Poesin

En kväll för kanske tio år sedan samlades några av mina vänner för samkväm. Förmodligen åt vi scones och fruktsallad för det gjorde vi jämt.

En i sällskapet var en ny bekantskap. Rätt som det var sa han att han ville läsa en dikt. Så ställde han sig upp och reciterade. Och jag kunde inte hålla mig från att fnissa eller skicka menande blickar till mina kompisar. Omoget, jag vet.

Efteråt pratade vi om hur pretantiös han var. Men egentligen var det vi som var helt okunniga om poesi. Jag tror inte jag hade läst en enda dikt förutom de som var obligatoriska i skolan innan dess.

Nu förstår jag bättre. Jag vet vilken kraft det finns i orden, hur dikter kan leta sig in i ens innersta, röra om och röra upp.

Allt oftare känner jag ett behov av att ställa mig upp och recitera. En gång gjorde jag det med så mycket inlevelse att det blev pinsamt både för mig och för dom som såg på. Och en gång läste jag Edith Södergran på finlandssvenska vilket ju var helknäppt eftersom jag inte är finlandsvensk.

Om jag skulle vara med någon just nu skulle jag ställa mig upp och läsa denna av Ylva Eggehorn. Förmodligen skulle någon fnissa, men det bryr jag mig inte om.

JESUS ÄLSKAR DIG
när du kommer ut på trappan och ser dig omkring
JESUS ÄLSKAR DIG
och dagen kastar sig över dig med hänsynslös kraft
JESUS ÄLSKAR DIG
där inget hjärta slår under dom släta trottoarerna
JESUS ÄLSKAR DIG
där ingen nåd har runnit fram i rännstenen
JESUS ÄLSKAR DIG
där den sista förhoppningen fimpades i dina ögon
JESUS ÄLSKAR DIG
trots dom nittionio kyrkorna och samfunden
som klarar sig bra utan frälsning
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns ingen kärlek som inte upprepar sig
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns inget nytt att säga
JESUS ÄLSKAR DIG
det räcker
det är nog
det är för mycket
det är allt.

Vecka 10 – en gråsugga på mellofest

”Vad du ser trött ut” sa min barnmorska i veckan.

Efter besöket tittade jag mig i spegeln och såg knappt någon nyansskillnad mellan mitt ansikte och min gråa fleecetröja. Dessutom konstaterade jag att mitt tidigare blonda hår övergått i cendré, så hela min gestalt smetades ut i en grå-beige massa.

Därför kände jag mig inte så pepp som jag skulle kunnat göra över att dagen därpå gå på presskonferens för Melodifestivalen. Men väl på plats fick jag mer energi. Dels var det kul att vara tillbaka på Friends Arena där jag var mycket under tiden jag arbetade på Friends. Och dels var det roligt att vara mitt i melloyran.

För några år sedan skulle jag nog varit ännu mer exalterad. Älskade mello, missade inte ett avsnitt, var ofta på plats, självklart iklädd fjäderboa. Men sedan fick jag barn och samma år framstod mello som mycket mindre intressant.

Men imorgon ser jag ändå fram emot att  gå på genrepet och sedan bevaka Melodifestivalen från pressrummet på Friends Arena. Jag ska försöka glittra till mig lite så jag slipper var en gråsugga på mellofest.

Vecka 9 – mormoner och Maggan

Ursäkta att jag tjatar på om min sjuka, men jag är fortfarande inte frisk. En kollega sa att om man blir förkyld som gravid släpper det inte förrän graviditeten är över. Men det kan väl ändå inte stämma?!

Jag har jobbat på den här veckan. Inget särskilt har hänt. Jag längtar till våren och blev glad av att se att gruset från en del vägar redan sopats bort.

Läst: ”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover

Internationell bästsäljare, hyllad av såväl Obama som Bill Gates. Handlar om Tara Westovers egen uppväxt i det fattiga och strikt mormonska hemmet i bergslandskapet i Idaho. Föräldrarna tror att regeringen är satan själv och låter därför varken barnen gå i skolan eller ta emot medicinsk vård. I stället ger mamman dem hemmasnickrade örtrecept, till och med när barnen är nära döden efter en bilolycka.

Till sist får Tara nog. Hon börjar på college och från att aldrig satt sin fot i en skola och aldrig hört talas om varken Förintelsen eller Martin Luther King blir hon doktorand på Harvard. Osannolikt och inspirerande.

Ändå är boken så mycket mer än en ”American dream – du kan bli vad du vill trots dina omständigheter”- skildring. Framför allt handlar den om identitet och lojalitet. Hur familjen, hur illa den än gör dig, har ett inflytande som övergår allt förstånd. Och hur kämpigt det kan vara att välja ett annorlunda liv.

Jag gillade verkligen den här boken. Historien är medryckande, språket funktionellt (om det hade varit ännu starkare hade boken fått fem av fem) och ger en häpnadsväckande insyn i en helt annan typ av liv. Rekommenderas!

Hört: Söndagsintervjun i P1 med Magdalena Graaf

I förra veckan intervjuade jag Arken-pastorn Linda Bergling som flera gånger refererade till sin dotter ”Maggan”. Därför blev jag nyfiken på Magdalena Graaf och lyssnade på Söndagsintervjun i P1 med henne. Söndagsintervjun är alltid kvalitativ lyssning och programledaren Martin Wicklin får ut det mest intressanta av alla gäster. Magdalena Graaf berättar bland annat om uppväxten i kyrkan och hur den präglat henne.

Bästa böckerna 2018

2018 var ett bra bokår för mig. Jag blev litteraturredaktör på tidningen Dagen, startade instagramkontot @bokfest och läste 55 böcker. Här kommer fem läsupplevelser från året som gick:

”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer

Varför har jag aldrig tidigare hört talas om Ester Blenda Nordström?

Jag tror inte att jag är den enda som känner så efter att ha läst Fatima Bremmers biografi om hennes liv. Den banbrytande, wallraffande journalistpionjären och äventyraren Nordström verkar ha varit en ovanligt färgstark person, som bidrog till att omforma såväl journalistiken som kvinnorollen. Ändå har jag aldrig tidigare hört hennes namn.

”Ett jävla solsken” är fängslande läsning. Fatima Bremmer har gjort imponerande research och har ett språk som både är effektivt och målande. Jag kunde inte lägga ifrån mig denna bok. Läs den!

”The Hate U Give” av Angie Thomas

Debutanten Angie Thomas har tagit litteraturvärlden (och mig) med storm med ”The Hate U Give”. Handlar om 16-åriga Starr som slits mellan livet i den fattiga förorten där hon bor och den fina privatskolan. Våldet i bostadsområdet eskalerar och Starr blir vittne till hur hennes vän skjuts till döds av en polis. Till stor del handlar boken om det som händer i efterspelet.

Angie Thomas vet vad hon skriver om och porträtterar Starr och hennes liv med stor trovärdighet, i allt från slangen i språket till karaktärernas särdrag. Berättelsen är politisk, men blir ingen pamflett. I stället är det en ömsint gestaltning av Starr, hennes familj och hennes vänner som ger en djupare förståelse för världen de lever i.

”Sorgens gåva är en vidgad blick” av Patrik Hagman

Med bara något års mellanrum förlorade Patrik Hagman både sin son och sin fru. Hur orkar man ens leva vidare efter det? I ”Sorgen är en vidgad blick” berättar Hagman personligt, och ganska krasst, om vad som hjälpt honom. Trots, eller kanske tack vare, den sakliga beskrivningen blir boken oerhört sorglig. Men också hoppingivande. Patrik Hagman sätter saker i perspektiv och hjälper mig att tänka djupare kring frågor om sorg och saknad.

”Brun flicka drömmer” av Jacqueline Woodson

Årets ALMA-pristagare skriver i ”Brun flicka drömmer” prosalyrik om sin egen barndom, om att vara svart och lesbisk, uppvuxen i Jehovas Vittnen och i en brokig familj. Språket flyger och Woodson skriver angeläget om tillhörighet och identitet. Egentligen är detta (liksom The hate U give) en ungdomsbok, men passar lika väl för vuxna.

”Lewis resa” av P.O Enquist

Har läst både ”Lewis resa” och ”Ett annat liv” av P.O Enquist i år och gillade både väldigt mycket. Enquist är en stilistisk mästare. Hans språk är enkelt och djupsinnigt på samma gång, suggestivt och humoristiskt. I ”Lewis resa” porträtterar han pingströrelse – en rörelse som format Sverige och som bidrog till att lyfta landet ur fattigdomen, men som ofta benämns i media och litteratur som löjeväckande.

I centrum för Enquist berättelse om pingströrelsen står dess färgstarka frontfigurer, grundaren Lewi Pethrus och Sven Lidman – sexpoeten som blev väckelsepredikant. Det är allmänbildande och hela tiden intressant. Och inte bara för att jag råkar jobba på tidningen som Pethrus grundade.

Vecka 36 – skrattfest och bokfest

Den här veckans höjdpunkt var en spelkväll hemma hos en vän. Det är så befriande att under en hel kväll få gapskratta. Inga samtal om det allvarliga politiska läget, klimathoten eller något som tynger. En slags skrattventil, en liten verklighetsflykt. Spelet vi spelade var ”Med andra ord” och det stod klart att jag inte är så språkbegåvad som jag kanske trott…

Läst: Mycket av min lästid går till förberedelser inför intervjuer med författare. Just nu läser jag ”Himlen måste sakna en ängel” av Linn Maria Wågberg. Den är en sann berättelse om hennes son Leo som mirakulöst överlever efter en kanotolycka där han legat nedkyld med hjärtstillestånd i flera timmar. Väldigt gripande!

En annan bok jag läser inför en författarintervju är ”Slutet” av Mats Strandberg (Cirkeln-trilogin). Det är också gripande, fast på ett annat sätt. I den får vi följa två tonåringar fyra veckor innan en komet kommer krascha in i jorden och förinta allt liv. Alla vet om detta och frågan är: Hur agerar man med den vetskapen?

Om ni förresten vill veta mer om vad jag läser och vad jag tycker om olika böcker och så, kan ni börja följa mitt bokkonto på Instagram, heter @bokfest där.

Sett: Filmen ”Gräns” på bio. Sveriges Oscarsbidrag som fått pris i Cannes och idel hyllningar. Jag är dock tveksam. Filmen, som är en blandning mellan skräck, sfi fi och socialrealism handlar om en tulltjänstekvinnan Tina som tror att hon är människa men som när hon möter ett annat troll och bli kär, inser sanningen om sig själv. Filmen är helt klart sevärd och Eva Melander gör en enastående skådespelarinsats, men ändå var nog filmen lite för underlig och motbjudande för min smak. Allt för många scener skapade en krypande äckel-känsla.

Give up on fame!

På en föreläsning om kreativitet som jag var på förra sommaren ställde en kille frågan om hur man ska tänka kring skapandet och viljan att nå ut med sin konst. Hur mycket ska man anpassa sig till marknaden och kompromissa med sin autencitet?

Svaret han fick av föreläsaren var inget å ena sidan och å andra sidan utan pang på: Give up on fame!

Och jag tyckte att det var bland det mest befriande jag hört.

För jag är själv fast i viljan att nå ut med det jag eller andra skapar. En vän som är duktig på att rita uppmuntrar jag till att lägga ut sina alster på Instagram, en som kan sy uppmanar jag att starta en webbshop. Och själv har jag den här bloggen och länkar artiklar jag skriver i jobbet.

Som om det man skapar skulle vara mer värt för att man på något sätt kan kapitalisera på det, eller åtminstone får några likes.

Förmågan att tala sanning beror på varifrån man söker sin bekräftelse, har en klok man sagt. Alltså, söker man bekräftelse från, låt oss säga, en inflytelserik person som kan hjälpa en i karriären, kommer man nästan oundvikligen att anpassa det man säger och gör för att få just den bekräftelsen. Och då kompromissar man med sin autenticitet.

Så, give up on fame. Skapandet är värt för skapandets skull.

Bokbransch, stå upp!

Jag har tidigare citerat författaren Zadie Smith som sa i en intervju i ViLäser att hennes författarkollegor inte läser böcker längre. De har inte tid. De är på Twitter.

Lite tillspetsat såklart, men det finns en sanning i att den digitala världen inkräktar på boklästiden. Dessutom konkurrerar ljudboken snart ut pappersboken, vilket skapat konflikter på Bonniers till exempel. Framgångsrika förläggare säger upp sig eftersom företagsledningen blir allt för marknadsanpassad och prioriterar ljud framför papper.

Vad är felet med det kan man tänka? Jo, skälen till att värna pappersboken är inte bara nostalgiska eller konservativa. Utan det handlar om själva litteraturen. Redan nu blir författare uppmanade att skriva på ett sätt så att det passar ljudboken. Och vad passar ljudboken? Jo, mycket dialog, helst inom genren deckare eller romantik. Dostojevskij är till exempel typiskt dålig ljudboksförfattare. Alldeles för komplext persongalleri för att man ska kunna hänga med om man står och diskar och lyssnar samtidigt.

Vad händer med litteraturen? Vi behöver mångfald. Och tuggmotstånd. Kära bokbransch, stå emot. Stå upp!

Guldbaggegalan 2018

Kommer ni ihåg scenen i Notting Hill där William ofrivilligt hamnar på presskonferensen för Anna Scotts nya film? Han tvingas agera journalist och efter att sneglat på närmaste tidskrift drar till med att han kommer från ”Horse and Hound.” Classic filmscen när han frågar:

– So, are there any horses in your movie?

Och får svaret:

– It’s set in space.

På väg till Guldbaggegalan i går funderade jag på om jag skulle falla i William-gropen och i någon slags iver över att ställa Dagen-läsarnas frågor försöka trycka in Gud och kyrka i samtalen på röda mattan. Men jag hejdade mig. Istället njöt jag av att vara i kulturhändelsernas centrum, prata med människor jag beundrar och fråga en och annan fråga om de existentiella perspektiven i årets filmer.

Kvällens höjdpunkter:

  • Att träffa Claes Bang – ni vet han som spelar huvudrollen i ”The Square”. Han är magisk!!! Nu när ”The Square” nominerats till en Oscar tror jag att Hollywood kommer stå med öppen famn för honom.
  • Att se manifestationen #tystnadtagning på nära håll på röda mattan. Jag var inte beredd på att jag skulle bli så känslomässigt berörd, men kunde inte hålla tillbaka tårarna.
  • Att hänga i pressrummet. Alltså för journalister som varit med ett tag är det nog ingen biggie att sitta i ett pressrum och jobba, men för en rookie som mig – så kul! Njöt av hela atmosfären.

Hoppas hoppas att Guldbaggegalan blir en ny tradition i mitt liv.

Vad jag tänkte läsa under 2018

So many books, so little time. På goodreads kan man markera böcker som man vill läsa och på min lista inför det här året finns blanda andra:

Sapiens av Yuval Noah Harari

Den här boken gör en genomgång av den mänskliga historien och har blivit en dundersuccé, sålt i över en miljon exemplar. Bland annat skriver Harari: ”Utan eviga själar och en skapargud blir det pinsamt svårt för liberaler att förklara vad som är så märkvärdigt med individuella sapiens.”

Finna sig av Agnes Lidbeck

Agnes Lidbecks hyllade debut som legat på min att-läsa-lista länge.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhls

Den kallas ibland för tinder-roman och var nominerad till Augustpriset i år. Har börjat läsa och tänkte läsa klart pronto.

Sörja för de sina och Liv till varje pris av Kristina Sandberg

Jag läste första delen om Maj för flera år sedan och gillade den mycket. Kände igen mycket av min egen mormor som också hette Maj(-Britt) i huvudkaraktären. Men ändå blev det lite mastigt och jag var inte sugen på att läsa tvåan och trean direkt efter. Men nu så, nu har lässuget infunnit sig och jag vill gå in i Kristina Sandbergs värld igen.

The case for Christ av Lee Strobel

En avgörande religiös frågeställning är huruvida Jesus var Guds son eller en knäppskalle som var skicklig på att manipulera. I den här boken gör journalisten Lee Strobel en gedigen undersökning till hur det sannolikt ligger till.

Gruppen av Mary McCarthy

En ikonisk feministisk roman som vi läser i min bokklubb som första bok 2018.

Vad planerar ni att läsa under året?

 

 

Kulturens år

För några år sedan firade jag nyår med min kompis Mattias. Han är en glädjespridare, aktivist och idealist. Till nyårsfesten hade han med sig ett kalejdoskop och medan vi tittade på fyrverkerier från en lekplats utropade vi det kommande året till lekfullhetens år. Sedan dess är det tradition att vi delger varandra temat för det nya året. I år kom vi överens om att 2018 blir kulturens år. Det ju vetenskapligt bevisat (väl?) att kulturupplevelser hjälper oss att hantera livet, gör oss mer empatiska och ökar vårt välbefinnande. Så nu har vi bestämt att 2018 ska gå i teaterns, konstens, filmens, musikens och litteraturens tecken. Mina bubblare är lugnets och snällhetens år. Jag tror att jag satsar på en kombination av alla tre.