Vi har firat en väns födelsedag och det var så mycket mer än ett födelsedagsfirande. Snarare en proklamation för livet efter månader av sjukdom, smärta och sorg.

Kanske är det just det som gör mig extra känslig den här veckan. Jag har ovanligt nära till den sortens gråt som uppstår i mötet med livets skönhet. Läser en text om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” och måste pausa för att orden träffar mitt i prick. Förundras över Hammarskjölds intellekt och undrar vad som krävs för att kunna uttrycka sig så. En naturlig fallenhet i kombination med disciplinerat arbete och ostörd tid för reflektion? Varvar med att läsa biografin om Gunnel Vallquist. Också den berör och jag inser hur djup tron kan vara, vilken härlig, rymlig katedral den är att gå in i.

Gråten ligger nära glädjen och skrattet och jag ser anledningar att fira överallt. Blommorna på bordet, känslan av hemmahörande, nya och gamla vänskaper. Tillförsikten inför framtiden.