Varför?

Min treåring är i en varför-period. Varje påstående jag gör, allt jag säger kontrar hon med ”varför?”. Vi ska gå och handla – varför? Imorgon är det torsdag – varför? Jag älskar dig – varför?

Ibland är frågorna tålamodsprövande, i alla fall när de kommer tio ”varför” efter varandra, men ofta utmanar de mig på ett positivt sätt. De tvingar mig att tänka till, ifrågasätta och formulera mig kring saker jag tar för givet.

För som vuxen är det lätt att glömma varför-frågorna. Och då kan vår nyfikenhet och förundran gå förlorad. Vi kan också fastna i bekvämlighet och bara göra saker av ren slentrian. Och det är ju dumt. Då är det bättre att fråga ”varför” tio gånger om.


Sommartider

Regnet öser ner – och jag älskar det. Inser mer och mer att jag inte är en sommarmänniska. Gillar inte att bada (blir tafatt i vattnet och vet inte hur jag ska bete mig – simma? ligga på rygg och flyta? plaska?). Tycker inte heller om att gå i tunna sommarkläder eftersom jag hela tiden påminns om mina håriga ben som jag aldrig orkar raka. Och sedan gillar jag inte värme så värst mycket och inte mygg. Och egentligen tycker jag inte att jordgubbar är så där jättegott.

Ja, ni hör ju.

Men det jag har allra svårast för på sommaren är förväntningarna. Ingen annan årstid gör det så lätt att måla upp drömscenarion om hur roligt och mysigt man ska ha det. Hur många vackra platser man ska besöka, hur många vänner man ska ha härliga grillkvällar med och hur många böcker man ska läsa i hängmattan (Har folk ens hängmatta?)

Jag har väldigt lätt för att skapa inre bilder för hur saker ska bli och har därmed också nära till besvikelse när bilden inte överensstämmer med verkligheten. Sommaren är därmed som upplagd för nederlag.

Så tacka vet jag hösten. Den bästa av årstider. Man behöver inte vara lättklädd och det finns inga krav på att vara utomhus. Och samtidigt som hösten kännetecknas av nystart och driv finns en vila i kylan och långsamheten. Passar mig perfekt.

Bara två månader kvar till september.

Vad som triggar min avundsjuka

Ett tag gick jag ofta in på Instagram. Ibland blev jag glad av någon fin bild, ibland kände jag mig inspirerad av en annan människas liv. Men ofta dröjde sig en annan känsla kvar; avundsjukan. Oförmågan att kunna glädja sig över andras framgång för att den egna girigheten tog över. Jag skämdes över att vara så primitiv.

I efterhand har jag analyserat vad som triggade känslan. Och det var inte bilder på:

  • Ett lyckligt kärlekspar
  • Ett snyggt inrett hem
  • Någon som avancerat på jobbet
  • Någon som sprungit ett maraton
  • En trendig dagens outfit
  • Ett glatt gäng på fest
  • Söta barn med designkläder

Det som gjorde mig avundsjuk var däremot:

  1. Människor som bor utomlands och träffar spännande människor.
  2. Människor som flyger och far över jordklotet utan att känna minsta flygskam

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den analysen. Övertyga min man om att flytta utomlands? Ignorera klimathotet och boka en flygbiljett till en exotisk plats? Eller öva på min karaktär och se allt som jag har att vara tacksam för i stället för att tråna efter något annat?

En hyllning till Heidenstam

Min granne hejdar mig i trapphuset. När ska du komma och dricka kaffe? Kan du torsdag? Nej tyvärr, jag ska till en annan granne då. Fredag då? Nej, då ska jag hem till Alice som bor mitt emot och låna hennes symaskin.

Det är bråda dagar i det sociala grannskapet, i området där alla hälsar på alla och lägger upp fina bilder i vår gemensamma fb-grupp.

Inte visste jag att jag skulle trivas så här bra i mitt nya område. Ni som läst den här bloggen kommer kanske ihåg att jag hade mina tvivel innan jag flyttade hit. Mest eftersom andra varnade mig och sa att Heidenstam ju har ett ”visst” rykte. De frågade om det var klokt att låta sina barn växa upp här. Påpekade att området låg en bit från stan (6 minuter med buss). Frågade om vi inte borde köpa hus i stället.

Och jag funderade. Konstaterade att en lägenhet i ett 70-tals område inte är ett klassiskt drömboende. Men så tänkte jag igenom mina värderingar, påminde om att jag vill leva enkelt, gärna nära människor som inte har samma bakgrund som jag själv, nära kyrkan, och i ett hem jag själv inte behöver underhålla eftersom jag varken har förmågan, tiden eller viljan till praktiskt arbete.

Så då flyttade vi hit. Än så länge känns det som ett toppenbeslut. Det finns en community och en anda som jag gillar. Allt ligger nära. På torget finns billig frukt och god baklava och i trapphuset grannar som gärna bjuder på kaffe. Vad mer kan man begära?

Här står jag och är patetisk, eller?

Jag läser om hur Trump inlett en offensiv mot klimatforskningen och hur Bolsonaro skövlar skog i Brasilien. På hemmaplan kan Preem få klartecken för att fördubbla sina utsläpp vid oljeraffinaderiet utanför Lysekil.

Samtidigt står jag hemma i mitt badrum och sköljer av gult bebisbajs från en tygblöja. Inte för att jag tycker att det är så himla roligt, men för att jag tänker att jag kan offra lite bekvämlighet för klimatets skull och därför inte bidra till blöjberg i soptunnan.

Men, what difference does it make? (som popbandet the Poets sjöng – ni vet det som Jimmy Jansson var med i innan han gjorde solosatsning, innan han blev ihop med Sandra från Postkodlotteriet och innan han började skriva 70 procent av alla bidrag i Melodifestivalen).

I jämförelse med vad som händer på ett globalt plan framstår mina futtiga försök att leva miljövänligt närmast patetiska. Egentligen skulle jag kunna bli hedonist och leva på hela mitt liv som om det inte fanns någon morgondag (och det kanske det faktiskt inte gör om temperaturen fortsätter att stiga) utan att det skulle påverka klimatet nämnvärt. Den individuella ansträngningen är försvinnande liten i det stora hela.

Men det gäller att verka på flera nivåer.

I boken ”Sent på jorden” beskriver Björn Wiman spänningen mellan individ och kollektiv i klimatkatastrofens tidevarv. Han tar exemplet med sopsortering av äggskal och skriver att man kan känna sig rätt obetydlig där man står och noggrant sorterar sina äggskal, men om man tänker att några miljoner kineser gör exakt samma sak får man ändå en känsla för att den egna handlingen inte görs i onödan trots allt.

Och se bara på Greta Thunberg. Det var nog många som tyckte att hennes ensamma klimatstrejk utanför riksdagen framstod som rätt patetiskt. Skulle politikerna lyssna på en 16-åring? Men look at her now! Och titta på den rörelse hon har skapat.

Jag forsätter att skölja mina tygblöjor.

Nojig mamma

Några dagar efter att min dotter föddes blev hon gul i hyn. Det är vanligt hos nyfödda och inget farligt. Om bilirubinvärdena inte överstiger en viss nivå gör man ingenting åt det. Min dotters värden var bra, men det gula försvann inte. Och varje gång någon kompis träffar henne får jag samma kommentar: ”Vad gul hon är i hyn. Det ser ut som hon är solbränd. Ska bebisar se ut så?”

Efter det utspelar sig följande:

Jag springer till BVC och vill ha en extrakontroll. De lugnar och säger att allt är normalt. De har sett mycket värre. Om bebisen är pigg och äter bra och bajsar så är det inga problem. Gulheten försvinner så småningom. Jag går därifrån, lugn.

Sedan träffar jag nästa kompis som säger ”oj är hon inte väldigt gul i hyn?”. Jag springer till BVC igen. Ursäktar mig för att jag stör men vill bara ha en extrakontroll, för säkerhets skull. De säger samma sak. Inget att vara orolig för. Vill du att en läkare kollar? Ja tack. Läkaren säger samma sak. Och jag lugnar mig.

Så här har det sett ut den senaste månaden. Jag har blivit stammis på BVC och varje gång ger sköterskorna samma svar. Varje gång ler de också milt och visar förståelse för min oro, men bakom leendena kan jag se hur de tänker: ”men herreguuud vilken nojig mamma”.

Idag, efter ytterligare en kompiskommentar, blev jag orolig igen. Den här gången skickade jag dit Christoffer eftersom jag ändå har något slags stolthet och inte vill bli stämplad som hysterisk.

Christoffer fick samma svar angående gulheten. Och så en fråga: Men var inte din fru här för bara några dagar sedan?

Jo, det var hon…

Livsbejakande

Ett av mina favoritord är livsbejakande. Jag beundrar människor som är så. Som ser det goda i tillvaron och förhöjer det genom sin genuina uppskattning. Men det handlar inte om att de hänsynslöst tar för sig av livet, åker jorden runt eller konsumera massor. Snarare handlar det om att de lyckas se på det lilla med förundran.

Jag har själv aldrig känt mig så livsbejakande som när jag var på L’Abri. Jag vet att jag jämt tjatar om det där stället, men jag kan inte låta bli. Schweiziska alperna, människor från hela världen, goda samtal. Mmm!!

Livet på L’Abri var enkelt i dubbel bemärkelse. Enkla rum, enkel mat. Och så fick man bara duscha en gång i veckan.

Men vissa dagar var extra festliga. En kväll när vi såg på film fick vi popcorn. Alla jublade. En annan dag grillade vi marshmallows. Ännu mer jubel. Och när en av volontärerna bjöd på hemmagjord choklad visste jublet inga gränser. Oj vad vi njöt! Saker som hemma skulle varit vardag blev till fest. Och vi uppskattade det desto mer.

Ni anar var jag vill komma. Kanske är överflödet som många av oss lever i förödande för att på riktigt kunna bejaka det goda i livet. När festliga inslag blir slentrian och vi har möjlighet att omedelbart stilla våra önskningar är det svårare att se skönheten i det lilla. Som i en skål popcorn, grillad marshmallow eller en kopp varm choklad.

Tvåbarnslivet

Vår dotter är här och det är underbart. Ännu mer underbart hade det varit om jag varit lite mer praktiskt lagd.

I dag var min mans första jobbdag efter de tio pappadagarna, så nu är prövningens tid för en oerfaren tvåbarnsmamma kommen. I dag skulle jag försöka med, den i teorin enkla, uppgiften att ta med bebisen för att hämta min treåring hos dagmamman och sedan gå till BVC.

Men vad händer? Jag tillbringar hela förmiddagen med att amma och samtidigt läsa bok. Kommer på för sent att jag borde äta. Kastar i mig makaroner och kör sedan i väg med bebisen i vagnen mot treåringens dagmamma. Min man har varnat om att det ska regna, men jag tänker varken på att ta med regnkläder eller regnskydd till vagnen. På väg till dagmamman öppnar himlen sig och det finns ingenstans jag kan skydda mig. Hänger en filt för vagnen som snabbt blir genomvåt. Blir orolig för att bebisen blir kall. Glömmer bort vilket nummer dagmamman bor på. Tiden till BVC-besöket bara krymper. Ringer min man men får inget svar. Skickar sms med texten ”hjälp” följt av ”svara!!!!!”. Irrar runt i regnet och blir mer och mer blöt. Hittar till slut fram till dagmamman och gömmer mig i ett skjul på gården för att vänta ut regnet. Ringer samtidigt min mans kollega för att få tag på min man så att han kan cykla dit och ta med treåringen så att hon hinner till BVC, men hör ingenting för att regnet faller så hårt mot taket. Då kommer dagmamman ut ”Men kära du, varför står du här? Varför kommer du inte in?” Ja, varför gjorde jag inte det?

Så lättar regnet till sist. Vi kan gå (springa) hem. Då börjar bebisen skrika. Treåringen vägrar stå på vagnens ståbräda. Hon vill plocka blommor. Fem minuter kvar till BVC. Jag får ordning på båda barnen och springer med vagnen (aj min förlossningsömma kropp). Kommer fram till BVC genomblöt av regn och svett.

Treårskontrollen går bra. Innan vi går ut från sköterskans rum ammar jag bebisen. Säger tack och hej och går ut i väntrummet. Där sitter ett gäng föräldrar. Inte förrän någon minut senare upptäcker jag att jag har glömt knäppa min skjorta. Jag har just flashat halva brösten.

Tack för mig

mother of the year


Vecka 15 – geniförfattare och filmfestival

I veckan blev jag inbjuden att bevaka ”Swedish Beauty Awards”. Känns som ett skämt. Jag äger knappt en mascara. Och har absolut ingen aftonklänning att ha på mig. 

Desto mer passande kändes det att få bevaka Existentiell filmfestival i Falun. Jag var där förra året och ville inte missa årets upplaga. Det är ett väldigt fint arrangemang som blandar högkvalitativ film med intressanta samtal om existentiella frågor. Längre ner skriver jag om en av filmerna som jag såg. 

Läst: ”Ett system så magnifikt att det bländar” av Amanda Svensson

Jag har bara hört om Amanda Svensson innan, men aldrig läst henne. Och oj, vad jag har missat. För jag älskar hennes språk, skrattar åt hennes humor och fascineras av hennes hjärna. 

Den här boken består av tre parallella, egentligen ganska invecklade berättelser om trillingarna Sebastian, Matilda och Clara. Dessutom tillåter sig Amanda Svensson sig att blanda olika skrivstilar. Ändå blir det aldrig rörigt utan bara dynamiskt. Geni-författare tycker jag. 

Sett: ”First reformed”

En av filmerna jag såg på Existentiell filmfestival i Falun. Om den krisande prästen Ernst Toller som arbetar i en tynande församling i Upper State New York. I ett själavårdssamtal möter han den missmodiga miljöaktivisten Michael Mensana, vilket öppnar prästen ögon för klimathotet och får honom att agera på minst sagt okonventionella sätt.

Filmen är återhållet och långsamt berättad och saknar nästan helt filmmusik. Ändå dras jag med. Både av huvudrollsinnehavaren Ethan Hawkes fantastiska skådespeleri och av berättelsen som rymmer så många lager. Referenserna till kristen tro är av naturliga skäl många och filmen tar upp stora teman som ansvar och skuld utan att ge några färdiga svar. Rekommenderar!

Sett: ”Vad ska folk säga”

Om den norsk-pakistanska 16-åringen Nischa som dras mellan viljan att leva norskt tonårsliv och de starka förväntningarna i sin pakistanska familj. En stark, välspelad och berörande film om hedersförtryck och vad det kan få för konsekvenser. Fick mig både att gråta och tänka till.