I somras sprang jag på småländska grusvägar och det var oväntat roligt. Men sedan dess har jag tränat exakt 0 gånger. Tills igår, då hände det. Christoffer hittade en app med övningar där man inte behöver några redskap utan bara använder kroppen, så jag gav det en chans. Miriam hejade på medan jag flåsade som aldrig förr. Och idag: träningsverk som gör att jag stapplar fram och samtidigt känner mig nöjd med mig själv. Jag gav inte upp, vilket jag brukar.
Däremot gav jag upp läsningen, vilket jag inte brukar. Bokklubben läste Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, men jag kom inte ens igenom halva boken. Woolfs stream of consciousness-sätt att skriva gjorde att läsningen gick sååå långsamt. Jag var tvungen att läsa varenda ord, som dessutom var på engelska och insåg då hur snabbt jag läser annars. Hur van jag är att kunna skumma och ändå få med mig det viktigaste. Nu kände jag ett sådant motstånd mot att behöva sakta in, vilket säger något om att det kanske är just det jag behöver göra.