Kategori: Kultur Sida 1 av 8

Tre tips

Loney Dears senaste skiva ”A Lantern and a Bell” är OTROLIG.

Knausgårds bok ”Om våren” är också OTROLIG

Och dokumentären ”De utvalda barnen” på SVT Play. Pratar om den med alla jag stöter på. Skulle kunna skriva ett inlägg om den egentligen. Men det är redan många som har gjort det så jag avstår.

Klart slut!

Att slå rot

Jag läser Alva Dahls biografi över Gunnel Vallquist inför en intervju. Gunnel alltså, vilken kvinna! Redan på första sidan finner jag ord att både vila och fördjupas i:

”Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera. En människa har en rot när hon äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv som värnar om vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden.”

Isabella Stakset: Många sa att jag borde lämna min man

Det är inte meningen att den här bloggen ska vara något slags reklamkanal för reportagen jag skriver, men på senaste tiden har jag inte hunnit tänka på så mycket annat än jobb och plugg och diverse förberedelser av det som komma skall. Därför får ni hålla till godo med ännu en intervju, den här gången med Isabella Stakset.

Jag har länge varit nyfiken på Isabella. Hennes man Sebastian är välkänd, medan hon är en doldis. Det finns knappt en enda bild på Isabella på nätet, vilket gjorde att jag satt precis intill henne när jag väntade på intervjun, utan att veta att det var hon.

Hon är en kvinna med integritet, verkar enkel och chosefri. När man hör hennes livsberättelse om svek både från pappan och från män som hon har varit tillsammans med, om ofrivillig barnlöshet och om att leva nära någon i drogmissbruk och kriminalitet, väcks frågan: Hur har hon orkat? Och varför lämnade hon inte Sebastian trots att han betedde sig så illa?

Det och lite annat pratade vi om. Här finns intervjun.

Billie Eilish nya stil

Artisten Billie Eilish verkar ha övergett sitt svart-gröna hår och lager-på-lager-stil till förmån för en mer klassisk (avklädd) kvinnlig look som för tankarna till Marilyn Monroe. I alla fall om man ska tro omslaget på Vogue där Eilish poserar.

DN-journalisten Greta Thurfjell skrev en krönika om detta och frågade sig varför Billie Eilish nu vill se ut precis som alla andra. Hon som gjort sig känd för att gå sin egen väg – och för att ge tjejer en alternativ kvinna att se upp till och spegla sig i.

Själv säger Eilish att hon gör precis som hon vill och att om hon vill posera halvnaken ska ingen lägga sig i det. Dessutom känner hon sig mycket mer åtrådd nu. Fler manliga blickar vill vila på hennes kropp.

Thurfjell har fått mycket kritik för sin krönika. I DN:s kommentarsfält ifrågasätter person efter person varför hon överhuvudtaget har åsikter om en annan kvinnas utseende och val. Billie får väl göra som hon vill! heter det.

Men om alla får göra som de vill, varför verkar alla ändå vilja göra exakt samma sak?

Göteborg tur och retur

I fredags gick jag upp före alla andra, vet knappt om jag sov alls eftersom jag var så inriktad på att inte försova mig. Ute var det oväntat ljust. Jag hade visst glömt bort att det redan var maj och därmed inte becksvart trots att klockan var fem på morgonen. Väntade på bussen och tog en selfie men raderade genast eftersom jag såg så ofantligt trött ut. Tog bussen, tog tåget. På Stockholm central gick vakter runt och väckte människor som sovit på bänkarna – hej hur var det här då? Sedan åkte jag första klass för mina SJ prio-poäng och kom fram till Göteborg där min familj väntade. Min syster visar sin examensutställning på Röda Sten konsthall och jag blev så stolt över att se henne i den miljön. Stolt över att se hennes lilla son springa omkring. Jag och min syster är ganska olika. En av oss är en präktig elevrådsordförandetyp och en är inte det. Vi tog en fika på stan och mängderna av folk som rörde sig där kändes nästan hotfulla. På tågstationen väntade jag på min avgång i loungen och där hade någon satt upp en skylt ”Glöm inte bort att det är pandemi”. Hur ska man kunna glömma? Hela vägen hem läste jag ”Om våren” av Knausgård. Det började regna och jag tänkte: Det här var ett underbart avslut på en underbar dag.

Här kan ni se Hannas verk.

Shtisel

För några veckor sedan när jag pluggade till min judendomstenta och blev lite trött på att läsa kom jag att tänka på serien på Netflix som handlar om en ultraortodox familj i Jerusalem. Min genomskinliga ursäkt för att avbryta studierna: ”Jag kan ju faktiskt lära mig en del om judendomen genom att kolla på serien”.

Och nu har jag plöjt avsnitt efter avsnitt och känner mig närmast besatt. Jag älskar den här serien: persongalleriet, relationssvårigheterna, det religiösa livet, språket, miljöerna, STÄMNINGEN.

Serien har blivit en oväntad succé och när Hynek Pallas i Judisk krönika funderar kring förklaringar nämner han något som jag också tänkt på: ”Möjligen finns här också en annan faktor: när modern dejting innebär att svajpa fram kvällens sexpartner på telefonen och tv-serier tävlar om att vara mest nakna – då antar äktenskapsmäkleri och påklädd attraktion utan kroppskontakt en ny sorts lockelse”.

Ett av seriens huvudspår är sonen Akivas misslyckade kärleksrelationer. Han är 27 och fortfarande inte gift, vilket närmast ses som en skandal i familjen. Men han längtar efter kärlek och förälskar sig flera gånger. Dejtandet är oskyldigt – och vackert. En öm blick eller ett huvud mot en axel blir mer laddat än den mest intima sexscen.

Någon annan som sett Shtisel?

Gift Blessing: Från flyktinglägret till Talangfinalen

För några veckor sedan besökte jag och fotograf Zandra Erikshed familjen Blessing i Linköping. Sonen Gift är rappare och tävlar ikväll i Talangfinalen. Det var ett fantastiskt möte!

Framför allt berördes jag av mamman Divines berättelse om hur hon flydde kriget i Kongo till fots med fem små barn i släptåg och Gift i magen. Hon berättar öppet om det sexuella våld hon utsattes för och säger att Sverige gav henne människovärdet tillbaka.

Gift är präglad av familjens historia och vill föra deras berättelse vidare genom sin musik. Han medgav att det ibland kan vara en börda: ”Ja, bara mitt namn är en börda. Kom igen! Jag kan liksom inte jobba på Subway och heta Gift Blessing, jag har mycket att leva upp till. Det är mycket press, men jag finner också stor mening i det, så jag klagar inte.”

Här kan ni läsa reportaget.

Ge mig nåt glatt!

I veckan intervjuade jag en man, vars son tagit sitt liv. Jag kunde inte hålla tårarna borta och var totalt oprofessionell i vårt videomöte.

Därefter läste jag boken ”Dödsdömd” om Asia Bibi. Under nio år satt hon fängslad under omänskliga förhållande, ständigt rädd för att dödsdomen mot henne skulle verkställas.

Sedan skrev jag ut min intervju med Roland Paulsen som handlar om oro, ångest och tvångsbeteende.

Nu känner jag ett närmast akut behov av någonting glatt. Blev därför SÅ glad när jag kom på att mello börjar imorgon! Ååå! Vill bara ha glitter och banala texter och fula scenkläder och dåliga skämt. Verklighetsflykt precis i rätt tid.

Björn Wiman: Kristnas ilska mot Judas banade väg för judehatet

Björn Wiman Foto: Peter Knutson

För tre år sedan mötte jag DN:s kulturchef Björn Wiman för en intervju i Storkyrkan i Stockholm. Vi pratade utifrån hans bok om klimatet och tittade på apokalyptisk kyrkokonst. Efteråt skrev jag det här reportaget.

Nu är Wiman aktuell med ny bok, den här gången om antisemitism. Boken heter ”Hatet mot judarna” och skildrar judehatets olika skepnader genom historien. Viktig och lärorik läsning!

Fördelen med att vara journalist är att man kan ta direktkontakt med författaren och fråga om saker som väcks under läsningens gång. Så det gjorde jag. Vårt samtal kretsade kring de kristnas skuld, sekulärt självbedrägeri och vikten av att vara hygglig.

Det där sista kanske låter banalt? Det är det inte. Hyggligheten har en djupare innebörd. Så här säger Wiman: ”I dag har vi ett samhällsklimat där auktoritära extrema krafter vunnit insteg, vilket gjort att minoriteter känner sig mer utsatta än tidigare. Tänk bara på judar i Malmö som är rädda för att gå på gatan. Om vi i ett sådant klimat börjar mötas varandras blick, hålla upp dörren, säga hej – ja följa gammaldags mänsklig sed – då skulle många fler känna sig trygga och samhället skulle bli en betydligt mindre farlig plats.”

Här finns artikeln.

Robert Eriksson: Vi måste släppa taget om våra drömmar

Livet är fullt av saker som inte blev, drömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Inom varje människa finns massor av olevda liv och det är nästan ofrånkomligt att inte gräma sig och undra: tänk om jag inte hade valt X, vad har hänt då?

Samma vecka som jag intervjuade pastorn Robert Eriksson om hans bok Leva eller överleva, läste jag romanen Midnattsbiblioteket. Den handlar om en kvinna som i ett tillstånd mellan liv och död kommer till ett magiskt bibliotek och får chans att leva alla sina ”tänk om-liv”. Tänk om hon inte gett upp simningen, tänk om hon hade gift sig med mannen hon var förlovad med… Språket i romanen är mediokert, men temat ändå intressant.

Robert Eriksson har märkt att många jämngamla vänner börjar rannsaka sina liv på liknande sätt och fundera på om de valt rätt. Roberts respons är: Släpp taget om dina drömmar. Här finns intervjun.

Sida 1 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén