Bästa grannen

Min granne ringde mig igår: Hej, jag har tagit med blommor hem från kolonilotten, vill du ha?

Såklart jag ville! Och när jag kom dit räckte han också över en påse med hembakade bullar och biscotti.

Det här är alltså en 70+ granne som bor ensam och som jag rimligen borde uppmuntra i dessa tider. I stället är det han som uppmuntrar mig.

Och titta vad fint blommorna matchar med de två böckerna jag läser för tillfället:

Matintresset

Top 3 tråkigaste saker jag vet: Laga mat.

Eller ska jag säga visste?

Det har hänt att jag koketterat med hur dålig jag är på att laga mat. Jag har berättat att jag knappt kan koka pasta, pratat om hur tomt mitt kylskåp var när jag bodde själv, sagt att filmjölk visst är en fullvärdig måltid.

Men detta mina vänner var innan jag började följa Elsa Billgren och Sofia Wood på Instagram. Numera tittar jag på deras tutorals när de ugnsbakar vitlök, vecklar ut kronärtskockor och strör parmesan över tomatmarinad och känner mig inspirerad att ställa mig i köket och experimentera, lägga upp fint, bjuda kompisar på mat. Det här är på riktigt en helt ny och främmande känsla för mig. Men härlig!

Så härmed förklarar jag mitt nya liv som matlagerska invigt. Får se hur länge det håller i sig 🙂

Att vara förälder

Nu när barnen är små och mycket i livet handlar om att tillgodose behov av mat, sömn och lek, är de svårt att förställa sig att de en dag inte kommer behöva min omsorg i samma utsträckning. Men så kommer det ju bli. Lika bra att vänja sig vid tanken.

Just som jag gick och funderade på det här, läste jag en spot-on sak av Henri Nouwen. I boken ”Att söka en helhet” skriver han om att inte försöka äga sina barn utan att se dem som gäster:

”Föräldraskapets svåra uppgift är att hjälpa barnen växa in i den frihet som tillåter dem att stå på egna ben fysiskt, psykiskt och andligt och som tillåter dem att så småningom gå sin egen väg. Frestelsen är och förblir att vilja klänga sig fast vid barnen, att vilja använda dem för egna ouppfyllda behov och inte släppa taget om det och att med direktiv och indirekta antydandes säga att där skyldiga oss detta. 

Visst är det svårt att se barnen lämna hemmet efter många års kärleksfull strävan för att få dem fram till en mogen ålder, men om vi påminner oss om att de endast är gäster som har sitt eget öde, som vi inte känner eller kan diktera, kan vi kanske låta dem gå i frid och få vår välsignelse. En god värd tar inte endast emot sina gäster på ett värdigt sätt och visar dem den nödvändiga omsorgers under vistelsen, han låter dem också gå – när tiden är inne!”

Hedda 1 år

BB-matsalen för ett år sedan <3 Minns just den stunden som en av mitt livs lyckligaste. Förlossningen var över, allt hade gått bra. Och där låg hon, vår dotter – en helt ny människa att lära känna och älska. Till och med det torra sjukhusbrödet smakade gott.

Till utseendet är Hedda så lik sin storasyster att det många gånger känts som att det är Miriam som har fötts på nytt. Men till personligheten är hon en egen, såklart. Lugn och fridfull, liksom mild. Trivs i vagnen, sover bra, möter världen med betraktande blick och en sorts lågmäld, men intensiv, närvaro.

Heddas första år har varit ett omställningens år. Ny stad, nytt jobb, nytt sammanhang och nya vänner. Och så en pandemi. Men det vet inte hon någonting om. Hon lever, som alla spädbarn, i absolut beroende av att vi tar hand om henne, och i total förundran inför livet självt.

Jag tackar Gud för att jag får vara hennes mamma.

Om läsande

Innan jag kunde läsa, lärde jag mig böcker utantill för att låtsas som att jag kunde läsa. Sedan har det fortsatt. Min första stora läsupplevelse var Annika Thors böcker om österrikiska Steffi och Nellie som flydde andra världskriget och kom till Sverige. Grät så mycket när jag läste. Sedan tipsade min mellanstadieklasskompis om Maria Gripes Skuggan-serie och jag älskade det mystiska och magiska i den. Och så läste jag Tvillingarna på Sweet Valley High, önskade mig en ny varje födelsedag och jul.

Under många år var jag med i Akademibokhandelns bokklubb för barn där man fick läsa massor av böcker och sedan behålla den sista när året var slut. Och sedan dess har jag startat åtskilliga, mer eller mindre varaktiga, bokklubbar. Nu är jag med i en med några andra sk. bookstagrammers. Vi känner egentligen inte varandra, men delar intresset för läsning. Första gången visste jag inte ens deras riktiga namn, ”Hej, är det du som är denharboken? och du är littratur utan e?”

Sedan jag startade mitt bokkonto på Instagram har jag fått så mycket pepp och inspiration. Läsandet blir ännu roligare när man får dela det med andra, utbyta tankar och reflektioner, upptäcka ny litteratur. Jag läser mest svenskt och samtida, alltid fysisk bok. Kan inte koncentrera mig på ljudbok och gillar inte att läsa på skärm. Finns få saker som är lika avkopplande som att leva sig in i en bok. Om det är en riktigt bra bok tänker jag inte ens på att jag läser, jag bara befinner sig i världen som boken utgör. Det är underbart!

Värt att fira

Vi åt sushi igår och Miriam lärde sig plocka upp bitarna med pinnar. Hennes spontana reaktion:

– När ska vi fira att jag lärt mig äta med pinnar?

Hon är duktig på att påminna om att fira små segrar (eller så är hon smart och vet att firande innebär sötsaker).

När Hedda fick ytterligare en tand, sa Miriam:

– När ska vi fira Heddas tand?

I en tid då bröllop, dop, födelsedagsfester och semestrar ställs in, kanske vi behöver hitta andra saker att fira. Så ja, varför inte en nykläckt tand?

Att gå varsamt fram

På ett praktiskt plan påverkas jag lindrigt av den pågående pandemin; mitt vardagliga liv är ändå inte helt olikt mitt liv för två månader sedan. Men den stora skillnaden är att jag känner mig så skör, att jag pendlar i humöret på ett sätt jag inte brukar.

Jag och en vän pratade om det här under en promenad och vi konstaterade att sådant är läget nu. Ovisshet och osäkerhet som ett slags bottenackord i tillvaron gör att saker känns jobbigare än de annars gör. Därför gäller det att vara snäll – mot sig själv och mot andra. Nu är inte tid att starta onödiga konflikter, gå i clinch, eller ta upp allt man stör sig på hos en vän. Nu är inte en tid för stora meningsskiljaktigheter eller bråk.

Nu är en tid att gå varsamt fram.

Ytligheten

Lite bakgrundsinfo: Som tonåring/ungdom hade jag nästan fobi för shopping. Jag skojar inte. Mina föräldrar propsade på att jag skulle köpa nya kläder eftersom jag aldrig gjorde det, men jag var ovillig. Kläderna jag bar var nästan uteslutande arvegods från min två år yngre syster.

Samma sak när det gäller inredning. Har aldrig haft öga för det. I mitt första studentrum hade jag enbart de möbler som studenthemmet ställt dit – en säng i svart metall, ett rangligt nattduksbord och ett skrivbord i ek-imitation. Det enda jag minns att jag köpte själv för att ”piffa” var ceriserosa (!) gardiner, de billigaste som fanns på IKEA.

Mot bakgrund av det här är det närmast en chock för mig själv att jag igår:

1. fick ett enormt sug efter att känna mig snygg och därför började scanna nätet efter passande kläder. 2. lyssnade på en inredningspodd och därefter klickade hem en ljusmanschett från Svensk tenn OCH började flytta runt möbler i lägenheten på jakt efter ”rumslig harmoni”.

Vadan detta?

Häromdagen skrev Matilda Voss Gustavsson i DN att hon förstår människor som plastikopererar sig under krisen. Hon avslutade: ”jag saknar ytligheten på djupet”.

Kanske är det samma för mig. Fast jag inte vetat om det. Vi behöver ytlighet, likväl som vi behöver djupet. Och nej, jag kommer inte plastikoperera mig. Men kanske klicka hem en ny tröja?

När det här är över …

Foto: Hanna Abrahamsson

… ska jag ta nattåget till Elin, hälsa på Hanna och Astor i Stockholm och fika på Konditorn & Bagarn i Hökis. Boka om resan till L’Abri och kanske åka till Gotland?

… fira mässa i en fullsatt kyrka igen …

…. gå på bio, teater, konsert …

… sluta vara misstänksam om någon hostar…

…. komma ihåg att vi är ett.

Vad ska ni göra?

Sinnesro

Jag sitter i min soffa och dricker uppvärmt kaffe. Min fjärde kopp. Försöker bota tröttheten men den försvinner inte. Hedda sover i rummet bredvid. Miriam och Christoffer lägger alfabetspusslet på hennes rum. Vår planerade semester har blivit hemester. Ikväll ska jag ha en konfalektion om psykisk hälsa. Tänkte utgå från sinnesrobönen. Finns så många nycklar till välmående i den. Kanske särskilt nu, mitt i krisen.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
– och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – på samma sätt som Du –
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
​i det tillkommande.”