Kategori: Kultur Sida 1 av 7

Jesuitpater Fredrik Heiding: Religion ska vara roligt

De flesta intervjuer jag gör, måste göras via video. Därför var det extra roligt att få träffa jesuitpater Fredrik Heiding live (men på avstånd obviously) Vi pratade om lek och lekfullhet – om varför religion har rykte om sig att vara allvarstyngd och om huruvida man kan skämta om junfru Maria. Här finns reportaget.

Skynda skynda

Till och med den 31 januari finns Kapernaum att se helt gratis på SVT play. Den är OTROLIG. Men så oerhört sorglig att jag var tvungen att dela upp den på fyra kvällar och se 30 minuter i taget.

Filmen utspelar sig i Libanon och handlar om 12-åriga Zain som stämmer sina föräldrar för att de födde honom. Migration, barnäktenskap och fattigdom skildras på ett sätt som tar sig under huden. Och skådespelarna!! Huvudkaraktären är bland det bästa jag sett. Ja ni hör ju, skynda att se!

Julen 2020

Det blev sol och frost, och sedan till och med snö. Vi hade sjukstuga och höll hos hemma. Tomtebesöket ställdes in och Miriam var förtvivlad: DUMMA CORONA DUMMA CORONA. Dagen efter kom mina föräldrar hit för att lämna klappar. Julfirande i trapphus är också ett slags firande.

Så kollade vi på julkrubban som jag och Kristin drog ihop för EFS. Det var kul att få spela lite teater igen. Men mitt ansikte! Det lever sitt eget liv. Jag borde börja med pantomim!

Nu blir det fler hemmadagar och Svetlana Aleksijevitjs ”Tiden Second Hand”. Jag är bara några sidor in, men vet redan att jag kommer gilla den.

God fortsättning till er! Snart är det nytt år!

Luciamorgon

Sova med flätor, vakna tidigt, kompakt mörker utanför. Och sedan på med lucianattlinnet och glittret, göra sig extra fin.

Jag vet inte hur många luciatåg jag har gått. Kanske 100? Varje år under åren i musikklass lussade vi hela dagen, ja hela helgen. I kyrkor, på banker, konserthus, sporthall och fabrik. Jag älskade det! Sångtexterna skrivna på ljusmanschetten, tassa runt i strumplästen, en förälder vid sidan om – redo med en vattenhink att hälla om det skulle ske en olycka. Och alltid någon tjej som (med flit) höll ljuslågan så nära munnen att hon nästan svimmade.

Som vuxen har jag också lussat. Ett av mina mer minnesvärda luciatåg var i en liten nyöppnad butik på 5th avenue i New York. Konferencier var hockeyproffset Henrik Lundqvist. Jag visste inte vem han var innan, men det kan man inte tro när man ser bilden:

Trots mina många luciatåg har jag ändå inte funderat så mycket på berättelsen bakom. Men Lucia från Syrakusa, vilken enastående kvinna! Redan som ung bestämde hon sig för att inte gifta sig, utan leva helt för Gud. Dessutom skänkte hon allt hon ägde till de fattiga. Lucia var orubblig i sin övertygelse och inte ens när hon blev förföljd på grund av sin tro – såldes till en bordell och utsattes för tortyr – övergav hon Gud. Tänk att det är henne vi sjunger om varje år den 13 december!

Scroll scroll

Ensam hemma, äter en mazarin och tänker på vårt digitala liv. Det är så naturligt och så knäppt samtidigt. Idag tänker jag främst på två grejer:

  1. Går det att skriva poetiskt om skärmar och sociala medier? I gårdagens program av Så mycket bättre tolkade Tommy Körberg en Tove Styrke-låt och skrev en ny svensk text som handlade om att man ska titta upp från sin skärm och i stället gå ut och njuta av solen. På det stora hela var det en fin text, men varje gång Körberg sjöng ”scrolla” eller ”skärm” ryckte jag till. Aoo.. vad andefattigt det låter, förstör liksom hela texten. Finns det någon som lyckats beskriva det digitala utan att skämskudde krävs?
  2. Kanske är det algoritmer som gör att jag nu får upp massa videos på Instagram med mammor som försöker vara lite humoristiska kring det jobbiga med att ha barn. Tofsen på sne, utkletat smink och sen nåt om att de aldrig får sova. Känns så förutsägbart, och inte så roligt?

Ja, det var det. Nu ska jag återgå till Annika Norlins bok ”Jag ser allt du gör”. Den är rolig och jättebra.

Om skuld

”Skuldkänslorna är ett tecken på att vi har ett levande samvete, ett samvete som kan leda oss mot allt större frihet ju mer vi rannsakar oss själva. ”Vulgärsamvetet” tar över när vi ignorerar vår problematik och den skuld som medföljer, vi styrs omedvetet av olika typer av försvar och sysslar med tomma ursäkter utan att förändras eller försonas. Buber understryker dock att ingen rannsakan kan ske utan nåd. Skuldmedvetenhet blir inte fruktbar om den inte innefattar villkorslös kärlek.”

Författaren Wera von Essen skriver en essä i DN utifrån filosofen Martin Buber och sätter fingret på en av vår tids utmaningar: att vi avfärdar skulden, men att den kommer ikapp ändå, fast i andra, mer svårhanterliga former. Spot on!

Skönhetslängtan

Det är så tydligt att vi människor är skönhetslängtande varelser. Jag minns en utställning på Fotografiska där Jimmy Nelson porträtterat en nomadisk inuitfamilj. De levde i Sibirien, under tuffa väderförhållanden, och var klädda därefter. Men trots det var de noga med att dekorera sina huvor med pärlor. I min enfald tänkte jag: Men det är väl onödigt, väldigt få människor ser dem och de går inte på några stora fester eller tillställningar. Jag bortsåg alltså helt från det uppenbara: skönhetslängtan har inte med uppvisning att göra. Det sköna är skönt för sin egen skull.

I hemmatider som dessa blir det tydligt att jag saknar skönhetsupplevelser. Framför allt den typen av upplevelser som sköljer över en när man besöker en ny plats och alla sinnen aktiveras. Det kan räcka med en välgjord, vacker cappuccino på ett mysigt café eller ett berg som avtecknar sig mot himlen. Själen fylls av förundran.

Min vän Elin är duktig på att se skönhet i det som är, se det som glimmar mitt i gråaste november.

”Jag är mitt eget allt”

I säsongspremiären av ”Så mycket bättre” berättar rapparen Silvana Imam om sin starka kärlek till flickvännen Beatrice Eli. I ett förinspelat klipp får Beatrice berätta från sitt perspektiv och när berättelsen liksom ska kulminera säger hon: ”Jag vill inte säga att hon är mitt allt, för jag är ju mitt eget allt, men hon är nära”.

De församlade artisterna verkar tycka att det är fint sagt?

Det enda jag kan tänka på är Liv Strömquist seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” och tesen om att vi även i kärleksrelationer sätter oss själva först. Vi vill inte förlora oss i en annan människa, inte framstå som needy. Och vi lägger hellre upp en sexig selfie på oss själva än vår partner…

Silvana Imam blir rörd av Beatrice Elis ord och när Benjamin Ingrosso frågar: ”Du dör för henne?” svarar hon: ”Jag lever för henne”. Sedan hejdar hon sig och lägger till: ”Eller ja, jag lever ju också för mig själv”.

Göra allting själv

Ingenstans blir samtidsandan så tydlig, så artikulerad, ja förkroppsligad, som i intervjuer med unga artister. I veckan intervjuades Esther och Klara Keller om sin musik i DN och Esther sa: ”Jag är rädd att binda mig och bli beroende av en annan person”. Klara la till: ”Vi tillhör en generation som vill ha kontroll på vårt skapande”.

Jag fattar att man vill värna sin konstnärliga integritet och jag förstår att man, kanske särskilt som ung tjej, vill protestera mot snubbväldet i branschen och därför är noga med att göra musik på sitt eget vis. Där har artister som Robyn gått före. Hon tröttnade på skivbolagens premisser, och startade därför eget. Jag minns att jag tyckte att hon var så cool. Likaså imponerade jag över när Laleh i sitt sommarprogram berättade att hon vill bemästra alla delar i musikproduktion för att kunna göra precis allting själv. Hon vill inte bli beroende av andra, vill ha 100 procentig kontroll.

Men jag inser också att jag inte enbart är imponerad. Det är något som skaver och jag anar vad det är: Den här typen av statements förstärker bilden av att ensam är stark, att det eftersträvansvärda är att klara sig själv när det i själva verket är relationer som är den stora utmaningen (och glädjen). Att lyckas samarbeta med människor som kanske ibland säger tvärt emot, som ifrågasätter och är krångliga, förtjänar egentligen mer beröm än att göra allting själv.

Att vi upphöjer den ensamma stjärnan skulle kunna ses som ett symptom på vår tids individualism – ideologin som glömmer bort att vi främst inte är individer, utan personer – människor som skapas i relation till andra. I jakt på vår individuella frihet tror vi att lösningen stavas oberoende, men det är en återvändsgränd. Teologen Rowan Williams skriver klokt: ”Personer är mer än ’individer’ – de är både andliga och fysiska, och det som gör dem unika uppfylls i gemenskap, inte i isolering och fullständigt oberoende”

Vi blir till i gemenskap. Vi kan lära av varandra, hjälpa varandra. Vi behöver inte göra allting själva.

Jag ropar ut all min skit och min svaghet

I början av mars, innan coronan stängde ner kulturlivet, såg jag Sara Parkman sjunga så gudabenådat kraftfullt att Uppsala konsert och kongress förvandlades till katedral. Innan hon sjöng ”Jag ropar” pratade hon om hur befriande det är att ropa ut all sin skit, misslyckande och svaghet, i grupp. Precis som man gör i syndabekännelsen i kyrkan, alltså.

Men att prata om synd är inte så populärt. Det är ett ord med typiskt dåligt rykte. Vi vill inte fastna i det som gått dåligt eller blivit fel, hellre blicka framåt. Inte vara en arma syndare när vi kan vara en unika multipotentials med en framtid så ljus att den bländar.

Fast jag håller med Parkman. Det finns en otrolig frihet i att inse sin svaghet. Jag tänkte på min senast idag – på hur ofta jag agerar tvärtemot hur jag egentligen vill göra, hur jag återkommande brister i kärlek och tålamod. Då är det skönt att landa i: ja, jag är ofullkomlig. Och det kommer jag vara livet ut.

Sida 1 av 7

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén