I fredags gick jag upp före alla andra, vet knappt om jag sov alls eftersom jag var så inriktad på att inte försova mig. Ute var det oväntat ljust. Jag hade visst glömt bort att det redan var maj och därmed inte becksvart trots att klockan var fem på morgonen. Väntade på bussen och tog en selfie men raderade genast eftersom jag såg så ofantligt trött ut. Tog bussen, tog tåget. På Stockholm central gick vakter runt och väckte människor som sovit på bänkarna – hej hur var det här då? Sedan åkte jag första klass för mina SJ prio-poäng och kom fram till Göteborg där min familj väntade. Min syster visar sin examensutställning på Röda Sten konsthall och jag blev så stolt över att se henne i den miljön. Stolt över att se hennes lilla son springa omkring. Jag och min syster är ganska olika. En av oss är en präktig elevrådsordförandetyp och en är inte det. Vi tog en fika på stan och mängderna av folk som rörde sig där kändes nästan hotfulla. På tågstationen väntade jag på min avgång i loungen och där hade någon satt upp en skylt ”Glöm inte bort att det är pandemi”. Hur ska man kunna glömma? Hela vägen hem läste jag ”Om våren” av Knausgård. Det började regna och jag tänkte: Det här var ett underbart avslut på en underbar dag.

Här kan ni se Hannas verk.