Författare: Malina Abrahamsson Sida 2 av 38

Julkänslan

Det är svårt att frammana något slags julkänsla ett år som detta. Plusgrader, ingen snö, planer som kastas om, social distans. Världens lidande blir uppenbart och även om vi kanske just därför skulle behöva fira Ljuset, Hoppet och Kärleken extra mycket, känns det konstigt.

I dag har vi försökt oss på diverse juliga saker här hemma. Vi kokade kola (som vi fick slänga) och hade ambitionen att baka bröd. När vi städade sa vi att vi julstädade och när jag gick för att ta en dusch ropade jag: ”Jag tar mitt julbad nu”. Till middag beställde vi (jul)pizza.

Sedan, när barnen lagt sig, tittade vi på ”Late Night Concert” med Carola. Ingen kan sjunga julsånger som hon! Och när jag fick höra ”En stjärna lyser så klar” var det som att julens budskap äntligen landade i mig. Det blir jul, trots allt.

Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som Gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar

Nunnorna och jag

När jag växte upp hade jag ingen uppfattning om katolska kyrkan. Jag visste att det fanns nunnor – en klasskompis hade gått på dagis hos nunnorna i stan – men jag ägnade nog aldrig en tanke åt vilken typ av kyrka de tillhörde eller vad de trodde på. Däremot tyckte jag att de hade något tilldragande över sig, ett slags exotiskt skimmer.

I sjuan när jag skulle skriva en artikel för skoltidningen valde jag därför att intervjua en av systrarna i det lilla stadsklostret i närheten av min skola. Jag häpnade inför deras liv: Va? Äger du ingenting? Måste du lyda allt abedissan säger? Vill du inte ha en man? Och så det mest häpnadsväckande av allt: Du gillar alltså att bowla??

När jag bodde i Spanien som 20-åring skedde mitt nästa möte med katolska nunnor. Jag såg en annons på en lyktstolpe om en bokcirkel och ringde genast upp: Jag vill vara med! (Vem gör sånt?) Det visade sig att bokcirkeln bestod av en hängiven katolsk tjej, en mindre hängiven katolsk tjej och så jag. Vi diskuterade Viktor Frankl ”Livet måste ha mening” och efter en av träffarna bjöd de in mig till filmkväll. Kan ju bli kul, tänkte jag, och följde med till en källarlokal där möblerna var mörkbruna och rustika och väggarna fulla av Mariabilder. Ett gäng nunnor hade samlats för att se på film – en svartvit skildring av när katolska missionärer kom till Japan på 1600-talet. Det var inte popcorn och soffläge precis, utan vi satt uppradade på hårda, tunga stolar vars ryggar hade snirkliga mönster i trä. Filmen saknade repliker och jag och nunnorna satt också alldeles tysta. Har sällan känt mig så apart.

På senare år har jag omvärderat hur jag ser på katolska kyrkan, kanske särskilt den här hösten då jag läst kyrkohistoria och upptäckt vilken rikedom det finns i hela kyrkans tro, inte bara den protestantiska. Och jag är fortfarande fascinerad av nunnor. Hur de överlåter sig så fullständigt till en enda sak, lever tålmodigt och självutgivande. För nästan exakt ett år sedan mötte jag Syster Siluana på Mariavall kloster på Österlen för ett samtal om kallelse och bön och dessförinnan intervjuade jag Syster Sofie om sex. Jag hoppas på fler sådana möten. Stumfilmskvällarna om 1600-tals missionärer klarar mig dock utan.

Du är min man

Läste en intervju med Loreen. Hon är med i ”Så mycket bättre” den här säsongen och tolkar bland annat Helen Sjöholms hit ”Du är min man” (låg etta på Svensktoppen i fem ÅR). I intervjun berättade Loreen att hon var så obekväm med texten först och tyckte att den uttryckte en undergivenhet och typisk trång kvinnoroll. Men sedan tänkte hon om och säger:

– Nej, men jag hade det här samtalet i mitt eget huvud. Vad är det låten egentligen säger? Är det fel att säga till en man, eller en kvinna, att jag älskar dig? Liksom att ge en sådan naken, byxorna nere-typ av kärleksförklaring? Vi har haft metoorörelsen och liksom kvinna, kvinna, kvinna, men ska det innebära att en kvinna inte kan säga till sin partner att jag älskar dig och att jag finns här för dig?”

– Liksom  ”fuck you alla, jag behöver ingen man”, men jag behöver ju en man, eller en partner eller vad som helst, att älska mig. Det är ingen svaghet att uttrycka kärlek, du är inget offer för det.

Visst är det så!? Känns som vi gått så långt i vår strävan efter självständighet att vi nästan tycker det blir genant att uttrycka kärlek så förbehållslöst, även om det kanske är det vi längtar efter innerst inne? Jag tror att det finns en kraft i att uttala orden; du är min. Inte som ett ägande, men som tillhörighet. Det är vackert att få vara en annan människas Människa.

Luciamorgon

Sova med flätor, vakna tidigt, kompakt mörker utanför. Och sedan på med lucianattlinnet och glittret, göra sig extra fin.

Jag vet inte hur många luciatåg jag har gått. Kanske 100? Varje år under åren i musikklass lussade vi hela dagen, ja hela helgen. I kyrkor, på banker, konserthus, sporthall och fabrik. Jag älskade det! Sångtexterna skrivna på ljusmanschetten, tassa runt i strumplästen, en förälder vid sidan om – redo med en vattenhink att hälla om det skulle ske en olycka. Och alltid någon tjej som (med flit) höll ljuslågan så nära munnen att hon nästan svimmade.

Som vuxen har jag också lussat. Ett av mina mer minnesvärda luciatåg var i en liten nyöppnad butik på 5th avenue i New York. Konferencier var hockeyproffset Henrik Lundqvist. Jag visste inte vem han var innan, men det kan man inte tro när man ser bilden:

Trots mina många luciatåg har jag ändå inte funderat så mycket på berättelsen bakom. Men Lucia från Syrakusa, vilken enastående kvinna! Redan som ung bestämde hon sig för att inte gifta sig, utan leva helt för Gud. Dessutom skänkte hon allt hon ägde till de fattiga. Lucia var orubblig i sin övertygelse och inte ens när hon blev förföljd på grund av sin tro – såldes till en bordell och utsattes för tortyr – övergav hon Gud. Tänk att det är henne vi sjunger om varje år den 13 december!

Närhet och distans

När jag var yngre hade jag svårt för att visa mig sårbar. Jag hade liksom inte förstått att det är en förutsättning för att kunna ha en nära relation. Varför berättar ingen för mig om sina tankar och känslor?? kunde jag undra. Men hallå! DU berättar ju ingenting för nån. Stängd som en mussla om det som betyder något. Om övrigt kunde jag pladdra på.

En av de stora saker jag fått uppleva de senaste åren är vad det innebär att ha nära vänner. Att dela sorg och smärta med varandra, gråta ihop, våga visa rädsla och oro. Inte vara rädd för att göra bort sig eller för att bli dömd. Jag är så tacksam för det!

Men närheten kommer med ett pris: ännu mera smärta. För när man delar det innersta gör det också så mycket ondare när en vän lider, ibland så ont att det känns som att man bär lidandet i sin egen kropp. Jag får svårt att separera mig från den andre.

Därför längtar jag ibland efter att kunna vara mer distanserad. Mind my own business, så att säga. Men varje gång jag försöker, misslyckas jag. Det går inte. Och innerst inne vill jag inte heller det. Jag vill inte byta ut närheten och sårbarheten. Även om den kostar på.

Mitt bästa lyckoknep

Vill ni veta vad ni ska göra för att bli lyckliga?

Engagera er ideellt!!! (ja, efter pandemin då)

När man gör något av lust, bara för att det är meningsfullt, och när utbytet är bortom det monetära och mätbara, då händer nåt! Alla lyckohormoner släpps ut!

Jag har alltid dragits till föreningsliv och organiserade grupper och måste hejda mig för att inte låta en vanlig trevlig filmkväll med kompisar sluta med att jag startat en filmklubb. Under tonåren var jag tvungen att öva mig i att umgås med folk bara för att, inte för att vi skulle planera en välgörenhetskonsert eller förbereda en politisk påverkanskampanj. Men det var svårt! Det är ju så roligt att samlas kring ett gemensamt projekt, uppgå i ett vi, en vision, göra nåt praktiskt.

Här kommer en oldie but goldie från tiden då vi tyckte att det var helt naturligt med anti-köphets-aktioner mitt på stan.

Bästa julklapparna

Finns ju inget roligare än att få en riktigt bra, noga utvald, bok i julklapp. Här kommer några böcker jag läst senaste året som blir perfekta klappar.

Till filosofen: Erik Vardens ”Allt som är värt att minnas”. Finstämd och djupsinnig om minnet som andlig praktik.

Till romanälskaren: Augustprisvinnaren ”Samlade verk” är ett 700 sidor njutning. Extra passande till den som gillar kultur, bildning, universitetsvärlden och göteborg.

Till poesifantasten: Kristina Lugns ”Dikter”. Roliga, träffsäkra, lättillgängliga och språkligt precisa. Passar också att ge som bevismaterial för att poesi inte är torrt och tråkigt.

Till den samhällsintresserade: Liv Strömquists fenomenala seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” om kärlek i en senkapitalistisk tid.

Till den eftertänksamme: Gunnel Vallquist ”Steg på vägen” – full av ord och tankar att reflektera över.

Till ett barn: Amanda Bengtssons fantastiska och fantasifulla debut ”I en helt vanlig skog”

”Gud finns, men syns inte. Det är det som är grejen med Gud”

Något av det roligaste jag vet är att prata med människor om tro. Vad får människor att ansluta sig till en religion? Hur finner de Gud? I Lötenkyrkans månadblad intervjuar jag människor i församlingen om just det. Jimmy Eriksson brukar hänga i Löten och under min mammaledighet har vi ofta fikat eller pratat. Så en dag berättade han om sin väg till tro. Klistrar in det här under:

”När jag var liten trodde både jag och mina föräldrar att jag var född helt frisk. Det var inte förrän jag började skolan som jag märkte att jag hade svårt med olika grejer. Jag kunde inte koncentrera mig under längre tid och hade svårt att räkna och skriva. Det gjordes en utredning men läkarna kom aldrig fram till något, så än i dag vet jag inte vilken sorts funktionsnedsättning jag har, bara att jag har en. Det läkarna har sagt är att jag förmodligen fick syrebrist vid förlossningen, men de vet inte säkert. Jag har inte fått diagnos, har inget papper på det. 

Vanligtvis tänker jag inte så mycket på att jag har ett funktionsnedsättning, men ibland tänker jag på det och då känns det jobbigt… Men något jag är glad för är Lötenkyrkan! Mina föräldrar har aldrig varit med i kyrkan, men jag var med i miniorerna här när jag var liten. Sedan när jag blev vuxen var jag här och hängde, jag brukade bara komma förbi och träffa folk. Jag var med på torsdagsgudstjänsterna också och lärde känna några som pluggade på Johannelund. Så då började jag umgås med dem och de lärde mig att vara ljudtekniker på gudstjänsterna. Det var jättekul!

När jag började komma till kyrkan var jag inte troende, men tack vare gudstjänsterna upptäckte jag att Gud finns. Alltså Gud finns, men han syns inte – det är det som är grejen med Gud! Jag brukar be till Gud och oftast hjälper det.

Kyrkan betyder allt för mig. Kyrkan är ett stöd för att gå vidare i livet. Jag känner mig inte tvungen att gå i kyrkan, men det är en trygghet att komma hit och känna gemenskap. På jobbet har jag dock blivit kritiserad för att jag är kristen. Förut, när jag kom dit på morgonen, kunde de säga saker som: ”Titta nu kommer han som är kristen” eller ”Akta så att du inte blir hjärntvättad” men då brukade jag svara: ”Jag får väl gå i kyrkan om jag vill, jag tycker att det är kul”. Förresten borde de inte snacka om saker de inte vet någonting om – jag gillar inte den stilen. I kyrkan är alla lika mycket värda och alla är välkomna. Mina jobbarkompisar borde komma hit och se själva.”

Scroll scroll

Ensam hemma, äter en mazarin och tänker på vårt digitala liv. Det är så naturligt och så knäppt samtidigt. Idag tänker jag främst på två grejer:

  1. Går det att skriva poetiskt om skärmar och sociala medier? I gårdagens program av Så mycket bättre tolkade Tommy Körberg en Tove Styrke-låt och skrev en ny svensk text som handlade om att man ska titta upp från sin skärm och i stället gå ut och njuta av solen. På det stora hela var det en fin text, men varje gång Körberg sjöng ”scrolla” eller ”skärm” ryckte jag till. Aoo.. vad andefattigt det låter, förstör liksom hela texten. Finns det någon som lyckats beskriva det digitala utan att skämskudde krävs?
  2. Kanske är det algoritmer som gör att jag nu får upp massa videos på Instagram med mammor som försöker vara lite humoristiska kring det jobbiga med att ha barn. Tofsen på sne, utkletat smink och sen nåt om att de aldrig får sova. Känns så förutsägbart, och inte så roligt?

Ja, det var det. Nu ska jag återgå till Annika Norlins bok ”Jag ser allt du gör”. Den är rolig och jättebra.

Börja jobba

Förra hösten var ljuvlig. Färgerna tycktes särskilt starka, himlen alldeles särskilt klar. Jag och Hedda åkte på utflykter, kortare och längre. Hon sov gott och log sitt milda leende. Tanken på att jag om bara ett år skulle gå tillbaka till jobbet framstod som absurd. Jag mejlade min chef och skrev att jag måste vara hemma längre. Kanske ett halvår extra?

Den här hösten har jag stundtals ångrat mitt tilltag. Ett år och sju månader hemma är en lång tid, i alla fall under en pandemi. Nu längtar jag efter att få åka till redaktionen igen, möta kollegorna vid kaffeautomaten, spåna idéer om nya reportage, göra intervjuer, skriva! Bara en månad kvar. Jag räknar ner!

Sida 2 av 38

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén