Korsetten

Under hela högstadiet var min syster tvungen att bära en plastkorsett pga sin skolios. Och varje kväll hjälpte min mamma henne att spänna fast den ordentligt. Nu läser Hanna andra året på Akademi Valand i Göteborg och har gjort ett videoverk om korsetten och relationen till mamma – om motstridiga känslor av att vara nära, men också att vilja slå sig fri. Om identitetsskapande, relationer och makt.

Om läsande

Innan jag kunde läsa, lärde jag mig böcker utantill för att låtsas som att jag kunde läsa. Sedan har det fortsatt. Min första stora läsupplevelse var Annika Thors böcker om österrikiska Steffi och Nellie som flydde andra världskriget och kom till Sverige. Grät så mycket när jag läste. Sedan tipsade min mellanstadieklasskompis om Maria Gripes Skuggan-serie och jag älskade det mystiska och magiska i den. Och så läste jag Tvillingarna på Sweet Valley High, önskade mig en ny varje födelsedag och jul.

Under många år var jag med i Akademibokhandelns bokklubb för barn där man fick läsa massor av böcker och sedan behålla den sista när året var slut. Och sedan dess har jag startat åtskilliga, mer eller mindre varaktiga, bokklubbar. Nu är jag med i en med några andra sk. bookstagrammers. Vi känner egentligen inte varandra, men delar intresset för läsning. Första gången visste jag inte ens deras riktiga namn, ”Hej, är det du som är denharboken? och du är littratur utan e?”

Sedan jag startade mitt bokkonto på Instagram har jag fått så mycket pepp och inspiration. Läsandet blir ännu roligare när man får dela det med andra, utbyta tankar och reflektioner, upptäcka ny litteratur. Jag läser mest svenskt och samtida, alltid fysisk bok. Kan inte koncentrera mig på ljudbok och gillar inte att läsa på skärm. Finns få saker som är lika avkopplande som att leva sig in i en bok. Om det är en riktigt bra bok tänker jag inte ens på att jag läser, jag bara befinner sig i världen som boken utgör. Det är underbart!

Ytligheten

Lite bakgrundsinfo: Som tonåring/ungdom hade jag nästan fobi för shopping. Jag skojar inte. Mina föräldrar propsade på att jag skulle köpa nya kläder eftersom jag aldrig gjorde det, men jag var ovillig. Kläderna jag bar var nästan uteslutande arvegods från min två år yngre syster.

Samma sak när det gäller inredning. Har aldrig haft öga för det. I mitt första studentrum hade jag enbart de möbler som studenthemmet ställt dit – en säng i svart metall, ett rangligt nattduksbord och ett skrivbord i ek-imitation. Det enda jag minns att jag köpte själv för att ”piffa” var ceriserosa (!) gardiner, de billigaste som fanns på IKEA.

Mot bakgrund av det här är det närmast en chock för mig själv att jag igår:

1. fick ett enormt sug efter att känna mig snygg och därför började scanna nätet efter passande kläder. 2. lyssnade på en inredningspodd och därefter klickade hem en ljusmanschett från Svensk tenn OCH började flytta runt möbler i lägenheten på jakt efter ”rumslig harmoni”.

Vadan detta?

Häromdagen skrev Matilda Voss Gustavsson i DN att hon förstår människor som plastikopererar sig under krisen. Hon avslutade: ”jag saknar ytligheten på djupet”.

Kanske är det samma för mig. Fast jag inte vetat om det. Vi behöver ytlighet, likväl som vi behöver djupet. Och nej, jag kommer inte plastikoperera mig. Men kanske klicka hem en ny tröja?

Unorthodox

Har ni sett Netflix-serien ”Unorthodox”? Handlar om judiska Esty som flyr från den chassidiska communityn i Brooklyn, lämnar sin make och tar sig till Berlin i hopp om ett nytt liv. Klassisk bryta sig loss-story egentligen, men ovanligt välgjord och briljant gestaltad av skådespelarna.

Serien har blivit hyllad, men också gett upphov till en kulturdebatt om individualism och gemenskap. Joel Halldorf skrev i Expressen att den är ett tidstypiskt tecken på den enda bärande berättelsen i vår tid: att individens frihet går före allt annat och att gemenskap, så fort den är tajtare än en frimärksförening, anklagas för sekterism.

John Sjögren hakade på och i Svenska dagbladet skrev han personligt om hur han kände sig verkligt fri först dagen då han trädde in i katolicismen och istället för att leva helt oberoende av auktoriteter fick en lära, tradition och gränser att förhålla sig till.

Varken Halldorf eller Sjögren skulle argumentera för att den religiösa instängdhet och sociala kontroll som Esty upplever är av godo – tvärtom! – men de vänder sig mot den förenklade samtidsbilden av att oberoende är det högsta och bästa värdet.

Halldorf undersöker samma tematik när han i senaste numret av tidskriften Pilgrim skriver att frihet inte handlar om att göra vad som helst när som helst (en alkoholist med pengar på fickan utanför systembolaget är inte fri tex), utan snarare om att leva i enlighet med sin sanna natur. Och vad är vår sanna natur? Att vi är skapade för gemenskap! Livgivande, ibland utmanande, gemenskap.

Som främlingar

För en månad sedan träffade jag Mikael Kurkiala, kulturantropolog och författare till boken ”När själen går i exil”. Över en kopp kaffe på Katedralkafét i Uppsala pratade vi om vilka existentiella resurser som finns i ett samhälle som vårt – ett samhälle där vi inte längre läser in våra liv i en större berättelse, utan där var och en filar på mer eller mindre bräckliga självförveklingsprojekt och är obenägna att lyssna på sekel av beprövad religiös erfarenhet. Kurkiala menar att detta gör oss till främlingar, inte bara för världen och för varandra, utan också för oss själva.

Här kan du läsa intervjun.

Tre tips

Hur sysselsätter ni er hemma? Jag leker mest med barnen, läser, skriver, umgås med Christoffer, träffar en kompis då och då. Funderar också på att måla om våra köksstolar, kanske storstäda, baka nåt?

Här kommer tre kulturtips som har förgyllt mina senaste dagar:

Föreställningen ”Liv Strömquist tänker på dig” på Dramaten play

Dramaten har generöst öppnat upp sitt arkiv med inspelade teaterföreställningar, vilket visat sig vara en guldgruva! Hittills har jag tittat ”Liv Strömquist tänker på dig” två gånger och skrattat lika mycket varje gång. Skådespelarnas minspel, kroppsspråk och komiska tajming – love it!

Podden ”Under huden” med Kakan Hermansson och Sara Parkman

Ni vet ju redan att jag gillar Sara Parkman. Och att jag är intresserad av tro. Då kan ni räkna ut hur bra jag tyckte det var när Sara Parkman gästade Kakan Hermanssons podcast och pratade sååå fint om att vara sedd och älskad av Gud.

Boken ”Ædnan” av Linnea Axelsson

Vill du blir drabbad av litteraturen ska du läsa Linnea Axelssons epos ”Ædnan” som fick Augustpriset 2018. Den är storslagen och sorglig och vacker! Låna genast på bibblan, eller stötta din lokala bokhandel och köp ett exemplar.

Vara med i tv-listan

När jag fyllde tio år fick jag ett grattiskort där det stod ”Till världens bästa tv-tittare”. Och så var det, jag tittade på allt! Mest såpor. (Åkte till och med på utflykt till Hallstahammar för att få se platsen där de spelade in ”Vänner och fiender”)

Nu har jag ingen tv sedan många år tillbaka så tv-intresset har dalat kan man säga. Men kan ju ändå vara kul med en tv-lista? Hittade den hos Sandra Beijer.

Vilket underhållningsprogram hade du helst varit med i?
”Let’s Dance” är tråkigt att titta på, men vore roligt att vara med i. Har alltid velat bli duktig på att dansa!

Vilket program hade du helst varit programledare för?
Alla program som Anna Lindman leder. Alltså alla som handlar om existentiella frågor, tro och religion. Om hon någon gång får för sig att byta bana ska jag omedelbart anmäla mitt intresse. Kan inte tänka mig ett roligare jobb.

I vilket program hade du helst suttit i juryn?
Mästerkocken för att få smaka på all god mat. Tyvärr är mina matkunskaper obefintliga så jag skulle inte kunna ge någon konstruktiv kritik, men däremot skulle jag vara VÄLDIGT peppad om jag åt något gott.

Om du måste, vilket hade du valt att vara med i – Paradise hotel eller Big brother?

Big Brother i så fall … Kanske skulle vara som den där kristna killen Johan som fick vara med en säsong. Senare visade det sig att han var fejk, en skådis…

Du ska tävla i ett program på tv. Vilket?
På spåret. (Är inte tillräckligt allmänbildad men I wish)

Har du blivit tillfrågad att vara med i ett lekprogram någon gång?
”Vem vet mest” men då var jag höggravid och inte sugen på att åka till gbg för tv-inspelning.

Har du varit med i TV?
När jag var 13 spelade jag en karaktär i en sån där brevfilm som fanns i ”Bullen” men på min tid hette programmet ”Tigermuren”. Sedan var jag med i en reklamfilm för radioteatern en gång. Min enda uppgift var att sitta på en parkbänk och låtsasgråta. Var ändå trovärdig 🙂

Och när jag jobbade på Friends var jag med i Lilla Aktuellt två gånger och pratade om mobbning.


En tv-serie du hade velat ha en roll i?

”Vår tid är nu”. Obs, har inte sett den serien men tycker det skulle vara så härligt att leva mig in i och klä mig som de gjorde i olika tider.

Om dina vänner hade anmält dig till en reality-serie i smyg, vilken hade de valt då?
Robinson för att vara taskiga? Jag skulle vara ungefär lika bra på öde ö-liv som Björn Hellberg är på att dreja.

Tisdag

I dag viner vinden utanför fönstret och får lamporna på balkongräcket att skallra. En bekant skriver på Facebook: ”Kalla mig gärna alarmist, men bara om du lovar att göra det en gång till om ett par veckor”. Sedan går jag in på Sandra Beijers blogg och där är det bara sol, champagne och vackra män, precis som vanligt.

Själv ägnar jag dagen åt att gulla med en gullig bebis, äta uppstekt palt och läsa ”Ett år av vila och avkoppling”. Handlar om en tjej som är deprimerad och därför bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ingen upplyftande handling kanske, men boken är fantastisk; levande karaktärer, bra driv i språket, ofta rolig, hela tiden intressant.

Tips i dessa tider: Läs en bok. Böckerna jag läser skriver jag om här.

Sjung syster, sjung

Ikväll sjöng Sara Parkman så kraftfullt och storslaget på Uppsala konsert och kongress att jag helt tappade andan. Jag var inte beredd, kunde inte värja mig. Men så plötsligt hade jag gåshud över hela kroppen och tårarna rann och konsertlokalen förvandlades till katedral. ”Kyrie” är kyrkans ångestvrål sa Sara Parkman.

Sedan sjöng hon ”Vreden”. OH MY GOD. Hela dagen har jag varit arg och uppgiven över situationen vid grekiska gränsen. ”Vi människor kan vara riktiga rövhål” sa Parkman och ja! så är det. Men vi får inte bli tysta, vi måste agera. Och ikväll blev musiken ett bränsle. En man i publiken hade näven i luften i en kampgest under hela sången, jag ville också, men vågade inte.

Efter konserten tänker jag: Vad är jag för fegis som inte ens vågar lyfta handen på en konsert utifrån genans och andras blickar? Hur ska jag då kunna agera mot orättvisor eller förtryck?

Men det är därför nåden finns. För alla fegisar … och för alla rövhål.

Två typer

Foto: Natanael Gindemo

Det här! Att få komma hem till en spännande person och fråga allt jag vill. Kan inte tänka mig ett roligare jobb.

Även om jag är mammaledig fram till januari 2021 gör jag skrivjobb då och då. Bland annat har jag gjort fyra personporträtt, och det verkar som att jag dras till två kategorier av människor:

  1. Unga, intelligenta författarinnor som skriver om livet och tron – och som på något sätt känner sig annorlunda: Josefin Holmström och Alva Dahl.
  2. Katolska konvertiter som lämnat en världslig succékarriär för att bli präst/gå i kloster: Thomas Idergard och Hans Gunnar Adén.

Kanske borde vidga mina vyer?