Kategori: Föräldraskap Sida 2 av 4

Värt att fira

Vi åt sushi igår och Miriam lärde sig plocka upp bitarna med pinnar. Hennes spontana reaktion:

– När ska vi fira att jag lärt mig äta med pinnar?

Hon är duktig på att påminna om att fira små segrar (eller så är hon smart och vet att firande innebär sötsaker).

När Hedda fick ytterligare en tand, sa Miriam:

– När ska vi fira Heddas tand?

I en tid då bröllop, dop, födelsedagsfester och semestrar ställs in, kanske vi behöver hitta andra saker att fira. Så ja, varför inte en nykläckt tand?

Dagens sanning

Jag: Är X bra på att laga mat?

Miriam: Sådär. Som du mamma.

Ett år med två barn

Ni minns kanske att mitt tvåbarnsliv inte började så bra?

Det blev bättre!

Visserligen är jag fortfarande inkompetent när det gäller praktiska bestyr, men jag slutade noja mig och livet blev lugnare. Hedda har varit en nöjd bebis, tillfreds för det mesta. Christoffer har tagit mornarna så att jag har fått sova. Vi har hittat på roliga saker och träffat andra daglediga. Eller så har vi såsat runt hemma, vilket är en av mina favoritsysslor.

Under det här året har jag bara varit ifrån Hedda sammanlagt tio timmar, räknade jag ut. En konsert här, en afternoon tea där. Annars har hon alltid varit nära, dag som natt. Och nu börjar jag känna ett krypande behov av egentid.

Ja, egentligen gillar jag inte det ordet. Att få barn innebär liksom per definition att man inte kan se till sig själv först och främst. Dessutom vittnar önskan om egentid om att man tillhör en enormt priviligerad skara som har alla basbehov fyllda.

Men bortsett från det, så har jag ändå känt att det vore skönt med en dag ledigt. Att få vila från ansvaret en stund. Så länge jag är hemma i lägenheten går det inte riktigt. Från rummet ropar Miriam ”Vem vill leka med mig?” och Hedda blir ledsen när jag är utom synhåll.

Men snart kanske. När våren är här, Coronarestriktionerna lättar och Hedda har slutat nattamma. Då ska jag ta ett dygn eller två – av egentid.

Framtidsplaner

Vad vill du jobba med när du blir stor? frågar jag min treåring.

Hennes (oväntade) svar: Jag ska åka till Brasilien och säga NEJ NEJ NEJ INTE HUGGA NER TRÄD.

High five Miriam!

Det lilla barnet

Ibland är det som att tiden stannar, ett ögonblick fryser och vi får kontakt med något … heligt.

Det är svårt att klä upplevelser av helighet i ord. De förminskas så lätt. Nyss försökte jag skriva om när jag tittade in i min dotters öppna blick samtidigt som jag lyssnade på låten ”Come Tear Down the Walls” med Common Hymnal och kände strömmar av kärlek rusa genom hela kroppen, men det blev bara platt. Så jag lånar några ord av kulturantropologen Mikael Kurkiala i stället:

”Barn är heliga därför att de är hela. Kanske är det därför spädbarnets ansiktsuttryck och kroppsspråk har en sån naturlig dragningskraft på oss. Ett ansikte och en kropp som med en omedelbarhet speglar själens förundan inför världen och dess oförmedlade närvaro i den.”

Det vackra

Barn är förebilder i förundran.

Vi bakar pizza. Miriam drar undan handduken från den jäsande degen och utbrister: ”Titta mamma, vilken VACKER deg!”

Och när det snöade häromdagen tryckte hon näsan mot rutan och sa ”Mamma, snöflingorna är så VACKRA”

I boken ”Natt och dag” skriver Ylva Eggehorn att hon minns första gången hennes barn använde ordet vacker. Hon minns det för att hon inte kan glömma uttrycken i deras ansikten.

Hon skriver: ”Båda såg något för första gången, något oväntat, något de inte hade kunnat föreställa sig. De letade efter ett ord som kunde motsvara deras förundran, och hittade det: världen kunde plötsligt öppna sig mot skönhetens förbluffande ljus. Så vackert. Vem hade lärt dem ordet? Vi hade knappast präntat in det i dem. Det kändes snarare som om det redan fanns inom dem. Före oss eller oberoende av oss. Som om de hade sparat det, väntat på det rätta tillfället”.

Hur bevarar man förundran? Hur ser man det vackra istället för att störa sig på allt som är trasigt – i världen, i andra människor, i sig själv?

Vill lära mig det.

Mammalivet

När jag fick mitt första barn hade jag dålig koll på det mesta som rör omvårdnad av en liten bebis. Jag som annars gillar att läsa och lära kände mig plötsligt ointresserad av just det och läste därför ytterst lite om barnafödande och barnuppfostran.

Så kom Miriam och till min förvåning gick det mesta bra. Eller ja – vi körde länge runt med felmonterad barnvagn som dessutom saknade både filt och kudde, köpte ingen hakklapp förrän hon var över ett år, glömde blöjor och extrakläder och mellanmål för det mesta (tack familjen pellby som alltid fick rycka in) men ändå kände jag mig ganska nöjd med mig själv som mamma. Ignorance is a bliss brukar man säga och så kändes det.

Nu med barn nummer två vet jag mer vad som förväntas. Jag vet vilka prylar man borde ha och känner till saker man borde göra. Däremot betyder det inte att jag behärskar mammalivet, snarare att jag inte längre kan skratta åt mina tillkortakommanden med samma lätthet.

En återkommande grej är att jag är så kass på att köra barnvagn. Tre års övning och ändå krockar jag ständigt. Häromdagen körde jag rakt in i en annan människa i mataffären. Hon blev irriterad, jag sa förlåt och Miriam klargjorde: ”Mamma är inte så bla på att köla vagn”.

Att köra på folk ska jag försöka hålla mig borta ifrån, men annars kan vi väl enas om att det är okej att inte vara så praktisk? Man kan ju vara bra på annat.

Bezzerwizzern

Min treåring har tydliga bezzerwizzerdrag. Ibland är det charmigt, men med stigande ålder kommer det bli… en utmaning. Fast när den där självklarheten kring rätt och fel omvandlas i (omedvetet) civilkurage blir jag ändå lite stolt.

På badhuset:

Två killar, kanske fjorton år gamla, bråkar och säger fula ord till varandra.

Miriam: Pappa, dom där killarna bråkar.

Pappa: Ja

Miriam: Hallå där! Sluta bråka! Man får inte bråka! Man får inte vara elak!

Killarna sneglar överraskat åt Miriams håll. Det är kanske inte varje dag de blir uppläxade av en treåring.

Lyckan

Såhär skrev en jag följer på instagram för ett tag sen:

”Sen mitt barn föddes har jag varit så lycklig. Känns både lökigt och tabu att skriva på nå vis men äh.”

Relaterar! Och undrar samtidigt: Hur kan det vara så att något som vi alla eftersträvar och i princip vänder ut och in på oss själva för att uppnå (dvs lycka) ändå har låg status?

Kanske beror det på konstnärsmyten. En sant intellektuell, kreativ människa måste ha kontakt med sitt inre för att kunna skapa och ju mörkare det är, desto mer stoff går att omvandla till konst. Glad konst är liksom inte så intressant.

Eller handlar det om att man tänker att en lycklig människa måste vara förljugen alternativt dumglad? För hur ska man annars kunna vara lycklig när världen ser ut som den gör?

Ja, jag spekulerar bara som ni märker.

En mycket smart person som jag intervjuade om just lycka sa så här:

”Vi måste komma ihåg att lycka kommer som en biprodukt av någonting annat. Den som primärt söker lyckan kommer inte att hitta den. Känslolägen är flyktiga, men den som söker en djupare mening i tillvaron, ett ansvar att axla, något som gör en engagerad – då plötsligt kan en lycka, och till och med en eufori, infinna sig”

Evangelisten

I boken ”Det gudlösa folket” skriver religionsforskaren David Thurfjell att många kristna skäms över sin egen tro. Särskilt genans-benägna är tydligen medlemmar av Svenska kyrkan och EFS (som jag tillhör).

Analysen är att vi svenskkyrkliga/efs:are till stor del identifierar oss med majoritetssamhället och bara avviker marginellt från det normala. Att erkänna avvikelsepunkterna skapar skamkänslor och därför håller vi tyst om att vi går till kyrkan eller tror på Gud.

Men tacka vet jag barnen. Där finns ingen blygsel. I alla fall inte hos vår treåring.

På McDonalds:

– Men mamma vid har ju glömt att be. GODE GUD VÄLSIGNA MATEN AMEN!

Och det klart. Varför ska vi inte be bordsbön på restaurang om vi gör det hemma?

Och på tåget, till stolsgrannen:

– Hej, jag heter Miriam. Vad heter du?

– Barbro

– Barbro! Det heter en i min kyrka – Lötenkyrkan.

Till grannen i trapphuset:

– Vi ska till kyrkan. Vill du följa med?

Sida 2 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén