Bilden och verkligheten

Om det något den här våren borde ha lärt oss (mig) är det att saker inte blir som man tänkt sig. Det mesta har ställts in – ofta med kort varsel. Ändå lever jag uppenbarligen kvar i föreställningen att vardagslivet ska bli som planerat.

Den här veckan till exempel. Christoffers första semestervecka. Jag tänkte: härlig cykelutflykt med familjen, teologistudier i ett svalt och tyst bibliotek för att sedan ta en kaffe i solen med någon annan student, spela tennis, läsa böcker på balkongen i junikvällen. Mmm!!

Men så här blev det: Tillbringade veckans dagar och nätter i sängen med en snorig och fyrtio grader varm ettåring som vägrade vara någon annanstans än fastklistrad vid mig.

Medan jag låg där och såg tiden rinna iväg och veckans planer tillintetgöras tänkte jag på hur stark bildfaktorn är. Hur jag hela tiden skapar bilder för hur något ska vara och hur besviken jag blir när bilden inte överensstämmer med verkligheten.

Skrev för ett tag sedan ett inlägg om att sänka förväntan på saker och ting. Verkar dock inte riktigt ha lärt mig det än.

Vänskapen

En fin sak som den här pandemin fört med sig in i mitt liv är fördjupad vänskap. Det slog mig i dag när jag tänkte tillbaka på den senaste veckans möten: en ny vän där samtalen redan går på djupet, en gammal vänskap som blivit än mer innerlig, vänner på distans som ändå känns nära.

Jag tror att det har med sårbarheten att göra. Osäkerheten i tillvaron gör att vi sänker garden, blir mer autentiska, if you will. Jag har länge vetat att sårbarhet är en nyckel till fördjupade relationer, men ändå har jag varit stängd – satt en stolthet i att ha hög integritet (när det i själva verket kanske handlat om skam eller ovilja att visa mig svag). Ett nytt läge öppnar upp för nya sätt att vara och ur det kan vackra saker uppstå. Uppriktig, själfull vänskap, till exempel.

Det som är möjligt

”Vi väntar oss att den andra människan ska ge oss just det vi mest längtar efter. Istället för att kravlöst och tacksamt ta emot vad hon verkligen kan ge.”

Gunnel Vallquist, få kunde som hon sätta ord på vad det är att vara människa. Dessa rader utmanar mig ständigt i mötet med andra. Och kanske är det en livslång övning att inte skapa bilder för hur något bör vara, utan i stället se och välkomna det som faktiskt är.

Den lilla stora glädjen

  • Himlens nyanser klockan åtta på kvällen, sedd från min favoritplats: läsfåtöljen i vardagsrummet.
  • Att ta vara på mat som är på gränsen att behöva kastas, men ändå lyckas göra en fin måltid av den.
  • Grannarnas balkong mittemot. De har piffat den så fint att jag blir glad varje gång tittar ut.
  • Att äta frukost med Miriam och få frågan: ”Mamma, kan du belätta om förskolan som du gick på när du var liten?”
  • Knastret i dammsugaren när mattan blir ren.
  • Nybakade bullar och ett glas kall mjölk.

Tjugonde maj

Jag har fått några linnedukar som tillhört min mormor, och när jag plockade upp dem kände jag direkt: de doftar som hon! Eller ja, som hennes hus. Som rummet där jag och Hanna brukade sova över. I det rummet fanns ett linneskåp i ek, fullt med kökshanddukar med broderade initialer. Och där fanns bäddsoffan med de prassliga påslakanen, och bordet som var täckt av de sladdriga klippdockorna vi klippte ut från HM-katalogen.

I dag, den tjugonde maj, skulle min mormor Maj-Britt fyllt år. Hon dog för nio år sedan och jag saknar henne mycket. Sista gången jag besökte henne kände jag på mig att det skulle vara sista gången. Hon jämrade sig i sängen och jag viskade: Jag älskar dig.

När jag läser Kristina Sandbergs trilogi om kvinnan som också hette Maj tänker jag mycket på min mormor. Hur hon precis som romankaraktären – och som de flesta andra kvinnorna i sin generation – alltid var på fötterna; lagade mat, diskade, ordnade bjudningar och bakade kakor som hon sedan trugade gästerna med. Ofta försakade hon det egna för andras skull.

Linnedukarna för mig tillbaka till köket på Asphagsvägen. Där står mormor i full färd med att göra risgrynsgröt till mig och Hanna. Jag ser hennes snabba steg, hennes runda gestalt och mjuka, leende ansikte. Och jag känner hur starkt hon lever i mig.

Bästa grannen

Min granne ringde mig igår: Hej, jag har tagit med blommor hem från kolonilotten, vill du ha?

Såklart jag ville! Och när jag kom dit räckte han också över en påse med hembakade bullar och biscotti.

Det här är alltså en 70+ granne som bor ensam och som jag rimligen borde uppmuntra i dessa tider. I stället är det han som uppmuntrar mig.

Och titta vad fint blommorna matchar med de två böckerna jag läser för tillfället:

Matintresset

Top 3 tråkigaste saker jag vet: Laga mat.

Eller ska jag säga visste?

Det har hänt att jag koketterat med hur dålig jag är på att laga mat. Jag har berättat att jag knappt kan koka pasta, pratat om hur tomt mitt kylskåp var när jag bodde själv, sagt att filmjölk visst är en fullvärdig måltid.

Men detta mina vänner var innan jag började följa Elsa Billgren och Sofia Wood på Instagram. Numera tittar jag på deras tutorals när de ugnsbakar vitlök, vecklar ut kronärtskockor och strör parmesan över tomatmarinad och känner mig inspirerad att ställa mig i köket och experimentera, lägga upp fint, bjuda kompisar på mat. Det här är på riktigt en helt ny och främmande känsla för mig. Men härlig!

Så härmed förklarar jag mitt nya liv som matlagerska invigt. Får se hur länge det håller i sig 🙂

Värt att fira

Vi åt sushi igår och Miriam lärde sig plocka upp bitarna med pinnar. Hennes spontana reaktion:

– När ska vi fira att jag lärt mig äta med pinnar?

Hon är duktig på att påminna om att fira små segrar (eller så är hon smart och vet att firande innebär sötsaker).

När Hedda fick ytterligare en tand, sa Miriam:

– När ska vi fira Heddas tand?

I en tid då bröllop, dop, födelsedagsfester och semestrar ställs in, kanske vi behöver hitta andra saker att fira. Så ja, varför inte en nykläckt tand?

Att gå varsamt fram

På ett praktiskt plan påverkas jag lindrigt av den pågående pandemin; mitt vardagliga liv är ändå inte helt olikt mitt liv för två månader sedan. Men den stora skillnaden är att jag känner mig så skör, att jag pendlar i humöret på ett sätt jag inte brukar.

Jag och en vän pratade om det här under en promenad och vi konstaterade att sådant är läget nu. Ovisshet och osäkerhet som ett slags bottenackord i tillvaron gör att saker känns jobbigare än de annars gör. Därför gäller det att vara snäll – mot sig själv och mot andra. Nu är inte tid att starta onödiga konflikter, gå i clinch, eller ta upp allt man stör sig på hos en vän. Nu är inte en tid för stora meningsskiljaktigheter eller bråk.

Nu är en tid att gå varsamt fram.