Uppmärksamheten

 

Attention is the rarest and purest form of generosity.

Filosofen Simone Weil säger det så bra (och då upplevde hon aldrig sociala medier.) Känns som att uppmärksamheten är ännu mer sällsynt i vår digitala tidsålder.

För någon månad sedan var jag och Christoffer på finrestaurang för att fira hans 30-års dag och vi hamnade bredvid ett par som också firade födelsedag. Av konversationen att döma hade mannen överraskat sin flickvän med detta. Till en början var kvinnan förtjust, men efter bara några sekunder åkte mobilen fram och mannen fick inte längre ögonkontakt. När maten kom fotade kvinnan av den och fortsatte sedan att sms:a. Mannen blev uppenbart besvärad. Han hade nog hoppats på en romantisk kväll, men fick en mobilmiddag i stället.

Mountain and dust

Vad är det att vara människa? Bandet Gungor ger den bästa beskrivningen jag hittills hittat:

 

I am mountain, I am dust
Constellations made of us
There’s glory in the dirt
A universe within the sand
Eternity within a man

We are ocean, we are mist
Brilliant fools who wound and kiss
There’s beauty in the dirt
Wandering in skin and soul
Searching, longing for a home

 

Vi är högt älskade, värdefulla och det finns ett syfte med våra liv. Samtidigt, betydelselösa. En i miljardmängden. Det är i den spänningen vi lever.

Acceptans

”För att komma till mig själv måste jag sluta vara den jag alltid trodde att jag ville vara”

Författaren och trappistmunken Thomas Merton säger det så bra. Vi lever med så många föreställningar om hur vi vill vara – i alla fall gör jag det. Och vilken befrielse det är när man inser att nä, sån är ju inte jag och sån behöver jag inte heller vara. Jag har sedan länge gett upp att vara en fest-person och insett att jag trivs bäst hemma (alternativt något flashigt event då och då, men mest hemma). Jag har också gett upp tanken på att vara rolig. Jag kan inte skämta. Men skrattar mycket åt andras skämt så jag hoppas att det kompenserar. Sedan har jag också insett att jag förmodligen aldrig kommer ha en fin klädstil och det är också okej. Det finns något skönt i att inse sina begränsningar.

Hej 2018!

I övermorgon börjar det nya året. Jag har inga jättestora planer för det som ska komma utan hoppas mest att jag får umgås med Christoffer och Miriam och att jag tar mycket tid till att läsa och skriva. Vill bli bättre på att gå på teater och sämre på att kolla Facebook, samt minska mitt förakt och öka min generositet.

En del hävdar att nyårslöften är verkningslösa eftersom vuxna människor inte har förmågan att förändras mer än marginellt. Det är ju en deppig tanke. Jag hyser ingen övertro till vår förändringspotential, men däremot tror jag att våra vanor formar oss och därför kan nyårslöften fylla en funktion. Det gäller bara att lista ut saker och tings formativa kraft och sedan väljer de vanor som formar en till mer av den människa man vill vara. Inför nästa år tänkte jag satsa på de här vanorna:

  • Ha sabbat – inga skärmar och shopping från fredag kväll till lördag kväll för mer närvaro i livet.
  • Gå i kyrkan där jag lär mig att umgås med människor som inte är som jag och som hjälper mig att lyfta blicken. Behövs fler argument, tipsar jag om Joel Halldorfs intressanta text i Expressen. 
  • Ta del av konst, musik och kreativitet eftersom själen mår bra av det.
  • Äta mestadels vegetariskt för planetens skull.
  • Inte gå planlöst på stan och kolla i affärer, eftersom det skapar en köplust jag inte vill känna.
  • Och viktigast av allt – försöka se ljuset i varje människa.

Gott nytt år!

Ord som gör skillnad

När jag var 16 år gick jag en kamratstödjar-utbildning på skolan och som en första övning fick vi sitta i ring, presentera oss och berätta om en dröm som vi hade. Jag berättade att jag var trött på att alla tjejtidningar var fulla med kroppshets och skeva ideal, så min plan var att starta en ny slags tjejtidning som skulle handla om viktiga saker som samhället, kulturen och världen. Och visst var jag både pretentiös och gymnasial, men utbildaren Ulrika gillade mitt tilltag, gav mig en spontanapplåd och sa ”yes, klart du ska göra det.” Trots att Ulrika egentligen var en främling, kommer jag ihåg att hennes ord gjorde mig stolt.  Några år senare blev hon och jag kollegor på Friends. Hon kände såklart inte igen mig, men jag kände igen henne och tackade för att hon utan att tänka på det hade höjt mitt självförtroende.

En annat sånt möte hade jag förra hösten. Under min föräldraledighet läste jag en journalistkurs där en uppgift var att intervjua en journalist och jag hörde av mig till Matilda Gustavsson. Hon jobbar på DN, är bäst i Sverige på att göra personporträtt och har en stil och analysförmåga som jag beundrar. Vårt möte resulterade i den här artikeln och när jag skickade den till Matilda skrev hon nåt i stil med ”den här skulle kunna publiceras i DN anytime.”  Att hon skrev så fick mig att för första gången börja fundera seriöst på om jag skulle ta tag i skrivdrömmen och söka mig till tidningsvärlden. Tänkt och gjort. I går började jag jobba heltid som skribent på tidningen Dagen.

Så ja, sensmoralen av det här bli att våra ord påverkar. Ibland gör de större skillnad än man tror.

Stå emot

Författaren Lena Andersson skrev en krönika för ett tag sedan om hur reklam inte biter på den rationella människan (typ). Jag gillar Andersson, men delar inte hennes orubbliga tilltro till det mänskliga förnuftet. Jag tror tvärtom att vi är väldigt påverkbara. Det gäller i allra högsta grad det vi ser på sociala medier, vilket jag blev påmind om för ett tag sedan när jag skulle köpa en ansiktskräm och valde en som jag sett på en blogg. Kopplingen till bloggen insåg jag inte förrän jag kom hem.

Ofta överskattar vi vår förmåga att stå emot alla budskap som forsar mot oss. I alla fall gör jag det. Ett tag trodde jag att jag skulle bli ”inspirerad” av att följa härliga människor som reste jorden runt och gjorde spännande projekt, men effekten blev mer depp än pepp. Jag blev varse om min egen brist och lovade därför mig själv att sluta med mitt planlösa scrollade, att sluta hoppa från den ena lyckade och lyckliga människan till den andra. Hittills har det gått ganska bra och resultatet är slående. Mindre stress och press, mer nöjd. Känns värt.

 

 

Att vara medioker

Då och då (ganska ofta) dyker gulliga bebisbilder upp i mitt Instagramflöde. Vanligtvis får de mängder av kommentarer och när någon är helt ny på jorden väller lyckönskningar, med rätta, in. För ett tag sedan läste jag igenom ett gäng sånna kommentarer. Någon skrev ”du är en pionjär”. En annan ”du kommer skriva historia” och en tredje ”din framtid är så ljus att jag blir bländad.”

Och jag fattar att syftet är att peppa, men kommentarerna speglar också en människosyn som säger att det lilla barnet redan innan den första levnadsveckan är till ända, omgärdas av en förväntan av att ”bli någon” – en pionjär, historieskrivare eller något annat bombastiskt. Och där tror jag att vi gör oss själva en björntjänst. Även om jag är en optimistiskt lagd person som för det mesta ser möjligheter, tror jag inte på att försöka pumpa upp våra självförtroenden, varken på oss själva eller våra barn.

Istället har jag landat i den ljuvliga insikten att jag är ganska medioker. Och nu protesterar säkert alla världens livscoacher med uppmaningen att tänka större om mig själv och göra allt jag kan för att frigöra den potential som finns inombords. Jag protesterar tillbaka och vill säga att dels är det inte sant att jag har mängder med outnyttjad potential och dels att ett sånt tankesätt ofta leder till press och ouppnådda förväntningar.

Att se sig själv som en medelmåtta betyder inte att jag uppgivet rycker på axlarna och tror att jag inte kan något. Det betyder inte heller att jag inte värderar mig själv. Det är snarare en krass insikt i att jag inte är särskilt anmärkningsvärd. Kanske låter inte det här som ett superinspirerande förhållningssätt till livet, men jag lovar att det hjälper lugnet och friden på traven. Och kanske är det också mer realistiskt. Jag vet att min framtid inte är så ljus att den kommer blända, jag är inte någon pionjär och kommer förmodligen inte skriva historia. Däremot kanske jag kan betyda något för någon. För mig är det nog.

 

10 år av vänskap

Vid den här tiden för 10 år sedan var jag helt ny i Uppsala. Jag hade flyttat in i ett studentrum på 18 kvadrat, börjat plugga pol.kand på universitetet och kände noll personer i min nya stad. Men så hade jag hört att det skulle finnas en Elin i min klass som jag nog skulle gilla. På uppropet lyssnade jag extra noga och i pausen var jag pang på: ”Hej, är det du som är Elin?”. Det kan löna sig att vara påflugen. Elin och jag fann varandra direkt – först i vår nykterism (vi kastade oss spontant i varandras armar i glädje över att hitta en nykter kompis i nollningshysterin) och sedan i samhällsengagemanget, tron, samtalen och skratten.

Vänskapen med Elin ledde sedan till fler vänskaper och plötsligt var vi ett litet gäng. Vi var så peppade på varandra att vi vid första mötet genast pratade om att flytta ihop. Starta kollektiv! Dela tro och gemenskap! Leva miljövänligt! Det blev aldrig något jättekollektiv, men genom åren har vi bott tillsammans i olika mindre konstellationer. Och vänskapen består.

Jag är så tacksam för dessa människor. Så snälla, smarta, genuina, roliga och reflekterande. Tillsammans har vi byggt snögubbar som protesterar mot miljöförstöring, ordnat Thanksgivingmiddagar, stått på loppis, fixat event, rest till Etiopien, varit på bröllop, firat födelsedagar, hängt i skärgården, bett, sjungit, dansat och ätit mängder av linssoppa, fruktsallad och scones. Och så har vi samtalat. Grundtryggheten i gemenskapen gör att orden kan flyta lätt och fritt och att alla får ta plats. Även om vi inte ses lika ofta som förut, kommer de här människorna alltid finnas nära mitt hjärta. Länge leve vänskapen!<3

30!

1987 satte Patrik Sjöberg världsrekord i höjdhopp, såpoperan Varuhuset hade premiär och den första Bert-boken kom ut. Och så föddes jag. I fredags var det exakt 30 år sedan min födelse och oj, vad det var roligt att fylla år. Har känt mig överröst med kärlek.

Att fylla 30 öppnar också upp för reflektion. Vem har jag varit hittills och vilken typ av person vill jag bli? Det ska jag fundera på under veckan som kommer.

Miriam 1 år

I dag är det ett år sedan Miriam kom till världen.

Då, för ett år sedan, hade jag gått två veckor över tiden, vägde 25 kilo mer än vad jag brukar och gick, sakta, sakta på vattenfyllda fötter. Varje steg i högsommarvärmen var en ansträngning. Men så till slut, efter tårfyllda läkarmöten, igångsättning och till sist akut kejsarsnitt var Miriam född. Jag kommer aldrig glömma känslan när Christoffer höll henne intill mitt ansikte för första gången. Där var hon, vår dotter!

Och nu har det alltså gått ett år sedan den där dagen. Jag känner mig fortfarande lyckorusig när jag tänker på vilken förmån det är att få lära känna Miriam, denna glada och bestämda lilla människa som möter världen med stor och nyfiken blick, som skriker så fort hon åker vagn eller bil, men som är nöjd när hon får vinka åt medpassagerare på tunnelbanan. Hon som vägrat barnmat, men gärna äter fetaost, väljer dusch framför badbalja och som charmar oss gång på gång med sina tusen miner.

Att jag nu varit mamma i ett år känns naturligt och surrealistiskt på samma gång. Ibland ser jag mig själv utifrån och undrar: är det verkligen jag som är på sångstund och gör entusiastiska rörelser till ”imse vimse spindel”? Är det jag som vyssjar och stryker min hand över hennes lilla panna? Är jag en mamma nu? Och det är jag ju. En mamma som älskar sitt barn, men som ibland glömmer mellanmål, blöjor och extrakläder, som gick runt med felmonterad barnvagn i flera månader och som under vintern lindade in Miriam i fem filtar tills en annan mamma försiktigt upplyste om att det finns något som heter åkpåse.

Well well. Livet är större än praktiska göromål. Mitt bland blöjbyten och barnskrik är livets storhet, klyschigt nog, det jag tänkt mest på under det gångna året. Att först få känna hur livet växer inom mig och sedan få se hur ett litet spädbarn, månad för månad växer, lär sig och sedan stappligt börja utforska världen, det fyller mig med förundran. Livet alltså!