Hemmalivet

När vår bebis bara var några dagar gammal kom en vän från Singapore och hälsade på. Precis som så många andra icke-svenskar gör, häpnade han över vårt välfärdssystem. Hur är det möjligt att ni FÅR PENGAR för att vara hemma med era barn? I ett och ett halvt år!?

De senaste månaden har jag blivit allt mer tacksam över vår generösa föräldraförsäkring. Och tacksam över mina barn. Jag blir gråtmild när jag tänker på hur fantastiskt det är att de finns. Och att jag får vara deras mamma.

Plötsligt känns det alldeles för kort att vara hemma ett år som jag först planerat. Jobba kan jag ju ändå göra sen. Förhoppningsvis tills jag blir 65. Eller längre? Därför har jag bestämt mig för att dryga ut föräldraledigheten och vare hemma ytterligare sju månader innan min man är hemma ett år. Vi får mindre pengar men mer tid. Känns värt.

Moderskapet

Jag känner att jag vill skriva något om moderskapet, men det är så infekterat att jag inte vågar. I stället lånar jag ord från en favoritförfattare. I sin senaste bok skriver Karolina Ramqvist så här:

”Jag hade betraktat moderskapet som en kliché om kvinnlighet som jag ville avlägsna mig ifrån, men på samma gång var det en erfarenhet som inte liknade något annat. Det enda som kunde mäta sig med skrivandet.”

Rosa himmel

Jag åker buss hem från en middag med några vänner och utanför fönstret är himlen rosalila. Jag har hört någonstans att den blir så på grund av föroreningar. Är det sant? Hoppas inte. Ikväll lever jag hursomhelst i förnekelse för en stund och tänker bara på vilken skönhet himlen uppvisar.

Och så tänker jag (klyschvarning!) på att de bästa sakerna i livet är gratis. Leendet från en bebis, en treåring som blir stolt över att lära sig nya ord, träden på hösten, meningsfulla samtal, kvällens bönestund. Går och lägger mig i tacksamhet.

Bästa övertalningsknepet

Ibland när jag inte orkar bygga längre tågbana eller läsa fler böcker för min treåring ursäktar jag mig med att jag måste fixa något (fixa är en bra undanflykt för det kan betyda exakt vad som helst). Då tittar hon på mig och säger ”Men mamma, jag vill vara med dig. Jag älskar dig så mycket!”

Och då gååår det ju inte att säga nej. Jag smälter inför den bedårande varelsen framför mig. Och så leker vi lite till medan jag funderar på om hon är mästare på manipulation eller om hon med ett barns oförställdhet bara säger vad hon känner.

Jag hoppas på det sistnämnda.

En mamma som kan dansa

Jag startade en dansgrupp häromveckan. Det var inte planerat, men när jag råkade slänga ur mig idén framför en sjuåring och en tioåring som älskar dans fanns ingen återvändo. Kan vi börja nu??? Nästa fråga: Vilken låt ska vi dansa till??

Ja, vilken låt? Jag rotade i minnet och satte på ”Different now” med Out of Eden som jag dansade till som femtonåring. Och tänka sig, stegen satt! 17 år senare! Sjuåringen och tioåringen häpnade och utbrast ”Du är en mamma som kan dansa”.

Och då slog det mig: Just det! För de här tjejerna är jag främst en tvåbarnsmamma. De ser mig amma, dra barnvagn eller bygga klossar i kyrkans lekhörna. För dem är det konstigt att jag skulle kunna dansa.

Själv har jag fastnat i en mental ålder strax runt tjugo, men jag märker att jag måste revidera bilden av mig själv. Jag är ju faktiskt en trettioplus tvåbarnsmamma. Skönt att man ändå kan vara en mamma som dansar.

Två sätt att vara mammaledig

När jag var hemma med min förstfödda dotter hade jag höga ambitioner för min föräldraledighet. Jag ville plugga journalistik på distans, gå en helgkurs i opinionsbildning, läsa många böcker. Och just det – jag skulle ta hand om ett barn också.

Inför varje ny dag gjorde jag långa mentala listor på saker jag skulle hinna med. Och surprise – jag blev ofta besviken.

Nu är jag föräldraledig igen, dessutom med två barn. Men nu försöker jag ha ett annat mindset – ett bonus-mindset.

Varje dag utgår jag ifrån att jag inte kommer hinna någonting annat än att ta hand om mina två barn. Om jag ändå lyckas göra någonting annat är det ren bonus. Dricka en varm kopp kaffe – bonus. Läsa lite i en bok – bonus. Skriva ett blogginlägg – superbonus.

Det nya perspektivet har gjort besvikelserna färre och tacksamheten större. Prova du också!

En studie i övermod

Häromdagen bakade jag bröd för första gången i mitt liv (scones undantaget) och oväntat nog gjorde mina solrosbullar succé. Fylld av självförtroende tänkte jag därför upprepa samma sak dagen därpå. Med bebisen i sele på magen och treåringen som ivrig hjälpreda satte jag en bröddeg på jäsning. ”Det här går ju jättebra” tänkte jag och föreslog genast att vi också skulle baka hallongrottor ”när vi ändå var igång”. Det utmärka resultatet går att beskåda på bilden ovan.

Varför?

Min treåring är i en varför-period. Varje påstående jag gör, allt jag säger kontrar hon med ”varför?”. Vi ska gå och handla – varför? Imorgon är det torsdag – varför? Jag älskar dig – varför?

Ibland är frågorna tålamodsprövande, i alla fall när de kommer tio ”varför” efter varandra, men ofta utmanar de mig på ett positivt sätt. De tvingar mig att tänka till, ifrågasätta och formulera mig kring saker jag tar för givet.

För som vuxen är det lätt att glömma varför-frågorna. Och då kan vår nyfikenhet och förundran gå förlorad. Vi kan också fastna i bekvämlighet och bara göra saker av ren slentrian. Och det är ju dumt. Då är det bättre att fråga ”varför” tio gånger om.