Snipp snapp slut sommaren 2018

Det är höst i luften och jag älskar det. Nu börjar årets bästa och finaste period. Sensommar övergår i tidig höst..mmm!

Häromdagen pratade jag och några kollegor om våra sommarhöjdpunkter. Flera hade varit på härliga resor, MEN, det de nämnde som det bästa var ändå små, vardagliga, och framför allt spontana saker. Som ett oplanerat kvällsdopp eller perfekta väderförutsättningar för wakeboard.

När jag tänker på mina egna höjdpunkter är de också av det spontana slaget. Framför allt handlar de om roliga och lite knasiga människor som jag har fått träffa. Älskar de oförutsägbara, människor som går utanför ramarna.

Mina sommarhöjdpunker blir därför: Mötet med min idol (kanske borde sluta använda ordet idol, är det överhuvudtaget någon vuxen som säger idol?) Shane Claiborne, när jag fick bo i källaren hos en säregen 88-årig dam under Nyhemsveckan, och två otippat roliga bordskavaljerer vid ett bröllop.

Slutsatsen av det här är att det bästa kanske är det oväntade? När man planerar och visionerar skapar man också förväntningar på hur något ska bli. Men när man i stället är helt öppen och oförberedd kommer lyckan och överraskar. Så är det i alla fall för mig.

Instagramsommar

I sommar var jag en långhelg på Österlen. Det var underbart på alla sätt. När jag kom hem la jag upp en bild på mig själv när jag poserar utanför ett Skåneslott i Toscana-stil. Skrev ”Österlen!” och la till några emojis, två körsbär, ett blad, en sol och en våg.

Och efter det vet jag inte HUR många live-kommentarer jag fått på att jag verkar ha haft en underbar semester.

I det här fallet var det som sagt fantastiskt, men det kunde ju ha varit precis tvärtom. Jag kunde ha bråkat med Christoffer, varit arg på Miriam, känt mig sjuk och ändå lagt upp den där bilden bara för att jag gillade platsen och estetiken.

Och det är ju just det som är det luriga med Instagram. Vi vet att bilderna där inte ger hela sanningen, men ändå fortsätter vi att dra slutsatser om alla andras fantastiska somrar, ofta bara utifrån en enda bild.

Kritiken

Jag har varit nyhetsreporter i sommar. Så mycket svårare än jag föreställt mig. När jag gör personporträtt eller skriver olika livsstilsreportage eller kulturartiklar är det sällan någon som blir arg. Men nu, när jag skrivit om nyheter. Oj oj, då får jag mejl från NMR-anhängare och miljöaktivister och folk som tycker jag tar fula bilder.

Det är ingen som är direkt otrevlig, men att få en okänd människas kritiska åsikter levererade i min inbox är en ny erfarenhet. En bra lärdom. Samtidigt blir jag tacksam över att jag inte är ledarskribent. Att hela tiden bedömas utifrån mina åsikter vore inget för mig.

Give up on fame!

På en föreläsning om kreativitet som jag var på förra sommaren ställde en kille frågan om hur man ska tänka kring skapandet och viljan att nå ut med sin konst. Hur mycket ska man anpassa sig till marknaden och kompromissa med sin autencitet?

Svaret han fick av föreläsaren var inget å ena sidan och å andra sidan utan pang på: Give up on fame!

Och jag tyckte att det var bland det mest befriande jag hört.

För jag är själv fast i viljan att nå ut med det jag eller andra skapar. En vän som är duktig på att rita uppmuntrar jag till att lägga ut sina alster på Instagram, en som kan sy uppmanar jag att starta en webbshop. Och själv har jag den här bloggen och länkar artiklar jag skriver i jobbet.

Som om det man skapar skulle vara mer värt för att man på något sätt kan kapitalisera på det, eller åtminstone får några likes.

Förmågan att tala sanning beror på varifrån man söker sin bekräftelse, har en klok man sagt. Alltså, söker man bekräftelse från, låt oss säga, en inflytelserik person som kan hjälpa en i karriären, kommer man nästan oundvikligen att anpassa det man säger och gör för att få just den bekräftelsen. Och då kompromissar man med sin autenticitet.

Så, give up on fame. Skapandet är värt för skapandets skull.

Så mår du bättre

Har öppnat bloggen igen efter semesteruppehållet. Nu tänkte jag kasta mig in i rollen som livscoach (men bara för detta inlägg) och ge er tre tips: Så mår du bättre.

1.Begrunda din betydelsefullhet

Hjälporganisationer använder ofta klyschan att ”en enda människa kan göra skillnad”. Jag upprepade den till exempel till leda när jag jobbade på Friends. Men det är just för att det är en klyscha som är sann. Genom historien har individer på olika sätt fört utvecklingen framåt; kommit på uppfinningar, gjort nya upptäckter och mäklat fred. Men den största skillnaden kan man göra hos dem man möter varje dag. Ett vänligt ord, ett leende. Ni vet, allt det där som kan verka banalt, men som kan få stor betydelse. Så tänk på din betydelsefullhet, hur mycket du kan påverka och göra skillnad.

2. Begrunda din betydelselöshet

Miljarder människor har levt före dig och miljarder människor kommer att leva efter dig. Det du gör spelar inte superstor roll. Att tänka på det kan göra att man släpper lite av stressen och pressen som omgärdar det mänskliga livet. Jag tycker tanken på att vara medioker är trösterik. Felsteg och misstag ska såklart tas på allvar, men ibland kan man också unna sig att tänka: Vad gör det om hundra år. Det är nyttigt med perspektivförskjutning, att då och då inse sin egen litenhet och sedan göra sig vän med den tanken.

3. Sluta jämföra dig

En svår, men viktig konst. Fick själv känna på det för ett tag sedan när jag hade varit offline några dagar under semestern. Jag hade haft superfina dagar och jag njöt av varje stund (ingen överdrift) men vad hände likväl när jag loggade in på instagram? Jag såg bilder på iögonfallande landskap, bländande vackra människor och äventyrliga resor i fjärran land. Och genast jämförde jag med mig själv och insåg att varken min semester eller utseende kunde leva upp till det som visades på bilderna. Och så blev jag besviken för en stund. Men sedan kom jag på: Jämförelse är en förbannelse. Något är inte mindre bra för att någon har det bättre. Konsten är ju att kunna njuta av det man har.

Klart slut från livscoachen.

Semesterstängt

Det är roligt att blogga, men inte så pass roligt att jag vill göra det även på semestern. Från och med i dag har jag två veckor ledigt. Sedan är jag tillbaka på jobbet igen. Hela sommaren ska jag vara nyhetsreporter. Det blir kul att prova på något nytt, även om jag tror att jag kommer längta tillbaka lite till kultursidorna. Hörs om drygt två veckor!

Döden, döden

När en människa dör uppstår en reva i tillvaron och vi stirrar ut i tomrummet. Vi påminns om vägen vi alla ska vandra. Ungefär så beskrev Equmeniakyrkans ledare Sofia Camnerin känslan efter Aviciis död. Jag delar den känslan. 

De existentiella tankarna kommer ikapp. Allt som vi är upptagna av annars; vårkläderna vi ska köpa, semesterplanerna vi ska skapa, tv-serierna vi ska se och poddarna vi ska lyssna på, liksom stannar av. Världen sedd ut dödens vinkel ter sig patetisk. 

I Sara Stridsberg ”Darling River” definierar författaren döden: Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. 

Så mitt i prick. Vi måste förtränga döden för att kunna leva. Annars blir det för jobbigt. Vi måste underhålla oss, jobba hårt, träna bor stressen, få tiden att gå. Inte stanna upp, för då kan vi drabbas av tankarna om livets innersta mysterium.

Men kanske är det också sunt att stanna upp inför den där revan i livsväven, även om det är obehagligt.

Mening istället för lycka

Vi verkar göra nästan vad som helst för att få känna oss lyckliga. Kanske för att vi ofta får höra att lyckan skulle vara själva målet med vårt jordeliv. Men lyckan är flyktig och svår att fånga. Och vi blir ständigt besvikna.

I söndagsintervjun i P1 berättar den unga kompositören Jacob Mühlrad att meningsfullhet för honom är mycket viktigare än lycka. Så är det även för mig. Jag tänker sällan i lyckotermer, utan frågar mig snarare huruvida något känns meningsfullt.

En lärare jag hade en gång avslutade sin kurs med att önska oss studenter många stunder där vi blir så uppslukade av ett engagemang att vi glömmer tid och rum. För mig är det synonymt med att känna mig levande, att känna att jag har ett syfte, att känna mening.

Vad jag lär mitt barn

Jag har märkt av en förändring hos mig själv. När jag åker tunnelbana och människor ber om min medkänsla, om några kronor för att köpa mat, handlar jag annorlunda än vad jag gjorde för bara några månader sedan. Då tittade jag personen i ögonen, sa hej, pratade kanske en stund, gav några kronor om jag hade något löst. Min dotter var oftast den som tog kontakt först, vinkade och sträckte ut en hand. Det gjorde att personen som bad om pengar ofta slog sig ner bredvid. Sa pojke eller flicka? ah, micke fin. princesa. Och sedan: Snälla köpa mat. Micke hungrig.

Kanske är det en växande hopplöshetskänsla över att problemet är så stort, orättvisan så djup, som gjort att jag sedan dess blivit handlingsförlamad. Eller så har nyhetsrapporteringen gjort att min cynism tagit över. Oavsett vilket insåg jag först hur allvarligt det var när en ung kille med stora, sorgsna ögon kom fram till mig på tunnelbanan igår och bad om några kronor till mat. Jag hann inte reagera förrän Miriam skakade på huvudet, höll fram sina tomma handflator och sa ”nej nej”.  Så som hon uppenbarligen sett mig göra.

Pojkens blick blev ännu sorgsnare. Vad är det jag lär mitt barn?

Jobbiga listan

Jag hittade en rolig lista om jobb. Här kommer den.

Vad ville du bli när du var barn?

När jag var sex år sa jag att jag ville bli statsminister. Hade uppenbarligen höga ambitioner / grandios självbild / ingen koll.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Då ville jag bli skådespelerska eller programledare eller journalist. Vet inte om jag trodde att jag skulle bli något av det. Men det var min dröm. Och en har ju slagit in!

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen i skolan?

Sämsta var teknik, fysik och syslöjd. Var inte heller bra på hemkunskap (men stannade alltid kvar och torkade borden som en galning så jag fick MVG ändå. Typisk smörig tjej). Mina bästa ämnen var svenska, samhällskunskap och religion.

Vilket var ditt allra första jobb?

När jag var 14 jobbade jag på Riksfärdtjänsten och bokade resor. Trivdes väldigt bra! Jobbade där fyra somrar tror jag.

Vad har du haft för olika betalda jobb?

Många! Here we go: Korvförsäljare, tennisinstruktör, lärarvikarie, ledsagare, språkreseledare, rekryterare, tidningsförsäljare, valobservatör, frilansskribent, föreläsare, utbildare, processledare, eventansvarig, koordinator, projektledare, kommunikatör och reporter.

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?

Att hitta intressanta människor, läsa om dem, träffa dem, skriva om dem.

Vilka är dina starka respektive svaga sidor på jobbet?

Starka: produktiv och prestigelös. Svaga: otålig + inte så bra på att fota (sånt måste man göra som skribent nowadays)

Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget? 

Vill inte jobba med något annat än prick det här.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Någonting som har med fordon att göra, typ pilot eller chaufför eftersom jag är höjdrädd, farträdd och har noll lokalsinne.

Vad gör du om fem år?

Skriver.