Bilden och verkligheten

Om det något den här våren borde ha lärt oss (mig) är det att saker inte blir som man tänkt sig. Det mesta har ställts in – ofta med kort varsel. Ändå lever jag uppenbarligen kvar i föreställningen att vardagslivet ska bli som planerat.

Den här veckan till exempel. Christoffers första semestervecka. Jag tänkte: härlig cykelutflykt med familjen, teologistudier i ett svalt och tyst bibliotek för att sedan ta en kaffe i solen med någon annan student, spela tennis, läsa böcker på balkongen i junikvällen. Mmm!!

Men så här blev det: Tillbringade veckans dagar och nätter i sängen med en snorig och fyrtio grader varm ettåring som vägrade vara någon annanstans än fastklistrad vid mig.

Medan jag låg där och såg tiden rinna iväg och veckans planer tillintetgöras tänkte jag på hur stark bildfaktorn är. Hur jag hela tiden skapar bilder för hur något ska vara och hur besviken jag blir när bilden inte överensstämmer med verkligheten.

Skrev för ett tag sedan ett inlägg om att sänka förväntan på saker och ting. Verkar dock inte riktigt ha lärt mig det än.

Vänskapen

En fin sak som den här pandemin fört med sig in i mitt liv är fördjupad vänskap. Det slog mig i dag när jag tänkte tillbaka på den senaste veckans möten: en ny vän där samtalen redan går på djupet, en gammal vänskap som blivit än mer innerlig, vänner på distans som ändå känns nära.

Jag tror att det har med sårbarheten att göra. Osäkerheten i tillvaron gör att vi sänker garden, blir mer autentiska, if you will. Jag har länge vetat att sårbarhet är en nyckel till fördjupade relationer, men ändå har jag varit stängd – satt en stolthet i att ha hög integritet (när det i själva verket kanske handlat om skam eller ovilja att visa mig svag). Ett nytt läge öppnar upp för nya sätt att vara och ur det kan vackra saker uppstå. Uppriktig, själfull vänskap, till exempel.

Det som är möjligt

”Vi väntar oss att den andra människan ska ge oss just det vi mest längtar efter. Istället för att kravlöst och tacksamt ta emot vad hon verkligen kan ge.”

Gunnel Vallquist, få kunde som hon sätta ord på vad det är att vara människa. Dessa rader utmanar mig ständigt i mötet med andra. Och kanske är det en livslång övning att inte skapa bilder för hur något bör vara, utan i stället se och välkomna det som faktiskt är.

Den lilla stora glädjen

  • Himlens nyanser klockan åtta på kvällen, sedd från min favoritplats: läsfåtöljen i vardagsrummet.
  • Att ta vara på mat som är på gränsen att behöva kastas, men ändå lyckas göra en fin måltid av den.
  • Grannarnas balkong mittemot. De har piffat den så fint att jag blir glad varje gång tittar ut.
  • Att äta frukost med Miriam och få frågan: ”Mamma, kan du belätta om förskolan som du gick på när du var liten?”
  • Knastret i dammsugaren när mattan blir ren.
  • Nybakade bullar och ett glas kall mjölk.

Korsetten

Under hela högstadiet var min syster tvungen att bära en plastkorsett pga sin skolios. Och varje kväll hjälpte min mamma henne att spänna fast den ordentligt. Nu läser Hanna andra året på Akademi Valand i Göteborg och har gjort ett videoverk om korsetten och relationen till mamma – om motstridiga känslor av att vara nära, men också att vilja slå sig fri. Om identitetsskapande, relationer och makt.

Tjugonde maj

Jag har fått några linnedukar som tillhört min mormor, och när jag plockade upp dem kände jag direkt: de doftar som hon! Eller ja, som hennes hus. Som rummet där jag och Hanna brukade sova över. I det rummet fanns ett linneskåp i ek, fullt med kökshanddukar med broderade initialer. Och där fanns bäddsoffan med de prassliga påslakanen, och bordet som var täckt av de sladdriga klippdockorna vi klippte ut från HM-katalogen.

I dag, den tjugonde maj, skulle min mormor Maj-Britt fyllt år. Hon dog för nio år sedan och jag saknar henne mycket. Sista gången jag besökte henne kände jag på mig att det skulle vara sista gången. Hon jämrade sig i sängen och jag viskade: Jag älskar dig.

När jag läser Kristina Sandbergs trilogi om kvinnan som också hette Maj tänker jag mycket på min mormor. Hur hon precis som romankaraktären – och som de flesta andra kvinnorna i sin generation – alltid var på fötterna; lagade mat, diskade, ordnade bjudningar och bakade kakor som hon sedan trugade gästerna med. Ofta försakade hon det egna för andras skull.

Linnedukarna för mig tillbaka till köket på Asphagsvägen. Där står mormor i full färd med att göra risgrynsgröt till mig och Hanna. Jag ser hennes snabba steg, hennes runda gestalt och mjuka, leende ansikte. Och jag känner hur starkt hon lever i mig.

Så mycket mamma

Jag känner mig aldrig så mycket som en mamma som när jag cyklar och barnstolen slamrar på pakethållaren. Häromdagen gjorde jag det för att leta efter en grej på Stadsmissionen. Och där bland avlagda pryttlar fick jag syn på en gammal kursare. Han drog en tvillingvagn framför sig och förmanade tålmodigt sina döttrar att inte röra några föremål. Jag hälsade, men han verkade inte känna igen mig. Det var ju trots allt tio år sedan vi pluggade samma kurs i statsvetenskap och vad jag minns pratade jag aldrig riktigt med honom. Kommer bara ihåg att han ställde intelligenta frågor på föreläsningarna.

Synen av kursaren kastade mig tillbaka i tiden. Till långsamma, men trivsamma, dagar i bibliotekets läsesal. Automatkaffe, uppsatsbestyr, micrad matlåda. Till trängsel på nationerna och den glada överraskningen när man hamnade bredvid någon trevlig på gasque. Då liksom nu cyklade jag fram, men utan barnstol på pakethållaren.

Jag saknar studenttiden ibland. Så mycket att jag bestämt mig för att bli student på nytt. Fast inte på heltid, bara vid sidan om mitt vanliga jobb/mammaledighet. Jag ska plugga teologi och läsa dogmatik, kristendomens historia, karismatisk teologi. Det går ju faktiskt att vara både mamma och student.

Alla pratar om Gud

Okej, inte alla. Men många! Har ni märkt det?

I dagens DN kultur intervjuas författaren Wera von Essen om sin väg in i katolicismen. Hon berättar om sin längtan efter sanning och vilja att ge sig hän. Greta Thurfjell ställer initierade frågor och överraskar genom att glänta på dörren till sitt eget andliga sökande.

Samtidigt i SvD ger Abba-Björn sig på teologen Joel Halldorf och kallar honom vetenskapsfientlig eftersom Halldorf skrivit att lidande är ett mysterium. I GT är Csaba Bene Perlenberg arg på riksdagsledamoten Roland Utbult, som efter att han blivit frisk från covid-19, tackat Gud. Båda de sakerna är kanske inte så oväntade, men visst hajar man till när man ser att Isabella Löwengrip läser jesuitprästen James Martin?

Om kristen tro för bara några år sedan var något man fnyste åt, befinner vi oss nu i en tid när namnkunniga litteraturkritiker erkänner – och skäms – för sin religiösa analfabetism och popstjärnor gör sig själva mer intressanta med hjälp av sin religiösa bakgrund. Andligt sökande har inte längre samma negativa konnotation av ”svag människa, trasig själ” (även om vi alla egentligen är svaga människor och trasiga själar obs) utan börjar bli något kulturellt accepterat. Man reflekterar över sin andlighet likväl som man funderar över sin politiska åskådning. Det hör liksom till om man vill kunna kalla sig intellektuell.

Men inte bara det. Jag tror också att fler och fler kommer i kontakt med sin egen andliga längtan. Mätta på individualism, relativism och flyktighet vill man ha något stabilt. Och vad är väl mer stabilt än någon som funnits sedan tidernas begynnelse?