Mitt nya liv som koreograf

Inte visste jag att danstjejerna som jag spontaninbjöd till dansgrupp var så begåvade. De lär sig så snabbt att jag redan tömt mitt lager av koreografier från när jag dansade själv. Vad blir nästa dans? frågar de ivrigt.

Så det är bara för mig att sätta igång. Första gången i livet som jag koreograferar och jag märker att min fallenhet är lika med noll. Tre kvällar i rad när barnen lagt sig och det har blivit så mörkt att jag kan använda fönsterglasen i vardagsrummet som speglar har jag försökt hitta på steg. Provat, övat, känt mig klumpig, provat igen.

En kväll var jag så inne i dansen att jag inte märkte att grannarna i huset mitt emot stod och tittade – och sedan (demonstrativt?) fällde ner persiennerna. Men vadå? Har det aldrig sett en 30+ kvinna stå och dansa i vardagsrummet? Lite får de tåla.

SVT och nyandligheten

Jag har alltid tyckt att det är spännande med olika andliga praktiker. Att människan har ett andlig behov, en törst, en djup hemlängtan tvivlar jag inte på. Tror att det är nedlagt i oss. Men var ska vi ta vägen med allt detta?

Igår tittade jag på ett avsnitt av ”Kalles och Britas hälsoresa” – en programserie där makarna Zackari Wahlström ska prova på alternativa livsstilar som kan göra dem glada och mer hälsosamma. I avsnittet jag såg åkte de på nyandligt läger i Molkom – fick kramas med främlingar, prova olika typer av meditation och ligga nakna i gräset.

När lägret var slut strålade de in i kameran och mot varandra och berättade om hur övningarna fått dem att öppna upp, häva känslomässiga blockeringar och uppleva en ny sorts avslappning och samhörighet. Det låter ju underbart…Så borde ju alla få känna. Men! Däremot inte sagt att SVT så pass okritiskt bör visa upp den här typen av andlighet.

Tidigare när SVT gjort program på samma tema har programledaren Anna Lindman besökt olika religiösa grupper. Med respekt och nyfikenhet har hon tagit sig an olika övningar, utan att för den sakens skull tårögd berätta om hur detta förändrat hennes liv. Hon har i stället anlagt ett mer journalistiskt, hederligt perspektiv och ställt invändande frågor, vilket jag tycker rimmar bättre med SVT:s oberoende. Vad tänker ni?

Hemmalivet

När vår bebis bara var några dagar gammal kom en vän från Singapore och hälsade på. Precis som så många andra icke-svenskar gör, häpnade han över vårt välfärdssystem. Hur är det möjligt att ni FÅR PENGAR för att vara hemma med era barn? I ett och ett halvt år!?

De senaste månaden har jag blivit allt mer tacksam över vår generösa föräldraförsäkring. Och tacksam över mina barn. Jag blir gråtmild när jag tänker på hur fantastiskt det är att de finns. Och att jag får vara deras mamma.

Plötsligt känns det alldeles för kort att vara hemma ett år som jag först planerat. Jobba kan jag ju ändå göra sen. Förhoppningsvis tills jag blir 65. Eller längre? Därför har jag bestämt mig för att dryga ut föräldraledigheten och vare hemma ytterligare sju månader innan min man är hemma ett år. Vi får mindre pengar men mer tid. Känns värt.

Klädhösten

Jag har aldrig gillat shopping. Blir stressad av butiker, har varken smak eller stil. På grund av ointresse/miljöhänsyn har jag länge velat begränsa antalet plagg i min garderob och nu har jag hittat ett koncept som funkar. I slutet av sommaren rensade jag ut så mycket vardagskläder att jag nu har följande att välja på: fyra par byxor, fyra t-shirts och fyra stickade tröjor. Känner mig fri.

Mitt liv är inget projekt

När en bekant drabbades av utmattningssyndrom delade han sin förtvivlan med orden: ”Det var inte såhär jag hade planerat att mitt liv skulle bli”.

Han hade haft siktet inställt på nästa karriärssteg, men i stället kunde han inte lyfta sig från sängen. Sjukskriven, ordinerad återhämtning. Att känna hur livsplaner tillintetgjordes var något av det jobbigaste, berättade han.

Jag kan inte sätta mig in den känslan, men däremot kan jag känna igen viljan att styra sitt eget liv. Om man är en projektledartyp är frestelsen extra stor: först gör jag X, vilket leder till Y, som sedan gör att jag kan göra Z. Klart!

Men den stora skillnaden mellan ett jobbuppdrag och livet själv är att livet inte är ett projekt. Det funkar inte med detaljplaner, de fallerar nästan jämt. Och vi kan omöjligt kontrollera eller behärska allting som händer, så det är lika bra att ge upp den ambitionen redan från början.

I stället kanske vi ska se livet som en berättelse? Jag tror den bilden ligger närmare själva livets beskaffenhet. Vår lilla berättelse invävd i en mycket större. En berättelse som vi kan påverka, men bara till viss grad. För många saker är oss givna och andra kommer som glada, eller mindre glada överraskningar längs vägen. Vare sig vi vill det eller inte.

Moderskapet

Jag känner att jag vill skriva något om moderskapet, men det är så infekterat att jag inte vågar. I stället lånar jag ord från en favoritförfattare. I sin senaste bok skriver Karolina Ramqvist så här:

”Jag hade betraktat moderskapet som en kliché om kvinnlighet som jag ville avlägsna mig ifrån, men på samma gång var det en erfarenhet som inte liknade något annat. Det enda som kunde mäta sig med skrivandet.”

Rosa himmel

Jag åker buss hem från en middag med några vänner och utanför fönstret är himlen rosalila. Jag har hört någonstans att den blir så på grund av föroreningar. Är det sant? Hoppas inte. Ikväll lever jag hursomhelst i förnekelse för en stund och tänker bara på vilken skönhet himlen uppvisar.

Och så tänker jag (klyschvarning!) på att de bästa sakerna i livet är gratis. Leendet från en bebis, en treåring som blir stolt över att lära sig nya ord, träden på hösten, meningsfulla samtal, kvällens bönestund. Går och lägger mig i tacksamhet.