Det lilla barnet

Ibland är det som att tiden stannar, ett ögonblick fryser och vi får kontakt med något … heligt.

Det är svårt att klä upplevelser av helighet i ord. De förminskas så lätt. Nyss försökte jag skriva om när jag tittade in i min dotters öppna blick samtidigt som jag lyssnade på låten ”Come Tear Down the Walls” med Common Hymnal och kände strömmar av kärlek rusa genom hela kroppen, men det blev bara platt. Så jag lånar några ord av kulturantropologen Mikael Kurkiala i stället:

”Barn är heliga därför att de är hela. Kanske är det därför spädbarnets ansiktsuttryck och kroppsspråk har en sån naturlig dragningskraft på oss. Ett ansikte och en kropp som med en omedelbarhet speglar själens förundan inför världen och dess oförmedlade närvaro i den.”

Det vackra

Barn är förebilder i förundran.

Vi bakar pizza. Miriam drar undan handduken från den jäsande degen och utbrister: ”Titta mamma, vilken VACKER deg!”

Och när det snöade häromdagen tryckte hon näsan mot rutan och sa ”Mamma, snöflingorna är så VACKRA”

I boken ”Natt och dag” skriver Ylva Eggehorn att hon minns första gången hennes barn använde ordet vacker. Hon minns det för att hon inte kan glömma uttrycken i deras ansikten.

Hon skriver: ”Båda såg något för första gången, något oväntat, något de inte hade kunnat föreställa sig. De letade efter ett ord som kunde motsvara deras förundran, och hittade det: världen kunde plötsligt öppna sig mot skönhetens förbluffande ljus. Så vackert. Vem hade lärt dem ordet? Vi hade knappast präntat in det i dem. Det kändes snarare som om det redan fanns inom dem. Före oss eller oberoende av oss. Som om de hade sparat det, väntat på det rätta tillfället”.

Hur bevarar man förundran? Hur ser man det vackra istället för att störa sig på allt som är trasigt – i världen, i andra människor, i sig själv?

Vill lära mig det.

Mammalivet

När jag fick mitt första barn hade jag dålig koll på det mesta som rör omvårdnad av en liten bebis. Jag som annars gillar att läsa och lära kände mig plötsligt ointresserad av just det och läste därför ytterst lite om barnafödande och barnuppfostran.

Så kom Miriam och till min förvåning gick det mesta bra. Eller ja – vi körde länge runt med felmonterad barnvagn som dessutom saknade både filt och kudde, köpte ingen hakklapp förrän hon var över ett år, glömde blöjor och extrakläder och mellanmål för det mesta (tack familjen pellby som alltid fick rycka in) men ändå kände jag mig ganska nöjd med mig själv som mamma. Ignorance is a bliss brukar man säga och så kändes det.

Nu med barn nummer två vet jag mer vad som förväntas. Jag vet vilka prylar man borde ha och känner till saker man borde göra. Däremot betyder det inte att jag behärskar mammalivet, snarare att jag inte längre kan skratta åt mina tillkortakommanden med samma lätthet.

En återkommande grej är att jag är så kass på att köra barnvagn. Tre års övning och ändå krockar jag ständigt. Häromdagen körde jag rakt in i en annan människa i mataffären. Hon blev irriterad, jag sa förlåt och Miriam klargjorde: ”Mamma är inte så bla på att köla vagn”.

Att köra på folk ska jag försöka hålla mig borta ifrån, men annars kan vi väl enas om att det är okej att inte vara så praktisk? Man kan ju vara bra på annat.

Bezzerwizzern

Min treåring har tydliga bezzerwizzerdrag. Ibland är det charmigt, men med stigande ålder kommer det bli… en utmaning. Fast när den där självklarheten kring rätt och fel omvandlas i (omedvetet) civilkurage blir jag ändå lite stolt.

På badhuset:

Två killar, kanske fjorton år gamla, bråkar och säger fula ord till varandra.

Miriam: Pappa, dom där killarna bråkar.

Pappa: Ja

Miriam: Hallå där! Sluta bråka! Man får inte bråka! Man får inte vara elak!

Killarna sneglar överraskat åt Miriams håll. Det är kanske inte varje dag de blir uppläxade av en treåring.

Lyckan

Såhär skrev en jag följer på instagram för ett tag sen:

”Sen mitt barn föddes har jag varit så lycklig. Känns både lökigt och tabu att skriva på nå vis men äh.”

Relaterar! Och undrar samtidigt: Hur kan det vara så att något som vi alla eftersträvar och i princip vänder ut och in på oss själva för att uppnå (dvs lycka) ändå har låg status?

Kanske beror det på konstnärsmyten. En sant intellektuell, kreativ människa måste ha kontakt med sitt inre för att kunna skapa och ju mörkare det är, desto mer stoff går att omvandla till konst. Glad konst är liksom inte så intressant.

Eller handlar det om att man tänker att en lycklig människa måste vara förljugen alternativt dumglad? För hur ska man annars kunna vara lycklig när världen ser ut som den gör?

Ja, jag spekulerar bara som ni märker.

En mycket smart person som jag intervjuade om just lycka sa så här:

”Vi måste komma ihåg att lycka kommer som en biprodukt av någonting annat. Den som primärt söker lyckan kommer inte att hitta den. Känslolägen är flyktiga, men den som söker en djupare mening i tillvaron, ett ansvar att axla, något som gör en engagerad – då plötsligt kan en lycka, och till och med en eufori, infinna sig”

Evangelisten

I boken ”Det gudlösa folket” skriver religionsforskaren David Thurfjell att många kristna skäms över sin egen tro. Särskilt genans-benägna är tydligen medlemmar av Svenska kyrkan och EFS (som jag tillhör).

Analysen är att vi svenskkyrkliga/efs:are till stor del identifierar oss med majoritetssamhället och bara avviker marginellt från det normala. Att erkänna avvikelsepunkterna skapar skamkänslor och därför håller vi tyst om att vi går till kyrkan eller tror på Gud.

Men tacka vet jag barnen. Där finns ingen blygsel. I alla fall inte hos vår treåring.

På McDonalds:

– Men mamma vid har ju glömt att be. GODE GUD VÄLSIGNA MATEN AMEN!

Och det klart. Varför ska vi inte be bordsbön på restaurang om vi gör det hemma?

Och på tåget, till stolsgrannen:

– Hej, jag heter Miriam. Vad heter du?

– Barbro

– Barbro! Det heter en i min kyrka – Lötenkyrkan.

Till grannen i trapphuset:

– Vi ska till kyrkan. Vill du följa med?

Bebisjämförelsen

När Miriam var bebis tyckte jag att det var besvärande att umgås med föräldrar som hade barn i samma ålder. Bebisarnas utvecklingskurvor kom ofta på tal och jämförelsen hängde i luften. Ibland kunde den avläsas i blickar och subtila kommentarer, ibland sa någon rakt ut: ”Jaha, Miriam kryper inte än? Vår son har ju krupit i tre månader nu”.

När jag gick hem från den typen av träffar kunde jag ängsligt googla ”utvecklingskurva bebis + normalt” och sedan bli lugnad av att det mesta är normalt när det gäller bebisar. Trots det undvek jag den där sturska föräldern nästa gång vi var i samma rum.

Med bebis nummer två känner jag mig mer avslappnad. Miriam kröp aldrig, hon började dessutom prata sent, men hon klarade sig fint ändå. Bebisar är hör och häpna individer, de lär sig i olika takt och är bra på olika saker.

Med den förvissningen kan jag se på Hedda med andra ögon. Om hon kryper eller inte kryper, lär sig gå tidigt eller sent, säger många eller få ord, det spelar mindre roll. Så småningom kommer hon att lära sig. Och då kommer jag ångra att jag någonsin varit orolig.

Här har du mitt barn

I höstas gjorde jag en intervju med författaren Josefin Holmström. Vi träffades i Sigtunastiftelsens restaurang och pratade om poeten Emily Dickinson över en lunch. Min femmånaders bebis var med, men ville inte sova, så jag försökte intervjua, äta mat och underhålla bebis på samma gång. Resultatet blev aningen fumligt, vilken en kvinna i personalen uppmärksammade. Rätt som det var stod hon bredvid mig med händerna utsträckta ”Kom till mig!”

Ganska snabbt förstod jag att hon syftade på lilla Hedda och jag avböjde erbjudandet med att säga att mitt barn snart skulle sova. Men kvinnan gav sig inte utan upprepade, fortfarande med uträckta händer, ”kom till mig!”. Och då händer det märkliga: Helt sonika överlämnar jag Hedda i famnen på den främmande kvinnan. Josefin Holmström tittar på mig med höjda ögonbryn och frågande min.

Så ser jag hur kvinnan vandrar runt i restaurangen med mitt barn. Jag hinner tänka att det jag precis gjort är en akt av fördomsfrihet, ett bevis på att jag litar på mina medmänniskor. Och vad brukar man säga ”it takes a village to raise a child… ” Det är bara vi svenskar som är så protektionistiska att vi knappt låter vänner hålla våra barn. Och det är ju ganska smidigt att få avlastning så jag kan fokusera på intervjun… Men så hinner jag också tänka: Jag är dum i huvudet.

Och så rätt som det är ser jag hur kvinnan vandrar in i köket tillsammans med Hedda. Då reser jag mig upp och följer efter. ”Ursäkta jag tror att min bebis är här”. Kocken jag möter skakar på huvudet och ropar med uppgiven röst. ”Mona, du kan inte ta gästernas barn”. Då kommer Mona fram från diskrummet. ”Men jag visade bara henne hur det går till i ett storkök. Hon tyckte det var jättespännande”.

Jag ber om att få tillbaka mitt barn och Mona försäkrar mig om att jag inte behöver vara orolig, hon är mormor och har bra hand med barn. Jag tror henne. Men jag tänker ändå att min ambition att vara en avslappnad, tillitsfull mamma precis gått till överdrift. En femmånaders bebis behöver inte lära sig hur det går till i ett storkök…

Motstånd

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag saknar tiden då jag blev ifrågasatt på grund av min tro, eftersom motstånd får tanken att klarna. Och voila! Önskningen har besannats. Men från oväntat håll.

Middagskonversation med min treåring.

”Mamma, varför finns Gud?”

Lite senare:

”Kommer Gud dö?”

Ännu lite senare:

”Jag vill inte bo i himlen. Varför måste man bo i himlen när man är död?”

Det finns en anledning att jag inte skriver ner mina svar här. De var inte så…eh..genomtänkta.