Så mycket mamma

Jag känner mig aldrig så mycket som en mamma som när jag cyklar och barnstolen slamrar på pakethållaren. Häromdagen gjorde jag det för att leta efter en grej på Stadsmissionen. Och där bland avlagda pryttlar fick jag syn på en gammal kursare. Han drog en tvillingvagn framför sig och förmanade tålmodigt sina döttrar att inte röra några föremål. Jag hälsade, men han verkade inte känna igen mig. Det var ju trots allt tio år sedan vi pluggade samma kurs i statsvetenskap och vad jag minns pratade jag aldrig riktigt med honom. Kommer bara ihåg att han ställde intelligenta frågor på föreläsningarna.

Synen av kursaren kastade mig tillbaka i tiden. Till långsamma, men trivsamma, dagar i bibliotekets läsesal. Automatkaffe, uppsatsbestyr, micrad matlåda. Till trängsel på nationerna och den glada överraskningen när man hamnade bredvid någon trevlig på gasque. Då liksom nu cyklade jag fram, men utan barnstol på pakethållaren.

Jag saknar studenttiden ibland. Så mycket att jag bestämt mig för att bli student på nytt. Fast inte på heltid, bara vid sidan om mitt vanliga jobb/mammaledighet. Jag ska plugga teologi och läsa dogmatik, kristendomens historia, karismatisk teologi. Det går ju faktiskt att vara både mamma och student.

Att vara förälder

Nu när barnen är små och mycket i livet handlar om att tillgodose behov av mat, sömn och lek, är de svårt att förställa sig att de en dag inte kommer behöva min omsorg i samma utsträckning. Men så kommer det ju bli. Lika bra att vänja sig vid tanken.

Just som jag gick och funderade på det här, läste jag en spot-on sak av Henri Nouwen. I boken ”Att söka en helhet” skriver han om att inte försöka äga sina barn utan att se dem som gäster:

”Föräldraskapets svåra uppgift är att hjälpa barnen växa in i den frihet som tillåter dem att stå på egna ben fysiskt, psykiskt och andligt och som tillåter dem att så småningom gå sin egen väg. Frestelsen är och förblir att vilja klänga sig fast vid barnen, att vilja använda dem för egna ouppfyllda behov och inte släppa taget om det och att med direktiv och indirekta antydandes säga att där skyldiga oss detta. 

Visst är det svårt att se barnen lämna hemmet efter många års kärleksfull strävan för att få dem fram till en mogen ålder, men om vi påminner oss om att de endast är gäster som har sitt eget öde, som vi inte känner eller kan diktera, kan vi kanske låta dem gå i frid och få vår välsignelse. En god värd tar inte endast emot sina gäster på ett värdigt sätt och visar dem den nödvändiga omsorgers under vistelsen, han låter dem också gå – när tiden är inne!”

Hedda 1 år

BB-matsalen för ett år sedan <3 Minns just den stunden som en av mitt livs lyckligaste. Förlossningen var över, allt hade gått bra. Och där låg hon, vår dotter – en helt ny människa att lära känna och älska. Till och med det torra sjukhusbrödet smakade gott.

Till utseendet är Hedda så lik sin storasyster att det många gånger känts som att det är Miriam som har fötts på nytt. Men till personligheten är hon en egen, såklart. Lugn och fridfull, liksom mild. Trivs i vagnen, sover bra, möter världen med betraktande blick och en sorts lågmäld, men intensiv, närvaro.

Heddas första år har varit ett omställningens år. Ny stad, nytt jobb, nytt sammanhang och nya vänner. Och så en pandemi. Men det vet inte hon någonting om. Hon lever, som alla spädbarn, i absolut beroende av att vi tar hand om henne, och i total förundran inför livet självt.

Jag tackar Gud för att jag får vara hennes mamma.

Värt att fira

Vi åt sushi igår och Miriam lärde sig plocka upp bitarna med pinnar. Hennes spontana reaktion:

– När ska vi fira att jag lärt mig äta med pinnar?

Hon är duktig på att påminna om att fira små segrar (eller så är hon smart och vet att firande innebär sötsaker).

När Hedda fick ytterligare en tand, sa Miriam:

– När ska vi fira Heddas tand?

I en tid då bröllop, dop, födelsedagsfester och semestrar ställs in, kanske vi behöver hitta andra saker att fira. Så ja, varför inte en nykläckt tand?

Ett år med två barn

Ni minns kanske att mitt tvåbarnsliv inte började så bra?

Det blev bättre!

Visserligen är jag fortfarande inkompetent när det gäller praktiska bestyr, men jag slutade noja mig och livet blev lugnare. Hedda har varit en nöjd bebis, tillfreds för det mesta. Christoffer har tagit mornarna så att jag har fått sova. Vi har hittat på roliga saker och träffat andra daglediga. Eller så har vi såsat runt hemma, vilket är en av mina favoritsysslor.

Under det här året har jag bara varit ifrån Hedda sammanlagt tio timmar, räknade jag ut. En konsert här, en afternoon tea där. Annars har hon alltid varit nära, dag som natt. Och nu börjar jag känna ett krypande behov av egentid.

Ja, egentligen gillar jag inte det ordet. Att få barn innebär liksom per definition att man inte kan se till sig själv först och främst. Dessutom vittnar önskan om egentid om att man tillhör en enormt priviligerad skara som har alla basbehov fyllda.

Men bortsett från det, så har jag ändå känt att det vore skönt med en dag ledigt. Att få vila från ansvaret en stund. Så länge jag är hemma i lägenheten går det inte riktigt. Från rummet ropar Miriam ”Vem vill leka med mig?” och Hedda blir ledsen när jag är utom synhåll.

Men snart kanske. När våren är här, Coronarestriktionerna lättar och Hedda har slutat nattamma. Då ska jag ta ett dygn eller två – av egentid.

Det lilla barnet

Ibland är det som att tiden stannar, ett ögonblick fryser och vi får kontakt med något … heligt.

Det är svårt att klä upplevelser av helighet i ord. De förminskas så lätt. Nyss försökte jag skriva om när jag tittade in i min dotters öppna blick samtidigt som jag lyssnade på låten ”Come Tear Down the Walls” med Common Hymnal och kände strömmar av kärlek rusa genom hela kroppen, men det blev bara platt. Så jag lånar några ord av kulturantropologen Mikael Kurkiala i stället:

”Barn är heliga därför att de är hela. Kanske är det därför spädbarnets ansiktsuttryck och kroppsspråk har en sån naturlig dragningskraft på oss. Ett ansikte och en kropp som med en omedelbarhet speglar själens förundan inför världen och dess oförmedlade närvaro i den.”

Det vackra

Barn är förebilder i förundran.

Vi bakar pizza. Miriam drar undan handduken från den jäsande degen och utbrister: ”Titta mamma, vilken VACKER deg!”

Och när det snöade häromdagen tryckte hon näsan mot rutan och sa ”Mamma, snöflingorna är så VACKRA”

I boken ”Natt och dag” skriver Ylva Eggehorn att hon minns första gången hennes barn använde ordet vacker. Hon minns det för att hon inte kan glömma uttrycken i deras ansikten.

Hon skriver: ”Båda såg något för första gången, något oväntat, något de inte hade kunnat föreställa sig. De letade efter ett ord som kunde motsvara deras förundran, och hittade det: världen kunde plötsligt öppna sig mot skönhetens förbluffande ljus. Så vackert. Vem hade lärt dem ordet? Vi hade knappast präntat in det i dem. Det kändes snarare som om det redan fanns inom dem. Före oss eller oberoende av oss. Som om de hade sparat det, väntat på det rätta tillfället”.

Hur bevarar man förundran? Hur ser man det vackra istället för att störa sig på allt som är trasigt – i världen, i andra människor, i sig själv?

Vill lära mig det.

Mammalivet

När jag fick mitt första barn hade jag dålig koll på det mesta som rör omvårdnad av en liten bebis. Jag som annars gillar att läsa och lära kände mig plötsligt ointresserad av just det och läste därför ytterst lite om barnafödande och barnuppfostran.

Så kom Miriam och till min förvåning gick det mesta bra. Eller ja – vi körde länge runt med felmonterad barnvagn som dessutom saknade både filt och kudde, köpte ingen hakklapp förrän hon var över ett år, glömde blöjor och extrakläder och mellanmål för det mesta (tack familjen pellby som alltid fick rycka in) men ändå kände jag mig ganska nöjd med mig själv som mamma. Ignorance is a bliss brukar man säga och så kändes det.

Nu med barn nummer två vet jag mer vad som förväntas. Jag vet vilka prylar man borde ha och känner till saker man borde göra. Däremot betyder det inte att jag behärskar mammalivet, snarare att jag inte längre kan skratta åt mina tillkortakommanden med samma lätthet.

En återkommande grej är att jag är så kass på att köra barnvagn. Tre års övning och ändå krockar jag ständigt. Häromdagen körde jag rakt in i en annan människa i mataffären. Hon blev irriterad, jag sa förlåt och Miriam klargjorde: ”Mamma är inte så bla på att köla vagn”.

Att köra på folk ska jag försöka hålla mig borta ifrån, men annars kan vi väl enas om att det är okej att inte vara så praktisk? Man kan ju vara bra på annat.