Här har du mitt barn

I höstas gjorde jag en intervju med författaren Josefin Holmström. Vi träffades i Sigtunastiftelsens restaurang och pratade om poeten Emily Dickinson över en lunch. Min femmånaders bebis var med, men ville inte sova, så jag försökte intervjua, äta mat och underhålla bebis på samma gång. Resultatet blev aningen fumligt, vilken en kvinna i personalen uppmärksammade. Rätt som det var stod hon bredvid mig med händerna utsträckta ”Kom till mig!”

Ganska snabbt förstod jag att hon syftade på lilla Hedda och jag avböjde erbjudandet med att säga att mitt barn snart skulle sova. Men kvinnan gav sig inte utan upprepade, fortfarande med uträckta händer, ”kom till mig!”. Och då händer det märkliga: Helt sonika överlämnar jag Hedda i famnen på den främmande kvinnan. Josefin Holmström tittar på mig med höjda ögonbryn och frågande min.

Så ser jag hur kvinnan vandrar runt i restaurangen med mitt barn. Jag hinner tänka att det jag precis gjort är en akt av fördomsfrihet, ett bevis på att jag litar på mina medmänniskor. Och vad brukar man säga ”it takes a village to raise a child… ” Det är bara vi svenskar som är så protektionistiska att vi knappt låter vänner hålla våra barn. Och det är ju ganska smidigt att få avlastning så jag kan fokusera på intervjun… Men så hinner jag också tänka: Jag är dum i huvudet.

Och så rätt som det är ser jag hur kvinnan vandrar in i köket tillsammans med Hedda. Då reser jag mig upp och följer efter. ”Ursäkta jag tror att min bebis är här”. Kocken jag möter skakar på huvudet och ropar med uppgiven röst. ”Mona, du kan inte ta gästernas barn”. Då kommer Mona fram från diskrummet. ”Men jag visade bara henne hur det går till i ett storkök. Hon tyckte det var jättespännande”.

Jag ber om att få tillbaka mitt barn och Mona försäkrar mig om att jag inte behöver vara orolig, hon är mormor och har bra hand med barn. Jag tror henne. Men jag tänker ändå att min ambition att vara en avslappnad, tillitsfull mamma precis gått till överdrift. En femmånaders bebis behöver inte lära sig hur det går till i ett storkök…

Motstånd

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag saknar tiden då jag blev ifrågasatt på grund av min tro, eftersom motstånd får tanken att klarna. Och voila! Önskningen har besannats. Men från oväntat håll.

Middagskonversation med min treåring.

”Mamma, varför finns Gud?”

Lite senare:

”Kommer Gud dö?”

Ännu lite senare:

”Jag vill inte bo i himlen. Varför måste man bo i himlen när man är död?”

Det finns en anledning att jag inte skriver ner mina svar här. De var inte så…eh..genomtänkta.

Intellektuell stimulans

En del föräldralediga jag möter tycker att hemmalivet med barn bjuder för lite intellektuell stimulans. Annat är det på jobbet, säger de längtansfullt. Men jag står frågande. Man kan ju läsa en bok? Lyssna på intressanta poddar? Träffa andra föräldrar och se till att inte bara prata om blöjor och bajs? Eller?

Läslusten

Bredvid mig på tåget sitter en mamma och hennes son. Vi kan kalla sonen Pontus. Båda två ägnar färden söderut med att stirra ner i varsin skärm. Men så rätt som det är säger mamman: Nä, nu Pontus måste du läsa. Pontus protesterar. Mamman: Jo, kom igen nu. Jag tar tid. 10 minuter från och med nu. Pontus protesterar igen. Mamman: Nä, nu är det inget snack, ta fram boken. Motvilligt plockar Pontus fram en bok ur väskan och börjar läsa utan minsta entusiasm. Mamman sitter bredvid och talar då och då om hur lång tid det är kvar. Så ringer alarmet till slut och Pontus får lägga ner boken och återgå till sin skärm.

Alla sätt är bra utom de dåliga brukar man säga. Men när det gäller att inspirera barn till läsning finns några enkla knep som funkar bättre än tvång:

  1. Läs själv. Genom att barn ser vuxna läsa blir läsning naturligt.
  2. Ha böcker framme hemma.
  3. Prata om det du läser.
  4. Tänk ut vilka böcker som skulle kunna passa just ditt barn. Ansträng dig lite, gå till bibblan, fråga om råd.
  5. Gör läsningen med barnen lustfylld genom att prata om vad som händer i boken. Ställ frågor. Intressera dig.

Hemmalivet

När vår bebis bara var några dagar gammal kom en vän från Singapore och hälsade på. Precis som så många andra icke-svenskar gör, häpnade han över vårt välfärdssystem. Hur är det möjligt att ni FÅR PENGAR för att vara hemma med era barn? I ett och ett halvt år!?

De senaste månaden har jag blivit allt mer tacksam över vår generösa föräldraförsäkring. Och tacksam över mina barn. Jag blir gråtmild när jag tänker på hur fantastiskt det är att de finns. Och att jag får vara deras mamma.

Plötsligt känns det alldeles för kort att vara hemma ett år som jag först planerat. Jobba kan jag ju ändå göra sen. Förhoppningsvis tills jag blir 65. Eller längre? Därför har jag bestämt mig för att dryga ut föräldraledigheten och vare hemma ytterligare sju månader innan min man är hemma ett år. Vi får mindre pengar men mer tid. Känns värt.

Moderskapet

Jag känner att jag vill skriva något om moderskapet, men det är så infekterat att jag inte vågar. I stället lånar jag ord från en favoritförfattare. I sin senaste bok skriver Karolina Ramqvist så här:

”Jag hade betraktat moderskapet som en kliché om kvinnlighet som jag ville avlägsna mig ifrån, men på samma gång var det en erfarenhet som inte liknade något annat. Det enda som kunde mäta sig med skrivandet.”

Rosa himmel

Jag åker buss hem från en middag med några vänner och utanför fönstret är himlen rosalila. Jag har hört någonstans att den blir så på grund av föroreningar. Är det sant? Hoppas inte. Ikväll lever jag hursomhelst i förnekelse för en stund och tänker bara på vilken skönhet himlen uppvisar.

Och så tänker jag (klyschvarning!) på att de bästa sakerna i livet är gratis. Leendet från en bebis, en treåring som blir stolt över att lära sig nya ord, träden på hösten, meningsfulla samtal, kvällens bönestund. Går och lägger mig i tacksamhet.

Bästa övertalningsknepet

Ibland när jag inte orkar bygga längre tågbana eller läsa fler böcker för min treåring ursäktar jag mig med att jag måste fixa något (fixa är en bra undanflykt för det kan betyda exakt vad som helst). Då tittar hon på mig och säger ”Men mamma, jag vill vara med dig. Jag älskar dig så mycket!”

Och då gååår det ju inte att säga nej. Jag smälter inför den bedårande varelsen framför mig. Och så leker vi lite till medan jag funderar på om hon är mästare på manipulation eller om hon med ett barns oförställdhet bara säger vad hon känner.

Jag hoppas på det sistnämnda.

En mamma som kan dansa

Jag startade en dansgrupp häromveckan. Det var inte planerat, men när jag råkade slänga ur mig idén framför en sjuåring och en tioåring som älskar dans fanns ingen återvändo. Kan vi börja nu??? Nästa fråga: Vilken låt ska vi dansa till??

Ja, vilken låt? Jag rotade i minnet och satte på ”Different now” med Out of Eden som jag dansade till som femtonåring. Och tänka sig, stegen satt! 17 år senare! Sjuåringen och tioåringen häpnade och utbrast ”Du är en mamma som kan dansa”.

Och då slog det mig: Just det! För de här tjejerna är jag främst en tvåbarnsmamma. De ser mig amma, dra barnvagn eller bygga klossar i kyrkans lekhörna. För dem är det konstigt att jag skulle kunna dansa.

Själv har jag fastnat i en mental ålder strax runt tjugo, men jag märker att jag måste revidera bilden av mig själv. Jag är ju faktiskt en trettioplus tvåbarnsmamma. Skönt att man ändå kan vara en mamma som dansar.

Två sätt att vara mammaledig

När jag var hemma med min förstfödda dotter hade jag höga ambitioner för min föräldraledighet. Jag ville plugga journalistik på distans, gå en helgkurs i opinionsbildning, läsa många böcker. Och just det – jag skulle ta hand om ett barn också.

Inför varje ny dag gjorde jag långa mentala listor på saker jag skulle hinna med. Och surprise – jag blev ofta besviken.

Nu är jag föräldraledig igen, dessutom med två barn. Men nu försöker jag ha ett annat mindset – ett bonus-mindset.

Varje dag utgår jag ifrån att jag inte kommer hinna någonting annat än att ta hand om mina två barn. Om jag ändå lyckas göra någonting annat är det ren bonus. Dricka en varm kopp kaffe – bonus. Läsa lite i en bok – bonus. Skriva ett blogginlägg – superbonus.

Det nya perspektivet har gjort besvikelserna färre och tacksamheten större. Prova du också!