Dreams are coming trueeee

När jag gick i högstadiet arrangerade Svenskt Näringsliv en skrivtävling på tema drömyrke. Min text om journalistik vann pris och jag var säker på att skrivandet skulle bli min framtid.

Sedan kom tvivlet in. Och alla röster som sa att mediebranschen är hopplös, att det inte finns några jobb.

Men drömmen om att kunna skriva på heltid levde vidare. Och nu, några år senare, har den blivit verklighet. Om några veckor börjar jag som kultur- och livsstilsreporter på tidningen Dagen och jag är SÅ glad för den möjligheten!

Det betyder också att jag lämnar Berättarministeriet – en fantastisk plats där jag varit omgiven av värderingsdrivna kollegor som vill skapa förändring och bidra till att fler barn upptäcker hur roligt det är att läsa och skriva. Precis som jag gjorde, när jag var liten.

Vecka 41 – hemlängtan och en sakramental livssyn

En Stockholmsbild får pryda denna veckas inlägg, även om jag lämnade staden för landet några dagar. Vi var i Småland och åkte på smala vägar omringade av träd i höstskrud. Kan det inte alltid vara höst?? Fast minus mörkret på kvällarna då. Har blivit så mörkrädd senaste tiden och vågar knappt gå ut och kasta soporna efter åtta. Borde ta tag i det där. Jaja, här kommer veckans lista, i reducerad form. Har nämligen bara läst de senaste dagarna.

Läst: Christoffer har börjat blogga och skriver en del smarta saker. Gillade speciellt hans senaste inlägg som handlar om myten om att man duger som man är. Här kan ni läsa.

Och sen har jag blivit golvad av en annan skribent. John Sjögren är kulturjournalist och skriver återkommande i Svd, UNT och Signum. Han har nyligen släppt en bok som heter ”Återställelsens glädje”. Kanske inte världens mest tillgängliga titel, men innehållet är både tillgängligt och djupsinnigt. Sjögren tar hjälp av olika konstnärer och skriver utifrån deras verk om hemlängtan, om vemodet över det förlorade och hoppet om det en gång återfunna. Jag ville stryka under typ varannan mening för att de var så spot on. Bland annat fastnade jag för beskrivningen av vårt förhållande till tiden:

Som barn lever vi i evigheten, som vuxna blir vi bundna och till sist också besegrade av tiden.

Att bli besegrad av tiden låter ju inte så kul, men strax därefter gör Sjögren en tolkning av vad vår relation till tiden säger om det mänskliga livet och beskriver hur evigheten strömmar genom tiden redan här och nu. Så skriver han väldigt fint om barndomen också. Titta här:

Allt är ju ännu möjligt, världen befinner sig fortfarande i vardande. Barnet är hela tiden skapande, ständigt i färd med att göra världen hel, rita färdigt kartan. Hålen fylls i av fantasin. Kort sagt, för barnet är världen fortfarande sakral. 

John Sjögren sa i en intervju från Bokmässan som jag tittade på att han försöker behålla barnets blick på världen, att ha en sakramental livssyn. Så fint! Det vill jag också ha. Sjögren skriver: en blick som ser världen som den verkligen är: förtrollad, full av gudomlig närvaro, en värld öppen för vårt kreativa deltagande.

Vecka 35 – ångest och två systrar

Nu har jag jobbat en månad, vilket betyder uppstart av roliga projekt, men också timtal på tunnelbana och långa dagar utan Miriam. För att göra resan till- och från jobbet lite mer spännande (och kanske lite för att inte tänka på att jag har en dotter som står vid dörren och ropar mamma) läser jag böcker. Den här veckan har jag läst två som jag vill rekommendera.

Ibland är man lessen, ibland är man glad av Martina Montelius

Jag har alltid gillat författaren och dramatikern Martina Montelius – hon verkar så härligt frispråkig och originell och både hennes sommarprat och Värvet-intervju fick mig att skratta högt. Ibland är man lessen, ibland är man glad är hennes fjärde roman, handlar om ångest och är full av svart humor. Montelius har en helt egen stil, som jag bitvis älskar och bitvis stör mig på. Absurditeter och språkliga fyrverkerier avlöser varandra, men det mest framträdande är ändå sorgen som huvudpersonen bär. Den går in under skinnet och lämnar ingen oberörd.

Två systrar av Åsne Seierstad

Reportageboken Två systrar handlar om två unga norskor som radikaliseras och bestämmer sig för att strida för IS i Syrien. Varför, frågar de, ska man vara andra klassens norrman när man kan vara första klassens muslim?  Boken är delvis skriven utifrån pappans perspektiv när han i förtvivlan och desperation åker till Syrien för att få hem sina döttrar. Seierstad är en mästerlig berättare som med sitt reportage ställer viktiga frågor om människan och religionen. Rekommenderas varmt.

Sommarläsningen

Den här sommaren har jag läst tre fantastiska böcker:

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Att läsa ”Ett litet liv” är att ge sig själv en stor läsupplevelse. Det är smärtsamt, omvälvande, spännande, känslomässigt och indragande. Yanagihara har gestaltat karaktärerna så skickligt att det nästan är omöjligt att tänka att de inte existerar på riktigt. För mig känns det helt naturligt att jag skulle kunna möta dem på gatan om jag åkte till New York. Det enda, alltså enda, minuset med boken är den anglicismtäta översättningen. För visst säger man till exempel inte ”jag är tacksam bortom ord” på svenska?

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

I våras var jag på en födelsedagsfest där en av gästerna hade loppisfyndat böcker som hon redan läst och gillat och därför ville ge kalasgästerna i present. Vilken briljant idé! När hon tog upp ”De polyglotta älskarna” slängde jag mig över den. Hade hört så mycket om denna Augustprisvinnare och var sugen på att läsa. Och jag blev inte besviken.

Lina Wolff har skrivit en smart och stilistiskt snygg roman där karaktärer och livsöden vävs samman på ett oförutsägbart, men samtidigt icke-konstlat sätt. Det gemensamma temat för alla karaktärer är längtan efter kärlek och förståelse. Romanen är oväntad och rolig, i några scener överdriven, men allt som oftast underhållande, utan att bli banal.

De oroliga av Linn Ullman

Redan från första sidan älskade jag Linn Ullmans berättarröst. Har, vad jag kan minnas, aldrig fattat tycke så tidigt innan. Fascinationen fortsatte genom hela boken, som kretsar kring Linns relation till sin pappa, Ingmar Bergman och till mamman Liv Ullman. Trots att det många gånger var komplext att växa upp med två ikoniska konstnärssjälar, är tonen aldrig anklagande, snarare vemodig. Genom hela berättelsen håller Linn Ullman läsaren vid handen, besöker olika platser och tider och stannar upp vid talande detaljer. Jag beundrar både henne minne och stilistik. Ville aldrig sluta läsa!

Vecka 19

Känns som att det enda jag gjort den här veckan är att försöka få min dotter att sova. Men det är ju inte riktigt sant. Har även hört min kompis föreläsa om psykisk ohälsa och firat en annan kompis födelsedag. Och i morgon vankas det bröllop på västkusten. Älskar bröllop! Så här glad var jag när jag själv gifte mig.

Läst

Har börjat med den hajpade ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Den är 800 sidor så det kommer ta ett tag att läsa klart. Tänker att det får bli min sommarbok. Om bara en vecka åker jag till en alpby i Schweiz och stannar i sex veckor. Där finns inget internet, så långläsning blir perfekt.

Sett 

Eurovision Song Contest, men bara med ett halvt öga. Har liksom helt tappat intresset och är själv förvånad. Håller med Hanna Fahl om att Eurovision behöver sina knasbollar och inser att allt var så mycket bättre innan led-skärmarna och alla hyperkoreograferade nummer gjorde entré. Nästa år hoppas jag att knasbollarna är tillbaka. Då ska jag titta igen.

Hört

Spotify tipsade mig om listan ”This is Oskar Linnros” så jag lyssnade på den. Gillar hans musik! Speciellt den senaste ”Psalm för skolgårdar.” Tänker mig att många artister drömmer om att skriva soundtrack för livet och Linnros har riktat in sig på skolavslutning. Hans sekulära version av ”Den blomstertid” är väldigt fin.

Vecka 17

Vi har varit på resande fot. Först i Smålands skogar, sedan i Malmö och Köpenhamn. Förutom att träffa vänner, se min dotter ta sina första steg (!!!) och gå på konferens, har jag läst böcker. Att läsa när man reser förhöjer både läsupplevelsen och resupplevelsen, tycker jag.  När jag var i New York för två år sedan läste jag Stoner av John Williams. Boken utspelar sig till stor del i universitetsmiljö, så att läsa den på en stenbänk bland hortensiabuskarna på Columbia University maxade upplevelsen. Jag räknar den boken till en av mina favoriter, men kanske hade jag inte blivit lika tagen om jag läst den hemma i min soffa i Gubbängen.

Läst

Med mig på resan den här gången hade jag Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” som vi läser i min bokklubb just nu. Boken är en rättegångsthriller som utspelar sig efter en skolskjutning i Djursholm. Den är berättad utifrån förövarens perspektiv, vilket jag tror är ovanligt (har läst för få deckare för att uttala mig säkert). Förövaren i det här fallet är en 18 årig tjej, men gestaltningen haltar och författarens, betydligt äldre, röst hörs genom hela texten. Det stör och gör att berättelsen tappar i trovärdighet.

När Giolito var utläst återvände jag till Ferrante och tredje delen av berättelsen om Elena och Lila. Det var underbart att kliva in i deras värld igen.

Sett

Svenska landskapet från ett tågfönster. Älskar att åka tåg. Älskar extra mycket att åka tåg när 1 klass är det billigaste alternativet och det ingår frukost. Kände mig som min mormor som entusiastiskt brukade återge resor utifrån hur prisvärt något var. ”Tänk, man fick till och med påtår”

Hört

Jag lyssnar på väldigt få poddar, egentligen bara en när jag tänker efter. Den heter Mellan Raderna och är en bokpodd. Så den har jag lyssnat på även denna vecka. Karin Jihde och Peppe Öhman som programleder är kunniga och prestigelösa på samma gång. Och vi delar boksmak. I avsnittet jag lyssnade på pratade de om boken ”Ett litet liv”. Den har blivit unisont hyllad och jag är väldigt sugen på att läsa. Någon som läst?

Begynnelsen

Jag hade inte planerat att börja blogga. Vem startar ens en blogg 2017? Senast jag bloggade var 2010 när jag bodde utomlands. Dessförinnan bloggade jag under gymnasiet. För ett tag sedan hittade jag texterna från den tiden och fick genast ta fram skämskudden. Ett smakprov:

Nu är det lov! Fatta va skönt, helt fantastiskt underbart ljuvligt! Å om mindre än 24 timmar sitter jag i bussen till kittelfjäll! wohoow!

Jag hoppas att det klämkäcka har mattats av med tiden och att jag kan ge den här lilla bloggen en annan karaktär. Kan inte utlova litterära storverk, absolut inga snygga outfitbilder och inga recept (ogillar matlagning) men kanske en och annan tanke om tro, kultur och samhälle. Det är mest det jag är intresserad av.

Egentligen finns det två faktorer till varför jag börjar blogga igen. Den första är att jag vill utveckla mitt skrivande och jag inbillar mig att det är lättare att komma mig för om jag vet att det åtminstone finns en annan person än jag själv som läser det jag skriver.

Den andra faktorn är en föreläsare jag lyssnade till för någon vecka sedan. Han sitter i Googles ledningsgrupp och gav mig och nio andra tips om hur vi kan hitta vår potential och göra världen bättre, snabbare. Instinktivt värjer jag mig mot managementsnacket om effektivitet, game plans och tydliga målbilder, men det var något med den här killens trevliga dalmål och förmåga att vara ödmjuk och självsäker samtidigt, som gjorde att jag tog fasta på ett och annat som han sa. Bland annat pratade han om livslångt lärande och gav rådet att starta en blogg som ett sätt att öva sig i att formulera tankar kring saker man lär sig. Det tyckte jag lät vettigt.

Så nu finns den här platsen. Välkommen!