Att tröttna

Lördag för några år sedan och jag tjöt av glädje framför Melodifestivalen. Stämningen! Folkfesten! Mitt favoritprogram.

Jag fastnade som tolvåring. Eurovision i Globen 1999, kollektiv eufori. Därefter tog mitt engagemang olika former: Utklädd till Pernilla Wahlgren på hemmafest, dansande på sömnig sponsorläktare på Friends Arena, obekväm på Gävle-efterfest, iklädd boa bland kändisarna på parkett. Och så förra året fick jag bevaka festivalen på plats: intervjuade Bishara som tackade Gud och hängde med entusiaster i pressrummet.

Men i år. Känner mig så ointresserad. Som att programmet tappat sin tjusning. Roar mig med en favvobild istället.

Guldbaggen gånger två

De två senaste åren har jag varit på Guldbaggegalan i jobbet och intervjuat skådespelare och filmskapare på röda mattan. Gjorde en och annan nybörjartabbe (jublade högt i pressrummet när min favoritskådespelare vann, åt alldeles för mycket gratismat och överöste med beröm så fort jag såg någon kändis jag gillade) men på det stora hela skötte jag mig ändå okej. Kände totalt noll personer, men på förra årets gala hade lite sällskap, då låg Hedda i magen. I år är jag hemma med barnen, men nästa år hoppas jag var där igen.

Liv Strömquist

Jag skriver på en essä och återvände därför till DN:s intervju med serietecknaren Liv Strömquist. Hon säger idel smarta grejer. Titta här:

”Jag tror inte att det är ett särskilt fruktbart kvinnoideal att man ska gå runt och vara girl boss eller queen hela dagarna.”

”Nu är man själv Gud och det är såklart skitjobbigt att vara Gud hela tiden. Särskilt eftersom det inte är sant. Det finns en massa saker vi inte kan kontrollera, som själva fundamentet för existensen; man kan ju dö när som helst.”

”Jag tror att det finns en utbredd önskan och längtan efter att bli buren. Det är jobbigt att hela tiden vara stark och självständig. Det är väldigt ansträngande att alltid vara ansvarig för sitt eget liv. Det är klart att det är fantastiskt att kunna bestämma över sig själv men det är också ett lidande.”

Det bästa jag läste 2019

Mitt bokår får fem av fem i betyg. Läste så många bra böcker att det skulle bli ett jättelångt inlägg om jag skulle tipsa om alla. Nöjer mig med att nämna några stycken. Tre har jag redan skrivit om här.

Ett av mina läsmål för året var att läsa fler klassiker. Läste till exempel första delen i Vilhelm Mobergs Utvandrarserie, och rekommenderar den varmt.

Den bästa icke-skönlitterära bok jag läste var ”Klubben” av Matilda Gustavsson. Skrämmande, spännande och otroligt välskrivet om Jean-Claude Arnault, Forum och Svenska Akademien. Den var intressant precis hela tiden.

Läste några teologi-böcker och allra bäst var ”Därför sörjer jorden” av Peter Halldorf. Full av vishet om klimatkrisen och Kristushoppet. Precis den teologiska analys jag längtat efter.

De flesta av böckerna jag läser är skönlitterära. Under året upptäckte jag två författare i år som jag älskade från första sidan och som jag kommer läsa fler böcker av: Amanda Svensson och Jamaica Kincaid.

Och en bok som berörde mig var ”Oktoberbarn” av Linda Boström Knausgård.

Mitt läsmål inför 2020 är att läsa klart Bröderna Karamazov, upptäcka fler utomeuropeiska författare, satsa mindre på nyutgivet och mer på klassiker. Är alltid öppen för tips, så skriv gärna en kommentar om vilken bok som var din bästa under 2019.

Nytt utseende

Min självbild är att jag har sett likadan ut sedan jag var typ 10 år. Det stämmer ju inte såklart, men nästan. Jag har dock slutat säga att jag är blondin. Mitt hår går sedan länge i cendré. Och jag är inte längre så lockhårig som jag brukade vara. Vågig på sin höjd. Därför gjorde inte min förra header-bild mig rättvisa. Såg jag inte dessutom ganska självbelåten ut?

Hur som helst bad jag min illustratörsvän Amanda att rita en helt ny header. Och längst upp på sidan ser ni resultatet. Fint va!? Älskar Amandas stil! Och bilden innehåller det mesta som jag gillar: böcker, tidningar, kyrkan, skrivande, kaffe och världen. Så nöjd!

Blomma för att blomma

I vår tid är vi närmast besatta vid nyttan, så till den grad att vi till och med instrumentaliserar andra människor – tänker på vad vi ska ha dem till, om de tjänar något syfte, om de kan ge oss något.

Och så är vi besatta vid synlighet. Gör saker för att andra ska se oss, bekräfta vår existens och värde.

Av en slump kom jag över en dikt av 1600-tals poeten Angelus Silesius som talar om detta, men ger ett annat perspektiv:

Rosen saknar varför

Den blommar därför att den blommar

Den aktar inte på sig själv

Frågar ej om man ser den

Hjärtat

Någon delger en sorglig nyhet på Facebook – kommentarsfältet fylls med hjärtan. Någon skriver en glad nyhet – kommentarsfältet fylls med hjärtan. Någon lägger upp en fin bild – kommentarsfältet fylls med hjärtan.

Jag fattar att det är smidigt att snabbt trycka iväg ett hjärta. Då behöver man inte bemöda sig med att väga och välja orden. Man visar omtanke, men slipper tänka.

Samtidigt funderar jag på om denna hjärtinvasion till slut kommer göra oss oförmögna att formulera oss, både i tal och skrift. Språk är en övningssak, men om vi bara kommunicerar via hjärtan, vad händer då?

Lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner?

I veckan presenterades vilka som kommer tävla i nästa års Melodifestival. I samband med presskonferensen ställer media alltid samma fråga: Vad handlar din låt om? De senaste åren har standardsvaret låtit ungefär såhär:

”Min låt handlar om att följa sitt hjärta, våga gå sin egen väg, stå för den man är, inte bry sig om vad andra tycker, följa sina egna drömmar”

Mello säger en del om tidsandan. Liberalismen har länge varit vårt samhälles stora gemensamma berättelse och i personliga frågor är det en ideologi som uppmuntrar människor att lyssna till sitt inre, vara sanna mot sig själva och följa sitt hjärta – så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Ett budskap som enkelt kan omvandlas till en tre minuter lång mello-låt.

Men är det sant att man bör lyssna på sitt hjärta? Ska man strunta i vad andra människor tycker?

Jag är inte så säker. Hjärtats röst kan vara förrädisk, inte alltid så ren och klar som vi vill att den ska vara. Och människor runtomkring oss kan också ha ett och annat gott råd att ge. Dessutom känns det naivt att tro att ens egna frihetsanspråk aldrig skulle krocka med någon annans. Är det inte oundvikligt att man utnyttjar en annan människa för att följa sina egna drömmar och gå i enlighet med sitt hjärtas röst?

Tidigare sågs liberalismen som historiens vinnare. När den vid kalla krigets slut hade konkurrerat ut fascismen och kommunismen deklarerade statsvetaren Francis Fukuyama historiens slut. Nu skulle alla länder gå i en och samma riktning. Men tillvaron är mer komplex och de senaste åren har liberalismen tappat mark.

Kanske kommer det snart märkas i kulturen, i låttexter och tv-program. Kanske också i Mello. Synd bara att låtar om att lyssna till förnuftet, försöka göra rationella val eller ta hänsyn till andra människor inte är lika catchy.

Ett Köpenhamnstips

Tystnaden här beror på att jag varit på resa. Min syster fyllde 30 år och jag tog med henne och min bebis till Köpenhamn. Vi bodde så fint och var bland annat på fantastiska Glyptoteket. Blev helt tagen av statyerna och konsten som finns där. Vissa är 6000 år gamla! Och de gör sig så bra bland marmorgolv, kupoler och en oas av palmer.

”Så mycket bättre” får mig att tänka på döden

Jag älskar tv-programmet ”Så mycket bättre”. Särskild den här säsongen som är en jubileumssäsong där artister som varit med tidigare möts och tolkar varandra. Det är lite mer bakom-kulisserna-känsla, inte lika uppstyrt. Känns mer som ett läger för artister där de kallpratar om sina fritidsintressen, jämför vem som hade roligast under sin säsong och inviger nya gäster genom att berätta att grejen i år är att alla måste skåla i allas glas. Gulligt.

Det som är samma från tidigare år är att musikuppträdanden blandas med återblickar från artisternas karriärer. Många blanka ögon. Som att flera sitter och tänker på tidens gång. Hur de en gång stod på toppen, framträdde inför tusentals människor och så nu… är med i ”Så mycket bättre”.

Med ens blir livets förgänglighet uppenbar. Alla år som oupphörligt går mot ett enda slutmål. Ok, jag kanske blir lite väl dramatisk nu, men jag kan inte hjälpa att ”Så mycket bättre” får mig att tänka på döden. Lite extra mycket ikväll när GES tolkade Danny Saucedo och sjöng om att de minns när de var som han. Unga, med sug i blicken.

Det blir liksom vemodigt. Men på ett bra sätt. Jag tror att vi oftare behöver tänka på döden för att uppskatta nuet, för att få perspektiv på oss själva, för att tänka på vad som är viktigt. Och om ”Så mycket bättre” kan hjälpa oss med det, så är väl det jättebra.