”Så mycket bättre” får mig att tänka på döden

Jag älskar tv-programmet ”Så mycket bättre”. Särskild den här säsongen som är en jubileumssäsong där artister som varit med tidigare möts och tolkar varandra. Det är lite mer bakom-kulisserna-känsla, inte lika uppstyrt. Känns mer som ett läger för artister där de kallpratar om sina fritidsintressen, jämför vem som hade roligast under sin säsong och inviger nya gäster genom att berätta att grejen i år är att alla måste skåla i allas glas. Gulligt.

Det som är samma från tidigare år är att musikuppträdanden blandas med återblickar från artisternas karriärer. Många blanka ögon. Som att flera sitter och tänker på tidens gång. Hur de en gång stod på toppen, framträdde inför tusentals människor och så nu… är med i ”Så mycket bättre”.

Med ens blir livets förgänglighet uppenbar. Alla år som oupphörligt går mot ett enda slutmål. Ok, jag kanske blir lite väl dramatisk nu, men jag kan inte hjälpa att ”Så mycket bättre” får mig att tänka på döden. Lite extra mycket ikväll när GES tolkade Danny Saucedo och sjöng om att de minns när de var som han. Unga, med sug i blicken.

Det blir liksom vemodigt. Men på ett bra sätt. Jag tror att vi oftare behöver tänka på döden för att uppskatta nuet, för att få perspektiv på oss själva, för att tänka på vad som är viktigt. Och om ”Så mycket bättre” kan hjälpa oss med det, så är väl det jättebra.

Läslusten

Bredvid mig på tåget sitter en mamma och hennes son. Vi kan kalla sonen Pontus. Båda två ägnar färden söderut med att stirra ner i varsin skärm. Men så rätt som det är säger mamman: Nä, nu Pontus måste du läsa. Pontus protesterar. Mamman: Jo, kom igen nu. Jag tar tid. 10 minuter från och med nu. Pontus protesterar igen. Mamman: Nä, nu är det inget snack, ta fram boken. Motvilligt plockar Pontus fram en bok ur väskan och börjar läsa utan minsta entusiasm. Mamman sitter bredvid och talar då och då om hur lång tid det är kvar. Så ringer alarmet till slut och Pontus får lägga ner boken och återgå till sin skärm.

Alla sätt är bra utom de dåliga brukar man säga. Men när det gäller att inspirera barn till läsning finns några enkla knep som funkar bättre än tvång:

  1. Läs själv. Genom att barn ser vuxna läsa blir läsning naturligt.
  2. Ha böcker framme hemma.
  3. Prata om det du läser.
  4. Tänk ut vilka böcker som skulle kunna passa just ditt barn. Ansträng dig lite, gå till bibblan, fråga om råd.
  5. Gör läsningen med barnen lustfylld genom att prata om vad som händer i boken. Ställ frågor. Intressera dig.

Skrivandet

Första gången jag intervjuade någon gick jag i sjuan och hade fått som skoluppgift att skriva en journalistisk text. Jag tänkte att det skulle vara spännande att prata med en väldigt gammal människa och tog mig därför till ett ålderdomshem.

Längst in i vävrummet satt Daga Larsson i sin rullstol och hängde med huvudet. Vi hade aldrig träffats förut och när jag hälsade tittade hon knappt upp. I stället väste hon: ”Jag vill dö”. Först trodde jag att jag hört fel och bad henne upprepa. ”Jag vill bara dö” sa hon igen, med starkare röst, tydligt artikulerande. Hur börjar man en sån intervju?

Jag minns inte allt vi talade om, men rimligtvis livsledan, åldrandet och döden. Och så minns jag att jag blev nöjd med texten efteråt. Kanske var det då jag upptäckte det storslagna i att 1. få möta en intressant människa och fråga precis vad jag vill. 2. omvandla mötet i text och försöka få andra att tycka att det är minst lika intressant, trots att de inte var där.

Men det är ingen lätt sak att göra. Jag kämpar ständigt. För det finns så många fällor att gå i när man intervjuar/skriver. Man får passa sig för att vara insmickrande, men samtidigt inte vara allt för kritisk, för då slappnar den man intervjuar inte av. Och så får man inte skriva slarvigt, utan måste välja orden noga. Men mödan bakom orden ska ändå inte märkas. Det ska vara ledigt och lätt. Inte tillkrånglat, inte självbelåtet, inte poserande. Aldrig tråkigt.

När jag läser gamla texter jag skrivit hittar jag allt det där. Och jag börjar känna mer och mer att jag behöver ett skarpt öga som kan syna mina texter och peka ut alla fel. Så jag slänger ut det här på bloggen – vill någon bli min mentor? En skrivande människa som kan ge mig råd. Hör av dig!

Livet i bokhandeln

Jag hoppas att jag kan arbeta med journalistik hela livet. Om inte, skulle jag vilja jobba i bokhandel. Helst en liten och mysig.

Efter studenten provade jag just det. Jag bodde i södra Spanien och jobbade i en bokhandel specialiserad på teologi. Den drevs av Harry, en gladlynt missionär från Tyskland som gift sig sent i livet och då fått göra sig av med de femton (!) akvarium som tidigare fyllt hans lägenhet.

I bokhandeln fanns också Jesús, spanjor och pensionär och på ytan Harrys motsats. Medan Harry avslutade varje mening med ”Gracias a Dios” (typ pris ske Gud) var Jesús för det mesta butter och sur. Alltid fanns det något att klaga på. Men han klagade ändå på det vänliga sättet, om du förstår. Man märkte att det fanns en värme därunder.

Och så var det jag. 19 år, inte särskilt bra på spanska, men å vad jag njöt av att vara där. Jag kände sån lätthet i kroppen och sinnet när jag gick dit; drog upp järnjalusierna och klev in bland böckerna. Jag städade lite i hyllorna, packade upp nya böcker, stod i kassan.

Vi hade inte särskilt många kunder så vi tog ofta rast. Då kokade Jesús myntate och ställde fram kex och vi trängde ihop oss i det lilla kontoret bakom disken. Jesús beklagade sig över något, Harry försökte nyansera och lyfta fram något positivt.

Så avslutade vi alltid med en bönestund där vi bad för bokhandelns överlevnad, för att fler kunder skulle upptäcka oss (vi låg extremt avskilt, jag förstår att få hittade dit) och att tiden skulle räcka till allt Harry behövde göra (han var ofta stressad).

För ett tag sedan fick jag veta att bokhandeln trots allt fått lägga ner. Precis som så många andra i samma bransch. Och jag förstår att en undanskymd nischad butik för andlig litteratur har svårt att stå sig kommersiellt. Men ändå känns det lite sorgligt.

En mamma som kan dansa

Jag startade en dansgrupp häromveckan. Det var inte planerat, men när jag råkade slänga ur mig idén framför en sjuåring och en tioåring som älskar dans fanns ingen återvändo. Kan vi börja nu??? Nästa fråga: Vilken låt ska vi dansa till??

Ja, vilken låt? Jag rotade i minnet och satte på ”Different now” med Out of Eden som jag dansade till som femtonåring. Och tänka sig, stegen satt! 17 år senare! Sjuåringen och tioåringen häpnade och utbrast ”Du är en mamma som kan dansa”.

Och då slog det mig: Just det! För de här tjejerna är jag främst en tvåbarnsmamma. De ser mig amma, dra barnvagn eller bygga klossar i kyrkans lekhörna. För dem är det konstigt att jag skulle kunna dansa.

Själv har jag fastnat i en mental ålder strax runt tjugo, men jag märker att jag måste revidera bilden av mig själv. Jag är ju faktiskt en trettioplus tvåbarnsmamma. Skönt att man ändå kan vara en mamma som dansar.

Tre böcker

Ibland får jag frågan hur jag hinner läsa så mycket. Svaret är att jag läser så fort jag får möjlighet. Och så har jag ingen tv och inga streaming-konton. Böckerna jag läser skriver jag om på mitt bokkonto på Instagram. Här kommer tre favoriter:

”Längtans flöde” av Alva Dahl. Prosalyrik om att utforska och överväga en klosterkallelse. Språket är så vackert och precist att jag ville läsa långsamt för att inte missa en enda stavelse. Dessutom slog boken an något i mig som gjorde att jag blev alldeles tårögd.

”Köttets tid” av Lina Wolff. Om kroppen och själen i en hisnande historia med många absurda inslag. Jag älskade den!

”Transit” av Rachel Cusk. Bok nummer två i en trilogi som lika gärna kan läsas fristående. Om Faye som flyttar tillbaka till London. Hela boken handlar om det hon ser, möter och noterar. Författaren skriver med absolut gehör.

Blicken

När Sara Stridsberg höll sitt inträdestal i Svenska Akademien talade hon om sin företrädare Gunnel Vallquist. Titta vad vackert hon skriver om hennes blick:

”På fotografierna av Gunnel Vallquist finns den klara, öppna, ljust regnblå blicken. Den höga pannan omgiven av en enkel grå frisyr, och så ljuset som strömmar ur hennes ögon. Ett skimmer som får även den hårdaste ateist att undra vem det är som har tänt det där ljuset som strömmar ur människoblicken. Hennes gestalt på fotografierna är rak och tydlig och tidlös som en blomma eller ett utropstecken. Och kanske är det för att hon har skrivit om det själv – om önskan att leva med naket, öppet ansikte – som jag tänker så, eller så är det vad ansiktet utstrålar i sig självt. En sällsam nakenhet, som om hon inombords vore alldeles vidöppen.”

Jag läser Stridsbergs rader och undrar: Hur får man en sådan blick? Och hur behåller man den? Genom livets motgångar och knot. Genom sorger och vanmakt.

Kan det handla om vad blicken ser och därmed återspeglar? Ser blicken det sköna i tillvaron; den lilla bebishanden som lindar sig kring ett större finger, blomknoppen som snart slår ut, välviljan hos medmänniskan den möter? Eller ser den allt som gått snett, det vi förlorat?

Ibland tänker jag på livet som en enda lång övning i att se saker – att vara uppmärksam och kunna se på tillvaron med ömhet, nyfikenhet och förundran. Precis som den stora, allseende blicken ser på oss. Blicken som strömmar av ljus.

L’Abri-inspirerade dagar

Förra veckan tog vi med oss ett tjugotal vänner och bekanta till de småländska skogarna för att under några dagar leva L’Abri-liv, dvs följa en rytm av studier, praktiskt arbete, föreläsningar, samtalsluncher och kulturkvällar. Vi gjorde samma sak förra året och tyckte att det var så kul att vi ville göra det till en tradition.

Det var mycket som var roligt och givande under veckan, men en sak gillade jag särskilt: att dagarna ute på landet fick mig att börja tänka kring saker jag vanligtvis inte ägnar så mycket tankekraft. Som artificiell intelligens, Harry Potter eller vikten av ett hem.

Nu ska jag fundera på hur L’Abri-andan kan få prägla mitt vardagsliv.