Kategori: Litteratur

Tre böcker

Här kommer tre böcker jag läst och gillat senaste tiden:

Kyrkohistorikern Joel Halldorf analyserar samtiden genom teologins lins – och gör det med den äran. gud: jakten ger fördjupande perspektiv på allt från scientologi till kristna högern.

”Där kräftorna sjunger” liknar en saga för vuxna där träskmarken den utspelar sig i är en minst lika viktig karaktär som Kya – den övergivna flickan som bor där och som blir anklagad för mordet på stadens populära kille. Boken fängslade mig totalt!

Sociologen Roland Paulsen skriver om varför vi har så lätt att oroa oss och varför vi verkar oroa oss ännu mer nu än tidigare. Det är genomgående intressant och förvånansvärt underhållande.

Om läsande

Innan jag kunde läsa, lärde jag mig böcker utantill för att låtsas som att jag kunde läsa. Sedan har det fortsatt. Min första stora läsupplevelse var Annika Thors böcker om österrikiska Steffi och Nellie som flydde andra världskriget och kom till Sverige. Grät så mycket när jag läste. Sedan tipsade min mellanstadieklasskompis om Maria Gripes Skuggan-serie och jag älskade det mystiska och magiska i den. Och så läste jag Tvillingarna på Sweet Valley High, önskade mig en ny varje födelsedag och jul.

Under många år var jag med i Akademibokhandelns bokklubb för barn där man fick läsa massor av böcker och sedan behålla den sista när året var slut. Och sedan dess har jag startat åtskilliga, mer eller mindre varaktiga, bokklubbar. Nu är jag med i en med några andra sk. bookstagrammers. Vi känner egentligen inte varandra, men delar intresset för läsning. Första gången visste jag inte ens deras riktiga namn, ”Hej, är det du som är denharboken? och du är littratur utan e?”

Sedan jag startade mitt bokkonto på Instagram har jag fått så mycket pepp och inspiration. Läsandet blir ännu roligare när man får dela det med andra, utbyta tankar och reflektioner, upptäcka ny litteratur. Jag läser mest svenskt och samtida, alltid fysisk bok. Kan inte koncentrera mig på ljudbok och gillar inte att läsa på skärm. Finns få saker som är lika avkopplande som att leva sig in i en bok. Om det är en riktigt bra bok tänker jag inte ens på att jag läser, jag bara befinner sig i världen som boken utgör. Det är underbart!

Det bästa jag läste 2019

Mitt bokår får fem av fem i betyg. Läste så många bra böcker att det skulle bli ett jättelångt inlägg om jag skulle tipsa om alla. Nöjer mig med att nämna några stycken. Tre har jag redan skrivit om här.

Ett av mina läsmål för året var att läsa fler klassiker. Läste till exempel första delen i Vilhelm Mobergs Utvandrarserie, och rekommenderar den varmt.

Den bästa icke-skönlitterära bok jag läste var ”Klubben” av Matilda Gustavsson. Skrämmande, spännande och otroligt välskrivet om Jean-Claude Arnault, Forum och Svenska Akademien. Den var intressant precis hela tiden.

Läste några teologi-böcker och allra bäst var ”Därför sörjer jorden” av Peter Halldorf. Full av vishet om klimatkrisen och Kristushoppet. Precis den teologiska analys jag längtat efter.

De flesta av böckerna jag läser är skönlitterära. Under året upptäckte jag två författare i år som jag älskade från första sidan och som jag kommer läsa fler böcker av: Amanda Svensson och Jamaica Kincaid.

Och en bok som berörde mig var ”Oktoberbarn” av Linda Boström Knausgård.

Mitt läsmål inför 2020 är att läsa klart Bröderna Karamazov, upptäcka fler utomeuropeiska författare, satsa mindre på nyutgivet och mer på klassiker. Är alltid öppen för tips, så skriv gärna en kommentar om vilken bok som var din bästa under 2019.

Livet i bokhandeln

Jag hoppas att jag kan arbeta med journalistik hela livet. Om inte, skulle jag vilja jobba i bokhandel. Helst en liten och mysig.

Efter studenten provade jag just det. Jag bodde i södra Spanien och jobbade i en bokhandel specialiserad på teologi. Den drevs av Harry, en gladlynt missionär från Tyskland som gift sig sent i livet och då fått göra sig av med de femton (!) akvarium som tidigare fyllt hans lägenhet.

I bokhandeln fanns också Jesús, spanjor och pensionär och på ytan Harrys motsats. Medan Harry avslutade varje mening med ”Gracias a Dios” (typ pris ske Gud) var Jesús för det mesta butter och sur. Alltid fanns det något att klaga på. Men han klagade ändå på det vänliga sättet, om du förstår. Man märkte att det fanns en värme därunder.

Och så var det jag. 19 år, inte särskilt bra på spanska, men å vad jag njöt av att vara där. Jag kände sån lätthet i kroppen och sinnet när jag gick dit; drog upp järnjalusierna och klev in bland böckerna. Jag städade lite i hyllorna, packade upp nya böcker, stod i kassan.

Vi hade inte särskilt många kunder så vi tog ofta rast. Då kokade Jesús myntate och ställde fram kex och vi trängde ihop oss i det lilla kontoret bakom disken. Jesús beklagade sig över något, Harry försökte nyansera och lyfta fram något positivt.

Så avslutade vi alltid med en bönestund där vi bad för bokhandelns överlevnad, för att fler kunder skulle upptäcka oss (vi låg extremt avskilt, jag förstår att få hittade dit) och att tiden skulle räcka till allt Harry behövde göra (han var ofta stressad).

För ett tag sedan fick jag veta att bokhandeln trots allt fått lägga ner. Precis som så många andra i samma bransch. Och jag förstår att en undanskymd nischad butik för andlig litteratur har svårt att stå sig kommersiellt. Men ändå känns det lite sorgligt.

Tre böcker

Ibland får jag frågan hur jag hinner läsa så mycket. Svaret är att jag läser så fort jag får möjlighet. Och så har jag ingen tv och inga streaming-konton. Böckerna jag läser skriver jag om på mitt bokkonto på Instagram. Här kommer tre favoriter:

”Längtans flöde” av Alva Dahl. Prosalyrik om att utforska och överväga en klosterkallelse. Språket är så vackert och precist att jag ville läsa långsamt för att inte missa en enda stavelse. Dessutom slog boken an något i mig som gjorde att jag blev alldeles tårögd.

”Köttets tid” av Lina Wolff. Om kroppen och själen i en hisnande historia med många absurda inslag. Jag älskade den!

”Transit” av Rachel Cusk. Bok nummer två i en trilogi som lika gärna kan läsas fristående. Om Faye som flyttar tillbaka till London. Hela boken handlar om det hon ser, möter och noterar. Författaren skriver med absolut gehör.

Bästa böckerna 2018

2018 var ett bra bokår för mig. Jag blev litteraturredaktör på tidningen Dagen, startade instagramkontot @bokfest och läste 55 böcker. Här kommer fem läsupplevelser från året som gick:

”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer

Varför har jag aldrig tidigare hört talas om Ester Blenda Nordström?

Jag tror inte att jag är den enda som känner så efter att ha läst Fatima Bremmers biografi om hennes liv. Den banbrytande, wallraffande journalistpionjären och äventyraren Nordström verkar ha varit en ovanligt färgstark person, som bidrog till att omforma såväl journalistiken som kvinnorollen. Ändå har jag aldrig tidigare hört hennes namn.

”Ett jävla solsken” är fängslande läsning. Fatima Bremmer har gjort imponerande research och har ett språk som både är effektivt och målande. Jag kunde inte lägga ifrån mig denna bok. Läs den!

”The Hate U Give” av Angie Thomas

Debutanten Angie Thomas har tagit litteraturvärlden (och mig) med storm med ”The Hate U Give”. Handlar om 16-åriga Starr som slits mellan livet i den fattiga förorten där hon bor och den fina privatskolan. Våldet i bostadsområdet eskalerar och Starr blir vittne till hur hennes vän skjuts till döds av en polis. Till stor del handlar boken om det som händer i efterspelet.

Angie Thomas vet vad hon skriver om och porträtterar Starr och hennes liv med stor trovärdighet, i allt från slangen i språket till karaktärernas särdrag. Berättelsen är politisk, men blir ingen pamflett. I stället är det en ömsint gestaltning av Starr, hennes familj och hennes vänner som ger en djupare förståelse för världen de lever i.

”Sorgens gåva är en vidgad blick” av Patrik Hagman

Med bara något års mellanrum förlorade Patrik Hagman både sin son och sin fru. Hur orkar man ens leva vidare efter det? I ”Sorgen är en vidgad blick” berättar Hagman personligt, och ganska krasst, om vad som hjälpt honom. Trots, eller kanske tack vare, den sakliga beskrivningen blir boken oerhört sorglig. Men också hoppingivande. Patrik Hagman sätter saker i perspektiv och hjälper mig att tänka djupare kring frågor om sorg och saknad.

”Brun flicka drömmer” av Jacqueline Woodson

Årets ALMA-pristagare skriver i ”Brun flicka drömmer” prosalyrik om sin egen barndom, om att vara svart och lesbisk, uppvuxen i Jehovas Vittnen och i en brokig familj. Språket flyger och Woodson skriver angeläget om tillhörighet och identitet. Egentligen är detta (liksom The hate U give) en ungdomsbok, men passar lika väl för vuxna.

”Lewis resa” av P.O Enquist

Har läst både ”Lewis resa” och ”Ett annat liv” av P.O Enquist i år och gillade både väldigt mycket. Enquist är en stilistisk mästare. Hans språk är enkelt och djupsinnigt på samma gång, suggestivt och humoristiskt. I ”Lewis resa” porträtterar han pingströrelse – en rörelse som format Sverige och som bidrog till att lyfta landet ur fattigdomen, men som ofta benämns i media och litteratur som löjeväckande.

I centrum för Enquist berättelse om pingströrelsen står dess färgstarka frontfigurer, grundaren Lewi Pethrus och Sven Lidman – sexpoeten som blev väckelsepredikant. Det är allmänbildande och hela tiden intressant. Och inte bara för att jag råkar jobba på tidningen som Pethrus grundade.

Vecka 47 – Förebilder och ljudbokspremiär

Hur mycket jag än älskar mitt arbete är ett av mina bästa beslut att jobba 80 procent i stället för 100. Att varje vecka ha en ledig fredag är underbart. Tycker ingen borde jobba mer än 80 procent egentligen. Livet blir bättre med större tidsmarginaler.

Det här har varit en rolig jobbvecka. Jag har träffat två förebilder. Först fikade jag med författaren Gun-Britt Sundström (hon som skrev ”Maken” och som numera sitter i kommittén och ska välja nästa Nobelpristagare). Vi pratade om skrivande, religiös uppväxt och bibelöversättning och hade det trevligt. Kände att vi hade mycket gemensamt.

Dagen därpå tog jag tåget till Vårgårda för att hälsa på författaren och teologen Magnus Malm. Älskar att komma hem till människor och få en inblick i deras liv. Magnus Malm är också en förebild för mig. Jag skulle nästan kalla honom svensk kristenhets viktigaste röst. Alltid skarp, aldrig rädd för att gå mot strömmen.

Läst: Lina Mattebo om hur det fortfarande verkar vara okej att skratta åt troende. 

Och Magnus Malms nya bok ”Fri att tjäna” om ledarskap. Rekommenderas till alla som har någon slags ledarposition i kyrkan.

Hört: Har fått två månader gratis på BookBeat och tänker att jag ska trotsa min skepsis och ge ljudböcker en chans. Har börjat med ALMA-pristagaren Jaqueline Woodson ”Another Brooklyn” som vi läser i min bokklubb.

Träffat: DN:s kulturchef Björn Wiman som säger idel smarta saker om klimatkrisen. Och så pratar han om sitt stora skidintresse och berättar att han gärna skulle vilja tro på Gud.

Vecka 39 – Bokmässan

Veckans inlägg är försenat pga bokmässan. Min allra första. Det var underbart att vara där. Kaosartad delvis med alla människor och en ljudvolym som ger en huvudvärk, men ändå så fylldes jag av sånt hopp när jag vandrade runt bland montrarna och scenerna. Det fria ordet! Litteraturen! Samhällsengagemanget! (plus att det var väldigt roligt med all författar-spotting)

Jag var på Bokmässan med jobbet och intervjuade bland annat härliga Salem Yohannes om antirasistiskt arbete och massa olika författare om deras relation till Bibeln. Vad de svarade får ni se i Dagen på fredag.

Bokmässan tog all min energi, så nu blir det soffläge och ingen veckans lista. Hörs på tisdag istället!

Vecka 36 – skrattfest och bokfest

Den här veckans höjdpunkt var en spelkväll hemma hos en vän. Det är så befriande att under en hel kväll få gapskratta. Inga samtal om det allvarliga politiska läget, klimathoten eller något som tynger. En slags skrattventil, en liten verklighetsflykt. Spelet vi spelade var ”Med andra ord” och det stod klart att jag inte är så språkbegåvad som jag kanske trott…

Läst: Mycket av min lästid går till förberedelser inför intervjuer med författare. Just nu läser jag ”Himlen måste sakna en ängel” av Linn Maria Wågberg. Den är en sann berättelse om hennes son Leo som mirakulöst överlever efter en kanotolycka där han legat nedkyld med hjärtstillestånd i flera timmar. Väldigt gripande!

En annan bok jag läser inför en författarintervju är ”Slutet” av Mats Strandberg (Cirkeln-trilogin). Det är också gripande, fast på ett annat sätt. I den får vi följa två tonåringar fyra veckor innan en komet kommer krascha in i jorden och förinta allt liv. Alla vet om detta och frågan är: Hur agerar man med den vetskapen?

Om ni förresten vill veta mer om vad jag läser och vad jag tycker om olika böcker och så, kan ni börja följa mitt bokkonto på Instagram, heter @bokfest där.

Sett: Filmen ”Gräns” på bio. Sveriges Oscarsbidrag som fått pris i Cannes och idel hyllningar. Jag är dock tveksam. Filmen, som är en blandning mellan skräck, sfi fi och socialrealism handlar om en tulltjänstekvinnan Tina som tror att hon är människa men som när hon möter ett annat troll och bli kär, inser sanningen om sig själv. Filmen är helt klart sevärd och Eva Melander gör en enastående skådespelarinsats, men ändå var nog filmen lite för underlig och motbjudande för min smak. Allt för många scener skapade en krypande äckel-känsla.

Bokbransch, stå upp!

Jag har tidigare citerat författaren Zadie Smith som sa i en intervju i ViLäser att hennes författarkollegor inte läser böcker längre. De har inte tid. De är på Twitter.

Lite tillspetsat såklart, men det finns en sanning i att den digitala världen inkräktar på boklästiden. Dessutom konkurrerar ljudboken snart ut pappersboken, vilket skapat konflikter på Bonniers till exempel. Framgångsrika förläggare säger upp sig eftersom företagsledningen blir allt för marknadsanpassad och prioriterar ljud framför papper.

Vad är felet med det kan man tänka? Jo, skälen till att värna pappersboken är inte bara nostalgiska eller konservativa. Utan det handlar om själva litteraturen. Redan nu blir författare uppmanade att skriva på ett sätt så att det passar ljudboken. Och vad passar ljudboken? Jo, mycket dialog, helst inom genren deckare eller romantik. Dostojevskij är till exempel typiskt dålig ljudboksförfattare. Alldeles för komplext persongalleri för att man ska kunna hänga med om man står och diskar och lyssnar samtidigt.

Vad händer med litteraturen? Vi behöver mångfald. Och tuggmotstånd. Kära bokbransch, stå emot. Stå upp!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén