Bezzerwizzern

Min treåring har tydliga bezzerwizzerdrag. Ibland är det charmigt, men med stigande ålder kommer det bli… en utmaning. Fast när den där självklarheten kring rätt och fel omvandlas i (omedvetet) civilkurage blir jag ändå lite stolt.

På badhuset:

Två killar, kanske fjorton år gamla, bråkar och säger fula ord till varandra.

Miriam: Pappa, dom där killarna bråkar.

Pappa: Ja

Miriam: Hallå där! Sluta bråka! Man får inte bråka! Man får inte vara elak!

Killarna sneglar överraskat åt Miriams håll. Det är kanske inte varje dag de blir uppläxade av en treåring.

Lyckan

Såhär skrev en jag följer på instagram för ett tag sen:

”Sen mitt barn föddes har jag varit så lycklig. Känns både lökigt och tabu att skriva på nå vis men äh.”

Relaterar! Och undrar samtidigt: Hur kan det vara så att något som vi alla eftersträvar och i princip vänder ut och in på oss själva för att uppnå (dvs lycka) ändå har låg status?

Kanske beror det på konstnärsmyten. En sant intellektuell, kreativ människa måste ha kontakt med sitt inre för att kunna skapa och ju mörkare det är, desto mer stoff går att omvandla till konst. Glad konst är liksom inte så intressant.

Eller handlar det om att man tänker att en lycklig människa måste vara förljugen alternativt dumglad? För hur ska man annars kunna vara lycklig när världen ser ut som den gör?

Ja, jag spekulerar bara som ni märker.

En mycket smart person som jag intervjuade om just lycka sa så här:

”Vi måste komma ihåg att lycka kommer som en biprodukt av någonting annat. Den som primärt söker lyckan kommer inte att hitta den. Känslolägen är flyktiga, men den som söker en djupare mening i tillvaron, ett ansvar att axla, något som gör en engagerad – då plötsligt kan en lycka, och till och med en eufori, infinna sig”

Evangelisten

I boken ”Det gudlösa folket” skriver religionsforskaren David Thurfjell att många kristna skäms över sin egen tro. Särskilt genans-benägna är tydligen medlemmar av Svenska kyrkan och EFS (som jag tillhör).

Analysen är att vi svenskkyrkliga/efs:are till stor del identifierar oss med majoritetssamhället och bara avviker marginellt från det normala. Att erkänna avvikelsepunkterna skapar skamkänslor och därför håller vi tyst om att vi går till kyrkan eller tror på Gud.

Men tacka vet jag barnen. Där finns ingen blygsel. I alla fall inte hos vår treåring.

På McDonalds:

– Men mamma vid har ju glömt att be. GODE GUD VÄLSIGNA MATEN AMEN!

Och det klart. Varför ska vi inte be bordsbön på restaurang om vi gör det hemma?

Och på tåget, till stolsgrannen:

– Hej, jag heter Miriam. Vad heter du?

– Barbro

– Barbro! Det heter en i min kyrka – Lötenkyrkan.

Till grannen i trapphuset:

– Vi ska till kyrkan. Vill du följa med?

Bebisjämförelsen

När Miriam var bebis tyckte jag att det var besvärande att umgås med föräldrar som hade barn i samma ålder. Bebisarnas utvecklingskurvor kom ofta på tal och jämförelsen hängde i luften. Ibland kunde den avläsas i blickar och subtila kommentarer, ibland sa någon rakt ut: ”Jaha, Miriam kryper inte än? Vår son har ju krupit i tre månader nu”.

När jag gick hem från den typen av träffar kunde jag ängsligt googla ”utvecklingskurva bebis + normalt” och sedan bli lugnad av att det mesta är normalt när det gäller bebisar. Trots det undvek jag den där sturska föräldern nästa gång vi var i samma rum.

Med bebis nummer två känner jag mig mer avslappnad. Miriam kröp aldrig, hon började dessutom prata sent, men hon klarade sig fint ändå. Bebisar är hör och häpna individer, de lär sig i olika takt och är bra på olika saker.

Med den förvissningen kan jag se på Hedda med andra ögon. Om hon kryper eller inte kryper, lär sig gå tidigt eller sent, säger många eller få ord, det spelar mindre roll. Så småningom kommer hon att lära sig. Och då kommer jag ångra att jag någonsin varit orolig.

Här har du mitt barn

I höstas gjorde jag en intervju med författaren Josefin Holmström. Vi träffades i Sigtunastiftelsens restaurang och pratade om poeten Emily Dickinson över en lunch. Min femmånaders bebis var med, men ville inte sova, så jag försökte intervjua, äta mat och underhålla bebis på samma gång. Resultatet blev aningen fumligt, vilken en kvinna i personalen uppmärksammade. Rätt som det var stod hon bredvid mig med händerna utsträckta ”Kom till mig!”

Ganska snabbt förstod jag att hon syftade på lilla Hedda och jag avböjde erbjudandet med att säga att mitt barn snart skulle sova. Men kvinnan gav sig inte utan upprepade, fortfarande med uträckta händer, ”kom till mig!”. Och då händer det märkliga: Helt sonika överlämnar jag Hedda i famnen på den främmande kvinnan. Josefin Holmström tittar på mig med höjda ögonbryn och frågande min.

Så ser jag hur kvinnan vandrar runt i restaurangen med mitt barn. Jag hinner tänka att det jag precis gjort är en akt av fördomsfrihet, ett bevis på att jag litar på mina medmänniskor. Och vad brukar man säga ”it takes a village to raise a child… ” Det är bara vi svenskar som är så protektionistiska att vi knappt låter vänner hålla våra barn. Och det är ju ganska smidigt att få avlastning så jag kan fokusera på intervjun… Men så hinner jag också tänka: Jag är dum i huvudet.

Och så rätt som det är ser jag hur kvinnan vandrar in i köket tillsammans med Hedda. Då reser jag mig upp och följer efter. ”Ursäkta jag tror att min bebis är här”. Kocken jag möter skakar på huvudet och ropar med uppgiven röst. ”Mona, du kan inte ta gästernas barn”. Då kommer Mona fram från diskrummet. ”Men jag visade bara henne hur det går till i ett storkök. Hon tyckte det var jättespännande”.

Jag ber om att få tillbaka mitt barn och Mona försäkrar mig om att jag inte behöver vara orolig, hon är mormor och har bra hand med barn. Jag tror henne. Men jag tänker ändå att min ambition att vara en avslappnad, tillitsfull mamma precis gått till överdrift. En femmånaders bebis behöver inte lära sig hur det går till i ett storkök…

Motstånd

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag saknar tiden då jag blev ifrågasatt på grund av min tro, eftersom motstånd får tanken att klarna. Och voila! Önskningen har besannats. Men från oväntat håll.

Middagskonversation med min treåring.

”Mamma, varför finns Gud?”

Lite senare:

”Kommer Gud dö?”

Ännu lite senare:

”Jag vill inte bo i himlen. Varför måste man bo i himlen när man är död?”

Det finns en anledning att jag inte skriver ner mina svar här. De var inte så…eh..genomtänkta.

Intellektuell stimulans

En del föräldralediga jag möter tycker att hemmalivet med barn bjuder för lite intellektuell stimulans. Annat är det på jobbet, säger de längtansfullt. Men jag står frågande. Man kan ju läsa en bok? Lyssna på intressanta poddar? Träffa andra föräldrar och se till att inte bara prata om blöjor och bajs? Eller?

Läslusten

Bredvid mig på tåget sitter en mamma och hennes son. Vi kan kalla sonen Pontus. Båda två ägnar färden söderut med att stirra ner i varsin skärm. Men så rätt som det är säger mamman: Nä, nu Pontus måste du läsa. Pontus protesterar. Mamman: Jo, kom igen nu. Jag tar tid. 10 minuter från och med nu. Pontus protesterar igen. Mamman: Nä, nu är det inget snack, ta fram boken. Motvilligt plockar Pontus fram en bok ur väskan och börjar läsa utan minsta entusiasm. Mamman sitter bredvid och talar då och då om hur lång tid det är kvar. Så ringer alarmet till slut och Pontus får lägga ner boken och återgå till sin skärm.

Alla sätt är bra utom de dåliga brukar man säga. Men när det gäller att inspirera barn till läsning finns några enkla knep som funkar bättre än tvång:

  1. Läs själv. Genom att barn ser vuxna läsa blir läsning naturligt.
  2. Ha böcker framme hemma.
  3. Prata om det du läser.
  4. Tänk ut vilka böcker som skulle kunna passa just ditt barn. Ansträng dig lite, gå till bibblan, fråga om råd.
  5. Gör läsningen med barnen lustfylld genom att prata om vad som händer i boken. Ställ frågor. Intressera dig.

Hemmalivet

När vår bebis bara var några dagar gammal kom en vän från Singapore och hälsade på. Precis som så många andra icke-svenskar gör, häpnade han över vårt välfärdssystem. Hur är det möjligt att ni FÅR PENGAR för att vara hemma med era barn? I ett och ett halvt år!?

De senaste månaden har jag blivit allt mer tacksam över vår generösa föräldraförsäkring. Och tacksam över mina barn. Jag blir gråtmild när jag tänker på hur fantastiskt det är att de finns. Och att jag får vara deras mamma.

Plötsligt känns det alldeles för kort att vara hemma ett år som jag först planerat. Jobba kan jag ju ändå göra sen. Förhoppningsvis tills jag blir 65. Eller längre? Därför har jag bestämt mig för att dryga ut föräldraledigheten och vare hemma ytterligare sju månader innan min man är hemma ett år. Vi får mindre pengar men mer tid. Känns värt.

Moderskapet

Jag känner att jag vill skriva något om moderskapet, men det är så infekterat att jag inte vågar. I stället lånar jag ord från en favoritförfattare. I sin senaste bok skriver Karolina Ramqvist så här:

”Jag hade betraktat moderskapet som en kliché om kvinnlighet som jag ville avlägsna mig ifrån, men på samma gång var det en erfarenhet som inte liknade något annat. Det enda som kunde mäta sig med skrivandet.”