Livet i bokhandeln

Jag hoppas att jag kan arbeta med journalistik hela livet. Om inte, skulle jag vilja jobba i bokhandel. Helst en liten och mysig.

Efter studenten provade jag just det. Jag bodde i södra Spanien och jobbade i en bokhandel specialiserad på teologi. Den drevs av Harry, en gladlynt missionär från Tyskland som gift sig sent i livet och då fått göra sig av med de femton (!) akvarium som tidigare fyllt hans lägenhet.

I bokhandeln fanns också Jesús, spanjor och pensionär och på ytan Harrys motsats. Medan Harry avslutade varje mening med ”Gracias a Dios” (typ pris ske Gud) var Jesús för det mesta butter och sur. Alltid fanns det något att klaga på. Men han klagade ändå på det vänliga sättet, om du förstår. Man märkte att det fanns en värme därunder.

Och så var det jag. 19 år, inte särskilt bra på spanska, men å vad jag njöt av att vara där. Jag kände sån lätthet i kroppen och sinnet när jag gick dit; drog upp järnjalusierna och klev in bland böckerna. Jag städade lite i hyllorna, packade upp nya böcker, stod i kassan.

Vi hade inte särskilt många kunder så vi tog ofta rast. Då kokade Jesús myntate och ställde fram kex och vi trängde ihop oss i det lilla kontoret bakom disken. Jesús beklagade sig över något, Harry försökte nyansera och lyfta fram något positivt.

Så avslutade vi alltid med en bönestund där vi bad för bokhandelns överlevnad, för att fler kunder skulle upptäcka oss (vi låg extremt avskilt, jag förstår att få hittade dit) och att tiden skulle räcka till allt Harry behövde göra (han var ofta stressad).

För ett tag sedan fick jag veta att bokhandeln trots allt fått lägga ner. Precis som så många andra i samma bransch. Och jag förstår att en undanskymd nischad butik för andlig litteratur har svårt att stå sig kommersiellt. Men ändå känns det lite sorgligt.

En mamma som kan dansa

Jag startade en dansgrupp häromveckan. Det var inte planerat, men när jag råkade slänga ur mig idén framför en sjuåring och en tioåring som älskar dans fanns ingen återvändo. Kan vi börja nu??? Nästa fråga: Vilken låt ska vi dansa till??

Ja, vilken låt? Jag rotade i minnet och satte på ”Different now” med Out of Eden som jag dansade till som femtonåring. Och tänka sig, stegen satt! 17 år senare! Sjuåringen och tioåringen häpnade och utbrast ”Du är en mamma som kan dansa”.

Och då slog det mig: Just det! För de här tjejerna är jag främst en tvåbarnsmamma. De ser mig amma, dra barnvagn eller bygga klossar i kyrkans lekhörna. För dem är det konstigt att jag skulle kunna dansa.

Själv har jag fastnat i en mental ålder strax runt tjugo, men jag märker att jag måste revidera bilden av mig själv. Jag är ju faktiskt en trettioplus tvåbarnsmamma. Skönt att man ändå kan vara en mamma som dansar.

Tre böcker

Ibland får jag frågan hur jag hinner läsa så mycket. Svaret är att jag läser så fort jag får möjlighet. Och så har jag ingen tv och inga streaming-konton. Böckerna jag läser skriver jag om på mitt bokkonto på Instagram. Här kommer tre favoriter:

”Längtans flöde” av Alva Dahl. Prosalyrik om att utforska och överväga en klosterkallelse. Språket är så vackert och precist att jag ville läsa långsamt för att inte missa en enda stavelse. Dessutom slog boken an något i mig som gjorde att jag blev alldeles tårögd.

”Köttets tid” av Lina Wolff. Om kroppen och själen i en hisnande historia med många absurda inslag. Jag älskade den!

”Transit” av Rachel Cusk. Bok nummer två i en trilogi som lika gärna kan läsas fristående. Om Faye som flyttar tillbaka till London. Hela boken handlar om det hon ser, möter och noterar. Författaren skriver med absolut gehör.

Blicken

När Sara Stridsberg höll sitt inträdestal i Svenska Akademien talade hon om sin företrädare Gunnel Vallquist. Titta vad vackert hon skriver om hennes blick:

”På fotografierna av Gunnel Vallquist finns den klara, öppna, ljust regnblå blicken. Den höga pannan omgiven av en enkel grå frisyr, och så ljuset som strömmar ur hennes ögon. Ett skimmer som får även den hårdaste ateist att undra vem det är som har tänt det där ljuset som strömmar ur människoblicken. Hennes gestalt på fotografierna är rak och tydlig och tidlös som en blomma eller ett utropstecken. Och kanske är det för att hon har skrivit om det själv – om önskan att leva med naket, öppet ansikte – som jag tänker så, eller så är det vad ansiktet utstrålar i sig självt. En sällsam nakenhet, som om hon inombords vore alldeles vidöppen.”

Jag läser Stridsbergs rader och undrar: Hur får man en sådan blick? Och hur behåller man den? Genom livets motgångar och knot. Genom sorger och vanmakt.

Kan det handla om vad blicken ser och därmed återspeglar? Ser blicken det sköna i tillvaron; den lilla bebishanden som lindar sig kring ett större finger, blomknoppen som snart slår ut, välviljan hos medmänniskan den möter? Eller ser den allt som gått snett, det vi förlorat?

Ibland tänker jag på livet som en enda lång övning i att se saker – att vara uppmärksam och kunna se på tillvaron med ömhet, nyfikenhet och förundran. Precis som den stora, allseende blicken ser på oss. Blicken som strömmar av ljus.

L’Abri-inspirerade dagar

Förra veckan tog vi med oss ett tjugotal vänner och bekanta till de småländska skogarna för att under några dagar leva L’Abri-liv, dvs följa en rytm av studier, praktiskt arbete, föreläsningar, samtalsluncher och kulturkvällar. Vi gjorde samma sak förra året och tyckte att det var så kul att vi ville göra det till en tradition.

Det var mycket som var roligt och givande under veckan, men en sak gillade jag särskilt: att dagarna ute på landet fick mig att börja tänka kring saker jag vanligtvis inte ägnar så mycket tankekraft. Som artificiell intelligens, Harry Potter eller vikten av ett hem.

Nu ska jag fundera på hur L’Abri-andan kan få prägla mitt vardagsliv.

Poesin

En kväll för kanske tio år sedan samlades några av mina vänner för samkväm. Förmodligen åt vi scones och fruktsallad för det gjorde vi jämt.

En i sällskapet var en ny bekantskap. Rätt som det var sa han att han ville läsa en dikt. Så ställde han sig upp och reciterade. Och jag kunde inte hålla mig från att fnissa eller skicka menande blickar till mina kompisar.

Efteråt pratade vi om hur pretantiös han var. Men egentligen var det ju vi som var helt okunniga om poesi. Jag tror inte jag hade läst en enda dikt förutom de som var obligatoriska i skolan.

Nu förstår jag bättre. Jag vet vilken kraft det finns i orden, hur dikter kan leta sig in i ens innersta, röra om och röra upp.

Allt oftare känner jag ett behov av att ställa mig upp och recitera. En gång gjorde jag det med så mycket inlevelse att det blev pinsamt både för mig och för dom som såg på. Och en gång läste jag Edith Södergran på finlandssvenska vilket ju var helknäppt eftersom jag inte är finlandsvensk.

Om jag skulle vara med någon just nu skulle jag ställa mig upp och läsa denna av Ylva Eggehorn. Förmodligen skulle någon fnissa, men det bryr jag mig inte om.

JESUS ÄLSKAR DIG
när du kommer ut på trappan och ser dig omkring
JESUS ÄLSKAR DIG
och dagen kastar sig över dig med hänsynslös kraft
JESUS ÄLSKAR DIG
där inget hjärta slår under dom släta trottoarerna
JESUS ÄLSKAR DIG
där ingen nåd har runnit fram i rännstenen
JESUS ÄLSKAR DIG
där den sista förhoppningen fimpades i dina ögon
JESUS ÄLSKAR DIG
trots dom nittionio kyrkorna och samfunden
som klarar sig bra utan frälsning
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns ingen kärlek som inte upprepar sig
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns inget nytt att säga
JESUS ÄLSKAR DIG
det räcker
det är nog
det är för mycket
det är allt.

Vecka 10 – en gråsugga på mellofest

”Vad du ser trött ut” sa min barnmorska i veckan.

Efter besöket tittade jag mig i spegeln och såg knappt någon nyansskillnad mellan mitt ansikte och min gråa fleecetröja. Dessutom konstaterade jag att mitt tidigare blonda hår övergått i cendré, så hela min gestalt smetades ut i en grå-beige massa.

Därför kände jag mig inte så pepp som jag skulle kunnat göra över att dagen därpå gå på presskonferens för Melodifestivalen. Men väl på plats fick jag mer energi. Dels var det kul att vara tillbaka på Friends Arena där jag var mycket under tiden jag arbetade på Friends. Och dels var det roligt att vara mitt i melloyran.

För några år sedan skulle jag nog varit ännu mer exalterad. Älskade mello, missade inte ett avsnitt, var ofta på plats, självklart iklädd fjäderboa. Men sedan fick jag barn och samma år framstod mello som mycket mindre intressant.

Men imorgon ser jag ändå fram emot att  gå på genrepet och sedan bevaka Melodifestivalen från pressrummet på Friends Arena. Jag ska försöka glittra till mig lite så jag slipper var en gråsugga på mellofest.

Vecka 9 – mormoner och Maggan

Ursäkta att jag tjatar på om min sjuka, men jag är fortfarande inte frisk. En kollega sa att om man blir förkyld som gravid släpper det inte förrän graviditeten är över. Men det kan väl ändå inte stämma?!

Jag har jobbat på den här veckan. Inget särskilt har hänt. Jag längtar till våren och blev glad av att se att gruset från en del vägar redan sopats bort.

Läst: ”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover

Internationell bästsäljare, hyllad av såväl Obama som Bill Gates. Handlar om Tara Westovers egen uppväxt i det fattiga och strikt mormonska hemmet i bergslandskapet i Idaho. Föräldrarna tror att regeringen är satan själv och låter därför varken barnen gå i skolan eller ta emot medicinsk vård. I stället ger mamman dem hemmasnickrade örtrecept, till och med när barnen är nära döden efter en bilolycka.

Till sist får Tara nog. Hon börjar på college och från att aldrig satt sin fot i en skola och aldrig hört talas om varken Förintelsen eller Martin Luther King blir hon doktorand på Harvard. Osannolikt och inspirerande.

Ändå är boken så mycket mer än en ”American dream – du kan bli vad du vill trots dina omständigheter”- skildring. Framför allt handlar den om identitet och lojalitet. Hur familjen, hur illa den än gör dig, har ett inflytande som övergår allt förstånd. Och hur kämpigt det kan vara att välja ett annorlunda liv.

Jag gillade verkligen den här boken. Historien är medryckande, språket funktionellt (om det hade varit ännu starkare hade boken fått fem av fem) och ger en häpnadsväckande insyn i en helt annan typ av liv. Rekommenderas!

Hört: Söndagsintervjun i P1 med Magdalena Graaf

I förra veckan intervjuade jag Arken-pastorn Linda Bergling som flera gånger refererade till sin dotter ”Maggan”. Därför blev jag nyfiken på Magdalena Graaf och lyssnade på Söndagsintervjun i P1 med henne. Söndagsintervjun är alltid kvalitativ lyssning och programledaren Martin Wicklin får ut det mest intressanta av alla gäster. Magdalena Graaf berättar bland annat om uppväxten i kyrkan och hur den präglat henne.