Varannan dag

Du verkar så stark Malina, är du det?

Frågan kom från en ny bekantskap som enbart ser mig i kyrkan. Där har jag ofta fullt upp. När Christoffer leder gudstjänsterna och predikar har jag Hedda i sele, Miriam i hasorna och är på väg att leda söndagsskola, öva med dansgruppen eller stämma av inför kommande event. Jag trivs så bra att jag förmodligen ser glad ut också.

Men människan är ju inte bara en sak. Jag är ambitiös och lat på samma gång. I dag sov jag till halv elva och kommer förmodligen tillbringa hela dagen i morgonrock.

Om jag är stark?

Ibland.

Självmedvetenhet

Jag var på en dejt en gång där jag var så nervös och ängslig för hur jag skulle framstå att jag blev stel som en pinne. Och självmedveten. Kunde knappt ta en tugga av maten utan att tänka på exakt hur det såg ut när jag förde maten till munnen eller hur det lät när jag tuggade. Det säger kanske sig själv att det inte blev någon kärlekshistoria av det där.

Självmedvetenheten är en obehaglig följeslagare. Utifrånblicken på en själv gör att hela tillvaron blir ansträngd. Jag övar mig ständig på motsatsen: självförglömmelsen. För visst måste det vara den bästa känslan, det bästa tillståndet? När man bara är, njuter av nuet, har flow, inte funderar på om kläderna sitter rätt.

I tisdags kväll upplevde jag en sån känsla. Vi ordnade barnkalas för en nioåring, åt tacos och tårta och lekte dansstopp. Och jag tänkte inte på mig själv en enda gång. Bara på barnens iver och glädje. Och på Samirs och Viktors ”Shuffla shuffla”.

Begränsningen

En av livets nödvändiga insikter: Jag kan bara leva ett liv. Ett val utesluter ett annat.

Det tänker jag på när jag sitter vid köksbordet och läser en artikel om språk. När ska jag ha tid att lära mig franska? funderar jag. Eller när ska jag resa till Sydamerika? När ska jag läsa Dostojevskij, Simone Weil och Thomas Merton? Bo utomlands? Plugga litteraturvetenskap? Läsa en master?

Svaret: Kanske aldrig.

Sånt jag pratar om

Min favoritprogramledare Jessica Gedin har ett roligt nyårslöfte. Hon har bestämt sig för att skriva ner konversationer hon har; vad hon pratar om och med vem, som ett sätt att komma ihåg livet. För det vi pratar om säger ju både något om oss själva och om tiden vi lever i.

Jag funderar på att göra samma sak, så vi provar! Här kommer min samtalsvecka:

Pratade med Christoffer om moderskap och faderskap, om hur stor del av identiteten det utgör.

Pratade med en åttaåring i min dansgrupp om förälskelse. Hon berättade att hon var kär i en kille i sin klass och sa fnittrande att han är kär i henne också.

Pratade med en familj som måste flytta om två veckor utan att veta var. Det kommer Migrationsverket bestämma. Vi pratade om oro och om att det är svårast för barnen.

Pratade med min nystartade bokklubb om boken ”Klubben”, framför allt om hur den nyanserar offerrollen och ger insikt i att oviljan att vara ett offer gör att man själv skriver om historien så att den blir mer hanterbar att leva med.

Pratade med min BVC-sköterska om det obehagliga i att det är så här varmt i januari, att körsbärsblommorna redan slår ut i Kungsträdgården. ”Ur led är tiden” sa hon. ”Ja” sa jag. ”Känns hopplöst” sa hon. ”Man måste försöka hålla hoppet vid liv” sa jag.

Med min dotters dagmamma pratade jag om samma sak.

Vem får klaga?

Jag är medveten om att jag lever ett privilegierat liv. Mat på bordet varje dag, stort socialt trygghetsnät, ingen rädsla för krig och konflikt. Dessutom är jag frisk och har en man och barn som jag älskar över allt annat. Får jag ändå klaga?

När jag var yngre, särskilt i tonåren, tänkte jag ofta på världens orättvisor och jämförde mitt liv med dem som lever i fattigdom i andra delar av världen. Om något kändes jobbigt försökte jag sätta det i perspektiv och tänka: det kunde ha varit mycket värre.

Den inställningen gjorde mig tacksam, men också duktig på förträngning av egna känslor och behov.

En dag pratade jag med en kompis om det här. Hon tittade fundersamt på mig och sa sedan: Men du vet ju inte hur det är att leva i krig, du kan inte föreställa dig hur det är att ha aids. Du vet bara vad som är jobbigt i ditt liv. Du borde ta dina känslor på allvar.

Och där någonstans insåg jag att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Översatt till idag: Man kan få klaga på sömnbrist och skrikande bebis och samtidigt vara oändligt glad och tacksam över att man ens har ett barn.

Tjugotjugo

Ta vilket nyår som helst under mina tonår och jag kan slå vad om att jag på nyårsafton sa något om att det nya året skulle bli det bästa någonsin. För sådan var jag då. Genuint käck.

Nu skulle jag aldrig göra några sådana utlåtanden. 2020 kan bli ett jättebra år, eller ett jättedåligt. Allt kan ju hända.

Jag kommer vara föräldraledig året ut, vilket känns som en oerhörd lyx. Förutom att ta hand om mina barn har jag tänkt att läsa och skriva, göra en kulturresa, åka till England, starta en sorts mini-kommunitet, fortsätta med dansgruppen och språkcafé och konfa.

Sedan har jag tänkt öva mig på gränssättning och i ödmjukhet. Två bra saker att ta med sig in i det nya decenniet.

Jullov

Nu tar jag jullov från bloggen är kommer tillbaka en vecka in på det nya året. Tills dess tänkte jag fundera på vad av 2019 som jag vill ta in i 2020 och vad som jag vill lämna därhän. Jag ska också läsa böcker: ”Osebol” av Marit Kapla som jag fick av mina föräldrar i julklapp, ”Min mors självbiografi” av Jamaica Kincaid som jag köpt till mig själv och ”Löparna” av Olga Tokarczuk som jag ska låna av min svärmor. Ser väldigt mycket fram emot alla tre. Om jag hinner klart med alla tre innan året är slut har jag totalt läst 80 böckerna under 2019. Det är ju för sjukt.

God jul till er alla och gott nytt år! <3

2019

10-talets sista år är snart slut. Dags att summera.

I januari 2019 satt jag på ett tåg till Alingsås och kunde inte sluta gråta. Året hade fått en dålig start, kan man säga. Nu var jag på väg till en retreat och skulle vara helt tyst i fem dagar. Tajmingen var inte optimal.

På retreatens första dag var allt ovant och mot mitten av veckan blev jag rastlös, men när de fem dagarna var slut kände jag mig fridfull och fri. På tåget hem grät jag inte en enda liten tår. Eller kanske en av lättnad. Konstaterade att tajmingen hade varit helt rätt ändå.

Våren 2019 präglades sedan av praktiskt stök. Jag var gravid och tröttare än vanligt. Dessutom tog livsfunderingar mycket kraft. Christoffer var en klippa som alltid och fixade allt från försäljning av lägenhet till renovering och försäkringar och flyttstäd. Vi skulle nämligen flytta till Uppsala där Christoffer fått nytt jobb.

Tyvärr råkade vi sälja vår lägenhet precis när marknaden var som sämst, så det tog sju visningar (har aldrig städat så mycket i hela mitt liv) innan någon bestämde sig för att de ville bo i vår gamla lägenhet.

Sedan gick flytten och två veckor senare föddes Hedda. Hon fick amningsgulsot, men det visste vi inte först, och jag blev hysterisk mamma. Men både gulsoten och hysterin la sig och efter det var allt underbart (på riktigt). Ja, förutom den där första prövningen som tvåbarnsförälder då.

Sommaren var härlig, men jag minns inte så mycket av vad vi gjorde. Mest var vi i Uppsala och i småländska skogen där vi ordnade L’Abri-dagar. 20 pers samsades på en gård. Ett dygn hade vi ingen el och inget vatten, men det gick bra. Efteråt var jag och Christoffer helt slutkörda men tänkte ändå: Vi gör om det här nästa år.

Hösten som gått har varit en av mitt livs bästa till och med. Känner mig tillfreds med tillvaron. Så glad för min man och mina barn och mitt jobb och vårt hem Uppsala och nya vänner och församlingen och dansgruppen och språkcafét och alla bra böcker som finns. Jag har varit i Piteå hos Elin, i Köpenhamn med min syster och på Bjärka-Säbys höstmöte med många av mina vänner.

Nu är det bara jul och nyår kvar. Sedan vinkar vi av 2019 och går in i ett nytt decennium. Jag gör det med tillförsikt.

Svagare än jag tror

Ibland hör jag uppmuntran av typen ”du är starkare än du tror”, men jag får allt svårare att tro att det är sant, i alla fall när det gäller mig. Med åren blir jag snarare bevisad om motsatsen; jag är svagare än jag tror. Så mycket mer känslig, ängslig, missunnsam, lättretlig och ogin än jag vill vara.

Men det finns något fint i det. Att inse sin egen svaghet, att kapitulera inför att orken inte räcker. Jag minns en låt som vi sjöng på festivalen Frizon när jag var sexton. En textrad var ”Jag får vara svag och liten, tack vare den kärlek som du ger.” Och så är det. Jag behöver inte vara stark. Guds kärlek räcker.