dem som springer bredvid, börjar man jämföra sig och tappar fokus (och glädje).

Jag försöker applicera det tankesättet i livet, men misslyckas ofta. Häromdagen tänkte jag sätta mig och rita, men hann inte börja förrän jag såg framför mig hur fula mina teckningar skulle bli i jämförelse med dem som mina konstnärligt begåvade vänner och bekanta skapar. Och då tänkte jag: Men nu får du väl skärpa dig! Rita för att det är kul! Spring i din egen bana!

Sökes: Nya intryck

Under dagar som helt går i grått har jag ett knep för att pigga upp mig själv. Spansk lovsång! Jag behöver bara höra den vibrerande stämman som sjunger Saaaalvanos för att mitt sinne ska bli lite ljusare. Christoffer har lärt sig detta så härommorgonen när jag absolut inte ville gå upp ur sängen och låg som en barnunge och sa ”näääe, jag vill sooova” använde han sig av knepet. Från vardagsrummet hörde jag ljuva toner och snart var jag på benen. Ja, jag till och med dansade. Ibland är det inte så mycket som krävs.

Att låten är på spanska gör hela skillnaden. Detta mitt själs språk öppnar liksom upp världen. Och SOM jag behöver det just nu. Gör vi inte alla?

En kompis till mig har identifierat en avgörande faktor för sitt välmående: nya intryck. Under pandemin har hon tvingats söka upp dem aktivt – provat nya sporter, sprungit intervaller med främlingar, börjat prata med folk på gatan.

Jag känner också hur jag börjar crava nya intryck. Häromdagen åt jag quinoasallad med chips som tillbehör och fantiserade om att jag befann mig på språkresa i England. En annan dag kändes solen så varm mot mitt ansikte att jag föreställde mig att jag gick på gatan i spanska Murcia. Och efter att ha kollat på Shtisel kände jag: Jag vill lära mig hebreiska!! Full av entusiasm laddade jag ner duolingo-appen och var redo att köra igång när det slog mig: Jag fattar ju ingenting av vad som står, måste ju lära mig det hebreiska alfabetet först.

Världen har blivit både mindre (hemmatiden) och större (alla är med om samma sak) i och med pandemin, men jag längtar efter att få komma UT. Resa, se, uppleva, känna, smaka och höra nya berättelser. I väntan på att det ska ske lyssnar jag på spansk lovsång. Det är ändå ett helt okej substitut.

Spanien 2009.

Sida 1 av 17

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén