Bokbransch, stå upp!

Jag har tidigare citerat författaren Zadie Smith som sa i en intervju i ViLäser att hennes författarkollegor inte läser böcker längre. De har inte tid. De är på Twitter.

Lite tillspetsat såklart, men det finns en sanning i att den digitala världen inkräktar på boklästiden. Dessutom konkurrerar ljudboken snart ut pappersboken, vilket skapat konflikter på Bonniers till exempel. Framgångsrika förläggare säger upp sig eftersom företagsledningen blir allt för marknadsanpassad och prioriterar ljud framför papper.

Vad är felet med det kan man tänka? Jo, skälen till att värna pappersboken är inte bara nostalgiska eller konservativa. Utan det handlar om själva litteraturen. Redan nu blir författare uppmanade att skriva på ett sätt så att det passar ljudboken. Och vad passar ljudboken? Jo, mycket dialog, helst inom genren deckare eller romantik. Dostojevskij är till exempel typiskt dålig ljudboksförfattare. Alldeles för komplext persongalleri för att man ska kunna hänga med om man står och diskar och lyssnar samtidigt.

Vad händer med litteraturen? Vi behöver mångfald. Och tuggmotstånd. Kära bokbransch, stå emot. Stå upp!

Guldbaggegalan 2018

Kommer ni ihåg scenen i Notting Hill där William ofrivilligt hamnar på presskonferensen för Anna Scotts nya film? Han tvingas agera journalist och efter att sneglat på närmaste tidskrift drar till med att han kommer från ”Horse and Hound.” Classic filmscen när han frågar:

– So, are there any horses in your movie?

Och får svaret:

– It’s set in space.

På väg till Guldbaggegalan i går funderade jag på om jag skulle falla i William-gropen och i någon slags iver över att ställa Dagen-läsarnas frågor försöka trycka in Gud och kyrka i samtalen på röda mattan. Men jag hejdade mig. Istället njöt jag av att vara i kulturhändelsernas centrum, prata med människor jag beundrar och fråga en och annan fråga om de existentiella perspektiven i årets filmer.

Kvällens höjdpunkter:

  • Att träffa Claes Bang – ni vet han som spelar huvudrollen i ”The Square”. Han är magisk!!! Nu när ”The Square” nominerats till en Oscar tror jag att Hollywood kommer stå med öppen famn för honom.
  • Att se manifestationen #tystnadtagning på nära håll på röda mattan. Jag var inte beredd på att jag skulle bli så känslomässigt berörd, men kunde inte hålla tillbaka tårarna.
  • Att hänga i pressrummet. Alltså för journalister som varit med ett tag är det nog ingen biggie att sitta i ett pressrum och jobba, men för en rookie som mig – så kul! Njöt av hela atmosfären.

Hoppas hoppas att Guldbaggegalan blir en ny tradition i mitt liv.

Vad jag tänkte läsa under 2018

So many books, so little time. På goodreads kan man markera böcker som man vill läsa och på min lista inför det här året finns blanda andra:

Sapiens av Yuval Noah Harari

Den här boken gör en genomgång av den mänskliga historien och har blivit en dundersuccé, sålt i över en miljon exemplar. Bland annat skriver Harari: ”Utan eviga själar och en skapargud blir det pinsamt svårt för liberaler att förklara vad som är så märkvärdigt med individuella sapiens.”

Finna sig av Agnes Lidbeck

Agnes Lidbecks hyllade debut som legat på min att-läsa-lista länge.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhls

Den kallas ibland för tinder-roman och var nominerad till Augustpriset i år. Har börjat läsa och tänkte läsa klart pronto.

Sörja för de sina och Liv till varje pris av Kristina Sandberg

Jag läste första delen om Maj för flera år sedan och gillade den mycket. Kände igen mycket av min egen mormor som också hette Maj(-Britt) i huvudkaraktären. Men ändå blev det lite mastigt och jag var inte sugen på att läsa tvåan och trean direkt efter. Men nu så, nu har lässuget infunnit sig och jag vill gå in i Kristina Sandbergs värld igen.

The case for Christ av Lee Strobel

En avgörande religiös frågeställning är huruvida Jesus var Guds son eller en knäppskalle som var skicklig på att manipulera. I den här boken gör journalisten Lee Strobel en gedigen undersökning till hur det sannolikt ligger till.

Gruppen av Mary McCarthy

En ikonisk feministisk roman som vi läser i min bokklubb som första bok 2018.

Vad planerar ni att läsa under året?

 

 

Kulturens år

För några år sedan firade jag nyår med min kompis Mattias. Han är en glädjespridare, aktivist och idealist. Till nyårsfesten hade han med sig ett kalejdoskop och medan vi tittade på fyrverkerier från en lekplats utropade vi det kommande året till lekfullhetens år. Sedan dess är det tradition att vi delger varandra temat för det nya året. I år kom vi överens om att 2018 blir kulturens år. Det ju vetenskapligt bevisat (väl?) att kulturupplevelser hjälper oss att hantera livet, gör oss mer empatiska och ökar vårt välbefinnande. Så nu har vi bestämt att 2018 ska gå i teaterns, konstens, filmens, musikens och litteraturens tecken. Mina bubblare är lugnets och snällhetens år. Jag tror att jag satsar på en kombination av alla tre.

Hej 2018!

I övermorgon börjar det nya året. Jag har inga jättestora planer för det som ska komma utan hoppas mest att jag får umgås med Christoffer och Miriam och att jag tar mycket tid till att läsa och skriva. Vill bli bättre på att gå på teater och sämre på att kolla Facebook, samt minska mitt förakt och öka min generositet.

En del hävdar att nyårslöften är verkningslösa eftersom vuxna människor inte har förmågan att förändras mer än marginellt. Det är ju en deppig tanke. Jag hyser ingen övertro till vår förändringspotential, men däremot tror jag att våra vanor formar oss och därför kan nyårslöften fylla en funktion. Det gäller bara att lista ut saker och tings formativa kraft och sedan väljer de vanor som formar en till mer av den människa man vill vara. Inför nästa år tänkte jag satsa på de här vanorna:

  • Ha sabbat – inga skärmar och shopping från fredag kväll till lördag kväll för mer närvaro i livet.
  • Gå i kyrkan där jag lär mig att umgås med människor som inte är som jag och som hjälper mig att lyfta blicken. Behövs fler argument, tipsar jag om Joel Halldorfs intressanta text i Expressen. 
  • Ta del av konst, musik och kreativitet eftersom själen mår bra av det.
  • Äta mestadels vegetariskt för planetens skull.
  • Inte gå planlöst på stan och kolla i affärer, eftersom det skapar en köplust jag inte vill känna.
  • Och viktigast av allt – försöka se ljuset i varje människa.

Gott nytt år!

Läsåret 2017

 

Jag har slagit personligt bokrekord i år. Mammaledighet + vistelse i kommunitet + bokklubb + läsning som ingår i jobbet har gjort att jag läst nästan 50 böcker under 2017. Här kommer höjdpunkterna:

Flickvännen av Karolina Ramqvist

Daniel Sjölin sa i en podcast att Karolina Ramqvist sätt att skriva är väldigt materialistiskt, alltså att materian liksom känns. Det var sådan träffande beskrivning. Ramqvist språk kryper under skinnet och den här romanen skapar en nästan klaustrofobisk känsla. Ändå kunde jag inte sluta läsa.

Under året läste jag även ”Den vita staden” och ”Det är natten” av Karolina Ramqvist. Båda två rekommenderas varmt.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Storslagen roman med en karaktärsskildring som känns så levande att det är svårt att tro att det är fiktion.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Absurditeter i stilistiskt mästerverk. Väldigt underhållande läsning. Förra årets Augustprisvinnare.

De oroliga av Linn Ullman

Ömsint och uppriktigt om att växa upp med två konstnärer. Älskar Ullmans språk.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Om flickan som väljer att inte prata och världen runtom henne. Poetiskt och precist. Läser inte många böcker två gånger, men den här kommer jag läsa om för att den var så bra.

Aftonland av Therese Bohman

Snaskiga kärleksrelationer mellan elev och lärare på universitet samtidigt som det är en slags idéroman om konst. Väldigt intressant.

Två systrar av Åsne Seierstad

Angeläget om hur två norska tjejer radikaliseras och åker till Syrien för att strida för IS. Imponerande researcharbete av Seierstad.

Ferrantesviten av Elena Ferrante

Som alla andra har jag läst Elena Ferrante och fastnat för det fantastiska persongalleriet med Elena och Lila i spetsen. Jag vill stanna i deras värld.

Nu när jag sammanfattar mina bästa böcker ser jag att alla är skrivna av kvinnor och med ett undantag är alla svenskor eller norskor. Kanske borde bredda mig till nästa år. Vilka är de bästa böckerna ni läste under 2017?

Vecka 45 – invigning och intervju

Novemberdis och djupa ringar under ögonen. Men det finns flera saker som piggar upp. Bland annat blev jag väldigt glad över den fina respons som jag fick på mitt porträtt av John Sjögren som publicerades i Dagen i veckan.

Sen är jag väldigt peppad över nästa veckas författarmöte. Jag ska träffa Johanna Nilsson, som är mästare på att skriva ungdomsromaner om svåra och viktiga ämnen. Några av er kanske har läst hennes debut ”Hon går ut genom tavlan, ut genom bilden.” Nu är hon Augustnominerad för sin senaste roman ”För att väcka hon som drömmer.” I den svälter huvudpersonen sig, i hopp om att hennes uppoffring ska blidka Gud så att Josefins mamma botas från sin cancer. En oerhört sorglig och stark roman.

Att träffa människor man beundrar är tudelat. Jag blir lätt flamsig och fumlig och har svårt att ge ett seriöst intryck. Dessutom strösslar jag beröm. Hoppas jag inte blir odräglig när jag träffar Johanna.

En tredje rolig sak är att jag i dag åker till Göteborg för att vara med på invigningen av Berättarministeriets skrivarverkstad. När jag började på Berättarministeriet var invigningen av den tredje verkstaden ett av mina första projekt. Nu blir invigningen i Göteborg ett av mina sista.

Den här veckan bjuder jag inte på något jag läst, sett eller hört. Det får vänta till nästa.

Dreams are coming trueeee

När jag gick i högstadiet arrangerade Svenskt Näringsliv en skrivtävling på tema drömyrke. Min text om journalistik vann pris och jag var säker på att skrivandet skulle bli min framtid.

Sedan kom tvivlet in. Och alla röster som sa att mediebranschen är hopplös, att det inte finns några jobb.

Men drömmen om att kunna skriva på heltid levde vidare. Och nu, några år senare, har den blivit verklighet. Om några veckor börjar jag som kultur- och livsstilsreporter på tidningen Dagen och jag är SÅ glad för den möjligheten!

Det betyder också att jag lämnar Berättarministeriet – en fantastisk plats där jag varit omgiven av värderingsdrivna kollegor som vill skapa förändring och bidra till att fler barn upptäcker hur roligt det är att läsa och skriva. Precis som jag gjorde, när jag var liten.

Vecka 41 – hemlängtan och en sakramental livssyn

En Stockholmsbild får pryda denna veckas inlägg, även om jag lämnade staden för landet några dagar. Vi var i Småland och åkte på smala vägar omringade av träd i höstskrud. Kan det inte alltid vara höst?? Fast minus mörkret på kvällarna då. Har blivit så mörkrädd senaste tiden och vågar knappt gå ut och kasta soporna efter åtta. Borde ta tag i det där. Jaja, här kommer veckans lista, i reducerad form. Har nämligen bara läst de senaste dagarna.

Läst: Christoffer har börjat blogga och skriver en del smarta saker. Gillade speciellt hans senaste inlägg som handlar om myten om att man duger som man är. Här kan ni läsa.

Och sen har jag blivit golvad av en annan skribent. John Sjögren är kulturjournalist och skriver återkommande i Svd, UNT och Signum. Han har nyligen släppt en bok som heter ”Återställelsens glädje”. Kanske inte världens mest tillgängliga titel, men innehållet är både tillgängligt och djupsinnigt. Sjögren tar hjälp av olika konstnärer och skriver utifrån deras verk om hemlängtan, om vemodet över det förlorade och hoppet om det en gång återfunna. Jag ville stryka under typ varannan mening för att de var så spot on. Bland annat fastnade jag för beskrivningen av vårt förhållande till tiden:

Som barn lever vi i evigheten, som vuxna blir vi bundna och till sist också besegrade av tiden.

Att bli besegrad av tiden låter ju inte så kul, men strax därefter gör Sjögren en tolkning av vad vår relation till tiden säger om det mänskliga livet och beskriver hur evigheten strömmar genom tiden redan här och nu. Så skriver han väldigt fint om barndomen också. Titta här:

Allt är ju ännu möjligt, världen befinner sig fortfarande i vardande. Barnet är hela tiden skapande, ständigt i färd med att göra världen hel, rita färdigt kartan. Hålen fylls i av fantasin. Kort sagt, för barnet är världen fortfarande sakral. 

John Sjögren sa i en intervju från Bokmässan som jag tittade på att han försöker behålla barnets blick på världen, att ha en sakramental livssyn. Så fint! Det vill jag också ha. Sjögren skriver: en blick som ser världen som den verkligen är: förtrollad, full av gudomlig närvaro, en värld öppen för vårt kreativa deltagande.

Vecka 35 – ångest och två systrar

Nu har jag jobbat en månad, vilket betyder uppstart av roliga projekt, men också timtal på tunnelbana och långa dagar utan Miriam. För att göra resan till- och från jobbet lite mer spännande (och kanske lite för att inte tänka på att jag har en dotter som står vid dörren och ropar mamma) läser jag böcker. Den här veckan har jag läst två som jag vill rekommendera.

Ibland är man lessen, ibland är man glad av Martina Montelius

Jag har alltid gillat författaren och dramatikern Martina Montelius – hon verkar så härligt frispråkig och originell och både hennes sommarprat och Värvet-intervju fick mig att skratta högt. Ibland är man lessen, ibland är man glad är hennes fjärde roman, handlar om ångest och är full av svart humor. Montelius har en helt egen stil, som jag bitvis älskar och bitvis stör mig på. Absurditeter och språkliga fyrverkerier avlöser varandra, men det mest framträdande är ändå sorgen som huvudpersonen bär. Den går in under skinnet och lämnar ingen oberörd.

Två systrar av Åsne Seierstad

Reportageboken Två systrar handlar om två unga norskor som radikaliseras och bestämmer sig för att strida för IS i Syrien. Varför, frågar de, ska man vara andra klassens norrman när man kan vara första klassens muslim?  Boken är delvis skriven utifrån pappans perspektiv när han i förtvivlan och desperation åker till Syrien för att få hem sina döttrar. Seierstad är en mästerlig berättare som med sitt reportage ställer viktiga frågor om människan och religionen. Rekommenderas varmt.