Sänkt standard

Häromdagen pratade jag och en bekant om att leva på landet versus att leva i stan. Efter mycket å ena sidan, å andra sidan konstaterade hon: ”man kan inte få allt.” En banal kommentar kan tyckas, men faktum är att vi ju lever som om man kunde få allt. Vi tror att vi kan maxa livet och trycka in träning och resor och ett fint inrett hem och rikt socialt umgänge och nära relationer till familj och ett vårdat yttre och glada barn och utvecklande arbete och tid för återhämtning och så vidare och så vidare. Inte konstigt att vi svarar att det är lite mycket just nu när någon frågar hur vi mår.

Som ett motgift till allt det där (och för att försöka undvika utmattning) tror jag mycket på att begränsa sig. På att sänka standarden. För egen del har jag till exempel bestämt att jag inte behöver bry mig om kläder, inte behöver träna om andan inte faller på, inte behöver ha koll på alla materiella prylar som man kan köpa till sitt barn och inte behöver kolla på tv mer än 1 timme i veckan. Jag inspireras av en bekant som bara köper fyra plagg om året och av en kompis som bara kollar sociala medier en gång á 10 minuter om dagen. Begränsningar kan paradoxalt nog leda till frihet. Och frihet vill vi ju alla ha. Kanske mest av allt.

Vecka 18

Jag började veckan i Malmö, mellanlandade i Stockholm och avslutar i Piteå. Från Skåne till Norrbotten har solen skinit. Vår, välkommen!

Läst

Såg att Amos Oz släppt en ny bok, en om Judas. Då kom jag på att jag har ”Hur man botar en fanatiker” hemma och blev sugen på att läsa. Så det har jag gjort. Det är en liten skrift på 90 sidor som handlar om precis det titeln utlovar; hur man kan bekämpa fanatism. För er som inte orkar läsa men ändå vill veta svaret på frågan, menar Oz att botemedlet mot fanatism är humor, inlevelseförmåga och rätten att vara en halvö, dvs. delvis kopplad till andra människor men också egen och fri.

Sett

Ok, jag erkänner. Jag kollar på Gift vid första ögonkastet. Hur det programmet kvalat in i min annars begränsade tv-konsumtion är ett mysterium, men förmodligen är det snaskigheten som lockar. Och att det alltid är kul med kärlek. Dock är den svenska versionen blek i jämförelse med den amerikanska. Där är det drama, stora känslor och mycket OH MY GOD. Väldigt mycket snaskigare med andra ord.

Hört

Min vän Helena Alin har släppt sin första singel. Den heter Ett tyst rop och är så himla fin. Lyssna på den på Spotify!

Att vara cool

Jag har aldrig varit cool. Att vara cool kräver distans och det saknar jag helt. Istället vill jag ge mig hän, bli uppslukad och engagerad. En lärare jag hade önskade mig många stunder där engagemanget skulle bli så stort och viktigt att jag glömde tid och rum. Det är den finaste lyckönskningen jag fått. På senare tid har jag dock förstått att inte alla ser hängivenhet som eftersträvansvärt. Istället kan överlåtelse uppfattas naivt, som att man låter sig bli carried away och inte tänker eller reflekterar själv. Då är det bättre att betrakta på avstånd, att ha distans.

Distansen är behändig om man i mötet med andra människor vill undvika att verka underlägsen. Helst ska man vara lite äh-det-där-är-väl-inget-särskilt-händer-mig-hela-tiden. Det är liksom inte så coolt att vara den som blir uppspelt för att en kändis man gillar befinner sig i samma rum. Det är ännu mindre coolt om man då går fram till den kändisen och säger saker som ”jag älskar allt du gör”, ”du har förvandlat mitt sätt att se på tillvaron” eller i värsta fall sträcker upp händerna i luften och utbrister ”halleluja, alltså din RÖST”

Mönstret går igen när det gäller kärlek. Ingen vill vara den efterhängsna, den som inte fattar ”spelet” och hör av sig för ofta. När jag förstod att det var Christoffer jag ville vara med, hörde av mig väldigt ofta och dök upp i alla sammanhang där Christoffer råkade befinna sig. En kväll var jag på maskeradgasque, utklädd till den brittiska drottningen och ÄNDÅ fick jag för mig att gå till stället där jag visste att Christoffer skulle vara. Så där stod jag i min balklänning, Buttericks-tiara och Rule Britannia-band och hoppades att Christoffer skulle se vilken härlig person jag var. Inte cool någonstans. Tur för mig att Christoffer föredrog hängivenhet framför coolness.

Vecka 17

Vi har varit på resande fot. Först i Smålands skogar, sedan i Malmö och Köpenhamn. Förutom att träffa vänner, se min dotter ta sina första steg (!!!) och gå på konferens, har jag läst böcker. Att läsa när man reser förhöjer både läsupplevelsen och resupplevelsen, tycker jag.  När jag var i New York för två år sedan läste jag Stoner av John Williams. Boken utspelar sig till stor del i universitetsmiljö, så att läsa den på en stenbänk bland hortensiabuskarna på Columbia University maxade upplevelsen. Jag räknar den boken till en av mina favoriter, men kanske hade jag inte blivit lika tagen om jag läst den hemma i min soffa i Gubbängen.

Läst

Med mig på resan den här gången hade jag Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” som vi läser i min bokklubb just nu. Boken är en rättegångsthriller som utspelar sig efter en skolskjutning i Djursholm. Den är berättad utifrån förövarens perspektiv, vilket jag tror är ovanligt (har läst för få deckare för att uttala mig säkert). Förövaren i det här fallet är en 18 årig tjej, men gestaltningen haltar och författarens, betydligt äldre, röst hörs genom hela texten. Det stör och gör att berättelsen tappar i trovärdighet.

När Giolito var utläst återvände jag till Ferrante och tredje delen av berättelsen om Elena och Lila. Det var underbart att kliva in i deras värld igen.

Sett

Svenska landskapet från ett tågfönster. Älskar att åka tåg. Älskar extra mycket att åka tåg när 1 klass är det billigaste alternativet och det ingår frukost. Kände mig som min mormor som entusiastiskt brukade återge resor utifrån hur prisvärt något var. ”Tänk, man fick till och med påtår”

Hört

Jag lyssnar på väldigt få poddar, egentligen bara en när jag tänker efter. Den heter Mellan Raderna och är en bokpodd. Så den har jag lyssnat på även denna vecka. Karin Jihde och Peppe Öhman som programleder är kunniga och prestigelösa på samma gång. Och vi delar boksmak. I avsnittet jag lyssnade på pratade de om boken ”Ett litet liv”. Den har blivit unisont hyllad och jag är väldigt sugen på att läsa. Någon som läst?

Att klara sig själv

En programledare intervjuas i DN med anledning av sin 35-års dag. Hon berättar att det hon är mest stolt över i livet är att hon ”aldrig behövt springa till mamma och pappa och fråga om hjälp.” Hon konstaterar nöjt: ”det är ganska coolt.”

Samma konstaterande gjorde en kursare som jag läste retorik med för många år sedan. Vårt första tal skulle handla om oss själva och jag minns att kursaren bland annat lyfte fram att hon redan som fyraåring tagit bussen själv till förskolan. Självständighet hade följt henne hela livet och hon gav flera exempel på när hon klarat sig på egen hand. De andra kursarna imponerades.

Tidigare satte jag också en ära i att klara mig själv. Präglad av den svenska statsindividualismen och inspirerad av feminismen har jag värderat självständighet högt. Men jag börjar tänka om. Det lockar mig inte längre att vara oberoende, min egen lyckas smed, en ö i havet, för jag märker att strävan efter oberoende gör det lätt att missa den gemenskap vi är ämnade för. Vi blir ju till i mötet med andra, ett jag kräver ett du. Att ha nära, ömsesidigt beroende relationer och att då och då ödmjukt be om hjälp. Det tycker jag ”är ganska coolt.”

Vecka 16

Den här veckan har jag nästan bara gjort typiskt föräldralediga saker som att gå barnvagnspromenad med en granne, vara på svenska med baby på bibblan och sångstund i kyrkan och hänga med andra mammor på mammaträff. Är själv förvånad över hur jag omfamnat min föräldralediga tillvaro och hur mycket jag uppskattar att sitta i ring på golvet och sjunga ”en kulen natt natt natt.” Förutom att gulla med mitt barn har jag även läst, sett och hört följande:

Läst 

Under påsken var det flera skribenter som hakade på helgens religiösa tema. Joel Halldorf beskrev i Expressen hur den kristna tron går stick i stäv med liberalismens vurmande för oberoende, SvD:s skribent John Sjögren ägnade sitt utrymme åt att vackert beskriva hur kärleken bär upp vår värld och DNs kulturchef Björn Wiman skrev om det post-sekulära samhället. Att de främsta kultur- och ledarsidorna väljer att lyfta fram påskens budskap ser jag som ett tecken i sig på att vi lever mitt i post-sekularismen. Även om de flesta svenskar uppger att de är icke-troende, finns religionen fortfarande närvarande, mitt i moderniteten och det materiella överflödet. Behovet av att söka rötter och finna sammanhang är stort och religionen blir en kraft att räkna med. Att skaffa sig post-sekulär kompetens kommer bli avgörande för att kunna navigera i det nya, religiösa landskapet. 

Sett

Nya avsnittet i senaste och sista säsongen av Skam. Är så glad för att Sana är huvudperson och att vi får en inblick i hur hon lever som troende muslim i ett sekulärt, norskt samhälle. Ändå är jag lite orolig för hur säsongen kommer att utvecklas. Precis som skribenten Lina Mattebo uttryckte så bra för ett tag sedan, undrar jag om de kommer lyckas beskriva Sana på ett trovärdigt sätt. Det finns så många diken de potentiellt kan trampa i, så många fördomar de kan förstärka. Men jag hoppas att de även denna gång låter Sana vara en komplex och underbar karaktär som inte reduceras till att enbart vara muslim.

Hört:

Min dotter säga ”Mamma” för första gången. Jag smälte! <3

Moderskapet

En gång satt jag i samma tågvagn som författaren Nina Björk. Jag hade precis läst hennes bok ”Lyckliga i alla sina dagar” och kunde inte hålla inne min entusiasm. Istället överöste jag Nina med beröm och sa stora ord som att jag älskar allt hon skriver och att hon förändrat mitt sätt att se på världen (ok, kanske överdrev liiite)

Nu har jag läst samma bok en andra gång och är precis lika inspirerad. Björk skriver tex. uppfriskande om moderskapet som något som går på tvärs mot köp- och säljtänkandet, på tvärs mot oberoende, ägande och utbytbarhet. Hon skriver om den gravida kvinnan som ”i köttet gestaltad dementi av vår moderna uppfattning om individen som autonom.” Så vackert!

I en samtid och i ett samhälle där det kapitalistiska syn- och tankesättet blivit det allenarådande blir moderskapet en symbol för hoppet om ett annat system.  Som Björk skriver:

Egentligen vet vi ju. Vi vet när något är värdefullt. Det är människor vi vill ha, människor vi vill vara nära. Jag tror vi vet när vi har blivit rörda i vårt innersta. Tagna. Det är bara det att läget i dag är så avskyvärt att en hel kultur arbetar på att vi ska glömma det.

Så tacksam för att Nina Björk hjälper mig att återupptäcka mina ideal och tänder drömmen om att en annan värld är möjlig. Pengar är inte allt. Det finns människor också.

Vecka 15

Varje fredag har jag tänkt dela med mig av tre saker som jag läst, sett och hört under veckan som gått. Den här veckan har oundvikligt varit präglad av attentaten i Stockholm och Egypten, men förutom att jag läst artiklar om det, har jag avslutat en bok om rasismen i Danmark, sett ett program om vad en värld är och lyssnat på trösterika sånger.

Läst:

Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk” om Danmark och rasismen. Sundström skrev den här boken 2009 och förutspådde redan då att Sveriges politiska utveckling skulle följa Danmark hack i häl. Och så rätt hon hade. Tyvärr. I Danmark är högerpopulistiska Danskt Folkeparti näst största partiet och om det går illa i det svenska valet 2018 intar Sverigedemokraterna samma position.

I Danmark liksom i Sverige har det skett en obehaglig värderingsförskjutning, både hos politiker och bland folket. Något vi tidigare fördömt är helt plötsligt rumsrent, utan att någon riktigt kan förklara hur det gick till. Lite samma mekanism som att alla först förfasades över Robinson som mobbnings-tv men, men senare omfamnade samma program som familjeunderhållning. I boken intervjuas en ung dansk:

”Under de senaste fem, tio åren har det blivit accepterat att säga rena svinerier om ”de fremmende.”

– Men hur känns det?

Han ler

– Jamen, det är fantastiskt! Det känns överhuvudtaget inte. Det går gradvis in i kroppen. Och i själen.”

 

Sett: 

Sök och du ska finna  med min favorit Eric Schült och humanekologen Per Johansson. En fin samtalsfilm om vad som egentligen är verkligt. Blev berörd och manad till eftertanke kring frågor om skaparkraft, vad som är en värld och vad som är en människa.

Hört:

Mina bästa tröstesånger kommer från Gungor och Stighult, så den här veckan har de varit mina soundtrack.

Böjda under bördor, bärs vi

Precis när den värsta chocken över attentatet i Stockholm lagt sig, nås jag av nyheten att två koptiska kyrkor i Egypten sprängts inifrån, mitt under Palmsöndagsfirandet. 40 människor har mist livet. Jag scrollar Facebookflödet och läser kondoleanser, både för attentatet i Stockholm och det i Egypten, men efter en stund är jag helt matt, orkar inte ta in mer. Denna världens ondska som plötsligt kommer så nära. Hur ska man leva mitt i den? Hur gör man för att vara medlidande utan att gå under?

Under minnesceremonin vid Stockholm stadshus läste Stefan Lövfen ett citat från prästen och författaren Anders Frostenson. Det gick rakt in i hjärtat och gav ett möjligt svar på frågorna som mal.

Våra egna sår blir läkta, när vi helar andras sår.
Böjda under bördor, bärs vi.
Ur den tröst jag gav en annan, tröst mitt eget hjärta fick.
Hem jag kom, när bort till någon som behövde mig jag gick.

 

Rädslan

I dag är det lördag och utanför mitt fönster går två barn och äter varsin glass. Pappan bär matkassar från Coop. Tvärs över gatan är ett ungt par ute på barnvagnspromenad. Livet fortsätter, som alltid, men jag kommer inte till ro. Klockan 15 i går fick jag ett samtal från min mamma som undrade om jag var okej. Jag befann mig i ett rum fyllt av barnskrik så jag kunde bara höra enstaka ord; terror, Stockholm, död. Stresspåslaget var omedelbart. Terrorn bara några kvarter bort.

Många säger att det viktigaste nu är att leva vidare som vanligt, att inte låta terroristerna vinna genom att bli rädd och begränsa sitt liv. Men jag är jätterädd. Hur botar man rädsla?

Jag försöker tänka på den motreaktion av medmänsklighet som uppstod, på hur vackert det är när människor hjälper varandra mitt i sorgen. Men det är ändå svårt att mota bort tankarna från offren och deras anhöriga, från vad som driver en gärningsman till ett sådant vansinnesdåd, från högerpopulister som förmodligen kommer att använda attentatet för att spä på människors misstänksamhet och samla politiska poäng.

Det enda jag kan göra är att hålla fast vid hoppet. Hoppet om att det finns en Gud som en dag ska torka alla tårar, men som redan nu finns mitt i vårt lidande. En Gud som själv har lidit, som är märkt av döden, men som inte besegrades av den. Jag påminner mig om att solen kommer att fortsätta att skina över Stockholm och att det finns många som vill det goda. Min rädsla försvinner inte, men den blir lite, lite lättare att hantera.