Rosa himmel

Jag åker buss hem från en middag med några vänner och utanför fönstret är himlen rosalila. Jag har hört någonstans att den blir så på grund av föroreningar. Är det sant? Hoppas inte. Ikväll lever jag hursomhelst i förnekelse för en stund och tänker bara på vilken skönhet himlen uppvisar.

Och så tänker jag (klyschvarning!) på att de bästa sakerna i livet är gratis. Leendet från en bebis, en treåring som blir stolt över att lära sig nya ord, träden på hösten, meningsfulla samtal, kvällens bönestund. Går och lägger mig i tacksamhet.

Bästa övertalningsknepet

Ibland när jag inte orkar bygga längre tågbana eller läsa fler böcker för min treåring ursäktar jag mig med att jag måste fixa något (fixa är en bra undanflykt för det kan betyda exakt vad som helst). Då tittar hon på mig och säger ”Men mamma, jag vill vara med dig. Jag älskar dig så mycket!”

Och då gååår det ju inte att säga nej. Jag smälter inför den bedårande varelsen framför mig. Och så leker vi lite till medan jag funderar på om hon är mästare på manipulation eller om hon med ett barns oförställdhet bara säger vad hon känner.

Jag hoppas på det sistnämnda.

En mamma som kan dansa

Jag startade en dansgrupp häromveckan. Det var inte planerat, men när jag råkade slänga ur mig idén framför en sjuåring och en tioåring som älskar dans fanns ingen återvändo. Kan vi börja nu??? Nästa fråga: Vilken låt ska vi dansa till??

Ja, vilken låt? Jag rotade i minnet och satte på ”Different now” med Out of Eden som jag dansade till som femtonåring. Och tänka sig, stegen satt! 17 år senare! Sjuåringen och tioåringen häpnade och utbrast ”Du är en mamma som kan dansa”.

Och då slog det mig: Just det! För de här tjejerna är jag främst en tvåbarnsmamma. De ser mig amma, dra barnvagn eller bygga klossar i kyrkans lekhörna. För dem är det konstigt att jag skulle kunna dansa.

Själv har jag fastnat i en mental ålder strax runt tjugo, men jag märker att jag måste revidera bilden av mig själv. Jag är ju faktiskt en trettioplus tvåbarnsmamma. Skönt att man ändå kan vara en mamma som dansar.

Två sätt att vara mammaledig

När jag var hemma med min förstfödda dotter hade jag höga ambitioner för min föräldraledighet. Jag ville plugga journalistik på distans, gå en helgkurs i opinionsbildning, läsa många böcker. Och just det – jag skulle ta hand om ett barn också.

Inför varje ny dag gjorde jag långa mentala listor på saker jag skulle hinna med. Och surprise – jag blev ofta besviken.

Nu är jag föräldraledig igen, dessutom med två barn. Men nu försöker jag ha ett annat mindset – ett bonus-mindset.

Varje dag utgår jag ifrån att jag inte kommer hinna någonting annat än att ta hand om mina två barn. Om jag ändå lyckas göra någonting annat är det ren bonus. Dricka en varm kopp kaffe – bonus. Läsa lite i en bok – bonus. Skriva ett blogginlägg – superbonus.

Det nya perspektivet har gjort besvikelserna färre och tacksamheten större. Prova du också!

En studie i övermod

Häromdagen bakade jag bröd för första gången i mitt liv (scones undantaget) och oväntat nog gjorde mina solrosbullar succé. Fylld av självförtroende tänkte jag därför upprepa samma sak dagen därpå. Med bebisen i sele på magen och treåringen som ivrig hjälpreda satte jag en bröddeg på jäsning. ”Det här går ju jättebra” tänkte jag och föreslog genast att vi också skulle baka hallongrottor ”när vi ändå var igång”. Det utmärka resultatet går att beskåda på bilden ovan.

Varför?

Min treåring är i en varför-period. Varje påstående jag gör, allt jag säger kontrar hon med ”varför?”. Vi ska gå och handla – varför? Imorgon är det torsdag – varför? Jag älskar dig – varför?

Ibland är frågorna tålamodsprövande, i alla fall när de kommer tio ”varför” efter varandra, men ofta utmanar de mig på ett positivt sätt. De tvingar mig att tänka till, ifrågasätta och formulera mig kring saker jag tar för givet.

För som vuxen är det lätt att glömma varför-frågorna. Och då kan vår nyfikenhet och förundran gå förlorad. Vi kan också fastna i bekvämlighet och bara göra saker av ren slentrian. Och det är ju dumt. Då är det bättre att fråga ”varför” tio gånger om.


Nojig mamma

Några dagar efter att min dotter föddes blev hon gul i hyn. Det är vanligt hos nyfödda och inget farligt. Om bilirubinvärdena inte överstiger en viss nivå gör man ingenting åt det. Min dotters värden var bra, men det gula försvann inte. Och varje gång någon kompis träffar henne får jag samma kommentar: ”Vad gul hon är i hyn. Det ser ut som hon är solbränd. Ska bebisar se ut så?”

Efter det utspelar sig följande:

Jag springer till BVC och vill ha en extrakontroll. De lugnar och säger att allt är normalt. De har sett mycket värre. Om bebisen är pigg och äter bra och bajsar så är det inga problem. Gulheten försvinner så småningom. Jag går därifrån, lugn.

Sedan träffar jag nästa kompis som säger ”oj är hon inte väldigt gul i hyn?”. Jag springer till BVC igen. Ursäktar mig för att jag stör men vill bara ha en extrakontroll, för säkerhets skull. De säger samma sak. Inget att vara orolig för. Vill du att en läkare kollar? Ja tack. Läkaren säger samma sak. Och jag lugnar mig.

Så här har det sett ut den senaste månaden. Jag har blivit stammis på BVC och varje gång ger sköterskorna samma svar. Varje gång ler de också milt och visar förståelse för min oro, men bakom leendena kan jag se hur de tänker: ”men herreguuud vilken nojig mamma”.

Idag, efter ytterligare en kompiskommentar, blev jag orolig igen. Den här gången skickade jag dit Christoffer eftersom jag ändå har något slags stolthet och inte vill bli stämplad som hysterisk.

Christoffer fick samma svar angående gulheten. Och så en fråga: Men var inte din fru här för bara några dagar sedan?

Jo, det var hon…

Tvåbarnslivet

Vår dotter är här och det är underbart. Ännu mer underbart hade det varit om jag varit lite mer praktiskt lagd.

I dag var min mans första jobbdag efter de tio pappadagarna, så nu är prövningens tid för en oerfaren tvåbarnsmamma kommen. I dag skulle jag försöka med, den i teorin enkla, uppgiften att ta med bebisen för att hämta min treåring hos dagmamman och sedan gå till BVC.

Men vad händer? Jag tillbringar hela förmiddagen med att amma och samtidigt läsa bok. Kommer på för sent att jag borde äta. Kastar i mig makaroner och kör sedan i väg med bebisen i vagnen mot treåringens dagmamma. Min man har varnat om att det ska regna, men jag tänker varken på att ta med regnkläder eller regnskydd till vagnen. På väg till dagmamman öppnar himlen sig och det finns ingenstans jag kan skydda mig. Hänger en filt för vagnen som snabbt blir genomvåt. Blir orolig för att bebisen blir kall. Glömmer bort vilket nummer dagmamman bor på. Tiden till BVC-besöket bara krymper. Ringer min man men får inget svar. Skickar sms med texten ”hjälp” följt av ”svara!!!!!”. Irrar runt i regnet och blir mer och mer blöt. Hittar till slut fram till dagmamman och gömmer mig i ett skjul på gården för att vänta ut regnet. Ringer samtidigt min mans kollega för att få tag på min man så att han kan cykla dit och ta med treåringen så att hon hinner till BVC, men hör ingenting för att regnet faller så hårt mot taket. Då kommer dagmamman ut ”Men kära du, varför står du här? Varför kommer du inte in?” Ja, varför gjorde jag inte det?

Så lättar regnet till sist. Vi kan gå (springa) hem. Då börjar bebisen skrika. Treåringen vägrar stå på vagnens ståbräda. Hon vill plocka blommor. Fem minuter kvar till BVC. Jag får ordning på båda barnen och springer med vagnen (aj min förlossningsömma kropp). Kommer fram till BVC genomblöt av regn och svett.

Treårskontrollen går bra. Innan vi går ut från sköterskans rum ammar jag bebisen. Säger tack och hej och går ut i väntrummet. Där sitter ett gäng föräldrar. Inte förrän någon minut senare upptäcker jag att jag har glömt knäppa min skjorta. Jag har just flashat halva brösten.

Tack för mig

mother of the year