Flyktbeteendet

Lördagsmorgon och jag läser DN. På framsidan står det om Coronaviruset. Nu har en kvinna i Jönköping insjuknat efter att ha varit i Wuhan-regionen. Hon vårdas i ett isoleringsrum på Ryhov. Medicinreportern siar om att detta kan vara starten på en världsomfattande epidemi.

Lägger ner den delen. Plockar upp kulturdelen i stället. Mello ikväll! Få se vad Kajsa Haidl tycker om årets bidrag. Malou Prytz uppträder, jaså. Och The Mamas, gospellåt. Kul! Robin Bengtsson är med i igen, och Felix Sandman. Sonja Aldén gör comback, med ballad, ja det var ju tippat. Och så en hiphopgrupp som tydligen är dömda för narkotikabrott, ojdå.

Corona? Det är väl en ölsort?

Som zombies

Är det tröttsamt att klaga på det myckna telefonanvändandet bland nutidens folk? Kanske. Men jag kan inte låta bli.

Satt på café. Vid bordet bredvid sitter fyra personer som har gått dit för att fika tillsammans. Men ingen pratar, INGEN. Alla stirrar ner i varsin skärm.

Greta Thurfjell i DN:

”Jag har alltid försvarat internet mot reaktionära verklighetsivrare, framhävt chattens storhet som umgängesform, men till och med jag tvivlar på att en människa av kött och blod kan uppnå verklig lycka i sin telefon”

Trist

Läser om utbrända författare i senaste Vi Läser. Ester Roxberg säger så här: ”Man ska alltid vara intressant, alltid leverera ett innehåll. Det tar över allt, hela ens liv”.

Så berättar hon att hon inte ens kunde slappna av när hon gick till psykolog. Även inför terapeuten ville hon verka intressant, säga genomtänkta saker, vara trevlig, ja, framför allt inte va tråkig.

Jag har nog själv en släng av det där. Och OBS jag tycker inte att jag är världens mest spännande person, men jag vill ogärna framstå som trist. Mycket annat går bra, men tråkig, nä.

I boken ”Tag och skriv!” berättar Klas Östergren att hans grundhållning är att inga människor förtjänar att kallas tråkiga. Om han träffar en människa som skulle kunna klassas som genuint tråkig, brukar han i stället försöka tänka på henne som oskildrad – att hon måste skildras för att framstå i sin fulla blom, eller åtminstone befinna sig i ett sammanhang för att komma till sin rätt.

Det är en sympatisk tanke, som implicerar att det är omöjligt att vara intressant eller intresserad hela tiden. Ibland är man inte i rätt sammanhang, ibland är man surmulen och trött. Och det är helt okej.

Varannan dag

Du verkar så stark Malina, är du det?

Frågan kom från en ny bekantskap som enbart ser mig i kyrkan. Där har jag ofta fullt upp. När Christoffer leder gudstjänsterna och predikar har jag Hedda i sele, Miriam i hasorna och är på väg att leda söndagsskola, öva med dansgruppen eller stämma av inför kommande event. Jag trivs så bra att jag förmodligen ser glad ut också.

Men människan är ju inte bara en sak. Jag är ambitiös och lat på samma gång. I dag sov jag till halv elva och kommer förmodligen tillbringa hela dagen i morgonrock.

Om jag är stark?

Ibland.

Självmedvetenhet

Jag var på en dejt en gång där jag var så nervös och ängslig för hur jag skulle framstå att jag blev stel som en pinne. Och självmedveten. Kunde knappt ta en tugga av maten utan att tänka på exakt hur det såg ut när jag förde maten till munnen eller hur det lät när jag tuggade. Det säger kanske sig själv att det inte blev någon kärlekshistoria av det där.

Självmedvetenheten är en obehaglig följeslagare. Utifrånblicken på en själv gör att hela tillvaron blir ansträngd. Jag övar mig ständig på motsatsen: självförglömmelsen. För visst måste det vara den bästa känslan, det bästa tillståndet? När man bara är, njuter av nuet, har flow, inte funderar på om kläderna sitter rätt.

I tisdags kväll upplevde jag en sån känsla. Vi ordnade barnkalas för en nioåring, åt tacos och tårta och lekte dansstopp. Och jag tänkte inte på mig själv en enda gång. Bara på barnens iver och glädje. Och på Samirs och Viktors ”Shuffla shuffla”.

Guldbaggen gånger två

De två senaste åren har jag varit på Guldbaggegalan i jobbet och intervjuat skådespelare och filmskapare på röda mattan. Gjorde en och annan nybörjartabbe (jublade högt i pressrummet när min favoritskådespelare vann, åt alldeles för mycket gratismat och överöste med beröm så fort jag såg någon kändis jag gillade) men på det stora hela skötte jag mig ändå okej. Kände totalt noll personer, men på förra årets gala hade lite sällskap, då låg Hedda i magen. I år är jag hemma med barnen, men nästa år hoppas jag var där igen.

Begränsningen

En av livets nödvändiga insikter: Jag kan bara leva ett liv. Ett val utesluter ett annat.

Det tänker jag på när jag sitter vid köksbordet och läser en artikel om språk. När ska jag ha tid att lära mig franska? funderar jag. Eller när ska jag resa till Sydamerika? När ska jag läsa Dostojevskij, Simone Weil och Thomas Merton? Bo utomlands? Plugga litteraturvetenskap? Läsa en master?

Svaret: Kanske aldrig.

Sånt jag pratar om

Min favoritprogramledare Jessica Gedin har ett roligt nyårslöfte. Hon har bestämt sig för att skriva ner konversationer hon har; vad hon pratar om och med vem, som ett sätt att komma ihåg livet. För det vi pratar om säger ju både något om oss själva och om tiden vi lever i.

Jag funderar på att göra samma sak, så vi provar! Här kommer min samtalsvecka:

Pratade med Christoffer om moderskap och faderskap, om hur stor del av identiteten det utgör.

Pratade med en åttaåring i min dansgrupp om förälskelse. Hon berättade att hon var kär i en kille i sin klass och sa fnittrande att han är kär i henne också.

Pratade med en familj som måste flytta om två veckor utan att veta var. Det kommer Migrationsverket bestämma. Vi pratade om oro och om att det är svårast för barnen.

Pratade med min nystartade bokklubb om boken ”Klubben”, framför allt om hur den nyanserar offerrollen och ger insikt i att oviljan att vara ett offer gör att man själv skriver om historien så att den blir mer hanterbar att leva med.

Pratade med min BVC-sköterska om det obehagliga i att det är så här varmt i januari, att körsbärsblommorna redan slår ut i Kungsträdgården. ”Ur led är tiden” sa hon. ”Ja” sa jag. ”Känns hopplöst” sa hon. ”Man måste försöka hålla hoppet vid liv” sa jag.

Med min dotters dagmamma pratade jag om samma sak.