Kategori: Vardag Sida 1 av 15

Glad fredag!

Ville bara säga det 🙂

Träningsverk och Virginia Woolf

I somras sprang jag på småländska grusvägar och det var oväntat roligt. Men sedan dess har jag tränat exakt 0 gånger. Tills igår, då hände det. Christoffer hittade en app med övningar där man inte behöver några redskap utan bara använder kroppen, så jag gav det en chans. Miriam hejade på medan jag flåsade som aldrig förr. Och idag: träningsverk som gör att jag stapplar fram och samtidigt känner mig nöjd med mig själv. Jag gav inte upp, vilket jag brukar.

Däremot gav jag upp läsningen, vilket jag inte brukar. Bokklubben läste Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, men jag kom inte ens igenom halva boken. Woolfs stream of consciousness-sätt att skriva gjorde att läsningen gick sååå långsamt. Jag var tvungen att läsa varenda ord, som dessutom var på engelska och insåg då hur snabbt jag läser annars. Hur van jag är att kunna skumma och ändå få med mig det viktigaste. Nu kände jag ett sådant motstånd mot att behöva sakta in, vilket säger något om att det kanske är just det jag behöver göra.

10 år!

I dag är det tio år sedan jag och Christoffer blev ett par. Så här såg vi ut då:

Och så här ser vi ut nu:

En av oss har bytt frisyr och köpt runda glasögon. Den andra har fött två barn och fått mörkare hår. Är tacksam för varenda dag med honom <3

Semlor och aska

Fettisdag idag och jag saknar Konditorn & Bagarn i Hökarängen som har de allra godaste semlorna. Bullarna är fluffiga, grädden len och mandelmassan nötig och har fin textur (ett ord jag lärt mig på Sveriges mästerkock och som jag nu blir osäker på om jag använder rätt)

Och efter semlor kommer fastan. Först askonsdag då jag ska få ett ask-kors tecknat i pannan och påminnas om att jag är stoft. Det låter kanska inte så uppiggande, men jag ser det som en befrielse – en möjlighet att få rätt perspektiv på sig själv och tillvaron.

Poeten och kulturskribenten Maria Küchen är inne på samma spår. Jag intervjuade henne om fastan och vi skrattade mycket trots att vi mest pratade om syndabekännelsen. Hur kan det vara så roligt? Jag vet inte, men det blev det när Maria Küchen pratade. Och så sa hon kloka saker. Som det här:

”När jag stämmer in i trosbekännelsen eller syndabekännelsen knyter det ihop mig med andra kristna i tid och rum. Det handlar inte om att jag – en individ i Välfärdseuropa 2021 – ska bli bekräftad just nu just här – utan det knyter samman mig med alla kristna. Det är stort!”

Här finns hela intervjun.

Och så fastan då… Har fortfarande inte bestämt mig om och hur jag ska fasta. Kanske från sötsaker? Sociala medier? Ord? Jag skulle vilja ha någon bra fastebok som följeslagare. Tipsa gärna om ni har nån.

Linked-in life

Nog för att bloggar (inklusive min egen) kan framstå som tillrättalagda och skrytiga, men har ni varit på Linked-in??

Det är ju en CV-sajt så jag fattar att syftet är att man ska basunera ut kompetenser, framgångar och utmärkelser, men det blir nästan olidligt att scrolla runt där. Framför allt är det plågsamt att gå in på min egen profil som jag skapade under en tid då jag ville ta mig fram i kommunikationsbranschen. För det första: Varför skriver jag på engelska? För det andra: Varför kryddar jag med ord som extensive research, highly appreciated och lägger in ordet strategic för att beskriva roller där jag inte alls hade något strategiskt ansvar.

Svaret är givet: För att framstå som bättre än jag är såklart.

Medan jag redigerar min Linked-in profil, byter till svenska och rensar bort alla onödiga beskrivningar om saker jag gjort, tänker jag på ett möte med Peter Halldorf för något år sedan. Vi talade om fastan. Och om ödmjukhet. Han sa: Ödmjukheten gör att vi inte behöver framstå som bättre än vi är, att vi inte ständigt behöver försvara eller hävda oss.

Vilken befrielse det finns i de orden. Men hur ska det bli verklighet? Ja, inte genom att hänga på Linked-in i alla fall.

Den jag är / den jag vill vara

Blå himmel, några minusgrader och gnistrande snö – finns det något finare väder? Jag tittar ut genom fönstret och njuter. Men betyder det att jag sedan gör mig en liten matsäck och går ut för en vinterpromenad eller pulkaåkning med barnen? Nej nej. Redan innan frukost dominerar andra tankar: det är säkert jättekallt ute, och det blir så meckigt med utomhusfika och det är ju faktiskt väldigt skönt att sitta inne i soffan med en bok. Slutsats: Jag stannar inne.

Hela helgen har gått och jag har inte lämnat lägenheten en enda gång. Jag känner mig tillfreds samtidigt som jag också önskar att jag vore annorlunda. Det vore härligt att inte se så många hinder när det kommer till uteliv och fint att kunna njuta mer när jag väl är ute. Frågan är: Ska jag försöka bli mer frilufsig eller kapitulera och acceptera mig själv som hemmakatt?

Samma sak undrar jag när det gäller utseende. Jag vill gärna vara fin, men det tar ju SÅ mycket tid om man ska försöka vara det. Hudvårdsrutiner, smink och hårvård är inte min grej. En gång sminkade jag mig i dovt badrumsljus (tänkte inte på att det finns något fiffigt som heter lampa) och jag funderade inte ens på hur jag såg ut förrän jag kom till kyrkan och en av mina danstjejer (9 år gammal) säger: Malina, alltså HUR ser du ut? Läppstiftet är ju utsmetat kring hela munnen.

Frågan är om jag borde anstränga mig mer. Kanske läsa på om hudvård och smink? Eller kapitulera? Vara nöjd med hur jag ser ut även om jag inte ser ut som mitt bästa jag?

Det är frågorna som upptar min söndagskväll. Hoppas ni haft en fin helg, ute eller inne, piffiga eller inte.

Ge mig nåt glatt!

I veckan intervjuade jag en man, vars son tagit sitt liv. Jag kunde inte hålla tårarna borta och var totalt oprofessionell i vårt videomöte.

Därefter läste jag boken ”Dödsdömd” om Asia Bibi. Under nio år satt hon fängslad under omänskliga förhållande, ständigt rädd för att dödsdomen mot henne skulle verkställas.

Sedan skrev jag ut min intervju med Roland Paulsen som handlar om oro, ångest och tvångsbeteende.

Nu känner jag ett närmast akut behov av någonting glatt. Blev därför SÅ glad när jag kom på att mello börjar imorgon! Ååå! Vill bara ha glitter och banala texter och fula scenkläder och dåliga skämt. Verklighetsflykt precis i rätt tid.

Varför jag blev journalist

Fick en fråga om jag kunde berätta mer om min väg till journalistyrket. Såklart jag kan!

En dag i åttan knackade det på dörren till vårt klassrum. Två representanter från Svenskt Näringsliv stegade in med famnen full av glass, blommor och diplom. Det visade sig att blommorna och diplomen var till mig och min klasskompis Annika. Vi hade vunnit, respektive kommit tvåa (jag kom tvåa) i en uppsatstävling där man skulle skriva om sitt drömyrke. Både jag och Annika hade skrivit om att vi ville bli journalister.

Men efter gymnasiet, när det var dags att välja inriktning i livet, tappade jag bort min dröm. Jag lyssnade på rösterna som sa att mediebranschen kräver vassa armbågar och att det nästintill är omöjligt att få en anställning. Jag tvivlade på min förmåga, och läste statsvetenskap i stället.

Såhär i efterhand är det tydligt att jag valde fel. Varför sökte jag inte journalisthögskolan? När jag var mammaledig 2016 fick jag tid att tänka om. Jag passade på att läsa en distanskurs i journalistik och kände starkt: Det är ju DET HÄR jag gillar att göra.

En av uppgifterna i kursen var att intervjua en journalist som man ser upp till, så jag skickade ett mejl till Matilda Gustavsson på DN. Till min förvåning tackade hon ja.

Det blev ett fint möte som resulterade i den här artikeln. Jag var så nervös inför att skicka den till Matilda, men hennes respons var positiv och hon skrev: Den här skulle kunna publiceras i DN anytime.

Tänk vad ord i rätt tid kan göra. Stärkt av Matildas ord, tänkte jag: Jag kanske kan det här, jag kanske kan jobba med att skriva ändå. Ungefär samtidigt kom en jobbannons ut från tidningen Dagen. De sökte någon som kunde skriva om kultur och göra personporträtt. Jag kunde inte tänka mig något roligare och trots att en 15-poängs distanskurs i journalistik inte är mycket att skryta med, ville jag chansa.

Jag kom till intervjun och fick massa frågor som jag inte hade en aning om. Är du snabb? (Jag tror det) Hur lång tid tar det för dig att skriva 6000 tecken om du gjort intervjun? (Hade ingen aning om hur mycket 6000 tecken var, men chansade på en dag, vilket visade sig vara allt för långsamt)

Hur som helst så fick jag chans att göra ett arbetsprov, vilket blev den här artikeln. Och sedan fick jag jobbet! Utan Matildas ord hade jag aldrig sökt.

Hur det gick för Annika? Jodå, hon blev också journalist 🙂

Den jag blir med dig

När jag gör intervjuer spelar jag oftast in samtalet, men att lyssna i efterhand kan vara en plågsam upplevelse.

Det handlar inte om dem jag intervjuar. Nej, de är oftast vältaliga och genomtänkta. Det handlar snarare om mig, min röst och mina ibland trevande – men också ibland – allt för direkta frågor.

En upptäckt jag gjort när jag lyssnat är att min röst förändras beroende på vem jag pratar med. Det är uppenbart om personen jag intervjuar gör mig nervös, är någon jag vill imponera på eller någon som jag känner mig likgiltig inför. Rösten kan vara avslappnad och behaglig men också taggig och spänd. Och samtalet brukar bli därefter.

Den här lilla upptäckten påminner mig om att vi blir till i relation till varandra. Tidigare tänkte jag att det var någonting negativt om jag inte var absolut likadan oberoende av vem jag umgicks med, men nu har jag tänkt om. Vi är dynamiska varelser – levande – och det vore konstigt om vi var exakt likadana hela tiden. Olika människor plockar fram olika sidor. Och olika röster, uppenbarligen.

Spåren efter oss

Vi åker pulka, men Miriam hejdar sig ständigt: ”Mamma, är det här spår efter mig?”

Jag har tidigare skrivit om människans längtan efter att lämna spår och när jag ser min dotters iver blir jag påmind. Rätt använd kan den längtan användas till stordåd, men om den missriktas och överdrivs kan den snarare bli tvångsmässig och destruktiv. Analogin med spåren i snön gör mig medveten om att en nypa ödmjukhet är på sin plats. När temperaturen stiger, är spåren ett minne blott.

Sida 1 av 15

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén