Kristen och vänster

Som fjortonåring var jag med i både Pingstkyrkan och SSU. För mig fanns ingen motsättning mellan min nyvunna tro på Jesus och ett engagemang för stark välfärd och feminism, men omgivningen var inte lika positiv. Mina SSU-kompisar tittade misstänksamt på korset runt halsen och hävde ur sig föraktfulla kommentarer om frikyrkan. I Pingstkyrkan var korshalsbandet standard, men inte knappen på jackan. På den stod det ”Sverige behöver färre Egon” och var del av en SSU-kampanj. ”Ta bort den där” kunde jag få höra från de frikyrkliga som inte hade mycket till övers för den politiska vänstern. 

Och det är klart. Kristen tro, särskilt inte frikyrklig sådan, och vänsterpolitik har på ytan inte haft så många gemensamma nämnare. Något förenklat och generaliserande: Medan kristna står för traditionella värden, tror på sanning och värnar kärnfamiljen har vänstern velat riva upp strukturer, utmana normer och lobbat för fri sexualitet. Det har varit svårt att hitta människor som är uttalat kristna och uttalat vänster. 

Men börjar sakernas tillstånd förändras? Jag slogs av tanken första gången när jag läste Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Hon – feministförebild och vänsterintellektuell – skrev om moderskap på ett sätt som lät förvillande likt en kristen relationsbok; hur vi är skapade för beroende, sammanflätade i en väv med andra, hur familjen och barnen står för eviga värden…

Redan 2005 hade hon förresten skapat ramaskri när hon ifrågasatte att barn under två år lämnas på förskola. Hon formulerade sig skarpare än många kristna debattörer och hemmaförälderivrare vågat göra: ”Storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas” (DN 30/10 2005)

Nina Björk hämtar sin analys ur en kapitalismkritik. Det gör även serietecknaren Liv Strömquist. I sitt senaste album ”Den rödaste rosen slår ut” tar hon sig an kärlek och förälskelse och skriver om hur en nyttomaximerad marknadslogik smugit sig in i mänskliga relationer vilket gör att vi ser på varandra som varor och relationer som en transaktion; om vi inte får ut lika mycket som vi investerar känner vi oss rånade. Strömquist protesterar mot det här synsättet och säger att kärlek är någonting annat: ”Att ge kärlek, att älska en annan människa eller sina barn, är inte ett arbete” slår hon fast (DN 8/30 2019).

Att människan är något annat än en utbytbar vara och att marknaden inte är gud har kristna predikat sedan dag ett, men nu, i den senkapitalistiska tid vi lever i, blir det tydligt att vi delar den analysen med vänstern. Ohejdad kapitalism och förhärskande individualism är varken kompatibel med kristen tro eller vänsterpolitik, men medan kristna bygger sin analys på insikten att vi är skapade till Guds avbild och därmed har ett okränkbart värde, drar vänster slutsatsen utifrån ett klassperspektiv där ingen människa ska utnyttjas utifrån sin status på samhällsstegen.

I höstas blev det tydligt att troende och vänstersympatisörer även kan förenas i politiska sakfrågor. Efter att Moderaterna gått ut med att de ville utreda altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige, reagerade journalisten, författaren och marxisten Kajsa Ekis Ekman. Hon vände sig mot idén att människan skulle vara en produkt, en vara på en marknad och skrev att det inte går att skilja kroppen från jaget på det sätt som surrogatmödraskapsförespråkarna låter påskina.

Där fick hon medhåll från katoliken John Sjögren som i Svenska Dagbladet (9/8 2019) skrev: ”i tänkandet som möjliggjort surrogatmödraskap döljer sig också en destruktiv dualism, för att inte säga ett förfärande kroppsförakt.” Ekman och Sjögren var överens om att vårt rättighetstänkande löpt amok, vilket resulterat i att vi är beredda att utnyttja andra människor för att få det vi vill ha. Sjögren skriver ”Ingen människa kan reduceras till ett medel för att ge mig något jag önskar. Alla människor är mål i sig själv”.

Det är nya tider! Själv är jag varken pingstvän eller SSU:are längre, men om jag varit det hade det nog gått utmärkt att förena.

En bättre onsdag och en sämre torsdag

I onsdags var jag i Stockholm och hade en sån fin dag. Det var sol, eller nej förresten, det regnade. Men det gjorde inget. Jag lunchade på Södra teatern med en ny kompis och kände mig så uppmuntrad och stärkt efteråt. Sedan åt jag våfflor med Helena som skulle vara barnvakt åt Hedda medan jag gjorde intervju.

Intervjun ägde rum i en vindsvåning vid Mosebacke där en fd toppdiplomat bor. Han började som UD-tjänsteman, men gick i kloster och levde som munk i tolv år innan han bröt sina eviga löften, tog jobb som diskare och så småningom blev ambassadör. Ja, ni hör ju. Fanns mycket spännande att prata om.

Därefter tog jag och Hedda tåget hem och landade i köket hos en kompis som är en strålande amatörkock och som hade maten serverad. Åkte därifrån uppfylld av en innehållsrik dag i livet.

Och så idag. Vaknade sent, skyndade iväg med båda barnen, iklädd mjukisoutfit. Sedan en timmes väntan på vårdcentralen för att träffa läkare. Till apoteket för medicin, till en galleria för andra ärenden. Hämta Miriam som bröt ihop på vägen hem för att hon ville ha en clementin. Hem och leka. Fiskpinnar till middag. Natta två barn eftersom Christoffer var på styrelsemöte. Gick inte alls. Sedan fick Miriam nattskräck och jag tröstade och tröstade. Skickade sms till Christoffer: KÖP CHIPS. Så nu har jag precis tryckt i mig en hel påse och känner mig… sådär.

Konstaterar att vissa dagar är bättre än andra.

Faran med förväntan

I mitt tonårskyrkgäng fanns en tydlig glad-kultur. Jag minns till exempel ett skidläger där ungdomsledaren inledde morgonsamlingarna med att tjoa ”Vad ska vi vara i dag?” och vi svarade i kör: ”Vi ska vara glada!” Tilltaget gjordes nog med glimten i ögat, men det var också sant att den sociala normen var att vara glad och pepp för jämnan.

Därför blev kontrasten så stor när jag en dag utbrast ”Wow, vad kul det kommer bli på nyårslägret” och en i gänget svarade ”Det får vi se”. Hon var sakligt lagd, gjorde sig aldrig några illusioner, ville inte ha några förväntningar eftersom hon då kunde bli besviken. Jag minns att jag tyckte att hon lät som världens tråkmåns. Inte undra på att hon aldrig såg glad ut…

Men! De senaste åren har jag omvärderat ett och annat. Till exempel den här grejen att gå in med förväntan i saker och ting. Det finns en fara med förväntan. Nämligen att den är orimlig.

Jag har märkt att jag ofta har orimliga förväntningar på min omgivning; på hur tillmötesgående, peppade eller tacksamma människor ska vara, på hur ofta kompisar ska höra av sig, på hur mycket egentid jag ska få. När förväntningarna krockar med verkligheten skapas frustration och besvikelse.

Därför har jag ett mål för i år: att sänka förväntan! Istället för att göra upp orealistiska inre bilder vill jag leva öppet och förväntansfritt. Wish me luck!

Söndag

Upp tidigt, fixa i kyrkan. Söndagskolebarnen kommer och vi leker att vi är israeliter som går genom Röda havet. Sedan pysslar vi och alla får välja en favoritlåt att lyssna på. En väljer techno, en annan ”Bä bä vita lamm”, en tredje ”Sommar och sol” med Sven-Ingvars.

Sedan hem. Miriam leker i sitt rum, Hedda sover. Och jag kan läsa DN:s kulturbilaga, dricka te och äta chokladen som jag fick av några kompisar igår. Kräver inte mer av livet än så här.

Att tröttna

Lördag för några år sedan och jag tjöt av glädje framför Melodifestivalen. Stämningen! Folkfesten! Mitt favoritprogram.

Jag fastnade som tolvåring. Eurovision i Globen 1999, kollektiv eufori. Därefter tog mitt engagemang olika former: Utklädd till Pernilla Wahlgren på hemmafest, dansande på sömnig sponsorläktare på Friends Arena, obekväm på Gävle-efterfest, iklädd boa bland kändisarna på parkett. Och så förra året fick jag bevaka festivalen på plats: intervjuade Bishara som tackade Gud och hängde med entusiaster i pressrummet.

Men i år. Känner mig så ointresserad. Som att programmet tappat sin tjusning. Roar mig med en favvobild istället.

Bezzerwizzern

Min treåring har tydliga bezzerwizzerdrag. Ibland är det charmigt, men med stigande ålder kommer det bli… en utmaning. Fast när den där självklarheten kring rätt och fel omvandlas i (omedvetet) civilkurage blir jag ändå lite stolt.

På badhuset:

Två killar, kanske fjorton år gamla, bråkar och säger fula ord till varandra.

Miriam: Pappa, dom där killarna bråkar.

Pappa: Ja

Miriam: Hallå där! Sluta bråka! Man får inte bråka! Man får inte vara elak!

Killarna sneglar överraskat åt Miriams håll. Det är kanske inte varje dag de blir uppläxade av en treåring.

En ny tid

Det fanns en tid i svensk offentlighet där det var karriärmässigt självmord att komma ut som religiös. Nu sjunger Sara Parkman om Guds välsignelse och föräras DN:s kulturpris. Kulturchef Björn Wiman kommenterar: ”Det Sara Parkman gör är sensationellt – jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Med sin röst ger hon uttryck både för vår tids längtan efter helighet och för den religiösa erfarenhet som det sekulära samhället tror sig ha avskaffat.”

Vår tids längtan efter helighet. Är det inte ovanligt många som pratar om den just nu? Om hur vi – teknologiska, materiella och vetenskapliga framsteg till trots – inte längre kan ignorera vår andliga törst. Den som vittnar om att livet inte enbart är det våra ögon kan se, utan att det finns en djupare dimension; en förtrollad tillvaro, ett mysterium!

Jo, det verkar vara en ny tid nu. En tid då antropologen Mikael Kurkiala drar fulla hus när han talar om själen, en tid då Svenska dagbladet under en och samma vecka publicerar tre artiklar som lyfter fram det positiva med kyrkan, en tid då litteraturkritiker skäms över sin religiösa analfabetism och lovar bättring.

Vilken spännande tid!

Lämna spår

Författaren Jonas Hassen Khemiri brukar gå till bibliotek och fråga hur många som köar på hans böcker. Eller så brukar han bara stryka längs bokhyllorna och titta på sina verk. Det berättade han under ett författarsamtal på Vårby bibliotek. Han som är så hyllad, tänkte jag. Behöver han ännu mer bekräftelse?? Han svarade utan att jag ställt frågan och berättade att det var ett sätt att döva dödsångest, ett försök att hantera livets förgänglighet. Genom böckerna kommer han att leva kvar, vilket för honom var en tröstande tanke.

Och då slog det mig hur mycket vi gör för att bli ihågkomna. Anstränger oss och tävlar, ställer upp i talangjakter på tv, skriver bloggar och böcker, lägger upp bilder på Instagram. Det finns något djupt existentiellt i det. Vi vill alla lämna spår. När den första snön faller springer barnen ut, kastar sig på marken och gör snöänglar. Titta, här är spår efter MIG! Jag finns! Jag har varit här!

Lyckan

Såhär skrev en jag följer på instagram för ett tag sen:

”Sen mitt barn föddes har jag varit så lycklig. Känns både lökigt och tabu att skriva på nå vis men äh.”

Relaterar! Och undrar samtidigt: Hur kan det vara så att något som vi alla eftersträvar och i princip vänder ut och in på oss själva för att uppnå (dvs lycka) ändå har låg status?

Kanske beror det på konstnärsmyten. En sant intellektuell, kreativ människa måste ha kontakt med sitt inre för att kunna skapa och ju mörkare det är, desto mer stoff går att omvandla till konst. Glad konst är liksom inte så intressant.

Eller handlar det om att man tänker att en lycklig människa måste vara förljugen alternativt dumglad? För hur ska man annars kunna vara lycklig när världen ser ut som den gör?

Ja, jag spekulerar bara som ni märker.

En mycket smart person som jag intervjuade om just lycka sa så här:

”Vi måste komma ihåg att lycka kommer som en biprodukt av någonting annat. Den som primärt söker lyckan kommer inte att hitta den. Känslolägen är flyktiga, men den som söker en djupare mening i tillvaron, ett ansvar att axla, något som gör en engagerad – då plötsligt kan en lycka, och till och med en eufori, infinna sig”