Ta mig tillbaka

Bianca Ingrosso kollar på barndomens Harry Potter-filmer och skriver att det är ”såå mysigt”. Tjejerna i podden ”Daddy Issues” knarkar Astrid Lindgren-filmer. Och Happy Jankell har börjat med napp (!).

I oroliga tider verkar vi söka oss mot det välbekanta. Till en barndom där vi slapp vara vuxna – där någon annan stoppade om oss om natten och viskade att allt kommer att bli bra.

Jag känner också en lockelse att förlora mig i det förgångna. Plocka upp gamla fotoalbum, tänka på semesterresor vi gjorde med familjen när jag var liten. Den solvarma, bruna stugan på Gotland, ett färgglatt paraply i en glassdrink på Kreta.

I början av den här krisen skrev Antje Jackelén att vår förmåga att leva med osäkerhet nu prövas. Inget slutdatum på oroligheterna. Hur länge ska det vara så här?

Det förgångna är det enda vi vet något om. Där var det lugnt och tryggt. En skön plats att vandra till i tanken.

Det lilla barnet

Ibland är det som att tiden stannar, ett ögonblick fryser och vi får kontakt med något … heligt.

Det är svårt att klä upplevelser av helighet i ord. De förminskas så lätt. Nyss försökte jag skriva om när jag tittade in i min dotters öppna blick samtidigt som jag lyssnade på låten ”Come Tear Down the Walls” med Common Hymnal och kände strömmar av kärlek rusa genom hela kroppen, men det blev bara platt. Så jag lånar några ord av kulturantropologen Mikael Kurkiala i stället:

”Barn är heliga därför att de är hela. Kanske är det därför spädbarnets ansiktsuttryck och kroppsspråk har en sån naturlig dragningskraft på oss. Ett ansikte och en kropp som med en omedelbarhet speglar själens förundan inför världen och dess oförmedlade närvaro i den.”

Maskerad

Dropbox skickade ett meddelande till mig: Malina! Vi stänger ditt konto om du inte loggar in.

Tydligen har jag inte rört mitt konto på flera år. Och när jag nu går in hittar jag massa bilder som jag sparat där och inte kollat på sedan dess. Här kommer ett gäng, tema maskerad:

Stina, jag och David, utklädda till trollerikoppar.
Som student bodde jag i en sunkig korridor med de här glada gänget. Vi hade maskerad med hippietema.
Glamrockare!
Och en explosion..tror jag.

Tisdag

I dag viner vinden utanför fönstret och får lamporna på balkongräcket att skallra. En bekant skriver på Facebook: ”Kalla mig gärna alarmist, men bara om du lovar att göra det en gång till om ett par veckor”. Sedan går jag in på Sandra Beijers blogg och där är det bara sol, champagne och vackra män, precis som vanligt.

Själv ägnar jag dagen åt att gulla med en gullig bebis, äta uppstekt palt och läsa ”Ett år av vila och avkoppling”. Handlar om en tjej som är deprimerad och därför bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ingen upplyftande handling kanske, men boken är fantastisk; levande karaktärer, bra driv i språket, ofta rolig, hela tiden intressant.

Tips i dessa tider: Läs en bok. Böckerna jag läser skriver jag om här.

Det vackra

Barn är förebilder i förundran.

Vi bakar pizza. Miriam drar undan handduken från den jäsande degen och utbrister: ”Titta mamma, vilken VACKER deg!”

Och när det snöade häromdagen tryckte hon näsan mot rutan och sa ”Mamma, snöflingorna är så VACKRA”

I boken ”Natt och dag” skriver Ylva Eggehorn att hon minns första gången hennes barn använde ordet vacker. Hon minns det för att hon inte kan glömma uttrycken i deras ansikten.

Hon skriver: ”Båda såg något för första gången, något oväntat, något de inte hade kunnat föreställa sig. De letade efter ett ord som kunde motsvara deras förundran, och hittade det: världen kunde plötsligt öppna sig mot skönhetens förbluffande ljus. Så vackert. Vem hade lärt dem ordet? Vi hade knappast präntat in det i dem. Det kändes snarare som om det redan fanns inom dem. Före oss eller oberoende av oss. Som om de hade sparat det, väntat på det rätta tillfället”.

Hur bevarar man förundran? Hur ser man det vackra istället för att störa sig på allt som är trasigt – i världen, i andra människor, i sig själv?

Vill lära mig det.

Hej å hå

Jag har så lite skrivinspiration just nu. What to do? Bäst att skriva ändå. Mitt mål för det här året (och för livet) är att bli bättre på att skriva, så då gäller det att hålla igång.

Ja, vad har hänt sen sist?

Jag har fyndat på bokrean, varit vittne på en jättefin vigsel, handlat blommor med min gulliga granne, varit på danspass med en klämkäck instruktör.

Nä, det här blev ju inget litterärt mästerverk direkt. Delar en bra grej från en bok jag läser istället:

”För det narcissistiska jaget uppenbarar sig världen bara i avskuggning av det egna självet. Andra personer blir inte andra utan fungerar som speglar som bekräftar den ene i hens ego. Jaget är alltså inte i stånd att känna igen den andres annanhet och att erkänna denna annanhet”

Citat från Byung-Chul Han, hämtat från ”Den rödaste rosen slår ut” av Liv Strömquist. Så träffsäkert! Strömquist illustrerar med exemplet att vi hellre tar en sexig selfie än en sexig bild på någon annan och skriver om hur försvinnandet av ”den andre” gör det svårt för oss att bli kära. Makes sense!

Strömquist senaste album var ett av mina bokfynd. Övriga fynd var antingen lyrik eller barnböcker.

Nu slutar jag skriva för idag. Ska återgå till seriealbumet istället.

9 år

Idag för nio år sedan blev vi ett par. Christoffer, en underbar person. Egensinnig, principfast, kärleksfull.

Jag är på intet sätt någon relationsexpert, men här kommer tre saker som har varit avgörande för oss:

  • Att dela engagemang. Vi har startat integrationsprojekt, ordnat event och lett bönegrupp, vilket svetsat oss samman.
  • Att visa tacksamhet i stort och smått. Även om man kan förvänta sig att ens partner till exempel tömmer diskmaskinen kan man tacka för det ändå.
  • Att inte skylla ifrån sig. När man bråkar är det enkelt att hitta felet hos sin partner. Men ganska ofta finns felet hos en själv.

Vilka är era bästa relationstips?

Klirr i glashuset

För bara några dagar sedan skrev jag ett inlägg om faran med förväntan och proklamerade att mitt mål var att sänka min förväntan både på andra människor och på livet i stort. Inte ta ut något i förskott osv. Så här bra har det gått:

Jag till en kompis:

”Jag längtar så mycket tills vi ska åka till L’Abri i sommar. Alltså jag har aldrig varit där men jag känner att jag kommer älska det. Jag tror faktiskt att jag kommer vilja flytta dit permanent”.

En bättre onsdag och en sämre torsdag

I onsdags var jag i Stockholm och hade en sån fin dag. Det var sol, eller nej förresten, det regnade. Men det gjorde inget. Jag lunchade på Södra teatern med en ny kompis och kände mig så uppmuntrad och stärkt efteråt. Sedan åt jag våfflor med Helena som skulle vara barnvakt åt Hedda medan jag gjorde intervju.

Intervjun ägde rum i en vindsvåning vid Mosebacke där en fd toppdiplomat bor. Han började som UD-tjänsteman, men gick i kloster och levde som munk i tolv år innan han bröt sina eviga löften, tog jobb som diskare och så småningom blev ambassadör. Ja, ni hör ju. Fanns mycket spännande att prata om.

Därefter tog jag och Hedda tåget hem och landade i köket hos en kompis som är en strålande amatörkock och som hade maten serverad. Åkte därifrån uppfylld av en innehållsrik dag i livet.

Och så idag. Vaknade sent, skyndade iväg med båda barnen, iklädd mjukisoutfit. Sedan en timmes väntan på vårdcentralen för att träffa läkare. Till apoteket för medicin, till en galleria för andra ärenden. Hämta Miriam som bröt ihop på vägen hem för att hon ville ha en clementin. Hem och leka. Fiskpinnar till middag. Natta två barn eftersom Christoffer var på styrelsemöte. Gick inte alls. Sedan fick Miriam nattskräck och jag tröstade och tröstade. Skickade sms till Christoffer: KÖP CHIPS. Så nu har jag precis tryckt i mig en hel påse och känner mig… sådär.

Konstaterar att vissa dagar är bättre än andra.

Söndag

Upp tidigt, fixa i kyrkan. Söndagskolebarnen kommer och vi leker att vi är israeliter som går genom Röda havet. Sedan pysslar vi och alla får välja en favoritlåt att lyssna på. En väljer techno, en annan ”Bä bä vita lamm”, en tredje ”Sommar och sol” med Sven-Ingvars.

Sedan hem. Miriam leker i sitt rum, Hedda sover. Och jag kan läsa DN:s kulturbilaga, dricka te och äta chokladen som jag fick av några kompisar igår. Kräver inte mer av livet än så här.