Vecka 3 – celibat, gala och kyrklig exil

Den här veckan har jag skrivit, skrivit, skrivit. Och det har varit så kul. I dag publiceras två av mina alster – dels porträttet av biskop Martin Lönnebo, vars vishet och milda sätt golvade mig och dels intervjun med Gunilla Ek, barnmorskan som kämpat mot könsstympning i 20 år och som är en otrolig inspirerande dynamit-kvinna.

En rolig grej jag fick veta i veckan är att jag på måndag ska gå på Guldbaggegalan och bevaka den för Dagens räkning, både röda mattan och själva galan. Jag har en viss fäbless för den typen av tillställningar och är väldigt peppad. Ska bli kul att frottera mig med filmeliten (aka förmodligen stå fastklistrad vid gratismat-bordet eftersom jag inte känner en enda människa och inte kommer veta hur jag ska bete mig).

Läst: Jacob Langviks ”96 lampor” som handlar om hur människor som växte upp i kyrkan, men som av olika anledningar lämnade den som vuxna. En gemensam nämnare verkar vara att de känt sig trängda av det som de uppfattade som kristna ideal och att de blev besvikna över hur kristna i församlingen agerade. Jag har stor respekt för enskilda människors berättelser, men undrar samtidigt – har vi för stora förväntningar på kristna? Kristna människor är ju inte bättre än några andra och eftersom kyrkan är en samling människor är det naturligt att den felar. Behöver vi vara mer nådefulla?

Sett: På spåret och använt SVT-appen så man kan tävla med under tiden. Så kul!

Hört: Förra veckan skrev jag att jag skulle börja lyssna på podcasts. Det har jag gjort. Framför allt några avsnitt av ”The Liturgists” som handlar om två som vuxit upp i kyrkan, men som sedan brottats med tvivel, lämnat Gud – och kommit tillbaka till en reviderad form av tro. I avsnittet ”Lost and found” delar de sina berättelser och det är spännande lyssning, även om de då och då gränsar till det raljanta.

Sedan har jag lyssnat på OBS i P1 där Tone Schunnesson berättar om hur hon använt celibatet som en feministisk strategi. När hon under en tid avstod från män frigjordes massor av energi till annat – hon blev produktiv, kunde blicka inåt och drabbades av insikten ”att sex är något intimt som jag vill dela med någon jag känner tillit för.” Schunnessons text är intressant ur flera aspekter, men på något sätt känns det som om den feminismen har gått hela vägen runt. Att INTE leva sexuellt frigjort kan nu tolkas som en feministisk handling och nunnornas celibat lyfts fram som exempel.

Acceptans

”För att komma till mig själv måste jag sluta vara den jag alltid trodde att jag ville vara”

Författaren och trappistmunken Thomas Merton säger det så bra. Vi lever med så många föreställningar om hur vi vill vara – i alla fall gör jag det. Och vilken befrielse det är när man inser att nä, sån är ju inte jag och sån behöver jag inte heller vara. Jag har sedan länge gett upp att vara en fest-person och insett att jag trivs bäst hemma (alternativt något flashigt event då och då, men mest hemma). Jag har också gett upp tanken på att vara rolig. Jag kan inte skämta. Men skrattar mycket åt andras skämt så jag hoppas att det kompenserar. Sedan har jag också insett att jag förmodligen aldrig kommer ha en fin klädstil och det är också okej. Det finns något skönt i att inse sina begränsningar.

Vecka 2 – föräldraförväntan, Solsidan och Jesus

Jag älskar att åka tåg. Extra mycket älskar jag det när jag är på uppdrag. För några år sedan åkte jag tåg genom hela Sverige på väg till skolor och föreläsningar om likabehandlingsarbete. Nu åker jag på journalistiska uppdrag, men förväntan och peppen är densamma. Eller egentligen är den ännu större nu. Som i helgen när jag besökte småländska Lessebo där nysvenskarna har gett församlingen nytt liv. Älskar känslan av att komma till en okänd plats och få träffa människor som jag aldrig annars skulle ha träffat. Höra deras berättelser och sedan gestalta dem i text. Sån glädje!

Läst: Är inne på föräldratemat och har dels läst en artikel i Filter om att människor blir olyckliga när de får barn och dels en bok som heter ”Dålig mamma eller superkvinna?” där framgångsrika kvinnor berättar om hur de blivit kritiserade för att de vill kombinera karriär och moderskap.

När det gäller det offentliga samtalet om föräldraskap känns det som att det har svängt på bara några år. Tidigare var det ”allt med barn är så underbart”-narrativet som gällde, vilket gjorde att många kände sig dåliga för att de inte kunde leva upp till den känslomässiga förväntan som var förknippad med att ha en bebis. Men nu känns det som att vi hamnat i andra diket. Allt kring barnen ska problematiseras och fler och fler kvinnor berättar i media om hur de inte orkar umgås med sina barn. Vore det inte bra med en balans?

Sett: Såg Solsidan på bio. Har bara sett några enstaka avsnitt av serien och filmen var som serien fast längre. Underhållande och bra skådespel. En bonus med att gå på bio är ju alla trailers inför kommande filmer och jag blev väldigt pepp på Greta Gerwigs ”Lady Bird”. Filmens huvudperson går sista året på ett katolskt high school i Sacramento och historien kretsar kring hennes framtidsplaner (och ångest) samt relationen till mamman. När 30 sekunder av trailern visats sa Christoffer ”Den där vill du se va?” He knows me so well.

Såg även premiären av SVT:s ”Kulturveckan” som de beskriver som ett slags utvecklingssamtal om aktuella kulturnyheter. Bland annat intervjuades hovpredikanten Michael Bjerkhagen och prästen och satirtecknaren Kent Wisti. Programledarna ville veta vad Svenska kyrkan skulle satsa på; den folkliga eller gudomliga Jesus, mannen eller mysteriet. Bjerkhagen och Wisti svarade bra kring att det inte är kyrkans val, Jesus är den han är. Han är både Gud och människa, det är liksom det som är hela poängen.

Programledarna från Kulturveckan var förresten på samma pressträff på Liljevalchs Vårsalong som jag. Tror att de researchade inför kommande sändningar. Rekommenderar alla att besöka Vårsalongen, jag blev väldigt uppiggad av all konst och kreativitet där. Också stort plus för att min idol Lena Andersson var på plats. Jag vågade dock inte gå fram och bedyra min kärlek eftersom jag vet hur det brukar sluta: att jag pratar för mycket och säger alldeles för stora ord, vilket får mig att framstå som patetisk.

Hört: Har nästan aldrig något att skriva på den här kategorin, men nu har jag fått massor av podcast-tips på min Facebook så jag kanske borde börja beta av några av dem. Är mest sugen på The Liturgists där Michael från mitt favoritband Gungor pratar om sin tro, men kanske mest om sina tvivel.

Vad jag tänkte läsa under 2018

So many books, so little time. På goodreads kan man markera böcker som man vill läsa och på min lista inför det här året finns blanda andra:

Sapiens av Yuval Noah Harari

Den här boken gör en genomgång av den mänskliga historien och har blivit en dundersuccé, sålt i över en miljon exemplar. Bland annat skriver Harari: ”Utan eviga själar och en skapargud blir det pinsamt svårt för liberaler att förklara vad som är så märkvärdigt med individuella sapiens.”

Finna sig av Agnes Lidbeck

Agnes Lidbecks hyllade debut som legat på min att-läsa-lista länge.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhls

Den kallas ibland för tinder-roman och var nominerad till Augustpriset i år. Har börjat läsa och tänkte läsa klart pronto.

Sörja för de sina och Liv till varje pris av Kristina Sandberg

Jag läste första delen om Maj för flera år sedan och gillade den mycket. Kände igen mycket av min egen mormor som också hette Maj(-Britt) i huvudkaraktären. Men ändå blev det lite mastigt och jag var inte sugen på att läsa tvåan och trean direkt efter. Men nu så, nu har lässuget infunnit sig och jag vill gå in i Kristina Sandbergs värld igen.

The case for Christ av Lee Strobel

En avgörande religiös frågeställning är huruvida Jesus var Guds son eller en knäppskalle som var skicklig på att manipulera. I den här boken gör journalisten Lee Strobel en gedigen undersökning till hur det sannolikt ligger till.

Gruppen av Mary McCarthy

En ikonisk feministisk roman som vi läser i min bokklubb som första bok 2018.

Vad planerar ni att läsa under året?

 

 

Vecka 1 – nostalgi och förälskelse

Jag är inne i en nostalgisk period. Kan inte hejda alla minnen som spelas upp för mitt inre. Och då är det inte bara från förra året, utan från hela livet. Jag gillar att försjunka i det förgångna, men ibland blir jag vemodig och undrar vad det blivit av alla människor som man stött på under åren. Som femtonåringen jag träffade på det kristna sommarlägret som var så sorgsen och skör, men som jag fick så fin kontakt med. Eller Marta från Nicaragua som gick i förberedelseklass på mitt gymnasium och som flyttade till USA och gifte sig med en främling. Eller de cancersjuka barnen jag träffade på Ronald Mc Donald House i New York.

Förutom att jag varit nostalgisk den här veckan har jag också firat nuet, att min man Christoffer fyller 30 år. Blir så tacksam när jag tänker på honom. Tänk att vi två av alla människor skulle träffa varandra, bli kära och gifta oss.

Läst: Handbok för städerskor av Lucia Berlin – novellförfattaren som hittat en storpublik först efter sin död, ungefär på samma sätt som John Williams gjorde med ”Stoner.” Vanligtvis är jag inte så förtjust i noveller eftersom jag tycker om att umgås med samma karaktärer länge. Hur välskriven en novell är kan den inte mätas med romanen, tycker jag. Men Berlin är en fantastisk berättare med sinne för detaljer och många av novellerna gör avtryck.

Sett: ”Call me by your name” som går på bio nu. Det är 80-tal och någonstans i norra Italien bor en akademikerfamilj som lever ett bohem-intellektuellt liv i ett stort hus. De pratar fyra språk var, har livliga samtal vid middagsbordet och läser för varandra på kvällarna. Sonen i familjen förälskar sig i den amerikanska studenten som är där under sommaren, och filmen utforskar deras relation. Det är engagerande och filmiskt vackert, men ändå stör jag mig på karaktärerna. Eller egentligen bara på den Ken-liknande studenten Oliver. De andra karaktärerna får jag inte riktigt grepp om. Men ändå (eller kanske just därför) har jag tänkt på dem efteråt. Och att en film stannar kvar hos en, måste ju vara ett gott betyg.

Kulturens år

För några år sedan firade jag nyår med min kompis Mattias. Han är en glädjespridare, aktivist och idealist. Till nyårsfesten hade han med sig ett kalejdoskop och medan vi tittade på fyrverkerier från en lekplats utropade vi det kommande året till lekfullhetens år. Sedan dess är det tradition att vi delger varandra temat för det nya året. I år kom vi överens om att 2018 blir kulturens år. Det ju vetenskapligt bevisat (väl?) att kulturupplevelser hjälper oss att hantera livet, gör oss mer empatiska och ökar vårt välbefinnande. Så nu har vi bestämt att 2018 ska gå i teaterns, konstens, filmens, musikens och litteraturens tecken. Mina bubblare är lugnets och snällhetens år. Jag tror att jag satsar på en kombination av alla tre.

Hej 2018!

I övermorgon börjar det nya året. Jag har inga jättestora planer för det som ska komma utan hoppas mest att jag får umgås med Christoffer och Miriam och att jag tar mycket tid till att läsa och skriva. Vill bli bättre på att gå på teater och sämre på att kolla Facebook, samt minska mitt förakt och öka min generositet.

En del hävdar att nyårslöften är verkningslösa eftersom vuxna människor inte har förmågan att förändras mer än marginellt. Det är ju en deppig tanke. Jag hyser ingen övertro till vår förändringspotential, men däremot tror jag att våra vanor formar oss och därför kan nyårslöften fylla en funktion. Det gäller bara att lista ut saker och tings formativa kraft och sedan väljer de vanor som formar en till mer av den människa man vill vara. Inför nästa år tänkte jag satsa på de här vanorna:

  • Ha sabbat – inga skärmar och shopping från fredag kväll till lördag kväll för mer närvaro i livet.
  • Gå i kyrkan där jag lär mig att umgås med människor som inte är som jag och som hjälper mig att lyfta blicken. Behövs fler argument, tipsar jag om Joel Halldorfs intressanta text i Expressen. 
  • Ta del av konst, musik och kreativitet eftersom själen mår bra av det.
  • Äta mestadels vegetariskt för planetens skull.
  • Inte gå planlöst på stan och kolla i affärer, eftersom det skapar en köplust jag inte vill känna.
  • Och viktigast av allt – försöka se ljuset i varje människa.

Gott nytt år!

Vecka 52 – årssummering och ensamhet

Årets sista vecka. Ofrånkomligt att inte tänka på det som varit och det som hände under 2017. Jag började året som mammaledig, gick på museum och babyträffar. Sedan från maj till juli var vi i Schweiz och det var underbart. Har ju skrivit massor om det redan, så ska inte tjata mer. Men vill rekommendera alla att tillbringa en tid i L’Abri.

När jag kom hem var det sommar, jag fyllde 30 men slapp ålderskrisen. Sedan återgick jag till jobbet på Berättarministeriet, men blev inte långvarig för hux flux dök ett drömjobb upp och mot alla odds (inte journalistutbildad, aldrig jobbat på redaktion, kan inte fota eller filma) fick jag det. Däremellan blev jag också moster till världens underbaraste Astor. Så hösten får 10 poäng!

Nu är det nytt år och ett annat inlägg tänkte jag ägna åt mina planer för det nya året. Men först, här kommer veckans läst, sett och hört.

Läst: Har inte fått någon ro att läsa böcker under julen, så har inget bra att tipsa om. Eller jag kan vara fräck och tipsa om en text jag själv skrivit. Inte för att själva texten är briljant, men för att Tommie Sewón som jag intervjuade säger så många bra och viktiga saker om ensamhet. Här kan ni läsa. 

Sett: Såg filmen Svenskjävel om 25-åriga Dino som jobbar som barnflicka i Oslo och blir indragen i ett familjedrama. Bianca Kronlöf spelar extremt bra och jag imponeras över hur lite som berättas om karaktärerna, men hur nära man ändå kommer dem.

Hört: Förra veckan tipsade jag ju om A Treehouse Waits jullåt. Den här veckan har den fått stå tillbaka för en julklassiker: Oh Helga Natt. En av få låtar som till och med kan få ateister att bli smått religiösa.

En julhälsning

Julhelgen är över. Vi har firat i Stockholm och i Småland. På själva julafton var vi i Betlehemskyrkan där en brokig skara samlats för att äta julbord och sjunga julsånger. Och är inte de allra finaste gemenskaperna de som består av människor som i vanliga fall inte hade hittat varandra? Jag älskar sånna sammanhang.

Under julen har jag också påmint mig om varför vi firar jul. Att Gud blev människa är ju något oerhört. Läser Joel Halldorfs träffsäkra text om kristendomens revolutionära budskap.

På den yttersta dagen blir den första fråga som vi får svara på inte vad vi har trott på, eller hur mycket vi har tjänat. I stället frågar Jesus: Vad har ni gjort för dessa mina minsta?

God fortsättning!

Vecka 51 – grundglädje och köttets lustar

Känner mig uppfylld efter den här veckan. Speciellt efter onsdagen då jag var i Linköping och gjorde intervjuer, först med Zandra som sysslar med relationsfrämjande foto, sedan med Lena som berättade om livet med Asperger och till sist med biskop emeritus Martin Lönnebo som skrivit en bok om glädje. Alltså vilken lyx det är att få göra sånt här i jobbet. Lärde mig massor.

Läst: Inför intervju med Martin Lönnebo läste jag hans bok ”Grundglädje” och gillade den väldigt mycket. Så mycket samlad livsvisdom. Hör på det här till exempel:

Vad är skönast på jorden? Godheten och sanningen, modet och ödmjukheten. Vad är livets jordemening? Att – i någon liten mån – öka Skönheten. Du har inte levt förgäves om du likt en tändsticka lyst upp ett enda ansikte. Och en del kan få nåden att tända stora bål.

Sett: Köttets lustar med Henrik Schyffert på SVTplay. Underhållande och upplysande om vårt köttätande. Har gett mig motivation att äta mer vegetariskt, trots att jag älskar korv.

Hört: Först nu har jag börjat lyssna på julmusik. Favoritlåten kommer från A Treehouse Wait och heter Make the Gates All Wide.