Den lilla stora glädjen

  • Himlens nyanser klockan åtta på kvällen, sedd från min favoritplats: läsfåtöljen i vardagsrummet.
  • Att ta vara på mat som är på gränsen att behöva kastas, men ändå lyckas göra en fin måltid av den.
  • Grannarnas balkong mittemot. De har piffat den så fint att jag blir glad varje gång tittar ut.
  • Att äta frukost med Miriam och få frågan: ”Mamma, kan du belätta om förskolan som du gick på när du var liten?”
  • Knastret i dammsugaren när mattan blir ren.
  • Nybakade bullar och ett glas kall mjölk.

Korsetten

Under hela högstadiet var min syster tvungen att bära en plastkorsett pga sin skolios. Och varje kväll hjälpte min mamma henne att spänna fast den ordentligt. Nu läser Hanna andra året på Akademi Valand i Göteborg och har gjort ett videoverk om korsetten och relationen till mamma – om motstridiga känslor av att vara nära, men också att vilja slå sig fri. Om identitetsskapande, relationer och makt.

Tjugonde maj

Jag har fått några linnedukar som tillhört min mormor, och när jag plockade upp dem kände jag direkt: de doftar som hon! Eller ja, som hennes hus. Som rummet där jag och Hanna brukade sova över. I det rummet fanns ett linneskåp i ek, fullt med kökshanddukar med broderade initialer. Och där fanns bäddsoffan med de prassliga påslakanen, och bordet som var täckt av de sladdriga klippdockorna vi klippte ut från HM-katalogen.

I dag, den tjugonde maj, skulle min mormor Maj-Britt fyllt år. Hon dog för nio år sedan och jag saknar henne mycket. Sista gången jag besökte henne kände jag på mig att det skulle vara sista gången. Hon jämrade sig i sängen och jag viskade: Jag älskar dig.

När jag läser Kristina Sandbergs trilogi om kvinnan som också hette Maj tänker jag mycket på min mormor. Hur hon precis som romankaraktären – och som de flesta andra kvinnorna i sin generation – alltid var på fötterna; lagade mat, diskade, ordnade bjudningar och bakade kakor som hon sedan trugade gästerna med. Ofta försakade hon det egna för andras skull.

Linnedukarna för mig tillbaka till köket på Asphagsvägen. Där står mormor i full färd med att göra risgrynsgröt till mig och Hanna. Jag ser hennes snabba steg, hennes runda gestalt och mjuka, leende ansikte. Och jag känner hur starkt hon lever i mig.

Så mycket mamma

Jag känner mig aldrig så mycket som en mamma som när jag cyklar och barnstolen slamrar på pakethållaren. Häromdagen gjorde jag det för att leta efter en grej på Stadsmissionen. Och där bland avlagda pryttlar fick jag syn på en gammal kursare. Han drog en tvillingvagn framför sig och förmanade tålmodigt sina döttrar att inte röra några föremål. Jag hälsade, men han verkade inte känna igen mig. Det var ju trots allt tio år sedan vi pluggade samma kurs i statsvetenskap och vad jag minns pratade jag aldrig riktigt med honom. Kommer bara ihåg att han ställde intelligenta frågor på föreläsningarna.

Synen av kursaren kastade mig tillbaka i tiden. Till långsamma, men trivsamma, dagar i bibliotekets läsesal. Automatkaffe, uppsatsbestyr, micrad matlåda. Till trängsel på nationerna och den glada överraskningen när man hamnade bredvid någon trevlig på gasque. Då liksom nu cyklade jag fram, men utan barnstol på pakethållaren.

Jag saknar studenttiden ibland. Så mycket att jag bestämt mig för att bli student på nytt. Fast inte på heltid, bara vid sidan om mitt vanliga jobb/mammaledighet. Jag ska plugga teologi och läsa dogmatik, kristendomens historia, karismatisk teologi. Det går ju faktiskt att vara både mamma och student.

Alla pratar om Gud

Okej, inte alla. Men många! Har ni märkt det?

I dagens DN kultur intervjuas författaren Wera von Essen om sin väg in i katolicismen. Hon berättar om sin längtan efter sanning och vilja att ge sig hän. Greta Thurfjell ställer initierade frågor och överraskar genom att glänta på dörren till sitt eget andliga sökande.

Samtidigt i SvD ger Abba-Björn sig på teologen Joel Halldorf och kallar honom vetenskapsfientlig eftersom Halldorf skrivit att lidande är ett mysterium. I GT är Csaba Bene Perlenberg arg på riksdagsledamoten Roland Utbult, som efter att han blivit frisk från covid-19, tackat Gud. Båda de sakerna är kanske inte så oväntade, men visst hajar man till när man ser att Isabella Löwengrip läser jesuitprästen James Martin?

Om kristen tro för bara några år sedan var något man fnyste åt, befinner vi oss nu i en tid när namnkunniga litteraturkritiker erkänner – och skäms – för sin religiösa analfabetism och popstjärnor gör sig själva mer intressanta med hjälp av sin religiösa bakgrund. Andligt sökande har inte längre samma negativa konnotation av ”svag människa, trasig själ” (även om vi alla egentligen är svaga människor och trasiga själar obs) utan börjar bli något kulturellt accepterat. Man reflekterar över sin andlighet likväl som man funderar över sin politiska åskådning. Det hör liksom till om man vill kunna kalla sig intellektuell.

Men inte bara det. Jag tror också att fler och fler kommer i kontakt med sin egen andliga längtan. Mätta på individualism, relativism och flyktighet vill man ha något stabilt. Och vad är väl mer stabilt än någon som funnits sedan tidernas begynnelse?

Bästa grannen

Min granne ringde mig igår: Hej, jag har tagit med blommor hem från kolonilotten, vill du ha?

Såklart jag ville! Och när jag kom dit räckte han också över en påse med hembakade bullar och biscotti.

Det här är alltså en 70+ granne som bor ensam och som jag rimligen borde uppmuntra i dessa tider. I stället är det han som uppmuntrar mig.

Och titta vad fint blommorna matchar med de två böckerna jag läser för tillfället:

Matintresset

Top 3 tråkigaste saker jag vet: Laga mat.

Eller ska jag säga visste?

Det har hänt att jag koketterat med hur dålig jag är på att laga mat. Jag har berättat att jag knappt kan koka pasta, pratat om hur tomt mitt kylskåp var när jag bodde själv, sagt att filmjölk visst är en fullvärdig måltid.

Men detta mina vänner var innan jag började följa Elsa Billgren och Sofia Wood på Instagram. Numera tittar jag på deras tutorals när de ugnsbakar vitlök, vecklar ut kronärtskockor och strör parmesan över tomatmarinad och känner mig inspirerad att ställa mig i köket och experimentera, lägga upp fint, bjuda kompisar på mat. Det här är på riktigt en helt ny och främmande känsla för mig. Men härlig!

Så härmed förklarar jag mitt nya liv som matlagerska invigt. Får se hur länge det håller i sig 🙂

Att vara förälder

Nu när barnen är små och mycket i livet handlar om att tillgodose behov av mat, sömn och lek, är de svårt att förställa sig att de en dag inte kommer behöva min omsorg i samma utsträckning. Men så kommer det ju bli. Lika bra att vänja sig vid tanken.

Just som jag gick och funderade på det här, läste jag en spot-on sak av Henri Nouwen. I boken ”Att söka en helhet” skriver han om att inte försöka äga sina barn utan att se dem som gäster:

”Föräldraskapets svåra uppgift är att hjälpa barnen växa in i den frihet som tillåter dem att stå på egna ben fysiskt, psykiskt och andligt och som tillåter dem att så småningom gå sin egen väg. Frestelsen är och förblir att vilja klänga sig fast vid barnen, att vilja använda dem för egna ouppfyllda behov och inte släppa taget om det och att med direktiv och indirekta antydandes säga att där skyldiga oss detta. 

Visst är det svårt att se barnen lämna hemmet efter många års kärleksfull strävan för att få dem fram till en mogen ålder, men om vi påminner oss om att de endast är gäster som har sitt eget öde, som vi inte känner eller kan diktera, kan vi kanske låta dem gå i frid och få vår välsignelse. En god värd tar inte endast emot sina gäster på ett värdigt sätt och visar dem den nödvändiga omsorgers under vistelsen, han låter dem också gå – när tiden är inne!”

Hedda 1 år

BB-matsalen för ett år sedan <3 Minns just den stunden som en av mitt livs lyckligaste. Förlossningen var över, allt hade gått bra. Och där låg hon, vår dotter – en helt ny människa att lära känna och älska. Till och med det torra sjukhusbrödet smakade gott.

Till utseendet är Hedda så lik sin storasyster att det många gånger känts som att det är Miriam som har fötts på nytt. Men till personligheten är hon en egen, såklart. Lugn och fridfull, liksom mild. Trivs i vagnen, sover bra, möter världen med betraktande blick och en sorts lågmäld, men intensiv, närvaro.

Heddas första år har varit ett omställningens år. Ny stad, nytt jobb, nytt sammanhang och nya vänner. Och så en pandemi. Men det vet inte hon någonting om. Hon lever, som alla spädbarn, i absolut beroende av att vi tar hand om henne, och i total förundran inför livet självt.

Jag tackar Gud för att jag får vara hennes mamma.

Om läsande

Innan jag kunde läsa, lärde jag mig böcker utantill för att låtsas som att jag kunde läsa. Sedan har det fortsatt. Min första stora läsupplevelse var Annika Thors böcker om österrikiska Steffi och Nellie som flydde andra världskriget och kom till Sverige. Grät så mycket när jag läste. Sedan tipsade min mellanstadieklasskompis om Maria Gripes Skuggan-serie och jag älskade det mystiska och magiska i den. Och så läste jag Tvillingarna på Sweet Valley High, önskade mig en ny varje födelsedag och jul.

Under många år var jag med i Akademibokhandelns bokklubb för barn där man fick läsa massor av böcker och sedan behålla den sista när året var slut. Och sedan dess har jag startat åtskilliga, mer eller mindre varaktiga, bokklubbar. Nu är jag med i en med några andra sk. bookstagrammers. Vi känner egentligen inte varandra, men delar intresset för läsning. Första gången visste jag inte ens deras riktiga namn, ”Hej, är det du som är denharboken? och du är littratur utan e?”

Sedan jag startade mitt bokkonto på Instagram har jag fått så mycket pepp och inspiration. Läsandet blir ännu roligare när man får dela det med andra, utbyta tankar och reflektioner, upptäcka ny litteratur. Jag läser mest svenskt och samtida, alltid fysisk bok. Kan inte koncentrera mig på ljudbok och gillar inte att läsa på skärm. Finns få saker som är lika avkopplande som att leva sig in i en bok. Om det är en riktigt bra bok tänker jag inte ens på att jag läser, jag bara befinner sig i världen som boken utgör. Det är underbart!