Författare: Malina Abrahamsson Sida 1 av 42

John Sjögren: Var inte instängd i dig själv!

John Sjögren är aktuell med en ny bok! Den heter ”Öppna dig” och handlar om att säga JA (förenklat). En av de saker som gjorde det så inspirerande att intervjua John var att han har en livssyn som smittar. Den är inte glättig, utan bygger på en grundglädje och insikt om att livet är gott – och spännande att utforska. Men för att kunna göra det måste man sluta vara instängd i sig själv. Vilket evangelium i vår tid!

Här finns min intervju med John.

Vårtecknen

Knoppar som brister, kollegor i ny frisyr. Grannen som putsar fönster, vaktmästaren som blåser bort allt grus. Barnen leker i parken hela dagen och gråter när det är dags att gå in. Miriam har hittat en gammal digitalkamera, senast använd 2012. Det är fint att få se saker från hennes vinkel.

”Kvinnoprästmotståndet sporrade mig”

En fråga som jag ofta tänker på är: Varför blir en del människor religiösa? När jag mötte Tuulikki Koivunen Bylund – Sveriges första kvinnliga domprost – berättade hon att hon redan som liten var ett religiöst barn. Till sina föräldrars förfäran dukade hon upp ett nattvardsbord för sina dockor i flickrummet i finska Raumo. Och sedan bara fortsatte det! Hon blev förälskad i Jesus och det var helt sjävklart att hon skulle bli präst, trots att kvinnor inte ens fick vigas till präst i Finland på den tiden. I dag är Tuulikki pensionerad biskop, men gudsövertygelsen är lika stark nu som då, trots alla stormar som livet burit med sig.

Här finns reportaget.

Till skogs

Förra veckan hyrde vi en bil och drog till skogs. Långa promenader, tystnad och kvällsläsning framför en knastrande brasa. Kände att jag genast fick distans till saker och ting. Kunde tänka klarare.

Jag försökte mig på en löptur också. Som i somras när fötterna flög fram (nåja) men nu fick jag stanna efter halva vägen och gå resten. Det gör inget. Det var ändå fint att gå förbi kossorna, bäckarna, den nedlagda affären med falnade färger, stenmurarna. Solen sken, men sedan började de snöa. Aprilväder.

Nu är jag tillbaka i staden. Har börjat läsa en jättebra bok – Strega av Johanne Lykke Holm. Hon är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och jag förstår varför. Har ni läst?

Men sedan känner jag också att jag skulle behöva göra något annat än att läsa och skriva. På jobbet läser och skriver jag så intensivt att jag glömmer att ta paus och känner mig vimmelkantig när jag lämnar datorn. Sedan när jag kommer hem fortsätter jag (efter paus med mat och lek med barn) att läsa och skriva. Känner att jag behöver göra något mer praktiskt, arbeta med händerna. Ska jag börja måla? Dreja? Odla? Sy?

Får fundera. Ska bara skriva en artikel först.

Shtisel

För några veckor sedan när jag pluggade till min judendomstenta och blev lite trött på att läsa kom jag att tänka på serien på Netflix som handlar om en ultraortodox familj i Jerusalem. Min genomskinliga ursäkt för att avbryta studierna: ”Jag kan ju faktiskt lära mig en del om judendomen genom att kolla på serien”.

Och nu har jag plöjt avsnitt efter avsnitt och känner mig närmast besatt. Jag älskar den här serien: persongalleriet, relationssvårigheterna, det religiösa livet, språket, miljöerna, STÄMNINGEN.

Serien har blivit en oväntad succé och när Hynek Pallas i Judisk krönika funderar kring förklaringar nämner han något som jag också tänkt på: ”Möjligen finns här också en annan faktor: när modern dejting innebär att svajpa fram kvällens sexpartner på telefonen och tv-serier tävlar om att vara mest nakna – då antar äktenskapsmäkleri och påklädd attraktion utan kroppskontakt en ny sorts lockelse”.

Ett av seriens huvudspår är sonen Akivas misslyckade kärleksrelationer. Han är 27 och fortfarande inte gift, vilket närmast ses som en skandal i familjen. Men han längtar efter kärlek och förälskar sig flera gånger. Dejtandet är oskyldigt – och vackert. En öm blick eller ett huvud mot en axel blir mer laddat än den mest intima sexscen.

Någon annan som sett Shtisel?

Oskar överraskade föräldrarna med en extra kromosom

Förra veckan var jag hemma hos familjen Boije i Skyttorp utanför Uppsala. Makarna Erika och Mattias har två barn, Iris 3 år gammal och Oskar 1,5 år. När Oskar var en vecka gammal fick föräldrarna beskedet att han hade Downs syndrom. Varken kub-testet eller läkarundersökningen efter förlossningen hade antytt något om det, och beskedet kom som en chock. Framför allt blev Erika och Mattias ledsna över att läkaren förmedlade diagnosen som ett sorgebesked. Med tiden växte dock en annan känsla fram: tacksamhet och en insikt om att det fanns en tanke med att Oskar skulle komma till just dem. Det och lite till berättar de om i reportaget som du kan läsa här.

Inte glömma det viktigaste

Det är stilla veckan. I måndags duggregn och micrat kaffe. I tisdags möte med en underbar familj, vars son överraskade dem med en extra kromosom. I dag intervju med John Sjögren som skrivit en bok om sanning, glädje och extas. Plus alldeles för många Shtisel-avsnitt.

Nu ikväll: tidrapport, deklaration och mejl jag glömt att svara på. Rätt som det var ropade Miriam med hög röst: Men mamma du har ju glömt det viktigaste!!

Juust det! Jag gick in till hennes rum, satte mig vid sängkanten och berättade hur mycket jag älskar henne. Därefter somnade hon lugnt.

Det är lätt att glömma det viktigaste och jag måste påminna mig själv. Även under stilla veckan. Jag vill inte glömma vad påsken handlar om. Inte glömma Han som älskade först.

Att låta lusten leda

När jag intervjuade pastorn Robert Eriksson pratade vi om drivkrafter, varför man gör det man gör. Robert är förutom pastor också författare och musiker och jag blev inspirerad av att höra att han alltid låtit lusten och kreativiteten styra hans livssteg. Han har inte haft några karriärs-femårsplaner, inte tänkt strategiskt. I stället har han gjort det han varit nyfiken på, vågat prova olika saker utan tanke på vart det ska leda. Det är förstås ett privilegium att kunna göra så, men också en skön motvikt till uträknande karriärism.

Jag vill också leva så. Vara nyfiken, ha en utforskande blick och prova prestigelöst.

Bäst just nu

Att cykla genom Uppsala i vårigt väder och känna AH VILKEN UNDERBAR STAD. Idag var nära att skrika rakt ut av glädje (eller okej, inte så jättenära kanske, men jag kände glädjen inom mig).

Att gunga med barnen. Miriam och Hedda på varsin gunga och jag på den tredje mitt emot. Skymning och alldeles lagom kallt. Alla glada och nöjda! Jag har alltid gillat att gunga, men att gunga som vuxen är inte riktigt socialt accepterat. Jag skulle själv höja på ögonbrynen om jag såg en fullvuxen man svinga loss i en lekpark eller en äldre kvinna som roade sig på samma sätt. Men skulle också fatta exakt varför de ville göra det. Få saker ger ju sådan frihetskänsla! (I alla fall för någon som jag, som avskyr snabba fordon, är rädd för höjder och aldrig i livet skulle prova att åka typ vattenscouter. Att gunga i en lekpark är höjden av frihetskänsla för mig 🙂 )

Att ha intensiva intervjuer. Varje vecka gör jag flera intervjuer. Vissa är lättsmälta och kräver inte särskilt mycket koncentration, medan andra är härligt intensiva, tvingar mig att tänka till och sätter igång nya processer. Älskar när det händer!

Gift Blessing: Från flyktinglägret till Talangfinalen

För några veckor sedan besökte jag och fotograf Zandra Erikshed familjen Blessing i Linköping. Sonen Gift är rappare och tävlar ikväll i Talangfinalen. Det var ett fantastiskt möte!

Framför allt berördes jag av mamman Divines berättelse om hur hon flydde kriget i Kongo till fots med fem små barn i släptåg och Gift i magen. Hon berättar öppet om det sexuella våld hon utsattes för och säger att Sverige gav henne människovärdet tillbaka.

Gift är präglad av familjens historia och vill föra deras berättelse vidare genom sin musik. Han medgav att det ibland kan vara en börda: ”Ja, bara mitt namn är en börda. Kom igen! Jag kan liksom inte jobba på Subway och heta Gift Blessing, jag har mycket att leva upp till. Det är mycket press, men jag finner också stor mening i det, så jag klagar inte.”

Här kan ni läsa reportaget.

Sida 1 av 42

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén