Kategori: Vardag Sida 1 av 16

Längtan och tålamod

Mitt under middagen, till synes från ingenstans, kommer Miriams fråga:

”Mamma, vad längtar du efter?”

Jag får tänka ett tag, men sedan kommer förslagen i strid ström: att ha stora middagar med vänner, att gå på fest, se film på bio, resa till L’Abri, sitta på café och jobba, åka på second hand-turer, besöka HC Andersen muséet i Odense, åka tåg till Berlin, gå på gudstjänst, anordna bordsamtal och bjuda in till barnaktiviteter med massor av barn, starta upp dansgruppen igen.

Lite senare samma kväll hör jag Miriam och Hedda bråka. Hedda skriker för att hon inte får en leksak hon vill ha. Från rummet hörs Miriams röst: ”Men Hedda, man kan inte få allt i livet”

Slitna fraser

Ibland slår det mig hur mycket av våra samtal som består av upprepningar, givna repliker och förutsägbart prat. Fraser vi säger har vi hört många gånger förr, men varje gång låtsas vi att de är nya. För den sociala samvarons skull. Det är inget fel med det, bara lite komiskt. Några exempel:

När någon presenterar sig (på tiden man fortfarande skakade hand)

”Å jag har redan glömt ditt namn, jag är så koncentrerad på att säga mitt eget”

När man pratar om att lära sig språk:

”Det bästa är ju att lära sig språket på plats i landet”

När man råkar ha en gemensam bekant:

”Gud vad världen är liten!”

(Detta händer mig ofta i kyrkliga kretsar. Men kyrksverige ÄR litet. Det finns liksom inget häpnadsväckande över att ha en gemensam bekant)

Familjen som flyttat från lägenhet till hus:

”Det är ju så skönt att bara kunna släppa ut barnen på tomten”

När någon flyttat från Stockholm till en mindre stad:

”Man får ju så mycket mer för pengarna här”

När man pratar om barnuppfostran:

”Alltså barnen gör ju inte som vi säger, de gör som vi gör

När man pratar sommarplaner:

”Sverige är ju fantastiskt på sommaren”

Kommer ni på fler?

Att springa i sin egen bana

Min kollega Malin är ofta klok och en sak hon brukar säga är att man ska springa i sin egen bana. Om man börjar flacka med blicken åt höger och vänster och kollar på dem som springer bredvid, börjar man jämföra sig och tappar fokus (och glädje).

Jag försöker applicera det tankesättet i livet, men misslyckas ofta. Häromdagen tänkte jag sätta mig och rita, men hann inte börja förrän jag såg framför mig hur fula mina teckningar skulle bli i jämförelse med dem som mina konstnärligt begåvade vänner och bekanta skapar. Och då tänkte jag: Men nu får du väl skärpa dig! Rita för att det är kul! Spring i din egen bana!

Sökes: Nya intryck

Under dagar som helt går i grått har jag ett knep för att pigga upp mig själv. Spansk lovsång! Jag behöver bara höra den vibrerande stämman som sjunger Saaaalvanos för att mitt sinne ska bli lite ljusare. Christoffer har lärt sig detta så härommorgonen när jag absolut inte ville gå upp ur sängen och låg som en barnunge och sa ”näääe, jag vill sooova” använde han sig av knepet. Från vardagsrummet hörde jag ljuva toner och snart var jag på benen. Ja, jag till och med dansade. Ibland är det inte så mycket som krävs.

Att låten är på spanska gör hela skillnaden. Detta mitt själs språk öppnar liksom upp världen. Och SOM jag behöver det just nu. Gör vi inte alla?

En kompis till mig har identifierat en avgörande faktor för sitt välmående: nya intryck. Under pandemin har hon tvingats söka upp dem aktivt – provat nya sporter, sprungit intervaller med främlingar, börjat prata med folk på gatan.

Jag känner också hur jag börjar crava nya intryck. Häromdagen åt jag quinoasallad med chips som tillbehör och fantiserade om att jag befann mig på språkresa i England. En annan dag kändes solen så varm mot mitt ansikte att jag föreställde mig att jag gick på gatan i spanska Murcia. Och efter att ha kollat på Shtisel kände jag: Jag vill lära mig hebreiska!! Full av entusiasm laddade jag ner duolingo-appen och var redo att köra igång när det slog mig: Jag fattar ju ingenting av vad som står, måste ju lära mig det hebreiska alfabetet först.

Världen har blivit både mindre (hemmatiden) och större (alla är med om samma sak) i och med pandemin, men jag längtar efter att få komma UT. Resa, se, uppleva, känna, smaka och höra nya berättelser. I väntan på att det ska ske lyssnar jag på spansk lovsång. Det är ändå ett helt okej substitut.

Spanien 2009.

Vårtecknen

Knoppar som brister, kollegor i ny frisyr. Grannen som putsar fönster, vaktmästaren som blåser bort allt grus. Barnen leker i parken hela dagen och gråter när det är dags att gå in. Miriam har hittat en gammal digitalkamera, senast använd 2012. Det är fint att få se saker från hennes vinkel.

Inte glömma det viktigaste

Det är stilla veckan. I måndags duggregn och micrat kaffe. I tisdags möte med en underbar familj, vars son överraskade dem med en extra kromosom. I dag intervju med John Sjögren som skrivit en bok om sanning, glädje och extas. Plus alldeles för många Shtisel-avsnitt.

Nu ikväll: tidrapport, deklaration och mejl jag glömt att svara på. Rätt som det var ropade Miriam med hög röst: Men mamma du har ju glömt det viktigaste!!

Juust det! Jag gick in till hennes rum, satte mig vid sängkanten och berättade hur mycket jag älskar henne. Därefter somnade hon lugnt.

Det är lätt att glömma det viktigaste och jag måste påminna mig själv. Även under stilla veckan. Jag vill inte glömma vad påsken handlar om. Inte glömma Han som älskade först.

Att låta lusten leda

När jag intervjuade pastorn Robert Eriksson pratade vi om drivkrafter, varför man gör det man gör. Robert är förutom pastor också författare och musiker och jag blev inspirerad av att höra att han alltid låtit lusten och kreativiteten styra hans livssteg. Han har inte haft några karriärs-femårsplaner, inte tänkt strategiskt. I stället har han gjort det han varit nyfiken på, vågat prova olika saker utan tanke på vart det ska leda. Det är förstås ett privilegium att kunna göra så, men också en skön motvikt till uträknande karriärism.

Jag vill också leva så. Vara nyfiken, ha en utforskande blick och prova prestigelöst.

Bäst just nu

Att cykla genom Uppsala i vårigt väder och känna AH VILKEN UNDERBAR STAD. Idag var nära att skrika rakt ut av glädje (eller okej, inte så jättenära kanske, men jag kände glädjen inom mig).

Att gunga med barnen. Miriam och Hedda på varsin gunga och jag på den tredje mitt emot. Skymning och alldeles lagom kallt. Alla glada och nöjda! Jag har alltid gillat att gunga, men att gunga som vuxen är inte riktigt socialt accepterat. Jag skulle själv höja på ögonbrynen om jag såg en fullvuxen man svinga loss i en lekpark eller en äldre kvinna som roade sig på samma sätt. Men skulle också fatta exakt varför de ville göra det. Få saker ger ju sådan frihetskänsla! (I alla fall för någon som jag, som avskyr snabba fordon, är rädd för höjder och aldrig i livet skulle prova att åka typ vattenscouter. Att gunga i en lekpark är höjden av frihetskänsla för mig 🙂 )

Att ha intensiva intervjuer. Varje vecka gör jag flera intervjuer. Vissa är lättsmälta och kräver inte särskilt mycket koncentration, medan andra är härligt intensiva, tvingar mig att tänka till och sätter igång nya processer. Älskar när det händer!

Söndagstrött

Vi hade tänkt ha en lugn dag hemma och Miriam var helt okej med att inte gå till söndagsskolan. Men så hörde hon kyrkklockorna och började storgråta: ”Jag har ångrat mig, jag VILL till söndagsskolan”. Vid den tidpunkten var jag forfarande klädd i morgonrock och mitt ansikte fortfarande mosigt av sömn. Skulle jag propsa på mitt eget behov av att skrota runt hemma eller gå mitt barn till mötes?

Miriam fick som hon ville. Det är ju ändå fint att hon gillar söndagsskolan så mycket att hon absolut inte vill missa en enda gång. Och jag kan behöva öva mig på att inte alltid låta lättjan vinna.

Men med den kraftansträngningen känner jag mig ännu tröttare nu. Resten av dagen ska jag bara dricka kaffe, lyssna på spellistan som elin skapat, läsa bloggar om Gift vid första-ögonkastet. Och kanske kanske plugga lite inför min tenta i judendom och islam. Om andan faller på.

Sånt jag aldrig lär mig

Jag ser mig själv som en medelsmart person men det finns några saker som ändå aldrig lär mig.

  1. Vad SGI är

När man tar ut föräldrapenning får man rådet att skydda sin SGI. Senast häromdagen fick jag ett samtal från Försäkringskassan som sa att det jag måste ta ut en föräldradag till för annars förlorar jag min SGI. Jag svarade ”Åh tack, vad bra” men tänkte: ”Vad är SGI nu igen???”

2. Att kolla väderprognosen innan jag går ut

Inför mitt och Christoffers bröllop kollade jag väderprognosen flera gånger per dag, eller ja, flera gånger i timmen. Men sedan dess har jag helt kommit av mig. Jag har en övertro på att jag bara genom att titta ut genom fönstret kan avgöra hur kallt/varmt det är (och att jag dessutom skulle kunna förutse kommande timmar). Det leder allt för ofta till att jag är för varm/för kall eller saknar regnkläder i spöregn.

3. Att kolla upp vägbeskrivningen om jag ska någonstans

Även här litar jag på min intuition (som är hopplös när det kommer till vägbeskrivningar eftersom jag inte har något lokalsinne). Detta var som värst när jag jobbade på Friends och tidigt om mornarna skulle ta mig till diverse avlägsna skolor för att föreläsa. Några gånger liftade jag för att komma i tid, andra gånger sprang jag och mötte åhörarna rödblossande och flåsig.

Kanske är detta året då jag lär mig SGI, installerar en väderapp och lär mig google maps???

Sida 1 av 16

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén