Mitt nya liv som koreograf

Inte visste jag att danstjejerna som jag spontaninbjöd till dansgrupp var så begåvade. De lär sig så snabbt att jag redan tömt mitt lager av koreografier från när jag dansade själv. Vad blir nästa dans? frågar de ivrigt.

Så det är bara för mig att sätta igång. Första gången i livet som jag koreograferar och jag märker att min fallenhet är lika med noll. Tre kvällar i rad när barnen lagt sig och det har blivit så mörkt att jag kan använda fönsterglasen i vardagsrummet som speglar har jag försökt hitta på steg. Provat, övat, känt mig klumpig, provat igen.

En kväll var jag så inne i dansen att jag inte märkte att grannarna i huset mitt emot stod och tittade – och sedan (demonstrativt?) fällde ner persiennerna. Men vadå? Har det aldrig sett en 30+ kvinna stå och dansa i vardagsrummet? Lite får de tåla.

Klädhösten

Jag har aldrig gillat shopping. Blir stressad av butiker, har varken smak eller stil. På grund av ointresse/miljöhänsyn har jag länge velat begränsa antalet plagg i min garderob och nu har jag hittat ett koncept som funkar. I slutet av sommaren rensade jag ut så mycket vardagskläder att jag nu har följande att välja på: fyra par byxor, fyra t-shirts och fyra stickade tröjor. Känner mig fri.

Mitt liv är inget projekt

När en bekant drabbades av utmattningssyndrom delade han sin förtvivlan med orden: ”Det var inte såhär jag hade planerat att mitt liv skulle bli”.

Han hade haft siktet inställt på nästa karriärssteg, men i stället kunde han inte lyfta sig från sängen. Sjukskriven, ordinerad återhämtning. Att känna hur livsplaner tillintetgjordes var något av det jobbigaste, berättade han.

Jag kan inte sätta mig in den känslan, men däremot kan jag känna igen viljan att styra sitt eget liv. Om man är en projektledartyp är frestelsen extra stor: först gör jag X, vilket leder till Y, som sedan gör att jag kan göra Z. Klart!

Men den stora skillnaden mellan ett jobbuppdrag och livet själv är att livet inte är ett projekt. Det funkar inte med detaljplaner, de fallerar nästan jämt. Och vi kan omöjligt kontrollera eller behärska allting som händer, så det är lika bra att ge upp den ambitionen redan från början.

I stället kanske vi ska se livet som en berättelse? Jag tror den bilden ligger närmare själva livets beskaffenhet. Vår lilla berättelse invävd i en mycket större. En berättelse som vi kan påverka, men bara till viss grad. För många saker är oss givna och andra kommer som glada, eller mindre glada överraskningar längs vägen. Vare sig vi vill det eller inte.

Rosa himmel

Jag åker buss hem från en middag med några vänner och utanför fönstret är himlen rosalila. Jag har hört någonstans att den blir så på grund av föroreningar. Är det sant? Hoppas inte. Ikväll lever jag hursomhelst i förnekelse för en stund och tänker bara på vilken skönhet himlen uppvisar.

Och så tänker jag (klyschvarning!) på att de bästa sakerna i livet är gratis. Leendet från en bebis, en treåring som blir stolt över att lära sig nya ord, träden på hösten, meningsfulla samtal, kvällens bönestund. Går och lägger mig i tacksamhet.

Göra så gott man kan

Jag läser en intervju med Lova Alvilde Sönnerbo i Dagens nyheter. Hon är 21 år gammal, vann lilla Melodifestivalen som liten och satsar nu stort på egen solokarriär. Rubriken lyder: ”Jag har velat bli historisk ända sedan jag var liten”.

Samtiden destillerad i en mening.

Jag tänker att Lova är representativ för sin generation. Barn födde i slutet av 90-talet har vuxit upp med mantrat att de kan bli vad de vill. Och varför nöja sig med att vara helt okej, omtyckt av de flesta när man kan bli HISTORISK?

Problemet är bara att all den här fixeringen vid det egna jaget blir tröttsam i längden. Det är utmattande att hela tiden framhäva sig själv. Och det blir tomt på insidan när den yttre bekräftelsen uteblir. För att tala klarspråk: väldigt få människor blir historiska.

Kanske en sundare inställning är att göra det man gör och göra det så gott man kan?

Inte till salu

Jag intervjuade en kille som pratade om sig själv som ett varumärke. Så jag var tvungen att dubbelkolla:

-Du ser alltså på dig själv som ett varumärke?
– Ja, det gör väl alla?

Svaret förvånade mig. Visserligen är våra sociala medier fulla av influencers som jobbar hårt med sin säljbarhet. De putsar på sin image och lånar sedan ut sina ansikten och instagramkonton till företag som vill kränga varor. Men att även vanliga människor frivilligt reducerar sig själva till varumärken, det var nytt för mig.

Och ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. ”Människan är inget varumärke!” vill jag ropa. Hallå! Människan är ju Guds avbild, en mottagare av kärlek och nåd. Hon har ett inneboende värde, och hon är INTE till salu.

Kanske tycker du att jag överdriver. Men jag skulle kunna bre på ytterligare. För det känns som om vi blivit grundlurade av kapitalismen, gått helt in i marknadens fälla. Den som säger att bara det som syns och gillas har ett värde. Den som omvandlar mänskliga relationer till nyttomaximeringsprojekt. Vi frågar inte längre nyfiket ”vem är du?” utan tänker ”hur kan jag få nytta av dig?” eller ”hur kan X stärka mitt varumärke?”. Transaktionstanken är så ingrodd i vårt medvetande att vi ständigt analyserar i ekonomiska termer – pratar om hur vi investerar i en relation och därmed förväntar oss avkastning.

Jag är inget undantag. Är ofrivilligt marinerad i marknadstänk och tänker ofta vad jag ska få ut. Men så minns jag teologen Peter Halldorfs ord om att kärleken alltid är en rörelse ut ur sig själv. Och den tanken är så mycket större och vackrare än allt varumärkestänk i hela världen.

Främling för sig själv

Jag skriver en recension om en bok som heter ”När själen gå i exil”. Den är så full av klokskap och klockrena formuleringar att jag måste dela med mig av ett stycke:

”När samtiden intalar oss att allt kan prissättas och konkurrensutsättas, att värde är det samma som nytta och behov det samma som begär, att livet är en marknadsplats där de enda roller vi kan inta är de som konsumenter och varor, behöver vi platser – fysiska, mentala och sociala – där ett liturgiskt och existentiellt språk kan odlas och förnyas. Människan behöver, nu som alltid, redskap för att uttrycka sin innersta identitet och längtan och ett språk för att gestalta och dela sina mest grundläggande livsfrågor. Utan ett sådant språk blir vi främlingar, inte bara för varandra och för världen, utan också för oss själva”