Författare: Malina Abrahamsson Sida 2 av 42

Ord för dagen

Tron är minnet av gryningen som får en människa att stiga upp medan det ännu är mörkt.
– Peter Halldorf

Söndagstrött

Vi hade tänkt ha en lugn dag hemma och Miriam var helt okej med att inte gå till söndagsskolan. Men så hörde hon kyrkklockorna och började storgråta: ”Jag har ångrat mig, jag VILL till söndagsskolan”. Vid den tidpunkten var jag forfarande klädd i morgonrock och mitt ansikte fortfarande mosigt av sömn. Skulle jag propsa på mitt eget behov av att skrota runt hemma eller gå mitt barn till mötes?

Miriam fick som hon ville. Det är ju ändå fint att hon gillar söndagsskolan så mycket att hon absolut inte vill missa en enda gång. Och jag kan behöva öva mig på att inte alltid låta lättjan vinna.

Men med den kraftansträngningen känner jag mig ännu tröttare nu. Resten av dagen ska jag bara dricka kaffe, lyssna på spellistan som elin skapat, läsa bloggar om Gift vid första-ögonkastet. Och kanske kanske plugga lite inför min tenta i judendom och islam. Om andan faller på.

Sånt jag aldrig lär mig

Jag ser mig själv som en medelsmart person men det finns några saker som ändå aldrig lär mig.

  1. Vad SGI är

När man tar ut föräldrapenning får man rådet att skydda sin SGI. Senast häromdagen fick jag ett samtal från Försäkringskassan som sa att det jag måste ta ut en föräldradag till för annars förlorar jag min SGI. Jag svarade ”Åh tack, vad bra” men tänkte: ”Vad är SGI nu igen???”

2. Att kolla väderprognosen innan jag går ut

Inför mitt och Christoffers bröllop kollade jag väderprognosen flera gånger per dag, eller ja, flera gånger i timmen. Men sedan dess har jag helt kommit av mig. Jag har en övertro på att jag bara genom att titta ut genom fönstret kan avgöra hur kallt/varmt det är (och att jag dessutom skulle kunna förutse kommande timmar). Det leder allt för ofta till att jag är för varm/för kall eller saknar regnkläder i spöregn.

3. Att kolla upp vägbeskrivningen om jag ska någonstans

Även här litar jag på min intuition (som är hopplös när det kommer till vägbeskrivningar eftersom jag inte har något lokalsinne). Detta var som värst när jag jobbade på Friends och tidigt om mornarna skulle ta mig till diverse avlägsna skolor för att föreläsa. Några gånger liftade jag för att komma i tid, andra gånger sprang jag och mötte åhörarna rödblossande och flåsig.

Kanske är detta året då jag lär mig SGI, installerar en väderapp och lär mig google maps???

Feminismen och jag

När jag var femton år ägnade jag all min vakna tid åt tre saker: skolan, kyrkan och elevrådet (ja, jag var/är en präktig person, var tom ”skolpolis”… don’t judge). I min roll som elevrådsordförande anordnade jag en demokrativecka på skolan och hade bland annat bjudit in en kvinna som skulle föreläsa om feminism. Men samma morgon som hon skulle komma till skolan ringde hon och sa att hon blivit magsjuk.

I det läget hade jag två val: ställa in eller hitta en ersättare. Eftersom jag precis hade läst boken Fittstim och kände mig ”upplyst” bestämde jag mig för att föreläsa själv. Jag befann mig i det nådefullt naiva tillståndet då jag ännu inte insett hur mycket jag inte kunde och gick därför in i mitt uppdrag både med självförtroende och stor entusiasm. Jag improviserade mest och minns att jag pratade mycket om att vi behandlar pojkar och flickor olika redan när de är spädbarn. Alla exempel jag drog var memorerade från boken jag nyss läst.

Det här var början på mitt feministiska uppvaknande. Jag var on fire! Men när jag tittar på mig själv idag kan jag konstatera att elden har falnat. Jag börjar fundera på om jag ens ska kalla mig feminist. Begreppet är så urvattnat, kan rymma vad som helst och används i vår del av världen allt för ofta som ett effektivt reklamknep för att kränga grejer till kvinnor.

Men så tänker jag om: tänker på hur priviligerad och tacksam jag är över att få leva i ett land där vi lever (relativt) jämställt. Det föder en lust att vilja kämpa för alla kvinnors rättigheter. Om jag sätter epitetet feminist på mig själv eller inte, känns mindre viktigt.

Häromveckan pratade jag med Dominikansystern Sofie och prästen Charlotte Frycklund om jämställdhet och feminism utifrån ett kristet perspektiv. En av dem kallar sig feminist, den andra gör det inte. Men de är överens om att kristendomen revolutionerade synen på kvinnan och om att Gud upprättar kvinnan totalt. Inför honom definieras vi inte utifrån vår karriär, eventuella barnafödande, utseende eller familj. Vi är värdefulla i egen rätt, skapade till Guds avbild och oändligt älskade. Det är det bästa feministiska budskap jag hört.

Att leka med barn

Miriam och Hedda är inte så mycket för att leka på egen hand utan vill gärna att jag och Christoffer ska vara med. Ett tag snöade Miriam in på katter och ville helst att jag skulle gå runt på alla fyra och jama. Under en annan period insisterade hon på att leka dagmamma om och om igen. Och hon märkte direkt om jag gjorde det halvhjärtat.

Jag tycker ofta att det är kul att leka, men långt ifrån alltid. Lösningen har därför blivit att försöka hitta lekar som både barnen och vi kan tycka är helt okej kul. Eller göra sånt man måste göra till en lek. Här kommer mina bästa tips:

  1. Lek med något man kan bygga med. Duplo och lego är ju bra, men något som är ännu roligare är magnetbrickor och plusplus. Jag hade till och med svårt att slita mig från magnetbrickorna en gång när Miriam ville byta lek.
  2. Rensa i lådor. Barn tycker ofta att det är roligt att riva ut saker ur lådor, så därför brukar jag kombinera lek och städ i ett. Våra lådor har aldrig haft bättre ordning än nu.
  3. I julklapp fick Hedda en plastdammsugare. Det är den BÄSTA leksak hon vet, vilket också gör att städningen går smidigt numera. Jag eller Christoffer tar stora dammsugaren och hon kör med den lilla.
  4. Dansa! Jag brukar låta Miriam vara med och göra koreografier till danser som jag sedan använder i dansgruppen som jag leder. Nytta och nöje i ett.
  5. Spel. Finns ändå många barnspel som är roliga även för vuxna, typ fyra i rad och yatzy.
  6. Kurragömma. Under tiden som barnen räknar och sedan letar efter en hinner man plocka ihop lite i lägenheten.

Fellow föräldrar, vad har ni för tips?

Osorterad glädje

Har så många utkast till blogginlägg, men lyckas inte skriva klart ett enda. Så här kommer bara några random grejer jag är glad för just nu:

  • Asfalt!
  • Louise Glück – Nobelpristagaren. Hon skriver otrolig poesi. Alltså otrolig!
  • En Löten-stammis som hänger i kyrkan där jag för tillfället har mitt kontor. Varje gång jag behöver ta en liten paus från skrivandet kan jag ta en kaffe på kyrktorget och lyssna till en (rövar)historia från honom.
  • Att mitt äldsta barn är så stort att hon vill spela Ticket to Ride med mig.
  • Markus Aujalays-recept på Youtube.

Vad är du glad över?

Glad fredag!

Ville bara säga det 🙂

Oväntad stolthet

Det finns milstolpar i ett barns liv som är extra häftiga att få vara med om som förälder: det allra första mötet, första leendet, första ’mamma’, första stegen, första gången barnet cyklar. Men det finns en grej som jag inte var beredd på att den skulle kännas så stor: första gången hos tandläkaren.

Jag var där med Miriam i går och när hon halvlåg på den höj-och sänkbara stolen och gapade allt hon kunde medan en lampa lyste in i munnen och tandläkaren rörde runt med sina verktyg drabbades jag av en oväntad ömhet. Mitt lilla barn, så duktig!!

På vägen hem strålade Miriam av stolthet över leksaken hon fått av tandläkaren – en liten (och ganska ful) platsgrej med oklart användningsområde. Och jag blev gråtmild. Och kände mig så stolt. Över henne <3

Att inte bli bitter

Någon har sagt att skillnaden mellan att vara ledsen och att vara bitter är att den som är ledsen vill ha tröst medan den som är bitter inte vill det.

Magnus Malm skriver så här i sin bok Samtidigt: ”Sorgen söker och kan ta emot tröst. Självömkan vill inte ha någon tröst för då mister den sin näring: att få tycka synd om sig själv. Sorgen öppnar upp för nåden, självömkan för bitterhet.”

Det här slår mig ofta när jag intervjuar människor som har varit med om groteskt svåra saker. Som Kim Phuc – hon som fick brännande napalm över hela kroppen som nioåring, fångades på bild och blev symbolen för Vietnamkriget. Eller Asia Bibi – pakistanskan som dömdes till döden på grund av ett påstått hädelsebrott och fick uthärda nio år i fängelse.

Både Kim Phuc och Asia Bibi har skäl att vara bittra. Livet har varit obarmhärtigt och blev inte alls vad de hade hoppats på. Men de har valt förlåtelsens väg. När jag häromveckan intervjuade Asia Bibi slogs jag av hennes förmåga att mitt i alla svårigheter förtrösta på Gud och se det sköna i tillvaron.

Kanske är just förtröstan ett motgift mot bitterhet?

Här finns mitt reportage om Asia Bibi.

Träningsverk och Virginia Woolf

I somras sprang jag på småländska grusvägar och det var oväntat roligt. Men sedan dess har jag tränat exakt 0 gånger. Tills igår, då hände det. Christoffer hittade en app med övningar där man inte behöver några redskap utan bara använder kroppen, så jag gav det en chans. Miriam hejade på medan jag flåsade som aldrig förr. Och idag: träningsverk som gör att jag stapplar fram och samtidigt känner mig nöjd med mig själv. Jag gav inte upp, vilket jag brukar.

Däremot gav jag upp läsningen, vilket jag inte brukar. Bokklubben läste Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, men jag kom inte ens igenom halva boken. Woolfs stream of consciousness-sätt att skriva gjorde att läsningen gick sååå långsamt. Jag var tvungen att läsa varenda ord, som dessutom var på engelska och insåg då hur snabbt jag läser annars. Hur van jag är att kunna skumma och ändå få med mig det viktigaste. Nu kände jag ett sådant motstånd mot att behöva sakta in, vilket säger något om att det kanske är just det jag behöver göra.

Sida 2 av 42

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén