Kategori: Föräldraskap Sida 1 av 4

”You’re a wonderful mum”

Ett år in i moderskapet var jag fortfarande kass på många saker. Mestadels det praktiska, vilket alla som befann sig på L’Abri i Schweiz samtidigt som oss blev varse. Miriams skrik hördes genom hela dalen när vi försökte natta.

Bland de andra studenterna fanns en piffig kvinna som hette Patricia. Hon kom från amerikanska södern och var tjugo år äldre än alla andra. När hon rullade sin resväska nedför slänten på väg mot bussen som skulle ta henne hem, ropade hon en avskedshälsning: Take care honey! Don’t forget you’re a wonderful mum!

Orden träffade mig med sällsam kraft. Jag blev så glad! Samtidigt förstod jag att Patricia inte varit helt sanningsenlig, hon ville mest uppmuntra. Men människans behov av bekräftelse ska inte underskattas. Nästa gång Miriam skrek högre än kobjällrorna, upprepade jag för mig själv: I’m a wonderful mum!

Börja jobba

Förra hösten var ljuvlig. Färgerna tycktes särskilt starka, himlen alldeles särskilt klar. Jag och Hedda åkte på utflykter, kortare och längre. Hon sov gott och log sitt milda leende. Tanken på att jag om bara ett år skulle gå tillbaka till jobbet framstod som absurd. Jag mejlade min chef och skrev att jag måste vara hemma längre. Kanske ett halvår extra?

Den här hösten har jag stundtals ångrat mitt tilltag. Ett år och sju månader hemma är en lång tid, i alla fall under en pandemi. Nu längtar jag efter att få åka till redaktionen igen, möta kollegorna vid kaffeautomaten, spåna idéer om nya reportage, göra intervjuer, skriva! Bara en månad kvar. Jag räknar ner!

Jag är ingen expert

På ett BVC-besök i veckan frågade jag sköterskan om ett råd, varpå hon svarade: Å jag vill inte komma med moraliska pekpinnar… Du känner ju ditt barn bäst… Men ja, om jag skulle säga något litet…

Jag fick hejda henne och säga: Nej, men alltså jag frågar dig eftersom du är expert. Du har ju massor av mer erfarenhet av barn än vad jag har.

På vägen därifrån funderade jag på vad den här undergivenheten hos experter beror på. Är de alla självsäkra, googlande föräldrar som får dem att lämna walk over? Tidsandan som säger att den egna erfarenheten trumfar allt? Eller något annat?

Jag har haft barn i fyra år, men det finns mängder med saker som jag inte kan. Därför är jag glad att det finns utbildad personal som kan ge raka besked. Jag behöver deras råd.

Bli som barnen

I dag piskade snöblandat regn mig rakt i ansiktet hela vägen till dagmamman. Hedda var missnöjd i vagnen och jag var för dåligt klädd som vanligt. Men Miriam var glad. När hon kom ut i ”snön”, utbrast hon: Jag har bett jättemånga gånger till Gud att det ska bli snö. ÄNTLIGEN har han förstått!

Att kapitulera

Radioprofilen Eric Schüldt har blivit pappa. I podcasten ”Två män i en podd” (som för övrigt är mkt underhållande) berättar han att han hoppas att faderskapet ska frigöra honom från hans ego. Jag tror att det finns goda chanser! Själva grundförutsättningen i föräldraskapet är ju att någon annan hamnar i centrum, att de egna behoven inte längre är absolut viktigast. Det är dock inte helt enkelt att acceptera. Vi är så vana – kanske särskilt i vår kultur – att sätta oss själva först, lyssna inåt och artikulera vad just vi behöver. När det då kommer en liten bebis som vill ha vår uppmärksamhet 24-7, uppstår en krock. Och kamp om tiden. I början av mitt mammaliv försökte jag streta emot, hitta egentid och fokusera på mig själv, men jag insåg ganska snart att det var lönlöst. Lika bra att kapitulera! Jag fick inse att småbarnsåren inte är en tid av självförverkligande då jag kan resa långt bort eller sätta igång tusen projekt. Det är snarare en tid av mognad, en tid då jag får snabbkurs i att dö från mig själv. Och det är egentligen mycket mera värt.

Lek i Coronatid

Häromdagen skapade Miriam ett café i vardagsrummet och bjöd in mig för att handla. Men när jag sträcktre mig efter den virkade kakan, hejdade hon mig och sa:

– Nej mamma, handsprit först! och gav mig den imaginära pumpen.

Och så i dag när jag frågade om vi skulle leka i hennes rum:

– Nä, leken är inställd på grund av Corona.

Vilken märklig, (men för henne naturlig), tid vi lever i!

Att ge vidare

Jag funderar en del på vad jag vill att mina barn ska komma ihåg från sin barndom, vilka minnen de ska ha, vilken sorts uppväxt de ska se tillbaka på. Ibland föreställer jag mig att de får frågan från en journalist: Hur var det hemma hos er?

Drömmen är att de då berättar om en trygg och kärleksfull plats där tron var naturlig, samtalen runt middagsbordet livliga och soffan full av olika typer av människor. Eller vänta! Det är ju MIN idealbild. Det kan ju hända att mina barn uppskattar någonting helt annat.

Det är så svårt det där – att inte överföra sina egna idéer på sina barn och inte ta för givet att de är precis som en själv, utan istället vara lyhörd för deras intressen och behov.

Samtidigt är det mest naturliga att börja med sig själv och visa allt det man själv gillar: Titta det finns fantastiska böcker! Det finns en kyrka dit man kan gå! Det finns museum och bibliotek och spännande platser.

I fredags tog jag med barnen till Bror Hjorts hus – hans bevarade hem och ateljé. Kände mig så inspirerad av att gå runt bland hans mustiga skulpturer och färgstarka målningar. Miriam verkade känna likadant och det slog mig vilken vinst det är att hitta saker som både vuxna och barn gillar.

Det gäller att njuta så länge det varar. Rätt som det är står jag kanske ändå på ett blåsigt fält och hejar på en knattematch eller ännu värre: huttrar i en ishall medan barnen försöker få styrsel på sina skridskor…

Barnkontakt

Foto: Markus Holmström

Ylva Eggehorn skriver: ”Det är inte bristande vuxenkontakt som är farligast – utan vuxnas brist på kontakt med barn”.

Igår hade vi kalas för Miriam som fyllt fyra. Inget avancerat, bara några få barn, men så roligt! Det finns knappt något finare än att se Miriam prata och leka med sina gulliga kompisar. Och att jag får vara med!

Innan jag fick egna barn kände jag mig obekväm i sällskap med barn. Kunde inte slappna av och framstod säkert som tillgjord. Jag tror att jag hade en föreställning om att barn skulle vara väldigt annorlunda än vuxna, en annan sort, och glömde därför bort att barn inte är ett stort kollektiv, utan små människor med sina särskilda intressen, personlighetsdrag och inre världar att upptäcka. Precis som vuxna.

Finns dock en fördel som barn har gentemot vuxna: de tycker oftast att det är roligare att leka, vilket passar mig perfekt!

Allas trädgård

Jag och Miriam sitter vid vårt köksbord och hon tittar ut genom fönstret, ut över området mellan låghusen där lekparken, tennisplanen och kullen med flaggstången finns. Så säger hon:

– Du och pappa brukar ju säga att vi inte har någon trädgård, men det har vi ju visst. Och den är jättestor! Den är allas trädgård, så då är den ju också vår.

Med ens blir jag medveten om vilket snävt synsätt jag har på ägande. Jag som tänkt att vi inte har någon trädgård för att vi inte har någon egen trädgård, men Miriam vänder på perspektiven och har ju egentligen ett mycket bättre sätt att se på saken. Jag borde bli mer som hon.

Så mycket mamma

Jag känner mig aldrig så mycket som en mamma som när jag cyklar och barnstolen slamrar på pakethållaren. Häromdagen gjorde jag det för att leta efter en grej på Stadsmissionen. Och där bland avlagda pryttlar fick jag syn på en gammal kursare. Han drog en tvillingvagn framför sig och förmanade tålmodigt sina döttrar att inte röra några föremål. Jag hälsade, men han verkade inte känna igen mig. Det var ju trots allt tio år sedan vi pluggade samma kurs i statsvetenskap och vad jag minns pratade jag aldrig riktigt med honom. Kommer bara ihåg att han ställde intelligenta frågor på föreläsningarna.

Synen av kursaren kastade mig tillbaka i tiden. Till långsamma, men trivsamma, dagar i bibliotekets läsesal. Automatkaffe, uppsatsbestyr, micrad matlåda. Till trängsel på nationerna och den glada överraskningen när man hamnade bredvid någon trevlig på gasque. Då liksom nu cyklade jag fram, men utan barnstol på pakethållaren.

Jag saknar studenttiden ibland. Så mycket att jag bestämt mig för att bli student på nytt. Fast inte på heltid, bara vid sidan om mitt vanliga jobb/mammaledighet. Jag ska plugga teologi och läsa dogmatik, kristendomens historia, karismatisk teologi. Det går ju faktiskt att vara både mamma och student.

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén