Kategori: Kultur Sida 1 av 6

”Jag är mitt eget allt”

I säsongspremiären av ”Så mycket bättre” berättar rapparen Silvana Imam om sin starka kärlek till flickvännen Beatrice Eli. I ett förinspelat klipp får Beatrice berätta från sitt perspektiv och när berättelsen liksom ska kulminera säger hon: ”Jag vill inte säga att hon är mitt allt, för jag är ju mitt eget allt, men hon är nära”.

De församlade artisterna verkar tycka att det är fint sagt?

Det enda jag kan tänka på är Liv Strömquist seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” och tesen om att vi även i kärleksrelationer sätter oss själva först. Vi vill inte förlora oss i en annan människa, inte framstå som needy. Och vi lägger hellre upp en sexig selfie på oss själva än vår partner…

Silvana Imam blir rörd av Beatrice Elis ord och när Benjamin Ingrosso frågar: ”Du dör för henne?” svarar hon: ”Jag lever för henne”. Sedan hejdar hon sig och lägger till: ”Eller ja, jag lever ju också för mig själv”.

Göra allting själv

Ingenstans blir samtidsandan så tydlig, så artikulerad, ja förkroppsligad, som i intervjuer med unga artister. I veckan intervjuades Esther och Klara Keller om sin musik i DN och Esther sa: ”Jag är rädd att binda mig och bli beroende av en annan person”. Klara la till: ”Vi tillhör en generation som vill ha kontroll på vårt skapande”.

Jag fattar att man vill värna sin konstnärliga integritet och jag förstår att man, kanske särskilt som ung tjej, vill protestera mot snubbväldet i branschen och därför är noga med att göra musik på sitt eget vis. Där har artister som Robyn gått före. Hon tröttnade på skivbolagens premisser, och startade därför eget. Jag minns att jag tyckte att hon var så cool. Likaså imponerade jag över när Laleh i sitt sommarprogram berättade att hon vill bemästra alla delar i musikproduktion för att kunna göra precis allting själv. Hon vill inte bli beroende av andra, vill ha 100 procentig kontroll.

Men jag inser också att jag inte enbart är imponerad. Det är något som skaver och jag anar vad det är: Den här typen av statements förstärker bilden av att ensam är stark, att det eftersträvansvärda är att klara sig själv när det i själva verket är relationer som är den stora utmaningen (och glädjen). Att lyckas samarbeta med människor som kanske ibland säger tvärt emot, som ifrågasätter och är krångliga, förtjänar egentligen mer beröm än att göra allting själv.

Att vi upphöjer den ensamma stjärnan skulle kunna ses som ett symptom på vår tids individualism – ideologin som glömmer bort att vi främst inte är individer, utan personer – människor som skapas i relation till andra. I jakt på vår individuella frihet tror vi att lösningen stavas oberoende, men det är en återvändsgränd. Teologen Rowan Williams skriver klokt: ”Personer är mer än ’individer’ – de är både andliga och fysiska, och det som gör dem unika uppfylls i gemenskap, inte i isolering och fullständigt oberoende”

Vi blir till i gemenskap. Vi kan lära av varandra, hjälpa varandra. Vi behöver inte göra allting själva.

Jag ropar ut all min skit och min svaghet

I början av mars, innan coronan stängde ner kulturlivet, såg jag Sara Parkman sjunga så gudabenådat kraftfullt att Uppsala konsert och kongress förvandlades till katedral. Innan hon sjöng ”Jag ropar” pratade hon om hur befriande det är att ropa ut all sin skit, misslyckande och svaghet, i grupp. Precis som man gör i syndabekännelsen i kyrkan, alltså.

Men att prata om synd är inte så populärt. Det är ett ord med typiskt dåligt rykte. Vi vill inte fastna i det som gått dåligt eller blivit fel, hellre blicka framåt. Inte vara en arma syndare när vi kan vara en unika multipotentials med en framtid så ljus att den bländar.

Fast jag håller med Parkman. Det finns en otrolig frihet i att inse sin svaghet. Jag tänkte på min senast idag – på hur ofta jag agerar tvärtemot hur jag egentligen vill göra, hur jag återkommande brister i kärlek och tålamod. Då är det skönt att landa i: ja, jag är ofullkomlig. Och det kommer jag vara livet ut.

Hjältar faller hårt

Jag tänker på hur tunn linjen är mellan hyllad och förlöjligad. Alltså jättetunn!

En person som kämpar för att bli berömd kan mycket väl bli det. Men chansen är lika stor att berömmelsen blir kortvarig. Tydligaste exemplet är artisten som får en one hit wonder. Från ingenstans, känd över en natt, alla vill ha dig. Och bara kort därefter: en sorglig figur som talar nostalgiskt om svunna glansdagar när alla nynnade refrängen som du hittat på.

Författaren Patrik Lundberg fick nyligen frågan hur han tänker kring att hans senaste bok blivit sådan framgång. Hans svar: Jag är aldrig bättre än min senaste text.

Jag tror många känner likadant. Hur framgångsrik någon än blivit, finns fallet alltid nära. Och med det – ett hel hop skadeglada människor som skockar/säger med spelat medlidande: titta på hen nu!

Men så är det när tempot är högt, allt ska gå snabbt och människor blir slit och släng. När jag träffade Ylva Eggehorn berättade hon att bokförlagen tidigare kunde satsa på en författare under decennier, se den som sin egen, stötta även genom tider då författarens publikationer inte var några försäljningssuccéer. Idag fungerar det inte så längre. Idag måste varje bok bära sig själv ekonomiskt. Debuten kan ha varit en framgång, men om bok två är ett fiasko är det inte säkert att författaren får ytterligare en chans.

Likadant i musiken. Ena stunden upphöjd, andra stunden passé – utan att egentligen veta vad som har hänt. Trenden vände. Eller nåt. Kanske är det därför artister som precis blivit mammor ändå ger sig ut på turné, gör tv-jobb och föreställningar. ”Men ta det lite lugnt” ville jag säga när jag såg att Linnea Henriksson gjorde tusen saker efter att sonen fötts, men sedan insåg jag: ett år borta från rampljuset kan vara förödande i den branschen. Det gäller att hålla sig framme, tacka ja, inte bli bortglömd. INTE bli pinsam.

Framgång är förrädisk, men ändå lockas så många till den. Jag blev påmind om det när jag hörde låten ”Hjältar faller hårt” med det kristna, numera nedlagda, punkbandet Tekla Knös. Texten är spot on:

Vi konsumerar ständigt gudar som tillbeds i tabloidformat /Och vi höjer dom till skyar / Där vi själva helst vill va’ / De suger åt sig av äran / Söker vinna oförglömlighet / Men deras gudamasker vittrar / Till mänsklig skröplighet/ Så gör mig inte till en hjälte / För hjältar faller hårt

Det är så lätt att själv dras med / i Jakten på berömmelse och makt / Kanske får man femton minuter i ljuset / Men sen är det tack å gonatt / Jesus, lär mig söka värden/ Som finns kvar i evighet /Det enda ljus jag vill stå i Är glansen från din helighet

Halvvägs

Bara halva veckan har gått, men den har varit så fullproppad att den känns som en hel. Minst!

Först tar vi de tråkiga sakerna: Snorig bebis, tretimmarsnattning + skrik flera timmar på natten.

Och sedan det roliga: Språkcafé och dansgrupp och tweeniesgrupp och kom-möte. Plus studiecirkel om slow fashion med härliga personer.

När jag bodde i Uppsala som student var jag med i rättvisenätverket SPEAK. Där hittade jag mina bästa kompisar och där inspirerades jag till att leva ett enklare och mer hållbart liv. I måndags när jag satt med slow fashion-gruppen och drack te i vårt vardagsrum slungades jag tillbaka i tiden och fick SPEAK-vibbar. Precis som då var det lättsamt och högt i tak även om frågorna kan vara både personliga och komplicerade. Älskar kunskapsutbyten och förkovran 🙂

Om någon är nyfiken på slow fashion, finns studiecirkeln här.

Att ge vidare

Jag funderar en del på vad jag vill att mina barn ska komma ihåg från sin barndom, vilka minnen de ska ha, vilken sorts uppväxt de ska se tillbaka på. Ibland föreställer jag mig att de får frågan från en journalist: Hur var det hemma hos er?

Drömmen är att de då berättar om en trygg och kärleksfull plats där tron var naturlig, samtalen runt middagsbordet livliga och soffan full av olika typer av människor. Eller vänta! Det är ju MIN idealbild. Det kan ju hända att mina barn uppskattar någonting helt annat.

Det är så svårt det där – att inte överföra sina egna idéer på sina barn och inte ta för givet att de är precis som en själv, utan istället vara lyhörd för deras intressen och behov.

Samtidigt är det mest naturliga att börja med sig själv och visa allt det man själv gillar: Titta det finns fantastiska böcker! Det finns en kyrka dit man kan gå! Det finns museum och bibliotek och spännande platser.

I fredags tog jag med barnen till Bror Hjorts hus – hans bevarade hem och ateljé. Kände mig så inspirerad av att gå runt bland hans mustiga skulpturer och färgstarka målningar. Miriam verkade känna likadant och det slog mig vilken vinst det är att hitta saker som både vuxna och barn gillar.

Det gäller att njuta så länge det varar. Rätt som det är står jag kanske ändå på ett blåsigt fält och hejar på en knattematch eller ännu värre: huttrar i en ishall medan barnen försöker få styrsel på sina skridskor…

Dance like no one’s watching?

När Hedda Stiernstedt fick pris för bäst klädda kvinna på Elle-galan sa hon att stilen blev hennes egen först när hon slutade klä sig för den manliga blicken.

Det finns en frigörelse i att slippa behaga.

Ändå gör vi det hela tiden. Vi pejlar in vad andra tycker och anpassar oss därefter, mer eller mindre medvetet. För den som har ett kreativt yrke eller intresse är det en ständig kamp. Vad kommer folk tycka om jag skriver såhär? Målar så? Sjunger sådär?

Jag märker det också på Instagram. Då och då vill folk ha input på sina konton och undrar vad deras följare föredrar: långa eller korta inlägg? bara foton? mer om jobbet eller kanske bilder på mat? Frågorna verkar bottna i en vilja till anpassning, som i sin tur ska ge fler följare.

Och det klart, det finns också något fint i att tänka på mottagaren. Men det kan också hämma. Ni minns kanske att jag skrev att mitt skrivande går trögt? Fick ett råd från en vän att ta ut svängarna i anteckningsblocket – och då slog det mig: jag skriver aldrig i ett anteckningsblock bara för mig själv, utan alltid för någon annan, för tidningsläsare och bloggläsare. Och när man gör det under lång tid kan det bli svårt att hitta sin egen stil, sin egen röst och sina egna konturer.

Skapandet blir nog bäst om man bortser från utifrånblicken. Tillåter sig själv att inte behaga.

.

Skrivandet

Jag startade den här bloggen för att tvinga mig själv att skriva, även utanför jobbet. Vill så gärna bli bättre! Men å det går trögt. Skriver på samma sätt som jag alltid gjort, kommer inte vidare.

Läste i boken ”Tag och skriv” (som inte var så bra, kändes verkligen som ett beställningsjobb från förlaget, svalt engagemang i texterna) ett råd om att varje aspirerande skribent först och främst måste inse hur dåligt han eller hon skriver. Först då går det att bli bättre. Annars lever man i villfarelsen att ”jag skriver väl helt ok” och då nöjer man sig.

Det positiva är alltså att jag nått dit – jag känner hur dåligt jag skriver (ingen behöver protestera för att vara snäll) så nu kan jag bli bättre. Exakt hur det ska gå till är dock ännu ett mysterium.

Apropå

”Brun flicka drömmer” av Jacqueline Woodson och ”The hate U give” av Angie Thomas – två fantastiska ungdomsböcker (funkar lika bra för vuxna) om att växa upp som svart i dagens USA.

Korsetten

Under hela högstadiet var min syster tvungen att bära en plastkorsett pga sin skolios. Och varje kväll hjälpte min mamma henne att spänna fast den ordentligt. Nu läser Hanna andra året på Akademi Valand i Göteborg och har gjort ett videoverk om korsetten och relationen till mamma – om motstridiga känslor av att vara nära, men också att vilja slå sig fri. Om identitetsskapande, relationer och makt.

Sida 1 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén